Etikettarkiv: Åboland

En mörk historia

Gränsen mellan friskt och sjukt upprättades och kontakten med extasens, förvirringens eller förkunnelsens språk bröts. Den förnuftiga människan kunde inte längre tyda eller tolka detta språk, och istället blev det ett sjukdomens språk – ett tystnadens språk. Så beskriver den franska filosofen Michel Foucault den moderna psykiatrins intrång i det mänskliga varandet. Samtidigt gick något väsentligt förlorat. Foucault säger att vi måste lära oss att lyssna.

Detta konstaterar Johanna Holmström inledningsvis i romanen Själarnas ö, en episk och djupt berörande roman som vilar mot en kuliss av verkliga händelser och som utspelar sig från slutet av 1800-talet fram till slutet av 1990-talet, på ett mentalsjukhus på en ö i den åboländska skärgården. Holmström återuppväcker röster som för länge sedan gått förlorade och gestaltar brännande och alltjämt aktuell tematik kring utanförskap, fångenskap, frihet och galenskap. Holmströms roman beskriver tillvaron ur tre kvinnors perspektiv. Först Kristina, som i en handling av utmattning, skam och desperation dränker sina barn i Aura å. Sedan Elli – en upprorisk ung kvinna som vägrar anpassa sig till de rådande sociala konventionerna och sist Sigrid, en av vårdarna på hospitalet.

Dessa tre röster formar en harmonisk helhet som fängslar läsaren från början till slut. Holmströms fysiska språkmetaforer känns stundom smärtsamma även för läsaren i passager där kvinnorna genomgår förnedrande undersökningar och behandlingar. Isolering, tvångströjor och minutiöst granskande av deras kroppar och underliv – allt i den rashygieniska anda som uppstod under 1930-talet. Överläkarens uttalanden låter som ett eko av nazisternas ideologi om rasrenhet – allt avvikande skulle förintas och de som lades in på hospitalet betraktades som obotligt sinnessjuka. De skulle aldrig bli friska. De skulle aldrig lämna Själö. Undantaget blir Elli som genomgår en tvångssterilisering för att få tillåtelse att lämna mentalsjukhuset. Även detta en procedur i rashygienisk anda som fram till Klaus Härös film Den nya människan varit så gott som ett kollektivt tabu i så väl Sverige som Finland.

Var dessa kvinnor som inhystes på Själö verkligen galna? Hur skall galenskap definieras? Är psykiatriska diagnoser i högre grad ett kollektivt uttryck för vad ett samhälle anser som friskt än ett subjektivt tillstånd som individen upplever som sjukt?

När det handlar om kvinnoödena på Själö, erinrar jag mig ett citat av psykiatrikern och författaren Claes Andersson: ”Det är lätt att göra en människa galen. Ta från henne allt och titta hur konstigt hon beter sig.”

Många av kvinnorna som lades in för vård på Själö hade förlorat allt. De var inte sällan offer för traumatiska upplevelser som våldtäkt eller skam över ett oäkta barn. En del av kvinnorna på hospitalet befann sig där på grund att de var fattiga och utstötta från samhället. Själö blev såväl deras hem som fängelse. De hade inget annat val än att underkasta sig, stå ut. Självfallet var det många som inte stod ut. De matvägrade och tvångsmatades – men till slut, om de vägrade underkasta sig, lät man dem dö eftersom de trots allt var ”obotligt sjuka” och deras liv ”meningslösa”.

Karaktären Elli beskriver träffande sitt tillstånd som en känsla av att vara ett meningslöst objekt snarare än ett upplevande subjekt: ”Elli kände sig som en gammal möbel som någon hade ärvt och som ingen riktigt kan hitta en plats för, så den flyttas från rum till rum utan att någonsin passa in, och slutligen stod den bara där, skavande mot helheten, men den måste behållas för att det är en gåva och då måste det i varje fall verka som om den vore omtyckt.”

Simone de Beauvoir beskriver år 1947 i För en tvetydighetens moral: ”Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inga medel att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och efter dem. Så är till exempel fallet med de slavar som ännu inte har blivit medvetna om sitt slaveri. /…/ I många civilisationer är även kvinnorna i en sådan situation, då de inte kan annat än underkasta sig de lagar, gudar, seder och sanningar som männen skapat.” 

