Kategoriarkiv: Utrikes

Pest eller kolera efter italienska valet

Högerextrema Lega blev de stora segrarna i det italienska parlamentsvalet. Nu väntar utdragna och komplicerade regeringsförhandlingar. Vänstern är helt utspelad, så frågan är snarast om det blir en extremhögerregering med Lega i spetsen, eller en helt oförutsägbar framtid med Femstjärnerörelsen som regeringsbildare.   

Lega (tidigare Lega Nord) var i princip uträknade efter valet 2013. Ändå lyckades partiet få 18 procent av italienarna att rösta på dem i ett mycket fragmentiserat politiskt landskap. Upp mot 30 partier fanns med på valsedlarna i de flesta italienska regioner.

Lega gick till val i en koalition tillsammans med Silvio Berlusconis Forza Italia och det värdekonservativa och nyfascistiska Italiens bröder (Fratelli d’Italia). Tillsammans fick de 37 procent av rösterna och slog därmed huvudmotståndaren Femstjärnerörelsen (32 procent). Det krävdes dock 40 procent för ett enskilt parti eller en koalition för att kunna bilda regering. Det tidigare regeringspartiet, mittenpartiet Demokratiska partiet (Pd), fick inte ens 20 procent och vänstern anses död av de flesta politiska bedömare.

Nu väntar månader av förhandlingar innan en regering kommer på plats. Om det misslyckas, måste nyval utropas.

Även om valet inte fick fram en vinnare så säger det mycket om situationen i landet.

– Vinnarna i valet är de som vill se en förändring och de som känner ett djupt missnöje med den etablerade politiska eliten efter tio års lågkonjunktur, som fått den sociala ojämlikheten att öka, säger Barbara Leda Kenny, delägare på Tuba, bokhandel, erotisk bazar och politisk mötesplats för kvinnor i det mångkulturella området Pigneto i Rom.

– Italienarna har röstat på dem som de tror ska kunna svara på de allvarliga problem landet står inför, fortsätter hon.

Det förklarar även det stora väljartappet för det historiskt starka mittenpartiet Pd (med en historiskt stor andel vänsterpolitiker) som anses ha tappat kontakt med verkligheten och den ideologiska basen med en vision om ett jämlikt samhälle.

Förutom att det visar på ett utbrett missnöje, synliggör valet även de stora sociala klyftor som råder mellan norr och söder.

Rasismen blomstrar

Lega, som ursprungligen bildades som ett regionalt parti, ville bryta loss flera norra regioner från övriga landet, som man menade parasiterade på den ekonomiskt starka nordliga landsändan. Femstjärnerörelsen har istället sin största väljarbas i det ekonomiskt svagare syd.

– Jag är mycket oroad, eftersom valresultatet visar att det är populistisk politik som människor känner att representerar dem på bästa sätt. En politik som hämtar näring ur rasismen för att skapa konsensus, säger Leda Kenny, som även är redaktör för en nättidning med fokus på teknik och genus.

Därmed sätter hon fingret på det som kom att bli den absolut avgörande frågan i valet, nämligen migrationen, vilket var precis vad La Lega och dess partiledare Matteo Salvini ville. Flyktingarna gjordes till slagträ i den politiska debatten och användes för att skapa konflikter mellan ”italienare” och ”migranter”. Det var det dominerande temat både i massmedia och på sociala medier, och Salvini tog varje tillfälle i akt att framträda i alla typer av program i olika mediekanaler. Partiet har fler följare än något annat parti på sociala medier.

Situationen nådde sin kulmen en månad innan valet då två våldsdåd inträffade i den lilla staden Macerata i centrala Italien. En dag i februari körde en man genom staden och sköt mot en rad personer med afrikanskt ursprung. Sex personer skadades. Strax innan den misstänkta gärningsmannen greps av polisen klev han ur bilen för att göra en romersk hälsning (mest känd som Hitlerhälsning, men som i Italien användes av fascisterna redan på 1920-talet) vid ett krigsmonument, insvept i den italienska flaggan.

Skjutningarna föregicks av ett uppmärksammat styckningmord: 18-åriga Pamela Mastropietros hade rymt från ett behandlingshem, och hennes kropp återfanns i två resväskor. Flera nigerianska medborgare häktades som misstänkta för brottet.

Bara timmar efter att nyheten nått allmänheten gjorde Legas partiledare valkampanj av händelserna. Det var enligt honom väntat att invandringen förr eller senare skulle utmynna i sociala konflikter. Mannen som hade skjutit mot de mörkhyade personerna fick också stora sympatier på sociala medier.

– Många är rädda. Vi känner oss som offer i det här, sade Samuel Kunoun. Han är ordförande för Anolf, en fackansluten organisation som arbetar med integration i Macerata, och själv med rötter i Nigeria strax efter dådet.

USA-höger

Christian Raimo, lärare och författare, säger att det politiska tomrum som uppstått i Italien de senaste tio åren, som en del av en större trend – demokratins kris – har gjort att det finns ett sug efter ett politiskt parti med en tydlig samhällsidé, vilket Raimo menar att det tidigare regeringspartiet, det relativt nybildade Partito Democratico (Pd), och Femstjärnerörelsen saknar.

– Fascisterna däremot erbjuder en klar idé om vilket samhälle de strävar efter, säger han.

I Italien har två fascistiska partier, Casa Pound och Forza Nuova, ännu längre ut till höger än La Lega, organiserat sig och vuxit under de senaste åren.

Raimo beskriver hur högern under 1990-talet och en bit in på 2000-talet rensade ut den gamla fascismen och putsade upp fasaden för att bli regeringsdugliga.

– Högern i Italien står modell för en höger som i USA representeras av Donald Trump och som kännetecknas av populism, etno-nationalism och nyfascism.

– När finanskrisen slog ned 2008 föddes ett helt nytt scenario. Med fler fattiga medborgare och ökande sociala motsättningar behövdes inte en ”rentvättad” höger längre. Nyfascisterna blev fascister, säger Raimo.

Under samma period hamnade även invandringen i centrum. På så vis är de framgångar som Casa Pound och Forza Nuova skördar i dag resultatet av en samhällsutveckling som gått snett. När Lega:s partiledare Matteo Salvini, kort efter Macerata-dåden, besökte den tidigare blomstrande industristaden Fabriano, där i dag 8 000 av befolkningen på 30 000 är arbetslösa, var tongångarna öppet rasistiska och det piskades upp en hatstämning.

