Kategoriarkiv: Utrikes

”Hoten mot journalister är ett demokratiproblem”

Årets bokmässa i Göteborg fick som bekant sällskap av många alternativa mässor och evenemang. Författarbojkotten av bokmässan och kritiken mot mässan födde bland annat evenemanget Scener och samtal. Ett av samtalen förs i en liten lagerbyggnad i Göteborgs litteraturhus.

Bredvid scenen står de tre deltagarna. De ska tala om näthat och de hot som många journalister tvingas ta emot när de utövar sitt jobb och inte minst om strategier för att stötta journalister. De tre är Rebecka Bohlin, författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete och Martin Klepke, politisk redaktör på den fackliga tidningen Arbetet.

Det visar sig genast att både Klein och Klepke har blivit utsatta för hot och hatiska meddelanden. Det har gått så långt att Klein för första gången under en bokmässehelg anlitat en personlig säkerhetsvakt.

Klepke berättar att han under sina många år som ledarskribent får ta emot en hel massa hatiska meddelanden. Och då handlar ledartexterna inte alls alltid om exempelvis migration eller religion, frågor som ofta triggar igång näthat. Klepke läser upp några mail, ibland skrivna av anonyma personer, men ibland med namn och titel fullt synliga. Nyligen kom ett hatdrypande brev angående något så pass odramatiskt som en regeringsproposition om vinster i väldfärden.

– Avsändaren var en jurist.

Det värsta Klepke varit med om var när han för knappt sex år sedan fann en bomb i sin trädgård. Polisen kunde senare konstatera att den inte var apterad, alltså inte i teknisk mening avsedd att sprängas där och då. Ändå var bomben ett direkt hot mot en journalist.

– Att tvingas ta emot allt detta hat och ibland direkta hot, är personligt. Det går inte att värja sig mot. Hånet och hatet är dessutom farligt för hela samhället och därför så allvarligt.

Självcensur ett hot

Både den som blir måltavla för hoten och kollegerna på redaktionen blir påverkade, påpekar Martin Klepke.

– Det här kan i många fall leda till självcensur eller till att man helt enkelt undviker att skriva om vissa ämnen.

Också Helle Klein lyfter upp den aspekten.

– Det finns i Sverige idag en väldigt negativ och uppiskad stämning mot journalistiken. Hoten, det malande upprepade hatet strävar efter att avhumanisera och trötta ut den som mottar hoten. Från politiskt håll och polisen har man inte tagit hoten mot journalister på tillräckligt stort allvar, men nu äntligen börjar det hända – i år har det vänt. I framtiden hoppas jag att straffvärdet för att hota journalister höjs. Det funkar så inom polisen att man ägnar sig åt det som ger höga straff. De här brotten måste prioriteras högre.

I slutet av september offentliggjorde Göteborgs universitet en undersökning enligt vilken var fjärde svensk journalist utsatts för hot eller trakasserier förra året. Enligt undersökningen kunde 84 procent av hoten kopplas ihop med att avsändaren hade en negativ uppfattning om hudfärg, etnicitet eller religion.

– Nu har polisen äntligen inrättat särskilda hatbrottsavdelningar där man tar hat och hot mot journalistik som ett demokratiproblem, säger Klein.

Mera samhälleligt stöd behövs

Rebecka Bohlin, som intervjuat hotade journalister i Tackla hatet, säger så här:

– Det är viktigt att journalister turas om när det gäller att skriva om ämnen som är känsliga och som kan generera hot. Tidningen får aldrig backa, men jag tycker att vi kan turas om att så att säga stå i frontlinjen.

Bohlin understryker ändå att de allra flesta journalisterna fortsätter med sitt granskande jobb. Trots att de själva eller deras kolleger tvingats ta emot personliga hot. Förutom att hoten är ett demokratiproblem så är de också ett arbetsmiljöproblem.

