Kategoriarkiv: Teater

Amos och hans värld

Tarina rakkaudesta ja pimeydestä som spelas på Nationalteaterns scen Willensauna handlar både om Jerusalem på 40-talet och om en biografiskrivande författares vånda långt senare. Också en historisk inblick i Israel-Palestina-konflikten ryms med. 

Mikaela Hasán, konstnärlig ledare vid DuvTeatern, gör regidebut på Nationalteatern med en pjäs som baserar sig på författaren Amos Oz självbiografiska roman En berättelse om kärlek och mörker. Oz hör till Israels mest kända och lästa nulevande författare. På samma sätt som Orhan Pamuks böcker förmedlar bilden av ett levande och dynamiskt Istanbul återger Oz roman staden Jerusalem som en spännande plats full av liv, rörelse och minnen. Det här intrycket har Hasán och skådespelarensemblen lyckats hålla fast vid.

Fortsätt läsa Amos och hans värld

Ärkekapitalism och terrorromantik på Viirus

Viirus Där vi en gång flått är en halsbrytande drift med vår omänskliga samtid, även om kapitalismen och dess konsekvenser inte känns som något nytt tema, skriver Anna von Bonsdorff. 

Där vi en gång flått tar med teaterpubliken till ett framtida Helsingfors i dystopisk anda, där hänsynslösa kapitalister gör storvinst på stadens kopparfyndigheter. Lauri Majala har både regisserat pjäsen och skrivit texten, som översatts till svenska av Linda Wallgren. Trots den gäckande namnmässiga anspelningen finns inget direkt samband mellan Viirus och Teater 90°:s uppsättning och Kjell Westös Där vi en gång gått. Förutom då att handlingen i båda fallen är knuten till huvudstaden.

Fortsätt läsa Ärkekapitalism och terrorromantik på Viirus

Persona lever starkt på teaterscenen

Persona på Åbo svenska teater är en intensiv upplevelse.  Snygga bilder och videoprojektioner ramar in helheten, men styrkan ligger i skådespelarprestationerna.

Skådespelerskan Elisabeth Vogler har blivit stum, mitt under pågående föreställning. Ingen hittar något fel på henne och det blir sjuksköterskan Almas uppgift att ta hand om fru Vogler. Det är inledningen till Ingmar Bergmans Persona,här i en tolkning av den fria teatergruppen Grus grus teatteri.

Fortsätt läsa Persona lever starkt på teaterscenen

Hemmafronten kvitterar

Gunilla Hemmings nyskrivna pjäs vrider och vänder på ett antal moraliska frågor om nazifruarnas vetskap, ansvar och delaktighet i förhållande till sina mäns förehavanden i Tredje riket. Lilla Teaterns uppsättning är på många sätt en omskakande teaterupplevelse, skriver Anna von Bonsdorff.

I Raila Leppäkoskis och Taru Mäkeläs regi får vi se ett antal kvinnor, av vilka de flesta verkligen funnits, äntra scenen för att berätta just sin historia om NSDAP-tiden och andra världskriget. Den gemensamma nämnaren för dem är att de flesta är gifta med män som innehar en hög befattning i Nazityskland.

Gunilla Hemmings Nazifruar är uppbyggd kring ett antal kortare scener som avlöser varandra, var och en koncentrerad kring en kvinnas historia, och ensemblen på fem skådespelare handskas smidigt med flera rollbyten. Föreställningens berättargrepp får också publiken att känna sig inkluderad då kvinnorna på scenen explicit vänder sig till publiken för att dela med sig av sina historier.

Fortsätt läsa Hemmafronten kvitterar

Se sig själv i ögonen

Birgitta Boucht
Birgitta Boucht

Jag sminkar mig sällan och ägnar inte mycket tid åt att spegla mig. Men varje morgon borstar jag ögonfransarna med mascara. Då är jag tvungen att se mig själv i ögonen, åtminstone för en kort stund.

Idag kom jag ihåg när jag senast verkligen rannsakade mig själv, inte för att bedöma mitt yttre, utan mitt inre. Det var på hemvägen från Lillan efter att jag sett det första offentliga genrepet på Gunilla Hemmings Nazifruar. Jag var så uppfylld av den att jag avböjde allt promenadsällskap, jag ville bara tänka på vad den väckt hos mig.

Hemma satte jag mig ner och skrev mejl till mina vänner:

– Nu har jag sett genrepet på Nazifruar på Lillan. Jag var ganska betänksam när jag gick dit, men det är en skakande föreställning, en fin text och jag tror att alla i publiken tänkte som jag: hurudan skulle jag ha varit, vad skulle jag gjort då och – framför allt – vad gör jag idag? Hur kommer eftervärlden att bedöma vårt sätt att sköta jordklot och mänskor på 2000-talet? Vad kan vi påverka, vad vet vi egentligen? Hur länge kan vi låta bli att känna vårt ansvar?

– Nu är jag hemkommen från Nazifruarna, nästan avsvimmad av en otroligt stark föreställning. Den gick på djupet och under skinnet, i sin vardaglighet, groteskhet, aningslöshet etc. etc. Förfärliga fruar – och hela tiden måste man fråga sig, hur skulle jag själv ha reagerat/varit? Som publik kommer man inte lätt undan.

Skådisarna var otroliga, Åsa Wallenius, Marika Parkkomäki och Pia Runnakko bytte skepnad på en sekund, och också mansrollerna imponerade. Jag tror att hela publiken var överens om att det här är en pjäs som kommer att gå över världen.

– Nu ska jag sluta för jag är så uppskakad efter att ha sett genrepet på Gunilla Hemmings pjäs Nazifruar på Lillan. En stark och skrämmande föreställning. Obarmhärtigt genomlyst text.

– Jag har missat allt här under Hfors festspel, men igår såg jag genrepet av Guja Hemmings Nazifruar. Jag blev rent fysiskt berörd av det vämjeliga som skedde på scenen, allt tigande och ljugande och all faktisk okunskap om vad som skedde. Jag tror alla upplevde detsamma som jag: vad hade man själv gjort, var hade man själv ställt sig i händelseförloppet, vad är solidaritet, med vem, och vad är feghet – och vad gör vi idag, hur kommer eftervärlden att se på oss och våra klyftor mellan rika och fattiga, mellan mänskor som räknas och de som inte räknas? De som får leva och de som dödas.

Nu har pjäsen haft premiär och blivit rejält sågad av kritikerna. Man talar om hejdlösa skratt i publiken, uppskruvade klichéer, hysterisk dörrspringarfars. Under den föreställning jag såg vred vi oss inte av skratt utan av skam över vår historia och vår nutid. Det var uppfordrande att utsättas för, tänkte jag när jag såg mig själv i ögonen idag.

Birgitta Boucht