Femstjärnan ett frågetecken

Forskaren och feministen Giorgia Serughetti från Milano-Bicocco-universitetet är mycket oroad över vad som väntar Italien.

– Samma politiska krafter som använder sig av migrationsfrågan för att vinna väljarstöd har ofta även en politik som vänder sig mot genus- och jämställdhetsutbildning och samtidigt försvarar basen för den ”naturliga familjen”, säger hon.

Högern framhåller den traditionella familjerollen: kvinnans uppgift är att föda barn.

– Reproduktionen av italienska barn innebär i sin tur att immigrationen av unga män från andra länder inte är önskvärd, eftersom man inte vill se en ”rasmix”.

Vad gäller kvinnors och hbtq-personers rättigheter ser hon två möjliga framtidsscenarier, ingendera av dem särskilt lugnande. Det första är att högern lyckas bilda regering.

– I en sådan regering skulle gammalmodig sexism av Berlusconi-snitt förenas med Salvinis och Melonis ”no gender”-diskurs med fokus på den traditionella familjen.

Det skulle även innebära totalt stopp i arbetet för att stärka hbtq-personers rättigheter, förutspår hon: – Högerpopulistiska och främlingsfientliga Legas ledare har under valkampanjen varnat för den fara det innebär om Elsa i Disney-filmen Frozen skulle bli lesbisk.

– Det finns en risk att utvecklingen drar åt ett konservativt och bakåtsträvande håll över hela linjen: stöd till mammor i stället för stöd till föräldraskap, fokus på traditionell familj snarare än kvinnors empowerment, litet eller inget arbete mot våld mot kvinnor, fortsätter Serughetti.

Om det i stället blir Femstjärnerörelsen (M5S) som bildar regering, så hänger framtiden på med vilka partier de i så fall allierar sig, menar Serughetti, och hänvisar till partiets besynnerliga konturlöshet: det är svårt att placera in det på en politisk karta.

– M5S är mycket tvetydiga när det gäller medborgerliga rättigheter.

Det är lika möjligt att föreställa sig en högergir, som en mer öppen och gynnsam inställning till olika rättighetsfrågor.

– Det beror på vilken av partiets själar som kommer att råda. N

Text & foto: Christin Sandberg

In i mörkret

Den svenska journalisten Åsa Erlandssons pris-belönta bok ”Det som aldrig fick ske”, som handlar om skolmorden i Trollhättan 2015, är samtidigt en sorglig berättelse om Sverige av i dag.

På förmiddagen den 22 oktober 2015 går en maskerad man iklädd lång, svart kappa och nazisthjälm med ett skarpslipat svärd in på Kronans skola i Trollhättan. Hans namn är Anton Lundin Pettersson, han är 21 år och uppvuxen i staden. Han har inte själv varit elev på skolan. Under några veckors tid har han kartlagt skolan, noggrant planerat hur han ska gå till väga, skaffat mordvapnet och rekvisitan. 

Han väljer ut sina offer utifrån deras utseende. De män och pojkar – han låter bli flickor och kvinnor – som han tycker ser mest utländska ut.

Han marscherar målmedvetet genom skolan. Han tar sig till och med tid att stanna upp under mördarturnén för att posera på ett foto tillsammans med två elever. På svärdet som han håller i sin hand finns blodet från två av hans offer.

Han är där av en anledning: som den hjältekrigare han ser sig som ska han befria Sverige från utländska parasiter. Kallblodigt hugger han ner tre personer och skadar ytterligare en innan han skjuts av polisen. Tio minuter av vansinne. Senare på dagen avlider Anton på sjukhuset av skottskadorna. Polisens gärningsmannaprofil säger att det var ett ”suicide by cop”, det vill säga ett självmord där tillvägagångssättet är att provocera fram dödligt våld från polisen. Det blodiga attentatet skakar naturligtvis hela landet. Det är det första skoldådet av det här slaget i Sverige. Finland däremot har haft flera allvarliga skolskjutningar, Jokela 2007 och Kauhajoki 2008, i vilka tjugo personer miste livet. 
”Det som aldrig får ske, det har skett idag”, säger statsminister Stefan Löfven på presskonferensen samma dag. Det som aldrig fick ske är också titeln på journalisten och författaren Åsa Erlandssons bok, i vilken hon fördjupat och välformulerat berättar vad som hände den där höstdagen för två och halvt år sedan. Mycket välförtjänt vann hon Stora Journalistpriset förra året i kategorin Årets berättare med motiveringen ”För att hon genom virtuos berättarteknik kryper in under skinnet – på både mördare och läsare – och därmed får oss att inse vidden av ett av de värsta rasistdåden i svensk historia.”

Från reportage till bok

Vi träffas en kall marseftermiddag i Uppsala. Lite senare ska Åsa Erlandsson prata om Det som aldrig fick ske på biblioteket i stadsdelen Stenhagen. Sedan boken utkom i höstas reser hon runt i landet för att tala om den, träffa och prata med läsare, skolpersonal, poliser, journalister, ungdomar. Till vardags jobbar hon som redaktör på tidningen Svensk Polis.

– Jag bara väntade på att någon skulle intervjua patrullen som var först på plats vid Kronan. Då det aldrig kom någon, förstod jag att poliserna inte ville prata. Jag ville ändå försöka få dem att berätta om sina upplevelser. Det resulterade i reportaget ”Tillbaka på Kronan”, där poliserna som jag kallar ”Anna” och ”Stefan” för första gången offentligt berättar vad som hände. Sedan kontaktade Norstedts förlag mig och frågade om jag ville skriva en hel bok om dådet, berättar Erlandsson.

Det är väldigt ovanligt att svensk polis använder sig av tjänstevapen. Än mer ovanligt är det att polisen skjuter ihjäl någon. Efter skolskjutningen i Jokela ändrade svensk polis sin taktik för att hantera så kallat pågående dödligt våld, som till exempel en skolskjutning eller ett terroristattentat. Samtliga poliser i yttre tjänst utbildas numera i att hantera PDV – pågående dödligt våld – vilket innebär att de i första hand ska stoppa gärningsmannen, och inte invänta förstärkning. Första prioritet är inte heller att ta hand om skadade, något som annars sitter i ryggmärgen på poliser.