Mentalvårdens historia är mörk, i synnerhet för kvinnorna. Mentalvården är inte heller något avslutat kapitel i dagens samhälle, där det finns så många psykiatriska diagnoser att man inte kan undvika att få åtminstone tre stycken av dem om man konfronteras med en psykiater. Varför är det så? Holmströms oerhört viktiga roman uppmanar oss att spegla oss själva i dessa kvinnors öden och ställa oss själva den fråga som även filosofen Jiddu Krishnamurti ställde sig: är det verkligen ett tecken på hälsa att vara väl anpassad till ett i grunden sjukt samhälle?

Emma Juslin

Johanna Holmström:
Själarnas ö. Förlaget, 2017.

Ny Tid och Klubb Tigern intar Åboland!

Den kulturradikala föreningen Tigern och tidskriften Ny Tid kommer med sin litteratur- och musikturné till Åboland i slutet av veckan! Klubb Tigern ordnas i Åbo 25.5, Pargas 26.5 och Dalsbruk 27.5. På scenen står en hel rad författare och litteraturpersonligheter från Åboland: Ylva Perera, Marcus Prest, Zinaida Lindén, Henrika Ringbom, Leif Lindgren och Clara Puranen. Litteratursamtalen avsultas med musik av Marty the Random Guy, eller Martin Laine.

Med Klubb Tigern lyfter vi ut litteratursamtalet i caféer och barer, där publiken har möjlighet att njuta av ett glas vin, en kopp kaffe och en bit paj medan de lyssnar och deltar aktivt i samtalet. Vi vill bjuda på en helhetsupplevelse av kultur, och lyfter gärna fram lokala artister som får avrunda tillställningen. I Åboland följer Pargasbördige Martin Laine med oss på alla tre orter, och bjuder på sin rootsiga bluesinspirerade musik.

Ny Tid och Tigern företog en likadan turné i Österbotten på hösten, där bland annat Peter Sandström, Ann-Luise Bertell och Ann-Helen Attianese deltog. Konceptet visade sig vara ytterst uppskattat, och på hösten hoppas vi kunna fortsätta till en annan del av Svenskfinland…

PROGRAM

To 25.5: ÅBO
YLVA PERERA & MARCUS PREST
Moderator: Ylva Larsdotter
MUSIK: MARTY THE RANDOM GUY
KL. 18.00 PÅ SKÄRGÅRDSBAREN

Fre 26.5: PARGAS
ZINAIDA LINDÉN & HENRIKA RINGBOM
Moderator: Lasse Garoff
MUSIK: MARTY THE RANDOM GUY
KL. 18.00 PÅ CAFÉ HALLONBLAD

Lö 27.5: DALSBRUK
CLARA PURANEN & LEIF LINDGREN (Tema: hembygdslitteratur)
Moderator: Janne Wass
MUSIK: MARTY THE RANDOM GUY
KL. 13.00 PÅ ROSALA HANDELSBOD

Tillställningarna räcker ca 2 timmar och vi uppbär ett frivilligt inträde på +/- 10 euro för att täcka en del av våra kostnader. Men tanken är att alla ska ha möjlighet att delta utan att behöva fundera på plånboken.

Arrangörer är Tigern rf och Ny Tid.

Mer info: https://www.facebook.com/events/1764376467225990

Skärgårdens sista strid

Skärgårdens framtid står på spel då Åboland går till kommunalval. Förändring kräver ett steg ut i det okända och stora uppoffringar. Men alla har en röst, och om man använder den, märker man plötsligt att folk lyssnar, menar Vänsterförbundets Madelene Häggman. Ny Tid besökte Kimitoön, Pargas och Åbo inför valet.

Madelene Häggman
rattar in sin vita farmarbil framför de kännspaka gula strandmagasinen vid Dalsbruks gästhamn. Sommartid ligger båtarna packade som sardiner här, i en av knutpunkterna för stug- och segelbåtssäsongen på Kimitoön. I slutet av februari är det svårt att föreställa sig att det är samma ort. Gästhamnsbodarna är stängda och den snöslaskiga strandgatan är tom, sånär som på en taxi som står och väntar på kunder. På andra sidan hamnen tornar de anskrämliga plåthallarna på fabriksudden upp sig, som en påminnelse om ortens postindustriella predikament. Stålfabriken, som sedan slutet av 1600-talet utgjort både Dalsbruks identitet och ekonomiska motor, står i dag så gott som stilla.

