Etikettarkiv: Afrika

Berättelser kring biståndsarbetande

Det finns böcker som är små och tunna men som puffar läsaren till öppningar i hens värld som hen inte ens varit riktigt medveten om, eller bara inte reflekterat över eftersom ingen straffar en som blundar.

Patricia Bruuns bok Efter stormen i Tshikapa är en sådan. Boken är en berättelse från Kongo-Kinshasa, där Bruun jobbade som biståndsarbetande sjukskötare en höst och lite till. Jag har alltid hyst stor tacksamhet till människor som åker iväg för att hjälpa, inte minst för att det ju väldigt ofta handlar om områden där våra förfäder trängt in med falska fullmakter och undergrävt den naturliga utvecklingen. Vi västmänniskor har i århundraden fått glädja oss åt vackra byggnader och monument och ett välstånd som kostat miljontals människors liv och ännu fler människors elände. Kommer vi någonsin att kunna gottgöra?

Liksom på så många områden är information – och brist på sådan – också i den här problematiken ett av de mest verkningsfulla redskapen. Mycken förvriden, vinklad och undanhållen information har möjliggjort, välsignat och belönat verksamhet som i sin girighet varit så grym att verkligheten av nödvändighet draperats, än som heroiska insatser, än i rasbiologiskt nyttotänkande, än i tystnad och glömska. Dagens informationsflöde – på gott och ont – hämtar fram sanningar så fruktansvärda att vi kanske kan förstå, om än aldrig godkänna, den organiserade glömskan.

Efter stormen i Tshikapa är en bok jag av många orsaker visste att jag skulle läsa förr eller senare, och att det kom att bli förr berodde på en recension som gjorde mig fundersam. Recensenten konstaterar att boken är läsvärd och intressant, att den manar läsaren att tänka vidare kring biståndsarbete och den globala kapplöpningen efter naturresurser. Men, säger hen, det fiktiviserande lyckas inte lyfta från det lite poänglösa och diffusa, och fortsätter likt en handledare med att Bruun hade kunnat utveckla det hela med ett mer dokumentärt och journalistiskt grepp.

Är det korrekt att i en recension föreslå en annan infallsvinkel till problematiken än den bokens författare valt?

Efter att ha läst boken hänger frågan kvar. För mig blev läsupplevelsen, tack vare växlingen mellan författarens egna upplevelser, de historiska utblickarna och de fiktiva styckena lik en filmupplevelse, där jag som läsare fick följa med på en lång resa på en kontinent som känns bekant men i verkligheten är mig totalt obekant. Jag har aldrig känt den afrikanska värmen, dofterna, lukterna, glädjen, desperationen, dammet, den väldiga naturen och dess kraft. Med ett mer dokumentaristiskt, journalistiskt grepp – som förvisso kanske gjort boken lättare att helhetsgestalta – hade jag nog inte känt dem nu heller. Just det personliga greppet ger det dokumentära, det jag upplever som det bärande i boken, liv. Får det att kännas att det är en människa bland människor som skriver ned, snarare än om, det hen upplever. Upplevelsen att vara avvikande som vit, av frustration över det som fungerar dåligt eller inte alls – inkluderande allt från uteblivet morgonkaffe till sinande läkemedelsförråd, mänskliga- och ekonomiska resurser. Över hur snedvridet samhället är. Glädjen när allt fungerar, det återkommande vemodet över biståndsarbetets tillfälliga natur.

Kapitlen där å ena sidan gummiterroristen Henry Morton Stanley, å andra sidan den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom kommer till tals berättar mycket mer än det vi kan läsa på raderna. Avsnitten är liksom impressionistiska, de rör sig någonstans mellan det som måtte ha rört sig i deras huvuden, det de hade omkring sig i Kongo och de omständigheter som låg bakom deras respektive vistelse där. Mellan raderna tecknas grunderna till dagens biståndsarbetes tillkortakommande och vävs samman med det arbete Bruun och hennes kolleger gör inom ramarna för organisationen.

Avsnitten där vi möter lokalbefolkningen är som små juveler. Svårbegripligt knappa förhållanden, fårade ansikten, spinkiga ben, leenden och sorg, löst fladdrande skjortor och klänningar i granna färger. Också drömmar om något bättre, inte bara om ens spade skulle stöta på en diamant. Vikten av att föra berättelserna vidare – ju mindre mat, desto mer berättelser, som Mbala säger till sin son Akuda. Det viktigaste är att inte glömma, det som hänt och det som händer. Därför berättelserna.

