Kategoriarkiv: Utrikes

Andimba Toivo Ya Toivo in memoriam

Herman Andimba Toivo Ya Toivo, en av förgrundsgestalterna i Namibias självständighetskamp, dog nyligen i Windhoek, 92 år gammal. Toivo Ya Toivo växte upp i Amboland i norra Namibia, vaktade i pojkåren boskap och gick i missionsskola för att småningom bli lärare, men blev efter en kort tid järnvägs- och gruvarbetare i Kapstaden. Sydafrika ockuperade Namibia 1915–1990, och införde där samma exploaterande rasförtryck som i det egna landet. Officiellt stod Namibia under Förenta Nationernas mandat med sikte på självständighet.

I Kapstaden anslöt sig Ya Toivo till den sydafrikanska befrielserörelsen ANC och var en av grundarna av den namibiska befrielserörelsen South-West Africa People’s Organisation (SWAPO). SWAPO drev först endast politisk opposition, som 1965 dock utvidgades till väpnad kamp. Verksamheten var i synnerhet förankrad i lokalsamhället i norra Namibia, där organisationen också hade kyrkornas stöd.

Efter att Toivo Ya Toivo smugglade ut en petition till FN som krävde Namibias självständighet deporterades han till Amboland och sattes i husarrest. Han fängslades 1967 för fortsatt motståndsverksamhet och dömdes tillsammans med 36 andra aktivister under sydafrikanska antiterrorismlagar till 20 års straff på fängelseön Robben Island. Tillsammans med Ya Toivo avtjänade också befrielsekämpar från ANC som Nelson Mandela och Walter Sisulu långa fängelsestraff.

1973 deklarerade Förenta Nationerna SWAPO som den enda legitima representanten för det namibiska folket. Många afrikanska länder, bland annat Tanzania, Zambia och Angola gav SWAPO politiskt och delvis militärt stöd. 1984 frigavs Ya Toivo, vilket han sägs ha motsatt sig eftersom så många politiska medfångar blev kvar på Robben Island. Efter en kort tid i Namibia anslöt han sig till SWAPO i exil i Zambia och Angola.

Internationell påtryckning, politisk opposition och väpnad kamp tvingade den sydafrikanska regeringen att förhandla. Stor betydelse hade deras militära motgångar i sydöstra Angola, där den angolanska armén med kubansk hjälp slog tillbaka sydafrikanska ockupationsstyrkor vid Cuito Cuanavale. Förhandlingarna resulterade i att den angolansk-namibiska gränsen fredades och de kubanska styrkorna drogs bort från Angola, och internationellt övervakade val arrangerades i Namibia hösten 1989. SWAPO vann valet med stor majoritet och Namibia förklarade sig självständigt den 21 mars 1990.

Innan valet återvände Toivo Ya Toivo och tusentals kamrater från exilen till Namibia. Han tjänade landet som riksdagsledamot och på flera olika ministerposter. Han främjade fredlig samlevnad mellan Namibias många olika folkgrupper och kulturer. Härvidlag har Namibia lyckats väl.

Ya Toivo avstod från aktiv politisk verksamhet år 2006. Härefter ägnade han sig åt förtroendeuppdrag samt åt familjen, hans amerikanskfödda fru och flera barn, både ”egna” och adopterade. Posthumt har han tilldelats hederstiteln Nationell Hjälte. Han jordfästes i Windhoek 24.6.2017.

Vi undertecknade arbetade, utsända av Finlands Fredskämpars Afrikakommitte, som läkare på det största namibiska flyktinglägret i Kwanza Sul, Angola åren 1980–1988. Vi hade där förmånen att träffa Toivo Ya Toivo och erfara hur hög respekt han åtnjöt bland de namibiska flyktingarna. Han var en vänlig och mycket tillmötesgående gentleman, men med knivskarpa politiska analyser.

Toivo Ya Toivo var en stor man, en sanningssägare. Han har bland annat sagt att utvecklingen och fördelningen av landets rikedomar mellan hela dess folk kommer att ta längre tid än befrielsekriget, men att där viljan finns hittas vägar. Namibia har lyckats väl med att upprätthålla freden, men den ekonomiska ojämlikheten bland invånarna är fortsatt mycket stor. Mänskor som Toivo Ya Toivo inger dock hopp inför framtiden.

Birgitta Lång, Merja Saarinen, Liisa Taskinen, Kirsti Paajanen och Hannu Paajanen

Om kulturpolitiken och konsten att avstå

Vi måste se migration och mångfald som en röd tråd genom vår historia, och inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som någonting utmärkande för vår kultur. Men vi måste också våga ge avkall på normer och privillegier, skriver Rita Paqvalén.