Inför kommunalvalet i Kimitoöns kommun är det två frågor som dominerar diskussionerna: omsorgen och sysselsättningen, säger Häggman, som kandiderar för Vänsterförbundet. Som bäst sysselsatte fabriken på 1970-talet över 1 700 personer. 2012 blev det konkurs. Några mindre företag arbetar fortfarande på fabriksområdet, men den stora majoriteten av hallarna står inaktiva och förfaller.

– Flera av dem som förlorade arbetet då har inte hittat nytt, och andra har flyttat bort från ön.

I sitt valprogram skriver Vänsterförbundet på Kimitoön att kommunen, dominerad av SFP och det nya partiet Fri samverkan, inte har axlat sitt ansvar för att få igång företagsamheten på fabriksområdet, trots att flera anbud har lämnats och förhandlats om. Ett av problemen är att marken är full av tungmetaller och andra skadliga ämnen, vilket skulle kräva en kostsam sanering som kommunen varit tveksam till att betala utan garantier för att satsningen betalar sig tillbaka i form av arbetsplatser och skatteintäkter.

– Det är klart att man aldrig kan bygga bostäder på området, men saneras måste det ju hursomhelst om det ska komma någon verksamhet dit, säger Häggman då vi sätter oss ner i strandcafét som trotsar ortens vinterdvala.

Madelene Häggman.

Också Jari Lehtivaara, som kandiderar för Socialdemokratiska partiet (SDP) önskar att kommunen skulle ta en aktivare roll i sysselsättningfrågorna, och speciellt för det tomma industriområdet.

– Kommunen borde vara en aktiv part i förhandlingarna och erbjuda sig att sköta all infrastruktur på området. Att sköta om helheten är en för stor kaka för kommunen, men man borde aktivt söka samarbetsparter på den privata sidan.

Fel år i Pargas

Situationen är bekant längs hela den finlandssvenska kustremsan, från Borgå till Karleby. Orter som Hangö, Dalsbruk och Kaskö har drabbats hårt av tillverkningsindustrins nedläggningar på 2010-talet, med arbetslöshet och utflyttning som följd. På många håll försöker man nu i stället dra nytta av flyttrenden som går åt andra hållet, både i form av permanenta nya invånare som eftersträvar ett lugnare liv på landsbygden och den ökande mängden sommargäster och internationella turister.

Det här är också en fråga som sysselsätter beslutsfattarna i Pargas, även om den orten tack vare sin enorma kalkgruva inte har drabbats lika hårt som många andra finlandssvenska småstäder.

– Pargas finns bland de mest framgångsrika fem procenterna av alla Finlands kommuner, det är något vi måste komma ihåg, säger Julius Karlsson, ordförande för Vänsterförbundet i Pargas.

– Men å andra sidan är våra problem annorlunda än många andra finländska kommuners. Kustkommunernas år är helt enkelt inte samma år som inlandskommunernas dito.

”Pargas rinner obönhörligt mot Åbo”, menar Karlsson, då industriaarbeten långsamt försvinner, och traditionella näringsgrenar som fiske, hantverk och jordbruk blir olönsamma.

– Jordbruk i all ära, men inte bygger man en kommunal ekonomi på att odla potatis i dagens Finland. Däremot borde vi mycket bättre kunna utnyttja sommarmånaderna då kommunens invånarantal tredubblas.

Efter kommunsammanslagningen hör i dag också orter som Nagu, Korpo och Houtskär till Pargas kommun, orter som i dag nästan helt och hållet lever på stugsäsongen och sommarturismen. Men enligt Karlsson är de lokala småföretagarna utlämnade åt sitt eget öde då det gäller att erbjuda tjänster åt sommargästerna, företag vars kapacitet är begränsad både vad gäller planering och verksamhet, för att inte tala om marknadsföring. Här borde kommunerna skjuta sitt till, menar han.

– Skärgården har möjlighet till en precis lika lukrativ turism som Lappland, men ändå har man inte lyckats locka en enda stor aktör i turism- eller resebranschen att börja verka här, vilket jag tycker att är helt ofattbart.