– Alla som blivit hotade behöver ett psykosocialt stöd från arbetsgivaren och från sin vänkrets.

Bohlin säger att det verkligen är dags för samhället att ge ett starkare stöd till personer som lever under hot på grund av jobbet.

– Ingen av de journalister jag intervjuat i boken är nöjda med det stöd de fått efter att de vänt sig till polisen. Här måste polisen ge ett bättre stöd till journalister. Det ska inte vara en privat utgift för ett medieföretag att utreda hur farliga hoten är och hur man ska skydda sig. De utgifterna ska samhället stå för.

Journalistik mot hatet

I den fullsatta salen i Göteborgs litteraturhus lyfter Bohlin även fram att journalister ibland genom sitt hantverk kan agera mot hatet.

– Genom att använda journalistiken som verktyg så kan vi journalister granska och visa att vi är kapabla att avslöja vem som står bakom hoten.

De allra flesta som skickar hot och hatmeddelanden gör det anonymt, berättar Bohlin, till vardags nyhetschef på dagstidningen Dagens ETC.

– När Nordiska Motståndsrörelesens register hade läckt ut så samkörde vi nyligen på Dagens ETC detta register och bearbetade det. Vi kunde avslöja vilka folkvalda som hade sympatier för nazismen och vilka som hade stött NMR. Då fick vi fram en före detta vänsterpartist, några moderater och en kristdemokrat. De allra flesta som vi kunde avslöja var sverigedemokrater.

Rebecka Bohlin säger att de på Dagens ETC var inställda på att de efter publiceringen skulle bli utsatta för drev och hatkampanjer.

– Men så blev det inte, det var helt tyst.

Text & foro Marcus Floman

Göteborg – många mässor och stort fokus mot nazister

Marcus Floman
Marcus Floman
Många samtal och debatter spridda över hela Göteborg istället för en stor Bokmässa. Lördagens nazistmarsch syns och hörs på stan, redan på fredag.  

Debatten om Göteborgs Bokmässa och vem mässan bereder plats att ställa ut på mässan har pågått i flera år nu. Bokmässan har hänvisat till yttrandefriheten när en högerextrem tidskrift, Nya Tider, bereddes plats på mässan även år 2017 (inte ens det faktum att personer kopplade till tidskriften uppmuntrade till hembesök hos granskande journalister fick Bokmässan att ändra sig). Debatten tog som bekant en ny vändning när ett upprop om mässbojkott fick omkring 200 författare, journalister och opinionsbildare bakom sig i vintras. Bokmässan höll fast vid sitt beslut att den högerextrema tidskriften ställa ut på mässan. Även bojkottlägret höll fast vid sin bojkott och under våren lanserades flera alternativa evenemang med fokus på litteratur, samhälle och politik.

Bokmassan, arrangerat av ETC-tidningarna, Scener och samtal arrangerat av Göteborgs litteraturhus, Världkulturmuséet och tidskriften Glänta samt radikal bokmässa som för fjärde året i rad ordnas av Kvinnofolkhögskolan är några av de alternativa mässorna.

På Litteraturhusets Scener och samtal hölls på fredagen flera diskussioner. Bland annat en välbesökt diskussion där Helle Klein (till vänster i bilden ovan)  chefredaktör för tidningen Dagens Arbete och Rebecka Bohlin (till höger i bilden ovan), nyhetschef på Dagens ETC och författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, diskuterade hoten mot journalister och strategier för att stötta journalister.

Demonstrationer och motdemonstrationer

De senaste veckorna har nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen tagit stor plats i den samhälleliga debatten i Sverige. Lördag 30 september ska NMR marschera genom centrala Göteborg, viket lett till ett massivt polisuppbåd och flera motdemonstrationer planeras. Detta kombinerat med mässdebatten gör högerextremisterna till ett ämne som hörs på många håll. Man hör prat om “Weimarrepubliken”, “1930-talet”, “auktoritära ledare”, och jävla nazister både på TV, i bokmässans montrar och till och med i upprörda konversationer mellan Göteborgspensionärer på spårvagnshållplatser sent på kvällen. Även den finländska delegationen på Bokmässan, med förlag i spetsen, svär både högt och muttrande om de jävla nazisterna – både för deras åsikters skull och för det faktum att de hotar dra uppmärksamheten från att Finland, vid sidan av utbildning, är huvudteman på bokmässan i år.