I maj besökte jag Toronto som jag bodde i för exakt 20 år sedan. Det var ett nostalgiskt återseende både med staden och med mitt yngre jag och de tankar som staden, olika böcker och texter samt samtalspartners väckte i mig då, och som jag fortfarande bär med mig i mitt arbete i dag. Året i Toronto innebar en intellektuell vändpunkt för mig. Jag kom till Toronto för att läsa postkolonial teori och kastades snabbt in i en värld där postkolonial, feministisk, queer- och antirasistisk teori var en självklarhet, en levd verklighet och en utgångspunkt för aktivism på ett sätt jag aldrig upplevt förut.

Samma år som jag bodde i Toronto gav akademikern och essäisten Rinaldo Walcott ut sin bok Black like who? Writing Black Canada (1997). I sin bok, som kom att bli ett standardverk för Black Studies i Kanada, tecknar Walcott upp konturerna för den svarta kulturen och de svartas roll i Kanadas historia. På det seminarium som arrangerades i maj, med anledning av 20-årsjubileet av bokens utgivning, diskuterades verkets betydelse samt de frågor som behandlades i verket.

Många av talarna lyfte fram verkets aktualitet och det faktum att svartas historia och kultur fortfarande är osynlig i dag. Många konstaterade också att staden och landet har tagit ett stort steg bakåt, och att frågor gällande rasism och osynliggörandet av den svarta historien och erfarenheten fortfarande är aktuella. Och där mångfald dominerade det urbana rummet i 1990-talets Toronto har dagens stad genomgått en gentrifiering och nya dyra huskomplex har gjort att enbart välbärgade (i många fall vita) personer har råd att stanna, medan den tidigare bosättningen förpassas till förorterna.

Byråkratiska glosor

Seminariets höjdpunkt för mig var dess sista programpunkt, ett samtal mellan Rinaldo Walcott och den queera författaren och essäisten Dionne Brand. Brand, som liksom Walcott (och en stor del av Kanadas svarta befolkning) har rötter i Karibien, var en av mina främsta litterära ledsagare genom Torontos och Kanadas svarta och mångkulturella historia. I sina essäer och i sitt skönlitterära författarskap behandlar hon frågor som kön och sexualitet, vithet, kulturell appropriering, Kanadas och Torontos svarta historia samt det mellanförskap som den karibiska identiteten och diasporan ofta utgör. I diskussionen med Walcott efterlyste Brand en ny maktfördelning och ett radikalt nytänkande.

Dionne Brands essäsamling Bread out of Stone. Recollections, sex, recognitions, race, dreaming, politics (1994) var en av mina viktigaste inspirationskällor och redan här hittas de tankar Dionne Brand återkom till under seminariet. Hon skriver att den enda lösningen på marginaliseringen av den svarta befolkningen är ”ge upp makten, att dela (med sig av) det kulturella, politiska och ekonomiska rummet samt att ta avstånd från den apparat som utgår från ’vithet’” (min översättning). Hon problematiserar begrepp som representation, inkludering, exkludering och jämlikhet, och menar att de i värsta fall styr bort uppmärksamheten från den strukturella rasismen och från det faktum att det är de vita som har makten och tolkningsföreträdet. Mångfald och inkludering, menar hon och i samtalet även Walcott, kan då bli byråkratiska glosor som upprätthåller systemet.

Just nu genomlever västvärlden en backlash, inte minst i frågor gällande inkludering och jämlikhet, vilket syns även i en stad som Toronto eller ett land som Sverige, som både setts som demokratiska föregångare. Seminariet och inte minst samtalet mellan Walcott och Brand påminde mig om hur djupt rotade normer är och hur sköra demokratiska strukturer är. Och att ett demokratiarbete alltid bör ske på alla nivåer och inbegripa ett radikalt förändringsarbete både av strukturer och av arbetskulturer.

Från systembevarande till -förändrande

Under de två senaste åren har konst- och kulturfältet – både enskilda aktörer och institutioner i Finland – engagerat sig för att stöda asylsökandena i deras kamp för sina rättigheter och för att ge dem ett avbrott i en tung vardag. Det har handlat å ena sidan om alldeles konkret och juridisk hjälp gällande rättigheter och i att orientera sig i det finska samhället, å andra sidan om språkcaféer, konstprojekt, mötesplatser, bokbussar till asylboenden, lokaler för sammanträden eller om möjligheter för olika konstnärer att jobba och ställa ut eller uppträda.

Det här arbetet och de här initiativen har varit otroligt värdefulla och är ett första viktigt steg, men nu är det dags att ta följande steg. Det är viktigt att inte se den nuvarande globala ”flyktingkrisen” som en isolerad företeelse eller ett undantag, utan att se den som en pågående process som kommer att märka våra samhällen i framtiden också, på samma sätt som många asylsökande inte bara är här just nu, utan kommer att vara en del av våra samhällen i framtiden också.

