Kategoriarkiv: Teater

Underhållande satir utan klös

Lilla Teaterns revy Det ordnar sig Sapiens är njutbart teaterhantverk. Satiren tar berömvärt sikte på samhällets missförhållanden, men kulorna viner tyvärr ofta förbi målet, skriver Janne Wass.

Revy på institutionsscener i Svenskfinland har en tendens att vara lite hit-and-miss. Revyn som satirisk underhållningsform är för det mesta vassast och bäst då den görs av ett sammansvetsat gäng som specialiserat sig på den här formen av musikteater.

I Svenskfinland har vi saknat den här typen av specialiserade revygrupper. Det närmaste vi kommer är antagligen Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms Pleppo.

Av de professionella teatrarna är det i första hand Lilla Teatern som upprätthållit revytraditionen, som lever vidare under nya teaterchefen Marina Meinander.

Kirsi Porkka och Marina Meinander har bakom sig ett mångårigt regi- och skrivarsamarbete, bland annat med pjäser för Nationalteatern. Som några anmärkningsvärda komiker har de ändå inte utmärkt sig, och därmed är det något överraskande att det är de två som står för manuset för Lilla Teaterns revy Det ordnar sig, Sapiens (härefter i texten kort och gott Sapiens), som hade premiär i mitten av september.

Att det är proffsdramatiker som står bakom revyn är tydligt – Sapiens är en föreställning med en tydlig röd tråd och en sammanhängande ramberättelse. Vi rör oss långt från finlandssvensk institutionsteaterrevy då den varit som sämst (på Svenska Teatern, till exempel), där personer i diverse peruker springer ut och in på scenen och uppför dåliga punchlineskämt om SFP och mobiltelefoner, till koreografi som lågstadiets julshower skulle skämmas över.

Fräscht grepp

Lilla Teaterns revyer har under många år lidit av en viss dammighet och gubbighet, och mer än en gång har det slagit över i ren buskis. Det är tydligt att Porkka och Meinander gjort sitt bästa för att undvika detta. Då skådespelarna äntrar scenen iklädda stramt futuristiska vita dräkter för det snarare tankarna till någon av vokalgruppen Forks föreställningar.

Så inleds ramberättelsen om en utomjording som sänds till Tellus för att reda ut om planeten är ett vettigt investeringsobjekt, eller om den dominerande arten homo sapiens är ett för stort problem för att det ska vara mödan värt. Skönsjungande och naturligt karismatiska Sanna Majuri i punkig håruppsättning spelar den utomjording på vars lott det faller att inspektera jorden. Majuri är också revyns mest lyskraftiga stjärna – även om det är gudabenådade komikern, imitatören och dragartisten Christoffer Strandberg som stulit rubrikerna.

På jorden konfronteras vår utomjording med vår tids absurda samhälleliga företeelser, som det bisarra hat-kärleksförhållandet mellan Vladimir Putin och Donald Trump, det faktum att åtta personer äger hälften av världens resurser och hela den omöjliga ekvation som det utgör att försöka vara både startup-indoktrinerad selfhelp-karriärist och miljömedveten världsförbättrare.

Bäst i det lågmälda

Mycket i revyn är – som sig bör – uppskruvat på hög volym och gjort med stora gester och bred pensel. Men mest träffande som samtidskommentar är ändå de lågmälda mellanspelen som återkommer i några repriser – en slags sidoberättelse – om Olof. Olof, känsligt porträtterad av Lillan-trotjänaren Joachim Wigelius, är mannen på gatan, den normala medelklassmänniskan, som så gärna vill vara den goda medborgaren som hjälper de nödställda, tiggarna, flyktingarna, men som har svårt att få ekvationen att gå ihop med den egna bekvämligheten. Dessa segment är ytterligare exempel på den stilrenhet och smakfullhet som utmärker scenografen och dräktdesignern Alisha Davidows linje genom största delen av revyn: Olof och alla andra medverkande ikläds beiga trenchcoats.