I boken möter vi offren genom deras anhöriga, poliser, vårdpersonal och personal på skolan. Erlandsson lämnar inget åt slumpen och låter inga lösa trådar bli hängande i luften. Gediget journalistiskt arbete när det är som bäst. 
Vi får veta mer om gärningsmannen Anton Pettersson och vem han egentligen var bakom masken. För en gång var också han en liten pojke med solsken i blick som lekte med ett piratskepp – vilket vi kan se på det fotografi, som Erlandsson fått av Petterssons storebror. Han är den enda i familjen som hittills talat med någon utomstående. Mamman och pappan orkar helt enkelt inte.

Vad var det egentligen som hände med den glada pojken och som fick honom att femton år senare ikläda sig en bisarr maskering och bli en mördare? Vad var det som gick så fruktansvärt fel? Det finns naturligtvis inget enkelt svar eller ens ett svar, frågan är mer komplex än så.

Marinerad i nätvåld

Det som aldrig fick ske är också en berättelse om Sverige idag. Förtjänstfullt sätter Erlandsson dådet i Trollhättan i sin historiska och samtida kontext – för att bredda bilden och visa på att Pettersson inte alls var någon ensamagerande galning eller ett enskilt monster.

Början av 1990-talet kan ses som en politisk vattendelare i Sverige. Landet upplevde den största flyktingströmmen sedan andra världskriget, i form av människor som flydde inbördeskrigets Jugoslavien. Flyktingförläggningar brann, skinnskallar drev runt på gatorna och det politiska partiet Ny demokrati satt i riksdagen och spred rasistiska budskap. I just Trollhättan skedde flera brutala våldsdåd mot invandrare. Staden fick stämpeln ”rasismens huvudstad”.

Tjugo år senare upprepar historien sig. Också nu upplever vi ett allt hårdare och alltmer polariserat samhällsklimat. Också nu frodas rasismen och främlingsfientligheten – i politiken och inte minst på nätet. Rasistiska uttalanden och kommentarer är en del av vårt offentliga samtal. Redan dagen efter morden slog polisen fast att dådet i Trollhättan var ett hatbrott.

– Jag såg om tv-serien Lasermannen för ett tag sedan. Jag slogs av att polisens gärningsmannaprofil om John Ausonius påminner starkt om Anton Petterssons. Båda levde ensamma, hade ingen sysselsättning eller annat socialt sammanhang. De sökte ensamheten, men led samtidigt svårt av den. Ausonius var ingen dumskalle. Pettersson hade högsta betyg i flera ämnen i skolan. Däremot var han socialt handikappad. Jag har aldrig studerat en så ensam människa, påpekar Erlandsson.

I USA kallas de lone wolves, ensamvargar. Inom svensk polis kallas de ensamagerande våldsverkare. Det är gärningsmän som går under radarn, håller allt för sig själva. De är ofta tidigare ostraffade, planerar och finansierar sina dåd på egen hand, och har ingen synbar koppling till någon grupp eller organisation.

– Det är dubbelt. Förvisso var Pettersson en extremt ensam människa. Däremot är det fel att säga att han verkade och agerade utan sammanhang. Han beundrade till exempel Anders Behring Breivik och Columbinemördarna. Hur ensam han än var i det verkliga livet, var han det inte digitalt. Han följde rasistiska nätforum, spelade våldsamma dataspel, konsumerade oerhörda mängder vålds-och porrvideor. Han marinerade sig själv i hat och våld. Jag har följt honom i hans digitala fotspår. Han bröt aldrig av genom att titta på något lättsammare.  Under årens lopp radikaliserades han framför datorn. Jag tror också att om han hade fått fast jobb på sin sista praktikplats, så hade det inte behövt gå som det gick. Det blev ytterligare ett misslyckande för honom. Spiken i kistan, säger Erlandsson.

Autism och självhat

I familjen Pettersson fanns en vurm för vikingatiden och ett stort intresse för fornnordiskhet som kan kopplas till det nationalkonservativa. Man upplevde att Sverige gått förlorat i och med invandringen. En av Anton Petterssons släktingar hade under en ganska lång tid efter dådet kvar sin Facebookprofil – en vikingakrigare med höjt svärd. Anton iscensatte sig själv som en supermanlig hjältekrigare som ville rädda nationen.
Det paradoxala är att familjen uppfattade Anton som en vänlig, blyg person och en stor djurvän. Erlandsson upptäckte efter ett tag att Pettersson skickat ett hemligt avskedsbrev via en spelchat – något som polisen helt hade missat. Det skiljer sig innehållsmässigt från det brev som fanns i hans lägenhet och som bara handlade om invandrarhat. I det digitala brevet nämns inte detta med ett ord – här talar Pettersson enbart om sitt självhat. Brevet är skickat till en jämnårig man i Holland som Pettersson kallar för ”min enda vän i världen.” Han avslutar brevet med ”jag älskar dig”.

Vi har talat mycket om Pettersson, våldsdådet, dagens Sverige och debattklimat. Erlandsson poängterar att boken inte främst handlar om Anton Pettersson, utan minst lika mycket om offren.

– Däremot är Pettersson inte längre en gåta för mig. Han borde ha utretts inom psykiatrin och fått hjälp. Hans bror funderade kring att han hade autism, men gick aldrig vidare med det. Brodern berättade att man inte pratade om känslor hemma. Man fiskade, snickrade på huset, grillade. Men frågade inte varandra hur man mår. Anton Pettersson blev inte den martyr eller ikon han hade tänkt sig bli. Visst finns det kommentarer på nätet som hyllar hans dåd, men i det stora hela och jämfört med andra gärningsmän så blev det tyst och ensamt runt hans person även efter hans död.

De vuxnas svek

Jag undrar vad som förvånar Åsa Erlandsson mest i Trollhättandådet, nu när det gått några år.

– Att Pettersson tilläts gå så ensam och osedd genom hela sitt liv. Att jag trots stora ansträngningar inte hittat en enda vuxen kring honom som reagerade, som till exempel försökte initiera ett orossamtal, en utredning av hans svårigheter att förstå sociala koder, göra en orosanmälan – eller bara försöka nå Pettersson inne i bubblan. Det är som om han blev sviken av hela vuxenvärlden under hela barndomen, tonåren och åren efter det. Han hade inte en enda vän. Den här typen av djup isolering ser man nästan annars bara kring gamla människor.