Jag har funderat mycket över hur vi kan jobba långsiktigt, hur vi som konst- och kulturorganisationer kan arbeta för att inkludera nyanlända, och personer med en annan språklig och kulturell bakgrund, i vår verksamhet. Det handlar inte bara om att ta dem i beaktande som konsumenter till exempel genom språkval och ett skräddarsytt kulturutbud, utan att ge dem en reell möjlighet att verka inom organisationen som konstnärer eller som personal – på alla nivåer och på lika villkor.

Samtidigt handlar det också att se migration och mångfald som en röd tråd genom vårt lands kultur och vår historia. Att inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som något som i grund och botten är utmärkande för vår kultur, även om den i mångt och mycket framstår som mer homogen än mången annan.

Rikare och djupare

För att denna jämlikhet inom konst- och kultursektorn ska kunna uppnås måste vi kulturaktörer vara beredda att förändra oss själva och våra institutioner, vara beredda på att, som Dionne Brand skriver, dela med oss av vår makt och till en del avstå från vår absoluta position. Det innebär att vissa språkkrav måste uppluckras så att personer som flyttat hit har en möjlighet att arbeta – också innan de behärskar någondera eller båda språken fullständigt. Här måste vi finlandssvenskar se oss själva i spegeln. Vi har varit vana att stirra oss blinda på vår egen minoritetsposition och att försvara våra språkliga rättigheter. Även vi måste delta i denna demokratiprocess genom att öppna våra institutioner och till exempel våra stipendiemedel för personer med annan språklig bakgrund.

Vi måste lära oss att se de nyanlända och den kunskap, kompetens och de språk de för med sig som en resurs och inte som en brist. Vi måste se över våra regler och paragrafer som i många fall utestänger konstnärer med annan nationell eller språklig bakgrund. I rekryteringssammanhang måste vi bli medvetna om de kulturbundna kompetens- och utbildningskrav som vi efterlyser, och fundera över hur vi kan luckra upp dem. Konsten och kulturen måste göras till en del av det integrationsarbete som görs i skolorna och bland den vuxna befolkningen, så att kulturen som en potentiell arbetsmarknad är ett reellt val för de nyanlända och deras barn.

Genom att integrera nyanlända och minoriteter i konst- och kultursektorn öppnar vi för ett rikare utbud och innehåll, ett större urval av konstnärliga uttrycksmedel och identifikationsobjekt, och genom flerspråkigheten och mångfalden gör vi konst- och kulturfältet relevant för fler.

Text Rita Paqvalén

EU:s sista öppna gräns sluts

Med Maltadeklarationen är Italien på god väg att tillsammans med resten av EU slutgiltigt stänga gränsen mot Medelhavet. Det har lett till en rush av flyktingar som äntrat båtar i Libyen – och smugglarna skor sig på att sälja intet ont anande arbetssökande till ett liv på flykt.

Sommaren innebär vanligtvis högsäsong för människosmugglarna på Medelhavet. I år har ändå antalet båtar som avgår från Libyen mot Italien ökat redan under årets första månader. Troligtvis är de påskyndade av att både Italien och EU har ingått överenskommelser med Libyen om att stoppa migranterna redan vid Libyens kust. Trots stora räddningsaktioner fortsätter människor drunkna på Medelhavet varje dag.

– Det råder inte en flyktingkris i Europa. Under rekordåret 2015 tog vi emot en miljon flyktingar, vilket bör sättas i relation till en befolkning på 750 miljoner. Problemet är att nästan alla som anländer till Europa kommer via Medelhavet och anländer till några få italienska kuststäder, säger forskaren Jonathan Chaloff vid en presskonferens i Rom.

Mot bakgrund av detta valde Italien i början av sommaren att arrangera toppmötet mellan världens sju rikaste länder, G7 på Sicilien. Det är nämligen till Sicilien som majoriteten av de invandrare som lyckas överleva resan från Libyen till Europa anländer. Trots att rapporterna om dödsfall på Medelhavet fortsätter avlösa varandra, anser Italien sig ha svårt att få gehör från resten av världen i sina försök att diskutera djupgående lösningar.

Pengarna i brunnen

Tillsammans med Grekland är Italien det land i Europa som har tagit emot flest asylsökande de senaste åren. Italien är också det land som har räddat flest liv på Medelhavet och som ännu inte, till skillnad från många av grannländerna, har stängt sina gränser, men som nu, tillsammans med resten av Europa, är på god väg att göra det.