Ramarna för revyn är på alla sätt exemplariska. Sofia Finnilä har skrivit mångsidig, tidlös musik till texterna av Henrik Huldén. Sanna Majuris vemodiga ballader är de som bäst stannar kvar i minnet, men också Ole Øwre visar prov på utmärkta sångtalanger. Lyriken är vackert och ofta fyndigt skulpterad, även om få av sångerna står på egna ben, utan mer fungerar som illustrationer till sketcherna. Ibland kvittar det, eftersom åskådaren har fullt upp med att följa med den välinövade koreografin av Johanna Elovaara.

Än HBL-recensionen?

Så här långt alltså allting gott. Men vi kan inte skriva om Sapiens utan att nämna den mördande kritik som revyn fick av Hufvudstadsbladets recensent (och tillika Ny Tid-medarbetaren) Otto Ekman. I Ekmans sågning fick Lillans revy bära hundhuvudet för hela den finlandssvenska småborgerligheten och dess (upplevt) dammiga attityder gentemot köns- och sexualminoriteter. Kritiken stämmer väl för merparten av de revyer som Lillan satt upp under det senaste decenniet.

Också i Sapiens finns en scen där det förefaller krystat att det klämts in ett parti med en man i kvinnokläder. Sketchen som följer innan klädbytet stampar på stället och drag-numret ska fungera som punchline, men hallå – ska vi 2017 skratta åt att en medelålders man har en raffig liten svart under kappan?

I övrigt är det nog ändå svårt för den här recensenten att uppfatta att humorns udd skulle riktas mot minoriteter – även om jag i ett bredare perspektiv förstår Ekmans frustration över den ofta aningslösa okänslighet inför gender- och sexualitetsfrågor som ibland dyker upp hos en äldre (småborgerlig, om man så vill) generation. Men Sapiens är på inga sätt en särdeles stor syndare i det här sammanhanget.

Platt samhällskritik

Man kan dock till fullo hålla med Ekman i omdömet att satiren i revyn känns platt och tandlös, trots de uppenbarligt goda intentionerna. Pia Runnakkos Donald Trump-nummer är ingen höjdare då det kommer till imitation, och då sketchen inte riktigt vet vad den vill säga om Trump och Vladimir Putin (Øwre), annat än att båda är makthungriga, känns det som en darling som borde ha dödats.

Meinander och Porkka tar sikte på SOS-regeringen, främlingsfientligheten och konsumtionskulturen, men det är för det mesta oklart vart pikarna egentligen riktar sig. Visst kan man parodiera världens tre rikaste män som sitter och pöser i sin överlägsenhet, men om parodin inte innehåller systemkritik, frågar man sig vad poängen med den är.

För att återknyta till den här textens inledning: riktigt bra satir på scenen kräver både nytänkande komik och en knivskarp politisk analys. Sapiens har svårt att leverera på båda punkterna, liksom så gott som alla andra revyer som inte är skrivna av garvade revy- och satirikergrupper. Ett av de få undantagen i Svenskfinland var Teater Viirus uppsättning Valet och kvalet, men så var den också skriven av den utpräglade komikern Christoffer Strandberg, som antagligen också arbetat fram en del av sina egna nummer i Sapiens.

Steget vidare saknas

Man avundas inte dagens satiriker. Världen är så knäpp att verkligheten överträffar fiktionen. Sapiens samhällskommentarer stannar också för det mesta på en beskrivande nivå: världens stolligheter och problem hålls upp framför åskådaren som en spegel. Men steget vidare uteblir. Ett lysande undantag finns i en scen som behandlar ett framtida samhälle där resursbristen har lett till kannibalism på industriell skala. Sketchen är en verklig pärla. Linda Zilliacus som Laura Huhtasaari/drottningen av Finland är också snudd på genial. Men sedan tar krutet liksom slut, och det blir mer igenkännande fniss-fniss än överraskande flabb-flabb.

Den röda tråden i samhällskritiken går att finna i historien om Olof, och mycket i revyn anknyter till samma tema: en samtid som gärna oroar sig över världens problem, men har svårt att få den metaforiska tummen ur röven för att göra något åt saken. Det är bara det att det som samtidskritik känns en aning lamt.

Sapiens är en underhållande revy med en berömvärd ansats, men Porkkas och Meinanders satiriska knivar tål att vässas ytterligare till nästa försök.

