Kategoriarkiv: Teater

Att skapa sin egen frihet

Då Teater Viirus går in på sitt trettioförsta levnadsår står teatern inför flytten till nybygget på Busholmen. Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström beskriver teaterns kontinuerliga utmaning att axla ett ansvar för publikens behov men samtidigt konstruera en frihet kring konsten.

Maria Lundström, konstnärlig ledare på teater Viirus, ser fram emot en spännande höst när teatern tar över de nya kulturutrymmena på Busholmen i Helsingfors. Nya utrymmen, några nya anställda, och en ny kontext där ett flertal stiftelser gått samman för att skapa ett svenskspråkigt kvarter med boende för studerande, pensionärer, dagis och kultur. Men något enspråkigt rum blir det inte.

– Elaka tungor har kallat Kvarteret Viktoria för ”det finlandssvenska ghettot” men vi identifierar oss inte med någon finlandssvensk koloni. Vi har erfarenhet av att arbeta med projekt från grunden, och vi kan arbeta mot fördomar och negativa förväntningar från början, säger Lundström.

Både Viirus och Stiftelsen Kvarteret Victoria har ett flerspråkigt kulturutbud som målsättning. Även på Sjötullsgatan, där Viirus har sin nuvarande scen, har teatern medvetet arbetat med att skapa en mångfald av språk och kulturer i publiken.

Flera förändringar

Flytten till Busholmen blir ett epokskifte för teater Viirus, men långt ifrån det första under teaterns historia. Teater Viirus grundades år 1987 av skådespelarna Robert Enckell, Mats Långbacka, Johan Storgård och regissören Arn-Henrik Blomqvist, och profilerade sig raskt som en djärv teater som satte upp högklassiga produktioner på sina egna villkor. År 2007 revs byggnaden på Råholmen där teatern hade sin scen, och i några års tid spelade Viirus på mer eller mindre tillfälliga scener tills teatern 2011 erbjöds sina nuvarande utrymmen i Teaterhörnans hus i Kronohagen i Helsingfors.

I samband med att Viirus fick sin nya scen genomförde teatern ett generationsskifte. Maria Lundström, Matilda von Weissenberg, Maria Ahlroth och de nyligen utexaminerade skådespelarna Oskar Pöysti, Viktor Idman, Jessica Raita, och Pelle Heikkilä fick ta över teatern. Lundström hade vid det laget varit ute i arbetslivet i några år och arbetat i Vasa, Åbo och på det fria teaterfältet i Helsingfors. Det innebar en stor förändring att ta över ansvaret för en institutionsteater, berättar hon.

– Den totala konstnärliga friheten finns nog i de fria grupperna. Viirus är en etablerad teater som får statsstöd, men för att motivera oss själva och bibehålla Viirus anda strävar vi efter att skapa en känsla av frihet i vårt arbete, säger Lundström.

På sitt sätt har Viirus gjort konstinstitutionens klassresa. Teatern som grundades i marginalen har under årens lopp samlat på sig allt mer anseende och resurser, och är efter trettio års verksamhet en etablerad teater med statlig finansiering.

– Vissa perioder i början hade jag en känsla av att vi var låsta. Att frilansa är på många sätt en tung verklighet, men i bästa fall finns det ändå valmöjligheter. Men som fast anställda tvingas vi ta ansvar för organisationen, och det formar alltid ens tankemönster och idéskapande. De idéer vi hade tidigare var mer vidlyftiga, och mer marginella, säger Lundström.

Med tiden börjar idéerna i stort formas efter organisationens behov. Även om det inte handlar om att vara lättsmält och publikfriande så vill teatern vända sig till någon, rikta sig till specifika målgrupper. Det handlar om att vara mån om publikkontakten.

– Viirus slogan var länge att ”vi gör sådan teater som vi själva vill se.” Men så jobbar vi nog inte längre, vi utgår inte i första hand från oss själva, utan också från publikens behov. Friheten konstruerar vi då vi kastar fram våra idéer på bordet utan censur. I det ögonblicket skapar vi den. Men sedan måste vi börja ta ansvar för publiken och hitta en kombination av våra egna skapande impulser och publikens behov, säger Lundström.

Underbarnen

Ibland innebär det att teatern får tacka nej till spännande projekt. Viirus var på vippen att inleda ett samarbete med Teater 90 grader kring ett intressant projekt, berättar Lundström.