Efter desperata försök att få de övriga EU-länderna att ta ansvar för flyktingarna som landstiger i Italien har regeringen gett upp och förhandlar nu med Libyen om att stoppa flyktingarna innan de lämnar landet. Det har resulterat i en överenskommelse, den så kallade Maltadeklarationen, som syftar till att ta kontroll över EU:s yttre gränser.

I praktiken innebär Maltdeklarationen bland annat att EU ska ge 200 miljoner euro till en av två existerande regeringar i Libyen, premiärminister Fayez al-Sarrajs FN-stödda regering i Tripoli. Pengarna ska i första hand gå till den libyska kustbevakningen för att förhindra flyktingar att ta sig till Europa via Medelhavet, samt till att stoppa migranter vid de södra landsgränserna.

Samtidigt visar de rapporter som kommer inifrån Libyen att situationen i landet är fullständigt kaotisk och att migranterna hålls inlåsta, misshandlas och tvingas till tvångsarbete. Den Internationella organisationen för migration (IOM) rapporterar om att situationen har förvärrats ytterligare de senaste månaderna och att det nu pågår öppen slavhandel i Libyen.

– Det är ett brott mot internationell rätt att avvisa en flykting som riskerar att utsättas för våld vid ett återvändande, säger Loretta Bondi på organisationen Be Free i Rom.

Hon menar att det är högst oroväckande att det finns planer på att hindra människor från att lämna Libyen.

Snikna smugglare

Uppifrån ner: Bianca Pomeranzi, Flavio Di Giacomo, Loretta Bondi.

Flavio Di Giacomo är talesperson för IOM i Rom. Han menar att även om organisationen i princip stödjer Maltadeklarationen råder det en gråzon i internationell rätt.

– Många av dem som tar sig till Libyen från andra delar av Afrika gör det för att leta efter arbete. De är enligt internationell rätt inte flyktingar, och har därför inte rätt till internationellt skydd. De är så kallade ekonomiska migranter. Men även om de lämnade hemlandet på grund av ekonomisk nöd, så blir de utsatta för våld i Libyen och tvingas fly därifrån, varför många tar sin tillflykt till Europa. I praktiken blir därför skillnaden mellan ekonomiska migranter och flyktingar med rätt till skydd mycket luddig, säger han.

Störst tvivel känner IOM ändå inför det faktum att det faktiskt inte finns någon egentlig motpart i Libyen för EU att förhandla och komma överens med. Sedan Muammar Gaddafi störtades 2011 råder politiskt kaos. Landet styrs av två regeringar och en lång rad milisgrupper som var och en kontrollerar en bit av territoriet och delar av gränserna. Gränserna mellan smugglare, milisgrupper och regeringen är mycket lösa.

Smugglarna, menar Di Giacomo, utnyttjar den våldsamma situationen för att rekrytera unga män och kvinnor till båtarna som ger sig ut på Medelhavet. Många har, enligt honom, inte haft för avsikt att resa vidare till Europa utan har sökt sig till Libyen, som historiskt har varit en plats dit man reser för att hitta arbete.

Migrant mot sin vilja

Några av dem som har klarat den riskfyllda resan över Medelhavet står i dag och målar muralmålningar vid en vägg i en småstad i den italienska bergskedjan Apenninerna i centrala Italien.

De kommer från Gambia, Nigeria och Senegal och vittnar om hur de har tvingats lämna sina hemländer på grund av fattigdom, konflikter och i vissa fall politiskt våld. Om hur de har tagit sig från ett land till ett annat i jakt på en tillfällig plats att leva på. Deras berättelser skiljer sig på en punkt avsevärt från deras landsmäns historier från ett par år tidigare. Då vittnade de flesta om att de bar på ett hopp om att ta sig till Europa, men de här killarna har, enligt egen utsago, aldrig tänkt tanken.

Ändå har deras olika historier förvånansvärt likartade förlopp. De reser från land till land i jakt på arbete och hamnar alla till slut i Libyen. De berättar om hur detta land i sönderfall – med sina två rivaliserande regeringar – är som en magnet som suger åt sig de flyende, de utsatta och de äventyrslystna.

De berättar om hur de arbetat i Libyen, ständigt rädda för att utsättas för våld, ibland inlåsta, ofta utan att få betalt. Vare sig de velat eller inte, har de efter en tid transporterats till kusten och satts i kontakt med människosmugglare som har tagit dem över havet. Utan att de själva har bett om det.

Utnyttjas för sexhandel

I takt med att EU nu utbildar den libyska kustbevakningen, uppmanar de libyska människosmugglarna allt fler ungdomar från bland annat Bangladesh, Nigeria och Guinea, som befinner sig i landet att skynda sig iväg innan även denna återstående väg till Europa stängs.

