Kategoriarkiv: Tre frågor

Tre frågor till Nina Nyman

Chefredaktör för den feministiska tidskriften Astra.

Astra fick Undervisnings- och kulturministeriets kvalitetspris för kulturtidskrifter 2016, bland annat för sitt breda och engagerande perspektiv, orädda grepp och fräscha tidskriftsformat.

1.Vad innebär det här priset för er?

– Rent ekonomiskt kan vi andas ut för i år. Och dessutom kan Astra nu köpa in en arbetsdator som står till chefredaktörens förfogande. Men det betyder också mycket som en symbolisk grej. På sitt sätt känns det ironiskt att vi får ett statligt pris med den nuvarande regeringen, som verkligen inte har utmärkt sig med att prioritera jämställdhetsfrågor. Men det är roligt att veta att det inom den statliga förvaltningen finns folk som värderar de här frågorna.

2.Vilka saker bidrog till att ni fick priset?

– Motiveringen var utförlig, jag tycker att det är just sådana saker som vi själva har jobbat med. Det är fint att få bekräftelse på att samhället behöver den typ av kunskap som Astra erbjuder. Vi lyfter fram saker som faller i skymundan. Och jag vill rikta ett stort tack till Nina Grönlund som är vår AD. Astra är så snygg nu, man skulle inte tro att Astra snart är en hundraårig tidskrift. Och de prispengar som inte går åt till verksamheten nu sparar vi till vårt 100-årsjubileum nästa år.

3.Hur ser framtiden ut för Astra?

– Jag tror den ser bra ut. ”Bra” räknas ju ofta i ekonomiska termer, och i fråga om det är vi jätteberoende av våra bidragsgivare. Astra går inte att finansiera enbart med prenumerationsintäkter. Vi är jätteglada för alla bidrag och hoppas att vi också i framtiden får bidrag för utgivningen.

Våra läsare är väldigt engagerade, vilket är bra. Många läsare har inte råd att prenuemrera själva, så de läser gratisnummer eller lånar tidskriften av varandra. Men de är väldigt engagerade på sociala medier och vill gärna vara med och göra tidskriften. Största delen av de medverkande i varje nummer är nya medarbetare.

Text: Lasse Garoff
Foto: Marianne Källström

Tre frågor till Rasmus Tunis

Ordförande för Svenska studerandes intresseförening SSI, som ger ut Studentbladet.

I september 2015 meddelade både Svenska Handelshögskolans Studentkår (SHS) att de utträder ur SSI, och Åbo Akademis Studentkår (ÅAS) beslöt att utträda ur SSI i december 2013. Som en följd av medlemsbortfallet meddelade SSI att Studentbladet från och med 2017 övergår till en digital utgivning och ger ut endast ett pappersnummer per år.

1. Kommer en digital utgivning att ha samma genomslag
som papperstidningen?

– Vi försöker med det. Vi lät göra en utredning vid kommunikationsbyrån Morgan Digital, som menade att om vi lyckas bra med vår digitala utgivning så kan Studentbladet till och med få ett bättre genomslag än tidigare. En förutsättning för att nå ut med innehållet är att vi satsar på annonsering via sociala medier, vilket bland annat Ylioppilaslehti har gjort.

– Vi får också andra förutsättningar för snabb rapportering än vad som varit möjligt då tidningen utkommit en gång i månaden. Vi måste också fundera på vilket innehåll vi ska ha i tidningen, men i sista hand är det ju redaktionen som avgör den saken.

2. Studentbladet ger ut en papperspublikation en gång om året. Vad ska det stå i den?

– Planeringen är ännu i ett inledande skede. Vi har konceptualiserat en årsupplaga, en tanke är att sammanfatta året som har gått, eller något annat slags temanummer. En tanke är att numret skulle skickas ut också till årets abiturienter. Då skulle vi nå också dem som inte hittat Studentbladet ännu, och vi kunde samla annonsintäkter från högskolor som vill marknadsföra sig själva.