Finlands Florida?

Julius Karlsson.

Turismen och stuglivet på Kimitoön har upplevt ett stadigt uppsving under de senaste decennierna, och ön har också flertalet evenemang som lockar gäster från hela Svenskfinland: Baltic Jazz, Kimito musikfestspel och Norpas, för att bara nämna några. Den omkringliggande skärgården lockar med bland annat Bengtskär, Hitis, Vänö och Högsåra som populära mål.

– Just nu är situationen ganska bra på Kimitoön, säger Jari Lehtivaara, och påpekar att kommunen har satsat på marknadsföring och nyligen anställt en turismchef.

– Men jag hoppas att man förstår att det är ett långsiktigt arbete att få mer turism till ön, och att det inte räcker med punktinsatser. Satsningen från kommunens sida skulle inte få minska, utan hållas på nuvarande nivå också i framtiden.

Julius Karlsson i Pargas menar ändå att det skulle krävas en betydligt större kraftinsats, inte bara på att locka turister och turistföretagare till Åbolands skärgård, utan för att anpassa alla aspekter av både närlingslivet och den kommunala servicen till den åboländska verkligheten. Han anknyter till sin kommentar om att skärgårdens år är annorlunda än det inlandsfinländska året.

– Det är ju på sommaren då här finns allra mest folk som också servicen borde vara bredast. Det betyder att man inte kan stänga ner de kommunala tjänsterna bara för att det är semesterperiod. Vi som bor och arbetar här året runt måste vara villiga att ge upp vissa saker för att gynna kommunen. Till exempel måste de kommunalt anställda förstå att alla inte kan ta två och en halv månads sommarsemester. Vi måste semestra på andra tider av året, så att säga vrida hela året.

Och i stället för att ondgöra sig över att medelåldern i kommunen stiger, borde man se det som en möjlighet, menar Karlsson. Pargas ligger nära till städer som Åbo, St. Karins och Salo, och många som arbetat i städerna vill gärna flytta ut till landsbygden då de pensionerar sig. Pargas borde ligga i framkant då det gäller seniorservice och äldrevård, och marknadsföra sig som ett paradis att åldras på, men det kräver medvetna satsningar, säger Karlsson.

– Problemet med Pargas är att det är ett oerhört tjänstemannastyrt samhälle. Och på tjänstemannahåll gåt man lydigt i regeringens ledband, trots att det inte skulle vara nödvändigt. Pargas är en ekonomiskt välmående kommun, men trots det har staden på befallning av regeringen drivit en hård åtstramningspolitik.

Svenskhatet oroar

Men sysselsättningsläget ser inte lika dystert ut på alla orter i Åboland, påpekar De Grönas Janina Andersson då vi träffas på ett café i centrum av Åbo. Eftermiddagsrusningen är i full gång på torget nedanför panoramafönstret. Vare sig man gillar idén med en parkeringsgrotta under torget eller inte, kommer det massiva byggprojektet som nu slutgiltigt klubbats igenom efter många vändningar att erbjuda många arbetsplatser. Den stora motorn i Åbos ekonomi under de kommande åren blir ändå varvsindustrin som har sin orderbeställning tryggad för närmare tio år framöver.

– För ett par år sedan oroade man sig över sysselsättningen i Åbo, Nystad och Salo, men nu har det svängt, även om Salo fortfarande har problem.

I Salo har man fortfarande inte kommit över nedläggningen av Nokias fabrik, men Valmet i Nystad anställer 1 000 nya bilmekaniker för att bygga Mercedes-Benz.

Tidigare riksdagsledamoten Andersson lämnade rikspolitiken 2011 och har i stället satsat på att påverka i hemstaden. Mycket har hänt sedan hon gav sig in i politiken i början av 1990-talet. Åbo har på många sätt blivit en öppnare och mer internationell stad, men på samma sätt som i resten av Finland har det ideologiska klimatet under de senaste åren blivit hårdare. Åbo har visserligen i årtionden haft sin egen husrasist i Olavi Mäenpää, som lyckats med konststycket att bli utsparkad från Finlands landsbygdsparti, Sannfinländarna, Frihetspariet och till och med Soldiers of Odin. Men till exempel finlandssvenskar är i dag mer utsatta i gatubilden än tidigare, anser Andersson.