– Vi satt runt ett bord tillsammans med deras arbetsgrupp och det var så uppenbart att vi kommer från olika verkligheter. De hade inget publikansvar, utan utgick från sina artistiska impulser medan vi samtidigt måste sålla och kalkylera om underhåll och publik. Varje produktion kan vara avgörande.

Viirus drog sig till slut ur, och Teater 90 graders projekt resulterade i den rosade dystopiska samtidsskildringen Wunderkinder med manus av Johannes Ekholm och regi av Anni Klein som utforskade hur nyliberalismen känns.

– Vår strävan har aldrig varit att locka de stora massorna till våra föreställningar. Men vi vill få tillräckligt med publik för att motivera de understöd vi får. Det är en slags public service. Då vi började på Viirus kände jag starkt av insikten att vi har skyldigheter och förpliktelser. Som frilansare kan man bara komma in på en teater och göra sin egen grej, och behöver inte bry sig om konsekvenserna av en produktion. Antingen lyckas den eller så gör den inte det. Men vid en institution måste man ansvara för dess fortlevnad, kontinuiteten. Det är den påtagliga skillnaden, och jag skulle påstå att alla vi på Viirus, från skådespelarna och ledningen till scenteknikerna, känner av det ansvaret, säger Lundström.

Fullträffar

Under åren i Kronohagen har flera av Teater Viirus produktioner varit konstnärliga fullträffar. Till Lundströms egna favoriter hör Där vi en gång flått, med manus och regi av Lauri Maijala, som med sin kombination av politisk musikteater och David Lynch-inspirerade surrealism tilltalade både skådespelare och publik.

– En annan konstnärligt viktig föreställning var Det lystna landet. Den fick ingen stor publik och var svår att både marknadsföra och greppa. Men konstnärligt sett var den superintressant, och vi refererar ofta till den, säger Lundström.

Dramatiseringen av Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan ser Lundström också som en viktig föreställning. Det var ett traditionellt och starkt drama som utspelade sig i samtiden, och som fick mycket publik både i Helsingfors och på Wasa teater där föreställningen gästspelade.

Och givetvis den internationella samproduktionen Memories for Life, där teater Viirus skildrade åldrande i en gripande och visuellt slående dansteaterföreställning. Föreställningen var en del av EU-projektet Meeting the Odyssey som Viirus administrerade, och som bestod av flera turnerande europeiska samproduktioner.

Meeting the Odyssey var en enorm satsning. Med den produktionen var vår huvudsträvan inte publikansvaret här i Helsingfors, utan snarare samarbetsmöjligheterna och det internationella perspektivet, och ett utbyte mellan teatrar och konstnärer från olika länder. När vi skapade Memories for Life upplevde jag en stor skapande frihet. Målgruppen var diffusare, och idén var att göra en föreställning med en så universell tematik att den blev internationellt gångbar.

Sommaren 2016 turnerade föreställningen i Medelhavet, och det tuffaste var att spela på flyktinglägret i Lesbos, berättar Lundström.

– Det var kulmen av hela projektet. Vi reste med en konstnärlig produktion med höga ambitioner, och kom till ett flyktingläger där vi var tvungna att skala av föreställningen till bara det absolut väsentliga. Vi spelade för 300 personer eller mer, och då vi kände av den omedelbara kontakten och tacksamheten, då tänkte jag att okej: EU har ett existensberättigande. Om EU gör konstnärliga och sociala projekt som vårt möjliga så fyller det en funktion, och även Viirus har en mening och ett syfte om vi kan göra något för människor som lever i jävliga, utsatta omständigheter, och ge dem ens en timmes konstnärlig upplevelse, säger Lundström.

I november ordnade Viirus ett slutseminarium för projektet, och bland samarbetsparterna fanns en stor entusiasm för att fortsätta göra gemensamma projekt.

Meeting the Odyssey var ett specialprojekt som har drivit oss framåt och gett oss skinn på näsan. Jag tror att vi växte, och vi har en starkare tilltro till att det är möjligt att förverkliga också osannolika drömmar och visioner. Det var möjligt för oss att genomföra ett sådant mastodontprojekt även om vi är en ganska liten organisation.

Fräscht nyår

Inför nyåret 2017 var Viirus och KOM-teatern med om att arrangera nyårsfestligheterna vid Medborgartorget i Helsingfors, som inledde Finlands hundraårsjubileums festligheter.