Bokmässans crisis management

Också Bokmässan måste förhålla sig till det stora missnöjet mot mässans linje. Mässan har nu infört särskilt program om yttrandefrihet och vikten av att kämpa mot intolerans.

Nu precis när mässan börjat har Bokmässan dessutom fattat beslut att skänka tre kronor per besökare under Bokmässelördagen till tre organisationer som främjar tolerans i samhället. De tre organisationerna som får dela på pengarna är Föreningen Grävande Journalister, Teskedsorden och nätrörelsen #jagärhär.

Bokmässan meddelade också under fredagen att mässan ordnar en egen manifestation mot rasism lördag klockan 9.30 – alltså två och en halv timme innan nazisternas demonstration.

Bokmässan har vidare köpt upp tusen exemplar Bohlins bok, som mässan delar ut till de 250 första besökarna varje dag.

När Ny Tid intervjuar Bohlin på Göteborgs litteraturhus säger hon att hon är glad att hennes bok på detta vis sprids till tusen personer.

– Bokmässan har under våren även frågat mig om jag vill delta i en diskussion om boken men jag har tackat nej. Om Nya Tider är välkommen på mässan känner jag mig inte välkommen.

Bohlin menar att det i sig är väldigt välkommet att Bokmässan tagit alla dessa initiativ för att markera mot rasism och intolerans.

– Samtidigt är det ändå ett hyckleri att efter all den debatt som varit inte tacka nej till Nya Tider.

Inne på Bokmässan fortsatte på torsdagen också debatten om Ny Tider och om författarbojkotten exempelvis i kvällstidningen Expressens monter. Där tyckte både SVT:s Janne Josefsson och Expressens chefredaktör Thomas Mattson att det är väldigt synd att det finns flera bokmässor utspridda över stan. De anser att många mässor är negativt med tanke på en god samhällsdebatt.

– Det är en olycklig utveckling – det här är bara en utvidgning av de virtuella filterbubblorna i verkligheten.

Rebecka Bohlin är förvånad över de kommentarerna.

– Jag tycker att det är väldigt fint att bokmässorna nu finns utspridda över hela Göteborg så att samtalet om böcker och politik finns tillgänglig för många. Den stora bokmässan är väldigt dyr, alltför dyr för många utställare. Vi på ETC-tidningarna har istället slagit upp ett cirkustält bredvid Ullevi och skapade Bokmassan – dit är alla välkomna gratis. Vi har också bjudit in små förlag som tyckte att det var för dyrt att betala de höga utställaravgifterna för Bokmässan.

Text & foto: Marcus Floman

Brexodus: återtåget

Jag färdas återigen i ett landskap som liknar mitt eget, ett land som jag trodde jag lämnat för gott. Allt är som det ska fast ändå inte. Jag är hemma igen, i Sverige; jag är i brexil.

Den 24 juni 2016: En ny dag gryr över ett självständigt Storbritannien, proklamerade Ukips partiledare Nigel Farage i ett segertal.

”Låt oss göra oss av med flaggan, nationalsången, Bryssel och allt annat som gått snett”, sa Farage till en jublande folkmassa.

”Våga tro på att dagen gryr för ett självständigt Storbritannien. I dag tror jag att ärlighet, anständighet och en tro på att nationen kommer att vinna.”

Denna ovanligt heta sommarnatt gick jag till sängs med en gnagande oro i sinnet, och på morgonen hade mina farhågor besannats: 52 procent av de brittiska väljarna hade röstat för ett utträde ur Europeiska unionen.

