Kategoriarkiv: Utrikes

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

Att införa nytt och behålla gammalt

I en dröm drog jag en gång på två dragkärror. Den ena var en gammaldags sak i porslin med sirliga dekorationer, den andra en hypermodern konstruktion i lättmetall med mängder av rörliga delar. Ingendera var till hjälp för att frakta det jag hade med mig, den ena för opraktisk och skör, den andra för avancerad.

Drömmen flöt upp när jag reflekterade över en japansk företeelse som både förbryllar och förtjuser mig. Till skillnad från vad jag tror att de flesta här tror avskaffar man där inte gammalt när man inför nytt. Särskilt här i Norden (misstänker jag) är vi snabba med att slänga det vi ser som uttjänt och förlegat, för att i stället införa luft och ljus och det allra senaste inom teknologi och forskning. I Japan låter man däremot, som det förefaller ganska bekymmerslöst, gammalt samexistera med nytt, som två (eller flera) parallella eller mer eller mindre sammanvävt. Det gäller religionen där den inhemska animistiska folktron shinto bestått genom århundradena vid sidan av buddhismen. Olika former av synkretism har också vuxit fram. På 500-talet kom med buddhismen också de kinesiska skrivtecknen till Japan. De var inte särskilt väl lämpade att skriva japanska med så man utvecklade till och med två olika inhemska stavelsealfabet. Alla tre alfabet används fortfarande, huller om buller, och idag också det västerländska alfabetet, till exempel på datorernas tangentbord. Det ger den skrivna japanskan en sällsynt rörlighet men innebär också att startsträckan för den som vill lära sig språket blir lång – efter några års ansträngningar är jag fortfarande inne på den.

Också i den japanska vardagen tillåts gammalt leva kvar fast nytt kommer in. Såhär går det till exempel till när man åker buss i Kyoto: utan att betala stiger man på genom mittdörren. Längst fram i bussen finns en elektronisk tavla där biljettpriset anges, det är oftast 230 yen (ungefär 2 euro). Exakt den summan ska man sedan droppa i en behållare vid chauffören när man stiger av.

Men om man inte har några slantar då? Då växlar man förstås i sedelväxlaren som också finns längst fram i bussen!

Man kan förstås använda elektroniska betalkort i stället, men det verkar främst turister som jag föredra. De flesta Kyotobor verkar tycka att det är bara trivsamt att sitta och klirra med mynten medan kön sniglar sig ut ur den (ofta) stekheta bussen.

På liknande sätt lever den gamla japanska kulturen kvar i dagens samhälle, både som bevarad och i nya former. Yamanba är, enligt legenden, en monstruös bergshäxa som föder mängder av barn bara för att sedan äta upp dem. Om henne handlar ett fascinerande No-skådespel från 1400-talet som uppförs ännu idag.

Men om du googlar på Yamanba (och det föreslår jag att du gör) är det framför allt foton av brunbrända tonårsflickor med väldiga blekta, tuperade hårmanar och massor vitt smink kring ögonen och läpparna du får se. De kröp fram bland skyskraporna i Shibuya på 1990-talet och ser inte heller helt ofarliga ut.

Henrika Ringbom
är författare

Om religion, nationalism och Rysslands väg

Lisen Sundqvist
Lisen Sundqvist.
Min enda resa till S:t Petersburg skedde för ett bra tag sedan. Staden hette Leningrad, landet Sovjetunionen. Det var i mars 1991, och i december samma år halades den sovjetiska flaggan för sista gången vid Kreml, Sovjetunionen hade upphört att existera.