– KOM-teatern och vi ville göra en produktion tillsammans, vi funderade på format och tidtabeller, och det visade sig att båda teatrarna skulle ha tid under 2017, och vi kom att tänka på Finlands hundraårsjubileum. Så vi knackade på hos Suomi100:s kontor vid statsrådets kansli, och frågade om de ville stöda vårt projekt. Vår plan var att göra ett livespektakel på sommaren som skulle visas en eller två gånger. Men de blev så kåta på våra idéer, och på Viirus och KOM som lite rebelliska och alternativa institutioner, att de bjöd in oss till nyårsprogrammets planeringsgrupp och frågade om vi ville ansvara för det. Så klart tackade vi ja.

Det resulterade i tre kortfilmer om Finland i regi av Lauri Maijala, med finansiering av Suomi100 och Svenska kulturfonden, och en två timmars artistshow med cirkus och musik och dans. För de sista minuterna innan tolvslaget gjorde Sonya Lindfors en danskoreografi till en nykomponerad låt av Darude som övergick i dansklassikern Sandstorm.

– Låter kornigt men det var jättehäftigt, och publiken bara jublade. Vi jobbade med minoritetsperspektiv, svenska inslag, olika konstarter och artister, vi höll öga på alla möjliga representationsfrågor. Det blev fräschare och mer framtidsorienterat än de tidigare nyårsjippona på Senatstorget, och gav en mer sanningsenlig bild av hur vårt samhälle ser ut idag, med många kulturer och minoriteter. Den här sortens sidoprojekt är enormt tidskrävande, men vi är överens om att Viirus ska göra den här sortens saker. Vi har en teknisk, administrativ och konstnärlig personal som är öppen för att pröva på saker som inte enbart är traditionell teater, och jag skulle påstå att projekten stärker vår position.

Öppet för samarbete

Strävan efter samarbeten är något som Lundström upplever att skiljer det nya Viirus från det tidigare.

– Min upplevelse är att Viirus tidigare var mer slutet. Vi tar alla kontaktförsök på allvar och funderar på vad vi kunde hämta ur dem. Alla gånger funkar det inte. Men i de nya utrymmena på Busholmen finns bättre möjligheter till samarbete. Jag har inte upplevt att den här öppenheten har urvattnat vår själ, tvärtom har vi vuxit och mått bra, säger hon.

Flytten till Busholmen har varit ett symbolladdat beslut för teatern, som sedan den grundades 1987 värnat om sin profil som ett ambitiöst konstnärligt alternativ på det finlandssvenska teaterfältet. Flytten till de nya scenutrymmena kommer inte att påverka teaterns konstnärliga profil, understryker Maria Lundström.

– Vi har varit jättenogranna med att reda ut vem som är vår hyresvärd, och vem som har finansierat bygget, och vi anser inte att det finns några risker i att samarbeta. Merparten av oss som jobbar på Viirus har kommit fram till att de faror som vi varit på vakt mot är hjärnspöken, säger hon.

Identitetsmässigt innebär flytten ändå en omvärdering. För Viirus, som månat om att bibehålla en profil någonstans mellan en fri teater och en institutionsteater, känns flytten till Kvarteret Victoria som ännu ett litet steg mot institutionskapet, och som en markering om ett närmare samarbete med de stora stiftelserna. Som det fulaste, att sälja ut. Det har inte varit något enkelt beslut, och trots att Viirus personal och styrelse har vridit och vänt på argumenten sker flytten inte i fullt samförstånd. I november, då det stod klart att flytten till Kvarteret Viktoria blir av, meddelade skådespelaren Viktor Idman att han inte följer med till Busholmen. Lundström ser ändå inga större principiella skillnader mellan utrymmena.

– Vår nuvarande hyresvärd är Svenska kulturfonden, och efter flytten kommer det att vara en annan stiftelse istället. Vi är en del av systemet och vi var det i många år innan vi beslöt att ta över Kvarteret Victorias kulturcentrum. Vi upplever att vi är självständiga, samtidigt som vi är beroende av de finlandssvenska strukturerna. Men vi stiger inte heller in i en färdig kontext, utan vi har kunnat forma kontexten utgående från våra egna värderingar, säger Lundström.

I det skede av förhandlingarna då det blev klart att Viirus skulle ta över Victorias kulturcentrum krävde teatern att få komma in och påverka bygget enligt sina egna behov, vilket stiftelsen gick med på. Viirus kommer att fortsätta arbeta medvetet med att skapa en större mångfald av kulturer och språk i publiken.

