Kategoriarkiv: Teater

Nedslag i en författares vardag

Henrika Andersson
Henrika Andersson.
För trettio år sen utbildade jag mig till skådespelare. För dryga tio år sedan började rollerna sina, vilket gäller för de flesta kvinnor som närmar sig fyrtiostrecket. Jag tänkte aldrig bli författare men skrivandet hade jag alltid burit med mig. Ett andrum och sätt att förstå världen. För att inte bli arg och sysslolös gick jag en tremånaders skrivarkurs på heltid. Jag fick verktyg och nya möjligheter (med tack till Åsa Stenvall-Albjerg) att skapa världar med ord, bemästra språket och uppfinna något nytt. Det är en lycka att skriva och att aldrig bli fullärd.

Nu skriver jag om teatervärlden, läser på nytt pjäser jag en gång spelade med i och skapar föreställningar i mitt inre. Skådespelarens längtan är både smärtsam och nostalgisk men jag har accepterat faktum: för den som byter bransch finns sällan efterfrågan. Efter att jag övergick till att skriva var det som om tjugo år av skådespelande raderades ut.

Det är ett privilegium att få betalt för det man älskar att göra. En annan del av mig anser det vara självklart att man skall få lön för skapande arbete liksom för alla andra jobb. Även om ett konstnärligt yrke ofta är ett kall, ett måste, är det något du utbildar dig till och blir bättre på med åren. Men som författare kan man de facto sällan ens överleva. En författare i Finland förtjänar för sitt skönlitterära arbete i genomsnitt 2000 euro i året. Att inneha arbetsstipendium är för de flesta ett måste för att kunna skriva.

Trots att jag vid sidan om författandet jobbar som läsambassadör, skrivarkursledare, gör författarbesök, skriver dramatik, barn- och ungdomsböcker och vid sidan om min tidigare högskoleexamen också utbildat mig till pedagog, så lyckas jag sällan få ihop ens den genomsnittliga månadslönen i vårt land. I fjol tog mitt representationsjobb på Sveriges Kulturråd slut (ett arbete som skänkte både kunskap, mening och rimlig ersättning för de dryga 300 böcker jag årligen läste och gav utlåtande om).

I april fick jag nej på min ansökan om arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden. Samtidigt ströp Undervisningsministeriet fortsatt finansiering för fortsatta projekt som läsambassadör och jag blev åter medveten om osäkerheten i att leva ur hand i mun. Jag får inte bli sjuk och varje jobb skall levereras på utsatt tid. Ändå finns sällan garantier för att överenskommelser håller streck. För en månad sedan annullerades två skrivarkurser som bokades in tidigt på våren. Ingen ersättning för planering eller förberedelser utbetalades. Från och med oktober är jag de facto arbetslös.

I maj fyllde jag redan i en ansökan om att bli flygvärdinna för Finnair (fick tipset av en författarkollega som också var rätt desperat). Jag har aldrig varit rädd för nya utmaningar och var innerligt trött på att många instanser, särskilt i Svenskfinland, verkar förutsätta att kulturarbetare gärna jobbar mer eller mindre gratis. Så visst var det en lättnad då beskedet från Centralen för konstfrämjande kom.

Med en tyst bön av tacksamhet över möjligheten att få leva skrivande ännu ett år.

Eller för att avsluta med ett citat av Brecht (ur Bengt Ahlfors översättning av Tolvskillingsoperan):

”Ni herrar som är kloka nog att veta/ och lära oss att dygdens vägar gå. /Först får ni ge oss någonting att äta, /sen kan ni prata – inte förrän då.”

Henrika Andersson
är författare

Nostalginivåer, minnesförlust och systerskap

Klockriketeaterns nyskrivna produktion De langerhanska öarna är klassiskt intim, välspelad och stundvis rörande. För undertecknad blir det ändå oklart ifall pjäsen är en repetition av något som redan gjorts för hundra år sedan, eller om den konservativa formen i sig är en kommentar till föreställningens tematik.
Det hela börjar med två systrar i var sin gunga, ackompanjerade av lätt, glädjefylld musik. De två kvinnorna är samtidigt barn och åldringar, kusligt lika varandra med sina vitsminkade ansikten, vita klänningar och peruker i rokokostil. Plötsligt blir musiken ångestfylld; kvinnorna slutar gunga och omfamnar varandra.
På sätt och vis är detta hela intrigen i pjäsen med Ylva och Stina Ekblad i huvudrollerna. Författaren Susanne Ringells och regissören Ulrika Bengts föreställning utgör ett nätverk av halvfärdiga meningar, decennier långa tankesprång och en sammansmältning av nostalgi och fantasi.

