Kategoriarkiv: Teater

Stramt allvar och sanningssökande

Andreas Holmström finner fortsättningsvis Lars Noréns författarskap utmattande, fascinerande, enahanda, vardagligt, kompromisslöst högtravande och ändlöst varierande.

Det kan gå ett sug av åtrå i kroppen efter en ny dagbok av Lars Norén. De två tidigare delarna är oundgängliga och obönhörliga uttryck för vad det är, och kan vara, att vara människa. Dramatikern och poeten som hela sitt liv arbetat med språket är alltid en masochistisk utmaning att genomläsa, och i denna tredje dagbok alltmer så. Noréns liv under perioden 2013 till 2015, som denna del behandlar, är mer introvert och enahanda än tidigare, och därmed även dagboken. Dagarna med dottern består av frukostar, lämningar och hämtningar på dagis, promenader, lekar; allt det ordinära i livet som småbarnsfar. Dagarna utan dottern läser han – cirkulerande kring Martin Heidegger – skriver och har korta möten. Det händer alltså i reell mening inte så mycket, men händer desto mer i språket. För Noréns sätt att omarbeta och motarbeta sina egna uttrycksmedel saknar, vill jag påstå, motstycke.

En dramatikers dagbok 20132015 består av otaliga nedborrningar och omtagningar i författarens återkommande motiv: livets själva beståndsdelar; varat, tiden, kärleken, språket; och dödens ofrånkomlighet. Dessa cirkulära tankar som upptar Norén kan tyckas utsiktslöst monotona, men det förbluffande är den variationsrikedom med vilket det ändå utförs. Norén sänker sig ned i språket och tillämpar det med all sin förmåga, omskapar det för stunden. Likt en Emil i Lönneberga instängd i snickarboa är han instängd i sin lilla lägenhet och utför sina språkliga utmejslingar med få fluktuationer. Oförtrutet sökande efter det verkliga, det sanna, själva livets och språkets essens; smärtsamt medveten om det omöjliga i denna uppgift.

Norén bearbetar, läser och skriver om ständigt med samma grundallvar i botten. Även om han inte kan låta bli att också vara rolig: ”Jag har varit allvarlig hela dagen, vilket är ett jävla skämt”. Men trots den tidsvisa humorn så blir man som läsare trött på det monotona ibland, särskilt på det närmast absurda citerandet av de många filosofer han läser, ofta på engelska. Vilket i sin tur också skapar ett intresse och lust att gå vidare i sin läsning, till Simone Weil, till Adorno, till Herakleitos.

Kompromisslös

”Det som skrämmer mig med konstnärens anpassning till nyhetsbegreppet är att de själva börjar betrakta sina verks värde efter hur mycket det uppmärksammas och därmed skänker bort dem till marknadens kretslopp. Det är inte längre verkets egen tid som har ett möjligt värde, det är marknadens tid, som är kortfristig och snabb och samtidigt gränslös i sina förfallsformer av oegentlighet.” Lars Noréns hållning gentemot den kapitalistiska världsordningen är orubblig, det är renande att läsa någon som är så kompromisslöst vredgad över konstens förödande inordning i marknaden. Just i detta stannar han också ovanligt länge, i dagbokens annars ofta flyktiga stil, och understryker med tydlighet hur viktigt ämnet är.

Å andra sidan har Norén som känt en privilegierad position i Kultursverige – inte minst genom Bonniers maktställning – och hans oförmåga eller ointresse i dagboken att se detta gör mig vredgad. Men denna dubbelhet är också typisk för Norén, och kanske även typisk för samtiden. En samtid han själv ständigt säger sig försöka undvika genom att skriva för evigheten, en orfisk absurditet. 

När de 1 600 sidorna är till ända känns suget igen. Må nu inte den fjärde, och enligt författaren sista delen i dagboksserien dröja med att komma för att täta de hål som tillvaron består av.