Staden befann sig i en märklig brytningstid, och hade jag varit aningen mer intresserad av politik och mindre intresserad av att hänga med mina vänner och dricka billig vodka och röka billiga Chesterfieldcigarretter – varför det skulle vara just Chesterfield har jag ingen aning om – skulle jag kanske ägnat min omgivning mer uppmärksamhet, men känslan av att stå i en korsning i världshistorien fanns där. När Berlinmuren föll var jag 22, vi hade med andra ord vanan inne och det långsamma sammanstörtandet kändes inte så akut. Två år känns som en relativt lång tid i den åldern, studierna skred framåt, kärleksrelationerna kändes mer omtumlande än någonsin den historiskt-ideologiska tvättmaskin vi slungats in i, där vi nu befann oss strax före centrifugeringsskedet.

Det som denna resa gav kunde ha varit ett förebådande av den allians mellan religion och nationalistiskt statsbygge som senare kom att prägla Rysslands väg.

I Leningrad studerade en barndomsvän vid prästseminariet, hans studiekompis från Joensuu var på besök och vi bestämde oss för att försöka sammanstråla en dag och gå på stan. Deras vän Sergej kom med och vi gick runt och såg hur skyltfönstren befann sig i olika skeden av historien, simultant, köttaffären med dagens utbud som vaktades av en stor randig katt som låg och sov på glasdisken, bokaffären, en butik vars stolthet, en japansk ghettoblaster, stod längst fram och tronade på ett litet podium. ”Whites only”, sa Sergej ironiskt, och vi gick vidare. Som präststuderande hade han inte råd att köpa årets kyrkokalender, en investering som naturligtvis var nödvändig för en teolog. Ghettoblastern fanns som en påminnelse om att lyxvaror fanns för dem som hade de rätta kontakterna, och gärna västvaluta. Skillnaden från några år tidigare låg i att allt nu var i dagern i skyltfönstren på Nevskij prospekt. Katten i köttbutiken sov vidare i en annan tid, samtidigt.

Sergej träffade jag senare i Finland, han kom från Tver och hans far var överste i Röda armén. En skiftning mellan två generationer som på ett märkligt sätt kom att återspegla samhällsutvecklingen: en förskjutning av maktbalansen mot kyrkan.

Vad den ryska ortodoxa kyrkan skulle komma att spela för roll i nationsbygget förstod vi inget av då. Speciellt inte i en ledare som Putins händer. Den sista tsarfamiljen upphöjdes redan i början av 1980-talet till skyarna av den ryska ortodoxa utlandskyrkan, Moskvapatriarkatet fastställde kanoniseringen i början av 2000-talet, något som satt som hand i handske med Putins rehabiliteringsplaner för Nikolaj II. Putin och kyrkan lever i en pragmatiskt grundad symbios som gagnar både statsapparaten och kyrkan. Det finns frågor där staten och kyrkan har olika syn, bland annat vad beträffar Stalintiden, och också tanken på vad religionen ska ha för roll i skola och utbildning, men dessa konflikter stiger sällan fram i förgrunden. Isakskatedralen i Sankt Petersburg är fortfarande museum, trots att kyrkan gjort ganska högljudda anspråk på den.

Kyrkans plats i samhället och i människors liv handlar i högsta grad om tradition, närmare bestämt behovet av traditioner, och där står den ryska ortodoxa kyrkan för tradition med stort T. Kyrkans historiska bäring i Ryssland bygger på en tusenårig tradition, som går ända tillbaka till den bysantiska tiden. En användbar hörnsten i Putins händer, tillsammans med tsartida glans och gudomligt initierad makt, stalinistiskt massbyggande och industriutveckling, och en armé som igen flexar sina muskler.

