Kategoriarkiv: Teater

Apati som lämnar djupa avtryck

Människor står på ett långt rullband, som på en flygplats eller i en passagerarhamn. Vid slutet av rullbandet faller de döda ner och forslas vidare på ett annat band. Tanken går osökt till ett slakteri. Scenen beskriver den mänskliga tendensen att bli likgiltig inför maktmissbruk och skoningslöst våld.

Teater Viirus episodföreställning Den andra naturen handlar om hur olika arter lever sida vid sida, åtskilda men ändå så lika i sin sårbarhet. Anni Klein har regisserat föreställningen och Pipsa Lonka står för manuset.

Våldet och makten ur rullbandsmetaforen blir tydliga inte minst i hur vi behandlar djuren. Både Lonka och Klein har under arbetet med föreställningen inspirerats av filosofie doktor Elisa Aaltolas bok Johdatus eläinfilosofiaan (Introduktion till djurfilosofi). Djuren finns på ett subtilt sätt med i hela föreställningen och människan behandlas som en art bland andra.

En absurd stämning genomsyrar föreställningen. De komprimerade episoderna och lakoniska replikerna gör det enkelt att dra paralleller till Roy Anderssons filmer, till exempel i episoden där en kvinnlig präst helt oväntat börjar sjunga en vemodig aria vid köttdisken i ett snabbköp. Köttförsäljaren och besvärade kunder står som handfallna. Till slut blir kvinnan utsläpad av en vakt inför de stirrande kunderna. Trots den tragikomiska undertonen, fastnar skrattet i halsen.

Inte bara den anderssonska estetiken är närvarande, också inhemska idéer får skina. Det konstnärliga uttrycket och ljudbilden i Den andra naturen grundar sig på den playback-metod som Klein och ljuddesignern Heidi Soidinsalo använt i de prisbelönta föreställningarna Play Alter Native och WunderKinder. Replikerna är bandade på förhand – att ge dem fysiskt uttryck på scen blir skådespelarnas uppgift.

Skådespelarnas masker tillåter nästan inga ansiktsuttryck. De här uttrycksmässigt strama tyglarna skapar en förtätad stämning. Det ligger något väldigt befriande i att maskerna och de tiotals olika perukerna som används gör skådespelarna närmast oidentifierbara. Den till synes opersonliga och uttryckslösa estetiken gör konstigt nog att karaktärerna berör på ett djupare plan. Deras tomma, apatiska blickar säger ändå så mycket och lämnar ett avtryck som stannar kvar länge.

Trots det samhällskritiska greppet kommer föreställningen inte med några moraliska pekpinnar. Däremot väcker den många frågor, precis som en utmärkt föreställning ska göra. Den andra naturen gör det lätt att med tillförsikt se fram emot Kleins och Lonkas kommande alster.

Text Linn Karlsson

Foto Mark Niskanen

Den andra naturen.
Text: Pipsa Lonka. Regi: Anni Klein. Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti. Scenografi och kostymdesign: Laura Haapakangas. Ljuddesign Heidi Soidinsalo. Ljusdesign & video:
Jani-Matti Salo & Mark Niskanen. Spelas till den 11.5.2018.
Pipsa Lonkas manus kan läsas i sin helhet på svenska, finska och engelska på Viirus webbplats (viirus.fi).

Hjärtevarmt med mörk underton

”Snart. Men det angår dig inte det minsta.”

Det krassa svaret får lilla Sophia som undrar när farmor kommer att dö. Till och med det mest makabra behandlas familjärt i Tove Janssons karakteristiskt varma universum. Nu har älskade Sommarboken fått inhemsk scenpremiär i Lilla Teaterns tappning. Jakob Höglund har regisserat föreställningen. För dramaturgin står Pipsa Lonka.

I Sommarboken, som utkom som roman 1972, skildras Farmors (Sue Lemström) och hennes sondotter Sophias (Jessica Grabowsky) vänskap och sommartillvaro på en ö i den finländska skärgården. Sophias pappa finns också med på ett symboliskt plan, men han syns inte i föreställningen. Det här är Sophias och hennes farmors berättelse.