Ljus och avskalad

Ett sjok av dikter avslutar dagboken som också (med några få variationer) inleder den nyutkomna samlingen Stoft. Vilket mer än tydligt understryker det pågående och oavslutade i Lars Noréns författarskap. Men det är smått befängt att tala om samlingen som Noréns ”återkomst till poesin”, vilket har åberopats. Vad böckerna ska definieras som tycks vara mest betydelsefullt för poeten själv, men det är futilt att prata om genrer, och vi andra vet ju att han alltid har skrivit poesi. Men kanske kan man se Stoft som en återkomst till en stramare form, en mer arkaisk poesiform, som Norén lämnade i början av 1980-talet. Det är en ofta ljus och avskalad poesi, men ofta också pratig och med ett tröttsamt refererande till diverse namn och händelser. Men när familjen, dottern och som här pappan, får träda in blir raderna  direkta och vackra:

Visst, det finns en

oändlighet mitt ibland oss, det vet jag

också, går genom den utan att vara

medveten om vad den har för verkan, men

något är det, ungefär som när tårar kan börja

rinna då man läser ett par rader om sin

far, om hans liv, eller minns

gungan som han satte upp på

bakgården i själva

oändligheten (…)

Det är också tydligt att Noréns ungdomshjältar Hölderlin och Celan fortsatt utgör ett poesiideal för honom, med sitt strama allvar, sin tydliga precision och nobla ärende. Det är ”Gud”, ”Styx” och ”Hades”, vilka befläckar dikterna med sin upphöjdhet och därför gör dem  svåra att komma nära.

Samtidigt lämnar Norén aldrig sitt författarskaps oryggliga riktning, också i Stoft ljuder samma sorgsna ton, samma upprördhet över tillvarons tillstånd. Som det heter i dagboken: ”Min uppgift, kanske den enda: beskriva vilket jävla helvete världen som vi lever i är.”

Andreas Holmström

Lars Norén:
En dramatikers dagbok 20132015. Bonniers, 2016.

Lars Norén:
Stoft.
Bonniers, 2016.

Som fiskar på land

Teaterhögskolans föreställning Houellebecq! är som att umgås med en deprimerad och bitter släkting. Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq är en man i övre medelåldern som är oförmögen att förlikas med sitt åldrande, han kommer med långrandiga utgjutelser över livets meningslöshet, talar ur hjärtat. Och emellanåt strör han in obscena iakttagelser, provocerar och chockerar, bara för att inskärpa att han faktiskt inte gillar dig, trots att han delar något med dig som trots allt bör betraktas som ett förtroende.

Föreställningen med regi och koreografi av Anders Carlsson och Andriana Seecker består av utvalda texter av Houellebecq, Ilja Lehtinen och Anders Carlsson, iscensatta till en fragmentarisk helhet av dans, sång, monologer och scener impregnerade med en svidande nihilism.

Provokationer kan alltid läsas på två sätt. Antingen kan provokationen läsas som en entydig utsaga av en dålig åsikt, med en förutsägbar känslomässig reaktion, upprördhet, som följd. Alternativt kan provokationen läsas som en slags sofistikerad kritik av den (föreställda) människa som har en sådan världsbild, likt William S. Burroughs strävan med hans ökända roman Naked Lunch (1959) – att visa världen, i ett fruset ögonblick, ”vad som hänger på ändan av varje gaffel”. Jag väljer det senare.

Han gillar inte det här liberala samhället, Michel. Marknadens och individualismens funktioner gör oss inte alls till lyckliga människor. Sex upptar mycket av hans tankar, sex ser han som den yttersta njutningen i världen, och all denna frigörelse som vi skattar så högt har inte skapat någon rättvis sexuell socialism utan bara en annan marknad och marknaders funktion är framför allt att producera ojämlikhet. Somliga människor vill alla ligga med, andra som är fula och charmlösa får aldrig ligga med någon, och deras liv kommer aldrig att bli något annat än frustration och besvikelse. (Skitbra scen med Sannah Nedergård som den rika och fula oskulden.)

Han utsöndrar också en unken antifeminism, han åtrår och avskyr kvinnor och tycker det är jobbigt när feminister moraliserar över sexuellt beteende istället för att medge att sex bara är en annan marknad, där människor förvaltar och omsätter det fysiska kapital de så godtyckligt blivit tilldelade. Varför skulle inte den ena marknaden kopplas till den andra? Är det ens möjligt att hålla dem isär? Varför måste vi låtsas?

Michel gillar inte sig själv heller, kan jag berätta. Han ser sig som en äcklig ståuppkomiker som berättar snuskiga vitsar för att provocera, och därigenom vinner han en tillfällig berömmelse då debattstormen rasar och ett fåraktigt samhälle kröner honom till någon slags yttrandefrihetskämpe.