– Förutom att situationen i Libyen har förvärrats och är farligare än någonsin, så är det troligt att det avtal som förhandlats fram mellan EU och Libyen också spelar en roll, eftersom risken att vägen stryps är överhängande, vilket får fler att skynda på att komma iväg, säger Di Giacomo.

Många råkar i skuld hos människosmugglarna, vars nätverk sträcker sig över nationsgränser och kontinenter. Det kanske mest synliga exemplet på detta är den explosionsartade ökningen av antalet nigerianska kvinnor som kommer till Europa. Unga fattiga kvinnor lockas under falska förespeglingar till Europa, och ser sina drömmar grusas när de köps och säljs flera gånger på vägen, för att sedan utnyttjas för prostitution på gatorna i Europa företrädelsevis i Italien.

Förra året omkom rekordmånga, över femtusen personer, när de försökte ta sig över Medelhavet. Siffrorna är fortsatt höga under 2017. Antalet flyktingar i Libyen beräknas vara mellan 300 000 och 700 000.

Men det räcker inte att rädda migranter ur Medelhavet om de inte har en säker plats att uppehålla sig på i Libyen. Det måste finnas platser som erbjuder skydd, annars riskerar de att återigen bli offer för våld och tortyr, säger Di Giacomo.

Möts av stängda gränser

EU:s gränsbevakningsorgan Frontex visar i en intern rapport att det politiska och humanitära läget i Libyen förvärras. Flera av landets milisgrupper kontrollerar olika flyktingläger och tjänar pengar på att smuggla flyktingar.

Bianca Pomeranzi, feministisk biståndsexpert som fram tills 2016 satt i FN:s kommitté för kvinnokonventionen (CEDAW), kommenterar EU:s pågående flyktingpolitik så här:

– För Italien och Europa gäller i dag endast säkerhetsargumentet (att Europa behöver skyddas med stängda gränser, red. anm.).

Hon menar att det är tydligt att Europa försöker skjuta ifrån sig de utmaningar som flyktingsituationen innebär.

– Personligen är jag, som feminist, emot att Europa bygger murar, eftersom jag tror att de kommer att drabba framför allt migrantkvinnor, som redan i dag är osynliggjorda.

Till G7-mötet på Sicilien hade Italien bjudit in flera afrikanska ledare med avsikt att fördjupa diskussionen om migration i ett globalt perspektiv. Men migrationsfrågan hamnade i skymundan, eftersom både terrorism och handel stod högre på agendan.

Text & foto: Christin Sandberg

Vardagen vid frontlinjerna

Rapporter om ökat våld i östra Ukraina skapar oro om att kriget återigen kan komma att trappas upp under 2017. 

På väg mot den lilla staden Stanytsia Luhanska i Luhansk-regionen i östra Ukraina passerar vi stridsvagnar med tungt beväpnade soldater som färdas mot frontlinjen bara några kilometer bort. Soldaternas spända blickar vittnar om den senaste tidens strider.

I staden bevakar ukrainsk militär de ryskstödda separatisterna 24 timmar om dygnet. Staden ligger vid frontlinjen och har varit en av de mest utsatta platserna sedan kriget bröt ut för tre år sedan.

– Vi hör skottlossning nästan varje dag, säger Ivan, 67, där han står i den långa kö med människor som väntar på att få passera kontrollpunkten och återvända till separatistkontrollerade Luhansk.

Stanytsia Luhanska är en av de få platser där civila tillåts passera frontlinjen. Ivan är en av många som bor i Luhansk men som tvingas pendla över frontlinjen för att hämta ut månadens pensionsutbetalning från den ukrainska staten.

– Detta är allt jag har, säger han och skakar på huvudet medan han visar några sedlar som inte motsvarar mer än 5 euro.

– Jag är orolig för att våldet ska eskalera och gränsen stängas så jag inte får mina pengar nästa månad, fortsätter han.

Och Ivans oro är befogad, frontlinjens städer har återigen blivit farliga att vistas i.

Står längre ifrån varandra än på länge

Fast över 9 600 människor beräknas ha dödats i kriget och otaliga möten har hållits mellan den så kallade Normandiegruppen (ledarna från Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike), finns fortfarande ingen plan för en vapenvila.

För att få klarhet i varför Ryssland och Ukraina har så svårt att komma överens krävs att man spolar tillbaka bandet, till februari 2015 då Minsk II-avtalet förhandlades fram i den vitryska huvudstaden Minsk. Det var senaste gången enighet för en vapenvila faktiskt kom till stånd. 

Minsk II-avtalet består av ett antal punkter om bland annat tillbakadragande av vapen och trupper från frontlinjen, utbyte av krigsfångar och amnesti för separatister i Ukraina.

Men den kanske viktigaste delen av avtalet är ett lokalt val i ett separatistkontrollerat område, där invånarna i Donbass skulle få rösta om visst självstyre, specialstatus, i regionen.