– Det är först då man synar makten i sömmarna och blir bekant med dem som man är beroende av, som man kan arbeta med eller mot de krafterna. Men att låtsas som att man inte är del av en maktstruktur, det är skenheligt. Om man verkligen vill vara fri på riktigt, då gör man konst utan lön på helt egna villkor. Och om vi ingår i strukturerna har vi skyldigheter och plikter, och i dem ingår också att sätta konsten i första rummet och konstruera en frihet kring den där den kan vara fri. Visst tjänar vi publiken, men med den här utgångspunkten kan vi arbeta.

– Jag tycker det är lite gammaldags med en sådan där fuck you-attityd, bara för att vara sådär mot etablissemanget, jag tycker det är kontraproduktivt. Jag tror på samarbete, det är en överlevnadsstrategi för oss. Det har bevisat sig funka för oss. Samarbete på många nivåer och plan, med fria fältet, med finansiärer, teaterhögskolor, på olika nivåer och i olika kontexter.

Text och foto Lasse Garoff

Stramt allvar och sanningssökande

Andreas Holmström finner fortsättningsvis Lars Noréns författarskap utmattande, fascinerande, enahanda, vardagligt, kompromisslöst högtravande och ändlöst varierande.

Det kan gå ett sug av åtrå i kroppen efter en ny dagbok av Lars Norén. De två tidigare delarna är oundgängliga och obönhörliga uttryck för vad det är, och kan vara, att vara människa. Dramatikern och poeten som hela sitt liv arbetat med språket är alltid en masochistisk utmaning att genomläsa, och i denna tredje dagbok alltmer så. Noréns liv under perioden 2013 till 2015, som denna del behandlar, är mer introvert och enahanda än tidigare, och därmed även dagboken. Dagarna med dottern består av frukostar, lämningar och hämtningar på dagis, promenader, lekar; allt det ordinära i livet som småbarnsfar. Dagarna utan dottern läser han – cirkulerande kring Martin Heidegger – skriver och har korta möten. Det händer alltså i reell mening inte så mycket, men händer desto mer i språket. För Noréns sätt att omarbeta och motarbeta sina egna uttrycksmedel saknar, vill jag påstå, motstycke.

En dramatikers dagbok 20132015 består av otaliga nedborrningar och omtagningar i författarens återkommande motiv: livets själva beståndsdelar; varat, tiden, kärleken, språket; och dödens ofrånkomlighet. Dessa cirkulära tankar som upptar Norén kan tyckas utsiktslöst monotona, men det förbluffande är den variationsrikedom med vilket det ändå utförs. Norén sänker sig ned i språket och tillämpar det med all sin förmåga, omskapar det för stunden. Likt en Emil i Lönneberga instängd i snickarboa är han instängd i sin lilla lägenhet och utför sina språkliga utmejslingar med få fluktuationer. Oförtrutet sökande efter det verkliga, det sanna, själva livets och språkets essens; smärtsamt medveten om det omöjliga i denna uppgift.

Norén bearbetar, läser och skriver om ständigt med samma grundallvar i botten. Även om han inte kan låta bli att också vara rolig: ”Jag har varit allvarlig hela dagen, vilket är ett jävla skämt”. Men trots den tidsvisa humorn så blir man som läsare trött på det monotona ibland, särskilt på det närmast absurda citerandet av de många filosofer han läser, ofta på engelska. Vilket i sin tur också skapar ett intresse och lust att gå vidare i sin läsning, till Simone Weil, till Adorno, till Herakleitos.

Kompromisslös

”Det som skrämmer mig med konstnärens anpassning till nyhetsbegreppet är att de själva börjar betrakta sina verks värde efter hur mycket det uppmärksammas och därmed skänker bort dem till marknadens kretslopp. Det är inte längre verkets egen tid som har ett möjligt värde, det är marknadens tid, som är kortfristig och snabb och samtidigt gränslös i sina förfallsformer av oegentlighet.” Lars Noréns hållning gentemot den kapitalistiska världsordningen är orubblig, det är renande att läsa någon som är så kompromisslöst vredgad över konstens förödande inordning i marknaden. Just i detta stannar han också ovanligt länge, i dagbokens annars ofta flyktiga stil, och understryker med tydlighet hur viktigt ämnet är.

Å andra sidan har Norén som känt en privilegierad position i Kultursverige – inte minst genom Bonniers maktställning – och hans oförmåga eller ointresse i dagboken att se detta gör mig vredgad. Men denna dubbelhet är också typisk för Norén, och kanske även typisk för samtiden. En samtid han själv ständigt säger sig försöka undvika genom att skriva för evigheten, en orfisk absurditet. 

