Kategoriarkiv: Utrikes

Vardagen vid frontlinjerna

Rapporter om ökat våld i östra Ukraina skapar oro om att kriget återigen kan komma att trappas upp under 2017. 

På väg mot den lilla staden Stanytsia Luhanska i Luhansk-regionen i östra Ukraina passerar vi stridsvagnar med tungt beväpnade soldater som färdas mot frontlinjen bara några kilometer bort. Soldaternas spända blickar vittnar om den senaste tidens strider.

I staden bevakar ukrainsk militär de ryskstödda separatisterna 24 timmar om dygnet. Staden ligger vid frontlinjen och har varit en av de mest utsatta platserna sedan kriget bröt ut för tre år sedan.

– Vi hör skottlossning nästan varje dag, säger Ivan, 67, där han står i den långa kö med människor som väntar på att få passera kontrollpunkten och återvända till separatistkontrollerade Luhansk.

Stanytsia Luhanska är en av de få platser där civila tillåts passera frontlinjen. Ivan är en av många som bor i Luhansk men som tvingas pendla över frontlinjen för att hämta ut månadens pensionsutbetalning från den ukrainska staten.

– Detta är allt jag har, säger han och skakar på huvudet medan han visar några sedlar som inte motsvarar mer än 5 euro.

– Jag är orolig för att våldet ska eskalera och gränsen stängas så jag inte får mina pengar nästa månad, fortsätter han.

Och Ivans oro är befogad, frontlinjens städer har återigen blivit farliga att vistas i.

Står längre ifrån varandra än på länge

Fast över 9 600 människor beräknas ha dödats i kriget och otaliga möten har hållits mellan den så kallade Normandiegruppen (ledarna från Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike), finns fortfarande ingen plan för en vapenvila.

För att få klarhet i varför Ryssland och Ukraina har så svårt att komma överens krävs att man spolar tillbaka bandet, till februari 2015 då Minsk II-avtalet förhandlades fram i den vitryska huvudstaden Minsk. Det var senaste gången enighet för en vapenvila faktiskt kom till stånd. 

Minsk II-avtalet består av ett antal punkter om bland annat tillbakadragande av vapen och trupper från frontlinjen, utbyte av krigsfångar och amnesti för separatister i Ukraina.

Men den kanske viktigaste delen av avtalet är ett lokalt val i ett separatistkontrollerat område, där invånarna i Donbass skulle få rösta om visst självstyre, specialstatus, i regionen.

Men för att valet ska bli verklighet, måste först Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kunna röra sig fritt i Donbass för att garantera säkerheten i regionen.

Varnar för ytterligare eskalering

Under 2016 rapporterades över 300 000 kränkningar av vapenvilan. OSSE:s rapporter betonar att båda sidor är lika skyldiga, men att organisationen har svårigheter att få tillträde till alla nödvändiga platser i Donbass för en fullständig övervakning av kriget.

Alexander Hug, som är näst högsta chef för OSSE-uppdraget i Ukraina, har precis genomfört en tio dagars resa längs frontlinjen i Donetsk och Luhansk-regionen för att rapportera om de senaste händelserna i kriget. Han berättar att efter en lugn start på 2017 har våldet i regionen åter igen trappats upp.

– Bara de senaste 12 dagarna har fem civila dött i Luhanskregionen.

Enligt Minsk II-avtalet har båda sidor lovat att dra tillbaka tunga vapen minst 15 kilometer från frontlinjen för att civila inte ska komma till skada i sammandrabbningar, men ingendera parten har hållit detta löfte.

– Det är ofrånkomligt att civila och infrastruktur drabbas, säger Hug.

Och människorna lider: den senaste tidens strider har stängt ett antal gränsövergångar mellan ukrainskt och separatistkontrollerat område, vilket fått katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen som tvingas leva mitt i korselden.

– På många plaster är människor desperata då de inte kan handla mat, uppsöka sjukhus eller föra sina barn till skolan.

Ingenmansland 

Ett exempel är den lilla staden Novotoschkivske, cirka fem timmars bilfärd från Stanytsia Luhanska. Separatistkontrollerade Luhansk ligger ett stenkast bort, liksom en ukrainsk militärutpost.

Här möts man av tystnad. Övergivna och förfallna byggnader blandas med tomma gator som viskar om vad människorna i Novotoschkivske tvingats utstå.

Innan kriget bodde cirka 10 000 människor här, idag finns bara runt 1 000 kvar. De som inte har dött i granatattacker har flyttat bort.

Novotoschkivske ligger i vad som brukar betecknas som ”den gråa zonen”, isolerad i ingenmansland mellan de båda fronterna.

Jag möter Ludmila Kononyue, 61. Hon och hennes familj, maken och sex barn, har inte haft råd att fly den gråa zonen, och försöker nu i stället överleva de konstanta attackerna. Grannarna har sedan länge försvunnit och huset de bor i liknar ett spökhus.

– När vi hör ljudet av granatattacker springer vi ner i källaren för att ta skydd. Man lär sig snabbt att känna igen dånet av när en granat träffar backen och då måste man ge sig av så snabbt som möjligt, berättar hon.

Marknadsplatsen, innan kriget fylld av liv och rörelse, är folktom efter att ha varit under attack flera gånger. Idag finns bara en livsmedelsaffär kvar i Novotoschkivske, och den har vanligtvis inte heller mycket att erbjuda.

– Man får bunkra upp så mycket som möjligt varje gång det kommer in nya varor, säger en av affärens kunder medan han betalar för sina uppköp.

Vardagen är ett överlevnadspussel som är beroende av hjälporganisationer och av en gemenskap där invånarna samarbetar och delar på nödvändigheter. Men att flytta är inget alternativ för människorna som fortfarande bor kvar i Novotoschkivske.

– Nästan alla våra grannar har flytt, men vi har inte råd. Här har vi ett hem. Vi skulle vara hemlösa om vi gav oss av, säger Kononyue.

Att passera checkposterna längs frontlinjen fortsätter att vara farligt för civila som har tvingats vänta i långa perioder i områden som ofta har ont om tillräckliga skyddsrum, vatten eller sanitära resurser, och som ibland hamnar i korselden. 