– När jag rörde mig ute i nattlivet i Åbo tidigare, var det aldrig någon som kommenterade att jag talade svenska, men i dag hör man allt oftare kommentarer om att ”i Finland talar man finska”.

Däremot har Åboborna överlag vant sig vid en mer mångkulturell vardag, och förutom några enstaka sannfinländare är man i Åbopolitiken ense över partigränserna om att hålla rasism och främlingsfientlighet stången, menar hon.

De grönas dilemma

Invandringen är något som Julius Karlsson anser att diskuteras alldeles för mycket i Pargas.

– Den lilla invandring vi haft till kommunen har inte vållat några som helst problem, och integrationsarbetet har skötts på ett ypperligt sätt. Vi har till och med fått internationell publicitet för hur fantastiskt väl invandrarna togs emot i asylmottagningscentret i Nagu.

Karlsson själv säger sig inte vara en alldeles typisk vänsterförbundare, utan placerar sig ute på partiets högra flank.

– När jag i senaste riksdagsval kollade grafik på var jag placerar mig i jämförelse med andra kandidater ideologiskt, baserat på svar i en valmaskin, låg jag längst högerut av Vänsterförbundets kandidater, i ett kluster av gröna. Men jag har sen igen svårt att acceptera De grönas högerfalang, som ligger i närheten av Samlingspartiet. För mig känns Vänsterförbundet rätt därför att det är det enda partiet som på riktigt utgår från att samhället ska byggas utifrån gemenskap och inte individualism.

Janina Andersson säger att hon i dag hellre är med i politiken och får små förbättringar till stånd, än ropa på barrikaderna utan att få något verligt gjort.

– Men uppfattningen om motsättningar mellan höger och vänster inom partiet är mer en imagefråga som har lagts på partiet utifrån, jag ser inte att det representerar verkligheten inom De gröna. Snarare är det sakfrågor som man är oense om.

Janina Andersson.

Frifräsare på Kimitoön

Både i Pargas och Kimitoön är den stora frågan inför själva valet om SFP ska få enkel majoritet eller inte – i Pargas har partiet för tillfället kring 45 procent av fullmäktigeplatserna och i Kimitoön drygt 40 procent. I Kimitoön utmanades partiet 2012 av utbrytargruppen Fri samverkan, en samling kommunalpolitiker som övergett den traditionella partipolitiken och gick till val utan ideologiska linjedragningar, och lyckades knipa 23 procent av rösterna, vilket gjorde dem till näst största ”parti” i kommunen. SDP, som kämpat med inre stridigheter, fälldes ner till tredje plats med 14 procent av rösterna. Vänsterförbundet, De gröna och Centern har en fullmäktigeplats var.

– För sådana som är trötta på partipolitiken är det naturligtvis lättare att rösta på en gruppering som Fri samverkan, säger SDP:s Jari Lehtivaara.

– Men utan en långsiktig gemensam ideologi fungerar det inte i längden.

Vänsterförbundet fick 2012 drygt sex procent av rösterna på Kimitoön, och speciellt i Dalsbruk ser många med längtan tillbaka till tiden då Dragsfjärd var en av de rödaste orterna på den finlandssvenska politiska kartan. Madelene Häggman från Dalsbruk är i dag partiets yngsta kandidat på ön. Trots att Vänsterförbundet har föryngrats massivt i de stora städerna, har processen inte nått landsbygden. Enligt Häggman handlar det här ändå mindre om ideologi än om image.

– När jag ställde upp för fyra år sen, hade jag bilden av att Vänstern bara bestod av gamla gubbar som inte skulle ge mig möjlighet att höras alls – men sedan märkte jag att det inte alls var på det sättet.

Viktigaste valet

I Pargas har Vänsterförbundets långvariga eldsjäl Nina Söderlund stigit ner från ordförandepallen, vilket kan vara ett problem för partiet, som nu snarast kämpar om att hålla sina två mandat som det fick med knappt 5 procents röstskörd i förra valet. SDP ligger väl till med 20 procent och De gröna fick i förra valet närmare 8 procent.

