Kategoriarkiv: Utrikes

Om data, modeller och känslor

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
Genom modeller kan du utvidga din makt i världen”, skriver datavetaren Cathy O’Neil i sin nyutgivna bok Weapons of Math Destruction. O’Neil talar förstås om datamodeller, det vill säga dynamiska och databaserade representationer av verkligheten.

Den här typen av makt har sedan presidentvalet i USA tillskrivits Donald Trumps valkampanj, efter att en artikel av schweiziska Das Magazin (och senare återpublicerad på engelska av Vice) utmålade företaget Cambridge Analytica och deras datamodeller som hemligheten bakom Trumps seger. I artikeln berättar psykologen Michal Kosinski hur han utvecklat en modell som baserar sig på korrelationen mellan gillningar på Facebook och psykologiska test. Modellen lär kunna förutspå människors beteende med stor precision och därmed skapa förutsättningar för att manipulera detta beteende.

Kosinski befarar i artikeln att Cambridge Analytica utnyttjade samma metod, men med mycket större datamängder, för att aktivera Trumps anhängare och passivera hans motståndare, vilket artikelförfattarna ansågs bekräftat av en presentation som företagets vd gav i höstas. Cambridge Analyticas rykte har vidare underbyggts av att företaget sålde tjänster till Brexit-kampanjen i Storbritannien och till republikanen Ted Cruz då hann vann stort i primärvalet i Iowa. Flera tidningar (bland annat Helsingin Sanomat) har följt upp med artiklar som målar upp en skräckinjagande bild av Cambridge Analyticas förmågor.

O’Neil var en av de första som ifrågasatte de här storslagna påståendena. Inte för att den här typen av modeller inte skulle vara ovanliga, utan för att alla använder dem, inte minst Hillary Clinton, som i sin tur byggde sin kampanj på massiva databaser från som samlats in av Barack Obamas kampanjer 2008 och 2012 – även de extremt datadrivna. Logiken som drev den uppmärksamhetsekonomi som Google och Facebook gått i bräschen för sprider sig till allt fler livsområden. Extremt riktad marknadsföring (eller microtargeting) och algoritmer som försöker styra vår uppmärksamhet är idag en del av samma datadrivna verklighet som opinionsbildning genom arméer av fejkade användarkonton på sociala medier och förfalskade nyheter producerade på löpande band. Men trots det är det värt att granska paniken kring Cambridge Analytica i sömmarna.

I en artikel i Politico skriver Dave Gold, som jobbat med flera demokratiska kampanjer, att demokraterna egentligen har sin besatthet med data att skylla för sina förluster, inte bara mot Trump utan i ett flertal val under 2010-talet. Gold menar att all microtargeting är värdelös så länge demokraterna inte inser att Obama egentligen vann 2008 främst på grund av trovärdiga och känslomässigt engagerande berättelser. Gold hänvisar till forskning som påvisar att hjärnan bearbetar fakta genom att placera dem i narrativ, och att en berättelse bäst sjunker in om den aktiverar olika känslotillstånd. Vi känner genom olika berättelser.

Hur borde då skrämselhistorierna om Cambridge Analytica tolkas i det här ljuset? I de mest ängsliga artiklarna om företaget målas deras anställda upp som något slags marionettartister som styr människors åsikter i stor skala. Den typen av påståenden stöds inte av fakta och förlitar sig på en naiv bild av kommunikation. Tvärtom sade flera före detta anställda nyligen till Buzzfeed att största delen av skrytet kring företaget inte är mer än, ja, skryt och PR. Istället för att ge företaget äran för valsegern är det bra att skilja på de olika faserna av Trumps kampanj.

I styrkemätningarna under republikanska primärvalet besegrade Trump sina motståndare med breda marginaler. Det var långt innan han allierade sig med Cambridge Analytica i augusti 2016. Han förstärkte sin kraftfulla berättelse med sina erfarenheter från underhållningsbranschen, och framförde den för en politiskt desillusionerad väljarkår. Trump byggde sitt kampanjbudskap på rädsla, lite som Obama byggde sitt budskap på hopp. Känslomässigt kraftfulla berättelser placerade kandidaterna i världens blickfång. Om något så gav Trumps kampanj under de tidiga primärvalen prov på hur man kan klara sig utan massiva datamodeller.