Enda svensken i byn

Jag befann mig då i den lilla kuststaden Deal i grevskapet Kent på Englands sydöstra kust, därifrån jag kunde se Dovers vita klippor. På andra sidan vattnet skymtade kontinenten och på klara dagar syntes konturerna av Calais.

Staden hade varit mitt hem de senaste tre åren; jag hade bytt London mot ett småstadsliv där jag bokstavligen var The only Swede in the village. De senaste månaderna hade jag noterat hur den engelska flaggan med det röda Sankt Georgskorset på vit bakgrund hade halats allt flitigare. Grannarnas fönsterrutor hade mer eller mindre tapetseras med Vote Leave-affischer. Stämningen inför folkomröstningen hade gradvis piskats upp. Leave, Leave, Vote Leave. Den andra sidan, Remain, hade färre representanter.  En underlig känsla grep tag i mig – något som gränsade till paranoia. Det kändes som om EU-immigrant stod stämplat i min panna. Vilka av mina vänner hade röstat leave? Ämnet hade blivit
tabubelagt. Nevermind, let’s just get on with it, sade min engelska väninna då ämnet kom på tal. Jag möttes av engelsmännens sedvanliga Keep calm and carry on-attityd, fast dennu kändes det mest olustigt, på gränsen till absurt.

Det England som jag förälskade mig i våren 2003 då jag anlänt till Devon som språkstudent bytte sakta skepnad inför mina ögon.

Den nya post-brexit rasismen

Senare, denna ödesdigra dag, gick jag märkligt nog på fest. Många var upprörda. Framförallt min polska väninna som berättade om hur några av hennes vänner som bor i närheten av ett polskt centrum i London fått otrevliga laminerade vykort i postlådan med hälsningenNo more polish vermin” och Go home-klotter. Själv hade hon den eftermiddagen på skolgården blivit antastad av en mamma som hade frågat henne om hon inte var glad nu, att hon nu kunde få åka hem och frågat; när går färjan?

Några dagar senare läser jag om hur en svensk mamma i Fulford i  York i norra England uppmanats att ”åka hem” när hon talade med sina barn på sitt eget modersmål några meter från det egna hemmet.

En flodvåg av rasistiska attacker och hatbrott har svept över Storbritannien efter omröstningen. Polisen mottog över nätet 57 procent fler anmälningar om hatbrott än normalt under dagarna efter omröstningen. Antimuslimska och antipolska hatbrott dominerar.

Tiden som följer är underlig. Jag lämnar mina söner i skolan och min sexårige son gråter. Han vill inte släppa taget vid skolgrinden, inte gå över skolgården till sitt klassrum på egen hand. Jag ber lärarinnan som står vakt vid skolgrinden om lov att följa honom till klassrummet. Hon svarar snabbt: ”You are in England now, Mrs Hill-Dittmer and this is our country and our rules”. Naturligtvis undrar jag om jag hörde fel. Jag svarar på det enda rätta sättet: jag vet mycket väl var i världen jag befinner mig, men vad har det med saken att göra? Jag tar upp incidenten med rektorn men det leder ingenvart. Jag vänder mig till skolstyrelsen, men de tystar ner händelsen.

Obehaget för att lämna och hämta mina barn i skolan växer.

Skribenten med sina söner. Foto: privat.

En del överväger att stanna…

Jag följer mina svenska medsystrars ansökningsprocesser om PR (Permanent Residency), en 85 sidor lång ansökningshandling. De har alla bott lika länge som jag i Storbritannien, det vill säga tio år eller längre. De allra flesta får avslag. De har inte tillräckliga meriter eller inte förtjänat tillräckligt eller krediterats med tillräckliga nationella försäkringsbidrag (NIC) för en grundläggande statspension. Där och då bestämmer jag mig för att på allvar vända blicken mot mitt hemland igen, att inte påbörja en egen ansökningsprocess. Beslutet drivs på både av starka känslor – frustration, sorg, ilska – och en pragmatisk övertygelse om att mina barns framtid är bättre och säkrare på kontinenten än i Storbritannien.