Både boken och föreställningen beskriver på ett träffande sätt det speciella förhållandet som kan uppstå mellan far- eller morföräldrar och barnbarn. I den relationen kan det finnas mer utrymme att mötas på riktigt, utan de roller och krav som finns mellan barn och föräldrar.

Med miner, kroppsspråk och tonfall målar Grabowsky upp den skärpta och otåliga Sophia som tycker att allting är antingen ”astråkigt” eller ”asbra.” Hennes och farmors dräpande repliker i boken gör sig utmärkt också på scen. Jakob Höglund sade i en intervju inför premiären att Sommarboken är hans favoritroman, och kärleken till bokförlagan syns verkligen i utförandet.

Sue Lemström gör ett gediget porträtt av den vresiga men inkännande farmodern, som vet att slutet är nära. Döden är också i övrigt på ett subtilt och självklart sätt närvarande under hela föreställningen, i och med att Sophias mamma är död.

Den karga och enkla scenografin består av lådor som skådespelarna flyttar omkring under föreställningen. Med hjälp av dem trollas havsklippor, raviner och tältövernattningar fram. Greppet är fräscht, men stundvis dominerar lådlogistiken lite väl mycket på bekostnad av den intensiva stämningen.

Till de stora styrkorna hör den levande ljudbilden. Vindsus, båtmotorljud, skvalpande vågor och fågelskrik skapas i realtid och på innovativa sätt av ljuddesignern Hanna Mikander på scenen. Det varma samspelet mellan Lemström, Grabowsky och Mikander är härligt att se.

Det är lätt att tycka om Lilla Teaterns uppriktiga föreställning om det janssonska sommarparadiset, där mörkret ändå alltid lurar bakom hörnet.

Text Linn Karlsson

Foto Cata Portin

Sommarboken. Lilla Teatern. Baserad på Tove Janssons roman Sommarboken. Regi & koreografi: Jakob Höglund. Dramaturgi: Pipsa Lonka. I rollerna: Sue Lemström, Jessica Grabowsky. Ljuddesign: Hanna Mikander. Scenografi & dräkter: Sven Haraldsson. Ljus: Paavo Kykkänen. Spelas fram till 17.5.2018.

Musik, kartonger och en guldfisk

Stockmann och Svenska Teatern är två institutioner som säkert väcker minnen hos många Helsingforsbor. Nu har den ena gått in i den andra och ur det har Svenska Teaterns nya produktion uppstått: Stockmann, Stockmann.

Det är Galna Dagars sista dag. Den igenkännbara gula färgen lyser på scenen och det råder ingen tvekan om var vi befinner oss. Stockmanns nya chef Alex (Dennis Nylund) har i valet mellan att spara eller expandera bestämt sig för att låtsas vara en vanlig anställd, för att kunna se hur varuhuset fungerar. Alex är en typisk hankengrabb som bara ser siffror och målet är alltid att effektivisera. Samtidigt dyker en av mellanchefernas brorsdotter Kira (Stella Laine) upp. Hon har just fått sin examen som skådespelare men går med på att jobba en dag på varuhuset då det inte finns tillräckligt med personal på grund av nedskärningarna. 

Genom sång och dans får vi träffa människorna som jobbar på och besöker varuhuset. Till den färggranna skaran hör stamkunden Gerda (Nina Hukkinen), Ritva (Silva Lillrank) som jobbat hela sitt liv på Stockmann och tre dammiga gubbar (Mikael ”Gusse” Andersson, Kristofer Möller och Niklas Åkerfelt) som parkerat sig på en soffa och har en åsikt om precis allt – oftast om hur det var bättre förr.

Det finns mycket som är igenkännbart i föreställningen, från kommentarer som ”du kan ju alltid få jobb här på Stockmann” till Robert och Ritva som jobbat på Stockmann i hela sitt liv. Nicke Lignell i rollen som Robert har fått de bästa kläderna i hela produktionen och att se hans discokostym i turkost silke väckte stark avundsjuka hos mig – den var fantastisk!