Livet med Trump

I Stanytsia Luhanska väntar Ivan på att få passera frontlinjen till Luhansk. Han berättar han om frustrationen han känner då kriget rasat i tre år.

– Allt vi vill är att striderna ska få ett slut så vi kan gå tillbaka till det liv vi en gång hade, då vi inte behövde vänta i timmar för att åka några kilometer, säger han.

Och de senaste händelserna i världspolitiken gör att utsikterna för fred är sämre än på länge.

Ett allt mer splittrat Europa, kombinerat med valet av Donald Trump till USA:s president, har förmodligen gett Kreml ytterligare anledningar att ställa svåra villkor för en vapenvila. Att Trump firades med champagne i Moskva efter det amerikanska valet 8 november säger mycket om Rysslands förväntningar på den nya administrationen i Washington.

Trump har åtskilliga gånger sagt sig vilja förbättra relationerna mellan Washington och Moskva, och Vladimir Putin hoppas säkert också på lättade amerikanska sanktioner gentemot Ryssland.

Även om de senaste vändningarna i Syrienkrisen lägger vissa band på förhoppningarna, finns byggstenarna för en ny världsordning som kan komma att ge Ryssland spelrum att agera mer aggressivt i sitt närområde, och där står kriget i östra Ukraina förmodligen först i tur. 

Om OSSE:s rapporter om upptrappat våld har att göra med den senaste tidens händelser i världspolitiken är svårt att sia om, men det kan vara ett första tecken på att östra Ukraina återigen kan komma att gå in i en mer aggressiv fas under 2017.

Till slut får också Ivan äntligen passera tillbaka till Luhansk efter över sex timmars väntan. Men han vet att det här kan vara sista gången han får hämta sina pensionspengar. 

Text & foto Andreas Ståhl

Syriens barn tecknar nya mardrömmar

USA:s missilattack mot syriska regeringstrupper har mött blandade reaktioner. Bland de civila i rebellkontrollerade områden hoppas många ändå att attacken signalerar en vändpunkt i kriget som pågått i sex år.

Vi sitter i den lilla gräns-staden Atmeh, i nordvästra Syrien. Året är 2012 och kriget har pågått i över ett år.

Luftattackerna i den rebellkontrollerade provinsen Idlib är konstanta.

– Jag kan inte förstå varför världen ignorerar oss, varför USA och Europa låter al-Assad förstöra Syrien utan att ingripa, säger Safa Faki uppgivet.

Faki och hennes familj tvingades med kort varsel fly till Atmeh efter att hemmet i Aleppo blivit för farligt att stanna i.

Oljefat fyllda med sprängämnen och metallskrot som slumpvis släpps från helikoptrar är den syriska arméns senaste metod för att effektivt döda civila, något som de skräckslagna invånarna i Aleppo tvingats vänja sig vid. 

Att angripa civila har under krigets första år visat sig vara president Bashar al-Assads strategi för att motverka en arabisk vår i Syrien.

Men Atmeh är ingen riskfri tillflyktsort för Fakis familj.

Det överfyllda sjukhuset är underbemannat och lider brist på både utrustning och medicin. Alla patienter är så svårt skadade att läkarna inte kan besluta sig för vem de ska behandla först.

En ung rebellsoldat får benet amputerat utan bedövning.

”Vad kan vara värre än detta?” tänker jag samtidigt som jag fotograferar mannens smärtfyllda ögon.

Men det blev värre.

Mycket värre.

Mamma och barn som precis köpt bröd och är på väg tillbaka till familjens middag. Bilden tagen i norra Syrien.

Trumps röda linje

Dagen därpå blev sjukhuset attackerat. Tre raketer träffade sjukhusbyggnaden samtidigt som personal och patienter desperat flydde för sina liv.

Naivt hade jag trott att sjukhus skulle vara frizoner.

Nu är det 2017, och sjukhuset i Atmeh är bara ett av många exempel på hur krigsbrott definierat vad som idag är krigets Syrien. Den kemiska attacken den 4 april i Khan Sheikhun i Idlib-provinsen, som dödade minst 86 människor, är ett annat.

Världen har förlamat sett på medan Bashar al-Assad burit huvudansvaret för ett krig som kostat en halv miljon människoliv och tvingat miljontals på flykt. Detta samtidigt som Rysslands veto i FN:s säkerhetsråd garanterat att al-Assad sluppit stå till svars för sina handlingar.

Men förlamningen fick ett plötsligt slut.

Barack Obamas så kallade ”röda linje”, efter den kemiska attacken i Damaskus utkanter 2013, blev istället Donald Trumps dito 2017. Efter att Obama, trots löften om det motsatta, avhöll sig från ett militärt gensvar efter gasattacken för fyra år sedan, tog Trump i år beslutet att attackera Syrien med 59 kryssningsrobotar. Attacken hade varken mandat av FN:s säkerhetsråd eller USA:s kongress.

En rebellsoldat bland kaoset i staden Harem.

Många frågetecken

USA:s första militära attack mot den syriska regeringen benämns av den amerikanska militären som en ”engångshändelse” och har skapat starka reaktioner i det internationella samfundet.

Även om många av Europas ledare accepterar Trumps agerande som en ”viktig markering mot användning av giftgaser”, är den inte oproblematisk. EU har länge förespråkat en diplomatisk lösning på kriget i Syrien, men den oväntade attacken kan tvinga många av Europas länder att omdefiniera den ståndpunkten.

Ryssland fördömde snabbt attacken med motiveringen att den bröt mot internationell rätt och hotade med att svara militärt. al-Assadregeringen säger sig vara oskyldig, och menar att de ansvariga är någon av de islamistiska terrorgrupper som verkar i Idlib-provinsen.

Ingen FN-ledd utredning om vem som de facto utförde kemgasattacken har kunnat genomföras då Ryssland återigen använt sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot ett fördömande och mot att Syrien skulle släppa in en oberoende en oberoende faktakommission.

Men vad hade egentligen al-Assad att tjäna på ytterligare en kemisk attack?

Syriska armén, med stöd från Ryssland och Iran, har under den senaste tiden haft stora militära framgångar och tagit över strategiskt viktiga rebellkontrollerade områden. Samtidigt hade västvärlden, med Donald Trump i spetsen, tinat upp sin inställning gentemot al-Assads fortsatta presidentskap och istället valt att fokusera på en mer enad front i kriget mot Islamiska Staten. 

