Etikettarkiv: Åbo Svenska Teater

Vänskap över klassgränser

David Seidlers Kungens tal sätts för första gången någonsin upp på svenska på Åbo Svenska Teater i Pekka Soncks regi.

Käken rör sig hackigt, men utan att det kommer några ord. Ögonen är ledsna och mannen är synbart besvärad. Så ser prins Albert, hertig av York, ut när Peter Ahlqvist utomordentligt gestaltar den stammande prinsen på Åbo Svenska Teaters scen.

Föreställningen är baserad på den sanna berättelsen om prins Albert som på grund av sitt stammande börjar gå hos talspecialisten Lionel Logue. Berättelsen i sig är kanske inte den mest spännande; har man sett den fyrfaldiga Oscarsvinnaren The King’s Speech känner man till händelseförloppet. Däremot är det en föreställning fylld av hopp och värme, men också av sorg. Det är viktigt ämne som tas upp – stamning – men i mötena människor emellan och alla prövningar till trots finns här också en stor dos humor.

Det som sker i Lionel Logues arbetsrum mellan honom och prins Albert är stommen i pjäsen. Här får vi se två människor från vitt skilda världar sakta börja lita på varandra och utveckla en vänskap. Riko Eklundh gör en levande och avslappnad talspecialist med båda fötterna rätt stabilt på jorden, och han lyckas framkalla många skratt från publiken. Hans fru Myrtle (Monica Nyman) är lätt att sympatisera med eftersom hon låter sin mans drömmar gå före sina egna.

När prinsen för första gången möter Logue skäms han över sitt stammande men Logue lyckas på sitt frispråkigt avslappnade sätt ta reda på varför Albert stammar och råda bot på det. Publiken växer med karaktärerna trots att kontakten med åskådarna känns fattig, den fjärde väggen skiljer så tydligt skådespelarna från publiken att det ofta känns som att se på film snarare än på teater.

Prins Alberts fru Elizabeth (Amanda Nyman) är en stark kvinna som kärleksfullt uppmuntrar sin man att våga ta de steg han måste. Lasse Fagerström gör en sliskig och maktgalen ärkebiskop av Canterbury, Thomas Backlunds kung George V är en självsäker, lite otaktisk och gammalmodig man i uniform som går bort redan 1936. Hans självgoda äldre son kronprins Edward (Jerry Wahlforss) blir kung, men abdikerar, vilket tvingar brodern Albert att överta kronan och hålla ett tal till folket som direktsänds i radion. Hur ska detta gå? I bakgrunden hörs Hitlers självsäkra tal.

Scenografin är tidstypisk och ger ett varmt intryck med träpaneler på sidorna och vridscenen gör de många scenbytena smidiga.

Det jag vill ta med mig från den här föreställningen är att fastän man kommer från vitt skilda världar så kan vänskap uppstå. Här möter olika kulturer varandra och gamla tankesätt möter nya. Teman som är lika aktuella i dag.

Text: Emma Ekstrand
Foto: Pette Rissanen

Kungens tal. Text: David Seidler. Regi och översättning: Pekka Sonck. Scenografi: Peter Ahlqvist. Dräktdesign: Matti Seppänen. Ljusdesign: Ada Halonen. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Smink- och frisyrdesign: Sabina Segerström. I rollerna: Peter Ahlqvist, Riko Eklundh, Thomas Backlund, Kenneth Battilana, Lasse Fagerström, William Malkamäki, Amanda Nyman, Monica Nyman, Sabina Segerström, Alvar Svartsjö, Jerry Wahlforss, Bror Österlund.

Stormskärs Maja – där vattnet och dialekterna flödar

Åbo Svenska Teaters uppsättning av musikalen Stormskärs Maja är avskalad och fysisk. Den karga och hårda skärgårdsmiljön porträtteras ypperligt samtidigt som en stor värme finns mellan karaktärerna.

Med enkla men finurliga medel lyckas regisören Jakob Höglund och scenografen Sven Haraldsson bygga upp ett levande landskap. Här slår vågorna höga, segel hissas, repen slår och vattnet strittar. Åbo Svenska Teaters stora scen utnyttjas till fullo, och fastän ingen fast rekvisita finns känns scenen varken för stor eller för tom. Istället fylls scenen upp av flyktiga element, och skådespelarna tar också det utrymme som krävs. Dräkterna av Heidi Wikar visar att vi tagits tillbaka till 1800-talet.

Musikalen är baserad på de populära romanerna om Stormskärs Maja av åländska Anni Blomqvist som utkom 1968–1973. I Åbo Svenska Teaters uppsättning är det inte åländska dialekter som talas. Här får skådespelarna istället prata på egen dialekt, eller så har de fått lära sig en. Ett koncept som på något vis ger mer äkthet åt pjäsen istället för att ensemblen skulle tala på teatralisk högsvenska. Textning på de bägge inhemska finns ovanför scen vilket är bra eftersom det finns många dialektala ord.

Extra stor uppmärksamhet fick Stormskärs Maja genom tv-serien som kom i mitten av 1970–talet. Vad är Stormskärs Maja utan Lasse Mårtensons kännspaka musik från tv-serien funderade jag på innan pjäsen började, men när musikalen väl satt igång var den tanken som bortblåst. Matti Puurtinens musik i arrangemang av Riddo Ridberg och Jussi Vahvaselkä är ett fungerande komplement till dialogerna. Musiken är gripande och stämmorna fina. Musikerna är också mer eller mindre synliga på scen och en del av helheten.