Dessvärre kommer det att hända igen, befarar Erlandsson. Hon lyfter fram att vi har haft en homogen välfärd. Den stora massan i Sverige har haft det ganska bra. Därför bekymrar det henne att Sverige slits isär – både vad gäller ekonomi och klass, men också ifråga om debattklimatet. Det är lättare att radikaliseras när man befinner sig i enskilda filterbubblor. De naturliga kontaktytorna och mötena mellan människor minskar.

Erlandsson poängterar att vi måste börja se de tysta och ensamma barnen. De som till synes har allt, men som är isolerade, utanför. De sköter sig, kommer i tid, gör sina läxor, stökar inte. Är det något som arbetet med boken har lärt henne är det att ”hälsan inte tiger still”. En pedagog på Kronans skola sade efteråt att ”Vi har massor med olika program och handlingsplaner för våra elever. Mot mobbing, mot hedersförtryck – men inget mot
ensamhet”. N

Ylva Larsdotter

Stephen Hawking: socialisten som ville till stjärnorna

Få giganter inom vetenskapen tornar så högt som den lille mannen i rullstolen. I Albert Einsteins och Isaac Newtons fotspår förändrade han vår uppfattning om universum och om verklighetens sammansättning. I dag då nyheten om hans död nådde oss, har många spaltmeter skrivits om hans enorma forskargärning. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hans socialistiska världssyn.

Den brittiska forskaren och författaren Stephen Hawkings bortgång vid en ålder av 76 år har berört många, och i vetenskapen gapar ett stort hål efter mannen som tog det som sin livsuppgift att utröna, med författaren Douglas Adams ord, hemligheten med “livet, universum och allting”. Hawking var inte bara en av vår tids allra största teoretiska fysiker och kosmologer, utan också en humanist och humorist. Få har bidragit med så mycket till populariseringen av vetenskap, dels på grund av att han i sin rullstol blev en så ikonisk figur, men också tack vare hans torra brittiska humor, som han gärna delade med sig av i böcker och intervjuer.

Efter sitt populärkulturella genombrott 1988 med boken Kosmos: en kort historik, blev Hawking en av vår tids mest kända personer, och han bjöd flitigt på sig själv, till exempel genom cameoroller i tv-serier som The Simpsons, Star Trek och The Big Bang Theory. Med åren blev Hawking, med sin rullstol och talsyntetisator, sinnebilden för ett geni. Hans stora popularitet kan delvis förklaras med hans eget stora tycke för populärkultur, i synnerhet science fiction, och att han kunde föra allvarliga diskussioner kring frågor om utomjordiskt liv, kolonisering av andra planeter och ett framtida robotsamhälle.

Som det geniet och den superstjärna han var, fick Hawking ofta frågor som berörde politik. På det stora hela var han motvillig att diskutera politik med journalister, och avhandlade ofta ämnet med ett skämt – till Kitty Ferguson, som skrivit den mest kända biografin om honom, sa han att en av de saker han ångrade mest i livet var att han aldrig fick tillfälle att köra över Margaret Thatchers tår med sin rullstol. Han körde 1977 över Prins Charles tår, och det ryktades om att han hade för vana att ”av misstag” köra på folk han inte gillade. Hawking förnekade det, men inte särskilt övertygande. ”Det är ett illvilligt rykte, och jag kommer att köra över alla som sprider det vidare”, sa han till Ferguson.

På grund av sin universumsomspännande forskning var det naturligtvis omöjligt för Hawking att inte komma in på frågor som anknöt till politik och samhället i stort. Som övertygad ateist tenderade han att stöta sig med religiösa samfund, som då han lade fram tanken om att människan genom att finna svar på exakt hur universum fungerar, i praktiken skulle överta en presumtiv guds roll.

När Hawking, speciellt under senare år, uttalade sig politiskt, verkade medierna varje gång överraskade över hans vänstersinnade åsikter. År 2015 stödde han helhjärtat den gamle socialisträven Jeremy Corbyns val till Labours ordförande, även om han sedermera uttryckte besvikelse över Corbyns ledaregenskaper. Samma år deltog Hawking i en Reddit-diskussion där han fick en fråga om hotet för ökad arbetslöshet i samband med automatiseringen av samhället. Hawking svarade:

”Om maskiner producerar allt vi behöver, kommer resultatet att avgöras av hur saker distribueras. Alla kan njuta av ett liv fyllt av lyxig fritid om det maskinproducerade överflödet delas jämnt, eller så kan det hända att merparten av alla människor blir totalt utarmade om maskinernas ägare lyckas med sin lobbning mot utjämnad resursfördelning. För tillfället ser det ut som om vi skulle vara på väg mot det senare alternativet, med en teknologisk utveckling som driver på allt djupare ojämlikhet i samhället.”

Stephen Hawking samtalar med president Barack Obama i Vita huset 2009. Foto: Wikipedia Commons.

Stephen Hawking uttryckte också i övriga sammanhang sporadiskt sina vänstersympatier offentligt. Under USA:s presidentval år 2000 stödde han Al Gore och när Hawking i fjol varnade för att Donald Trumps hot om att dra USA ur Paris klimatavtal kunde ha katastrofala följder för klimatet, eggade han så upp opinionsredaktörerna på högertidningen Washington Examiner, att de publicerade en ledare med rubriken ”Stephen Hawkings oförsvarliga politisering av vetenskapen”. Hawking har i tiotals år varnat för klimatuppvärmningen, och har förutspått att den kommer att leda till att människan blir tvungen att kolonisera andra planeter för att överleva. (En annan tv-känd vetenskapsman, Brian Cox, har visserligen gett Hawking svar på tal genom att påpeka att om vi en dag har tekniken för att göra en närliggande planet beboelig för människor, kan vi lika gärna använda samma teknik för att göra jorden beboelig igen.)

Sin politiska övertygelse fick Stephen Hawking från sin mamma Isobel. Stephen växte upp i Oxford och småstaden S:t Albans strax utanför London. Både pappa Frank och mamma Isobel var Oxfordutbildade, men familjen levde trots det relativt fattigt. I S:t Albans stack de excentriska och högst intellektuella Hawkings ut. Deras middagar förlöpte enligt Ferguson ofta i tysthet eftersom alla familjemedlemmar läste varsin bok. De bodde i ett trångt och förfallet hus och åkte omkring i ett gammalt bilskrälle som tidigare hade varit en Londontaxi, skriver Michael White och John Gribbin i en annan Hawking-biografi. Frank Hawking var medicine forskare, och som chef för parasitologiavdelningen vid det brittiska institutet för medicinsk forskning tillbringade han långa perioder utomlands, huvudsakligen i Afrika, så uppfostran av Stephen och hans tre yngre syskon föll långt på mamman.