Också om man inte har någon relation till Stockmann eller minnen kopplade till platsen kan man känna igen sig i situationerna, karaktärerna och deras tankar om sina jobb, om livet och varför vi behöver köpa saker överhuvudtaget.

Musiken, som är skriven av Leif Jordansson, är Stockmann, Stockmanns absolut bästa sida. Den lyckas omedelbart skapa en intressant värld på scenen, trots att föreställningen är aningen splittrad. Speciellt första akten kändes ofokuserad – det var inte tydligt vad man ville säga, och ibland blev det direkt långrandigt.

Det finns stunder då pjäsen verkligen lyser, som scenen där Kira och Alex måste gå ner i garaget för att hämta mera strumpbyxor. Eller när Nina Hukkinen får visa sin komiska talang i roller som stamkunden Gina, guldfisken på fjärde våningen och den före detta medarbetaren Hilda, som genom att framföra sina dikter bearbetar sitt trauma av att ha jobbat på Stockmann. Hennes poesi utgör inte någon stor del av den två timmar långa föreställningen, men var absolut en av höjdpunkterna.

Precis som Stockmann är också Svenska Teatern tidlös men ändå en del av sin tid. Balansgången finns hos bägge institutionerna, och vi som publik känner också igen oss i den. Alla har säkert känt ångest över förändring samtidigt som vi känner att ingenting förändras och att tiden rinner ifrån oss.

Men den här balansgången gör också Stockmann, Stockmann till en aningen tråkig pjäs. Det blir lite för mycket av det som vi redan har sett och samtidigt är det något som saknas; ett budskap, en insikt.

Nu vill man istället berätta med musik och sång om händelser på ett varuhus som många har en relation till och ge publiken en chans att skratta åt sig själva eller någon de känner igen i de olika rollfigurerna. Pjäsen ger intryck av att ha gjorts med genuin kärlek till varuhuset och dess kunder, den hånar aldrig någon och är aldrig elak i sin framställning av karaktärerna. Svenska Teatern visar bara kärlek till sin granne och till guldfisken, som äntligen får sin chans att simma på scen.

Rebecka Vilhonen

Stockmann, Stockmann. Text: Barbro Smeds. Regissör: Aleksis Meaney. Koreografi: Markku Nenonen. Musik: Leif Jordansson. Scenografi: Erik Salvesen. Kostymdesign: Anna Sinkkonen. Kapellmästare: Maija Ruuskanen. I rollerna: Mikael ”Gusse” Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristofer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman och Niklas Åkerfelt. 

Om medmänsklighetens helande kraft

Blondinens lilla råtta till hund pissar på gatstenarna i den idylliska svenska villaförorten. Kommunistfamiljen i ändan av gatan har tvingat på resten av invånarna sopsortering. Ingen förstår längre vikten av att välja rätt sorts betongpluggar. Kvalitet och funktionalitet. Hårt, ödmjukt arbete. I dag är det bara Facebook som gäller.

Nej, det är inte lätt att vara en man som heter Ove i dagens läge. En man som uppskattar ordning och reda, att folk följer överenskomna regler, sköter sig själva och inte tränger sig på. Måttet är rågat då Oves nya grannar flyttar in. Inte bara kör de ner i Oves rabatt, de backar också släpvagnen på hans postlåda. Patrick heter den blonda lufsen, och han har en utländsk fru som heter Parvaneh, och värst av allt är att de är trevliga. Speciellt Parvaneh och hennes två barn, som envisas med att senare komma hem till Ove och tacka för hjälpen med släpvagnen. Och när Patrick bryter benet ska hon ha Ove att köra dem till sjukhuset. Och så kommer grannen Anita och ska ha hjälp med värmeelementet. Och spolingen Adrian med pannluggen får aldrig den där cykeln reparerad, så Ove tar liksom bara av farten och reparerar den också, för ordningens skull, och Adrians kompis Mirsad vågar inte berätta åt sin pappa att han är homosexuell, så Ove måste väl fixa det också. Suck och stön. Att man inte ska få ta livet av sig i fred.

