Kategoriarkiv: Teater

GRANDINS KÄNSLA FÖR SÖKANDET

Anna Rotkirch
Anna Rotkirch
Det bästa jag läste under årsskiftet är utan tvekan Temple Grandins Animals in translation, som Wahlström & Widstrand gett ut på svenska med den fjantigare titeln Vi som förstår djurens språk. Grandin kände jag till från Oliver Sacks ”fallstudie” av hennes särdeles begåvade och speciella autistiska personlighet. Hon är expert på att förbättra kreatursindustrin genom att sätta sig in i djurens tankevärld. Genom det arbetet har hon också nått insikter om likheterna mellan autistiska människor och djurs logik.
Sacks kallade Grandin ”antropologen från Mars” eftersom sådant som skvaller, intriger eller solnedgångars skönhet för henne är begripliga endast ”utifrån”, genom att någon inföding tålmodigt redogör för deras innebörd och sociala funktion.
Anslaget i Animals in translation är just lämpligt alienerat: Grandin ”översätter” djur, autism och normalitet med lika lugn som distanserad auktoritet. ”Det här är viktigt”, konkluderar hon ofta, utan att bre på eller argumentera desto mera. Och jag tror henne som man tror en objektiv och välvillig värderingskommitté.

Fortsätt läsa GRANDINS KÄNSLA FÖR SÖKANDET

FÄLTSKÄRNS BERÄTTELSER MED GLIMTEN I ÖGAT

Fältskärns berättelser på Wasa Teater är en föreställning för både öga och öra, skriver Catharina Östman.

Visuellt tilltalande – det är Wasa Teaters uppsättning av Fältskärns berättelser, som nyligen hade premiär. Vi befinner oss på 1630-talet, dels i Tyskland, dels i Finland, och kulisserna i bakgrunden är ett pikant inslag i miljöskildringen. Dessutom får man som åskådare njuta av de stiliga dräkterna, inte minst Gustaf II Adolfs olika kreationer. Det är Markus R. Packalénsom står för scenografin och dräkterna, och hans arbete är imponerande.

Till detta kommer sedan musikinslagen, där det rent instrumentella många gånger också blir en motor för handlingen. De tre musikerna sitter på vardera sidan av scenen och blir på det sättet närmare införlivade med handlingen.

Fortsätt läsa FÄLTSKÄRNS BERÄTTELSER MED GLIMTEN I ÖGAT

Teater som ruckar ens inre urverk

Man blev nyfiken på Anna Allgulins uppsättning av Alexandr Vampilovs Sonen efter Caterina Stenius program med henne på radio Vega, på optimalt avstånd från premiär. Resonemanget om repetitionsmetoden fastnade: hur man repeterar ”fonetiskt” och ”semantiskt” – som om pjästexten var ett partitur och ensemblen en kör.

Det visar sig att ensemblen är en kör också i sånglig mening. Det förbereds man på i radioprogrammet, men blir ändå förbluffad. På signifikanta platser i dramat uppstår sång. ”Uppstår” är rätt ord, det är liksom en inre röst som tränger sig fram i en stark, underbar stämsång. Vladimir Tsyrkov har skapat musiken och gjort arrangemangen. Där han farit fram är det många som frågat: är det verkligen de reguljära skådespelarna som sjunger så här? Det är det.

När man kommer in i salongen på Klockrike är det lite rörigt på ett sätt som man anar är planerat – och som man tror att delvis beror på ögonblicket. Scenen är en bio, man ser journalfilmer om sovjetiska idrottsmän tills den riktiga pjäsen kan gå igång och en film om Duke Ellington tar vid. Så smäller det till i den gammaldags, högljutt spinnande projektorn. Som ”pausprogram” uppträder Anna Allgulin som rollfiguren Nina. Spelat amatörmässigt sjunger hon först ett verkligt känt örhänge… och skapar ett slags tomrum innan en kraftfull men svårformulerad insikt om åt vilket håll pjäsen kommer att gå drabbar en.