Men i grunden är han bara traumatiskt fjättrad vid minnet av sig själv som ettåring, med blöjan full av bajs, liggande övergiven på golvet medan hans utmattade mamma stegar ut genom dörren. Denna skärrande bild går över i en slags svarthumorsketch då han som vuxen skriver en utlämnande bok om sin mamma och når berömmelse, och hans mamma blir rasande och skriver en egen bok, pappan blir rasande, och så fortsätter rundgången, hämndaktionerna, raseriet och berömmelsen.

Psykoanalysen har i stort sett medgett sin oförmåga att behandla trauma som är alltför djupt rotade. Därför vet också Houellebecq att något tillfrisknande inte existerar för honom. Han kommer, alltid, att förbli en skitinsmord liten bebis. Han har bara blivit gammal.

Houellebecq! säger någonting väsentligt om hat, och om det självförakt och den känsla av förnedring och orättvisa som hatet springer ur. Det är en skoningslös pjäs att se på, som med stiliga musik- och scenlösningar förmedlar bilden av att blinda krafter har format oss till denna obegripliga livsform som ligger och kippar efter andan som fiskar på land. Eller hopträngda i en godsvagn på väg mot döden.

Text: Lasse Garoff
Foto: Konstuniversitetets Teaterhögskola

Regi och koreografi: Anders Carlsson, Andriana Seecker. På scen står Wilhelm Enckell, Kristofer Gummerus, Tuuli Heinonen, Sannah Nedergård, Paul Holländer och Paul Olin. Dramaturgi: Ilja Lehtinen. Kompositör: Andreas Catjar. Scenteknik: Freja Forsström och Teodor Wester.

Sympathy for the Ingvar

Ingvar! en musikal om IKEA-grundaren Ingvar Kamprad i regi av Erik Gedeon, har chansen att anlägga ett kritiskt perspektiv på en kontroversiell figur och tar också några trevande steg i den riktningen, men resultatet blir ändå ett nästan chockerande tandlöst budskap som behandlar så väl skattesmitning som nazistsympatier med en munter, kapitalistisk klackspark.

Historien börjar då familjen Kamprad, Ingvars farföräldrar, anländer som fattiga invandrare från Sudetlandet till svenska Småland. Det är hårt fattigt och tragiskt men så småningom växer deras son upp, gifter sig och får i sin tur en egen son. Ett friskt och starkt barn är först och främst en livsviktig pensionsförsäkring för fattigt folk i ett samhälle utan åldringsvård, men kören, färdigt uppklädda i stram businesstil inför storföretagets framtida styrelsemöten, talar hellre om lukrativa framtidsinvesteringar.

Exemplet visar träffande på sprickorna i försöket till kapitalismkritik: bristen på djupare tolkning jämför och länkar ihop det fattiga agrarsamhällets desperata överlevnadsstrategier med de drifter som senare ska driva Ingvar att bygga upp ett massivt affärsimperium och undvika att betala skatt på dess vinster till samma system som bland gör sitt bästa för att erbjuda åldringsvård också åt de fattiga som misslyckats i investeringen att göra sina kroppar och liv till barnafödsel- och uppfödningsmaskiner. Den av desperation drivna självuppoffringen i att som utfattig dedikera sitt liv till att garantera sitt barns framgång i ett samhälle utan skyddsnät jämställs helt enkelt med driften att gömma en maximal mängd miljarder undan skattmasen i en snårig stiftelsedjungel.

Skicklig huvudroll
Marcus Groth gör en skicklig huvudrollsprestation, då han gestaltar Kamprads växlingar mellan det klumpiga barnet som körs med av slipade släktingar och beräknande affärspartners och den gryende och så småningom allt mer slipade affärstalangen. Bakom fasaden av tafatt klumpighet framträder bilden av beräknande iskyla och rasande envishet, som för tankarna till den mediebild som de senaste två åren börjat framträda av ett finskt kontroversiellt affärsgeni i lite mindre skala: vår statsminister Juha Sipilä, som även han tenderar att säga en sak och göra en annan, och ibland drabbas av desperata vredesutbrott då han utsätts för kritik.