Under hösten 2016, då Trump endast hade Clinton kvar som motståndare, verkar riktad reklam ha fått en viktigare roll i hans kampanj. Med hjälp av Cambridge Analytica lär Trumps kampanj ha passiverat Clinton-väljare i strategiska valdistrikt och aktiverat hans egna väljare i andra. Invånare i Little Haiti i Miami fick till exempel reklam om familjen Clintons biståndsorganisations misslyckade insatser på Haiti efter jordbävningen 2010. Det är omöjligt att säga vilket genomslag den här sortens insatser hade, men de kan förstärka ett redan kraftfullt budskap. Trump kopplade samman riktade budskap med en kampanj som redan toppade rubrikerna genom att behandla politik som en form av underhållning.

Inledningen av hans kampanj visar hur man kan klara sig med okonventionella eller knappa resurser då det politiska klimatet tillåter det. Slutet tyder däremot på hur viktiga datadrivna och riktade budskap är om man faktiskt vill vinna makten i ett betydande politiskt val. Inte nödvändigtvis avgörande – Clintons datateam var faktiskt större – men viktiga.

Den stora skillnaden är egentligen inte mellan Trump och Clinton utan mellan dem och oss som överhuvudtaget inte har tillgång till den här typen av resurser. För oss är konsekvensen av den accelererande ackumulationen av väljardata kombinerad med riktad reklam att kunskap om den känslomässiga och politiska terrängen i ett samhälle blir ojämnt fördelad.

Flera sociala rörelser har redan påvisat att vi visserligen kan skapa sociala smittor med enkla tumregler om hashtags, mindre datadrivna kampanjer baserade på knappa ekonomiska resurser, välgenomtänkta slagord och paroller med en förankring i en delad levd verklighet. Men vi saknar det maskineri som ger en tydlig bild av det politiska fältet. Vad värre är, kommer vi inte att ha insyn i hur vår politik motarbetas eftersom reklamen som används mot oss är riktad, inte något alla ser. Problemet med den växande kopplingen mellan jättelika dataresurser och smarta modeller är inte att demagoger kan utnyttja dem, utan att de hotar alla former av horisontell politik om vi inte klurar ut i vilken mån vi kan utnyttja dem och motarbeta dem. Modeller kan utvidga din makt i världen och bristen på dem kan minska den.

Mikael Brunila
är journalist

Mellan människa och maskin

Artificiell intelligens och avancerade algoritmer blir allt mer närvarande i vårt dagliga liv. Den tekniska utvecklingen verkar sträva mot allt större autonomi, agensen flyttas från människa till maskin. Maskinell infrastruktur inverkar på ekonomin, reglerar flödet i sociala medier, och kuraterar den kunskap vi inhämtar genom sökmotorer, botar, skapar desinformation och blir också allt viktigare i ett globalt propagandakrig.

Alla dessa mediala eller medierande aspekter behandlas på Transmediale, Tysklands största konst- och mediafestival som firar 30 år. En rad aktiviteter överlappar varandra: utställningar, samtal, föreläsningar filmvisningar och performance som alla kretsar kring dessa emellanåt överväldigande frågor om vad det är att vara människa i ett högteknologiskt samhälle.

Festivalen, som svenska Kristoffer Gansing sedan 2012 är konstnärlig ledare för, har i år temat ”ever elusive” (ung. alltid undflyende). En rubrik som betecknar mediernas, och den medierade verklighetens föränderlighet och transformation, men också festivalens utveckling. Transmediale började som renodlad videokonstfestival, men följde den mediala utvecklingen och expanderade, flöt ut i kanterna.