3. Vilken är Studentbladets roll i framtiden?

– Studentbladet är fortsättningsvis ett språkrör för svensk- och tvåspråkiga studerande i Finland, och den rollen utformar också hur vi arbetar på nätet. Det är en nackdel att vi i framtiden inte representerar de studerande vid SHS och ÅAS. Vår roll naggas nog lite i kanten när alla studentkårer inte är med, men vi har det långsiktiga målet att vinna dem tillbaka. Men det är en fråga som vi måste ta ställning till på längre sikt.

Text: Lasse Garoff
Foto: Stefan Holmström

EDIT: 18 oktober, 2016. Tidpunkterna för ÅAS och SHS utträde korrigerades.

Tre frågor till Teemu Matinpuro

verksamhetsledare för Fredskämparna i Finland rf

1. Hur ser framtiden ut för fredsarbetet i Finland?

– Inte bra. Anslagen för freds- och människorättsorganisationer har tagits bort helt och hållet från nästa års budget. Vi har förhandlat med Undervisnings- och kulturministeriet och preliminärt kommit överens om att nästa års finansiering sköts genom reservationsanslag. Nivån på finansieringen är ännu helt öppen, och år 2018 är höljt i dunkel.

2. Vad innebär nedskärningarna för er verksamhet?

– De kommer absolut att ha en märkbar inverkan. Även om största delen av vår verksamhet bygger på frivilligarbete, och anslagen varit rätt låga, är de nödvändiga för att upprätthålla organisationens strukturer. Utfallet kommer att variera för de olika organisationerna, beroende på deras situation, men uppsägningar är möjliga. Det kommer inte att vara lätt att anpassa sig.

3. Har du några hälsningar till regeringen?

– Fredsarbete är ett ytterst viktigt arbete som sker med små resurser. Vår verksamhet inkluderar bland annat fredsfostran, politiskt påverkande samt utbildning och information kring fredsfrågor. Dessutom upprätthåller vi internationella, icke-statliga relationer, som det är viktigt att Finland också deltar i.

– För att sätta saker i perspektiv: försvarsutgifterna i nästa års budget är 2,4 miljarder euro, medan de sammanlagda anslagen för fredsarbete i år var 412 000 euro, det vill säga 7 cent per invånare. Det är en nästan obefintlig summa för regeringen, men helt avgörande för oss.

Elis Karell

Tre frågor till Johanna Eurakoski

chef för kommunikation och medelanskaffning på Världen i byn-festivalen.

1. Förutom ökenbluesgitarristen Bombino, vad annat kan du rekommendera i festivalprogrammet i år?

– Själv ser jag speciellt fram emot Teho Majamäki & Travelogue Ensembles konsert. Majamäki har komponerat sin musik baserad på resor har gjort under de senaste 15 åren, från Tanzania till Australien, från Indien till Lappland. På festivalen uppträder han tillsammans med artister som Paleface, Ismo Alanko och Linda Fredriksson.

– Förutom strålande konserter har vi också intressanta dokumentärer på årets festival. Den Emmynominerade dokumentaristen Deeyah Khan hämtar sin senaste dokumentär Jihad: a Story of Others till festivalen. Khan har intervjuat tiotals ex-jihadister och före detta extremister, som rest från Europa för att delta i det ”heliga kriget”. Khan deltar också i några diskussioner.

– Vi har tiotals intressanta paneldebatter om till exempel flyktingkrisen, medborgarsamhällets roll, EU:s framtid och nordisk identitet. Vi har också en hel del program för barn, till exempel Bollywood-dans och filosofi-café för barn!