Isobel Hawking (född Hadley) var en av de få kvinnor som på 1930-talet fick möjlighet att ta examen från Oxford, där hon studerade filosofi, ekonomi och samhällsvetenskaper. På grund av utbredda fördomar i samhället lyckades Isobel aldrig få ett arbete som motsvarade hennes utbildning, utan hoppade mellan diverse sekreterar- och assistentjobb som hon var fruktansvärt överkvalificerad för, enligt Paul Strathems bok Hawking and the Black Holes.

Något annat som kan ha legat henne i fatet var hennes uttalade politiska aktivism: som yngre var Isobel en övertygad kommunist, och även om hon övergav sin starkaste revolutionära ideologi, kallade hon sig livet ut för socialist.

På 50- och 60-talet deltog Isobel Hawking aktivt i den brittiska anti-kärnvapenrörelsen, och deltog i flera av de så kallade Aldermaston-marscherna för nedrustning. Strathem påpekar att den här typen av medborgaraktivism under denna tid i Storbritannien sågs ner på som den värsta formen av ”antisocialt beteende”. Etter värre måste det ha ansetts att hon drog med sig sina unga barn på demonstrationerna.

Hawking 1993. Foto: Nasa

Vid sidan av det stora intresset för matematik, fysik och kosmos, upptogs den unga Stephen Hawkings liv också av klassisk musik, sci-fi och politiska diskussioner med vänner. Han var liksom mamman en hängiven ateist och socialist, till den grad att då hade familjen ordnat med ett rum på en privat klinik då han blivit diagnostiserad med sin muskelsjukdom, vägrade han ta emot det – det gick emot hans principer att använda sig av privat sjukvård. Hawking var en livslång Labour-väljare och stödde tanken på basinkomst och robotskatt.

På senare år deltog Stephen Hawking aktivt i diskussionen kring privatiseringen av det brittiska hälsovårdssystemet NHS. I augusti 2017 skrev han ett brinnande politiskt försvarstal för ett offentligt kontrollerat och finansierat hälsovårdssystem, och noterade att utan den vård han fått för den muskelsjukdom han diagnostiserats med 1962, skulle han inte ha varit i livet. Hawking lyfte fram USA som ett varnande exempel och uppmanade politikerna att inte låta multinationella, vinstmotiverade företag överta kontrollen av en för medborgarna livsviktig basservice. Han noterade också att opinionsmätningar tydligt visade att en majoritet av britterna stöder offentlig hälsovård:

”Därför är det bästa sättet att stöda NHS att stärka medborgarnas inflytande i samhället. Det finns två prioriteter. För det första: tydligt information om att offentlig service inte bara är det rättvisaste sätter att erbjuda hälsovård på, utan också det mest kostnadseffektiva. För det andra behöver vi en stark röst och politiska krafttag för att få politikerna att agera för vårt bästa.

Om det här låter politiskt, så är det för att NHS alltid ha varit politiskt. Då systemet inrättades, mötte det på hårt politiskt motstånd. Det är Storbritanniens främsta offentliga tjänst och en hörnsten i vårt samhälle, det är något som binder oss samman. Folket uppskattar NHS och är stolta över att alla behandlas jämlikt då de är sjuka. NHS visar oss från vår bästa sida. Det är något som vi inte får förlora.”

Vad Stephen Hawking skulle ha att säga om den pågående sote-reformen i Finland torde stå relativt klart.

Stephen Hawking drevs av en oändlig nyfikenhet och törst efter kunskap. Då han som ungdom valde matematik och fysik som studieområde, gjorde han det för att det enligt honom var de discipliner som hade störst möjlighet att ge svar på ”varifrån vi kommer och varför vi är här”, med hans egna ord. Då han som 21-åring diagnostiserades med en obotlig muskelsjukdom gav läkarna honom två år till att leva. Men som om fast besluten att inte ge upp innan han funnit svaret på universums gåta, vägrade han acceptera sin dödsdom, utan levde 53 år till.

Trots sin pessimism angående jorden, som han var övertygad att människan inom de närmaste 1 000 åren skulle göra helt obeboelig, var han optimist då det gällde vetenskapen. Fysiskt en fånge i sin förlamade kropp, vågade han i tanken ge sig ut på långt mer hisnande färder än de flesta andra. Med döden ständigt överhängande, var hans tidsperspektiv inte ett människolivs spann, utan tusen år i framtiden. Angående vetenskapen var han en ständig optimist, och därför också i förlängningen angående människan. Han må ha varit pessimistisk angående människosläktet, men han var inte determinist. Vetenskapen skulle ta människan till Mars och vidare, eftersom vi människor också har möjligheten att välja, till skillnad från övriga arter på jorden.

Vetenskapen kunde och skulle användas för människans och planetens bästa, var Stephen Hawkings fasta övertygelse – och då menade han alla människors bästa. Det är inte långsökt att tänka sig att Hawkings socialistiska bakgrund bidrog till hans iver att popularisera vetenskapen och kunskapen om universum, att uppmana och sporra unga att studera och intressera sig för världen omkring dem. Resan till stjärnorna skulle inte vara reserverad för de priviligierade få, utan oss alla. Kanske är denna längtan till stjärnorna något som ”visar oss från vår bästa sida. Något vi inte får förlora”.

Janne Wass

 

En kurdisk författare som översätter Södergran

– Jag begav mig till Sverige för att kunna skriva litteratur på det förbjudna språket – kurdiska, säger den svensk-kurdiska författaren och översättaren Firat Cewerî, som just nu är aktuell med en översättning av Edith Södergrans diktsamling Landet som icke är.

Firat Cewerî föddes och växte upp i provinsen Mardin, ett kosmopolitiskt och mångkulturellt område i sydöstra Turkiet. Cewerî, som alltsedan tonåren drömt om att bli författare läste på turkiska men skrev på kurdiska – men att skriva på kurdiska var, med hans egna ord, som att leka med elden. I början av år 1980, när det blev alltmer uppenbart att militären var på väg att genomföra en kupp, memorerade den unga Cewerî alla dikter han dittills skrivit och beslutade sig för att lämna landet och bege sig till Sverige. Samma år kom militären till makten.

  Jag begav mig till Sverige för att kunna skriva litteratur på det förbjudna språket – kurdiska.