Att sammanfatta festivalen låter sig inte göras, den är alltför omfattande och spretig. Att den är ambitiös säger sig självt. Att den emellanåt faller offer för ett alltför införstått språkbruk med ett frossande i samtida ”buzzwords” är tråkigt, men inte speciellt förvånande. Att den kanske alltför lättvindigt hakat på en postinternetestetik – föreslår att ni googlar – placerar festivalen mitt i samtiden, men riskerar också att framstå som ängsligt. Här finns både teknikoptimism och skepticism. Inte sällan undergräver de inbjudna konstnärerna eller forskarna festivalens premisser, hävdar att AI inte är undflyende, utan fast rotad i en materiell värld: i elektroniska avfallshögar, i smutsiga gruvor invecklade i blodiga konflikter.

Text: Mats O Svensson
Bild: Antonio Russek

Transmediale ”ever elusive” 2.2–4.3.
Haus der Kulturen der Welt i Berlin.

Har Turkiet stött Islamiska Staten?

tabell1Det råder en rätt allmän uppfattning om att Turkiet under Recep Tayyip Erdoğans ledning stött framväxten av Islamiska Staten (IS) i Syrien. Men bara en gång har man fått konkret belägg för denna uppfattning, det var när några långtradare stoppades på väg till Syrien med vapen dolda i lasten. När tidningen Cumhuriyet rapporterade detta reagerade Erdoğan oerhört starkt och krävde att tidningens chefredaktör Can Dündar skulle bestraffas med flera hundra års fängelse för landsförräderi.

Men nu finns det en ingående redogörelse för detta samarbete. Bakom dessa avslöjanden står Ahmet Sait Yayla, tidigare chef för turkiska polisens antiterrorismverksamhet, numera akademiker i USA. Han borde alltså veta vad han talar om, men Turkiet har som känt gått in i postsannings-åldern tidigare än de flesta andra länder. Inte heller en polischef behöver vara pålitlig. I det här fallet är det ändå den välrenommerade brittiske undersökande journalisten Nafeez Ahmed, specialist på underrättelseverksamhet, som intervjuat Yayla och kollat hans uppgifter. De är därför värda att tas på allvar.

Yayla hade bakom sig en lång karriär inom den turkiska polisen, bland annat i gränsstaden Sanliurfa, innan han 2010 blev chef för rikspolisens avdelning för kontraterrorism. Men han studerade också sociologi, doktorerade och blev professor i Istanbul. När klimatet i den akademiska världen blev allt hårdare efter kuppförsöket i juli 2016 tog han sin tillflykt till USA och kom snabbt in i den akademiska världen där. Han blev biträdande professor i kriminologi och leder tillsammans med psykologen Anne Speckhard ett projekt kring IS som inriktar sig på avhoppare från organisationen. Kombinationen psykolog-polis verkar lyckosam. De två har tillsammans skrivit en rad intressanta artiklar om terrorism. Det är väl de som fångat Ahmeds uppmärksamhet, men på köpet har vi fått viktiga uppgifter om turkisk politisk närhistoria.

Hizbollah: islamistisk väpnad kamp

Enligt Yayla har Erdoğans och AKP-regeringens samröre med islamistiska rörelser inletts i kampen mot den kurdiska PKK-gerillan i sydöstra Turkiet. Redan på 1980-talet hade den sunni-islamistiska kurdiska organisationen Hizbollah (utan anknytning till shiitiska Hezbollah i Libanon) skapats både för att kämpa mot PKK och för att medverka i kampen för en islamisk stat i Turkiet.

Hizbollah inledde snart en mordkampanj i kurdområdets städer mot personer misstänkta för PKK-sympatier (på landsbygden sköttes en liknande kampanj av gendarmeriet och byvakter avlönade av regeringen). Det var ingenting spontant, utan vanligen var det unga män som gick parvis omkring på gatorna och sköt ner mänskor som de misstänkte att var PKK-sympatisörer. Förövarna var ofta mycket unga, från mycket fattiga familjer.

Journalister som rapporterade för mycket om detta krig sköts också ihjäl, bland dem en reporter från Özgür Gündem. Också i dag har en journalist från den tidningen befunnit sig ”på de anklagades bänk”, men bara som fängslad – metoderna har blivit mjukare. Det är nyttigt att påminnas om att förtrycket i Turkiet förekom också före den nuvarande regimen.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) krävde redan 1992 en undersökning av relationerna mellan Hizbollah och säkerhetsstyrkorna. Något svar fick HRW förstås inte. Åren 1992-95 dödades fortfarande över tusen personer i detta gatukrig.