I epilogen sammanfattar författaren: ”Jag har lagt mitt eget pussel. Jag har blandat fakta och fiktion. Jag har sprungit längs med Kongofloden i gryningen, jag har fört bok över sjukdomar, patienter, symptom och diagnoser i ett litet mottagningsrum med en järnsäng som förråd och apotek. Jag skriver om saker som har hänt men också om sånt som kunde ha hänt, men aldrig inträffat utom i den här berättelsen. Jag har varit verkligheten trogen på mitt eget sätt.”      

Det känns ärligt. Och sant, kanske för att perspektivet rätt igenom är Bruuns eget, eftersinnande och intelligent. En angelägen bok. Spännande är den också.

Text Bianca Gräsbeck
Foto Niklas Sandström

Patricia Bruun:
Efter stormen i Tshikapa.
Förlaget, 2018.

Grävande journalistik bästa verktyget för att avslöja korruption

Myndigheterna fastnar i sekretessmurar då de försöker komma åt ekonomiska brott och skatteparadis. Panama- och Paradisläckorna har visat hur gränsöverskridande journalistik kan hjälpa till att sätta dit skattesmitare. Men mer gräv behövs också på lokalplanet, säger journalisten Minna Knus-Galán.

Sätten som kriminella gömmer pengar på sår alltid frön till sin egen undergång. Det är det viktigaste att komma ihåg. De lämnar spår som vi kan följa”, säger James Mintz, professor vid Columbia Journalism School.

Det är en fredag i november i Johannesburg, Sydafrika, och den internationella konferensen i grävjournalistik (GIJC) är inne på sin andra dag. Under fyra dagar har över 1 000 av världens främsta grävande journalister samlats för att utbyta värdefulla erfarenheter och tips på hur man bäst bedriver grävande journalistik. Mintz är en av fyra föreläsare som under ett seminarium presenterar hur journalister kan spåra ekobrott och korrumperade politiker och tjänstemän.

Mintz går igenom olika sätt på vilka korrumperade personer går till väga för att stjäla och gömma pengar, det handlar alltså om mönster som går att spåra. Det är stundvis svårt att hänga med i Mintz beskrivningar av de komplexa strukturer som pengarna flyttas inom. Men en sak är säker:

– Många affärspersoner är dåliga på att gömma sina pengar, konstaterar han.

Det är där den grävande journalistiken kommer in i bilden – att upptäcka, gräva i och förklara korruption, penningtvätt och skattesmitning.

”Offshore Leaks” var början

De senaste åren har flera läckor av hemliga dokument lett till stora, avslöjande nyheter runtom i världen. Genom dokumenten har pengar som göms i skatteparadis kunnat spåras och kopplas till inflytelserika och offentliga personer.

Den första skatteparadisläckan var den så kallade Offshore Leaks som ägde rum år 2013. Därefter har läckorna avlöst varandra med både Lux Leaks och Swissleaks. I fjol avslöjades Panamapappren, som är den största läckan hittills, och i höstas kom Paradisläckan.

En av de hundratals journalister som arbetat med läckorna inom ramen för det internationella journalistnätverket ICIJ är finlandssvenska journalisten Minna Knus-Galán.

– Folk tror ofta att om man hittar en läcka, så har man sin story där, men det stämmer inte. Det är egentligen efteråt som själva jobbet börjar, säger Knus-Galán.

En orsak till svårigheterna att utreda skattebrott är att skatteparadisens affärsidé är att sälja sekretess. Det är bakom den sekretessen som kriminalitet ofta döljer sig.

– Paradisläckorna har nog varit det svåraste jobbet jag gjort. Dels för att det är så många dokument, dels för att det handlar om juridiska dokument och avtal som det är svårt att hitta bra storyn i.

I Paradisläckan gick mycket av Knus-Galáns arbete ut på att gå igenom offentliga register, bland annat Maltas och Cyperns handelsregister.

– Våra bästa storyn kom egentligen från Malta-registret, och då hade vi bara ett intressant finländskt namn som vi utgick ifrån.