I Åbo, liksom i resten av städerna, har De gröna gått framåt med stormsteg under det senaste decenniet. När Janina Andersson tänker tillbaka på de första tiderna i De gröna, säger hon att det känns nästan bisarrt att partiet nu är tredje störst i Åbo och har chans att bli störst i Helsingfors. Kampen om tredjeplatsen i Åbo står mellan De gröna och Vänsterförbundet, som i förra valet landade på drygt 14, respektive drygt 13, procent.

– Kommunalvalet är ju egentligen det viktigaste valet i Finland. Det är via det som den vanliga människan kommer åt att påverka samhället, säger Julius Karlsson.

Och det fungerar, kan Madelene Häggman intyga. Hon var en av de många unga vuxna i Finland som inte brydde sig mycket om politik. Men då Vänsterförbundets dåvarande ordförande på Kimitoön frågade om hon ville ställa upp i valet 2012 tog hon ett kliv ut i det okända och tackade ja. Och hon har inte ångrat det. Hennes farhågor om att behöva sitta som en tyst väggdekoration på nämndmöten kom genast på skam.

– Jag upptäckte att det gick att diskutera med de andra medlemmarna i nämnden, och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Hon önskar att allt fler unga skulle ta vara på möjligheten att påverka i politiken, för deras eget bästa.

– Sedan jag gick med i politiken har jag fått uppleva att jag har en röst, och att den blir hörd.

Text & foto Janne Wass

  1. EDIT: I en tidigare version stod att Nina Söderlund inte ställer upp i valet. Det gör hon.

Pargas köping: Några glimtar ur det kommunala livet

Folkdemokraterna erövrade som känt ett mandat av svenska folkpartiet vid senaste kommunalval 1953 i Pargas köping. Det betyder att den förenade vänstern för första gången fick majoritet i köpingen.

Trots att en av de borgerliga ledamöterna i valnämnden blev rasande då resultatet blev klart, trodde vi inte att högern skulle göra annat än som de ”goda demokrater” de ger sig ut för att vara, foga sig i förhållandena. Men så var ej fallet. De igångsatte en påtryckningskampanj i smyg mot de soc-dem. fullmäktigeledamöterna som de ansåg vara de svagaste i gruppen. T.o.m. en avdelningsingenjör pressade personligen två av sina underanställd, men denna gång dock förgäves. Och trots att arbetsgivarrepresentanterna vid fullmäktigesammanträdet till ordförande föreslog Jarl Nyberg, röstade samtliga socialdemokrater på folkdemokraten Albert Aaltonen, som blev vald.

Trots detta nederlag försökte högern erövra ordförandeposterna i samtliga nämnder, men med lika dålig framgång. Då försökte de utnyttja sin majoritetsställning i köpingstyrelsen och vägrade verkställa fullmäktiges beslut bl.a. beträffande valet av arbetsnämndens ordförande, till vilken post folkdemokraten Allan Dahlström hade valts. ”Motiveringen” var att han i egenskap av fackföreningsledamot inte var opartisk såsom deras kandidat byggmästar Karl Skarp, som företräder sin arbetsgivare.

Frågan gick till länsstyrelsen och efter att ha inbegärt kompletterande uppgifter avgjorde länsstyrelsen frågan till arbetarrepresentanternas favör. Observeras bör att utom köpingsdirektör Brunila, som ju är jurist, även firmajuristen vid Pargas Kalk, Thomasson, stod bakom besväret i likhet med ett annat tidigare fall, då de med hänvisning till stadsförbundets jurist Muréns uttalande, påstod att det var olagligt att sänka skattöret vid uppgörande av tilläggsbudget. Även i detta fall förlorade de i tolkningen, som skriftligt avgavs av stadsförbundets byrå.

Över valet av köpingsbyggmästare besvärade sig folkpartisterna Göran Henriksson och Rolf Thomasson under motivering att den valda saknade nödig kompetens bl.a. i svenska språket. Länsstyrelsen förkastade besväret, men herrarna fortsatte till högsta förvaltningsdomstolen, dock med lika klent resultat. Att valet på något sätt skulle ha varit lagstridigt var det inte fråga om, men en avsevärd bromsning i köpingens byggnadsverksamhet kunde på detta sätt åstadkommas.