Det är med en känsla av besvikelse och förvirring som jag befinner mig i detta händelseförlopp. Men mina vänskapsrelationer och familjeband är inte längre vad de varit. Det var ett liv före och ett annat efter.

Svärfar som länge provocerat fram debatter då han ventilerat sin EU-fientlighet kring middagsbordet har fått vatten på sin kvarn.  Vår redan ansträngda relation går i bitar. Svärfars gode vän stöder däremot anti-Brexit rörelsen Best for Britain, som kämpar för att hålla dörren öppen till ett EU-medlemskap. Jag ser en livslång vänskap som får fläckar, sedan brännmärken och slutligen helt trasas sönder.

…medan många lämnar landet

Det är inte endast de europeiska medborgarna som flyr Storbritannien i vad som kallas brexodus. Även Remain-britter gör detsamma, och går i brexil. Många väljer Indien, Nepal, Australien, Frankrike, Israel och Sydamerika framom Storbritannien. Och med samma känsla som EU-medborgare förklarar de varför de lämnar landet;

– Resultatet av EU-folkomröstningen var en stor chock, som en förlust.

– Under natten kändes det som om landet hade återvänt till den mörka tiden av okunskap och hat … Jag övervägde att stanna och försökte slåss mot detta tidvatten, men till sist kändes det överväldigande.

Enligt Office for National Statistics lämnade 117 000 EU-medborgare Storbritannien under fjolåret. Det här en ökning på 36 procent jämfört med 2015. En nyligen genomförd Deloitte-rapport visar också att 47 procent av de högutbildade EU-medborgarna med arbetsplats i Storbritannien övervägde att lämna landet under de kommande fem åren på grund av osäkerheten kring att Storbritannien officiellt lämnar unionen.

Jag är en av dem som packade min väska och reste hem – efter en drygt fjorton år lång förälskelse med Storbritannien. Jag gör det tillsammans med mina barn födda i Storbritannien, nio respektive sex år gamla.

Samtidigt pågår Remain-kampanjer där man menar att det trots allt finns en chans att stoppa Brexit – om vi arbetar tillsammans.

Jag följer brittiska nyheter, läser om investmentbankiren och filantropen Gina Miller, som leder den rättsliga kampen i Best for Britain. Nu har Storbritanniens högsta domstol inlett förhandlingarna för att reda ut om regeringen på egen hand kan inleda processen om ett utträde.

I The Guardian berättar även Miller att rättsprocessen har förändrat också hennes liv till det sämre. Hon drar sig för att lämna hemmet och törs inte längre åka kollektivt. Miller säger att brittiska medier har uppviglat till våld mot henne. Hon uppger också att domarna i högsta domstolen har baktalats av medierna.

Foto: privat.

Fortfararande vet ingen exakt vad som kommer hända eller hur det kommer att bli.  Allt jag vet är att Brexitbollen rullar i full fart och att jag är i brexil, jag packar upp mina resväskor och finner ett fotoalbum från 2003, däribland en bild på mig som jag länge sökt efter; där sitter jag, i ett klassrum i Devon. En 23-årig språkstudent förevigad och nyförälskad i det tillåtande, öppna och internationella Storbritannien. N

Text: Emelie Hill Dittmer
Foto: Rikard Österlund

Juvenoia och Brexit

Det var den äldre generationen i Storbritannien som röstade för ett utträde ur EU. Var det här en politisk variant av ”allt var bättre förr”?

