Kategoriarkiv: Teater

Möt Birgitta Ulfsson

Det handlar om tonfall och närvaro, och en ärlighet som ibland bränner till. Ledorden är kärlek, lust och nyfikenhet, till de närmaste, till Finland och Sverige, men framförallt till teatern och skådespeleriet, som yrke och konstart. Det Birgitta Ulfsson berättar är unikt och underhållande, och kunde lätt bli skvallersmaskigt – plask plask i ankdammarna på båda sidor om Östersjön – men tack vare hennes integritet och raka tonfall blir det aldrig det.

Birgitta Ulfsson, en grand old lady inom Finlands och Sveriges teaterfält, återkommer gång på gång till hur viktigt det är att vara lyhörd och öppen, både på och utanför scenen. I samtalsboken Med och mot min vilja för hon och författaren Stig Hansén ett vindlande samtal om högt och lågt, då och nu, Sverige och Finland, teaterns möjligheter och begränsningar.

Hansén kommer så nära Ulfsson som det går. Jag kan tänka mig att det inte är så enkelt att komma Ulfsson in på livet, dels på grund av hennes integritet, men också det karismatiska och gladlynta kan stå i vägen. Det går undan helt enkelt. Det nödvändigt dova finns också där mellan raderna och det lämnas åt läsaren att ta vara på det. Tonen är genomgående öppenhjärtlig och hemlighetsfull på samma gång. Det är helt klart en värdig ersättare för de memoarer som hon själv aldrig kommer att skriva.

Jag både avundas och imponeras av Ulfssons rörlighet. Hon susar fram på cykel, reser, uppträder i Sverige och Finland, på två språk, hoppar över stenar på sin älskade sommarö, tar sig an nya sammanhang. Hon är bekväm i sin kropp, har inga komplex. Hon fyller 89 år i år. Naturligtvis pratar hon och Hansén om svårigheterna i livet, canceroperationerna skilsmässorna, uppbrotten.

Grunden är ändå okuvlighet och jäklar anamma av sällan skådat slag. Hon har gått och går sin egen väg. Lägg till hennes syn på vad teatern är och borde vara. Ulfsson vägrar att göra det hon själv inte tror på, hon tror orubbligt på teaterns som samtidsröst, politik, och som arena för motstånd. Därtill bjuds läsaren på anekdoter från finskt militärliv till de kulturella dråpligheter som kan uppstå mellan radarparet Sverige och Finland.

Vi serveras också ett stycke av 1900-talets finska, finlandssvenska och svenska teater- och kulturhistoria. På 1950-talet jobbade hon fram en alternativ scen på Lilla Teatern i Helsingfors, med bland andra Lasse Pyösti och Vivica Bandler, har spelat både Beckett och Tjechov. Det grämer mig att jag aldrig kommit mig för att se Lucas Svenssons Fosterlandet eller hennes visaftnar, fastän de spelat på scener nära mig.

Namn på författare, regissörer, skådespelare och andra slängs fram i en strid ström, och den läsare som vet allt om finskt och svenskt teaterliv får antagligen mest ut av boken. Andra få ha Biografiskt lexikon för Finland uppslagen. Upplägget med frågor och svar levandegör samtalet, och ger Hansén en tydlig närvaro. Det här kunde bli en bra podd, tänker jag en bit in i läsningen.

Med och mot min vilja är ett fint möte med en unik skådespelare och kulturpersonlighet. Hansén lyckas att hålla tonfallet rätt, vilket skapar ett unikt tidsdokument och ett stycke 1900-tals teaterhistoria, signerat Birgitta Ulfsson.

Text Ylva Larsdotter
Foto Sanna Liimatainen/CC/Kansallisteatteri

Stig Hansén: Birgitta Ulfsson –med och mot min vilja. Förlaget, 2017.

Det räcker inte att odla sin trädgård

– Är det här verkligen den bästa av världar? undrar Oblivias Timo Fredriksson och Annika Tudeer, som nu ger sin version av Voltaires satiriska pikareskroman Candide från 1759 på Svenska Teaterns Nickenscen.

I den driver Voltaire hejdlöst med det samtida 1700-talets Frankrike: hovet, prästerskapet, auktoriteter, men framförallt ifrågasätts filosofen Leibniz idé om att denna tillvaro är det bästa och att allt som händer sker på bästa sätt.

Tudeer och Frediksson plockar upp Candide i en samtid som är allt annat än förnuftig och rationell och gör sin egen version av den. Genom den visar de på vår tids förvränga självbilder och orättvisor och att pekar på att nej, det räcker faktiskt inte att odla sin egen trädgård för det slutar enbart i egocentrering och självupptagenhet.