– Sen hittade vi tre fall av misstänkta ekonomiska brott i Finland utifrån det namnet.

Ett globalt problem

I Finland uppmärksammade man mest fallet Nordea i samband med Panamapappren, men de fick inte alls samma genomslag som till exempel på Island, där statsministern tvingades avgå. Konsekvenserna ser också mycket olika ut i rika och fattiga länder.

Miranda Patrucic, grävande journalist på Organized Crime and Corruption Reporting Project (OCCRP), påpekar att det exempelvis i Centralasien inte finns några grävande journalister som kan rapportera om politikernas korruption. Det finns heller inga riksarkiv eller register att gräva i. Det innebär att utländska journalister måste titta utanför landets gränser för att komma åt de personer som misstänks vara korrumperade. De korrumperade tjänstemännen blir avslöjade då de spenderar de smutsiga pengarna utomlands på dyra fastigheter, lyxbåtar och andra extravaganta köp.

– Vi kollade bland annat på fastigheterna som Azerbajdzjans presidentfamilj äger. De äger inga fastigheter i Azerbajdzjan, utan i London, Spanien och Miami.

Patrucic berättar att politikernas familjemedlemmar ofta aningslöst visar upp skrytbostäder och olika dyrgripar på sociala medier, utan att tänka på att de kan väcka misstankar om korruption och brott.

– Genom att kolla på bilder av presidentfamiljen kunde vi räkna ut hur mycket deras klockor, kläder och väskor var värda. Presidenten tjänar 1 000 euro i månaden men har en 100 000 euros klocka. Det är inte logiskt!

Patrucic poängterar därmed att arbetet måste vara gränsöverskridande för att komma åt korruptionen då pengarna konstant rör sig i globala mönster. Att det handlar om ett globalt problem blev också tydligt i och med Paradisläckan. Ett av de största fynden var enligt Knus-Galán att stora företag som Apple, Facebook och Nike höll på med skattesmitning i Europa.

– Fast vi då pratar om fenomen som är lagliga, tycker jag det är sånt som vi måste gräva fram. För det handlar om miljarder som storbolag skyfflar ut som royalties till skatteparadis. Det är skattepengar som varken EU eller andra länder får in.

Knus-Galán understryker att u-länderna är de stora offren för offshore-ekonomin och att europeiska länder, däribland Finland, har ett ansvar när det gäller att motverka korruption.

– Det är ett globalt problem. Det räcker inte att ett land ändrar sina lagar. Ett land kan gå i bräschen, och det tycker jag att Finland borde göra.

– Vi skulle kunna pressa på mycket mer via EU till exempel. Det är där olika internationella forum finns. Där borde vi vara tuffare.

Journalistik är nyckeln

Knus-Galán tror att det blir en dominoeffekt av läckorna, och att fler visselblåsare kommer att börja läcka dokument. Hon understryker också att läckorna vi sett hittills bara är toppen av ett isberg.

– Läckorna kommer från en advokatbyrå, så när vi säger att nu är det en stor läcka, har folk ganska höga förväntningar ”Nå nu kommer alla namnen, alla finnar som använder skatteparadis”, men så är det ju inte. Det är bara ett bolag som säljer skatteparadistjänster och det finns tusentals bolag.

Är grävande journalistik bästa sättet att komma åt dessa problem?

– Ja, jag tycker det. Eftersom skatteparadisen är sekretessbelagda. Det är så hemlighetsfullt att inte ens våra myndigheter kan gräva fram informationen. De stöter på en vägg när de här bolagen finns på Brittiska jungfruöarna eller motsvarande. Då är sådana här läckor enda sättet att komma åt den.

– Hittills har vi pratat mycket om skattesmitning och skatteplanering, men mycket penningtvätt, korruption och smuggling pågår med hjälp av skatteparadis. Människor som finns på internationella sanktionslistor och som ändå fortsätter att göra business via sina anonyma brevlådeföretag.

Varför kommer läckorna just till journalister och inte till myndigheter?

Det vet jag inte. Men jag antar att de som läcker vill få ut historierna. Om det kommer till myndigheter får vi inte höra om dem.

John Doe, den anonyma person som läckte Panamapappren, skrev ett manifest. Där kom det tydligt fram att hen läckte för att det finns så många problem som måste bli kända för allmänheten. Publiken har rätt att ta del av informationen. Det är en klassisk anonym visselblåsare som har ett moraliskt intresse av att grava missförhållanden uppdagas.