Strax är vi tillbaka på bion, som stängs på grund av maskinfel. Två av besökarna, Alexej och Semjon, försöker sova över där. De har missat sista tåget hem men blir brutalt utkastade. De börjar ringa på hos folk för att komma in i värmen och till sin förvåning får de napp. Sonja, dotter till musikern Andrej Grigorevitj, är hemma och tar emot, plockar fram lite vodka och låter dem förse sig i köket. Snacket går hit och dit och killarna slår till med att Alexej i själva verket är Sonjas bror, och att han kommit för att äntligen träffa sin far.

En rykande Tjechov

Här börjar ett slags koreografi kring dramats kärna: vad är sant (och vad är Sanning, den skillnaden uppehåller sig Allgulin vid i programbladet, utformad som ett nummer av Pravda)? Och vad är det människorna vill och behöver? Är de mer eller mindre offer för omständigheterna och sin längtan – eller för ingivelsen, slumpen?

Komplikationerna är plötsligt maximerade: fadern välkomnar innerligt den ”förlorade” sonen, dottern Sonja är skakad i grunden, dottern Nina road, men påverkad av Alexej, som blir förälskad i henne. Dock har hon en fästman, Mischa som är brandman. Och Sonja är olyckligt kär i biografmaskinisten, som i sin tur är … Känslokarusellen är som Tjechov som går på fel bränsle; det ryker och osar.

Vampilovs pjäs, som från början hette Den äldste sonen har kallats sovjetisk töväderskomedi. Som sådan har den ett ansenligt register och i Klockrikes bearbetade version får den ytterligare omfång. Att skriva om den är inte lätt, för man vill inte bestjäla kommande åskådare på vad som sker. Det finns visuella och akustiska höjdpunkter som måste få komma oförberett.

I mina ögon är Sonen ett av säsongens teatermåsten på svenska. Vid sidan av Viirus No return är Sonen den föreställning som bäst demonstrerar vad man faktiskt kan göra med teater. Bägge kommer med inspiration från det vi förr kallade ”öst”, något vi verkligen tycks behöva.

Sonen är underhållande, förvecklingarna kring grabbarna är ibland oemotståndligt roliga. Men man sugs också in i pjäsen, ser dess in- eller baksida, som är stark och allvarlig. Den är genomsläpplig mot publiken – och mot världen utanför, det senare markerar man genom att byta spelsätt, ”avbryta” det teatrala för att situationen kräver ett ”ingripande”. Sånt har man sett förr, men det är ändå överraskande.

Och mitt i andra akten märker jag plötsligt hur tankarna börjar vandra. Det är en egendomlig upplevelse, och jag undrar vad som är fel när jag inte kan koncentrera mig. Men det är något med pjäsen som påverkar en så att ens inre grundinställningar liksom plötsligt rubbas. Nånstans blinkar uppmaningen att se över dem.

Starka solon

Sonen är en del av Anna Allgulins doktorsstudier och är förstås också därför extra genomtänkt. Men det räcker ju inte om inte skådespelarprestationerna håller ihop det hela. Det brukar höra till att säga att premiären är något oslipad i uttrycket, men jag har inte minsta lust att gräva i såna småsaker. Skådespelarna agerar tätt tillsammans, och som i ett kompetent jazzband får man uppleva starka solon. En ledande röst är Anders Larssons, som gör den resignerade fadern, musikern som fått sparken från filharmonikerna. Han rör sig mellan resignation, gripenhet och nytt hopp, fram till ett slutackord som summerar alltihop.

Den som emotionellt närmast följer honom är kanske Sonja, Camilla Hellberg, en sensitiv och kompromisslös ung kvinna. Nära pjäsupplösningen mässar hon liknelsen om den förlorade sonen medan hon vandrar av och an på den ”läktare” som är en del av scenografin. Den är väldigt användbar, tjänar samtidigt som sakralt rum, biograf och cykelbana och är gjord av Wladimir Tschernich som också har en roll i pjäsen. Martin Bahne, Matti Raita, Anna Allgulin, och DanHenriksson heter de andra körmedlemmarna – gå och upplev dem!

Sonen av Alexandr Vampilov. Regi: Anna Allgulin. Scenografi: Wladimir Tschernich. Ljus: Mari Agge. Skådespelare: Anna Allgulin, Martin Bahne, Camilla Hellberg, Dan Henriksson, Anders Larsson, Matti Raita, Wladimir Tschernich.

Premiär den 5 april 2006 på Klockriketeater.
Produktionen är ett samarbete med  Teater Mestola.