Och medan vi här hos oss å ena sidan ser #metoo-rörelsen köra som ett tåg genom institutioner och strukturer, ser vi samtidigt en längtan efter auktoritet och en pendel som med kraft svänger tillbaka mot det konservativa och övertydliga. Samtidigt är den här läsningen både eurocentrisk och ytterst bunden till ett synsätt som inte kommer att leda oss vidare i förståelsen av vart vi är på väg. Tanken att nationalstaterna spelat ut sin roll i historien är inte heller mig främmande och att de institutioner vi häktar upp vår förståelse av historien på kanske, redan nu,  är bygones. Ibland undrar jag ändå om vänsterns inte så subtila beröringsskräck gentemot religionen gör att vi har ett dåligt utgångsläge att tolka och förstå vad religionen spelar för roll i en omvärld i förändring. Vi vadar just nu ut i ett paradigmskifte, något säger mig att centrum för detta paradigmskifte inte finns i det som vi betraktar som centrum, vare sig geografiskt eller tankemässigt. Institutioner omformas eller förgås, av någon anledning tycks de religiösa systemen ha en större motståndskraft här. Vi kan se kyrkans roll som instrumentell, men ändå tycks den alltid flyta upp som en kork till ytan efter stormen.

Frågan är om vi klarar av att se tillräckligt skarpt – för att se de rörelser som äger rum under ytan.

Lisen Sundqvist
är kulturvetare och fri skribent

Vad har skett i Syrien?

Kriget i Syrien går mot sitt slut. Någon återgång till det gamla blir det inte, även om Bashar Al-Assads regim i Damaskus gärna skulle se det, men den gamla regimen är så diskrediterad i sin maktfullkomlighet att den knappast kan fortsätta som förut. Upproret som Muslimska brödraskapet och andra sunnimuslimska krafter drev mot den shiitiska, men ganska sekulära regimen, har inte haft full framgång men kommer rimligtvis att stärka sunni-muslimernas ställning. Full fred råder ännu inte, turkiska styrkor är kvar i landet och kommer uppenbarligen att fortsätta sin offensiv, de har bland annat hotat USA-styrkor i Manbij.

Syrien kommer alltså inte att försvinna från rubrikerna. Nu kan tiden ändå vara inne att få en överblick över det syriska kriget. En lämplig källa är då Ari Kerkkänens bok Syyria synnystä sisällissotaan, som visserligen kom ut förra året, men inte är ett skvatt inaktuell.

Ari Kerkkänen är ursprungligen lingvist och det var i den egenskapen han i början av 1990-talet blev stationerad i södra Jugoslavien (där jag intervjuade honom för Ny Tid). Då handlade det inte i första hand om de jugoslaviska krigen, utan om ett tryck från Bulgarien mot Makedonien och då behövdes en slavist. De här erfarenheterna förde in honom på konfliktförebyggande och han blev den första chefen för det finländska konflikthanteringscentret i Kuopio 2006.

Sedan blev han chef för Finlands Mellanösterninstitut i Damaskus i januari 2011 och kom på så sätt att följa med den syriska krisen från början. Men i april 2014 blev han planeringschef för EUPOL, ett EU-projekt för att skapa en ”civiliserad” poliskår i Afghanistan, ett projekt som avslutades 2017. Då återvände han till Mellanöstern, närmare bestämt Beirut. Där har han bland annat ägnat sig åt boken om Syrien, ett grundligt verk med 900 källhänvisningar. Den skulle nog vara värd att översättas till engelska, men det blir knappast av, eftersom den inte följer den allmänna linjen i västvärlden om kriget i Syrien. Här lägger man mestadels hela skulden på alaviterna, en shia-grupp, och deras ledare Bashar Al-Assad, medan de sunni-islamistiska motståndarna får all sympati.

Säkerhetsdiktaturen

Inte heller Kerkkänen hyser någon sympati för klanen Assad och den underrättelseapparat Hafez Al-Assad byggde upp kring baathpartiet som en sekulär kraft. När sonen Bashar tillträdde år 2000 försökte han i viss mån demokratisera regimen, men det stoppade säkerhetsapparaten. I stället bredde korruptionen ut sig och Kerkkänen kallar landet ”tjuvarnas rike”.