Två systrar har bunkrat upp sig i ett hotellrum i en värld där allting nu är stad och maten inte längre smakar något. Någonstans i barndomen fanns en (reell eller metaforisk) sommarö, någonstans i livet kanske en äkta man eller åtminstone någon att tillbringa kvällen med. Det fanns vilda djur och gröna löv. Nu finns bara ett kroppsligt sönderfall och social isolering. I uttalat tjechovsk anda väntar man på någon, eller så dagdrömmer man om fester eller om att ens ha ett arbete. Att lyssna till systrarna känns trots den allegoriska dekoren förvånansvärt realistiskt, som ett besök hos två halvdementa åldringar. Detta betyder en hel del livsvisdom, en hel del tragedi och stunder av karnevalistisk (lite bitsk) glädje.

En intressant, ibland förvirrande, tredubbel nostalgi löper genom hela föreställningen, som tycks placera sig någonstans i en nära framtid. Ön är den primära metaforen – en representation av barndomens upptäckarglädje. I systrarnas beskrivning blir barndomen lik ön i Tove Janssons Sommarboken, fast utan farmodern. På ön finns solsken, systerligt gnabb och kroppar som leker (och läker). Syskondramatiken fungerar självklart bra, eftersom skådespelarna är systrar på riktigt.

Den andra nostalgin gäller världen före antropocen, tiden då det ännu fanns fiskar i haven. Även detta fungerar bättre än vad det kunde ha gjort – ett så extremt tungt tema som ekologisk osäkerhet kan lätt bli platt eller pretantiöst om texten är fel. Emellertid blandas den tematiken med trams om hur fint det var då våra händer luktade mylla. (Vems händer? Är det en ironisk kommentar till hur adeln i ryska klassiker drömmer om att nån gång få ”jobba på riktigt”?).   

Den här konservativa undertonen fortsätter i pjäsens tredje nostalgiska tema, längtan till en förlorad värld à la europeisk förkrigstida elit: kurorter, lyxhotell och champagne. De två systrarna kan själva aldrig ha upplevt den världen i verkligheten. I min tolkning framstår den som en fantasi inom en fantasi – två flickor som vuxit upp bland gamla böcker och välbärgat sommarmys, och som redan som barn lärt sig längta efter en svunnen värld (en värld som överhuvudtaget kanske aldrig existerat annat än som en eurocentrisk fantasi).

I pjäsen antyds nog också att det förflutna inte alltid var så underbart. En diskussion om Tjechovs Tre systrar får den yngre systern att fråga om det inte fanns en tredje av dem också? Den äldre svarar att hon kanske ätit upp henne. Längre fram återkommer frågan med en antydan om att det kanske var havet som tog den tredje. Metafor eller inte, så finns någonstans i det förflutna en förlust som vi endast får höra en viskning av här.

I marknadsföringen av De langerhanska öarna har man betonat styckets status som nyskriven, rentav specialskriven, finlandssvensk dramatik. Pjäsen skall vara dagsaktuell, något som den milt postapokalyptiska stämningen understryker. Med tanke på detta är det förvånande hur traditionell teater det hela är. De langerhanska öarna är gediget arbete av det slag som etablerade scener med stolthet sätter upp. Det är möjligt att pjäsens konservativa inramning skall ses som en del av systrarnas projektion, en kommentar till hur teatern såg ut i den försvunna värld som de åldrade hjältinnorna längtar tillbaka till.

I föreställningens sista scen tar systrarna till slut av sig de enorma perukerna i något som kunde tolkas som ett vemodigt katharsis; världen, på gott och ont, har gått vidare och man kommer inte att följa med. ”Är vi lyckliga nu?”, frågar den ena systern, ”ja, nu är vi plockade, fjäderfria”, svarar den andra. Det är en dialog om irrelevans, om att ha gett allt man har. Kanske även en kommentar till klassisk teater?