Text: Janne Wass
Foto: Henrik Schütt

Lilla Teatern: Det ordnar sig, Sapiens. Text & regi: Marina Meinander & Kirsi Porkka. Producent: Caroline Heiknert. Musik: Sofia Finnilä. Sångtexter: Henrik Huldén. Scenografi och dräkt: Alisha Davidow. Koreografi: Johanna Elovaara. Orkester: Henrik Wikström, Sampo Tiittanen, Hannu Rantanen. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. På scenen: Ole Øwre, Linda Zilliacus, Pia Runnakko, Sanna Majuri, Joachim Wigelius, Christoffer Strandberg. Revyn spelas fram till 30.12.

 

En nyttig påminnelse

En sen höstkväll under fortsättningskriget knackar de på dörren hos jordbrukaren Johannes Lehikoinens (Mikael Andersson), och de österrikiska judarna Hermann Fischer (Kristofer Möller) och hans mor Edith (Janina Berman) stiger på. De kommer från Helsingfors, där de bott som flyktingar från Tredje riket, men nu när tyska styrkor finns i staden har alla flyktingar beordrats att hitta inkvartering på landsorten för att undvika sammanstötningar med tyskarna. Kan inte herr Lehikoinen tänka sig att hyra ett rum i stugan åt dem…? Den reserverade Lehikoinen är inledningsvis avvisande. Men eftersom han är i akut behov av hjälp – skörden håller på att gå förlorad i höststormarna och han har en skottskada från vinterkriget – lyckas de till slut nå en överenskommelse.

Handlingen i teaterpjäsen Tro på Svenska Teatern utspelar sig under loppet av vintern. Lehikoinen och Hermann finner en gemenskap i de gemensamma sysslorna, fisket och skidandet. Flyktingarnas välgörare ”farbror” Stiller (spelad av Riku Eklundh) kommer till deras hjälp med smått och behövligt, mediciner och matvaror, men även duk och ljus för att fira sabbaten – vilket starkt bjuder den ateistiska Edith emot. Men även där lyckas vänskapen värma upp henne så hon går med på att fira de judiska högtiderna.

Trots höstmyset i stugan är de judiska flyktingarnas situation konstant oviss, och på grund av Finlands samröre med Nazityskland hänger hotet över dem som ett damoklessvärd, när som helst kan de bli utvisade till Tyskland, där de utan tvekan skulle skickas rakt till förintelselägren. Lagarna är godtyckliga och orättvisa, och minsta överträdelse kan få de gruvligaste följder.

Det blir en hel del förklarande. Pjäsen har för många trådar för sitt eget bästa och vissa konflikter känns svårmotiverade, och verkar främst ha funktionen av dramaturgiska redskap.

Däremot har iscensättningen ett fint sinne för detaljer. De judiska förrättningarna, fiskandet, pianolektionen, funkar fint i de scener då karaktärerna utan brådska låter sig gå upp i det de har för händer. Då handlingen är så rik på extrema yttre omständigheter (världskrig, flyktingskap och förintelser) känns det i sig betydelsebärande att se karaktärerna framträda som människor och individer i sina sysslor. Hanne Hortes scenografi är kraftfull, väggarna täckta av kläder för tankarna till koncentrationslägrens enorma och gastkramande upplag av kläder och kappsäckar. Men också signalerar den en instängdhet och stagnation som känns mer förenlig med den finländska minneskulturen kring kriget, än med Julian Garners pjäs som faktiskt är en fräsch uppgörelse med all denna bittra vördnad.

Pjäsen, skriven och regisserad av Julian Garner, utspelar sig under under ett smärtsamt skede av Finlands historia. Tidpunkten är väl vald på grund av den nationella skam som associationen med Nazityskland av begripliga skäl för med sig. Rastänkandet var starkt förankrat även i Finland och Norden, och behandlingen av judiska flyktingar och de judiska krigsfångar som de finländska styrkorna tog, var hårresande. Finlands delaktighet inte bara i förintelsen, men i hela den nazistiska terrorn och rasismen har aldrig direkt medgetts i en officiell historieskrivning. Historikern Oula Silvennoinen, som intervjuas i produktionens programblad, konstaterar att Finlands attityd till flyktingar idag är besynnerligt lika som på 1930- och 1940-talen, de ses som en ekonomisk belastning och en säkerhetsrisk.