Ann-Christine Snickars

 

Gebusdebatt revisited

Ulrika Bengts
Ulrika Bengts.
Efter ett tag blir den beroendeframkallande. Den har någonting av tjuvkikandets lockelse över sej, den här sajten. Att osedd, ohörd kunna läsa andras tankar. Ibland är det som att sitta i det anrika caféets berömda kupolsal: man hör brottstycken av samtal, monologer, dialoger, vet inte alltid var fokus ligger, saknar kontext för en del som sägs, men dras ändå tillbaka dit av kraften och vitaliteten i ett samtal som förs på riktigt. I uppriktigheten hos den som verkligen menar det hon säger.

Det är lätt att fastna i genusdebatt.com:s nät. Sedan den här sajten om varför jämställdhet inom finlandssvensk teater är lika sällsynt som, låt oss säga en snöboll i helvetet, startade i februari har det till dags dato skrivits 40 sidor att ta del av. Som debattforum är genusdebatt.com jordskredsaktivt, som  medvetandehöjningsprojekt explosivt. Och deprimerande. När jag läser inläggen frågar jag mej om ingenting förändrats på fyrtio år. Måste samma saker sägas varje decennium? Är generation efter generation dömd att trampa runt i samma dyiga genusträsk?

I mitten av 1980-talet tillbringade jag en vinter i Boktornets källare vid Åbo Akademi med att läsa, mäta, klassificera och analysera det som skrivits kring kvinnofrågan i finlandssvensk press åren 1966–1984. Det som sägs nu sades också då, t.ex. av Birgitta Boucht i Vasabladet 1978:

”Vi kvinnor bör stöda och lära av varandra, inte försöka övertyga varandra om att vi tiger. Tillsammans bör vi slå sönder de vanställda bilder som manssamhället bjuder oss, och som förutsätter att kvinnan alltid ska definiera sig i förhållande till en man”.

Så låter det också idag på genusdebattens sidor: mannen är subjekt, norm, mittpunkt. Och kvinnan följaktligen objekt, side-kick, avvikande, perifer. Maktlös blir lottlös. Definierad blir bunden.

Sant eller osant? Mätbart på en skala 1–10? Likhet eller särart? Det är inte det, som det handlar om. Det viktiga är att så många kvinnor och män just nu, samtidigt, ifrågasätter och upprörs över att villkoren för kvinnor och män på det finlandssvenska teaterfältet är så olika. Det handlar om grundläggande saker: löne- och anställningspolitik, utrymme och respekt i arbetssituationen men också om vilka historier det är som berättas på scenen, hur de berättas, vem som berättar, vilka som gestaltar. Vems världsbild är det som visas? Vem har tolkningsföreträde? Det är en stor omedvetenhetsbubbla som brustit, och det gör ont, naturligtvis. För teatern som konstart gör det bara gott. Liksom för teaterarbetarna. Det kan aldrig vara fel att ha koll på vad man håller på med. Och för teaterhusen. Hos dem som sitter på repertoar, kontrakt och budget borde reaktionerna rimligtvis stämma till eftertanke kring frågorna ”varför” och ”vad kan vi göra åt saken”.

De visar ett betydande personligt mod, arkitekterna bakom den här jämställdhetsdiskussionen. Det är ingen självklarhet att den förs, eftersom det är smärtsamt att placera in sej själv på den könspolitiska kartan. Vem vill ta på sej offerrollen, när utbildning och erfarenhet signalerar behörighet och kompetens? Diskriminering på utbildnings- och arbetsmarknadsområdet är så plågsamt och kränkande eftersom den upphäver de mest grundläggande rättviseaspekterna, som vårt samhälle påstår sej värna om. Därför är det lättare att blunda än att erkänna att ens Y-kromosom är till förfång.

Jag är övertygad om att varje yrkesverksam kvinna idag, oberoende av bransch, har konkreta, personliga erfarenheter av könsdiskriminering. Mina egna tidigaste, tydligaste och mest präglande härstammar från min första yrkeskärlek: journalistiken. Som nybakad student och volontär förstod jag inte varför det var jag, upptagen med förstasidesartikeln, och inte min jämngamla manliga kollega, i färd med att sammanställa fotbollsresultaten, som skulle stå för kaffeserveringen när presumtiva kunder kom för att bese det nya tidningshuset. Att exemplet är litet och banalt gör det inte mindre förnedrande. Tvärtom.