Text Otso Harju
Foto Frida Lönroos

De langerhanska öarna av Susanne Ringell. Översättning: Laura Ruohonen (textning). Regi: Ulrika Bengts. Scenografi: Katrin Brännström. Kostym: Linn Wara. Musik: Peter Hägerstrand. Ljus: Mari Agge. På scenen: Stina Ekblad och Ylva Ekblad. Klockriketeatern.

Minnenas länder

Svenska Teaterns ambitiösa drömspel Landet med manus av Christoffer Mellgren och regi av Maria Lundström är en fragmentarisk historia om – nå, många saker, men bland annat tillhörighet och åldrande, och den baserar sig på över 40 berättelser ur insamlingen Berätta din historia som gjorts i samarbete med Svenska litteratursällskapet.

Teatern beskriver föreställningen som kaleidoskopisk, och det är verkligen ett myller av både stora och små situationer som gestaltas på Svenska teaterns stora scen. Det är ett slags släktkrönika som spänner över flera generationer som handlar migration och krig, sjukdom och död, och barndom, lek och smygrökande. På scenen reser sig ett halvfärdigt hus (imponerande scenografi av Erik Salvesen) vars stödbjälkar bjuder in till en till synes mödolös lek (slående koreografi av Carl Knif) där unge Arvid (Patrick Henriksen) och barndomskompisen Viktor (Dennis Nylund) klänger runt med en avundsvärd fysisk rörlighet. Ett litet och välfungerande band (Mamba Assega, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen) uppträder med ett rivigt bluessound på låtarna.

Ett nav i föreställningen är Niklas Åkerfelts starka roll som den gamle Arvid som förlorar sig i sina minnen, men som också kämpar med förlust och rotlöshet. Men är det fråga om samma person hela vägen igenom, eller smälter flera olika röster samman i hans karaktär? Berättelsen befinner sig genomgående i den här sortens läckra flertydighet där konkret och symboliskt smälter samman.

Starkast är föreställningen i de partier som berör åldrande och känslan av att någonting går förlorat. I en kort scen växer Arvids dotter Breeta (Stella Laine) upp och blir vuxen, och Arvid svarar med en replik som är genialisk i sin enkelhet: ”Det gick snabbt. Kan du göra det på nytt?” Nej, naturligtvis går det inte att upprepa, och lite för sent inser föräldern att han gått miste om någonting oersättligt. Arvid får också spela föräldern i en hjärtskärande lek med barndomsvännen Stina (Cecilia Paul), där hon spelar upp sin egen sjukdom och död. In i det sista dikterar hon på sitt beslutsamma vis hur leken ska gå.

Landet handlar om att resa bort, och resa långt och vara isär, längta hem, med ekon av Kristinas hemlängtan i Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, men också om rotlöshet och rastlöshet, och en oförmåga att förbinda sig vid platser eller människor.

Föreställningen gör en grandios ansats att berätta så att säga alla historier, ur allas perspektiv. Simon Häger gör en djup gestaltning av Arvids gamla mor Rakel, som är just så upprorisk och härlig som vissa äldre damer blir då deras ålder tillåter det. ”Det är ju något speciellt med att gå på teatern”, säger hon, hon tjatar till sig fribiljetter och ser föreställningarna om och om trots att hon faller i sömn, och hon knyter an till en konstform eller en institution då hennes egna anhöriga finns på andra sidan jordklotet – hennes son skickar henne ”ett foto på en känguru och ett av min dotter.”

Men utöver det lägger föreställnigen ett extra metaplan över en redan rik tematik, med olika scener och grepp som bryter berättelsen för att påminna oss om att de som står på scenen är skådespelare och att detta är en produktion som vi tittar på. Anna Hultin gör den något otacksamma rollen av en producent som avbryter och ropar instruktioner (men gestaltar även den betydligt intressantare rollen av Arvids angliserade hustru Edith). Medan detta grepp funkade för föreställningen Titanic (i regi av Akse Pettersson) som behandlade hybris och narcissism kring konstnärskap, känns metaplanet i denna föreställning löstgjort i förhållande till de verkliga berättelser som dramat grundar sig på.