För få gräver

Knus-Galán oroar sig för att resurserna för att göra grävande journalistik hela tiden minskar då de finska redaktionerna blir mindre och journalisterna måste arbeta i allt snabbare takt.

– Det är ganska få finska journalister som har möjlighet att gräva lite längre. Det är en oroväckande trend. Därför ser jag gränsöverskridande grävsamarbeten som en möjlighet.

Hon poängterar att även lokala redaktioner kan göra grävande journalistik. Ett exempel är det samarbete som Helsingin Sanomat tog initiativ till när de grävde fram vilka i kommunfullmäktige som hade kriminella domar och som tidningen sedan delade med sig till lokala tidningar.

– Det är jätteviktigt att gräva lokalt. Allt behöver inte vara så globalt som det jag nu har glidit in i. Men det kan vara svårt för en lokalreporter att gräva i sin egen kommun. Ofta kan dörrar stängas och då kan det bli svårt att jobba kvar, så det kunde vara bra med lite cirkulation. Men tuffare journalistik behövs också lokalt.

– I Finland har vi också mycket strukturell korruption och ”bäste broder”. Det borde man gräva mer i. N

Text & foto: Jenna Emtö & Anna Lillkung

När identiteten sätts på undantag

Igiaba Scego vill ifrågasätta hur invandrare beskrivs i litteraturen, konsten och medierna. Som dotter till politiska flyktingar från Somalia hör hon till en ny generation italienska författare med rötter i landets koloniala historia. Genom att ifrågasätta språket vill hon göra sina landsmän uppmärksamma på den stereotypa bilden av invandrare.

Ordet migrant, som används slentrianmässigt, är ett nonsensord som inte säger något om personerna som berörs. Människor har alltid förflyttat sig av olika anledningar, som kärlek, studier eller arbete. Andra är på flykt undan krig och konflikter, säger Scego.

I sin senaste roman, Adua, en berättelse om tre generationer somalier i Italien, väver hon in denna distinktion.

Italien räddar tusentals personer på Medelhavet varje vecka. Många av dem är eritreaner och somalier på jakt efter en bättre framtid i Europa. Det faktum att dessa personers hemländer en gång har varit italienska kolonier omnämns knappt i nyhetsrapporteringen, menar Scego.

– Italienarnas kunskap om sitt eget lands koloniala förflutna är i princip obefintlig.

Igiaba Scego är född i Italien. Hennes föräldrar flydde från Somalia när diktatorn Siad Barre tog makten genom en militärkupp 1969.

– Alla politiker, liksom min pappa, förlorade i princip allt över en natt.

I Somalia hade hennes bröder, liksom många andra välbeställda, gått i italiensk skola. De talade italienska, och var välbekanta med den italienska kulturen, som var utbredd i Somalia. Men väl i Italien var det ingen som tycktes känna till den historiska kopplingen.

– Till skillnad från många av dagens flyktingar som har lämnat inbördeskrig bakom sig, kunde de då ta flyget till Italien, säger Scego.

Får afrikaner resa?

Hon minns att föräldrarna reste mycket också före de flydde. Hon har sett bilder från Taj Mahal och andra platser i familjealbumet. I Italien var det på 80-talet dessutom vanligt med säsongsarbetare från Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen.

– Människor från flera afrikanska länder reste fram och tillbaka, främst för jobb men också på semester – något som i dag är en omöjlighet för de flesta afrikaner. Varför får inte afrikaner resa?, frågar Scego retoriskt.

– Ju fler hinder vi bygger för att stänga människor ute från Europa, desto mer när vi dessa människors drömmar om att en dag få pröva sin lycka här.

Om något är slutet, måste det också vara vackert.

Det är lätt att bygga barriärer, men det är inte vad världen behöver och på så vis har Europa konstruerat sin egen kris, menar Scego.

– Om det fanns möjlighet för afrikaner att resa som de med europeiskt pass kan göra så skulle rekryteringsbasen för människosmugglare minska avsevärt, säger hon.

Precis som verkligheten är romanen Adua rå och brutal, men på samma gång en mycket mänsklig historia om tre somaliska migranter från olika historiska tidsperioder. Scego har arbetat mycket med att skapa karaktärer som går bortom migrantstereotypen.