När de 1 600 sidorna är till ända känns suget igen. Må nu inte den fjärde, och enligt författaren sista delen i dagboksserien dröja med att komma för att täta de hål som tillvaron består av.

Ljus och avskalad

Ett sjok av dikter avslutar dagboken som också (med några få variationer) inleder den nyutkomna samlingen Stoft. Vilket mer än tydligt understryker det pågående och oavslutade i Lars Noréns författarskap. Men det är smått befängt att tala om samlingen som Noréns ”återkomst till poesin”, vilket har åberopats. Vad böckerna ska definieras som tycks vara mest betydelsefullt för poeten själv, men det är futilt att prata om genrer, och vi andra vet ju att han alltid har skrivit poesi. Men kanske kan man se Stoft som en återkomst till en stramare form, en mer arkaisk poesiform, som Norén lämnade i början av 1980-talet. Det är en ofta ljus och avskalad poesi, men ofta också pratig och med ett tröttsamt refererande till diverse namn och händelser. Men när familjen, dottern och som här pappan, får träda in blir raderna  direkta och vackra:

Visst, det finns en

oändlighet mitt ibland oss, det vet jag

också, går genom den utan att vara

medveten om vad den har för verkan, men

något är det, ungefär som när tårar kan börja

rinna då man läser ett par rader om sin

far, om hans liv, eller minns

gungan som han satte upp på

bakgården i själva

oändligheten (…)

Det är också tydligt att Noréns ungdomshjältar Hölderlin och Celan fortsatt utgör ett poesiideal för honom, med sitt strama allvar, sin tydliga precision och nobla ärende. Det är ”Gud”, ”Styx” och ”Hades”, vilka befläckar dikterna med sin upphöjdhet och därför gör dem  svåra att komma nära.

Samtidigt lämnar Norén aldrig sitt författarskaps oryggliga riktning, också i Stoft ljuder samma sorgsna ton, samma upprördhet över tillvarons tillstånd. Som det heter i dagboken: ”Min uppgift, kanske den enda: beskriva vilket jävla helvete världen som vi lever i är.”

Andreas Holmström

Lars Norén:
En dramatikers dagbok 20132015. Bonniers, 2016.

Lars Norén:
Stoft.
Bonniers, 2016.

Som fiskar på land

Teaterhögskolans föreställning Houellebecq! är som att umgås med en deprimerad och bitter släkting. Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq är en man i övre medelåldern som är oförmögen att förlikas med sitt åldrande, han kommer med långrandiga utgjutelser över livets meningslöshet, talar ur hjärtat. Och emellanåt strör han in obscena iakttagelser, provocerar och chockerar, bara för att inskärpa att han faktiskt inte gillar dig, trots att han delar något med dig som trots allt bör betraktas som ett förtroende.

Föreställningen med regi och koreografi av Anders Carlsson och Andriana Seecker består av utvalda texter av Houellebecq, Ilja Lehtinen och Anders Carlsson, iscensatta till en fragmentarisk helhet av dans, sång, monologer och scener impregnerade med en svidande nihilism.

Provokationer kan alltid läsas på två sätt. Antingen kan provokationen läsas som en entydig utsaga av en dålig åsikt, med en förutsägbar känslomässig reaktion, upprördhet, som följd. Alternativt kan provokationen läsas som en slags sofistikerad kritik av den (föreställda) människa som har en sådan världsbild, likt William S. Burroughs strävan med hans ökända roman Naked Lunch (1959) – att visa världen, i ett fruset ögonblick, ”vad som hänger på ändan av varje gaffel”. Jag väljer det senare.

Han gillar inte det här liberala samhället, Michel. Marknadens och individualismens funktioner gör oss inte alls till lyckliga människor. Sex upptar mycket av hans tankar, sex ser han som den yttersta njutningen i världen, och all denna frigörelse som vi skattar så högt har inte skapat någon rättvis sexuell socialism utan bara en annan marknad och marknaders funktion är framför allt att producera ojämlikhet. Somliga människor vill alla ligga med, andra som är fula och charmlösa får aldrig ligga med någon, och deras liv kommer aldrig att bli något annat än frustration och besvikelse. (Skitbra scen med Sannah Nedergård som den rika och fula oskulden.)