Men så gick Hizbollah för långt och mördade kurdiska affärsmän i Istanbul. Polisen började agera mot rörelsen och fann många mordoffer i massgravar också kring Istanbul. Hizbollah måste gå under jorden.

År 2012 bildades så partiet Hüda-Par, som driver Hizbollahs linje inom politiken. Följande år mötte partiets ordförande AKP-ledaren Erdoğan för att diskutera en valallians mellan partierna i sydöstra Turkiet.

En av Hizbollahs stiftande medlemmar var Haci Bayancuk. Hans son Halis Bayancuk har varit ledare för al-Qaidas avdelning i Turkiet och är nu emir (andlig ledare) för IS i Turkiet under krigarnamnet Abu Hanzala. Polisen har konstaterat samarbete mellan Hizbollah och al-Qaida på högsta nivå. Erdoğan gav enligt Yayla år 2015 order om att Halis Bayancuk skulle få polisbeskydd dygnet runt.

IHH: bistånd, också med vapen

En annan kanal mellan Turkiets ledning och de islamistiska rörelserna har varit biståndsorganisationen IHH, för omvärlden bekant från konflikten kring fartyget Mavi Marmara, som IHH år 2010 sände som flaggskepp i en konvoj med förnödenheter för att bryta blockaden av Gaza. Konvojen angreps av israeliska soldater, som dödade nio turkar på Mavi Marmara. Palestinska Hamas i Gaza har under åren varit en viktig samarbetspartner för IHH, som sänt materiellt bistånd till området. Yayla kommenterar:

”Erdoğan ville att mänskor skulle tro att han stödde Jerusalem och Gaza genom att tvinga detta fartyg till Gaza. Han väntade sig att bli en hjälte, men i stället dödades mänskor. Men Erdoğan utnyttjade situationen för att radikalisera folk i Turkiet kring sig själv”.

IHH grundades redan 1995 och då handlade det mycket om stöd till muslimska bosnier i kampen mot serberna. Stödet var framför allt materiellt, men man har misstänkt att det i någon mån också var militärt, man förmedlade frivilliga och skaffade vapen.

IHH:s attityd till makten kom tydligt fram när den tjetjenske gerillaledaren Sjamil Basajev, som haft nära kontakter till al-Qaida, begravdes i Istanbul 2006. IHH:s ordförande Bülent Yildirim var en av huvudtalarna och vände sig bland annat till den turkiska regeringen: ”Stöd inte dessa otrogna. Om ni går rakt fram är vi redo att följa er.” Han hyllade Basajev för att han ”inte gick in för kompromisser, utan strävade till självständighet och dog för Gud och sin sak.”

Redan tidigare hade polisundersökningar enligt Yayla bekräftat direkta kontakter mellan IHH och al-Qaida. IHH skolade folk för stridsoperationer i Tjetjenien, Bosnien och Afghanistan. Vapen levererades till grupper kring Osama bin Laden.

Staten: TIKA och MIT

IHH hade tidigt blivit en huvudpartner för den turkiska byrån för internationellt samarbete (TIKA) i förmedlingen av humanitärt bistånd i utlandet. TIKA är aktivt i de turkiska staterna i Centralasien och i Afrika men också i andra muslimska länder. Chef för TIKA var under åren 2003-07 Hakan Fidan, en tidigare underofficer som 2007 blev en av premiärministerns närmaste medarbetare. Sedan 2010 har han varit chef för den turkiska underrättelsetjänsten MIT.

Redan på 1990-talet dök dock Fidans namn upp i en utredning av en mordserie – Yayla verkade då som polisofficer i Ankara. Flera vänsterintellektuella knutna till tidningen Cumhuriyet dödades då av bilbomber och exploderande paket. Till dem hörde Ahmet Taner Kişlali, journalisten Uğur Mumcu och kvinnorättsaktivisten Bahriye Ucok. Bakom dåden stod enligt polisens utredningar en cell inom Hizbollah som bland annat omfattade Fidan och Faruk Koca, stiftande medlem av AKP, uppger Yayla.