Det är en fröjd att ta del av Tudeers och Fredrikssons avskalade men vassa ironi, fysiska närvaro, där de med små gester och miner förklarar en hel värld. Sällan har jag sett en bättre gestaltning av en fontän eller spykänslan av att ha druckit för mycket sockervatten i Eldorado.

Det här är performacegruppens första barnföreställning rekommenderad för åttaåringar och äldre och som barnteater fungerar den riktigt bra. Fredriksson och Tudeer fångar det tragiska genom att lyfta fram det absurda, överdrivna i Kunigundas avskurna skinka, jordbävningen i Lissabon – svåra ämnen, barn som är en del av barnens värld.

Summa summarum är Oblivias föreställning om Candide en fruktbar lek med en av världslitteraturens klassiker och framförallt visar den på dess aktualitet idag.

Ylva Larsdotter

Candide. Svenska Teatern, Nickenscenen. Spelar till och med den 12.5. Dramaturgi: Harriet Abrahamsson. Devising: Timo Fredriksson, Annika Tudeer. Ljus, visualisering: Pekka Pitkänen. Ljud: Markus Heino. Dräkter: Mi Duncker. På scenen: Timo Fredriksson, Annika Tudeer.

Aladdins magiska lampa tänder publiken

Vårsäsongens huvudnummer på Wasa Teater är hämtat ur Tusen och en natt, nämligen Aladdin och den magiska lampan, en riktig ”rags to riches”-saga. Rikedomen kommer i denna saga inte genom träget knog utan genom den lydiga anden i lampan, genom magi. Och ”ay, there’s the rub” som Hamlet säger, eftersom talesättet ”lätt fångat, lätt förgånget” besannas i historien.

Aladdin är regisserad av teaterchefen Åsa Salvesen, och hon tänder inte bara en magisk lampa, utan också publiken. Båda gångerna jag såg den färgsprakande föreställningen, mottogs den entusiastiskt av publiken, vilken på premiären bestod till en tredjedel av barn. Andra gången jag såg pjäsen, var relationen den omvända.

Alla historierna i Tusen och en natt, också Aladdin, var ursprungligen avsedda för en vuxen publik, men numera fungerar de oftast som exotisk underhållning för barn i alla åldrar. Sagorna är uråldriga, ända från 500-talet. Många härstammar från Kina, andra från Indien, men huvudparten från tvåflodslandet. Senare versioner av sagorna har friserats för att lämpa sig även för barn. De ursprungliga historierna var nämligen erotiskt rätt frispråkiga och innehöll mycket våld. Sagornas segslitna popularitet beror nog på deras tidlösa allmängiltighet, och det gäller också Aladdin och den magiska lampan. Även om folk idag kanske mer drömmer om en lottovinst än att hitta en magisk lampa med en ande som lyder den minsta vink.

Intressant i sammanhanget är att Åsa Salvesen själv under uppväxten i många år bodde i Israel och Jerusalem tillsammans med sina föräldrar. Gatulivet där med sin myllrande kommers i gamla stadens torg Souk. Där mötte Salvesen en värld med andra rytmer och färger. Människorna hade annat utseende och annan klädsel, men hyste samma allmänmänskliga känslor och drömmar som vi europeer. Med sin iscensättning av Aladdin bjuder Salvesen oss in till den världen.

Att hon lyckats med uppsåtet står klart. Aladdin och den magiska lampan blir en föreställning med scenografi, dräkter, musik och danser i total samklang. Andra gången jag såg pjäsen var mitt sällskap en grupp asylsökande elever från Afghanistan och Irak och alla var entusiastiska över föreställningen. De flesta av dem kände till historien från sina hemländer. De hade sett Aladdin som film, i TV och några hade läst eller hört den berättas som barn. Danserna, musiken och dräkterna väckte deras förtjusning, och kommentarerna innehöll ofta orden ”som i mitt hemland”.

Storyn inleds i Aladdins (Markus Lytts) fattiga hem, där hans föräldrar försöker hålla familjen flytande med sömnad. Maria Udd och Jonas Bergqvist gör föräldrarna, och särskilt mamman tolkas berörande av Udd. Pappan avlider tidigt i historien och den lilla familjen blir ännu fattigare. Aladdin borde hjälpa sin mamma, men smiter gärna iväg för att leka och ha skoj på marknaden. Där träffar han en listig spåkvinna, i Agneta Lindroos fascinerande gestalt. Jonas Bergqvist gör också den allsmäktige anden som dyker upp i video-format då lampan gnids. Och Aladdins alla vilda önskningar uppfylls.