Att Ingvar Kamprad i motsats till Sipilä aldrig nådde någon framgång i sitt eget politiska engagemang finns det skäl att vara tacksam för: Kamprad var nämligen partitrogen och engagerad fascist och sedermera nationalsocialist under 1940-talet och vidhöll ännu 2010 i en intervju med journalisten Elisabeth Åsbrink att ”[grundaren av fascistiska Nysvenska rörelsen] Per Engdahl är en stor människa, och det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.” Denna sista replik undviker musikalen (som uppfördes för första gången 2009) att nämna utan nöjer sig vid att finkänsligt stanna vid den offentliga avbön som Kamprad gjorde till sina anställda och till allmänheten då hans engagemang först uppdagades under 1990-talet.

Tysk upprördhet
Avbönen är dock inte tillräckligt för Ingvars underlydande i musikalen som, då hans politiska smutstvätt uppdagas tillsammans med hans skattefiffel, korsfäster honom på en midsommarstång (musikalens scenografi leker i Svenska Teaterns tappning extra mycket med rikssvenska klichéer för att försöka charmera en finländsk publik).

Behandlades han verkligen så entydigt fördömande av sin samtid och särskilt av de som själva var beroende av hans framgångar för sitt levebröd? Och även om så är fallet, drabbar då denna dom en av världens vid det laget redan rikaste män som gömmer sig på sin herrgård med samma kraft som korsfästelsen drabbade Jesus? Dramatikern Klas Abrahamsson berättar i en intervju i programbladet (som för övrigt till producenternas heder också innehåller flera kritiska, genomtänkta och analyserande texter om skatteflykt, välfärd och marknadsekonomi, och behandlar ämnena på ett mycket mognare sätt än själva musikalen – vilket gör häftet till ett av de mer imponerande exemplen i sin marginella genre jag stött på) att scenen väckte upprördhet då den skulle uppföras i i Tyskland. Han får det dock att låta som det handlat religiöst konservativ omtanke om Jesus, och inte, som jag tillåter mig spekulera och hoppas, att man just i det landet skulle ha en lite annorlunda inställning till att göra martyrer av människor med nazistförflutet.

Sympathy for the Ingvar
Då Ingvar är korsfäst ångrar sig naturligtvis hans underhuggare, och konstaterar förlåtande att ”Schweiz är ju ganska trevligt” och ”skatterna ju är ganska höga i Sverige” vilket väcker muntert god- och igenkännande skrockningar hos demografin som frekventerar Svenska Teatern vackra nyrenoverade utrymmen denna tisdagskväll. De hinner dock inte sörja länge förrän deras frälsare vaknar till liv och sjunger en munter sång:

”…Tror ni att detta kan knäcka Ingvar Kamprad
Tror ni en smålänning ger upp så lätt
Tror ni att ni kan knäcka kapitalismen
Får ni komma på ett bättre sätt

[…]

Ni får va klokare och skickligare
Smartare och fiffigare
Ni får va ännu mera Ingvar än jag”

Och med detta budskap konkluderas sagan om Ingvar och dess budskap: att avslöja kapitalismens brott eller dess obekvämt intima koppling till än värre politiska ideologier är inte tillräckligt för att besegra dess orättvisor. I stället, vill Ingvar säga oss, ska vi förändra systemet inifrån genom at bli som kapitalisten och konkurrera ut honom på hans egen spelplan. I kontexten av ett samhälle som just nu ohjälpligt präglas och nedmonteras av en hittills framgångsrik maktallians mellan kapitalstarka och olycksbådande högerpopulistiska politiska intressen ekar detta budskap olycksbådande i den slaskiga novemberkvällen utanför teaterscenens glittrande ljus.

Text: Otto Ekman
Foto: Cata Portin

Ingvar! – en musikalisk möbelsaga. Av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson. Regi Erik Gedeon. Scenografi och dräktdesign Ulrich Frommhold. Ljusdesign Tom Kumlin. Ljuddesign Andreas ”Stanley” Lönnquist. Mask och hår Pirjo Ristola. På scen Max Forsman, Marcus Groth, Anna Hultin, Simon Häger, Niklas Häggblom, Emma Klingenberg, Amanda Löfman, Veera Railio, Henrik Wikström. Svenska Teatern, spelar till och med 19.4.2017.

Glittriga tablåer

En rik och hedonistisk ung man, Colin, bestämmer sig för att han vill bli kär när han ser på sin bästa vän Chick som hittat lyckan med Alice. Han träffar snart den bedårande Chloé och de gifter sig med glans. Men Chloé blir sjuk: en näckros växer i hennes lunga och alla Colins pengar går åt till att köpa blommor för att göra henne frisk, vilket störtar dem ner i fattigdom.