Vad betyder din kurdiska identitet för dig?

– Om inte inte kurderna hade befunnit sig i en sådan helvetisk situation och ifall inte det kurdiska språket och den kurdiska identiteten varit förbjudna och kurderna förtryckts, förflyttats och gång på gång drabbats av folkmord, så hade den kurdiska identiteten nog inte spelat en så stor roll för mig. Jag tänker ju alltid på min mor, som förde över ett förbjudet språk till mig, men som aldrig har kunnat läsa det jag skrivit. För hennes generation var situationen ännu värre.

När och hur började du skriva? Var det självklart för dig ända från början att du skulle skriva på kurdiska?

När jag kom upp i tonåren lärde jag mig det arabiska alfabetet och kom över en bok på kurdiska som var skriven på vers och handlade om profeten Mohammeds liv. Några år senare blev jag kommunist. Vi läste mest marxistisk litteratur men jag började också läsa de franska och ryska klassikerna. Och jag läste förstås mycket poesi. Majakovskij var min favoritpoet. Federico García Lorca, Pablo Neruda och Nazim Hikmet var också några av mina favoriter. Allt jag läste var på turkiska. Kurdiskan var förbjuden och sedan den turkiska republiken bildades 1923, hade inte en enda bok på kurdiska kommit ut i Turkiet. 1987 kom jag över en diktsamling på kurdiska skriven av poeten Cegerxwin, som ursprungligen var från den turkiska delen av Kurdistan men som levde i exil i Syrien. Den diktsamlingen inspirerade mig till att börja skriva på kurdiska och sedan läste jag högt för mina vänner som inte trodde sina öron. Att skriva på kurdiska var ett politiskt ställningstagande för mig. Men samtidigt slutade jag med partipolitiken redan i tjugoårsåldern och rörde mig enbart i litteraturens värld.

Exilen och Sverige

Hur kom det sig att du begav dig just till Sverige?

Redan innan jag lämnade mitt gamla hemland och gav mig i väg, var mitt mål att jag skulle till Sverige. Namnet Sverige hörde jag första gången av Musa Anter, en legendarisk kurdisk intellektuell som senare mördades vid 75 års ålder i staden Diyarbakir 1992. På sjuttiotalet hade Musa Anter skrivit en dikt på kurdiska och därför ville man lyncha och avrätta honom. Så när han hörde att jag skrev poesi på kurdiska blev han mycket orolig för vad som skulle hända mig. När jag sade att jag ville lämna landet och bege till en plats där jag kunde skriva utan att bli arresterad, torterad eller avrättad nämnde han genast Sverige.

Det första jag gjorde när jag kom till Sverige var att jag skaffade mig en skrivmaskin och skrev ner alla dikter som jag hade smugglat ut ur landet genom att memorera dem. Men när jag satt instängd i mitt rum och skrev trodde jag att vartenda ljud och varenda röst som hördes utifrån kom från polisrazzior. Det tog flera år innan jag lyckades befria mig från dessa tvångstankar. Att skriva var för mig också ett slags bearbetning, litteraturen blev en tröst. Jag skrev dag och natt, hela tiden; på bussen, på tåget, på caféer. Med tiden började jag läsa mindre litteratur på turkiska och mera på svenska. Jag läste hela tiden: Strindberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist. Men jag envisades med att skriva på kurdiska. Jag lämnade poesin och skrev noveller, och sedan klev jag in i romanvärlden. Om jag inte hade kommit till Sverige, så hade jag sannolikt inte gjort så mycket för litteraturen och för det kurdiska språket. Sverige har gett mig mitt språk och min identitet. Det är tack vare Sverige som jag nu har skrivit och översatt ett fyrtiotal böcker.

Nûdem – en samlingsplats

Firat Cewerî har skrivit ett flertal romaner, som också har översatts till turkiska och fått stor uppmärksamhet i turkiska medier. Hans noveller och romaner har översatts till flera språk och adapterats för film och teater. Fram till mitten av 1990-talet var det förbjudet att ge ut kurdiska böcker i Turkiet, så Cewerî startade ett förlag i Sverige där han kunde ge ut både sina egna och andra kurdiska författares verk. Senare blev situationen för den kurdiska litteraturen i Turkiet en aning bättre.*

Sedan tio år tillbaka kommer alla mina böcker ut i Turkiet. Mina kurdiska böcker kommer ut på ett kurdiskt förlag och de turkiska på ett turkiskt. Numera finns det ett tiotal kurdiska förlag som ger ut kurdisk litteratur och det finns också en och annan litteraturtidskrift.

År 1992 grundade Cewerî den kurdiska kulturtidskriften Nûdem, som snabbt blev en viktig samlingsplats för exilkurder i hela världen.

Mellan 1980 och 1990 läste jag många litterära tidskrifter. Jag prenumererade på ett stort antal svenska, finlandssvenska och turkiska tidskrifter – till och med på några franska, fast jag inte kunde någon franska. Men det fanns ingen tidskrift på kurdiska som ägnade sig åt litteratur och kultur. Genom att jag hade börjat skriva vid rätt unga år kände alla kurder som sysslade med litteratur mig. Jag ville ge ut en partipolitiskt obunden tidskrift som skulle samla alla kurdiska författare i Europa, USA, Australien och Mellanöstern under samma paraply. Jag döpte tidskriften till Nûdem, som betyder Ny tid. Ny tid är på kurdiska Dema . Dem betyder tid och nû betyder ny, men jag vände på det och så blev det Nûdem. Tidskriften kom ut i tio år, mellan 1992 och 2001. Varje nummer var cirka 200 sidor tjockt och fyllt med kurdiska originaltexter; poesi, noveller, intervjuer, bokrecensioner, konstkritik, essäer. I varje nummer presenterade vi också någon eller några svenska författare. I början var kurderna litet skeptiska, men efter några år blev tidskriften för många nästan som en helig bok. En hel generation författare växte upp med Nûdem och i dag heter hundratals kurdiska flickor Nûdem. När jag tänker på det blir jag förstås oerhört glad.

Plågornas furste

Vid sidan av sitt eget författarskap har Cewerî hunnit översätta ett stort antal verk av bland annat Yaşar Kemal, Anton Tjechov, Fjodor Dostojevskij, Steinbeck, Astrid Lindgren, Henning Mankell och nu senast poesi av Gunnar Ekelöf och Edith Södergran.