Den här skulden har aldrig riktigt behandlats i Finland, av skäl som står att finna i närhistorians rättsvidriga krigsansvarighetsprocess, kalla krig och tigande Kekkonen-era. Men likt andra länder i Europas östra delar har Finland aldrig rannsakat sig själv, utan har istället hållit fast vid en fosterländsk krigskult, totala oskuld, och en myt om ett oundvikligt ”separatkrig” mot Sovjet, för att i efterhand skyla över vilken total moralisk kollaps det andra världskriget innebar. Det var hemskt för alla, och alla gjorde vidriga saker. Och se det som ett uttryck för vad vi fått i modersmjölken, att vi än idag har så svårt att acceptera att det inte finns någonting i allt det här för oss att vara stolta över, oberoende vem som vann, eller hur det slutade – och må den som vill tacka försynen för att den höll en skyddande hand över oss. Den enda lärdomen som finns att hämta här är ”aldrig mer”. Det är åtminstone vad jag tycker om allt det här. Pjäsen träffar rätt.

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Svenska Teatern: Tro.
Text och regi: Julian Garner. Översättning Marianne Möller. Scenografi och kostymdesign: Hanne Horte. I rollerna: Mikael Andersson, Kristofer Möller, Janina Berman, Riku Eklundh. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Andreas Lönnquist. Hår och mask: Pirjo Ristola.

Eftersnack for ever

Marcus Floman
Marcus Floman.
Ett av radio Vegas i särklass bästa och mest underhållande program är långköraren Eftersnack. Vecka efter vecka får lyssnarna njuta av skarp analys, verbalakrobatik och inte minst en god stämning. I Magnus Londens, Jeanette Björkqvists och sidekickarnas sällskap är det inte tråkigt.

Sade jag att det var ett program i radio Vega? Jo – och i radion fungerar just detta intelligenta samtal bäst. Någon av er har kanske sett att även FST/Yle Fem visade ett TV-program som hette Eftersnack. Och jo, det var exakt samma talkshow som medelst några TV-kameror i studion omvandlade radiosnacket till ett ”TV-program”. För, med den största respekt för två av de skarpaste journalisterna i Svenskfinland:  (som dessutom är två väldigt mysiga personer som jag känner väl, hej Manu och Nette) Eftersnack är inte bra TV, det är bra radio.

Yle visar inte längre TV-programmet Eftersnack, men varen icke förskräckta, ty snart ska snacket åter flöda i ett nytt format nära dig. Lilla teatern offentliggjorde nyligen sitt höstprogram, och se där finns Eftersnack på menyn. Jag tror att Eftersnack är en evighetsmaskin. Eller är det kanske ett uttryck för en av strategierna att hålla Svenskfinland vid liv, genom återvinning?

Och vem vet, kanske är det de facto ett smartare drag att förflytta radiostudion till en teaterscen än att sända showen på TV. Jag kunde tänka mig att se någon av showerna, trots att det här återvinnandet känns lite tassigt.

När jag ändå är i farten vill jag komma med några tips för att garantera evighetsmaskinens livslängd. Eftersnack– serie-albumet. Eftersnack – deckaren (skriven av Staffan Bruun😉 ) Eftersnack – klippdockan. Eftersnack – mobilspelet. Eftersnack – julkalendern. Eftersnack – sagobok för barn med Eftersnack-CD på köpet.

Marcus Floman

Ett djärvt och välkommet steg

Ska det ske förändring så är det bra om den genomförs beslutsamt. Hangös tjugosjätte teaterträff signalerade förändring, från och med sitt visuella uttryck. Antonia Ringboms brokiga och lekfulla stil, som under 25 år kommit att bli synonym med den fartfyllda, brokiga och halvt improviserade stämningen under festivalen, ersattes i år av illustratören och grafikern Ulla Donners knallgula, avskalade och eleganta layout.