– När migranter omtalas i media klumpas de oftast ihop och beskrivs som kriminella eller kopplas ihop med andra negativa ord, som invasion, ström, kris. Skribenter och konstnärer reagerar ofta med att antingen försvara och berätta fina historier om goda migranter eller tvärtom hemska historier om onda migranter. Men verklighetens människor är ju allt detta på en och samma gång, säger hon och menar att det var så hon ville bygga karaktärerna i Adua.

Hon tillägger också att huvudpersonerna i boken inte bygger på biografiskt material – med ett undantag. Karaktären Zoppe, som  kommer till Italien på 1930-talet som tolk för fascistregimen i landet, är löst baserad på hennes egen farfar.

Italienskt janusansikte

Scegos böcker baserar sig på omfattande historiska efterforskningar. Förutom i Italiens koloniala historia, har hon djupdykt i stereotypa skildringar av den svarta kvinnan genom historien.

Adua, karaktären som gett boken dess namn, är Zoppes dotter. Hon söker sig till i Italien med drömmar om att bli filmstjärna. Dessa krossas snabbt när hon tvingas till förnedring i porrfilmsbranschen. Genom Adua vill Scego synliggöra utnyttjandet av svarta kvinnors kroppar.

– I Adua ville jag visa på det dubbla patriarkatet som drabbar huvudpersonen Adua, dels genom den brutala erfarenhet hon får när hon kommer till Italien och luras till att medverka i en erotisk film, dels i relation till pappan, som har lidit, men som sedan enligt tradition utsätter den unga Adua för ytterligare lidande genom könsstympning.

Det var skådespelardrömmar som förde Adua till Rom, men hon lyckas aldrig riktigt göra sig hemmastadd. Även i skildringen av Aduas ambivalenta relation till sin hemstad lyckas Scego röra vid ett brännande tema i dagens italienska verklighet.

Hon beskriver det som att migranterna möter ett Italien med två ansikten, ett välkomnande och ett avvisande. Först tas människor emot och en del får uppehållstillstånd. Men när mottagningssystemet brister leder det till att människor både med och utan uppehållstillstånd jagas som om de vore kriminella.

En augustidag slog huvudstadspolisen till mot ett hundratal personer, varav många familjer med små barn, – alla med uppehållstillstånd – som, efter att ha vräkts och lämnats utan tak över huvudet, ockuperat en park i centrala Rom. Polisen använde våld och tretton personer skadades.

Trött på kampen

Trots att Italien räddar tusentals människor på Medelhavet och tar emot många flyktingar, finns det egentligen ingen organiserad mottagningsverksamhet, menar Scego.

– Det som hände skulle inte behöva hända. Alla situationer som uppstår och som rör migranter behandlas som akuta nödsituationer, när de i själva verket orsakas av bristande organisering och brist på integration.

Den bristande integrationen innebär att andra och tredje generationens invandrare inte ses som fullvärdiga italienare.

– Unga italienska killar och tjejer, som är födda i eller har kommit till Italien som små, och inte känner till något annat, ses som utlänningar och har inte rätt till medborgarskap. Det är som om ens identitet skulle ha satts på undantag.

Hon tillägger att hon ärligt talat är ganska trött på den politiska kampen för rätten till jus soli, det vill säga principen för bestämmande av medborgarskap som utgår från att medborgarskap förvärvas automatiskt av ett barn när det föds i en viss stat. I tjugo år, hela sitt vuxna liv, har hon drivit denna fråga. ”Italien är som en förälder som förnekar sina barn. Men genom att förneka oss, förnekar landet sig självt, eftersom vi är lika mycket Made in Italy som parmesanosten och spaghettin…” har hon sagt i en intervju i Cosmopolitan.

Utan medborgarskap har dessa italienare, som beräknas vara mellan en och två miljoner, inte heller rösträtt och de nekas tillträde till många arbeten, eftersom italienskt medborgarskap är ett krav för att en ska få arbeta till exempel på statliga eller kommunala myndigheter. Överhuvudtaget är representationen av invandrare både i den offentliga sfären och i massmedier mycket låg. Det är så klart kopplat till medborgarskapsfrågan, menar Scego, men tillägger att det även beror på den italienska självbilden.