Men för att valet ska bli verklighet, måste först Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kunna röra sig fritt i Donbass för att garantera säkerheten i regionen.

Varnar för ytterligare eskalering

Under 2016 rapporterades över 300 000 kränkningar av vapenvilan. OSSE:s rapporter betonar att båda sidor är lika skyldiga, men att organisationen har svårigheter att få tillträde till alla nödvändiga platser i Donbass för en fullständig övervakning av kriget.

Alexander Hug, som är näst högsta chef för OSSE-uppdraget i Ukraina, har precis genomfört en tio dagars resa längs frontlinjen i Donetsk och Luhansk-regionen för att rapportera om de senaste händelserna i kriget. Han berättar att efter en lugn start på 2017 har våldet i regionen åter igen trappats upp.

– Bara de senaste 12 dagarna har fem civila dött i Luhanskregionen.

Enligt Minsk II-avtalet har båda sidor lovat att dra tillbaka tunga vapen minst 15 kilometer från frontlinjen för att civila inte ska komma till skada i sammandrabbningar, men ingendera parten har hållit detta löfte.

– Det är ofrånkomligt att civila och infrastruktur drabbas, säger Hug.

Och människorna lider: den senaste tidens strider har stängt ett antal gränsövergångar mellan ukrainskt och separatistkontrollerat område, vilket fått katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen som tvingas leva mitt i korselden.

– På många plaster är människor desperata då de inte kan handla mat, uppsöka sjukhus eller föra sina barn till skolan.

Ingenmansland 

Ett exempel är den lilla staden Novotoschkivske, cirka fem timmars bilfärd från Stanytsia Luhanska. Separatistkontrollerade Luhansk ligger ett stenkast bort, liksom en ukrainsk militärutpost.

Här möts man av tystnad. Övergivna och förfallna byggnader blandas med tomma gator som viskar om vad människorna i Novotoschkivske tvingats utstå.

Innan kriget bodde cirka 10 000 människor här, idag finns bara runt 1 000 kvar. De som inte har dött i granatattacker har flyttat bort.

Novotoschkivske ligger i vad som brukar betecknas som ”den gråa zonen”, isolerad i ingenmansland mellan de båda fronterna.

Jag möter Ludmila Kononyue, 61. Hon och hennes familj, maken och sex barn, har inte haft råd att fly den gråa zonen, och försöker nu i stället överleva de konstanta attackerna. Grannarna har sedan länge försvunnit och huset de bor i liknar ett spökhus.

– När vi hör ljudet av granatattacker springer vi ner i källaren för att ta skydd. Man lär sig snabbt att känna igen dånet av när en granat träffar backen och då måste man ge sig av så snabbt som möjligt, berättar hon.

Marknadsplatsen, innan kriget fylld av liv och rörelse, är folktom efter att ha varit under attack flera gånger. Idag finns bara en livsmedelsaffär kvar i Novotoschkivske, och den har vanligtvis inte heller mycket att erbjuda.

– Man får bunkra upp så mycket som möjligt varje gång det kommer in nya varor, säger en av affärens kunder medan han betalar för sina uppköp.

Vardagen är ett överlevnadspussel som är beroende av hjälporganisationer och av en gemenskap där invånarna samarbetar och delar på nödvändigheter. Men att flytta är inget alternativ för människorna som fortfarande bor kvar i Novotoschkivske.

– Nästan alla våra grannar har flytt, men vi har inte råd. Här har vi ett hem. Vi skulle vara hemlösa om vi gav oss av, säger Kononyue.

Att passera checkposterna längs frontlinjen fortsätter att vara farligt för civila som har tvingats vänta i långa perioder i områden som ofta har ont om tillräckliga skyddsrum, vatten eller sanitära resurser, och som ibland hamnar i korselden. 

Livet med Trump

I Stanytsia Luhanska väntar Ivan på att få passera frontlinjen till Luhansk. Han berättar han om frustrationen han känner då kriget rasat i tre år.

– Allt vi vill är att striderna ska få ett slut så vi kan gå tillbaka till det liv vi en gång hade, då vi inte behövde vänta i timmar för att åka några kilometer, säger han.

Och de senaste händelserna i världspolitiken gör att utsikterna för fred är sämre än på länge.

Ett allt mer splittrat Europa, kombinerat med valet av Donald Trump till USA:s president, har förmodligen gett Kreml ytterligare anledningar att ställa svåra villkor för en vapenvila. Att Trump firades med champagne i Moskva efter det amerikanska valet 8 november säger mycket om Rysslands förväntningar på den nya administrationen i Washington.