I oktober i fjol tog festivalen ett steg i en ny riktning den utsåg en ny styrelse. Det var väldigt konkret fråga om en föryngring av ledningsgruppen då de långtida festivalprofilerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti efterträddes av trettio-ish-arna Jonas Welander, Annina Blom, Anni Klein, Sinna Virtanen, Kira-Emmi Pohtokari, Tom Rejström och Rasmus Slätis. Och medan festivalens utformning under den tidigare ledningen vuxit fram organiskt och resulterat i ett vildvuxet och färggrant programutbud blev det tydligt att den nya styrelsen eftersträvade en mer tuktad konstnärlig profil.

Tidigare år har programmet kommit att bestå huvudsakligen av de bästa flyttbara svenskspråkiga teaterföreställningarna, och därmed har festivalen fått utformningen av ett slags ”greatest hits” av det finlandssvenska teaterspelåret, från fria grupper till institutionsteatrar. Dessutom har utformningen fått den praktiska effekten att den samlat en stor del av det svenskspråkiga teaterfältet kring festivalen – alla har varit tvungna att dyka upp bara för att bygga och spela sina föreställningar. Det stora behovet av frivilligarbetare har också fungerat som en otroligt effektiv inkörsport till branschen för teaterintresserade unga vuxna. Det är en trygg gissning att det finlandssvenska teaterfältet utan sin teaterträff skulle vara mycket mindre sammanhållande, och antagligen mycket mindre punkt, med färre teatergrupper och -proffs. Utan att sträcka sig utanför rimlighetens gränser kan man till och med påstå att Hangö teaterträff kommit att få en definierande funktion för det finlandssvenska teaterfältet.

Därför kan också festivalens utformning 2017 upplevas som något av en omvälvning. Programmet bestod av betydligt färre föreställningar än tidigare, och i festivalprogrammet var det bara ett fåtal av föreställningarna som var bekanta från det svenskspråkiga teaterfältet (typ Raksamonologer, Wunderkinder, och ljudinstallationen Vägen – Revisited).

Därtill hade den interaktiva ljudföreställningen Track premiär, det arrangerades diskussioner och workshops, LUST arrangerade en demoföreställning för den andra årskullen av utvecklingsprogrammet Den Autonoma Skådespelaren, och därtill kom ett flertal performansföreställningar, och flera internationella gästspel, samt några rätt avancerade barnföreställningar. Överlag var festivalens profil klart mer internationell, strävade över språkgränser, experimentell, tvärkonstnärlig, postdramatisk … Och ambitiös i sina avsikter, och konsekvent genomförd, särskilt med tanke på att den nya styrelsen valdes in i oktober, och hade väldigt kort tid på sig att planera och genomföra sina vidlyftiga planer. Däremot är det tänkbart att denna förnyelse i alla fall inledningsvis möter en viss friktion.

Dels kan man förvänta sig att homologin mellan det finlandssvenska teaterfältet och festivalen kommer att luckras upp en smula. Den största delen av de föreställningar som spelas på svenska i Finland representerar ju fortfarande dramatisk och textcentrerad teater, medan festivalen prioriterar konstnärligt utforskande scenkonst. Vi får hoppas att teaterfestivalen klarar av att förvalta sin roll som ett samlande gräsrotsinitiativ också i framtiden.

Under de senaste sex åren har Hangö teaterträff också gjort ansatser att engagera ortsborna mer i festivalen, vilket också den nya styrelsen omfattar. Frågan är på vilket sätt den strävan går att kombinera med en mer avantgardistisk profil – det är inte sagt att det föreligger någon absolut motsättning i detta, men om ortsborna ska involveras i högre grad kräver det förmodligen att de känner sig delaktiga av festivalen. Det är även rimligt att anta att mycket av festivalen också i fortsättningen av en viss nödvändighet arrangeras huvudsakligen på teaterfältets villkor, och i så fall är det värt att erkänna utmaningen i att få de här gruppernas intressen att mötas.