Böcker som jag läser och tycker om vill jag att också ska finnas på kurdiska. Jag skulle egentligen vilja översätta hela världslitteraturen till kurdiska. Södergran och Ekelöf översatte jag redan för cirka tjugofem år sedan. Jag översatte då bara enstaka dikter av dem och av Karin Boye, som jag publicerade med korta presentationer i Nûdem, men det var min dröm att en gång översätta en hel diktsamling av var och en. Så nu återstår ännu att översätta Boye.

Din översättning av Ekelöfs Dīwān över fursten av Emgión utkom i slutet av förra året och firades med en utgivningsfest på svenska konsulatet i Istanbul. Kan du berätta något om ditt arbete med Ekelöfs dikter och dina tankar kring innehållet i Dīwān?

När jag i mitten av nittiotalet av en slump översatte Ekelöfs dikt ”Bödel” till kurdiska och publicerade den i Nûdem fick jag oerhört starka reaktioner från läsarna. De undrade hur en svensk poet kunde skriva så gripande om bödlar och tortyr. Jag undrade också själv hur Ekelöf kunde skriva så djupt om ett sådant ämne, så noggrant beskriva de torterades känslor inför sina bödlar. Så jag ville lära mig mer om denna svenska poet som velat fly från den svenska tryggheten och bege sig till kurdisk mark; dock utan att finna ro där. ”Bödel” blev för mig en ledsagare in i hans värld; jag ville förstå varför han led så mycket av inre smärta. Ju mer jag rörde mig i hans personliga och poetiska värld, desto mer kände jag samhörighet med honom.

– När jag sedan läste Dīwān över fursten av Emgión så blev jag helt och hållet ett med honom. Dīwān är kanske Ekelöfs mest kända och betydelsefulla verk. Det handlar om en kurdisk furste, en furste som inte förekommer i historieböckerna, men som Ekelöf har skapat för att dra uppmärksamhet till kurdernas kamp och lidande. Enligt Ekelöf kan Emgión betyda många saker, medan fursten är namnlös. Fursten är möjligen Ekelöf själv som via den kurdiske fursten vill framställa sina egna plågor. Han skrev detta verk i Istanbul och hans diktade furste, bördig från staden Van och av yezidisk härkomst, hade utsatts för tortyr av bysantinska bödlar i Konstantinopel.

Mod och kamp

Nu då din översättning av Landet som icke är utkommer, så är det en tjugofem år gammal dröm som går i uppfyllelse. När vi träffades i Visby sade du att du tyckte att Edith Södergrans dikter kändes väldigt moderna.

– Min första kontakt med Edith Södergran var när jag för 25 år sedan översatte hennes dikt ”Tre systrar” för Nûdem. Jag skrev då också en kort presentation av henne och av den finlandssvenska litteraturen. När jag fördjupade mig i Södergrans poetiska värld blev jag mycket tagen av hennes mod, kamp och hennes förmåga att utrycka sig lyriskt. Både tematiken och stilen i hennes poesi känns så moderna. Hon är kvinna, hon talar till både kvinnor och män och hon strävar efter respekt och jämlikhet mellan könen. Vissa av hennes dikter fick mig att tänka på de kurdiska kvinnor som med oerhört mod kämpade mot den terroristiska islamistiska organisationen IS. Jag tyckte nästan att jag hörde dem läsa högt ur Södergrans poesi:

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,

oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,

tunga bränningar och förflugna fåglar,

vi äro de minst väntade och de djupast röda,

tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.**

– När det gällde titeln Landet som icke är tyckte jag att den passade så bra till den kurdiska utgåvan. Den före detta svenske diplomaten Ingmar Karlsson har också skrivit en bok med samma titel. Karlssons bok handlar om Kurdistan och Kurdistan är – åtminstone för Turkiet, Syrien, Irak och Iran – landet som icke är. Men kanske kommer Södergrans Landet som icke är någon gång att bli mitt land som är. N

Text My Lindelöf
Foto Dilam Bozyel

Rojavas gräsrotsdemokrati skrämde Erdoğan till anfall

Den 20 januari i år startade Turkiet en militär operation i Afrin i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Civilbefolkningen lider svårt när turkiskt stridsflyg bombar byar, städer och flyktingläger. Många av dödsoffren är civila, och bland dem finns många barn. Den humanitära situationen förvärras snabbt. Samtidigt har de organisationer som styr Afrin, inte minst de kurddominerade styrkorna, gjort helt avgörande insatser för att bekämpa terrorgruppen IS.

Orsakerna till den turkiska invasionen i Afrin i Syrien är främst två: president Recep Tayyip Erdoğan vill visa framför allt USA vem som bestämmer i regionen. Han vill samtidigt strama åt kontrollen i landet ytterligare. Erdoğan kallade nyligen Syriens president Bashar al-Assad ”terrorist”. Assad må vara en skurk, men som president har han definitionsmässigt rätt att beordra militära operationer i landet (naturligtvis inte utanför det). ”Terrorist” betyder alltså enligt Erdoğans definition helt enkelt motståndare. På samma sätt har turkiska regeringstidningar genomgående kallat medlemmar i Afrins civilförsvar YPG för terrorister utan något belägg för att de skulle ha brukat våld. (Det kvinnliga civilförsvaret YPJ nämns aldrig, det anses väl inte tillräckligt skräckinjagande.) Man har med andra ord låtit påskina att Afrin utgör en allvarlig säkerhetsrisk och därför måste oskadliggöras.

Men det är svårt att tro att det lilla Afrin, en del av det självstyrande kurdiskdominerade Rojava, skulle ha utgjort något som helst hot mot Turkiets säkerhet. En kolumnist i ett regeringsorgan räknade nyligen upp några attacker: 10.9.2015 dödade en terrorist från Afrin en turkisk soldat vid gränsen, 18.9.2016 angrep en grupp terrorister från Afrin en polisstation vid gränsen, 22.3.2017 attackerade YPG-terrorister en gränspolisstation och dödade en soldat. Enligt honom har flera andra fall förekommit, men dessa var uppenbarligen de mest anmärkningsvärda.