År 1871 publicerade tidningen Sunday Times en kolumn där
det stod: ”Tidigare när papper inte kostade något lade vi ner tid på att skriva långa och välformade brev. Nu verkar alla för upptagna för det, och skickar bara små lappar med korta meddelanden åt varandra.” Låter det bekant? Det kan liknas vid diskussionen om dagens SMS:ande. ”Allt var bättre förr”, ”dagens ungdom”, ”den lata generationen” och så vidare är uttryck som så gott som alla har hört i sin ungdom. Fenomenet är inget nytt och till och med Aristoteles menade att ungdomar tror sig veta allting och att hans ungdomstid var bättre. George Orwell sa: ”Alla anser att deras generation är mer intelligent än generationen som kom före, och visare än generationen som kom efter.”

Det finns ett uttryck för fenomenet: juvenoia. Juvenoia betyder en överdriven rädsla för det som influerar ”dagens ungdom”. Ett klassiskt exempel på fenomenet är en meme som spridit sig på nätet där man jämför tågresenärer i nutid och för ungefär 60 år sedan: idag sitter alla med näsan i sin smarttelefon och då satt alla med näsan i sin tidning – har så mycket egentligen förändrats?

Juvenoia har också en politisk aspekt, som potentiellt kan ha negativa verkningar. Nyligen lyckades en 70-åring stiga till makten med ett budskap om att allt var bättre förr: Make America great again. En annan grupp som har valt ”allt var bättre förr” som sin slogan är fascister. De vill komma tillbaka till en tid när samhället var på rätt spår.

Man kan även dra paralleller till Brexit. I folkomröstningen röstade hela 61 procent av väljare över 65 för att Storbritannien ska lämna EU. Av väljare mellan 18 och 24 röstade däremot  71 procent för att Storbritannien skulle bli kvar i unionen. Det här har tolkats som att äldre britter i någon slags nostalgiskt töcken – eller juvenoia om man så vill – körde över Storbritanniens ungdom och framtid.

Kan du lita på dina minnen?

Så vad beror juvenoia på? Ett svar är att vuxna anser att sättet de uppfostrades på var det bästa och enda alternativet. Problemet med det är att vi inte kommer ihåg det förflutna korrekt och därför överdriver vi våra goda minnen, vilket leder till att vi tror att saker och ting faktiskt var bättre förr.

Enligt psykolog Yvonne Carpelan-Hokkanen beror fenomenet på att när man tänker bakåt har man svårt att skilja på det objektiva och det subjektiva. Det färgar ens helhetsbild, särskilt när det sker en förändring som kan uppfattas som skrämmande eller farlig.

– Minnen är allt annat än precisa, de förändras med tidens gång. Det man tror att hände färgas av det subjektiva som kommer där emellan. Då överbetonar man det positiva i sina minnen. Man färgas alltså av den som man i sina minnen en gång var.

Axel Aminoff

Axel Aminoff, som också är psykolog, håller med.

– Du kan föreställa dig ett dokument på din dator. Du börjar med en version och varje gång du öppnar dokumentet redigerar du det lite grann. Till slut kan du inte komma ihåg exakt vad du började med.

Carpelan-Hokkanen menar att det inte är otänkbart att juvenoia kan ha ett finger med i spelet när det kommer till Brexit.

– Det finns nostalgi kring Brexit. Brexit var en fantasi och ingen brydde sig om att få fram fakta om fenomenet. Det finns en dragning till imperiets tider. Då var vi bra, större och starkare.

Aminoff menar att ”allt var bättre förr”-tanken kan ha påverkat Brexit till en viss mån.

– Äldre människor är oftast mer konservativa. Folk blir helt enkelt försiktigare med åren.

Han anser ändå att är förenklat att skylla valresultatet bara på den äldre generationens konservatism.

– Nationalismen som har vuxit fram de senaste åren hade också en stor påverkan på röstningsbeteendet. Framtiden kan kännas skrämmande och då faller man tillbaka på konservatism.

Carpelan-Hokkanen menar att rasismen hade ett tjockt finger med i spelet. Rasismen i sin tur beror delvis på uppfostran, men den är också kopplad till vår inbyggda rädsla för förändring.