2. Hur ser du på Världen i byns roll i dagens finska och
europeiska klimat?

– Vi har en viktig roll i att mjuka upp det nuvarande klimatet, skapa dialog mellan människor och inspirera folk att delta i byggandet av en rättvis värld. Den internationella stämningen på festivalen ger hopp om en framtid där människor oberoende av ursprung kan komma överens och leva tillsammans. Många festivalbesökare med internationell bakgrund har tackat oss för att de åtminstone ett veckoslut i året känner sig hundra procent välkomna i det finska samhället. Vi är också ett viktigt forum för hundratals medborgarorganisationer, som ställer ut på festivalen, presenterar sin verksamhet och erbjuder besökarna olika sätt att påverka.

3. Hur ser framtiden ut för festivalen?

– Framtiden ser rätt så ljus ut och vi har många utvecklingsplaner och idéer som vi för vidare tillsammans med olika aktörer. Världen i byn är en central del av medborgarorganisationernas takorganisation Kepas verksamhet. Vi utgår ifrån att festivalen också i fortsättningen kommer att att ordnas, men allt beror givetvis på finansieringen, som nu är säkrad ända till slutet av 2017. Nedskärningarna i samhället har påverkat festivalens budget en del, men vi har försökt undvika att festivalens karaktär direkt påverkas. I år har vi något mindre musikutbud än tidigare och ordnar inga festivalklubbar på kvällarna. En del av de ekonomiska utmaningarna har vi tacklat tack vare nya finansiärer, som Nordisk Kulturfond.

Text: Jan Gardberg
Foto: Ville Kulmala

Tre frågor till Marina Meinander

blivande konstnärlig ledare för Lilla Teatern.

1. Lillan har väckt ganska negativa reaktioner med farsen Ta mig till er ledare. Påverkar det hur du ser på ditt kommande uppdrag?

– Inte explicit. Jag har inte sett föreställningen och jag vet inget om den process de har haft. Att få sådana recensioner som Ta mig till er ledare fick av framförallt sina kvinnliga recensenter, är säkert traumatiskt också för luttrade teatermakare. Men en kan se de starka reaktionerna som en välkommen påminnelse om att teater alltid står i relation till sin samtid och alltid kommunicerar med den, om en vill det eller inte. På något plan kan jag uppskatta att diskussionen inte hymlar, utan går rakt på sak. Men roligt är det ju förstås inte att bli så sågad.

2. Vad vill du betona som konstnärlig ledare?

– Jag vill betona teatern som mötesplats, ett socialt rum där man tillsammans, inom en konstnärlig kontext, får reflektera kring både samhälleliga och existentiella frågor. Teatern får gärna bli ett utvidgat vardagsrum, där scenen också kan användas för annat än egna föreställningar. Men föreställningar utgör så klart fortsättningsvis kärnan i Lilla Teaterns verksamhet. Kanske kan vi ha salonger av något slag? Samtal, läsningar, konserter, gästspel? Livemötet är viktigt.

3. Vad är din vision för Lilla teaterns profil inom teaterfältet?

– Lilla Teatern är en del av gigantiska Helsingfors stadsteater som gör hela 20 premiärer per år. Det ger en enorm potential, men betyder också att det är viktigt att för varje produktion hitta kärnan av angelägenhet, att undvika slentrian och att våga utmana både sig själv och sin publik på nytt och på nytt.

– Jag tror på Lillans identitet som en spirituell, hjärtlig, rolig och gärna aktuell och uppkäftig teater som bygger på ett gediget hantverk. Jag tänker mig att det är viktigt att vara lyhörd för samtiden, för de frågor och strömningar som på riktigt berör oss, både mera ytligt och på djupet. Min egen drivkraft inom teater är en inbyggd humanism, ett intresse för människan och hennes ofta behjärtansvärda försök att leva ett drägligt liv. Jag hoppas att vi med Lillans direkta och chosefria publiktilltal också ska kunna nå den breda finlandssvenska och tvåspråkiga allmänheten som i dagens läge inte går så mycket på teater. Teater kan återigen bli en del av den breda medelklassens vardag.

Text: Lasse Garoff
Foto: Anders Meinander