Just konstruktionen av den italienska självbilden, kopplad till det koloniala arvet och synen på migranter, eller människor med rötter i andra länder, fortsätter Igiaba Scego undersöka. Just nu skriver hon på uppföljaren till Adua, som kommer att bli den andra boken i en trilogi på temat Black Italy.

Text & foto Christin Sandberg

Bräcklig fred driver människor på flykt

Annika Sandlund
Annika Sandlund
Vi vandrar fram på den hårt torkade, röda marken, på en grusväg omgiven av höga majsplantor som vajar i vinden i norra Uganda. Till vänster under några buskar som ger skydd mot solen har gränsvakterna slagit läger. Kaptenen sitter på en omkullvält trädstam, medan soldaterna sitter på marken. Vi hälsar och går fram. De finns inga stängsel, ingen taggtråd, och över den lilla bäck som under regnperioden blir en flod, har gränsvakterna byggt en liten bro så att kvinnorna och barnen inte måste vada genom vattnet för att komma till Uganda.

Under de senaste 12 månaderna har Uganda tagit emot ungefär 800 000 flyktingar, de flesta från Södra Sudan. Av de som kommer över gränsen är de flesta barn. Männen, och i synnerhet pojkar över 16 år lyser med sin frånvaro. Deras kroppar och liv är hårdvaluta för både rebellerna och regeringens trupper.

Bland de 65,3 miljoner som tvingats på flykt från sina hem är det få flyktingar som vill diskutera mat- eller socialhjälp, smuggelrutter eller bistånd. Inför FN:s säkerhetsråd talar min chef, FN:s flyktingkommissarie om att de flesta vill veta när det blir fred så att de kan åka hem.  Men det är just som fredsskapare och fredsbevarare som FN i dag är som svagast. Flyktingantalet ökar inte för att biståndet inte är tillräckligt, eller för att det är lättare i dag att ta sig från plats A till plats B. Flyktingantalet ökar för att vi är kassa på att skapa fred.

Dagens konflikter växer sig starka i det ingenmansland som uppstått när styrkebalansen i världen rubbades och en bipolär värld ersattes av en med varken hot eller drömmar. De kollektiva hoten, klimatutvecklingen och de växande orättvisorna verkar så svåra att lösa att det är som en kollektiv tillbakagång. Människan spår och gud rår.

På andra sidan bäcken, i Södra Sudan, ser vi soldaterna samlade under ett träd. För säkerhets skull korsar de flesta gränsen under natten. De dyker upp från bakom majsfälten vid fem, sex tiden på morgonen och anmäler sig till gränsvakterna. Bussen från gränsen går dagligen klockan 11.00. När de kom över 10 000 människor om dagen gick bussen skytteltrafik från sex på morgonen tills mörkret föll.

Flyktingantalet i världen ökar för att kriserna ökar, små konflikter tillåts växa sig stora, små och stora länder, intressegrupper och regionala makter lägger sig i  grannarnas angelägenheter och kör sina egna race, och varje fred som skapats sedan millennieskiftet har visat sig vara ohållbar. Flyktingar som återvänt hem kommer tillbaka till länder som Uganda, Etiopien, Tanzania. Över hälften av de som kommer över gränsen till Uganda har varit här förr. Samtidigt tvingar nya former av våld miljoner på flykt – från gäng och droger i Latinamerika till etniskt motiverade massmord i Asien. 

Medan jag lyssnar på debatten i säkerhetsrådet slås jag av att det är de som har minst flyktingar som klagar mest. I Uganda får varje nykomling från Södra Sudan en bit land att bygga ett hus på  och en bit jord, 50 meter gånger 50 meter för att odla. Det passar naturligtvis inte alla – men största delen av flyktingarna är vana vid att odla jorden, och cassawa och majs växer lika bra på båda sidor om gränsen.

Och under tiden, i Europa, växer missnöjet och stängslen som håller människorna borta från länder där det råder fred. Av de 10,3 miljoner människor som tvingades att inleda flykt i fjol, kom 1,3 miljoner till Europa. Lyssnar man på nyheterna kunde man tro att jag svängt om siffrorna.