Varför skulle al-Assad riskera denna fördelaktiga situation? Har han kommit undan så många gånger att han inte insåg vad konsekvenserna skulle bli.

”Äntligen bryr sig omvärlden”

Jag kontaktar Safa Faki för att höra hur människor i Atmeh reagerat på USA:s attack mot den syriska flygbasen i Homs-provinsen – har hon äntligen fått svar på sin desperata vädjan till omvärlden från 2012?

– Ja, det känns som mitt folk äntligen fått ett svar från att omvärlden bryr sig, säger Safa snabbt när jag når henne över telefon.

Hon förklarar att invånarna i Atmeh, som levt under konstanta flygattacker, är glada över USA:s agerande. Khan Sheikhun ligger inte långt från Atmeh, och många av invånarna har fruktat att också de skulle utsättas för gasanfall.

Faki understryker den amerikanska attackens symboliska betydelse.

– Regimen har attackerat oss så länge nu och jag hoppas att detta inte är en engångshändelse, säger hon och menar att sex år av krigsbrott i något skede måste få konsekvenser för regeringen.

Och folket i rebellkontrollerade Idlib känner samma som Safa. På sociala medier har många uttryckt stor glädje över USA:s agerande.

En av många patienter på sjukhuset i Atmeh.

Alla aktörer ansvariga

Kriget i Syrien har ändrat skepnad många gånger. De olika grupperingar som idag strider sinsemellan har gjort konflikten komplex, nästan obegriplig. Krigsbrott är vardag för Syriens befolkning.

Enligt FN:s råd för mänskliga rättigheter misstänks i stort sett alla aktörer för att i något skede ha agerat på ett sätt som strider mot internationella bestämmelser.

FN:s senaste utredning om krigsbrott under offensiven mot Aleppo talar sitt tydliga språk: den syriska armén, uppbackad av ryskt stridsflyg, har avsiktligen attackerat sjukhus, skolor och marknadsplatser. Rapporten beskriver hur måltavlorna varit vårdpersonal, hjälparbetare och civila. 

Även upprepad användning av klusterbomber och kemiska vapen mot civilbefolkningen beskrivs i rapporten. 

Men även rebellgrupper får hård kritik. FN beskriver tillfällen då rebellerna använt sig av mänskliga sköldar och avsiktligt attackerat civila mål i västra delarna av Aleppo.

Den senaste rapporten fokuserar visserligen på Aleppo-offensiven, men liknar tidigare rapporter från andra delar av landet. Den ger en bild av hur internationella lagar ignoreras och hur en försvarslös civilbefolkning avsiktligt attackeras.

Ett av många barn i flyktinglägret
i utkanten av Atmeh.

Tecknade krigsbrott

Tillbaka i Atmeh, 2012. Safa Faki befinner sig i ett flyktingläger i utkanten av staden. Barn leker i leran utanför tälten. Deras skratt och sprudlande energi kontrasterar frontlinjens skottsalvor några kilometer bort.

Faki hade länge funderat på hur hon kunde hjälpa sitt utsatta folk.

– En natt insåg jag vad jag skulle göra, jag gick och köpte färgpennor och papper, säger hon.

Faki var konststuderande innan kriget, och bestämde sig för att låta barnen ge utlopp för sina traumatiska minnen med hjälp av att rita.

Varje dag besökte hon lägret. Teckningar av stridsvagnar, helikoptrar som släpper oljefatsbomber, livlösa människor på marken och sönderbombade byggnader är några exempel på vad barnen ville förmedla.

Scenerna från mitt sjukhusbesök några dagar tidigare var barnens enda verklighet.

Och idag, sex år sedan krigets start, har barnen i Syrien fler hjärtskärande teckningar att rita, med ännu fler krigsbrott att försöka bearbeta.

Frågan är vad omvärldens nästa steg blir för att få Syriens många barn att vilja rita något annat i framtiden?

Text & foto: Andreas Ståhl

Rawabi – drömmen om ett hem i Palestina

Den nybyggda staden Rawabi är den största privata investeringen i Palestinas historia. Affärsmannen som ligger bakom den tror att den kan bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi. Men konflikter med Israel om vatten och vägar riskerar att göra stora delar av detta mångmiljardprojekt till en spökstad.

För varje år som går breder de israeliska bosättningarna på det ockuperade Västbanken ut sig allt mer. Bara de senaste fem åren har den judiska befolkningen här ökat med 24 procent, till över 400 000. Med stöd av israeliska myndigheter är byggprocesserna i bosättningarna oproblematiska. Samtidigt är det ofta långt mer problemfyllt för palestinier att bygga. Fråga bara Bashar Masri. Han är en av Palestinas mest välkända affärsmän och har i åratal kämpat för att göra verklighet av sin dröm om Rawabi, en helt nybyggd och från grunden planerad stad. En stad som han vill ska bli en symbol för palestinsk framtidstro.

Det har varit tuffa år och striderna med israeliska myndigheter och med bosättare i närheten har varit många.

– För två år sedan var hela projektet nära att gå i konkurs. Nu handlar det om att minimera förlusterna till hundra miljoner dollar, säger han.

Rawabi betyder ”kullar” på arabiska och det är just på toppen av en kulle, en knapp mil norr om Ramallah, som hans stad tar form. Kullarnas toppar brukar vara där israelerna bygger sina bosättningar, för att maximera säkerhet och synlighet och manifestera kontroll över landområdet, medan palestinska byar traditionellt har byggts längre ner i dalarna. Men Rawabi bryter det mönstret, från dess högsta punkt går det en klar dag att se hela vägen till Tel Aviv. Däruppe vajar en gigantisk palestinsk flagga, väl synlig för de judiska bosättarna i Ateret på grannkullen.

Arkitekten Ibrahim Natour handlar i Rawabis första livsmedelsbutik.

Unga och välutbildade

Ibrahim Natour, en av arkitekterna bakom Rawabi, suckar uppgivet när Ateret kommer på tal under bilfärden upp längs den smala vägen som leder till Rawabi.