Trump har åtskilliga gånger sagt sig vilja förbättra relationerna mellan Washington och Moskva, och Vladimir Putin hoppas säkert också på lättade amerikanska sanktioner gentemot Ryssland.

Även om de senaste vändningarna i Syrienkrisen lägger vissa band på förhoppningarna, finns byggstenarna för en ny världsordning som kan komma att ge Ryssland spelrum att agera mer aggressivt i sitt närområde, och där står kriget i östra Ukraina förmodligen först i tur. 

Om OSSE:s rapporter om upptrappat våld har att göra med den senaste tidens händelser i världspolitiken är svårt att sia om, men det kan vara ett första tecken på att östra Ukraina återigen kan komma att gå in i en mer aggressiv fas under 2017.

Till slut får också Ivan äntligen passera tillbaka till Luhansk efter över sex timmars väntan. Men han vet att det här kan vara sista gången han får hämta sina pensionspengar. 

Text & foto Andreas Ståhl

Syriens barn tecknar nya mardrömmar

USA:s missilattack mot syriska regeringstrupper har mött blandade reaktioner. Bland de civila i rebellkontrollerade områden hoppas många ändå att attacken signalerar en vändpunkt i kriget som pågått i sex år.

Vi sitter i den lilla gräns-staden Atmeh, i nordvästra Syrien. Året är 2012 och kriget har pågått i över ett år.

Luftattackerna i den rebellkontrollerade provinsen Idlib är konstanta.

– Jag kan inte förstå varför världen ignorerar oss, varför USA och Europa låter al-Assad förstöra Syrien utan att ingripa, säger Safa Faki uppgivet.

Faki och hennes familj tvingades med kort varsel fly till Atmeh efter att hemmet i Aleppo blivit för farligt att stanna i.

Oljefat fyllda med sprängämnen och metallskrot som slumpvis släpps från helikoptrar är den syriska arméns senaste metod för att effektivt döda civila, något som de skräckslagna invånarna i Aleppo tvingats vänja sig vid. 

Att angripa civila har under krigets första år visat sig vara president Bashar al-Assads strategi för att motverka en arabisk vår i Syrien.

Men Atmeh är ingen riskfri tillflyktsort för Fakis familj.

Det överfyllda sjukhuset är underbemannat och lider brist på både utrustning och medicin. Alla patienter är så svårt skadade att läkarna inte kan besluta sig för vem de ska behandla först.

En ung rebellsoldat får benet amputerat utan bedövning.

”Vad kan vara värre än detta?” tänker jag samtidigt som jag fotograferar mannens smärtfyllda ögon.

Men det blev värre.

Mycket värre.

Mamma och barn som precis köpt bröd och är på väg tillbaka till familjens middag. Bilden tagen i norra Syrien.

Trumps röda linje

Dagen därpå blev sjukhuset attackerat. Tre raketer träffade sjukhusbyggnaden samtidigt som personal och patienter desperat flydde för sina liv.

Naivt hade jag trott att sjukhus skulle vara frizoner.

Nu är det 2017, och sjukhuset i Atmeh är bara ett av många exempel på hur krigsbrott definierat vad som idag är krigets Syrien. Den kemiska attacken den 4 april i Khan Sheikhun i Idlib-provinsen, som dödade minst 86 människor, är ett annat.

Världen har förlamat sett på medan Bashar al-Assad burit huvudansvaret för ett krig som kostat en halv miljon människoliv och tvingat miljontals på flykt. Detta samtidigt som Rysslands veto i FN:s säkerhetsråd garanterat att al-Assad sluppit stå till svars för sina handlingar.

Men förlamningen fick ett plötsligt slut.

Barack Obamas så kallade ”röda linje”, efter den kemiska attacken i Damaskus utkanter 2013, blev istället Donald Trumps dito 2017. Efter att Obama, trots löften om det motsatta, avhöll sig från ett militärt gensvar efter gasattacken för fyra år sedan, tog Trump i år beslutet att attackera Syrien med 59 kryssningsrobotar. Attacken hade varken mandat av FN:s säkerhetsråd eller USA:s kongress.

En rebellsoldat bland kaoset i staden Harem.

Många frågetecken

USA:s första militära attack mot den syriska regeringen benämns av den amerikanska militären som en ”engångshändelse” och har skapat starka reaktioner i det internationella samfundet.

Även om många av Europas ledare accepterar Trumps agerande som en ”viktig markering mot användning av giftgaser”, är den inte oproblematisk. EU har länge förespråkat en diplomatisk lösning på kriget i Syrien, men den oväntade attacken kan tvinga många av Europas länder att omdefiniera den ståndpunkten.

Ryssland fördömde snabbt attacken med motiveringen att den bröt mot internationell rätt och hotade med att svara militärt. al-Assadregeringen säger sig vara oskyldig, och menar att de ansvariga är någon av de islamistiska terrorgrupper som verkar i Idlib-provinsen.