– Man kan se på Finland som exempel. Vi har inte haft så mycket främmande inslag och ändå finns det en stark rasism. Vi lever i en tid där framtiden ses som oviss. Många generationer sedan kriget har tänkt att det kommer gå bättre för deras barn. Nu plötsligt går samhället genom stora förändringar och en säker framtid kan inte tryggas.

Britter beklagar

Anthony Shaw och Joseph White är britter som har bott i Finland i över 30 år, båda tillhör den äldre generationen och båda är negativt inställda till Brexit. Samtidigt förstår båda varför förslaget röstades igenom.

– Den största orsaken till att Brexit gick igenom var influensen från medier, så kallad skräpjournalistik. det var alltför enkelt att klaga på regeringen. Dessutom ljögs det ju fullständigt och det lovades saker som aldrig skulle kunna förverkligas, menar Shaw.

– Länge hörde man att man ska lyssna på intellektuella och politiker. De vet vad som händer i världen. Men ingen förutsåg till exempel Sovjets fall eller den arabiska våren och så vidare. Människor har tröttnat på regeringen. Brexit var ett lätt sätt för folket att visa att regeringen inte har deras förtroende. Dessutom såldes det drömmar till arbetslösa och desperata människor, säger White.

Shaw säger att det är struntprat att allt var bättre förr. Då han var barn måste nästan allting ransoneras för att räcka till, vilket är något som dagens unga inte kan begripa.

– Unga i dag förstår inte betydelsen av materiella uppfoffringar. I och med att unga idag kan få nästan vad de vill så har ordet bortskämd lite förlorat sin mening.

Å andra sidan, säger han, har unga i dag en enorm press på sig från samhället att lyckas i livet och vara bäst på saker och ting. Shaw menar också att Orwells citat om generationsklyftor bra passar in på honom och hans uppväxt.

– När man var ung förstod man den moderna världen så mycket bättre än ens föräldrar och man kunde lösa moderna problem på ett helt nytt sätt. Det är sedan något man försöker överföra till sina egna barn. Just för att man tror att man vet vad som är bäst för dem. Man tänker ju aldrig på att man var exakt likadan när man själv var ung.

I frågan om Brexit och vad som var bättre förr menar Shaw att mycket har att göra med nationalismen. Tidigare bestämdes allting i parlamentet och man hade en egen självständighet.

– Det är lättare att hata Bryssel än sitt eget land eftersom man inte kan påverka det som bestäms eller händer i EU. Vilket jag tror att till en stor del påverkade hur människor, särskilt äldre människor, röstade i valet. N

EU på väg – men vart?

När Frankrike i våras valde president stod slutstriden mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Macron var för många ett oskrivet blad, varken höger eller vänster sade han själv; en typisk nyliberal som svek det parti som fört fram honom, menade vänstern; smygvänster ropade högern, han kom ju upp sig som finansminister i en socialistisk regering. I ett avseende var han dock tydlig, han var för EU; när han hade besegrat Le Pen medgav hon att hennes linje – att ta Frankrike ur EU och sabotera hela projektet – inte hade ett så starkt folkligt stöd som hon hade hoppats på.

Efter Brexit har den nationalistiska, EU-fientliga högern stött på bakslag i flera länder men hittills har ingen politiker på samma sätt som Macron ställt sig bakom EU-projektet och utryckt en vilja att gå vidare och reformera den europeiska unionen. Det är inte så att Macron och hans parti La Republique en Marche står okritiska till EU som det ser ut i dag, tvärtom. Just för att de ser EU som ett viktigt och positivt projekt vill de utveckla unionen och har ett politiskt program för förändring. De vill initiera en bred samhällsdebatt över gränserna kring vad vi vill med Europa och hur EU ska kunna återfå de europeiska folkens förtroende. De vill förstärka EU i  frågor om gemensam säkerhet, ekonomisk tillväxt, globalisering, hållbar utveckling och informationsteknologi. Slutligen vill de arbeta för att det faktum att vi är medborgare i EU har betydelse både känslomässigt och praktiskt.