Det finns kanske lite för många saker som ska berättas, så när slutscenen kommer känns den svår att känna igen. Med så här många tematiska trådar känns det svårt att lägga fingret på vad specifikt det är som föreställningen handlar om. Visst kan man räkna upp flera saker som den handlar om, och bygget av det halvfärdiga huset är en kraftig metaforisk bild, så kanske huset som byggs är vårt land som byggs? Men min upplevelse av föreställningen bekrigar en sådan konventionell nationalistisk tolkning. Snarare kanske den handlar om att bygga sin identitet, och kanske en kollektiv sådan, ett framskridande men aldrig fullbordat arbete i en föränderlig värld – men gestaltningen och berättelserna stöder inte riktigt heller en sådan tolkning, även om den trösterika slutbilden uttrycker ett hopp om att berättelsen skulle leda fram till denna punkt. Det är kanske orsaken till att slutet känns som om det tillhörde en annan pjäs. Det är klart att jag kan säga den tolkningen, men jag kan inte känna den.

I min upplevelse är föreställningens betydelse kärvare: Landet handlar om att befinna sig i en främmande ålderdom och blicka tillbaka på sitt eget liv som ett fortfarande halvfärdigt hus. Man befinner sig på slutet, men allting viktigt är fortfarande ofärdigt, och man ställs inför den svårmodiga insikten att just det här är det som ens liv har blivit, vare sig man vill det eller inte, och det är för sent att ändra på nåt. Men ändå sträcker man sig efter något att fästa sig vid, samtidigt som det är för tungt att frigöra sig från sitt förflutna. Det handlar om ålderdom och ensamhet och känslor som liknar längtan och saknad. Att sakna en plats som inte längre finns, eller människor som blivit andra än de var, och någon väg tillbaka till dem finns inte.

Landet är en visuellt slående föreställning med en imponerande tematisk bredd, och en emotionell laddning som i viss mån lämnas oförlöst.

Text Lasse Garoff
Foto Cata Portin

Landet. Text: Christoffer Mellgren. Regi: Maria Lundström. Skådespelare: Max Forsman, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Stella Laine, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Mitja Sirén, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt. Koreografi: Carl Knif. Musik: Robert Kock. Musiker: Mamba Assefa, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Tiina Kaukanen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljus: Hanna Mikander. Specialeffekter: Jonas Runeberg.

Mästerlig mästare på Viirus

Teater Viirus inleder sitt 30:e spelår med buller och bång. Teatern har flyttat till nya, flotta utrymmen i det nybyggda finlandssvenska gettot Victoriakvarteret på Busholmen, och invigde i sluter av september sitt nya hem med en uppsättning av klassikern Mästaren och Margarita. Och vilken invigning det var! Föreställningen, i regi av islänningen Egill Pálsson, tar sig lekande lätt in bland de tio bästa pjäser jag sett på Viirus, möjligen till och med på min topp 5-lista (om man nu på ett så förenklat sätt vill rangordna, men vi gillar ju listor).

I kulisserna har det stormat kring Viirus flytt till Busholmen. En av de anställda skådespelarna hoppade av på grund av flytten, och vissa tidigare skådespelare och styrelsemedlemmar har protesterat mot vad de upplevt som en utförsäljning av den konstnärliga integriteten till ”kapitalismen”, eller Victoriastiftelsen. Om och på vilket sätt stiftelsen i framtiden kan komma att påverka teaterns konstnärliga val är naturligtvis svårt för en utomstående att sia om, men om Mästaren och Margarita är något att gå efter, torde Viirus åtminstone ur teaterbesökarnas synvinkel vara i goda händer.

Mästaren och Margarita är i Viirus tappning ett immersivt och burleskt, samtidigt avskalat och överväldigande skådespel. Visuellt är det avskalat så det förslår. Milja Salovaara har på den nya, stora scenen byggt upp en scenografi som är renons på kulisser, sånär som på två grävskopearmar som utnyttjas kreativt av Pálsson för att skapa avskärmningar, gömställen, Jesuskors och piedestaler. När skådespelarna inte själva har repliker att uttala fungerar de som ljud- och ljustekniker, och bär omkring mikrofoner och strålkastare, vilket stärker föreställningens intima karaktär och ger möjlighet till effekter som skulle vara svåra att uppnå med konventionella metoder.