Han utsöndrar också en unken antifeminism, han åtrår och avskyr kvinnor och tycker det är jobbigt när feminister moraliserar över sexuellt beteende istället för att medge att sex bara är en annan marknad, där människor förvaltar och omsätter det fysiska kapital de så godtyckligt blivit tilldelade. Varför skulle inte den ena marknaden kopplas till den andra? Är det ens möjligt att hålla dem isär? Varför måste vi låtsas?

Michel gillar inte sig själv heller, kan jag berätta. Han ser sig som en äcklig ståuppkomiker som berättar snuskiga vitsar för att provocera, och därigenom vinner han en tillfällig berömmelse då debattstormen rasar och ett fåraktigt samhälle kröner honom till någon slags yttrandefrihetskämpe.

Men i grunden är han bara traumatiskt fjättrad vid minnet av sig själv som ettåring, med blöjan full av bajs, liggande övergiven på golvet medan hans utmattade mamma stegar ut genom dörren. Denna skärrande bild går över i en slags svarthumorsketch då han som vuxen skriver en utlämnande bok om sin mamma och når berömmelse, och hans mamma blir rasande och skriver en egen bok, pappan blir rasande, och så fortsätter rundgången, hämndaktionerna, raseriet och berömmelsen.

Psykoanalysen har i stort sett medgett sin oförmåga att behandla trauma som är alltför djupt rotade. Därför vet också Houellebecq att något tillfrisknande inte existerar för honom. Han kommer, alltid, att förbli en skitinsmord liten bebis. Han har bara blivit gammal.

Houellebecq! säger någonting väsentligt om hat, och om det självförakt och den känsla av förnedring och orättvisa som hatet springer ur. Det är en skoningslös pjäs att se på, som med stiliga musik- och scenlösningar förmedlar bilden av att blinda krafter har format oss till denna obegripliga livsform som ligger och kippar efter andan som fiskar på land. Eller hopträngda i en godsvagn på väg mot döden.

Text: Lasse Garoff
Foto: Konstuniversitetets Teaterhögskola

Regi och koreografi: Anders Carlsson, Andriana Seecker. På scen står Wilhelm Enckell, Kristofer Gummerus, Tuuli Heinonen, Sannah Nedergård, Paul Holländer och Paul Olin. Dramaturgi: Ilja Lehtinen. Kompositör: Andreas Catjar. Scenteknik: Freja Forsström och Teodor Wester.

Sympathy for the Ingvar

Ingvar! en musikal om IKEA-grundaren Ingvar Kamprad i regi av Erik Gedeon, har chansen att anlägga ett kritiskt perspektiv på en kontroversiell figur och tar också några trevande steg i den riktningen, men resultatet blir ändå ett nästan chockerande tandlöst budskap som behandlar så väl skattesmitning som nazistsympatier med en munter, kapitalistisk klackspark.

Historien börjar då familjen Kamprad, Ingvars farföräldrar, anländer som fattiga invandrare från Sudetlandet till svenska Småland. Det är hårt fattigt och tragiskt men så småningom växer deras son upp, gifter sig och får i sin tur en egen son. Ett friskt och starkt barn är först och främst en livsviktig pensionsförsäkring för fattigt folk i ett samhälle utan åldringsvård, men kören, färdigt uppklädda i stram businesstil inför storföretagets framtida styrelsemöten, talar hellre om lukrativa framtidsinvesteringar.

Exemplet visar träffande på sprickorna i försöket till kapitalismkritik: bristen på djupare tolkning jämför och länkar ihop det fattiga agrarsamhällets desperata överlevnadsstrategier med de drifter som senare ska driva Ingvar att bygga upp ett massivt affärsimperium och undvika att betala skatt på dess vinster till samma system som bland gör sitt bästa för att erbjuda åldringsvård också åt de fattiga som misslyckats i investeringen att göra sina kroppar och liv till barnafödsel- och uppfödningsmaskiner. Den av desperation drivna självuppoffringen i att som utfattig dedikera sitt liv till att garantera sitt barns framgång i ett samhälle utan skyddsnät jämställs helt enkelt med driften att gömma en maximal mängd miljarder undan skattmasen i en snårig stiftelsedjungel.