Stöd till islamister i Syrien

Med hjälp av TIKA och IHH började AKP-regeringen år 2011-12 aktivt stöda den islamistiska oppositionen i Syrien. Idag vill president Erdoğan inte höra talas om islam i samband med terrorism. När han mötte tyska förbundskanslern Angela Merkel i februari förklarade han att man inte får tala om islamistisk terrorism: ”Ordet islam betyder fred. Om man talar om islam och fred i samma sammanhang, i anslutning till IS, stör det muslimerna. Som muslimsk president kan jag inte acceptera det.”

Kommentaren är förstås skenhelig, eftersom Turkiet fortfarande stöder islamistiska grupper i Syrien och i tiden stödde också IS, även om detta skedde i största hemlighet.

Yayla har beskrivit hur terrorismpolisen undersökte IHH:s relationer till al-Qaida genom räder i Gazientep, Van, Klis, Istanbul, Adana och Kayseri, som visade att IHH levererat vapen till al-Qaida och IS i Syrien. Som polischef i Ankara hade Yayla informerat Erdoğan om resultaten av polisens operation. Erdoğan och hans ministrar hade ändå fördömt den. IHH skötte dock enligt Yayla bara en mindre del av trafiken:

”De övriga operationerna genomfördes direkt av MIT. Vapen och sprängämnen transporterades av MIT öppet till Syrien, liksom krigare som flera gånger fördes dit i buss. Turkisk polis tog fast en del av dem.”

Han bevittnade också hur guvernören i gränsprovinsen Sanliurfa hade nära kontakter med rebelledare på den syriska sidan. Han ombads själv att se till att de hundratals sårade IS-kämpar som förts över gränsen för att få vård i Turkiet fick polisbekydd.

Regimen i Turkiet har också efter att IS börjat rikta angrepp mot Turkiet stött IS genom att köpa olja av IS. Varför? frågar Ahmed Yayla. Han svarar att Erdoğan vill upprätta en ny turkisk stat baserad på politisk islam, både salafism och shiism.

”För Erdoğan är politisk islam bara ett nyttigt redskap för att stärka anhängarbasen i Turkiet. Den är nu hans viktigaste redskap mot det inhemska motståndet mot hans styre – speciellt kurderna som kan spela en stor roll i kampen mot IS.”

Nu insisterar det officiella Turkiet på att få vara med om att lösa det problem – islamismen i Syrien – som man själva varit med om att skapa.

Peter Lodenius

Detta är inte 1930-talet

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Det var när Trump just hade tillträtt i Washington. Det var när Erdoğan och Putin i handling visade vad maktfullkomliga högerpresidenter vill och kan. Det var före ödesvalen i Frankrike och Nederländerna. Det var på själva Förintelsens minnesdag. Det var då den svenska moderatledaren Anna Kinberg Batra höll presskonferens för att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Nu var hon beredd att ta makten med SD:s stöd, och därmed att ge SD avgörande makt över Sveriges framtid och styre.

På ett vis är Sverige nu som vilket land som helst i Norden. Som Finland och Norge där Sannfinländarna och Framstegspartiet har nått regeringsmakten. Som Danmark där Dansk Folkeparti dikterar regeringens politik från baksätet. Nu är även Sverige där. På sikt lockar makten mer än principerna för högern. Det är både dramatiskt och futtigt när det faktiskt sker. Men det finns också det som skiljer Sverige från grannländerna. Sverigedemokraterna är ett parti som genomsyras av en öppen rasism mer påtagligt än hos andra högerpopulister i Norden. Partiledningen rycker på axlarna åt nazism och fascism i partileden. Partiets kandidat till posten som finansminister återberättar och skrattar högt åt grova skämt om judar.

SDs öppna rasism består, men samtidigt går de åt höger. De försvarar privatiseringar och de rikas privilegier. De hatar och föraktar arbetarrörelsen. Samtidigt har moderaterna tagit över SD:s asylpolitik.