Emma Klingenberg gör en Maja som verkligen växer på scen – från att vara en ung kvinna som blir bortgift till att bli en stark mor ute på en karg ö. När Klingenberg sjunger stycket Förlåt kan man inte annat än ryckas med och få gåshud. Jakobstadsbördiga Klingenberg låter dialekten ljuda och Jakobstadsdialekten fungerar bra i rollen som Maja. Eventuellt kan den åsikten bero på personliga referenser jag har till just den dialekten. Elmer Bäcks Janne är en snäll karlakarl, men han är ibland lite svår att förstå i både tal och sång. Kanske kan det bero på att Bäck talar Houtskärsdialekt på scen men egentligen är från Helsingfors. Personkemin mellan Klingenberg och Bäck är kärleksfullt öm även om det finns svåra stunder i livet.

Ute på Stormskär föder Maja många barn, i denna uppsättning på ett smart och roligt sätt. Men där det finns liv finns även döden, och sorg infinner sig även ute på Stormskär. Duon pastorn Lasse Fagerström och pastorskan Monica Nyman bjuder på många skratt fastän det i grunden är kyrkligt konservativa åsikter som predikas. Sofia Törnqvist spelar den äldre, visa och varma kvinnan Vallborg på ett otroligt äkta sätt med de olika gesterna.

Höglund står även bakom den fyndiga koreografin. När Maja, Janne och barnen är ute till havs i stormen visar de väldigt fysiskt och rytmiskt hur det är. Rytmisk är även den nakna bastuscenen som verkligen fastnar i minnet.

Elementet vatten är väldigt närvarande på scen, även i äkta form. Den fysiska scenen med tygstyckena som slås så vattnet strittar berättar om det krävande livet ute på Stormskär. Halmen har även den en central plats på scen och får gestalta olika saker på ett smart sätt. Även en och annan omgång i sänghalmen får man bevittna. Höglund har inte varit rädd för att låta effekterna synas på scen. Vind- och rökmaskinerna är synliga och skådespelarna står för själva användandet av dem.

Åbo Svenska Teaters uppsättning av Stormskärs Maja känns modern och fräsch då den är minimalistisk. Samtidigt fungerar det minimalistiska bra ihop med den tiden som berättelsen utspelar sig i.

Text Emma Ekstrand
Foto: Pette Rissanen

Stormskärs Maja
Text: baserad på romanerna av Anni Blomqvist
Musik: Matti Puurtinen
Dramatisering: Jussi Helminen
Översättning: Jan Lindroos
Regi, koreografi och bearbetning: Jakob Höglund
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostymdesign: Heidi Wikar
Orkesterarr.: Riddo Ridberg
Körarr.: Jussi Vahvaselkä
I rollerna: Peter Ahlqvist, Kimmo Alakunnas, Elmer Bäck, Lidia Bäck, Anna Victoria Eriksson, Lasse Fagerström, Camilla Hellberg, Emma Klingenberg, Willehard Korander, Monica Nyman, Sara Sellberg, Sofia Törnqvist, Jerry Wahlforss och Bror Österlund
Musiker: Ari Hakulinen/Marko Mäki (kontrabas), Arja Kastinen/Eija Kankaanranta (kantele), Marianne Maans (fiol), Riddo Ridberg (tramporgel) Anders Östling (akustisk gitarr)

Liten musikal  om stora känslor

Foto: Pette Rissanen
Foto: Pette Rissanen

Det börjar från slutet och början. Ett förhållande, två personer med varsin skildring av de fem år de haft tillsammans. Hon tar det från slutet, är olycklig – han är lycklig och de har nyss träffats.

Verkar det rörigt? Det kan åtminstone tyckas så ifall man utan denna vetskap bestämmer sig för att kolla in musikalen The Last 5 Years vid Åbo Svenska Teaters stora scen. Att förhållandet mellan de två på scenen kommer att ta slut vet vi på förhand, men hur och varför är frågan. Vi träffar Catherine Hiatt (Anna-Maria Hallgarn) och Jamie Wetterstein (Alexander Lycke) i ett arkiv med mappar, lådor och papper från golv till tak som utgör rummet på scenen. Kostymklädda kommer de småningom in från varsin dörr, tar plats på varsin sida av scenen vid varsitt bord. Det är ”huvudförhandling i kärleksmålet Catherine Hiatt/Jamie Wetterstein” vi får följa, och det sker i nutid. Det är Catherine, eller Cathy som hon kallas, som kommer med det första vittnesmålet, från hösten 2003. Hon är ensam, Jamie har lämnat henne och det är en sorgsen men kraftfull låt hon sjunger. Jamie däremot, som 1998 nyss har träffat Cathy, sin stora kärlek, sjunger så hoppfullt i en svängig låt att det nästan gör ont i själen. Årtalen som vittnesmålen är ifrån dyker upp på en monitor på scenen, vilket definitivt underlättar när det gäller att hålla koll på var i tiden vi befinner oss. Fortsätt läsa Liten musikal  om stora känslor

Vettlös passion i mängder

När Minna Canths Sylvi spelas på Dianascenen synas lust och lidelse ordentligt i sömmarna. Mikko Roihas bearbetning och regi har vaskat fram stråk av tidlöshet i det tragiska sekelskiftesdramat. 

Den unga Sylvi (Pia Andersson) är gift med sin förmyndare, den betydligt äldre Axel (Lasse Fagerström). Men när Sylvi återser barndomsvännen Viktor (Matti Raita) börjar det strax slå gnistor om dem, och då är det liksom bäddat för en rejäl katastrof, trots hans syster Almas (Lina Ekblad) idoga varningar. På scenen ses också Mervi Koskinen i diverse roller, bland annat som en förvånansvärt sympatisk fängelsevakt.

Fortsätt läsa Vettlös passion i mängder