Självspäkningstendensen inom det finlandssvenska teaterfältet är stark och improduktiv och ihållande, och – med risk för att formulera mig vagt och svepande – jag har länge anat en viss frustration över ett upplevt navelskåderi inom branschen. En kluven inställning till en minoritetsposition som upplevs som privillegierad, samtidigt som den möjliggör ett relativt fritt konstnärskap. Många gånger har det efterlysts mer nordiska och europeiska influenser, mer samarbete med det finskspråkiga fältet, kort sagt en frigörelse från den klaustrofobiska finlandssvenska gemenskap som Merete Mazzarella kallat för ”det trånga rummet”. Den nya konstnärliga linjen på Hangö teaterträff känns som ett djärvt och välkommet steg i den riktningen, en festival som blickar utåt istället för inåt, och personligen väntar jag med stort intresse på att se hur Hangö teaterträff utvecklas och tar form under de kommande åren.

Text: Lasse Garoff
Illustration: Ulla Donner

Artikeln uppdaterad 16.6. kl 11.52.  Wunderkinder spelade ursprungligen på svenska, inte på engelska.

Vad menar Brigitte?

När går en kropp från att vara ett subjekt till att bli ett objekt?

Jag blir distraherad av de andra kropparna i rummet. Jag blir distraherad av känslan av tvång att verka trevlig och social och av känslan att jag måste le åt dessa kroppar för att verka normal. Så jag går ner i källaren. Men i bristen på andra kroppar blir jag istället distraherad av ett behov av att bevisa att jag är där. Bekräfta att jag finns och att jag är en social och kulturell varelse som går på tvärkonstnärliga utställningar och därmed är en fungerande individ.

Blaue Fraus nya verk Object är en fotoutställning, ett ljudklipp, filmkonst, text och performans. Jag ser den som en fortsättning på Blaue Fraus tidigare föreställningar (i brist på rymligare ord) om kroppar, rumslighet och blickar. Det är en djupdykning i rummet mellan aktören och åskådaren, jagets upplevelse av sitt eget och andras varande och konstnären som objekt. Vem betraktar och vem blir betraktad? Vem är egentligen subjektet och objektet här? Kan en kropp som blir fotograferad betraktas som ett subjekt?

Jag får ett brev i handen av någon som liknar the Cookie Monster (Venla Helenius). I brevet står det att jag ska gå och sätta mig bredvid ett av konstverken eller en av skådespelarna i rummet och att jag ska sitta där i ungefär fem minuter. Jag lyder och sätter mig bredvid en replika av Venus födelse. Brigitte Bardot 1 (Joanna Wingren) sätter sig framför samma tavla, särar på benen, lutar huvudet bakåt och stönar. Brigitte Bardot 2 (Sonja Ahlfors) gör likadant på andra sidan om mig. Resten av publiken står i andra ändan av rummet. Jag känner mig i en extremt utsatt position.

Utdrag av tankar: Är mina fem minuter slut nu? Borde jag stiga upp och gå härifrån? Men då bryter jag en stämning och en situation som jag ännu inte vet vart den är på väg. Men vad om jag vill vara den som betraktar och inte vara den som blir betraktad?

Kvinnokroppen är van vid att tvingas in i en känsla av att vara ett objekt. Så även skådespelarkroppen. Det Blaue Frau gör är att svänga på rollerna och ifrågasätta dramats ramar. Åskådarplatserna är avgränsade med tejp. Den säger: ”Du får inte sitta här, du får inte vara åskådare ikväll”.

Bardots & Bardots dialog

Publiken släpps till sist in till publikplatserna. Brigitte Bardot & Brigitte Bardot för en dialog från två stegar. Brigitte/Sonja frågar ut Brigitte/Joanna om några nakenbilder som Joannas karaktär tog på sig själv och skickade till sin dåvarande pojkvän för några år sedan. Hemmafrun (Klara Wenner Tångring) översätter till emojis. ”När du tog dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt? När du tittade på dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt?” Brigitte/ Joanna menar att hon kände sig som ett subjekt för hon var i kontroll av situationen.

Fotografierna på Albertsgatan 16, tagna av Angelina Bergenwall, för mina tankar till den amerikanska fotografen Cass Birds fotoserie Rewilding. I den utforskar Bird androgyna kroppar och begreppet femininitet. Hon har sagt i en intervju att hon är mer intresserad av subjekten hon fotograferar än den performativa ytan och konstruktionen femininitet.