Nu avgörs Sveriges politiska öde de närmaste åren av om det finns liberaler som står emot den auktoritära blåbruna strömningen. Debattens vågor går höga, det är en existentiell debatt för svensk borgerlighet. Även för oss som är socialister så är det nu viktigt att det finns några äkta liberaler kvar. I Sverige spelar centerpartiets ledare Annie Lööf en nyckelroll. Nu skiljs agnar från vete.

Det finns också de som rycker på axlarna åt SD. De som slappt försöker normalisera rasisterna genom att bunta ihop dem med oss i vänstern. De som säger att det nog inte är så farligt, rasisterna kommer inte att vilja eller kunna göra det de talar om. Att det mest är buller. Att de kan tämjas. Men en snabb blick ut i världen, mot Trumps frontalangrepp på allt progressivt i USA, mot de auktoritära dragen i Polen och Ungern, borde stämma till eftertanke. Det är allvar nu.

Vi går in i en ny politisk tid. En tid då vänstern kommer att spela en viktig roll i Europa. Visst finns det likheter med det avlägsna 30-talet, men mycket är också helt annorlunda. Den auktoritära vänstern är reducerad till några kvardröjande kommunistpartier i Sydeuropa. Det är den nya moderna mångfacetterade öppna vänstern som växer och utmanar högern. Det gör vänstern mycket mer relevant i vår tid. I den ingår de nordiska vänsterpartierna. Vår roll är dubbel. Vi är de enda som kan formulera en politik som faktiskt gör något åt de galopperande klassklyftor och den otrygghet som griper omkring sig i våra länder. Den politik som gett allt till dem som redan har mest, och som får många att känna sig främmande i sina egna samhällen.

Men även annat står på spel. Vi måste också skapa bredast möjliga allianser för att hävda kvinnors rätt, asylrätt, medias frihet, hbtq-rättigheter och en radikal klimatpolitik. Vi ska sluta allianser långt in i borgerligheten. Vi ska sluta allianser i den europeiska vänstern. Vi ska knyta band till den unga progressiva generationen i USA som varje dag kommer att utmana president Trumps politik och som kommer att besegra honom vid nästa val.  I det arbetet är vi mer nödvändiga än någonsin.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Foto: CC/ News Øresund /Johan Wessman

Hierarkiernas Thailand

Jag lämnar Stockholm en mörk och disig morgon med snö i luften och isbana på gatorna. Ett halvt dygn senare stiger jag ut i Thailands lena tropiska värme som hälsar mig som en varm, unken famn, ensamresenärens tröst och lisa.

Thailand har idag många ansikten. I ”skytrain” från Suvarnabhumi flygfält sitter man som i en luftkonditionerad bubbla skyddad från den klibbiga luften och trafikkaoset på gatunivå. Prydliga människor sitter på rad och ser ner i sina smarta telefoner.

Där i den lilla manicken finns världen förborgad, det vet ju alla, även hippa thailänningar. Det här börjar påminna om Singapore, banne mig.

Jag återförs snabbt till den avgasosande verkligheten då jag stiger av vid Phaya Thai Station. Efter att ha släpat min rullväska och diverse andra väskor upp och ner från olika våningsplan och gått vilse några gånger anländer jag nära sammanbrottet till gatuplan och en tuk-tuk uppenbarar sig prompt. Det må vara att chauffören blåser mig på 250 baht. Hotellet och en sval dusch hägrar.

Svarta paraplyer

Någon tid innan min avresa hade jag nåtts av nyheten om kung Bhumibol Adulyadejs död. Hans hälsa hade vacklat, och han hade under de senaste åren snarast varit något av en skuggfigur som de skiftande regeringarna använt för att legitimera sig och stärka sin ställning. I synnerhet generalerna som tog makten genom militärkuppen 2014 har åberopat sitt stöd för monarkin för att finna acceptans hos folket. Även om kungahuset miste sin absoluta makt i konstitutionsändringen 1932, anser många att kung Bhumibol, som tillträdde tronen redan 1946 (se bilden ovan), har haft ett avsevärt och stabiliserande inflytande under sin långa tid på tronen

Trots sin återhållna, reserverade stil har han varit oerhört omtyckt också bland människor som politiskt befunnit sig i motsatt läger.