En nästan banal historia, om det inte vore för Boris Vians jazziga språk och den surrealistiska sagovärld han skapar i sin roman Dagarnas skum. Fransmannen Vian skrev romanen 1946 för det prestigefyllda förlaget La Pléiade, men manuset blev refuserat för att det var för knäppt. Först två decennier senare blev boken en succé och en förebild för den nya generation av författare som i Vians skapelse såg en kristallisering av efterkrigstidens dekadenta estetik. Berättelsen har sedan dess filmatiserats två gånger (senast med de populära skådespelarna Audrey Tautou och Romain Duris i L’Écume des jours, 2013), och år 2010 utgav La Pléiade en efterlängtad nyutgåva av romanen. Med andra ord är det en modern klassiker som Ensemble Bulleribock nu modigt satt upp på Svenska Teatern.

Allt börjar rätt, med champagne, kristaller, paljetter, jazz och Biglemoi-dansen i Kaisa Salmis färgglada scenografi. Oskar Pöysti är genial i rollen som Colin, och med Terhi Suorlahti som Chloé uppstår det nyanserade och riktigt komiska stunder, inte minst när paret poserar stelt som tagna ur en romantisk målning! Chick (Dennis Nylund), Colins bästa vän, och Alice (Sophia Heikkilä) hamnar lite i bakgrunden, vilket är synd efter att man sett deras förmåga att dansa med rollerblades. Bäst gestaltar föreställningen ändå Chicks besatta kärlek till filosofen Jean-Sol Partre (läs här Jean-Paul Sartre). Texten blir musik – bokstavligen – och Jean-Sol Partres konferens blir en transaktig freejazzkonsert – musikern Jimi Tenor är helt klart gjord för rollen.

Tenors musik hörs mindre i den mörka andra akten, där en drastisk förändring och ett störtlopp ner i desillusion, misär och sjukdom äger rum. Trots att jag förstår dynamiken, känner jag mig lite bitter över att inte ha fått uppleva ännu mera glitter innan allt rasar och lukten av lök blandar sig med stanken från tomma ölburkar, pizzakartonger och smutsiga toaletter.

Trots Otto Sandqvists eleganta dramaturgi som gör ”clean cuts” i Vians annars snurriga text och sätter relationerna mellan de olika karaktärerna i fokus, är pjäsen tyvärr inte särskilt tankeväckande. Mästerkocken Nicolas i boken blir Nicole (Meri Anna Hulkkonen) på Amos-scenen, och svartsjukan, förståelsen, resignationen och klasskillnaden som hon representerar, gör henne till den intressantaste karaktären. I henne synliggörs samhällskritiken och om man anstränger sig kan man se parallellerna till dagens läge, men tyvärr drunknar största delen av detta i Tanya Weinsteins regi, som i stället bjuder på vackra men ytliga tablåer.

Pjäsen blir till slut lagom realistisk, något man antingen kan beklaga eller uppskatta, beroende på vilka förväntningar man har gällande surrealistiska galenskaper på en teaterscen. Vill man sitta och fundera i en vecka över vad man har varit med om, ska man hellre gå och se Milja Sarkolas Allt som sägs. Vill man däremot ha en trevlig och underhållande stund, så är Dagarnas skum det rätta valet.

Maïmouna Jagne-Soreau

Dagarnas skum av Boris Vian. Dramatisering: Otto Sandqvist. Regi: Tanya Weinstein. Visualist: Kaisa Salmi. Musik: Jimi Tenor. Skådespelare: Sophia Heikkilä, Meri Anna Hulkkonen, Dennis Nylund, Oskar Pöyst, Terhi Suorlahti-Gerardin, Jimi Tenor (musiker). Svenska Teatern & Ensamble Bulleribock.

Det galopperande hjärtat

Inför premiären av Nationalteaterns nyskrivna pjäs om författaren Minna Canth träffade Carita Backström regissören Kaisa Korhonen, dramatikern Seppo Parkkinen och skådespelaren Cécile Orblin för ett samtal om människan bakom myten.