Pálssons dramatisering av Michail Bulgakovs satiriska roman följer relativt troget förlagan, men knyter ännu kraftigare samman de tre historierna och tidsplanen, på samma gång som den kondenserar och förenklar berättelsen. Pontius Pilatus ångerfyllda klagan över dödsdomen han fällt över Jesus rinner över i mellankrigstidens Moskva, där djävulen i form av professorn Woland i ett Faust-aktigt erbjudande lockar Margarita att bli värdinna på hans djävulska långfredagsbal. Margarita accepterar i hopp om att kunna frälsa sin älskare, Mästaren, som skrivit en roman om Jesus och Pontius Pilatus, och förlorat sitt förstånd efter att verket blivit nedsablat av Moskvas litterära värld.

Dramatiseringen är inte utan brister – den fokuserar framför allt på laissez faire-attityden gentemot världens orättvisor, och förhållandet mellan feghet och mod, och tappar något av Bulgakovs dräpande satir, som Pálsson inte riktigt förmår att uppdatera till vår tid. Den som alltså framför allt uppskattar romanen för dess samtidskritik (som Helsingin Sanomats recensent Lauri Meri), kan måhända gå lite besviken från föreställningen. Tyvärr lyckas inte heller kärleksdramat mellan Mästaren och Margarita engagera – de är båda mer intressanta figurer på varsitt håll – något som inte skådespelarna Tobias Zilliacus och Minna Haapkylä ska belastas för. Zilliacus, som vi sett alldeles för sällan på de finlandssvenska teaterscenerna under de senaste åren, har med tiden utvecklats till en av vårt lands allra förnämsta skådespelare, vilket han ger prov på i den här uppsättningen.

Lite överraskande är det Pontius Pilatus i Iida Kuningas superba porträtt och Oskar Pöystis dubbelroll som de sammanflätade figurerna poeten Ivan och Levi Matteus som stiger fram som de mest engagerande karaktärerna. Kanske beror det på att det är de som mer än andra kämpar med dubbelheten mellan det goda och det onda, fegheten och modet, som varandras spegelbilder.

Maria Ahlroth besitter en naturlig karisma som suger in åskådaren, och hennes porträtt av Woland är oemotståndligt. Viirusgrundaren Robert Enckell, som är en annan av de gamla trotjänarna som plockats in i jubileumspjäsen, lyser framför allt i de partier där han får ge uttryck för sin komiska ådra. Pöystis medvetna överagerande skorrar lite falskt i början av pjäsen, men då Ivan försjunker allt djupare i sin ”galenskap”, hinner också pjäsen ifatt skådespelaren. Ensemblen avrundas av Martin Bahne, som här blir lite i skymundan på grund av sina roller.

Den suggestiva post-punkiga ljudvärlden är skapad av Ville Kabrell, som vandrar omkring på scenen med en drönande elgitarr i den ordlösa rollen som den svarta katten Behemot. Woland själv bänkar sig med jämna mellanrum bakom trumsetet, och i väl valda stunder utnyttjas också Pöystis trumpetisttalanger. Ibland övergår pjäsen till rena new wave-konserten, och stämningen som byggs upp under dessa partier är minst lika viktig som själva handlingen och dialogen för helhetsupplevelsen.

Har man starka känslor för ursprungsverket, finns risken att man blir besviken på Viirus uppsättning av Mästaren och Margarita. Som teaterupplevelse är det ändå en spännande och framför allt helgjuten föreställning, som för tankarna till klassiska Viirus-uppsättningar som Där vi en gång flått eller Caligula – pjäser där teaterns fördomsfria experimentlust kombineras med ett starkt manus och en säker regissörshand, och där avantgardismen och burlesken används för att stöda en berättelse, snarare än som ett ändamål i sig.

Text Janne Wass
Foto Jonatan Sundström

Teater Viirus: Mästaren och Margarita. Baserad på Michal Bulgakovs roman. Regi & dramatisering: Egill Pálsson. Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Tobias Zilliacus. Översättning: Lars Erik Blomqvist. Scenografi & kostymer: Milja Salovaara. Kompositör & musiker: Ville Kabrell. Ljusdesign Lauri Lundahl. Premiär: 29.9 på Teater Viirus.

Underhållande satir utan klös

Lilla Teaterns revy Det ordnar sig Sapiens är njutbart teaterhantverk. Satiren tar berömvärt sikte på samhällets missförhållanden, men kulorna viner tyvärr ofta förbi målet, skriver Janne Wass.