Under de följande dagarna är det svårare än vanligt att ta sig fram på Bangkoks gator. Det är nu 50 dagar sedan kungens bortgång och stadens invånare har kommit ut i tusental för att visa sin sorg och vördnad. Överallt i kvarteren har man sett uppstramade medborgare i svart på väg med något målmedvetet i blicken, en ny hållning. Vi andra, turister och löst folk ser på med stora ögon. Sorgen verkar, för en kort tid åtminstone, föra samman de tidigare kontrahenterna, rödskjortorna och gulskjortorna, även om kritiker anklagar militärjuntan för att använda begravningsritualerna som ett sätt att avleda uppmärksamheten från aktuella problem. Ekonomin sackar efter och det internationella samfundet ser inte med blida ögon på de brott mot mänskliga rättigheter som begås i Thailand.

Området runt kungens palats i Rattanakosin har varit avstängt för trafik och på trottoarerna längs Ratchadamnoen har svartklädda människor suttit i stora klungor, med svarta paraplyer som skydd mot det heta solgasset.

Det är ett väldigt spektakel som dragits igång och man kan med rätta undra om inte pengarna kunde ha använts på bättre sätt. Processioner av saluterande elefanter och mässande buddhistiska munkar på rad avlöser varandra. Överallt på gator och torg finns porträtt av den bortgångne monarken i jätteformat med förgyllda ramar.

Nu kan man även se bilder av hans efterträdare och ende son Maha Vajralonkorn, som onekligen ser lite vilsen ut i sin nya roll och gyllene inramning. Han är 66 år, men på flera foton retuscherad till tonåring. Än finns det inte mycket som pekar på att han skulle bli en lika populär regent som sin far. Däremot tisslas och tasslas det kring honom. En av regimens argaste kritiker Giles Ji Ungpakorn, givetvis i exil, har kallat honom för en obegåvad bandit. Det är naturligtvis alldeles opassande, men onekligen befriande i denna rojalistisiska yra.

Ett kluvet land

Kronprins Maha Vajralongkorn.
Kronprins Maha Vajralongkorn.

Det är inte länge sedan som områdena här kring kungapalatset och Ratcschadamnon var skådeplats för storskaliga protestaktioner. Militärkuppens generaler har genom repressiva åtgärder och en benhård censur skapat ett visst lugn som välkomnats av många. Nolltolerans har gällt för opinionsyttringar och kritik, vilket många gånger har lett till åtal för majestätsbrott, lese majeste. Priset har blivit högt för de oppositionella som inte rättat sig i ledet. Många har lämnat landet  eller blivit dömda till fängelse eller korrektionsläger för politisk omskolning. Enligt en rapport från Human Rights Watch har sedan kuppen genomfördes 1 811 civila fått sina fall prövade av militära domstolar och dömts till långa straff. Efter skarp kritik från internationellt håll har premiärministern general Prayut beslutat att återgå till civila domstolar, men detta gäller inte retroaktivt.

Innan den nuvarande militärjuntan tog makten i maj 2014 hade landet under mer än ett årtionde varit polariserat mellan å ena sidan den år 2006 störtade förre premiärministern Thaksin Shinawatra och hans mäktiga politiska familj som hade ett massivt stöd hos de fattiga och landsbygdens väljarskaror, samt å andra sidan den traditionella Bangkokeliten, alltså företrädare för monarkin, armén och affärslivet, som såg sig hotade av Thaksins meteorlika uppgång. Även om båda lägren sade sig eftersträva demokrati har ingetdera levt upp till sina löften då de haft makten.

Till skillnad från situationen i till exempel Burma har den buddhistiska religionen aldrig tillåtits bli en maktfaktor i politiskt hänseende i Thailand. Istället har monarkin ersatt religionen som bevarare av lugn och ”goda seder.”