– Bosättarna där försöker ständigt sätta dit oss för olika saker. Exempelvis var det en T-korsning där palestinier var tvungna att svänga åt väster och köra en lång omväg för att ta sig till Ramallah. De stod och filmade bilar som inte följde detta och drog oss till domstol för trafikbrott, säger han.

Västbanken är som en schweizerost. I de delar som kallas Area A och som helt kontrolleras av palestinska myndigheter får bara palestinier vistas. Men för att ta sig mellan olika A-områden behöver man oftast passera Area C, som helt står under Israels kontroll. Där vistas både palestinier och israeler, men det finns restriktioner som begränsar friheten, exempelvis i form av bestämmelser om var palestinskt skyltade bilar får köra.

Ibrahim Natour pratar hellre om Rawabis stadsplanering. När bilen rullar genom kvarteren är kontrasten till det kaotiska och oplanerade Ramallah slående.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar  finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

– Vi har planerat hela staden med människan, inte bilen, i centrum, säger Natour.

Sommaren 2016 hade 1 250 av 5 000 lägenheter i den första fasen färdigställts. Planen är att Rawabi till sist ska ha 40 000 invånare och vara ett kommersiellt center med plats för företag.

Men Rawabi ska vara mer än bara en stad, den ska bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi, menar initiativtagarna. Ekonomin har i många år varit ytterst bräcklig med låg tillväxt. Samtidigt är arbetslösheten mycket hög, under tredje kvartalet 2016 låg den på Västbanken på 19,6 procent enligt FN-organet UNSCO. En stor del av problemen för näringslivet på Västbanken har att göra med de fysiska gränserna och svårigheterna att transportera människor och varor över dem. Men det finns produkter som inte är beroende av gränser, nämligen digitala sådana. Rawabi kommer som första palestinska stad att ha tillgång till fibernät och förhoppningen är att locka internationella IT-företag hit.

– Palestinas befolkning är ung och många är välutbildade. Med bra tillgång till internet är detta en ypperlig plats att outsourca IT-jobb till, säger Natour.

Masri hoppas att hans Rawabi blir den första i en rad liknande palestinska projekt, som tillsammans kan vända ekonomin uppåt.

– Jag ser Rawabi som den största jobbskaparen i Palestina. Rawabi kan skapa dominoeffekter så att andra, liknande projekt kommer igång. Tillsammans kan det äta upp en tredjedel av arbetslösheten.

Bashar Masri är en av Palestinas rikaste personer och har byggt upp sin förmögenhet bland annat genom fastighetsprojekt i Marocko, Libyen, Jordanien och Egypten. Han har även startat en palestinsk dagstidning och varit drivande i att skapa palestinska företag inom IT, reklam och finans.

102 problem

När Bashar Masri lanserade planerna för runt tio år sedan, och säkrade finansieringen genom ett samarbete med ett statligt bolag i Qatar, visste han att striderna med israeliska myndigheter skulle bli många och långa. Men inte fullt så långa som de faktiskt blev. I dagsläget ligger Rawabi två år efter tidsschemat och har överskridit budgeten avsevärt.

– När vi drog upp planerna från början listade vi 102 problem som vi skulle komma att stöta på. Inget av dem är fullständigt löst än, men idag är tillräckligt mycket på rätt väg för att jag ska känna mig säker på att Rawabi blir en succé.

Men frågan är om han kommer att få rätt. Det största problemet för Rawabi är vatten. I åratal kämpade Masri för att få tillstånd att koppla in Rawabi i vattennätet. Hundratals möten hölls, men israeliska myndigheter vägrade. Masri fick beskedet att Rawabi först måste ha ett tillstånd från den vattenkommitté som upprättades i samband med Osloavtalet 1993. Palestinska myndigheter har i åratal bojkottat vattenkommittén för att inte legitimera israeliska bosättningar, och för att man själva inte har någon möjlighet att kontrollera hur mycket vatten dessa bosättningar använder. Därmed förblev Rawabi torrt. Många misstänkte att Israel höll Rawabis vatten som gisslan för att få Palestina att i efterhand godkänna vatten till judiska bosättningar, där vattenkonsumtionen är många gånger högre än i palestinska byar.

2014 stod lägenheter klara, men ingen kunde flytta in utan vatten i kranarna. Projektet var nära konkurs.

– Det var ett mycket kritiskt läge och många potentiella lägenhetsköpare försvann, säger Masri.

Men till sist, våren 2015, gick Israel med på att godkänna en smal ledning för en mindre mängd vatten till Rawabi. Detta skedde efter att Bashar Masri orkestrerat en internationell pr-kampanj. Bland annat engagerade sig Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

Tryggt och bekvämt

I januari 2016 kunde de första familjerna flytta in. En av de som hade väntat i åratal var tandläkaren Najwan Badrieh, som tillsammans med sin man, kardiologen Yunis Daralammouri, och tre barn i somras äntligen fick nycklarna. De hade bott i Tyskland i många år och köpte lägenheten för fyra år sedan. Men att de fick vänta så länge var inget problem.

– Om vi skulle flytta hem så var Rawabi enda alternativet för oss, säger Badrieh. Det är mer likt Europa än andra palestinska städer, tryggare och bekvämare. Badrieh och hennes make är typiska Rawabibor, välutbildade människor som har flyttat hem efter några år utomlands, och som har råd att bo här. Lägenhetspriserna är relativt höga.

– De flesta vi lärt känna här har samma bakgrund som vi.

Men det är osäkert hur många fler familjer de får sällskap av. Ännu har bara 400 familjer flyttat in. Vattenmängden staden har tillgång till räcker bara för att fylla en liten swimmingpool om dagen och redan för att klara behovet idag måste man köpa vatten som levereras med tankbil. Tillgång till mer vatten är alltså ett måste om Rawabi ska kunna växa.

– Vi ber inte om tjänster, vi ber om en grundläggande mänsklig rättighet, att ha vårt eget vatten, säger Masri. Så enkelt är det. Jag ser Rawabi som en del i hela processen att få slut på ockupationen och vatten är en stor del av den.

Vägen till Rawabi är ett nästan lika stort, olöst problem.

Tandläkaren Najwan Badrieh fick vänta i fyra år på att få flytta in. Det fanns nämligen inget vatten i kranen. Men nu kan hon, dottern Maria och resten av familjen börja sitt nya liv i Rawabi.

Den smala vägen

Hela Rawabi ligger i area A, som är under palestinsk kontroll, men vägen till Rawabi måste gå genom area C, där Israel bestämmer helt.

Idag är vägen smal och Israel ger bara ett tillfälligt vägtillstånd. Det måste förnyas varje år och sägs det upp måste vägen tas bort. Rawabi behöver ett permanent tillstånd för en ny, mycket bredare väg för att kunna växa och det har man ännu inte fått, trots åratal av förhandlingar.

Bashar Masri berättar att han periodvis har ägnat 70 procent av sin tid till att försöka lösa problem som de med vatten och vägar. Möten, skrivelser, telefonsamtal, fler möten. För Masri är den långa vägen till Rawabi, genom byråkratins irrgångar, hans sätt att bekämpa ockupationen. Det är långt ifrån hans tonår, då han ett flertal gånger greps för att ha organiserat demonstrationer och kastat sten mot israelisk militär. Våldet är avlägset här bland de nybyggda medelklasslägenheterna.

– Som jag ser det finns det bara ett sätt att skapa en stark, välmående palestinsk stat. För det första behöver vi en bra, stabil regering. För det andra behöver vi starka mänskliga och medborgerliga rättigheter. För det tredje behöver vi en mycket stark ekonomi. Dessa tre är oskiljaktiga om vi ska lyckas.

Text & foto Torbjörn Wester

Alla vita är rasister

Då fattiga svarta människor lämnades att dö på hustaken i New Orleans efter orkanen Katrina, medan de rika vita evakuerades med helikoptrar, chockades en hel nation. Men för poeten Claudia Rankine var det ingen överraskning, lika lite som att Donald Trump blev vald till president. Vita människor är per defintion rasister, även om de inte vet om det, säger hon. Ny Tid träffade Rankine i New York.

Jag cyklar utmed Central Parks västra sida mot intervjun. I parkens sydvästra hörn reser sig en svart skyskrapa. En demonstration pågår utanför. ”We shall overcomb” står det på en skylt. Demonstranterna ropar i kör:

”Hey! Ho! Donald Trump has got to go!”

Jag cyklar vidare och kommer fram till min destination, ett höghus ungefär 40 gator längre söderut. Där sitter en poet bakom ett skrivbord vänt mot stora fönster. Utanför syns ett gytter av hustak och längre bort Hudson Rivers stora kropp. Hon sitter och skriver på en artikel. ”Vad handlar den om?” frågar jag och hon svarar ”Administrationen”. Mannen med det andra tornet, tänker jag på Tolkien-vis.

– Jag är rädd. Det ska vi alla vara, säger hon.

Claudia Rankine, född i Jamaika 1963, men uppvuxen i New York, är en av USA:s mest framgångsrika och uppskattade poeter. Hennes bok Citizen – An American Lyric ges snart ut på svenska (Albert Bonniers förlag) under titeln Medborgare – en amerikansk dikt. Hon undervisar på topp-universiteten Yale och Princeton och skriver för flera av USA:s tyngsta
publikationer.

Medborgare är en blanding av dikter och essäer, med insprängda foton och konstverk (Claudia Rankine ville ha med en bild på när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 2012 skar i konstnären Makode Lindes tårta bakad i form av en svart kvinna men fotografen krävde för hög ersättning). Boken handlar om rasism, om hudfärg, om hur man behandlas som svart i USA. Stort fokus ligger på de vardagliga händelserna, vita kvinnor som inte sätter sig bredvid svarta män på tunnelbanan, vännen som plötsligt kallar en ”you nappy headed hoe”, akademikerkollegan som säger att man fått jobbet på grund av sin hudfärg. Några av texterna handlar om större nationella och internationella händelser.

Programmerad rasism

Den 29 augusti 2005 nådde stormen Katrina Louisianas kust med vindbyar på upp till 95 meter per sekund. Stormen rev in över New Orleans och slet staden i stycken. Skyddsvallarna brast och vattnet vällde in. Totalt blev en miljon människor hemlösa av stormen, fem miljoner utan elektricitet. Drygt 1 800 personer omkom, många av dem i New Orleans. Efter stormen kablades bilder ut på människor som låg övergivna på hustak i stadens fattiga delar. De rika, av vilka de flesta var vita, hade evakuerats. De fattiga, mestadels svarta, hade lämnats att dö, som Rankine uttrycker det.

– Det var en känsla i landet av att ”det här är en sådan chock!” Och jag kände: nej! Det här är ingen chock! Det är typiskt. Att folk inte förstår hur rasism fungerar, att de inte vet om att svarta människor är förbrukningsbara i det här landet, det är chocken. Så jag ville skriva en bok som visar hur rasismen tar sig uttryck på små sätt varje dag. Så att när en stor nationell katastrof som Katrina inträffar kan folk förstå att det är det oundvikliga resultatet av en långvarig, systematisk rasism. Skulle jag skriva det idag så skulle jag skriva om Flint, Michigan. Eller om valet.

Hon tar långa pauser medan hon pratar. Det är inga obekväma tystnader. Claudia Rankine har en tyngd i sin personlighet, och ett självklart lugn över sig. Tryggheten lägger sig i hennes pauser, gör dem till behagliga tystnader.

Jag diskuterade med en kollega häromdagen. Hon menade att människor är inkapabla till att inte vara rasister. Att det är en instinkt. Vad tror du?

– Jag tror att vi är programmerade. Vitheten konstruerades. Och sen skapade universiteten falska vetenskaper för att bevisa att vithet är överlägsen. När det senare överbevisades så spelade det ingen roll. För det var vid det laget inbyggt i hela systemet. Det finns i tänkandet, i litteraturen, i sångerna, i bilderna, i vem som är privilegierad.

Vita rum

Vita människor tror att de är den dominanta rasen. Det är internaliserat i ens identitet som vit, säger Rankine. Och identiteten vit handlar inte om hudfärg, utan om konstruktion. Vita med ursprung i Storbritannien satt på makten i USA och de kallade irländarna, grekerna, polackerna (och i vissa fall finländarna, red.anm.) för ”blacks”, svarta. De folkgrupperna släpptes inte in i vithetens gemenskap förrän runt 1939–1940. Ku-Klux Klan attackerade katoliker, det är därifrån det brinnande korset kommer.

Tror du att förändring är möjlig?

– Ja. Vi skapade systemet. Så vi kan skapa någonting annat. Och jag tror att en sak som har lett till att alt-right-rörelsen, extremhögern, inte bara här men också i Europa, befäster sin makt beror på en oro inför att tappa greppet om vad de tror är vita rum, en oro kring tillgångar och rättigheter.

I sina huvuden håller vita alltid på att bli överkörda av den andre. Om ett rum inte är helt vitt så är uppfattningen bland vita att det är totalt invaderat. Man har inte längre friheten att göra och säga vad man vill. Plötsligt är rummet övervakat av den andres medvetande. Rankine menar att vi måste börja prata om vithet, studera vithet. Varför finns det inga böcker om vit konst?, frågar hon sig.

– Vita människor måste börja förstå sin rasism. De måste börja förstå att alla vita människor är rasister. Oavsett hur mycket de identifierar sig som goda människor. För de är fortfarande del av en dominant kultur. Och en del av den dominansen är förutsättningen att de äger rummet. Att vithet och egendom är en och samma sak.

För att råda bot på problemet har Rankine grundat The Racial Imaginary Institute, en plattform för konstnärers arbete som ska undersöka ras och rasism. De första projekten kommer att fokusera på vithet.

– Vithet är en källa till oifrågasatt makt, samtidigt känner vitheten sig utrotningshotad. Vithet är en otroligt viktig faktor i den existerande rasismen, men det diskuteras och undersöks nästan aldrig. Vad betyder det att vara vit? Att växa upp som vit? Hur formar det en?

Ner från tornet

Stora delar av USA präglas av en enorm oro, men också en kampvilja sprungen ur den oron. Bland motståndarna till den sittande presidenten Donald Trump pratas det om civilsamhällets vikt, om att engagera sig i lokalpolitik, om att demonstrera. Min cykeltur och intervjun, de två tornen och två olika sorters motstånd: Claudia Rankine som sitter ensam och orolig i ett torn och skriver, demonstranterna nedanför det andra. Men innan vi avslutar intervjun säger Rankine att hon känner att hon nu kanske måste lämna sitt torn.

– Jag gjorde det här jobbet före den här administrationen kom till makten och jag kommer att göra det efter att den försvunnit. Men jag som medborgare förändras. Jag brukade tänka att det finns aktivister som gör vad de gör och jag är en konstnär och jag gör vad jag gör. Kanske måste jag nu vara båda? Aktivisterna kanske behöver mig också nu? Det här är inte en tid då man kan förlita sig på att det finns någon annan som gör det som måste bli gjort.

Claudia Rankine om:

Tennisstjärnan Serena Williams:

Grejen med Serena Williams är att hon är bäst på det hon gör. Men hon är ändå en av våra mest kritiserade stjärnor. Kan du tänka dig att en vit kvinna som har uppnått vad Serena har uppnått skulle få den behandling och den press som Serena får? Det otroliga är att hon har uppnått det hon har gjort i ett historiskt vitt rum. Ansträngningarna som gjorts för att marginalisera och demonisera systrarna Serena och Venus Williams är skandalösa! Och som tv-tittare fick man hela tiden lyssna på anklagelserna. Men de vann ändå.

Politisk korrekthet:

Jag tror att det fyller en funktion. Det är bra om folk känner att de måste hålla vissa saker i schack. Att Donald Trump ger folk rätt att uttrycka sig på vissa sätt kan inte sluta väl för någon av oss. Vi visste att vit överhöghet var en del av grunden för det här landet. Vi behöver inte att regeringen med sin existens berättar det för oss, vi visste det redan.

Valet:

Jag gissade att Trump skulle vinna eftersom amerikaner är rasister och sexister. De kommer inte att rösta på en kvinna och de är glada att höra retoriken som sätter vithet först. Och det handlar inte om fattiga vita i södra USA, vita män kommer att rösta på Trump och deras fruar kommer att rösta med dem. Det var vad jag sa, det var mitt officiella svar. Men jag var ändå chockad när det hände.

Sin man:

Mycket ”white alliance” händer honom. Han ser ut som ”snubben”, en Kevin Costner. Så andra vita män känner sig bekväma med honom. Under årens lopp har han flera gånger varit tvungen att promenera ut från sällskap som sett på amerikansk fotboll tillsammans på grund av att folk talat rasistiskt om spelarna i tv:n. Han lämnade en klubb vi gick till. Folk sa rasistiska saker och han fick antingen alltid ta konflikt eller lida i tysthet.

Text: Martin Brusewitz

Under kängan

Högerextremismen är tillbaka för att stanna. På debattsidor och akademiska fora går diskussionen het om huruvida nyfascismen är en spegelbild av socialismen eller en förlängning av nyliberalismen.  Extremhögerfilosoferna ömsom förkastar, ömsom omfamnar båda. Vad är högerradikalismens kärna?

Den 27 januari 1932 var den tyska staden Düsseldorf ett ideologiskt slagfält. Vänsterdemonstranter hade samlats vid uppfarten till det pråliga Park-Hotell invid Rhenfloden. Hofgarten-parken visade sig naturligtvis inte från sin bästa sida denna vintriga dag, men folkmassan var inte där för att njuta av naturen, utan för att häva glåpord över hundratals representanter för den tyska industrieliten som samlades i hotellets festsal för att lyssna på den omstridde politikern Adolf Hitler, ordförande för Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP.

Hitler var på god väg att bli landets populäraste politiker och hans parti hade redan ett brett stöd bland arbetarklassen. Men för att ta makten behövde NSDAP den tyska industrin på sin sida. Magnaterna förhöll sig dock skeptiska till ett parti vars namn innehöll ”socialism” och ”arbetarparti”, och därför beslöt Hitler sig för att, med stöd av den övertygade nazisten och insdustrimannen Fritz Thyssen, sammankalla industrieliten till ett möte där han höll ett två och en halv timme långt tal, ett tal som betecknats som ett av hans absolut viktigaste steg på vägen till makten.

Park-Hotel i Düsseldorf.

Hitler slank in bakvägen till hotellet för att undvika demonstranterna. Festsalen var smockfull – de senare anlända tvingades stå, och till slut rymdes alla inte ens in. Talet var en vändpunkt för nazisterna, och hjälpte till att säkerställa stöd från storbolag och industrisläkter. Efter att Hitler slutat tala, bjöd Thyssen på några sista kommentarer, och avslutade tillställningen med ett entusiastiskt ”Heil, Herr Hitler!”

Adolf Hitler lade i sin långa orering fram sin syn på människan, ekonomin och tingens ordning i naturen. Det som framför allt övertygade industrimännen var hans förkastande av socialismen och hans omhuldande av rätten till privat ägande som en naturlag. En av Hitlers huvudteser var att tanken om alla människors lika värde, demokrati och jämlikhet var naturvidrig och i det långa loppet skulle vräka hela samhället i fördärvet.

Förkastade liberalismen

Jouko Jokisalo lyfter upp Hitlers tal i sin bok Euroopan radikaali oikeisto (Europas radikala höger), som gavs ut på Into i fjol, som en förenande länk mellan trettiotalsfascismen och den högerextrema politiska filosofi som började växa fram på sextiotalet. Det Jokisalo speciellt lyfter fram är att Hitler inte bara förkastade socialismen, utan också liberalismen. Han drog här inspiration från den konservativa revolutionens tänkare, som Edgar Julius Jung, Carl Schmitt och Oswald Spengler. Den konservativa revolutionen var en samhällsfilosofisk rörelse i Tyskland som hade sin storhetstid under mellankrigstiden, och som till vissa delar inspirerade den tyska nazismen. Enligt de konservativa filosoferna förutsatte liberalismens tankar om frihet och individualism samma typ av jämlikhetsideal som socialismen. De såg det här jämlikhets- och demokratiidealet som ett massornas herravälde och de lägre ståendes förtryck av de högre stående.

I stället förespråkade de avskaffandet av ”onaturliga” ideal som ”frihet, jämlikhet och broderskap”, och en återgång till en ”naturlig” hierarki. Hitler speglade i sitt tal de konservativa idéerna. Demokratiseringen av samhället menade han att obönhörligt skulle leda till att man snart skulle få se ”negern sitta i Nationernas Förbund”, vilket förstås stred mot alla naturlagar. Den här filosofin gick hem bland den fattiga arbetarklassen som gavs syndabockar för sin misär (judar och icke-vita), men också hos eliten, eftersom den antydde att människans värde och privilegier var en födslorätt, snarare än något man kunde förtjäna. Att den samlade tyska industrin själv företrädde ekonomisk liberalism hade mindre betydelse för Hitler. Huvudsaken var att han kunde vinna över samhällets ekonomiska motor på sin sida.

Thatcher ♥ fascismen

Den första högerextrema vågen efter världskriget uppstod på 1960-talet. I USA var det framför allt avskaffandet av rassegregationen som födde en högerextrem rörelse kring Alabamaguvernören George Corley Wallace, som 1963 fällde orden ”segregation now, segregation tomorrow, segregation forever”. I Europa pyrde missnöjet över förlusten av kolonierna. Storbritannien upplevde sin första stora immigrationsvåg, Frankrikes högernationalister slickade såren efter kriget i Algeriet, och flera nordeuropeiska länder som Tyskland och Sverige hade tagit emot stora mängder invandrare för att svara på arbetskraftsbrist. I detta skede drabbades Europa av sin första stora recession efter kriget, med hög arbetslöshet som följd, och då, som nu, fann sig invandrarna på de anklagades bänk.

Det var i det här klimatet som det uppstod grupperingar som British National Front, tyska nyfascistiska NPD, österrikiska FPÖ och på 1970-talet franska Front National.

Alain de Benoist.

De rörelserna inspirerade även en ny högerradikal samhällsfilosofi, som ville göra rent hus med den gamla, stigmatiserade nazismen och fascismen. Rörelsens chefsideolog kom under 1970- och 1980-talens andra högerextrema våg att bli den franska filosofen Alain de Benoist. Benoist och den nya högern byggde vidare på den konservativa revolutionens förkastande av såväl socialism som liberalism, men drog också inspiration från vänstertänkare som Karl Marx och Antonio Gramsci i en strävan att utveckla en kulturell, snarare än politisk, högerhegemoni. Den politiska rörelsen nådde på 1980-talet enbart spridd framgång. Paradoxalt nog blev dess största stötesten att nyliberalismen, företrädd av Margaret Thatcher och Ronald Reagan, alltför väl omfattade dess egen rasistiska och segregerande världsbild, menar Jokisalo. På samma sätt som högerextremismen, byggde nyliberalismen på en samhällssyn som framhävde exceptionalism och socialdarwinism.

Golem och parasiter

Ett annat tal som blev avgörande för åtminstone en viss gruppering inom extremhögern hölls lördagen den 19 november 2016 i Ronald Reagan-byggnaden i Washington, som i sin monolitiska, nyklassiska stil inte är mindre prålig än Park-Hotell i Düsselforf. Här höll tankesmedjan National Policy Institute sin årliga kongress, en kongress som sedan 2005 varit mötesplats för den så kallade alt-right-rörelsen (läs: amerikanska nyfascister). Denna kongress var mer laddad än tidigare år – landets medier hade nu ögonen på alt-right-rörelsen efter att Hillary Clinton lyft fram den i ett tal i augusti. NPI:s ordförande och den självutnämnda alt-right-ledaren Richard Spencer hade uppmanat talarna att försöka hålla en städad retorik inför den nationella pressen.

Då Spencer själv tog plats vid podiet för att avsluta kongressen på kvällskvisten var stämningen något sömnig. Kring 200 åhörare var på plats, prydligt uppklädda i kostymer och slips, även om vissa i det här skedet klätt ner sig i skjortärmarna. De hade lyssnat på elva timmar av politiska tal, och efter middagen hade merparten av pressens representanter gått hem. Då valde Spencer att spränga potten, och levererade ett brandtal som dröp av antisemitism, rasism och vit överhöghet. Han kallade medierna och den liberala eliten för icke-människor: golemar frambringade av mörka krafter, lyfte fram den vita rasen som det utvalda ”Solens Folk” och beskrev alla andra som parasiter på den amerikanska nationen som var ”byggd av oss, för oss”. Som avslutning höjde han armen i en alltför välkänd hälsningsgest och vrålade: ”Hail Trump! Hail Our People! Hail Victory!” All sömnighet i salen var bortblåst, och flertalet av åskådarna rusade till för att besvara hälsningen.

Richard Spencer. Foto: Vas Panagiotopoulos/CC

Folket i centrum

Alt-right-rörelsen är speciellt välrepresenterad i Silicon Valley och bland vad vi i Finland skulle kalla Slush-gemenskapen: unga, vita män inom teknologi- och internetbranschen. Trots att många skulle kalla dem för nyliberalismen personifierad, är alt-right-rörelsens filosofiska förhållande till liberalismen problematiskt, just för att dess demokratikrav undergräver tanken på den vite mannens exceptionalism.

Att kategorisera extremhögern utgående från dess förhållande till liberalismen är ändå knepigt. De högerradikala filosoferna må på papper förkasta såväl socialism som liberalism, men då det kommer till den politiska kritan, har vi sett att högerextremismen låter sig inspireras av båda, och omfattar framför allt liberalismen då det passar dess syften.

Den här slutsatsen dras också av redaktörerna till metaforskningsrapporten Populist Political Communication in Europe (Routledge, 2016), Roril Aalberg, Frank Esser, Carsten Reinemann, Jesper Strömbäck och Claes H. de Vreese. (För det finländska inslaget står Ov Cristian Norocel.) Den ambitiösa metastudien har gått igenom forskningen kring populistiska partier i så gott som alla västeuropeiska och flera östeuropeiska länder. I den finner forskarna egentligen inget entydigt förhållningssätt till den ekonomiska liberalismen bland de högerpopulistiska partierna. Det gemensamma för så gott som alla dessa partier är däremot att de sätter fokus på ”folket”, och framför allt då målar upp en världsbild där ”folket” är under attack från ett yttre hot, från ”den Andre”.

Vår hotade kultur

Både Jouko Jokisalo och metastudiens redaktörer är överens om att den rådande högerradikalismens och -populismens centrala komponenter är nationalism, främlingsfientlighet, rasism och anti-muslimska tankegångar.

Den nya extremhögerns filosofi utgår från tanken om att det finns distinkta ”rena” kulturer som bör bevaras för att mångfalden i världen ska fortleva. Uppblandning av kulturer resulterar i en degeneration av båda kulturerna och i slutändan till samhällelig kollaps. Rensar man bort de diplomatiska eufemismerna betyder det här naturligtvis att muslimer och annat pack ska hålla sig borta från vår vita civilisation. När denna filosofi förenas med den populistiska högerns påståenden om att invandringen utgör ett hot mot vår ekonomi, vår säkerhet och vår kultur, uppstår politiskt sprängstoff.

Det här sammanfaller enligt forskarna Carsten Reinemann, Jörg Matthes och Tamir Shaefer med de orsaker som högerpopulisternas väljare i Europa uppger till att de röstar på högerradikala partier. Enligt metastudien upplever väljarna att det kulturella hotet mot Europa är betydligt större än det ekonomiska hotet. Det betyder att högerpopulistiska partier har svängrum att vända kappan efter vinden till exempel i ekonomiska frågor utan att behöva oroa sig nämnvärt för att förlora väljare, så länge främlingsfientligheten består.

Ense i extremerna

Redaktörerna till metastudien påpekar att de moderna högerpopulisterna de facto ofta är politiska kameleonter i så gott som alla frågor utom dem som gäller invandring, islam och värdekonservatism. I Finland har vi sett det på nära håll tack vare Sannfinländarnas regeringsmedverkan. Otvivelaktigt är extremhögerns fenomenala framgång nära knuten till den globala ekonomiska recessionen, nyliberalismens misslyckande och socialdemokratins kräftgång. Svaret på hur vi bekämpar högerextremismen torde också i slutändan finnas inbäddat i en bredare frågeställning om hur ett postkapitalistiskt samhälle ser ut, där människan inte behöver skjuta ”den Andre” ifrån sig i rädsla över att förlora sin trygghet.

Men en granskning av de högerextrema partiernas politik och deras väljares bevekelsegrunder ger vid handen att det inte nödvändigtvis är fruktbart att analysera dem från en strikt ekonomisk höger-vänsterdikotomi. Den hårda kärnan i högerextremismen som har bestått från Hitlers tal i Düsseldorf till Spencers i Washington är dess rasistiska människosyn. Både den hårt nazistiska alt-right-rörelsen som förespråkar biologisk rasism och Sannfinländarna som talar om ”kulturella skillnader” strävar till upprättandet av en folklig hegemoni, ett utvalt, monokulturellt herrefolk, om man så vill.

Adam Smiths liberalism kan visserligen vara svår att förena med nynazismen, men det som slår en då en jämför extremhögern med extremliberalismen är hur väl deras människofientliga idéer passar ihop. Hur mycket skiljer sig egentligen Wall Street-yuppiens husgud Ayn Rands svaghetsförakt från nynazisten Anders Behring Breiviks våldsfilosofi? Alain de Benoist må förkasta nyliberalismen, men flertalet regeringssammansättningar runtom i Europa i dag bevisar att nyliberalismen inte har några större svårigheter att acceptera extremhögern, eller vice versa. När man skalar bort vilseledande termer och ekonomipolitiska luddigheter, står nyliberalismen och nyfascismen enade i sin i grund och botten egoistiska och misantropiska filosofi. I diametralt motsatsförhållande står den moderna socialistiska vänstern med sin solidaritetsprincip som ledstjärna. Det är talande att vänstern och extremhögern inte lyckats finna någon gemensam plattform för regeringssamarbete.  

Text Janne Wass
Illustration Karstein Volle (& Janne Wass)

Jouko Jokisalo: Euroopan radikaali oikeisto. Into, 2016.

Aalberg, Esser, Reinemann, Strömbäck, de Vreese: Populist Political Communication in Europe. Routledge, 2017.

Adolf Hitler: Vortrag vor westdeutschen Wirtschaftlern im Industrie-Klub zu Düsseldorf am 27. Januar 1932. Eher-Verlag, 1932.