Den fina, funktionella scenografin är av Erik Salvesens hand. Färgskalan är väl elegant och balanserad med fina orientaliska detaljer. Agneta Lindroos står för den betagande och kongeniala koreografin. De vackra dräkterna har Sofia Pantouvaki sytt upp av tyger, inhandlade i Mellanöstern. Den mest fantastiska dressen bärs av sultanen, som bär en vit sidendräkt toppad av en festlig turban, värdig kalifen Harun al-Rashid.

Carola Sarén gör en festlig tolkning av den något levnadströtte sultanen, som har en servil och listig rådgivare, sparsmakat gestaltad av Johan Aspelin. Det till synes omöjliga inträffar. Aladdin lyckas roa sultanen med glittrande ädelstenar, som han funnit i den grotta, i vilken han mödosamt och tvingad av spåkvinnan letar upp den magiska lampan. Gåvan gör sultanen vänligt stämd mot Aladdin, som får fria till och gifta sig med sultanens dotter, prinsessan Buldur som han förälskat sig i på marknaden. Prinsessan spelas med charm och glatt humör av Carla Fri. Hon gör entré på marknaden körande en röd Vespa, ett exempel på inströdda fusionsdetaljer i pjäsen. Vi skymtar också lap-topar och annat nutida. Detta bidrar till att understryka berättelsens tidlöshet och ger en anakronistisk knorr åt uppsättningen.

På min fråga vad asyleleverna tyckte att föreställningen lärt dem, fick jag många intressanta svar. En irakisk flicka jämförde andens uppfyllande av önskningar med att hon själv hade fått komma hit. ”Finland räddade också mitt liv som en magisk lampa”. En afghansk pojke framhävde att allt som man fått på annat sätt än genom individuella insatser kan försvinna över en natt. Det lyckliga slutet och att anden blev fri upplevdes positivt. Kärleken segrar!

Text: Carita Nyström
Foto: Frank A. Unger

Regi: Åsa Salvesen. Text: Anna Simberg. Scenografi: Erik Salvesen.Musik och ljuddesign: Markus Fagerudd. Kostymdesign: Sofia Pantouvaki. Koreografi: Agneta Lindroos. Mask- och perukdesign: Fia Derghokasian. Ljuddesign: Dennis Lindén. Ljusdesign: Alexander Nyberg och Erik Salvesen.

På scenen: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Carla Fri, Agneta Lindroos, Markus Lytts, Carola Sarén, Maria Udd, Emma von Vendt, Kalle Halmén, Matilda Anttila, Anna Högström.

Ateistiska cyborgar

Jorden har gått under. Jorden brinner. De enda som finns kvar är några ateistiska cyborgar, Eva och Adam, som lever på genmanipulerad fisk och hungrar efter domedagen. (Karoliina Koiso-Kanttila har skapat snygga robotkostymer av sladdar, plotter och pinaler) Iida Kuningas och Martin Bahne som spelar Eva och Adam har ett fantastiskt samspel – de är briljanta tillsammans på scenen.

Samtidigt sitter Gud (Lidia Bäck), nedbruten av dåligt självförtroende och en känsla av att vara överflödig och oälskad, och saknar medeltiden då människosläktet fortfarande sökte tröst hos hen. Bäck gör en stark och makalöst bra prestation. Men till Guds stora glädje ber, om än i misstag, cyborgarna Eva och Adam äntligen om hjälp. Gud bestämmer sig därmed för att uppdatera sin favoritskapelse, människan, och samtidigt födas som deras son David.

Nya Eva och nya Adam matchar på Tinder, de flyttar ihop, de får sin son och Adam får hjälp med sina penisproblem av Knausgård. Allt är frid och fröjd tills kärnfamiljen får veta att en asteroid kommer att krocka med jorden om sexton år. Hur denna treenighet nu väljer att leva sina sista år är problematiken ensemblen vill åt.

Teater Mestola i samarbete med den svenska frigruppen 4:e Teatern gästspelar på Viirus i maj med den nyskrivna pjäsen Paradisdoktrinen av Fabian Silén. Silén har tidigare skrivit Komedin om Felix liv – och alltings förgänglighet som lades upp på Nicken NU våren 2015. Det finns klara likheter: den skruvade existentiella humorn och kärnfamiljens sönderfall, men denna gång går Silén lite djupare under skinnet. Svenska scenkonstduon Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt står för regin.

Paradisdoktrinen är som en hybrid mellan Perplex av den tyska pjäsförfattaren Marius von Mayenburg som spelades på Viirus för ett par år sedan, Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams och Lars von Triers film Melancholia. Bisarr dystopikomedi som flörtar med 1980-talets popkonst.