I så fall är det ju svårt att tro att Turkiet verkligen tvingats till att avvärja hoten mot sin säkerhet genom en operation som kräver större offer också på den turkiska sidan. Den senaste siffran verkar ha getts 27.1, då 3 turkiska soldater dödats och 30 sårats, medan 13 soldater i Fria syriska armén (FSA), som strider med turkarna, också dödats under operationens första sju dagar. Samtidigt hade minst 294 motståndare dödats eller sårats.  Det tyder ju på att civilförsvaret i Afrin inte bestått av utbildade, anfallsinriktade och ordentligt beväpnade soldater. I fortsättningen har de egna förlusterna inte angetts, bara motståndarnas. Den 31.1 angavs 712 motståndare ha dödats eller sårats. Hur många civila som dödats har man aldrig angett.

Kopplingar till al-Qaida

Turkiet har bara till en mindre del använt egna trupper i Syrien, utan litar mest på delvis turkiskfinansierade FSA, som använts också för tidigare expeditioner. FSA-kommendören major Yasser Abdul Rahim (bilden) är också kommendör för Failaq al Sham, en av de islamistiska grupperingarna i Aleppotrakten. Han har deklarerat att FSA:s syfte är att driva ut YPG ur området och återge det åt araberna. Failaq al Sham arbetar för en islamisk stat, baserad på salafistiska principer och har haft anknytning till al-Qaida.

Detta ger en bättre fingervisning om de verkliga drivkrafterna för operationen. Turkiska parlamentets talman Ismail Kahraman har betecknat den turkiska offensiven som en jihad, ett heligt krig. ”Vi är nu i Afrin. Vi är en stor stat. Utan jihad kan inga framsteg ske, ingen kan stå på sina egna två ben”, sa han.

Toni Alaranta, Turkiet-forskare vid Utrikespolitiska institutet, konstaterar att syriska Failaq al-Sham har sina ideologiska rötter i Muslimska brödraskapet, och därmed står Erdoğans parti AKP mycket nära. Gruppen har stridit mot Damaskusregeringens trupper och de syriska kurderna. De har utgjort en synlig del av den salafist-jihadistiska koalition som varit knuten till al-Qaida – ”det är inte fel att säga att Failaq al-Sham i Syrien strider som al-Qaidas vapenbroder”, skriver Alaranta.

Muslimska brödraskapet, som drivit en mycket militant politik, uppstod i Egypten, men har spritt sig till många andra länder i regionen, också Syrien. Erdoğan står rörelsen mycket nära, men har inte gett den öppet spelrum i Turkiet, kanske för att han själv vill driva den radikalislamistiska politiken. Alaranta tror att Turkiet nu inte bara vill hålla kurderna borta från landets gränser, utan också skapa ett av Turkiet beroende protektorat i norra Syrien, som i högre eller lägre grad följer Muslimska brödraskapets ideologi.

Alaranta ser också en annan förklaring till Turkiets expansiva politik: man drömmer sig tillbaka till det osmanska rikets storhet. Riket hade ju naggats i kanterna under de föregående två seklerna, men det var 1918 fortfarande ett väldigt rike som förenade politisk och religiös makt. Den moderna osmanturkiska konservativa sunnirörelsen strävar till att återställa eller bygga upp en regional ordning baserad på sunni-islam. (De shiamuslimska, men rätt sekulariserade aleviterna är helt utestängda från makten i AKP:s sunni-Turkiet.)

Rojava ideologiskt hot

Den allmänna inställningen i Turkiet är att man i Syrien kämpar mot samma kurdiska fiende som i hemlandet. President Erdoğans nuvarande talesman Ibrahim Kalin har stämplat de syriska kurdernas ledning som anhängare av PKK, som enligt Turkiets officiella linje är en terroristorganisation. ”Det finns miljontals kurder som avvisar PKKs gammalmodiga marxist-leninistiska ideologi och dess terroristtaktik. PYD och YPG har förtryckt Syriens folk, kurder, araber och turkmener, i namn av att bekämpa IS. Men deras främsta mål var inte att bekämpa IS, utan att med våld och förtryck upprätta en statsstruktur”, skriver Kalin.

Kalin använder här (utan att namnge honom) PKK:s forna ledare Abdullah Öcalan som fågelskrämma, men har inte velat märka att hans ideologi förändrats radikalt. Öcalan verkade ju länge i Syrien, men togs 1999 till fånga i Nairobi och dömdes till döden i Turkiet. Eftersom landet då hyste hopp om att bli medlem i EU och detta inte kunde ske så länge dödsstraffet fanns kvar, avskaffade man detta, med långa tänder. Sedan dess har Öcalan hållits fången, strängt bevakad, på en liten holme utanför Istanbul.

Där har Öcalan inte just kunnat göra annat än läsa och han har bland annat läst verk av den amerikanska ekoanarkisten Murray Bookchin. Han påverkades djupt av honom och utvecklade på basen av detta en egen ideologi, ”demokratisk federalism”, där man från en demokrati på basnivå delegerar makt uppåt. Den har tillämpats i de kurdisktdominerade områdena i norra Syrien, som vanligen kallas Rojava (lär mer i artikeln på sidan 15).

Redan i företalet till konstitutionen betonas att folken i Rojava är många: syriska kurder, araber, assyrier, turkmener, armenier, tjetjener och tjerkesser. De har flera religioner, de är muslimer, kristna, jesider och andra. Därför är de medvetna om nationalstatens problem och vill bygga sin stat på en annan bas.

Om Kalin bekantat sig med detta har han knappast gillat det, Turkiet är en stark nationalstat. Turkiet rationaliserar Rojava till ett kurdiskt område och kurdiska områden har man svårt att acceptera – det kunde vara en lockande modell också för östra Turkiet.

Protester förbjuds

Kriget mot Afrin har betecknats som en nationell fråga och använts för att likrikta opinionen i landet. Också oppositionspartierna, med undantag för vänsterns och kurdernas HDP, stöder kriget. Myndigheterna stoppar kritiska synpunkter inte bara i traditionella, utan också sociala medier.

Erdoğan har varnat HDP för demonstrationer: ”Man följer noga med vad ni gör. Vet att om ni försöker demonstrera på gatorna kommer ni att känna våra säkerhetsstyrkors fot på nacken. Om någon kommer ut på gatorna får de betala dyrt för det. Detta är en nationell kamp och vem som än motsätter sig den kommer att krossas.”

Fram till 29 januari hade 311 personer anhållits för ”terrorpropaganda” på sociala medier beträffande operationen mot Afrin. Till dem hör HDP-deputerade och journalister.

I alla landets 90 000 moskéer har förböner för operationen mot Afrin hållits. N

Peter Lodenius