Om det ens går att nå subjektet via fotografier är en bra fråga när man ser på utställningen Object. Fotografierna är intima och undersökande men samtidigt. I vissa bilder är kvinnan mer i kontroll, som om hon vilar i sin egen kropp, och i andra är kvinnokroppen mer sexualiserad och objektifierad. Är inte varje bild där du öppnar munnen eller ler en del av den patriarkala konstruktionen? En kvinna i en bild är alltid i relation till reklam eller pornografi. (Frasen lånad av en vän.) Object är inte fri från den kontexten.

Dialogen och stämningen blir avbruten av städerskan från källaren (Malin Nyqvist), som är en bekant karaktär från ljudklippet från utställningen. Städerskan behöver kissa och måste avlösas från sitt arbete av någon från publiken. Hon ber och lockar med godis och öl. En från publiken går ner i källaren. Städerskan lämnar till sist lokalen och går till butiken på andra sidan av Albertsgatan. Publiken skrattar: ”Vart gick hon? Får man gå ut från sin egen performans?”

Till beskådning dagligen

Jag upplever urladdningen, raven som sker i slutet, som det som gjorde åskådarna och aktörerna mest blottade. Lokalen har stora fönster – allt syns och hörs ut till gatan. Förbipasserande stannar upp, betraktar, kanske filmar en snutt. Vi är alla här till beskådning dagligen.

I den feminina kroppen känner jag mig objektifierad varje dag. Även av mig själv. Den feminina kroppen är socialt konstruerad som ett objekt, vilket gör att kvinnans kropp alltid utsätts för granskning av andra individer. Det gör att kvinnor uppmuntras till att se sin kropp från betraktarens perspektiv och internaliserar därmed ett yttre perspektiv på sin kropp. Den objektifierande blicken handlar inte bara om kvinnliga kroppar, utan gäller även andra icke-normativa, icke-vita kroppar. Därför känns repliken Brigitte Bardot 1 säger: ”Som ett objekt är jag helt fri” extremt provocerande. Vad menar Brigitte?

Kvinnokroppen som ett fullt subjekt

Den västerländska filosofin har tampats med frågan om subjekt och objekt i alla tider. Sartres kompis Maurice Merleau-Ponty kritiserade Descartes dualistiska uppdelning soma/psyke. Merleau-Ponty talade om den levda kroppen. Han menade att subjektet och vårt medvetande inte är avskilt från vår kroppsliga uppenbarelse och att kroppen har en tvetydlig karaktär i och med att den både kan vara ett objekt i rummet som andra ting, men också ett levande subjekt. Du både har och är en kropp. Kroppen är materiell men samtidigt meningsskapande.

Merleau-Ponty menar vidare att vår kroppsliga erfarenhet är vår relation till världen. Vi upplever världen genom vår kropp, samtidigt som den är någonting utanför oss själva. All vår livserfarenhet finns i skärningspunkten medvetande/kropp. Också psykoanalysen ser människans kropp och hennes medvetande som oskiljaktigt förenade.

Men Simone de Beauvoir menar däremot att man kan beskriva kroppen som en situation, något pågående som individen hela tiden subjektivt befinner sig mitt uppe i. Litteraturvetaren Toril Moi menar i förlängning att en kvinna definierar sig själv genom det sätt hon lever sin situation, genom det sätt hon gör något av det som världen gör av henne. Därmed förnekas kvinnan både socialt och kulturellt den autonomi och subjektivitet som borde gälla alla människor. ”Samtidigt är kvinnan människa vilket betyder att hon är subjekt. Kvinnan i det patriarkala samhället lever alltså i en motsägelse; som människa är hon ett fritt subjekt, men hennes situation som kvinna förvägrar henne samtidigt denna fulla subjektivitet” (Aina Valkare, 2009).

Är det därför så intressant att utforska kvinnan som objekt? Det sker dagligen. Skulle det inte vara mer intressant att utforska kvinnokroppen som ett fullt subjekt?

Vilhelmina Öhman

Foto: Liina Aalto-Setälä

Blaue Frau, Object. Spelar fram till den 30.5.

Medverkande: Sonja Ahlfors, Angelina Bergenwall, Meri Ekola, Venla Helenius, Johan Isaksson, Malin Nyqvist, Klara Wenner Tångring, Joanna Wingren and Ilse Ybarra