Revy på institutionsscener i Svenskfinland har en tendens att vara lite hit-and-miss. Revyn som satirisk underhållningsform är för det mesta vassast och bäst då den görs av ett sammansvetsat gäng som specialiserat sig på den här formen av musikteater.

I Svenskfinland har vi saknat den här typen av specialiserade revygrupper. Det närmaste vi kommer är antagligen Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms Pleppo.

Av de professionella teatrarna är det i första hand Lilla Teatern som upprätthållit revytraditionen, som lever vidare under nya teaterchefen Marina Meinander.

Kirsi Porkka och Marina Meinander har bakom sig ett mångårigt regi- och skrivarsamarbete, bland annat med pjäser för Nationalteatern. Som några anmärkningsvärda komiker har de ändå inte utmärkt sig, och därmed är det något överraskande att det är de två som står för manuset för Lilla Teaterns revy Det ordnar sig, Sapiens (härefter i texten kort och gott Sapiens), som hade premiär i mitten av september.

Att det är proffsdramatiker som står bakom revyn är tydligt – Sapiens är en föreställning med en tydlig röd tråd och en sammanhängande ramberättelse. Vi rör oss långt från finlandssvensk institutionsteaterrevy då den varit som sämst (på Svenska Teatern, till exempel), där personer i diverse peruker springer ut och in på scenen och uppför dåliga punchlineskämt om SFP och mobiltelefoner, till koreografi som lågstadiets julshower skulle skämmas över.

Fräscht grepp

Lilla Teaterns revyer har under många år lidit av en viss dammighet och gubbighet, och mer än en gång har det slagit över i ren buskis. Det är tydligt att Porkka och Meinander gjort sitt bästa för att undvika detta. Då skådespelarna äntrar scenen iklädda stramt futuristiska vita dräkter för det snarare tankarna till någon av vokalgruppen Forks föreställningar.

Så inleds ramberättelsen om en utomjording som sänds till Tellus för att reda ut om planeten är ett vettigt investeringsobjekt, eller om den dominerande arten homo sapiens är ett för stort problem för att det ska vara mödan värt. Skönsjungande och naturligt karismatiska Sanna Majuri i punkig håruppsättning spelar den utomjording på vars lott det faller att inspektera jorden. Majuri är också revyns mest lyskraftiga stjärna – även om det är gudabenådade komikern, imitatören och dragartisten Christoffer Strandberg som stulit rubrikerna.

På jorden konfronteras vår utomjording med vår tids absurda samhälleliga företeelser, som det bisarra hat-kärleksförhållandet mellan Vladimir Putin och Donald Trump, det faktum att åtta personer äger hälften av världens resurser och hela den omöjliga ekvation som det utgör att försöka vara både startup-indoktrinerad selfhelp-karriärist och miljömedveten världsförbättrare.

Bäst i det lågmälda

Mycket i revyn är – som sig bör – uppskruvat på hög volym och gjort med stora gester och bred pensel. Men mest träffande som samtidskommentar är ändå de lågmälda mellanspelen som återkommer i några repriser – en slags sidoberättelse – om Olof. Olof, känsligt porträtterad av Lillan-trotjänaren Joachim Wigelius, är mannen på gatan, den normala medelklassmänniskan, som så gärna vill vara den goda medborgaren som hjälper de nödställda, tiggarna, flyktingarna, men som har svårt att få ekvationen att gå ihop med den egna bekvämligheten. Dessa segment är ytterligare exempel på den stilrenhet och smakfullhet som utmärker scenografen och dräktdesignern Alisha Davidows linje genom största delen av revyn: Olof och alla andra medverkande ikläds beiga trenchcoats.

Ramarna för revyn är på alla sätt exemplariska. Sofia Finnilä har skrivit mångsidig, tidlös musik till texterna av Henrik Huldén. Sanna Majuris vemodiga ballader är de som bäst stannar kvar i minnet, men också Ole Øwre visar prov på utmärkta sångtalanger. Lyriken är vackert och ofta fyndigt skulpterad, även om få av sångerna står på egna ben, utan mer fungerar som illustrationer till sketcherna. Ibland kvittar det, eftersom åskådaren har fullt upp med att följa med den välinövade koreografin av Johanna Elovaara.

Än HBL-recensionen?