Man kunde också säga att de politiska spänningarna väsentligen orsakas av strukturella missförhållanden i det thailändska samhället, som i mycket bevarat en feodal prägel grundad på sociala hierarkier och auktoritetstro. Traditionellt privilegierade grupper och institutioner har bevarat sina oproportionerligt stora maktbefogenheter medan missnöjet har vuxit ute i samhället, i synnerhet på landsbygden.

Ingen jämlikhet

Hierarkierna utgör grunden för sociala relationer här i Thailand. Västerlänningen som kommer hit förleds ofta till att se livet här som präglat av en laissez faire-princip utan regler. Inget kunde vara mer fel! Här styrs mänsklig samvaro av komplicerade umgängesregler och etikett. Om man ignorerar dessa får det kännbara konsekvenser. Det gäller att hela tiden ha koll på andra människors ålder och sociala ställning och anpassa sitt beteende därefter. Till exempel bör man  buga sig olika djupt  beroende på vem man hälsar på. Antingen befinner man sig i en högre eller en lägre position, verklig jämlikhet verkar saknas.

En resande som faller utanför ramarna för ”den typiska turisten” – som jag själv; visserligen vit, men äldre kvinna och ensam – ger upphov till misstänksamhet och avståndstagande. Om de väl lärt känna mig och vet var i hierarkin jag passar in, brukar det inte vara några problem. Det här skiljer sig i olika länder. I Indonesien är jag på samma sätt svår att placera i något fack, men blir bemött med nyfikenhet och vänliga leenden.

Alex Kerr, författare och kulturvetare som större delen av sitt liv alternerat mellan Japan och Thailand, har skrivit utförligt om bland annat dessa frågor, och rekommenderas varmt för den intresserade.

Enligt honom är det också det hierarkiska tänkandet som är bakgrunden till polariseringen i det politiska livet. Där jämlikhet och gemensamma levnadsvillkor saknas finns det alltid kontrahenter som står mot varandra. Här i Thailand har det handlat om motsättningar mellan stad och land, hög och låg på samhällsstegen, eller som nu sist Thaksins rödskjortor mot de etablerade klassernas gulskjortor.

Och som symbol för denna ordning, i hierarkins topp: konungen.

Kollapsar Pheu Thai?

Medan landet upptagits av sorgetiden har media i enlighet med påbud ovanifrån fyllts av tacktal och lovsånger till kungens ära, även engelskspråkiga Bangkok News. Om att även annan aktivitet pågått i lä av spektaklet vittnar en notis som jag hittar i den malaysiska nyhetsjournalen Star. I  den varnar en av  nyckelmännen i det Thaksin-affilierade partiet Pheu Thai för att partiet hotas av upplösning och att dess ledare riskerar livstids fängelse på grund av en lag som skall tillkomma innan nästa allmänna val. Lagen ska förbjuda partiledare att tillsätta ministrar eller andra myndighetspersoner i utbyte mot ekonomisk vinning.

Enligt nyckelpersonen Surapong Tovichukchaikul kunde lagen öppna upp för rättsprocesser mot Pheu Thai som kunde återverka på valresultatet.

En ytterligare försvagning eller upplösning av Pheu Thai skulle i ett slag förändra det politiska landskapet i landet. Partiet har fortfarande ett starkt stöd, inte bara bland landsortsbefolkningen, utan även bland vänsterintellektuella och medelklass i Bangkok som eftersträvat sociala reformer.

Man kan sannerligen undra hur det gått därhän. På 1980-talet utrangerades kommunistpartiet. Ska ytterligare ett ”folkets” parti gå samma väg? Är detta ett drag i det stora maktspelet om sydöstra Asien? Är också militärjuntans generaler bara marionetter för de stora spelarna? Kommer rödskjortorna att stillatigande se sitt parti upplösas och ledarna fängslas?

Och konungen, Rama X – vilken blir hans roll? Kommer han någonsin att uppnå den forna kungens popularitet eller blir han en staffagefigur i premiärminister Prayuths ledband?

Kommer de allmänna val som utlovats av militärregimen att hållas? Det är kanske den främsta frågan då den sista begravningsceremonin väl är över.

Text: Gunilla Karsten
Foto: Wikimedia Commons