Skicklig huvudroll
Marcus Groth gör en skicklig huvudrollsprestation, då han gestaltar Kamprads växlingar mellan det klumpiga barnet som körs med av slipade släktingar och beräknande affärspartners och den gryende och så småningom allt mer slipade affärstalangen. Bakom fasaden av tafatt klumpighet framträder bilden av beräknande iskyla och rasande envishet, som för tankarna till den mediebild som de senaste två åren börjat framträda av ett finskt kontroversiellt affärsgeni i lite mindre skala: vår statsminister Juha Sipilä, som även han tenderar att säga en sak och göra en annan, och ibland drabbas av desperata vredesutbrott då han utsätts för kritik.

Att Ingvar Kamprad i motsats till Sipilä aldrig nådde någon framgång i sitt eget politiska engagemang finns det skäl att vara tacksam för: Kamprad var nämligen partitrogen och engagerad fascist och sedermera nationalsocialist under 1940-talet och vidhöll ännu 2010 i en intervju med journalisten Elisabeth Åsbrink att ”[grundaren av fascistiska Nysvenska rörelsen] Per Engdahl är en stor människa, och det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.” Denna sista replik undviker musikalen (som uppfördes för första gången 2009) att nämna utan nöjer sig vid att finkänsligt stanna vid den offentliga avbön som Kamprad gjorde till sina anställda och till allmänheten då hans engagemang först uppdagades under 1990-talet.

Tysk upprördhet
Avbönen är dock inte tillräckligt för Ingvars underlydande i musikalen som, då hans politiska smutstvätt uppdagas tillsammans med hans skattefiffel, korsfäster honom på en midsommarstång (musikalens scenografi leker i Svenska Teaterns tappning extra mycket med rikssvenska klichéer för att försöka charmera en finländsk publik).

Behandlades han verkligen så entydigt fördömande av sin samtid och särskilt av de som själva var beroende av hans framgångar för sitt levebröd? Och även om så är fallet, drabbar då denna dom en av världens vid det laget redan rikaste män som gömmer sig på sin herrgård med samma kraft som korsfästelsen drabbade Jesus? Dramatikern Klas Abrahamsson berättar i en intervju i programbladet (som för övrigt till producenternas heder också innehåller flera kritiska, genomtänkta och analyserande texter om skatteflykt, välfärd och marknadsekonomi, och behandlar ämnena på ett mycket mognare sätt än själva musikalen – vilket gör häftet till ett av de mer imponerande exemplen i sin marginella genre jag stött på) att scenen väckte upprördhet då den skulle uppföras i i Tyskland. Han får det dock att låta som det handlat religiöst konservativ omtanke om Jesus, och inte, som jag tillåter mig spekulera och hoppas, att man just i det landet skulle ha en lite annorlunda inställning till att göra martyrer av människor med nazistförflutet.

Sympathy for the Ingvar
Då Ingvar är korsfäst ångrar sig naturligtvis hans underhuggare, och konstaterar förlåtande att ”Schweiz är ju ganska trevligt” och ”skatterna ju är ganska höga i Sverige” vilket väcker muntert god- och igenkännande skrockningar hos demografin som frekventerar Svenska Teatern vackra nyrenoverade utrymmen denna tisdagskväll. De hinner dock inte sörja länge förrän deras frälsare vaknar till liv och sjunger en munter sång:

”…Tror ni att detta kan knäcka Ingvar Kamprad
Tror ni en smålänning ger upp så lätt
Tror ni att ni kan knäcka kapitalismen
Får ni komma på ett bättre sätt

[…]

Ni får va klokare och skickligare
Smartare och fiffigare
Ni får va ännu mera Ingvar än jag”

Och med detta budskap konkluderas sagan om Ingvar och dess budskap: att avslöja kapitalismens brott eller dess obekvämt intima koppling till än värre politiska ideologier är inte tillräckligt för att besegra dess orättvisor. I stället, vill Ingvar säga oss, ska vi förändra systemet inifrån genom at bli som kapitalisten och konkurrera ut honom på hans egen spelplan. I kontexten av ett samhälle som just nu ohjälpligt präglas och nedmonteras av en hittills framgångsrik maktallians mellan kapitalstarka och olycksbådande högerpopulistiska politiska intressen ekar detta budskap olycksbådande i den slaskiga novemberkvällen utanför teaterscenens glittrande ljus.

Text: Otto Ekman
Foto: Cata Portin

Ingvar! – en musikalisk möbelsaga. Av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson. Regi Erik Gedeon. Scenografi och dräktdesign Ulrich Frommhold. Ljusdesign Tom Kumlin. Ljuddesign Andreas ”Stanley” Lönnquist. Mask och hår Pirjo Ristola. På scen Max Forsman, Marcus Groth, Anna Hultin, Simon Häger, Niklas Häggblom, Emma Klingenberg, Amanda Löfman, Veera Railio, Henrik Wikström. Svenska Teatern, spelar till och med 19.4.2017.