Svenska Teatern tar sig an En man som heter Ove, baserad på en succébok av Fredrik Backman, och känd som en Oscarsnominerad film med Rolf Lassgård i titelrollen. Scenversionen, en en och en halv timme lång monolog, kom före filmen och gjorde även den succé med Johan Rheborg i titelrollen.

Svenska Teaterns Ove spelas av Marcus Groth, som gör en betydligt mindre bufflig karaktär än Lassgård. Resultatet är att Ove blir verkligare, mindre av en karikatyr. Fram träder också tydligare skörheten och den avgrundslösa sorgen efter förlusten av hustrun Sonja, hans livs stora kärlek.

Groth har, kanske lite överraskande, stigit fram som en av Svenska Teaterns fixstjärnor under det senaste året. Groth hörde till de festligaste i Titanic, och lyste i rollen som den nyligen hädangångne Ingvar Kamprad i IKEA-musikalen. Han gör också ett storjobb i En man som heter Ove. Inte bara gestaltar han titelrollen, utan också alla bikaraktärer, som med regissören Bjarni Thorssons hjälp blivit fullt igenkännliga personligheter, dock naturligtvis schablonmässiga.

Historien om sura gubbar som med hjälp av människorna kring dem motvilligt hittar glädjen i livet och blir snälla är stapelvara sedan Charles Dickens skrev sin julsaga, och En man som heter Ove bjuder ur den synvinkeln inte på något nytt. Feelgoodpjäsen är ändå såtillvida berömvärd att den dels undviker de mest sockersöta fällorna, och bjuder på ett äkta mänskligt djup mellan skratten. Det är också skönt att i dessa tider av själviskhet och resta murar se en pjäs som utan cynism hyllar mångfald, solidaritet och medmänsklighetens och vänskapens helande kraft.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

En man som heter Ove. Svenska Teatern. Baserad på Fredrik Backmans roman med samma namn. Regi: Bjarni Thorsson. Dramaturgi: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg & Emma Bucht. Musik & ljuddesign: Frank Hall. Ljusdesign: Bjarni Haukur Thorsson. Scenografi: Finnur Arnar & Bjarni Haukur Thorsson.

Tidskapsel på Mars

Året 1998 är tillbaka då Fylla sex 2.0 spelas på Universums scen. Det är ett tankeväckande och chockartat möte med nutiden.

Tjugo år efter den ursprungliga premiären sätter Teater Mars upp Fylla sex med manus och regi av Joakim Groth, i versionen 2.0. Året är fortfarande 1998, vilket bekräftas av den gamla väggkalendern bredvid kylskåpet, och fyra par i medlåldern möts för att fira en av de gamla kompisarnas födelsedag med en överraskningsfest.

Umgänget har inte varit tätt under de senaste åren, men när de gamla vännerna (spelade av Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius) sammanstrålar är stämningen som på en avslagen hemmafest i gymnasiet – samma incestuösa relationer där kompisarna inom gänget har bytt partners med varandra i flera omgångar, och samma låsta sociala hierarki, och en bedövande känsla av att ingenting egentligen förändras utom att alla bara blir lite äldre hela tiden. Alla verkar lika trötta på varandra, återseendet är något stelt medan de fördriver tiden i väntan på att födelsedagsbarnet KG (Sam Huber) ska komma hem till överraskningsfesten. Sällskapet utökas av den smågaggiga granngubben Moberg (Dick Idman) och tevereportern Kalles betydigt yngre flickvän Denise (Sara Soulie).

Kvällen urartar i otrohetsdramer och gräl, avslöjanden, fylleri och slagsmål, en slags sängkammarfars kryddad med livslögner och slentrianmässiga relationer. En existentiell tomhet ligger i centrum av pjäsen, som handlar om hur livet för en relativt välbärgad medelklass känns bortkastat och förslösat. Denna tomhet gestaltas tydligast i scenen mellan två forna älskare (Bremer och Parkkomäki) över whisky på morgonnatten, då Parkkomäki avslöjar lögnerna i sitt liv med en svidande resignation.