Inom ramen för detta program har Macron nyss gått ut och krävt, som en första åtgärd, att EU:s utstationeringsavtal förändras. Där har han redan stött på hårt motstånd från låglöneländerna inom unionen. Macron hävdar att avtalet i sin nuvarande form snedvrider konkurrensen och leder till lönedumpning. Personligen tycker jag att detta och liknande krav för länge sedan borde ha ställts av de europeiska facken i gemensamma aktioner. Jag skäms över hur svenska byggarbetare en gång stod utanför en byggarbetsplats och skanderade ”åk hem!” till sina europeiska kolleger.

När det gäller frågan om en gemensam europeisk samhällsdebatt har jag själv många gånger förvånat mig över att varken den svenska eller den finländska dagspressen behandlar Europa som vårt eget närområde. Man sätter rubriker på tidningssidorna som ”lokalt”, ”riksomfattande” och ”världen” men ingenstans hittar jag ”nyheter från Europa”. I mitt tycke borde en sådan avdelning vara en självklarhet i dagens europeiska verklighet. Vi får se om Macron och hans franska parti lyckas skaka liv i denna sovande elefant.

En annan intressant fråga som aktualiseras nu när Katalonien vill bryta sig ur Spanien och bli självständigt är hur unionen ska hantera att en region inom ett EU-land bryter sig ut. Röster har höjts för att utbrytarstaten i ett sådant fall måste betraktas som en ny medlem och genomgå den sedvanliga inträdesprocessen, en process som kan ta många år och där den nya medlemstaten enhälligt måste godkännas av samtliga medlemmar. Om det tidigare moderlandet inte accepterar den nya självständigheten kan en sådan process stöta på ett oöverkomligt veto. Å andra sidan kan man hävda att medborgarna i utbrytarstaten – i detta fall katalanerna – redan är medborgare i EU och att det då finns starka skäl att ifrågasätta om man kan beröva nio miljoner medborgare deras medborgarskap bara för att de i en demokratisk process väljer att låta sig styras på ett annat sätt än tidigare. Hur EU väljer att agera blir avgörande för om EU ska betraktas enbart som en sammanslutning av stater eller som en union av de europeiska folken och kan därmed få stora konsekvenser för den fortsatta utvecklingen.

Vid ett seminarium nyligen om Katalonien och dess strävan mot självständighet och om vad detta kan komma att betyda för EU, presenterade den katalanska forskaren Josep Costa en intressant juridisk spetsfundighet. Om EU är att betrakta som en ”federation i vardande” finns det ingen juridisk grund för att betrakta en sådan utbrytarregion som en ny stat som måste uteslutas och återintas. EU:s ställningstagande i frågan kan därför tolkas som ett ställningstagande i den kontroversiella frågan om EU är på väg att bli en europeisk federation eller om EU vill förbli ett fördrag mellan självständiga stater med ett minimum av övernationella inslag. Hur som helst innebär Kataloniens eventuella självständighet ett obanat territorium där varje ställningstagande kommer att tolkas och användas som argument i meningsmotsättningar som går långt utöver det konkreta fallet och där varje formulering därför behöver vägas på guldvåg. (Även fallet Skottland är intressant i sammanhanget, se Vivi Bolins artikel på föregående uppslag, red. anm.)

Tanken på ett efterkrigstida Europa som en federation av europeiska nationer var en gång en vänsteridé. Sen togs projektet över av marknadsliberaler och vänstern abdikerade. Det är kanske läge för de europeiska vänsterpartierna att gemensamt arbeta fram ett politiskt program för den europeiska unionens framtid och göra EU till  ett demokratiskt och folkligt förankrat europeiskt folkhem.

Rabbe Kurtén