Annika Sandlund
jobbar för UNHCR

Andimba Toivo Ya Toivo in memoriam

Herman Andimba Toivo Ya Toivo, en av förgrundsgestalterna i Namibias självständighetskamp, dog nyligen i Windhoek, 92 år gammal. Toivo Ya Toivo växte upp i Amboland i norra Namibia, vaktade i pojkåren boskap och gick i missionsskola för att småningom bli lärare, men blev efter en kort tid järnvägs- och gruvarbetare i Kapstaden. Sydafrika ockuperade Namibia 1915–1990, och införde där samma exploaterande rasförtryck som i det egna landet. Officiellt stod Namibia under Förenta Nationernas mandat med sikte på självständighet.

I Kapstaden anslöt sig Ya Toivo till den sydafrikanska befrielserörelsen ANC och var en av grundarna av den namibiska befrielserörelsen South-West Africa People’s Organisation (SWAPO). SWAPO drev först endast politisk opposition, som 1965 dock utvidgades till väpnad kamp. Verksamheten var i synnerhet förankrad i lokalsamhället i norra Namibia, där organisationen också hade kyrkornas stöd.

Efter att Toivo Ya Toivo smugglade ut en petition till FN som krävde Namibias självständighet deporterades han till Amboland och sattes i husarrest. Han fängslades 1967 för fortsatt motståndsverksamhet och dömdes tillsammans med 36 andra aktivister under sydafrikanska antiterrorismlagar till 20 års straff på fängelseön Robben Island. Tillsammans med Ya Toivo avtjänade också befrielsekämpar från ANC som Nelson Mandela och Walter Sisulu långa fängelsestraff.

1973 deklarerade Förenta Nationerna SWAPO som den enda legitima representanten för det namibiska folket. Många afrikanska länder, bland annat Tanzania, Zambia och Angola gav SWAPO politiskt och delvis militärt stöd. 1984 frigavs Ya Toivo, vilket han sägs ha motsatt sig eftersom så många politiska medfångar blev kvar på Robben Island. Efter en kort tid i Namibia anslöt han sig till SWAPO i exil i Zambia och Angola.

Internationell påtryckning, politisk opposition och väpnad kamp tvingade den sydafrikanska regeringen att förhandla. Stor betydelse hade deras militära motgångar i sydöstra Angola, där den angolanska armén med kubansk hjälp slog tillbaka sydafrikanska ockupationsstyrkor vid Cuito Cuanavale. Förhandlingarna resulterade i att den angolansk-namibiska gränsen fredades och de kubanska styrkorna drogs bort från Angola, och internationellt övervakade val arrangerades i Namibia hösten 1989. SWAPO vann valet med stor majoritet och Namibia förklarade sig självständigt den 21 mars 1990.

Innan valet återvände Toivo Ya Toivo och tusentals kamrater från exilen till Namibia. Han tjänade landet som riksdagsledamot och på flera olika ministerposter. Han främjade fredlig samlevnad mellan Namibias många olika folkgrupper och kulturer. Härvidlag har Namibia lyckats väl.

Ya Toivo avstod från aktiv politisk verksamhet år 2006. Härefter ägnade han sig åt förtroendeuppdrag samt åt familjen, hans amerikanskfödda fru och flera barn, både ”egna” och adopterade. Posthumt har han tilldelats hederstiteln Nationell Hjälte. Han jordfästes i Windhoek 24.6.2017.

Vi undertecknade arbetade, utsända av Finlands Fredskämpars Afrikakommitte, som läkare på det största namibiska flyktinglägret i Kwanza Sul, Angola åren 1980–1988. Vi hade där förmånen att träffa Toivo Ya Toivo och erfara hur hög respekt han åtnjöt bland de namibiska flyktingarna. Han var en vänlig och mycket tillmötesgående gentleman, men med knivskarpa politiska analyser.

Toivo Ya Toivo var en stor man, en sanningssägare. Han har bland annat sagt att utvecklingen och fördelningen av landets rikedomar mellan hela dess folk kommer att ta längre tid än befrielsekriget, men att där viljan finns hittas vägar. Namibia har lyckats väl med att upprätthålla freden, men den ekonomiska ojämlikheten bland invånarna är fortsatt mycket stor. Mänskor som Toivo Ya Toivo inger dock hopp inför framtiden.

Birgitta Lång, Merja Saarinen, Liisa Taskinen, Kirsti Paajanen och Hannu Paajanen