Så här långt alltså allting gott. Men vi kan inte skriva om Sapiens utan att nämna den mördande kritik som revyn fick av Hufvudstadsbladets recensent (och tillika Ny Tid-medarbetaren) Otto Ekman. I Ekmans sågning fick Lillans revy bära hundhuvudet för hela den finlandssvenska småborgerligheten och dess (upplevt) dammiga attityder gentemot köns- och sexualminoriteter. Kritiken stämmer väl för merparten av de revyer som Lillan satt upp under det senaste decenniet.

Också i Sapiens finns en scen där det förefaller krystat att det klämts in ett parti med en man i kvinnokläder. Sketchen som följer innan klädbytet stampar på stället och drag-numret ska fungera som punchline, men hallå – ska vi 2017 skratta åt att en medelålders man har en raffig liten svart under kappan?

I övrigt är det nog ändå svårt för den här recensenten att uppfatta att humorns udd skulle riktas mot minoriteter – även om jag i ett bredare perspektiv förstår Ekmans frustration över den ofta aningslösa okänslighet inför gender- och sexualitetsfrågor som ibland dyker upp hos en äldre (småborgerlig, om man så vill) generation. Men Sapiens är på inga sätt en särdeles stor syndare i det här sammanhanget.

Platt samhällskritik

Man kan dock till fullo hålla med Ekman i omdömet att satiren i revyn känns platt och tandlös, trots de uppenbarligt goda intentionerna. Pia Runnakkos Donald Trump-nummer är ingen höjdare då det kommer till imitation, och då sketchen inte riktigt vet vad den vill säga om Trump och Vladimir Putin (Øwre), annat än att båda är makthungriga, känns det som en darling som borde ha dödats.

Meinander och Porkka tar sikte på SOS-regeringen, främlingsfientligheten och konsumtionskulturen, men det är för det mesta oklart vart pikarna egentligen riktar sig. Visst kan man parodiera världens tre rikaste män som sitter och pöser i sin överlägsenhet, men om parodin inte innehåller systemkritik, frågar man sig vad poängen med den är.

För att återknyta till den här textens inledning: riktigt bra satir på scenen kräver både nytänkande komik och en knivskarp politisk analys. Sapiens har svårt att leverera på båda punkterna, liksom så gott som alla andra revyer som inte är skrivna av garvade revy- och satirikergrupper. Ett av de få undantagen i Svenskfinland var Teater Viirus uppsättning Valet och kvalet, men så var den också skriven av den utpräglade komikern Christoffer Strandberg, som antagligen också arbetat fram en del av sina egna nummer i Sapiens.

Steget vidare saknas

Man avundas inte dagens satiriker. Världen är så knäpp att verkligheten överträffar fiktionen. Sapiens samhällskommentarer stannar också för det mesta på en beskrivande nivå: världens stolligheter och problem hålls upp framför åskådaren som en spegel. Men steget vidare uteblir. Ett lysande undantag finns i en scen som behandlar ett framtida samhälle där resursbristen har lett till kannibalism på industriell skala. Sketchen är en verklig pärla. Linda Zilliacus som Laura Huhtasaari/drottningen av Finland är också snudd på genial. Men sedan tar krutet liksom slut, och det blir mer igenkännande fniss-fniss än överraskande flabb-flabb.

Den röda tråden i samhällskritiken går att finna i historien om Olof, och mycket i revyn anknyter till samma tema: en samtid som gärna oroar sig över världens problem, men har svårt att få den metaforiska tummen ur röven för att göra något åt saken. Det är bara det att det som samtidskritik känns en aning lamt.

Sapiens är en underhållande revy med en berömvärd ansats, men Porkkas och Meinanders satiriska knivar tål att vässas ytterligare till nästa försök.

Text: Janne Wass
Foto: Henrik Schütt

Lilla Teatern: Det ordnar sig, Sapiens. Text & regi: Marina Meinander & Kirsi Porkka. Producent: Caroline Heiknert. Musik: Sofia Finnilä. Sångtexter: Henrik Huldén. Scenografi och dräkt: Alisha Davidow. Koreografi: Johanna Elovaara. Orkester: Henrik Wikström, Sampo Tiittanen, Hannu Rantanen. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. På scenen: Ole Øwre, Linda Zilliacus, Pia Runnakko, Sanna Majuri, Joachim Wigelius, Christoffer Strandberg. Revyn spelas fram till 30.12.