Det finns andra exempel, från andra redaktioner: Häpnaden över att den manlige vikarien hade en lön som översteg min, trots att han var gröngöling och jag gammal i gården. Fördelningen av nyhetsuppdrag vid morgonmötena i ”hårda” åt männen och ”mjuka” åt kvinnorna. Den rätt som männen tog sej att kommentera sina kvinnliga arbetskamraters utseenden i antingen uppskattande eller nedvärderande ordalag.

Omedvetet, tror jag, kämpade vi unga kvinnliga journalistfrön hårdare, gjorde längre arbetsdagar, tog med oss jobbet hem, gjorde allt vi kunde för att smälta in i den manliga arbetskulturen. Av ren självbevarelsedrift. Gör man det tillräckligt länge och övertygat lyckas man förr eller senare byta sida; bli en av grabbarna. Men finns det ett glapp mellan uppsåt och insikt kommer självföraktet smygande.

De signaler vi unga kvinnor fick på de här redaktionerna var att vårt bästa, oberoende av inom- eller utomredaktionell uppmärksamhet och uppskattning, inte var gott nog. Inget av detta sades någonsin öppet, det var underförstått, omedvetet, vilket inte gör budskapet mer legitimt. En omedveten chauvinism är svårare att bemöta än en medveten.

De här erfarenheterna upplevde jag på arbetsplatser som var toppstyrda, hierarkiska och mansdominerade. Jag har också andra, positivare minnen från redaktioner, där fördelningen mellan kvinnliga och manliga arbetstagare var jämnare och kvinnorna inte utestängda från beslutsfattandet. Jag menar inte att kvinnor automatiskt alltid är bättre arbetsledare, däremot att arbetsplatser med en jämnare könsfördelning ger både kvinnor och män möjligheter att blomstra.

Därför är det kanske inte så konstigt att varhärden nu har brustit just på teaterfältet, med dess förunderliga blandning av individualitet och kollektivism, humanism och kommersialism, hierarkier och ömsesidiga beroenden. En tävlingsinriktad arbetskultur där vi alla är individer och där personligt yrkesaktieindex står i direkt korrelation till den senaste premiären gynnar inte kollektiva, solidariska aha-upplevelser. Det gör hela genusdebatt.com-grejen än mer anmärkningsvärd. Det gör att man faktiskt börjar tro att det finns hopp för världen.

Till de kvinnliga teaterarbetarna skulle jag vilja säga: Bilda nätverk. Ta betalt.

Till teatermännen: Respektera det kvinnliga raseriet. Halva makten är väl inte för mycket begärt?

Till teaterhusen: Gör upp era jämställdhetsplaner idag och inte i morgon. Sluta stirra på målgrupper och fundera i stället på uppdrag och legitimitet.

Och till politikerna: Kvotera på bara. En ojämn könsfördelning är bara ett tecken på att det redan existerar en outtalad kvot.

Skribenten är regissör

Ulrika Bengts

 

DÄR KÄRLEKEN KAN FÖDAS PÅ NYTT

Ryktet som går i foajén före premiären på En vintersaga i regi av Cezaris antyder att man inte hunnit repetera klart. Kan väl hända att det stämmer. Före mellanakten finns några passager där trådarna som varje scen är gjorda av tycks dras ut så långt och länge att de går av, och vi sitter där och tittar tomt. Å andra sidan tror jag att det här tänjandet definitivt hör till. Tempoväxlingar är en del av hela grejen, den som sett Cezaris geniala hantering av ett par Kafkatexter i No Return på Viirus, påminns om det nu.

Man blir ju kompenserad för det segslitna. Det visuella är snudd på underskönt: en stjärnhimmel, en fond där ljuset spelar på det mest raffinerade vis. Sparsam rekvisita. Vad man behöver kanske bara är några stolar, några pappersblommor, tändsticksaskar. Prins Mamillius/Florizel och systern/den älskade Perdita betraktar varandra i skenet av en tändsticka: varde ljus, varde teater!

Fortsätt läsa DÄR KÄRLEKEN KAN FÖDAS PÅ NYTT