En kväll för ett par år sen träffades Kaisa och jag för att prata om möjliga kommande projekt. Vi bollade med olika idéer, men tände inte på något bestämt ämne. Följande morgon fanns i Helsingin Sanomat en stor artikel om Minna Maijalas nya bok Herkkä, hellä, hehkuvainen Minna Canth. Jag läste artikeln och minns att pulsen steg, det började hetta i kinderna och liksom jäsa inne i mig. Samma kväll ringde Kaisa och sa: jag gör en föreställning om Minna, jag har talat med Seppo, och jag vill att du är Minna.

Så minns Cécile Orblin att idén föddes, och nu, den 23 november, stundar premiären av Canth, kertomus uuden ajan ihmisistä, med text av Seppo Parkkinen, regi av Kaisa Korhonen och i rollen som Minna Cécile Orblin.

När jag i våras läste om den kommande föreställningen på Nationalteatern väcktes min nyfikenhet. Korhonen-Parkkinen är garvade samarbetsparter med många stora produktioner bakom sig. Senast kritikerrosade Vuosisadan rakkaustarinat med Orblin som en lysande Märta Tikkanen. Hur skulle de ta sig an Minna Canth? I min sinnevärld var hon den bastanta och bestämda kvinno- och jämlikhetskämpen, kontroversiell på sin tid, i dag kanoniserad, nästan i jämbredd med Aleksis Kivi och J. L. Runeberg. ”Kansakunnan kaapin päällä”, för att citera Korhonen. På Canths födelsedag, den 19 mars, flaggar vi för jämställdheten, det stadfästes 2003.

Mig intresserar nu vilket förhållande de tre, Korhonen, Parkkinen och Orblin, hade till Canth innan, och om bilden har förändrats och hur.

KK: Mitt förhållande började i skolan med en bra modersmålslärare som fick oss att läsa alla finska klassiker, av Minna Canth säkert fem-sex verk, och att skriva föredrag om dem. Vi högläste också i klassen och jag var alltid först med att markera och välja roll, Maiju i Papin perhe, eller Anna-Liisa till exempel. När jag var 16 år var Minna min idol, men jag har aldrig satt upp något av henne. Berömda författare placeras lätt i fack som hindrar nytolkningar. Maijalas bok, liksom hennes doktorsavhandling Passion vallassa sprängde den vedertagna bilden och lyfte fram en ung, nyfiken, passionerad kvinna. Det var den kvinnan som inspirerade oss.

SP: Maijala kritiserar den rådande tolkningstraditionen, speciellt Lucina Hagmans Canth-biografi (från 1906) och hennes bild av Minnas äktenskap. Enligt Hagman var äktenskapet kärlekslöst, och Ferdinand en despotisk man som begränsade Minna vilket skulle ha lagt grunden för hennes feminism. Maijala lyfter tvärtom fram den kärlek som måste ha funnits i äktenskapet, och att det fanns ett gemensamt samhällsintresse, en lust till kunskap, som blev viktigt för Minna. Det var då hon började skriva, först tidningsartiklar, sedan skönlitteratur och dramatik.

CO: Jag var kanske elva, när jag läste novellen Kauppa-Lopo. Den hade en stämning som jag ännu kan minnas, fast jag då inte förstod allt. Sen läste jag Köyhää kansaa på Minna Canth-dagen när jag ammade min bebis som ensamstående förälder i min etta i Berghäll. Jag tänkte på hur tidlös Minna är när hon beskriver människans och moderns överlevnadskamp, och hur hon träffar den kärna som är densamma i oss alla, och som jag som skådespelare söker. Mitt tredje minne är Työmihen vaimo som jag såg som musikal, och minns att den berörde mig. Två kvinnor som kuvas: Johanna, hustrun, som försöker leva efter normerna och går under, och Homsantuu, som är vild och primitiv och vägrar anpassa sig, och också går under. Men i stort sett präglades min bild av något tungt och stagnerat, och Maijalas analys fick min uppfattning att vackla; Minna var ju en människa, och radikal, och vansinnigt modig, och en pionjär!

Cécile Orblin som MInna Canth. Foto: Krista Mäkinen.
Cécile Orblin som MInna Canth. Foto: Krista Mäkinen.