Tempot är högt i första akten och publiken skrattar högt och ofta. Andra akten är lite mera ojämn och vissa skämt kunde strykas. En scen sticker ut, då Eva sitter i väntrummet på en läkarmottagning och vi hör hennes inre monolog. Manuset är poetiskt, men språket skiljer sig mycket från Evas karaktär och från resten vi sett hittills så scenen blir ganska otrovärdig. Jag kan inte heller, trots en sömnlös natt, fortfarande förstå slutet. Syftet med Guds plan förblev något tvetydig. Men eventuella dalar överskuggas av det faktum att Paradisdoktrinen är en exceptionellt underhållande pjäs.

En dialog mellan Milton Friedman, ibland kallad nyliberalismens fader, och David anspelar på Michelangelos fresk Adams skapelse i Sixtinska kapellet men denna gång är det kapitalismen som är den nya guden. Det konstanta behovet av att förbättra oss själva, korrigera kroppen, ha intressanta projekt vi kan imponera på våra vänner med syns i karaktärernas val. Adam förverkligar sig själv som DJ och David som bodybuilder. Eva är den enda som funderar på sin egen knappa existens, men hon blir så förlamad av tanken på jordens undergång att det enda hon kan göra är skapa en livsstilsvlogg.

Paradisdoktrinen synar människans otroliga förmåga att inte kunna se längre än näsan räcker, att kunna stänga ute allt som sker utanför henne själv. Pjäsen ger inte svar på vad vi ska fokusera på istället för våra vloggar och kroppar, inte är det Gud i varje fall, men den väcker oss för en stund från vårt navelskåderi.

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Fredrik Lundqvist

Paradisdoktrinen. Manus Fabian Silén. Dramaturger: Milja Sarkola och Paul Olin. Manuskonsult: Monika Fagerholm. Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt. I rollerna: Martin Bahne, Lidia Bäck och Iida Kuningas. Visualisering: Paola Figueroa. Ljus: Atte Pukero. Ljud: Theo af Enehielm. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Teknik: Leila Bayar. Snickare: Albert Sundström och Rickard Wikström. Sömmerska: Jessika Erkko.

Tre frågor till Joachim Thibblin

blivande chef på Svenska Teatern i Helsingfors.

1. Du flyttar från Esbo stadsteater, utan egen ensemble, som sätter upp många gästspel i året. Vilka lärdomar tar du med dig från det sättet att arbeta?

– Framför allt har arbetet i Esbo förändrat mig. Jag har bakom mig 80 premiärer på fyra år, plus alla de föreställningar som jag sett omkring i världen. De har gett mig perspektiv på Finland, och Svenskfinland, utifrån. Förhoppningsvis har jag under arbetets gång blivit lite mer vidsynt.

– Sen landar jag ju i en helt annan verklighet. I Esbo satte de praktiska omständigheterna, främst vad vi hade för pengar att tillgå, vissa gränser för vad vi satte upp, men vid sidan av det kunde vi egentligen göra vad vi ville – vi började varje uppsättning från rent bord.

2. Vad ska du göra för att upprätthålla ett gott
arbetsklimat på Svenska Teatern?

– Nu måste jag ju först landa på det nya jobbet, så det är svårt att svara på den frågan i det här skedet. Men jag är genomgående en samarbetande människa. Teater gör man inte ensam. I princip kommer mitt arbete att gå ut på att leda olika expertgrupper – kompetensen finns inom huset. Till exempel kommer jag att få arbeta med Svenskfinlands största dramaturgiat: två personer. Fler finns inte någon annanstans i Svenskfinland. Och det är ju helt fantastiskt att det finns två anställda som enbart arbetar med innehåll.

3. Ser du att Svenska Teatern i egenskap av den finlandssvenska nationalteatern har ett uppdrag gentemot kulturen och samhället i Svenskfinland, utöver att leverera bra pjäser?

– Jag har sagt det tidigare, att jag vill stärka Svenska Teaterns roll som nationalscenen på svenska i Finland. Du kallade det för ”den finlandssvenska nationalscenen”, men jag talar hellre om nationalscenen på svenska. Man börjar så lätt definiera vem som är ”finlandssvensk” och vad som är ”finlandssvenskt”, och man buntas lätt ihop som en homogen grupp då man talar om finlandssvenskar, så jag har allt mer börjat använda uttrycket ”på svenska i Finland”. Men det är klart att Svenska Teatern har ett specialuppdrag. Nu måste jag först sätta mig in i vad det redan finns skrivet om Svenska Teaterns uppdrag, men utöver det ser jag att teatern är en oerhört viktig konstform, eftersom teatern är – mer eller mindre – det enda stället där du kan sätta dig ner och höra svenska talas live.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin