Kategoriarkiv: Utrikes

Även trams kan vara politik

Tjeckiska universalgeniet Jára Cimrmans liv och leverne beskrevs ingående i en relativt tunn faktabok som kom ut i början av 1970-talet – bara några år efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. De ivrigaste kulturkonsumenterna hade redan koll på Cimrman och hans minst sagt händelserika liv, eftersom teater var en mycket populär konstform och flera av hans delvis självbiografiska pjäser hade varit stora succéer.

Då Jára Cimrman föddes var hans blivande hemland fortfarande en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Cimrman – son till en tysktalande kvinna med tjeckiskt efternamn och en tjeckisk man som hette Zimmerman – genomled en fattig barndom. Efter att ha hittat den tjeckiska nationalismen blev han Cimrman i stället för Zimmerman och började samtidigt skörda framgångar på bred front. Cimrman tog initiativet till Panamakanalen, agerade konsult för Gustave Eiffels tornprojekt i Paris och övertygade Anton Tjechov om att det krävs tre systrar – inte bara två – för att skapa en trovärdig pjäs. Han ledde också en expedition till Nordpolen, men polarfararna gav upp sju meter före målet.

Boken som kom ut 1970 existerar på riktigt och finns även i nyare utgåvor, men alla beskrivningar av Cimrman är naturligtvis rent trams. Han skapades av Ladislav Smoljak, Jiří Šebánek och Zdeněk Svěrák då de behövde en karaktär till ett humorprogram i tjeckoslovakisk radio 1966. De tre var också centrala skådespelare då amatörer började sätta upp teaterpjäser ”skrivna” av den mytiska figuren.

Pjäserna – oftast bestående av ett pseudo-seminarium som inledning och en pjäs med samma tema kort därpå – blev stora succéer. Att Cimrmans skapare hade placerat sin hjälte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern visade sig vara ett genidrag – deras tidvis skarpt regeringskritiska pjäser fastnade bara ibland i kommunisternas censur.

”Vi kritiserade Österrike-Ungern och förtrycket som vi led av under hapsburgarna, men alla i publiken visste vad vi egentligen brydde oss om”, sade Zdeněk Svěrák till New York Times 2007. Han framför fortfarande Cimrmans verk som amatörskådespelare i originalensemblen trots en parallell karriär i filmvärlden – bland annat som manusförfattare till Oscarvinnande filmen Kolja, som kom 1996.

Portförbud

Svěrák har också skrivit en officiell historik över sin teatergrupp och den har översatts till engelska av politikprofessorn Andrew Roberts vid Northwestern University. Kommunistiska tjänstemän som motarbetade teatergruppen – bland annat med ett kort portförbud till alla teatrar i Prag på 1970-talet – hängs ut med namn.

Svěráks historik är på det hela stora taget en seriös text och Roberts är en existerande akademiker, men inte heller historiken är helt fri från humor med rötterna i gränslandet mellan fakta och fiktion. Jaroslav Vozábs debut som sjungande skådespelare beskrivs som en framgång med tillägget att han ”dagtid jobbade som översättare av alla språk till resten av världens språk”.

Den samhällskritiska, men samtidigt ytterst humoristiska approachen gav cimrmanologerna – de kallar sig så – stora framgångar långt in på 1980-talet. Gliringarna mot kommunismen var en central del av konceptet, men långt ifrån den enda orsaken till succéerna, visade det sig efter sammetsrevolutionen 1989. Framgångarna fortsatte och fulla hus är fortfarande snarare regel än undantag. Dessutom händer det med jämna mellanrum att Cimrman-teamet ”hittar tidigare okända manuskript” för nya pjäser. Någon av det dryga dussinet pjäser de skrivit står nästan alltid på programmet vid Jára Cimrman-teatern i Prag-stadsdelen Žižkov.

Den norska journalisten Terje B. Englund tar upp Cimrman i sin humoristiska guidebok The Czechs in a Nutshell – A User’s Guide to Foreigners, som kom ut 2004. Englund ser Cimrmans popularitet som ett tecken på att tjeckerna inte tar sig själva på för stort allvar, men ser också ett större sammanhang. ”Han reflekterar också den utbredda tendensen att se landets många historiska misslyckanden som något som skapats av utomstående”, skriver Englund, som studerat i Prag.

Cimrmans popularitet bland de breda massorna har lett till att hans åldrande skapare inte längre är ensamma om att driva legenden vidare. På alla håll i Tjeckien har det börjat dyka upp mer eller mindre välgjorda minnesplaketter i stilen ”tjeckiska universalgeniet Jára Cimrman åt frukost i detta hus”. Senast 2005 blev Cimrman definitivt en del av mainstreamkulturen, då public service-bolaget Česká televize köpte in ett brittiskt format för att kora den största tjecken genom tiderna.

Reglerna för tävlingen gjordes om efter första omgången, där varken Václav Havel eller den slutliga vinnaren, 1300-talskungen Karl IV, tog plats högst upp på rankingen. Cimrman seglade upp som storfavorit till segern, vilket tvingade en talesman att mitt under pågående programserie gå ut med en ”precisering”; bara personer som lever eller någon gång har existerat är valbara. Cimrman diskades.

Öjvind Strömsholm

Skylten på bilden är fäst på en ytterst anspråkslös husfasad, under
en stor luftkonditioneringsmaskin, i centrala Brno. Budskapet på skylten i Tjeckiens nästa största stad är att ”herr Jára Cimrman” bevisligen aldrig bott i byggnaden och verkligen inte skapat något där. På Google Street View syns tydligare skyltens placering. 

Andrew Roberts Cimrmansajt finns här och hand  officiella universitetssajt hittas här

Optimistisk USA-vänster, trots lång uppförsbacke

Helsingfors fick finbesök i början av september då tre unga, amerikanska vänsterprofiler besökte staden på inbjudan av Vänsterunga. Shana East är styrelsemedlem och aktivist i organisationen Our Revolution, ett slags spin-off på Bernie Sanders presidentvalsrörelse, som säger sig arbeta för en ”politisk revolution” (organisationens egna citattecken) genom att driva på en förstärkning av USA:s demokrati, stöda progressiva valkandidater och ”förhöja den politiska medvetenheten”. Matt Bruenig är jurist, omstridd webbdebattör och grundare av vänstertankesmedjan People’s Policy Project. Trion fullbordades av Bhaskar Sunkara, tidigare viceordförande för Amerikas demokratiska socialister, men bäst känd som grundare av och chefredaktör för vänstertidskriften Jacobin, en månadstidning med vissa likheter med Ny Tid.

De tre var i första hand inbjudna för att delta i en debatt med finländska högerliberalerna Juhana Vartiainen och Mikko Kiesiläinen.

Jag fick en kort pratstund med de tre amerikanerna tidigare på dagen. Alla tre är ense om att en radikal förändring behövs i den amerikanska politiken, och lika ense är de om att den vänstervåg som startade med socialisten Bernie Sanders osannolika presidentvalskampanj inte har gått om intet. Problemet är bara att ingen riktigt verkar veta hur vågen rent praktiskt ska omsättas i en politik som skulle bringa denna radikala förändring. Den stora käppen i hjulet är USA:s rigida tvåpartisystem. Och att förändra det demokratiska partiet inifrån ser ingen av dem som ett realistiskt alternativ på kort sikt.

– Jag tror att kanske, på 20–30 år kunde vi få en förändring till stånd, säger Bruenig.

Men vad som ska göras fram till dess är oklart. Ett problem är att vänstern i USA är väldigt splittrad i olika fraktioner, från sådana som efterlyser ”ansvarsfull kapitalism” till dem som vill förstatliga infrastruktur och service. Vissa anser att man bör påverka inom demokratiska partiet, andra, som Sunkara, anser att det enda egentliga alternativet är att utmana tvåpartisystemet genom ett eget demokratisk-socialistiskt parti. Men det amerikanska valsystemet gör den strategin väldigt svårgenomförbar på ett nationellt plan.

Jag påpekar att det trots all entusiasm känns som om den amerikanska vänstern utkämpar ett redan förlorat slag, men Sunkara vill inte lyssna på det örat.

– Nej, vi vinner ju för tillfället. Alexandria Ocasio-Cortez vann ett av demokraternas primärval i USA och många unga har aktiverat sig inom vänsterpolitiken i och med Sanders kampanj. Vår tidskrift Jacobin har i dag över 40 000 prenumeranter och växer hela tiden.

28-åriga Ocasio-Cortez överraskade alla genom att i juni slå en av New York-demokraternas veteraner i primärvalet för distrikten Bronx och Queens. Hon är medlem i Amerikas demokratiska socialister, vars medlemsantal fick en plötsligt tillökning på flera tusen personer efter valet. Också på andra håll i landet har demokratiska socialister rönt framgångar i primärvalen genom att slå ut sittande kongressledamöter och senatorer.

Text & foto: Janne Wass

Glansbildsgrönland

Alkoholism och utarmning av det grönländska språket har förekommit allmänt sedan danskarna kom till Grönland. Men det är inget som tas upp i den supermysiga dokumentärserien Grönländska Bostadsdrömmar, som börjar på Yle Fem tisdagen den 11 september.

Programledaren och arkitekten Victoria Diemer Bennetzen – uppvuxen på Grönland – har alltså valt en minst sagt positiv approach då hon intervjuat folk om olika bostadslösningar i det brutala klimatet. Alla intervjuade grönlänningar är händiga personer som kan bygga saker, medan många av de inflyttade från Norden har välbetalda jobb och ett stort intresse för inredning. Alla barn trivs utomhus och redan i första avsnittet hinner de såväl ”älska matlagning” som genomföra ett lyckat igloobygge med sina föräldrar. Naivt och glansbildsaktigt? Jo, mycket, men konceptet fungerar. Det är feelgood-tv som inte tar sig själv på för stort allvar, samtidigt som Diemer Bennetzen har stor nytta av sin grönländska uppväxt. Även de lite blygare karaktärerna känner sig bekväma i den insatta intervjuarens sällskap och lyser framför kameran.

Klichéuppradningen i det första halvtimmeslånga avsnittet gör det lite segt, men i de tre återstående halvtimmessessionerna är flytet utmärkt. Pastellfärgade hus, vinterlandskap, höstfärger – allt fungerar och persongalleriet är tillräckligt varierande. Just då det – i avsnitt tre av fyra – verkar bli lite för mycket av det goda varvas all feelgood med lite svartvita arkivbilder – med utmärkt tajming.

Victoria Diemer Bennetzens Grønlandske Boligdrømme kommer knappast att nomineras för något tv-pris, men det är en bekväm serie med ett tema som de allra flesta aldrig stött på förr. Trots den überpositiva approachen bjuds det på en del enklare historiska fakta – till exempel om hur amerikanska soldater byggt en grönländsk flygplats som de inte längre använder och om hur lokala hajfiskare under 1960-talet plötsligt blev miljonärer.

De betonghus som närmast dominerar gatubilden i Grönlands huvudstad Nuuk syns ofta i bild, men nämns bara en gång – som en sannolik inspirationskälla till dokumentärens fyra stöttepelare; fyra hus med kopiösa mängder hygge.

Kommentar: Trasslig webb-tv

Ny Tid tog en liten genväg för att lätt kunna kolla igenom den danska dokumentärserien om sköna bostadshus på Grönland: via det danska rundradiobolaget DR:s sajt. Där har serien – med danskt tal och dansk text – funnits tillgänglig sedan december 2017 och ligger kvar i sin helhet fram till maj 2019. Snåriga regler om upphovsrätt gör att den som använder Yle och vill njuta av svensk textning har betydligt mindre tid på sig än så. De fyra avsnitten Yle-släpps, ett åt gången, i samband med att de sänds i traditionell tv. Därefter ligger de fritt tillgängliga – men bara i 30 dagar per avsnitt.

De juridiska piruetterna – som en koll med Yle visar att trots allt håller på att rätas ut, speciellt för nordiska produktioner – är närmast oförståeliga, inte minst för den som växt upp med fritt tillgänglig svensk tv via antenn- och kabelnät i Vasa. Om allt nordiskt material var fritt och maximalt tillgängligt för 30 år sedan, varför är det inte så nu? En danskspråkig serie om hus på Grönland är väl knappast i farozonen för att exploateras ekonomiskt – av någon alls? Vem vinner på att synligheten begränsas till 30 dagar? Knappast någon, men många av avtalen som tills vidare måste följas är från tiden då varken internet eller sociala medier ingick i förhandlingarna.

text Öjvind Strömsholm
foto DR produktion

Orbánistan måste tas på allvar

Joakim Medins nya bok är den bästa och mest aktuella skildringen av Viktor Orbáns Ungern som finns tillgänglig på svenska, anser Lars Sund.

Exporterar Ungern illiberalism? löd rubriken på Peter Lodenius presentation av Heino Nyyssönens bok Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus i Ny Tid 8/2018. Även på svenskt håll väcker utvecklingen i Viktor Orbáns Ungern intresse och oro och skeendet i landet skildras utförligt i en nyutkommen bok av frilansjournalisten och Ny Tid-medarbetaren Joakim Medin.

Medin har framför allt bevakat Mellanöstern och kriget i Syrien, och blev vårvintern 2015 fängslad av regimen i Damaskus men släppt efter en vecka i syriskt fängelse. I flera år har han även följt den politiska utvecklingen i Ungern, ett arbete som i våras resulterade i boken Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern. Det är en viktig bok. Medin ger en dagsaktuell bild av Viktor Orbáns Ungern och av Orbán själv – den före detta liberalen som vandrade högerut och som sedan han för andra gången valdes till premiärminister i Ungern 2010 systematiskt har arbetat på att demontera landets demokrati. Eller rättare sagt göra om Ungerns politiska system till en ”illiberal demokrati”, ett uttryck myntat av journalisten och författaren Fareed Zakaria i en bok med just den titeln 1997. Det är ingenting Viktor Orbán ens försöker dölja. Tvärtom talar han stolt om sitt politiska projekt.

Boktitelns ”Orbánistan” anspelar förstås på flera av de centralasiatiska republikerna, som efter Sovjetunionens fall styrs av mer eller mindre egenmäktiga och korrupta presidenter. Medin skildrar Orbáns förvandling från liberal i slutet av 1980-talet fram till dagens högerpopulist, som inte drar sig för att utnyttja antisemitism och islamofobi i sitt projekt att erövra och behålla den politiska makten i Ungern.

Det kommunistiska systemet i Ungern – ”den gladaste baracken i hela Österuropa” som någon skämtare uttryckte det – kunde avvecklas utan våld och blodsutgjutelse. Ett avgörande datum var den 16 juni 1989, då en ceremoni hölls på Hjältarnas torg i Budapest för att gravsätta kvarlevorna av Imre Nagy, premiärminister i den ungerska regering som bildades vid upproret 1956 och avrättad två år senare. Yngst – och mest radikal – av de sex talarna som framträdde vid ceremonin var den långhåriga, skäggiga juridikstudenten Viktor Orbán, som i en passionerad appell krävde demokrati, ett flerpartisystem i Ungern och att de sovjetiska trupperna lämnade landet. Talet ledde till att Orbán hamnade i rampljuset – där han förblivit sedan dess.

I Ungerns första fria val 1990 fick Fidesz, det då liberala parti Orbán och 36 andra juridik- och ekonomistuderande hade bildat 1998, nio procent av rösterna och säte i parlamentet. Så småningom uppstod strid inom partiet om dess framtida inriktning. Fidesz backade i valet 1994, vilket ledde till att partiledningen valde att gå högerut – en manöver som underlättades av att högerpartiet MDF i praktiken kollapsade efter att ledaren och landets dåvarande premiärminister József Antall avlidit i cancer. Viktor Orbán klippte håret och började klä sig i strikta kostymer; talet om frihet ersattes av tal om fosterlandet och traditionerna. Paul Lendvai skriver i sin biografi Orbán – Europe’s New Strongman att han helt enkelt bytte ideologi precis som man bytte kostym.

Orbán övergick inte bara till en allt mer nationalistisk retorik, också högerpopulistiska tongångar hördes allt tydligare i hans och Fideszs retorik. Den politiska omgörningen lönade sig till en början väl – i valet 1998 röstade 28 procent av ungrarna på Fidesz, trötta som de var på den vänsterliberala regeringen, dålig ekonomi och korruption. Tillsammans med två små högerpartier bildade Viktor Orbán regering. Han var 35 år gammal och blev Europas yngste premiärminister.

Den konservativa och nationalistiska premiärministern förde in Ungern i Nato och beredde marken för EU-medlemskapet 2004. Samtidigt fortsatte Fidesz att spela på de nationalistiska strängarna, försökte usurpera nationella symboler som flaggan och nationalsången och cementerade ett vi mot dem-tänkande. Den här gången gick det inte lika bra som 1998: Fidesz fick se sig besegrat av en koalition av socialdemokrater och liberaler i valet 2002. Nederlaget verkar ha kommit som en chock för Orbán och istället för att driva en aktiv oppositionspolitik startade han ett slags kallt krig mot regeringen. Han åkte runt i Ungern och bildade tillsammans med bland annat de katolska och reformerta kyrkorna ”medborgarcirklar”, en utomparlamentarisk gräsrotsrörelse, som givetvis var lojal mot Fidesz. I valet 2006 lyckades den sittande vänsterliberala regeringen få förnyat förtroende, men i september samma år läckte bandinspelningar till medierna, där den sittande premiärministern Ferenc Gyurcsány hörs erkänna att man ljugit om det ekonomiska tillståndet i Ungern, som var betydligt sämre än regeringen lät påskina. Följden blev öppna kravaller och splittring inom vänstern. Fidesz och det ännu mer högerextrema partiet Jobbik utgjorde den enda verkliga oppositionen, som skickligt fångade upp ungarnas missnöje med ekonomin och den utbredda besvikelsen över att marknadsekonomin och EU-anslutningen inte lett till den guldkantade framtid som förespråkarna ställt i utsikt. I valet 2010 vann Fidesz en jordskredsseger och fick över 53 procent av rösterna, vilket genom det ungerska valsystemets utformning gav partiet i en supermajoritet – två tredjedelar av platserna – i parlamentet.

Det är nu som Orbán på allvar påbörjar de politiska förändringar som är på väg att göra – eller redan har gjort – Ungern till en illiberal demokrati och en förebild för högerpopulister över hela Europa. Under den första mandatperioden mellan 2010 och 2014 drev Fidesz genom 859 nya lagar. För att neutralisera oppositionen använde man sig av ett kryphål i det ungerska politiska systemet. Medan en lagproposition från regeringen kräver lång behandling i utskott och expertkommittéer är det mycket enklare för en enskild parlamentsledamot att lägga fram en lagmotion – som Fidesz kan rösta genom med sin supermajoritet. På det sättet har Orbán lyckats beröva det ungerska rättsväsendet en stor del av dess självständighet. En ny grundlag antogs (ingen vet ens vem som skrivit texten). Nya medielagar har ökat regeringens makt över press, radio och tv. Kontrollen över ekonomin har centraliserats, liksom en lång rad andra viktiga samhällsfunktioner. Allt mer makt har hamnat hos Orbán och hans närmaste medarbetare; få diskussioner lär föras i regeringen, som närmast fungerar som en gummistämpel för beslut som levereras färdiga från premiärministerns kansli.

I valet 2014 behöll Fidesz regeringsmakten, trots att partiet förlorade väljare. Året därpå drabbade ”flyktingkrisen” Europa. Orbán har som bekant utnyttjat den situation som uppstod hösten 2015 maximalt. Tillsammans med de andra länderna i Visegrádgruppen – Polen, Tjeckien och Slovakien – har Ungern envist vägrat ta sin del av EU:s gemensamma ansvar för flyktingarna. I stället har Orbán byggt stängsel och tagit sin islamofobiska retorik till nya lågvattenmärken. I vårens val handlade hans valkampanj enbart om flyktingfrågan, muslimer och miljardären och mecenaten George Soros, född i Ungern som György Schwarz för 88 år sedan. Enligt en fantastisk konspirationsteori står Soros bakom flyktingströmmen, detta i akt och mening att slå sönder det kristna Europa och ta över makten. Det låter fullkomligt tokigt men tyvärr har Orbáns retorik gått hem hos de ungerska väljarna, som gav honom och Fidesz förnyat förtroende i det ungerska parlamentsvalet i våras (tyvärr sätter Joakim Medin punkt för sin skildring av Ungern strax före vårens val, vilket är synd – en eftervalsanalys hade suttit bra). Av allt att döma fortsätter Ungern att marschera längs den illiberala demokratins väg.

I Orbánistan granskar Joakim Medin Viktor Orbán och det Ungern han försöker skapa genom noggrann rapportering av fakta och otaliga – kanske lite för många – intervjuer med kritiker, utomstående bedömare och företrädare för regimen och försvarare av Orbán. Fram träder bilden av en politiker sprungen ur små omständigheter på den ungerska landsbygden, som verkar ha en märklig karisma och en enorm makthunger. Orbán omger sig med en liten krets av vänner – några av dem är barndomskamrater från hembyn – som har blivit mycket rika de senaste åren, precis som Orbán själv. Korruptionen är uppenbarligen vida spridd i den nya maktelit som Orbán byggt kring sig. Ideologiskt framstår han närmast som en opportunist: ”Att göra sig själv och sina förtrogna till en ny samhällselit verkar vara det projekt som ligger Orbán allra närmast om hjärtat. Det är därför så många kritiker i Ungern anser att premiärministern bara spelar charader med sin politiska retorik. Att Orbán inte har någon ideologi”, skriver Medin.

Jag vet inte om det går att sammanfatta Viktor Orbán bättre. Bilden som Joakim Medin ger sammanfaller till stora delar med den som Paul Lendvai tecknar i sin biografi från i fjol, Orbán – Europe’s New Strongman. Inte minst intressant är den taktik Orbán-regimen ständigt tar till när den mött kritik utifrån, framför allt från EU. Först gör man allt för att förhala svaren på de frågor man får; till slut backar man, för det mesta på några få perifera punkter, medan de centrala delarna av ”reformerna” står kvar. Förhalningstaktiken har de senaste åren visat sig förvånansvärt framgångsrik. När det gäller EU spelar Viktor Orbán ett mycket högt spel. Han är å ena sidan unionens bad boy, som kritiserar Bryssel och vägrar följa beslut därifrån. Samtidigt är han beroende av EU:s pengar. Utan nettobidragen från EU skulle Ungerns statsfinanser krascha, konstaterar Medin.

Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern är såvitt jag kan se den bästa och mest aktuella skildringen av Orbáns nya Ungern som för närvarande finns på svenska och måsteläsning för alla som vill förstå sig på vad som sker där. Boken vore ännu bättre om dispositionen stramats till, som det nu är blir antalet intervjuer som redovisas lite väl många. En språklig genomgång hade inte skadat. Ett litet påpekande till förlaget: ”fotnot” heter inte ”fotnötter” i pluralis.

Exporterar Ungern illiberalism? var frågan som ställdes i början av den här texten. Joakim Medin svarar nog obetingat ja. Just därför är hans bok så viktig läsning – vi måste förstå vilket system man från höger vill pådyvla oss. N

Lars Sund

Joakim Medin: Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern.
Verbal, 2018.

Kommentar: Idealtorg för krypskyttar

Den hjältebegravning av Imre Nagy som nämns i Lars Sunds text här intill gick lugnt, ordnat och värdigt till. Men det var inget som initiativtagaren, den unge premiärministern Miklós Németh, tog för givet. Han var livrädd.

Németh är huvudperson i filmen 1989 (www.1989thefilm.com), där han intervjuas på djupet om sin – faktiskt även 30 år senare överraskande stora – roll i att järnridån föll.

Németh – född 1946 och en av Europas yngsta statschefer när det begav sig – berättar på sin lite hemsnickrade USA-engelska att han aldrig visste hur stora delar av statsapparaten han hade med sig då reform på reform genomfördes och gränserna till slut öppnades. Säkerhetstjänsten verkade ändå stå på hans sida, så han förhandlade ofta och ingående om begravningsarrangemangen.

Allt kring Hjältarnas torg var då – precis som i dag – närmast idealiskt för krypskyttar. Alla byggnader i närheten bjuder på sicksack-strukturer snarare än raka takkanter och även de snirkliga statyerna och monumenten är lätta att gömma sig bland. Säkerhetstjänstens självförtroende var därmed inte på topp inför den känsliga begravningen, men de gav Németh ett mycket konkret råd. Att han gjorde som de sade syns på filmklippen från begravningen, där han under den djupaste tystnaden har ett annat rörelsemönster än alla som står runt honom. Så här säger Németh i slutet av dokumentärfilmen, inspelad 2014:

”De sade att krypskyttar inte kan träffa rörliga mål på det avståndet. Så vad som än hände var det viktigt att mitt huvud hela tiden var i rörelse.”

Öjvind Strömsholm

Här får kvinnorna vara normen

En festival helt utan män. Det är konceptet för den kanske mest omtalade – och kritiserade – festivalen i Sveriges historia. Festivalen Statement, som ägde rum sista helgen i augusti i Göteborg, blev en högljudd hyllning till systerskapet och en hård spark mot patriarkatet, skriver Tove Lillsund.

Allt började med ett tweet. Den svenska komikern Emma Knyckare hade precis sett en nyhetssändning där det rapporterades om allt fler våldtäkter och övergrepp på festivaler i Sverige när hon skrev på Twitter: ”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”
Ett år senare besöker jag det som kom att bli Sveriges första festival endast för kvinnor, transpersoner och ickebinära.

Kön ringlar lång utanför Bananpiren i Göteborg, en kö helt utan män. Folk är glada och uppsluppna, men framför allt förväntansfulla. Känslan av att vara med om något unikt, snudd på historiskt, är påtaglig. Förutom ett fåtal bandmedlemmar kommer endast kvinnor att stå på scen, och inte heller bland väktarna och den övriga personalen kommer det att finnas några män. Med 5 000 besökare rör det sig om ett könsseparatistiskt rum i stor skala. Ett unikt evenemang som fått stor medial uppmärksamhet både i Sverige och internationellt.

Inne på området träffar jag Matilda Samson Löfving, Linnea Samson och Ida Lingegård som gärna tar en paus i sitt samtal för att prata om festivalen. De berättar att de köpte biljetter redan innan artisterna var bokade.

– Det känns bra att vara här och stötta initiativet, säger Samson.

Alla tre lyfter fram den goda stämningen och trygghetskänslan som de största skillnaderna jämfört med en vanlig festival.

– Man slipper oroa sig, helt enkelt, säger Lingegård.

– Och så är det ingen som bufflar sig fram i publiken, tillägger Matilda Samson Löfving.

Två andra som också köpte biljetter så fort de släpptes är vännerna Ingrid Sandstedt och Mimmi Fasth.

– Här finns en gemenskap och en trygghetskänsla. Det känns mycket bekvämare än en vanlig festival, säger Sandstedt.

– Att vara här är som att träffa alla tjejer man någonsin pratat med i en toakö, säger Fasth och skrattar.

Behövs det verkligen en separatistisk festival som Statement?

– Ja, festivalen är viktig för att belysa strukturella problem kring manlighet. Den debatten behövs och måste uppmärksammas, säger Fasth.

Ett hektiskt år

När festivalens grundare Emma Knyckare kliver upp på scenen för att inviga festivalen går det en våg av jubel genom publiken som aldrig vill ebba ut. En banderoll med texten Patriarkatet får inte dansa med oss hänger på väggen bakom henne och framför henne applåderar tusentals händer. Det är uppenbart att många av festivalens besökare inte i första hand är här för musiken utan för att vara del av ett ställningstagande, ett feministiskt Statement.

– Det känns helt fantastisk här i dag. Jag får rysningar från fötterna och upp till skalpen, säger Knyckare när jag senare lyckas få en pratstund henne.

Hon har haft ett hektiskt år. Förutom allt arbete bakom kulisserna har hon varit festivalens ansikte utåt och gjort fler intervjuer än hon kan minnas. Nu skriver hon dessutom på en bok om festivalen som kommer att släppas nästa vår. Det är ändå en förvånansvärt avslappnad person som sitter mittemot mig i presstältet.

När du skrev inlägget på Twitter för ett år sedan, kunde du då föreställa dig vilket genomslag det skulle få?

– Absolut inte, då tänkte jag mig inte ens att det skulle bli en festival. Det var mer en tanke jag hade, att om man gjorde en festival på det här sättet skulle man bli av med nästan allt sexuellt våld eftersom det är män som står för nästan alla övergrepp. Sedan blev det en festival på grund av den enorma responsen jag fick. Många hörde av sig och ville hjälpa till.

Förra året anmäldes 150 sexualbrott på festivaler i Sverige, inklusive 20 våldtäkter eller våldtäktsförsök, enligt en sammanställning gjort av tidningen Metro. Händelserna blev startskottet för Statement. Knyckare är noga med att poängtera att Statement inte är någon lösning, utan en reaktion på problemet.

– Lösningen ligger på så mycket högre nivå. Det vi vill uppnå är att visa att enough is enough. Och det är alltid roligare att protestera med glädje och fest!

Kritik från dag ett

Festivalen har fått en hel del kritik under året. Bland annat har det diskuterats om festivalen är diskriminerande mot män eftersom de nekas tillträde. För tillfället pågår en utredning hos Diskrimineringsombudsmannen om festivalen rentav bryter mot lagen.

– Jag tycker det är roligare att prata om vilka festivalen är till för och varför istället för att prata om vilka den inte är till för, säger Knyckare och fortsätter:

– Män har ju alltid annars tillgång till samhällets alla ytor 24 timmar om dygnet, så det kanske är bra för dem att känna på hur det är att inte ha det.

Många har även lyft frågan om separatism är rätt väg att gå för att nå målet med ett mer jämställt samhälle. Vill vi inte snarare ha fler gemensamma ytor? Enligt Knyckare kan separatistiska rum fylla en viktig funktion. Under Statementfestivalen handlar det om att kvinnor, transpersoner och ickebinära ska få en trygg festivalupplevelse, men hon lyfter också fram exemplet med killmiddagar som blivit ett fenomen i Sverige.

– Jag tror att det är jättebra för killar att prata med andra killar om till exempel sexuellt våld, utan att behöva känna sig ansvariga eller utpekade av kvinnor i rummet.

Har du någon hälsning till alla i Finland som arbetar för att motverka sexuellt våld?

– Det går bra att höra av sig om ni vill hitta på något liknande. En festival som den här kan vara väldigt uppfriskande, säger Knyckare och skrattar.

”Lyrisk stämning”

Ute på festivalområdet höjs stämningen i takt med att luften blir allt mer syrefattig framför scenerna i de gamla lagerlokalerna. Loreen får till en rungande allsång av Eurovisionslåten ”Euphoria” och dj-duon Rebecca & Fiona skapar något som kan beskrivas som ett glädjebubblande danskaos i publikhavet. Följande dag tar Frida Hyvönen över stafettpinnen och slår nästan sönder pianot när hon under en timme ger utlopp för så gott som hela känslospektret. Hiphopartisten Maxida Märak blandar rap med jojk med en nästintill ilsken energi och nya stjärnskottet Shirin fyller rummet med en röst som för tankarna till Adele och Amy Winehouse.

Artisterna möts av en generös publik som inte snålar med applåderna och snabbt förlåter bortglömda textrader och teknikstrul. Hela festivalen präglas av en vänlig stämning där främlingar kramas spontant och drinkar kan lämnas obevakade.

Matilda Ersson som kommit från Umeå för att besöka festivalen beskriver känslan:

– Det är lyriskt och mäktigt. För en gångs skull behöver man överhuvudtaget inte anpassa sig efter männen.

Hennes kompis Ann Högberg tillägger:

– Såklart hoppas att jag att festivalen inte ska behövas i framtiden under de här premisserna, utan att den ska kunna öppna upp för alla. I och med allt som hänt efter #metoo är jag hoppfull. N

Text & foto: Tove Lillsund