Liten biografi

År 1886 utkom Köyhää kansaa, en hård och hjärtskärande skildring av en familjs kamp mot hungern, inte olik Charles Dickens och Victor Hugos motsvarande armodsskildringar, fast utan lyckligt slut; yngsta barnet dör och mamman blir vansinnig och förpassas till den fasansfulla fattiggården varifrån man ibland kan höra hennes skrik. Samma år utkom romanen Hanna, som tillsammans med pjäsen Työmiehen vaimo inleder ett centralt tema hos Canth: studier i kvinnoliv, också borgerliga. Redan utgivningsåret kom berättelserna i en svensk översättning (Lifsbilder från Finska hem), och Canth ombads att som förord skriva en självbiografi. Det gjorde hon, men ytterst anspråkslöst:

”Mina lefnadsförhållanden äro nemligen ganska vanliga, sådana de ofta gestalta sig för qvinnor av medelklassen i vårt land. Född den 19 mars 1844, uppvuxen och bortklemad i ett då för tiden förmöget föräldrahem, gift vid 21 års ålder (hon nämner inte att hon som en av de första kvinnorna hade börjat studera vid Jyväskylä seminarium), blef jag enka vid 35 års ålder med sju barn, av hvilka det yngsta föddes nära 7 månader efter min mans död. (hon nämner inte att hon efter yngsta barnets födelse var nära att mista förståndet och hade tankar på att döda barnet) Något mera nämnvärt eller intressant företer mitt lif ej.

Dock kunde jag ännu tillägga några ord.

Då jag som ung moder stod inför lifvets heligaste kraf, rådlös, okunnig mer än någon så kallad obildad qvinna, då lärde jag mig att djupt förakta och fördöma det usla otyg man kallar qvinnans uppfostran, det bländverk, man nämner qvinnobildning. ”

Det var den första insikten, den andra, skriver hon, kom när hon blev änka, på nytt rådlös och oförberedd, och med ytterst få förvärvsmöjligheter öppna för kvinnor. Hon flyttade till Kuopio och tog över familjens trådbutik, som hon fick att blomstra, blev socialt aktiv och började skriva på allvar. Och hon fortsätter:

    ”Krisen var öfverstånden men jag hade utgått ur den med blicken öppnad ej allenast för det falska i qvinnans samhällsställning, utan äfven för åtskilliga andra sociala orättvisor och missförhållanden.

    Det är ej någon lättsinnig omstörtningslusta, utan det hårda, allvarliga lifvet, som manar qvinnan och arbetaren till opposition mot samhället, sådant det nu är.”

Teatern och tiden

Korhonen och Parkkinen inspireras av prosatexter; det är som att bana sig väg genom en vidsträckt terräng, säger de, det ger en rikedom och frihet att göra egna val och hitta lösningar. De delar också ett starkt intresse för tiden och historien, och från första början var det klart att pjäsen inte skulle bli enbart en biografisk berättelse, utan också behandla tidens konstnärliga strömningar, och Suomalainen teatteri som grundades 1872.

KK: Vi frågade oss varför Minna valde just teatern, och kom till att det handlade om att vilja höra till en gemenskap. Vid sidan av Kanttila (Minnas hem i Kuopio) och barnen utgjorde Suomalainen teatteri en viktig gemenskap för Minna, och Kaarlo Bergbom gav henne en livsuppgift: den unga finska teatern behövde pjäser, det gällde att hitta finska författare. Och Minna svarade med besked. Teatern på den tiden spelade en stor roll för finska språket och för den nationella frågan. Men lika viktiga var kontakterna till Europa. Finland på den tiden var sannerligen inte ”Jumalan selän takana”.

SP: Minna var ju ofantligt välorienterad, hon följde med allt som skedde i tiden, både inom konsten och vetenskapen. Hon var en stor beundrare av Émile Zola och ville på samma sätt som han undersöka människorna. Därför finns herr Zola också med i vår föreställning, liksom också Kaarlo och Emilie Bergbom, Niilo Sala, Ida Aalbergs internationella karriär … Och därför heter pjäsen ”den nya tidens människor”, i pluralis.

Här måste jag också nämna en annan källa som har vidgat teaterperspektivet, nämligen Pentti Paavolainens Kaarlo Bergbom-biografi, en grundlig, ny forskning kring hela den tiden och teaterns verksamhet ända in på 1910-talet.