Sv. folkpartigruppens ordf. socialchefen vid Pargas Kalk, Ossian Engblom kom i början av år 1954 med förslag om upphävandet av hyresreglementeringen på orten. Som motivering framhöll han att vi slipper av med bostadsbristen då husägarna själva får avgöra vem de tar. Statsrådet kom borgarna till hjälp. Lärdom: bostadsbristen lika svår som förut, men hyrorna har stigit 2-3-faldigt.

För närvarande pågår i samhället en intensiv kamp om stadsplaneförslaget. Planen har utarbetats av Pargas Kalks arkitekt Ragnar Nyberg och synbarligen följes ”husbondens röst” ty gator ska öppnas i tätaste arbetarkvarter och sålunda bostäder avlägsnas för att bereda rum åt breda gator till firmaledarnas höghus. Till och med busstationen vill man flytta i närheten av dessa hus, obekymrad om den villervalla som bleve följden av det redan nu svåra trafikkaos i köpingens kommersiella centrum. Enligt modern praxis skall all genomgångstrafik avledas från affärsstadsdelen så att endast inkommande och avgående trafiken till orten ledes dit. Det nuvarande förslaget innebär att t.o.m. den delen av trafiken som löper förbi centrum också ska dirigeras dit. Det heter ”den som pengarna haver, haver även makten”, så vi får väl se hur det går Folkdemokraternas klara ståndpunkt i frågan är 1) Busstationen som har blivit en fara för trafikanterna, skall flyttas i motsatt riktning än vad det stadsplansförslaget innebär.: 2) ingen bör vräkas från sitt hus och hem så länge ägaren vill bo där, ty om någon, så har herrarna och deras fruar [oläsligt] att gå vanliga vägar utan specialgator dragna över andras bostäder.

X

Fotnot: Albert Aaltonen, som nämns i artikeln, var Pargas mest framstående vänsterlokalpolitiker på 40- och 50-talet. Han tillhörde FKP, men moderpartiet var inte alltid nöjd med Pargaskommunisternas verksamhet, eftersom Aaltonen ofta vägrade använda facket som ett offensivt arbetsstridsvapen för att driva igenom DFFF:s och FKP:s politik. Mer känd på riksplanet var Alberts bror Aimo, som i flera år var ordförande för FKP. Artikeln är digitaliserad 3.6.2017.

Svårt med utkomsten i Westanfjärd

Det vidsträckta Westanfjärd är motorcyklarnas förlovade kommun. Ingalunda för att folk där skulle ha bättre råd än på andra ställen. Men det finns inte arbete i hemkommunen. Det blir långa färder dagligen till och från arbetet, och därför är det nästan tvunget att ha motorcykel.

När kalkgruvorna stängdes i Westanvik — den största Illogruvan, slogs igen för två år sen — sökte sig en stor del av befolkningen till Sverge, andra främst till Förby, i andra hand till Dalsbruk. Sen blev det kris också i Förby. Kalk-Petter Forsström slog igen gruvan där. De flesta arbetarna i Westanvik får nu sin utkomst från låsfabriken i Björkboda.

Kalkgruvorna i Illo, Bredvik och Styrs sysselsatte i tiden 120 man. Nu är gruvorna vattenfyllda, pipan är sprängd i Illo, linbanor och bockar har tagits ner. Av brännfabriken finns inget kvar.

En ny industrialisering i Westanfjärd är nödvändig. Kommunens invånare måste beredas arbete på hemorten. Industrier i Westanfjärd skulle också stärka kommunens ekonomiska ställning.

Kalkfyndigheterna har inte sinat, men gruvorna är i sådant skick att en restaurering skulle vålla stora svårigheter. En ev. framtida gruvdrift måste för övrigt läggas på modern bog — förhållanden i Westanfjärdgruvorna var ytterst svåra. Allt arbete måste utföras för hand. Flera av arbetarna har ryggarna förstörda. Skarpa växlingar mellan hett och kallt var också ägnade att undergräva arbetarnas hälsa.

Blir det inte ny kalkindustri I Westanfjärd under den närmaste framtiden kan man emellertid tänka sig också andra industrier. Det skulle t.ex. finnas förutsättningar för en stenmjöjsfiabrik. Det har också ryktesvis varit tal om att firman Wiik & Höglund skulle anlägga en sulfitfabrik I Westanvik.

Red

Artikeln är digitaliserad 3.6.2017.