När arabvåren kom 2011 spred den sig också till Damaskus. Presidentens rådgivare varnade sommaren 2011 för växande klyftor speciellt bland de unga. Identifikationen med staten försvagas, liksom med baath-partiet som ett sekulärt, nationellt parti. Nya skiljelinjer uppstår. Gemenskapen delas mellan salafistgrupper och grupper som arbetar för en modernisering. När identifikationen med stam och religion växer blir den unga generationen både splittrad och desperat.

Rådgivarna var klarsynta. De sekulära strömningarna försvagades i Syrien, salafisterna som vill skapa ett samhälle som på Muhammeds tid i Medina blev starkare. När det så småningom uppstod en väpnad kamp mellan de sekulära och islamisterna valde väst islamisterna. Det framstod klart under striden om Aleppo, Syriens nästviktigaste stad, hösten 2016. Regimen försökte inta stadens östra förorter, som behärskades av jihadistiska styrkor, bland annat Nusra-fronten med bakgrund i al-Qaida. De framställdes i västliga medier i allmänhet i positiv dager, kanske speciellt Vita Hjälmarna, de räddningsstyrkor som verkar på rebellsidan, men också de stridande grupperna. Denhär tendensen i den västliga rapporteringen har märkts också nu i kampen kring östra Ghouta utanför Damaskus, där Vita hjälmarna noteras, men inte de jihadister som dominerar rebellerna.

De radikalaste bland rebellstyrkorna är de som tillhör Islamiska staten (IS), som nu förlorat det stora område i Syrien och Irak som proklamerades som ett kalifat 2014. Det styret var så radikalt att andra jihadistiska rörelser inte vill ha med IS att göra. Men också om de genomför bara en tredjedel av det IS genomförde skulle det vara för mycket.

Och IS har fortfarande kontrollen över vissa små områden. När detta skrivs kommer rapporter om IS-styrkor i det palestinska flyktinglägret Yarmouk söder om Damaskus som ska evakueras till Idlib-provinsen i norr, som fortfarande behärskas av jihadister. I östra Syrien genomförde Irak en flygräd mot en IS-fabrik för sprängämnen.

Turkiet och rebellerna

Att rebellerna är så starka just i Idlib är inte märkvärdigt. Provinsen gränsar till Turkiet och jihadister, både syriska och utländska, har kunnat ta sig dit.

Turkiet har också på andra sätt varit en stöttepelare för rebellerna. Turkiet uppställde redan från början av krigen som mål att avlägsna al-Assad och det alavitiska väldet, av både maktpolitiska och religiösa skäl. Alaviterna är ju shiiter och får därför stöd av Iran, liksom av de kristna och andra minoriteter, medan alla rebeller är mer eller mindre radikala sunnimuslimer. Sunnikampen mot alaviterna har en lång tradition. Redan den syriska dogmatikern Ibn Taimia förklarade för drygt 800 år sedan att alaviterna är irrläriga och om de inte gör bättring och återvänder till islam ska de dödas, berättar Kerkkänen.

Muslimska brödraskapet (MB) har genomfört tidigare kuppförsök i Syrien. Turkiets ledare ser MB som sin närmaste bundsförvant i arabvärlden och många ser regeringspartiet AKP som en turkisk version av MB. Turkiet kontrollerar fortfarande stora delar av Syrien, och vill dirigera dit så många av de syriska flyktingarna i landet som möjligt, på kurdernas bekostnad.

Också USA har ingripit i kriget, närmast för att slutföra kampen mot IS, liksom Ryssland, som bland annat vill kontrollera de tjetjener och andra nordkaukasier som dras till de islamistiska fronterna i Syrien. Men Ryssland har också aktivt strävat efter lokala vapenvilor och landsomfattande lösningar.

Slutspelet kommer dock att bli utdraget och komplicerat, bland annat för att det är så många olika krig som förts och för att Syrien är ett så oenhetligt land.

Kerkkänens bok ger en bra bakgrund till det som skett och sker i Syrien. N

Peter Lodenius

Ari Kerkkänen:
Syyria synnystä sisällissotaan.
Pystykorva/Like, 2017.