Formen trogen skrattas denna hårda insikt bort på slutet, eftersom den principlösa livsåskådning som Fylla sex gestaltar helt enkelt inte har några svar att erbjuda. Glöm det där, vi har ändå inget annat kvar än sprit och sex. ”[E]fter att tron på allmängiltiga sanningar har gått förlorad återstår bara det egna jagets jakt på tillfredsställelse i en värld där det mesta är till salu”, som Groth själv konstaterar i programbladet.

Groths fascination för sitcom-genrens stillastående format, som lyftes upp till ett bärande tema i Teater Mars tidigare produktion Receptet på lycka, finns starkt närvarande redan i Fylla sex. Komiken bygger på ekivoka anspelningar och one-liners, det är så att man kan föreställa sig teveseriernas inspelade skrattsalvor ackompanjera dialogen.

Humor har en normskapande effekt som är så stark att den till och med kan kännas aggressiv. Med övertydliga skämt skapar fiktionsprodukter en påbjuden reaktion hos åskådaren – detta förväntas du tycka att är roligt. Men då många av de värderingar som föreställningen förmedlar känns betänkligt gammalmodiga nu tjugo år senare, så skapar den farsaktiga inramningen hos mig en känsla av främlingskap.

Jag såg Fylla sex på Hangö teaterträff för tjugo år sedan, och jag är redan tillräcklig gammal för att uppleva det avståndet i tid som en förvirrande blandning av nutid och närhistoria. Fylla sex 2.0 fungerar som en tidskapsel som plötsligt visar upp en tydlig och överraskande bild av det förflutna, och visar hur mycket som har förändrats utan att vi lagt märke till det.

Främst av allt är det fråga om att moralen kring relationer har blivit striktare. Inställningen till otrohet inom äktenskapet har hårdnat, det är inte längre något som enkelt kan skrattas bort på teaterscenen. Där ute i verkligheten kanske folk är otrogna lika mycket som förr i världen, men på scenen har jag svårt att acceptera att en otrogen karl blir förlåten efter lite bannor och en stunds klädsam skamsenhet.

Samtidigt är äktenskapet som självklar samhällsinstitution numera stadd på snabb reträtt, i alla fall på teaterscenen. I teaterproduktioner är det snarare regel än undantag att olika sorters tvåsamhetsnormer ifrågasätts. Äktenskap är inte längre någonting som alla förväntas ingå, men de som gifter sig förväntas respektera sin partner.

Det kanske mest obekväma elementet i föreställningen är medelåldersmannen Kalles tjugonåntingåriga flickvän Denise. Å ena sidan kan det verka motsägelsefullt att reagera på åldersskillnader inom förhållanden i en epok där friheten att välja partner allt mer betonas. Men å andra sidan har vi fått upp ögonen för maktstrukturers starka inverkan på sexuella relationer.

I pjäsen gestaltas förhållandet mellan Kalle och Denise som jämställt men utsiktslöst – tydligen bör äldre män trots allt hålla sig till sina jämnåriga trots det tilltalande i tanken på en ung och vacker älskarinna. Men det är den yngre kvinnans attraktion för den tafatta äldre mannen som känns så osannolik. Upplägget framstår som en ofrivilligt Woody Allen-esk fantasi som i sin tur leder associationen till Me too-avslöjandena om honom som person, som i sin tur gör recensenten tjugo år senare obekväm, förvisso fullt medveten om att den här åsnebryggan inte är en rättvis tolkning av verket. Kanske jag är miljöskadad, vad vet jag. Men verk framstår väldigt olika beroende på den tidsliga kontext de spelas i.

Medan det kan vara lätt att se ett tjugo år gammalt avsnitt av Friends genom ett tryggt lager av nostalgisk ironi, så visar teaterns tidsliga och rumsliga närhet upp alla de här relationsnormerna utan det tidsliga filtret. Kanske attityderna till våra romantiska relationer har genomgått en lika stor förändring som mobiltelefonerna under de senaste tjugo åren.

Text Lasse Garoff
Foto Stefan Bremer

Teater Mars: Fylla sex.
Manus & regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Sam Huber, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius, Sara Soulié, Dick Idman. Scenografi: Markus R. Packalén. Rekvisita: Anu Sallinen. Spelas på Universum till och med 15.3.