Glittriga tablåer

En rik och hedonistisk ung man, Colin, bestämmer sig för att han vill bli kär när han ser på sin bästa vän Chick som hittat lyckan med Alice. Han träffar snart den bedårande Chloé och de gifter sig med glans. Men Chloé blir sjuk: en näckros växer i hennes lunga och alla Colins pengar går åt till att köpa blommor för att göra henne frisk, vilket störtar dem ner i fattigdom.

En nästan banal historia, om det inte vore för Boris Vians jazziga språk och den surrealistiska sagovärld han skapar i sin roman Dagarnas skum. Fransmannen Vian skrev romanen 1946 för det prestigefyllda förlaget La Pléiade, men manuset blev refuserat för att det var för knäppt. Först två decennier senare blev boken en succé och en förebild för den nya generation av författare som i Vians skapelse såg en kristallisering av efterkrigstidens dekadenta estetik. Berättelsen har sedan dess filmatiserats två gånger (senast med de populära skådespelarna Audrey Tautou och Romain Duris i L’Écume des jours, 2013), och år 2010 utgav La Pléiade en efterlängtad nyutgåva av romanen. Med andra ord är det en modern klassiker som Ensemble Bulleribock nu modigt satt upp på Svenska Teatern.

Allt börjar rätt, med champagne, kristaller, paljetter, jazz och Biglemoi-dansen i Kaisa Salmis färgglada scenografi. Oskar Pöysti är genial i rollen som Colin, och med Terhi Suorlahti som Chloé uppstår det nyanserade och riktigt komiska stunder, inte minst när paret poserar stelt som tagna ur en romantisk målning! Chick (Dennis Nylund), Colins bästa vän, och Alice (Sophia Heikkilä) hamnar lite i bakgrunden, vilket är synd efter att man sett deras förmåga att dansa med rollerblades. Bäst gestaltar föreställningen ändå Chicks besatta kärlek till filosofen Jean-Sol Partre (läs här Jean-Paul Sartre). Texten blir musik – bokstavligen – och Jean-Sol Partres konferens blir en transaktig freejazzkonsert – musikern Jimi Tenor är helt klart gjord för rollen.

Tenors musik hörs mindre i den mörka andra akten, där en drastisk förändring och ett störtlopp ner i desillusion, misär och sjukdom äger rum. Trots att jag förstår dynamiken, känner jag mig lite bitter över att inte ha fått uppleva ännu mera glitter innan allt rasar och lukten av lök blandar sig med stanken från tomma ölburkar, pizzakartonger och smutsiga toaletter.

Trots Otto Sandqvists eleganta dramaturgi som gör ”clean cuts” i Vians annars snurriga text och sätter relationerna mellan de olika karaktärerna i fokus, är pjäsen tyvärr inte särskilt tankeväckande. Mästerkocken Nicolas i boken blir Nicole (Meri Anna Hulkkonen) på Amos-scenen, och svartsjukan, förståelsen, resignationen och klasskillnaden som hon representerar, gör henne till den intressantaste karaktären. I henne synliggörs samhällskritiken och om man anstränger sig kan man se parallellerna till dagens läge, men tyvärr drunknar största delen av detta i Tanya Weinsteins regi, som i stället bjuder på vackra men ytliga tablåer.

Pjäsen blir till slut lagom realistisk, något man antingen kan beklaga eller uppskatta, beroende på vilka förväntningar man har gällande surrealistiska galenskaper på en teaterscen. Vill man sitta och fundera i en vecka över vad man har varit med om, ska man hellre gå och se Milja Sarkolas Allt som sägs. Vill man däremot ha en trevlig och underhållande stund, så är Dagarnas skum det rätta valet.

Maïmouna Jagne-Soreau

Dagarnas skum av Boris Vian. Dramatisering: Otto Sandqvist. Regi: Tanya Weinstein. Visualist: Kaisa Salmi. Musik: Jimi Tenor. Skådespelare: Sophia Heikkilä, Meri Anna Hulkkonen, Dennis Nylund, Oskar Pöyst, Terhi Suorlahti-Gerardin, Jimi Tenor (musiker). Svenska Teatern & Ensamble Bulleribock.