KK: Ytterligare en inspirationskälla var ett föredrag av kulturhistorikern Jukka Sarjala, Päättymätön yksilö. Han har forskat i biografier och kommit till att det är fel att begränsa en person till hennes egen tid och kontext. Människan strävar i varje ögonblick till att bli en annan, att förändras. Om Minna kan man säga att hon sannerligen är ”oavslutad”, att hon fortfarande lever.

Att gå in i Minna

Orblin säger att hon är lycklig nog att ha hamnat i facket ”hon som gör skitsvåra roller”, långa roller som kräver att nerverna håller och att man orkar tänka. Hon älskar Parkkinens ”luftiga mastodontroller”, hans kvinnotexter. Och med Korhonen som regissör känner hon att hon som skådepelare får ta ansvar, vara med och utforma rollen från början. På Nationalteatern debuterade hon som Märta Tikkanen och jag undrar: hurudan var vägen från Märta till Minna?

CO: Jag ser nog ett klart samband mellan dem, och inte bara för att de båda är författare. Att som skådespelare gestalta en konstnär är att komma i kontakt med något djupt liggande, primitivt och personligt. Man igenkänner och identifierar sig med den konstnärliga passionen, tvånget att skapa. Och hos de här två kvinnorna är det tvånget så uppenbart närvarande, det är den kraft som driver dem. Jag tänker, att en skådespelare – eller jag som skådespelare – alltid känner av min egen passion för arbetet, och i de här rollerna finns en möjlighet att kunna stå liksom naken inför just detta, att få visa den skapande processen. Och det är alldeles underbart!

CO: Det är speciellt att gestalta en levande människa, och när jag gjorde Märta tänkte jag, ok, alla känner henne, jag ska inte sträva till någon som helst yttre likhet. Men jag tror att varje människa är den anda lik, och på någon minimal cell- eller molekylnivå kan jag vara hon. Det viktigaste ögonblicket var sedan när Märta såg föreställningen och godkände den. Med Minna måste jag på något sätt hitta en beröringspunkt, och glömma den stereotypa bilden av henne. Det fina med författare är ju att de har orden. Orden finns där att gå till, att försöka förstå i vilken stund och hur de har skrivits, och på det sättet komma fram till personen, och till den där lilla molekylen som är gemensam för oss alla. Om man berättar någons historia och gör det på riktigt, så blir det alla människors historia.

Orblin som har spelat Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick, också den i Parkkinens dramatisering, fortsätter:

CO: Det är egentligen Lispector som säger att vi alla är lika. Lispector skrev vid samma tid som Helene Cixous forskade i vad hon kallade den kvinnliga texten. Minna, som skrev hundra år tidigare, passar precis in där: hon skriver om de obetydligaste av obetydliga och gör dem till människor. Det var det som skakade och upprörde publiken – och förändrade världen. Kovan onnen lapset fick mördande kritik, för att den berättade om de eländiga förhållandena inom fattigvården, och om det religiösa hyckleriet. I vår pjäs säger Minna till Kaarlo Bergbom: ”Om doktorn kunde råda mig hur man samtidigt kan älska överklassen och underklassen. Jag kan det inte.” Där kanske man ändå ser att texten skrevs för 130 år sedan.

Minna i ett nötskal

SP: Minnas ”passion” är att som konstnär, som författare och dramatiker, vara sin tids och sitt samhälles kritiker och tolk. Att se människan och tiden, det nya på väg att födas, att höra till förtruppen.

KK: Jag skulle säga att Minna är rådig, rådklok. Hon kommer alltid på en utväg. Det är den förmågan, dugligheten, som banar väg och den är inte medfödd, den förvärvar man.

CO: Jag tänker nu, en månad före premiär, att jo, hon har ett galopperande hjärta, och ibland skenar det. Hon brinner för sin sak. Hon har ett slags fundamentalt rop inom sig; att förändra världen, att försvara den förtryckta. Kärnan är inte att nå ryktbarhet som konstnär, utan viljan att förändra världen, för det finns alltför många orättvisor och så många traditioner som måste skrotas för att man skall komma vidare, framåt. Jag tror att hon var så känslig för tidens villervalla, och levde sig så starkt in i den, att hennes hjärta till slut inte orkade med det. Hon dog av hjärtslag 53 år gammal. Jag är tacksam för att jag har fått lära känna Minna och Märta och Clarice. Genom dem, i växelverkan med dem, har jag fått möjlighet att säga något som jag tycker är viktigt och väsentligt.

Carita Backström