Ingen FN-ledd utredning om vem som de facto utförde kemgasattacken har kunnat genomföras då Ryssland återigen använt sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot ett fördömande och mot att Syrien skulle släppa in en oberoende en oberoende faktakommission.

Men vad hade egentligen al-Assad att tjäna på ytterligare en kemisk attack?

Syriska armén, med stöd från Ryssland och Iran, har under den senaste tiden haft stora militära framgångar och tagit över strategiskt viktiga rebellkontrollerade områden. Samtidigt hade västvärlden, med Donald Trump i spetsen, tinat upp sin inställning gentemot al-Assads fortsatta presidentskap och istället valt att fokusera på en mer enad front i kriget mot Islamiska Staten. 

Varför skulle al-Assad riskera denna fördelaktiga situation? Har han kommit undan så många gånger att han inte insåg vad konsekvenserna skulle bli.

”Äntligen bryr sig omvärlden”

Jag kontaktar Safa Faki för att höra hur människor i Atmeh reagerat på USA:s attack mot den syriska flygbasen i Homs-provinsen – har hon äntligen fått svar på sin desperata vädjan till omvärlden från 2012?

– Ja, det känns som mitt folk äntligen fått ett svar från att omvärlden bryr sig, säger Safa snabbt när jag når henne över telefon.

Hon förklarar att invånarna i Atmeh, som levt under konstanta flygattacker, är glada över USA:s agerande. Khan Sheikhun ligger inte långt från Atmeh, och många av invånarna har fruktat att också de skulle utsättas för gasanfall.

Faki understryker den amerikanska attackens symboliska betydelse.

– Regimen har attackerat oss så länge nu och jag hoppas att detta inte är en engångshändelse, säger hon och menar att sex år av krigsbrott i något skede måste få konsekvenser för regeringen.

Och folket i rebellkontrollerade Idlib känner samma som Safa. På sociala medier har många uttryckt stor glädje över USA:s agerande.

En av många patienter på sjukhuset i Atmeh.

Alla aktörer ansvariga

Kriget i Syrien har ändrat skepnad många gånger. De olika grupperingar som idag strider sinsemellan har gjort konflikten komplex, nästan obegriplig. Krigsbrott är vardag för Syriens befolkning.

Enligt FN:s råd för mänskliga rättigheter misstänks i stort sett alla aktörer för att i något skede ha agerat på ett sätt som strider mot internationella bestämmelser.

FN:s senaste utredning om krigsbrott under offensiven mot Aleppo talar sitt tydliga språk: den syriska armén, uppbackad av ryskt stridsflyg, har avsiktligen attackerat sjukhus, skolor och marknadsplatser. Rapporten beskriver hur måltavlorna varit vårdpersonal, hjälparbetare och civila. 

Även upprepad användning av klusterbomber och kemiska vapen mot civilbefolkningen beskrivs i rapporten. 

Men även rebellgrupper får hård kritik. FN beskriver tillfällen då rebellerna använt sig av mänskliga sköldar och avsiktligt attackerat civila mål i västra delarna av Aleppo.

Den senaste rapporten fokuserar visserligen på Aleppo-offensiven, men liknar tidigare rapporter från andra delar av landet. Den ger en bild av hur internationella lagar ignoreras och hur en försvarslös civilbefolkning avsiktligt attackeras.

Ett av många barn i flyktinglägret
i utkanten av Atmeh.

Tecknade krigsbrott

Tillbaka i Atmeh, 2012. Safa Faki befinner sig i ett flyktingläger i utkanten av staden. Barn leker i leran utanför tälten. Deras skratt och sprudlande energi kontrasterar frontlinjens skottsalvor några kilometer bort.

Faki hade länge funderat på hur hon kunde hjälpa sitt utsatta folk.

– En natt insåg jag vad jag skulle göra, jag gick och köpte färgpennor och papper, säger hon.

Faki var konststuderande innan kriget, och bestämde sig för att låta barnen ge utlopp för sina traumatiska minnen med hjälp av att rita.

Varje dag besökte hon lägret. Teckningar av stridsvagnar, helikoptrar som släpper oljefatsbomber, livlösa människor på marken och sönderbombade byggnader är några exempel på vad barnen ville förmedla.

Scenerna från mitt sjukhusbesök några dagar tidigare var barnens enda verklighet.

Och idag, sex år sedan krigets start, har barnen i Syrien fler hjärtskärande teckningar att rita, med ännu fler krigsbrott att försöka bearbeta.

Frågan är vad omvärldens nästa steg blir för att få Syriens många barn att vilja rita något annat i framtiden?

Text & foto: Andreas Ståhl