Etikettarkiv: Aktivism

Mitt i Indiens feministiska kamp

Julia Wiræus reportagebok är ett resultat av fem års vistelse i Delhi, en vistelse som började året innan den brutala gruppvåldtäkten före jul 2012, som fångade världens uppmärksamhet. Juridiskt har utvecklingen sedan dess gått åt rätt håll, men starka högerkrafter i landet eldar upp en ny vurm för religiös konservatism, säger Wiræus som nu är tillbaka i hemlandet Sverige.

Delhi, december 2012. Efter en stund inser Jyoti att de inte kör mot Dwarka som konduktören hävdar. De närmar sig korsningen mot flygplatsen när tre män kommer ut från förarhytten. De stinker sprit och vill veta vart Jyoti och Avnindra är på väg. En hetsig diskussion tar fart. Plötsligt får Avnindra en knytnäve i ansiktet och brottas ner på golvet. Männen slår honom med järnrör medan Jyotis panik stiger och hon febrilt försöker ringa polisen. Någon rycker mobilen ifrån henne och även hon attackeras med slag. Jyoti gör allt för att komma loss när hon släpas längst bak i den vita skolbussen och det brutala våldet börjar.

När polisen anländer till platsen har Jyotis och Avnindras sönderslagna kroppar slängts av i farten och chauffören har dessutom försökt köra över dem. De ligger nakna och till synes livlösa vid en motorväg där hundratals bilar passerar.

Så inleds den svenska journalisten  Julia Wiræus reportagebok De kallade henne Delhi Braveheart. Händelsen som beskrivs är den internationellt uppmärksammade gruppvåldtäkt som inträffade i Delhi den 16 december 2012, och som utlöste en våg av protester i Indien. Offret för våldtäkten var den 23-åriga läkarstudenten Jyoti Singh, som var på väg hem från en bioföreställning med sin manliga vän Avnindra Pratap. Sex män misshandlade och våldtog Jyoti, och körde bland annat upp ett järnrör i hennes underliv. Hon avled av sina skador på sjukhuset den 29 december 2012.

Våldtäkt har länge varit tabu i Indien och kvinnor som utsätts för det skuld- och skambeläggs, tillsammans med sina familjer. Det har varit kutym att i det offentliga samtalet inte använda offrens riktiga namn – därav fick Jyoti i offentligheten pseudonymen Delhi Braveheart, och därav även titeln på Wiræus bok. Men boken handlar egentligen inte om våldtäkten, utan om det brytningsskede som pågår i det indiska samhället, där en ung, välutbildad och uppkopplad urban generation försöker bryta sig ut ur den konservativa, patriarkala traditionen.

– Idén om boken växte fram med tiden, jag var i Indien då bussvåldtäkten i Delhi hände – och reaktionerna på den visade att det var nånting stort och påtagligt på gång i det indiska samhället, säger Wiræus då Ny Tid träffar henne i samband med Helsingfors bokmässa i slutet av oktober.

– Jag visste att jag ville skriva nånting – om unga människor i Indien, inte analfabeta kvinnor i hyddor någonstans på landsbygden, utan om människor i det urbana Indien som jag kunde känna igen mig i. Jag hade fått flera nära vänner i Indien, och jag ville skriva något utgående från den jag är, och vem mina vänner är.

I hjärtat av det  moderna Indien

Någon känner kanske igen Wiræus namn från nyhetsrapporteringen – hon har i över fem år bott i och rapporterat från Indien, bland annat för Sveriges radio och Hufvudstadsbladet. Den som har litet längre minne, kanske kommer ihåg att hon också skrivit för Ny Tid. Att hon hamnade i landet var ändå något av en slump – som det så ofta tenderar att vara. Efter att ha slutfört gymnasiet i Sverige, flyttade Wiræus till Helsingfors för att jobba, och intresset för Indien väcktes då hon besökte landet efter att flera av hennes brors vänner åkt dit. Själv åkte hon dit 2011 för att göra arbetspraktik på svenska ambassaden, ett arbete hon inte trivdes speciellt bra med.

– Diplomatlivet kändes inte särskilt intressant, men jag blev kvar i Indien.

I stället började Wiræus läsa språk och göra frilansreportage från landet. Hon hade inte hunnit vara i Indien länge, då våldtäkten i Delhi inträffade, och blev startskottet för en omfattande rörelse för kvinnors rättigheter.

Varför väckte just den här våldtäkten så starka reaktioner?

– Jag tror att många kunde känna igen sig i Jyoti, det finns miljontals unga kvinnor som är de första i sina familjer som utbildar sig och lever med betydligt större friheter än tidigare generationers kvinnor. Det var nog också en slump, men att det skedde innan jul gjorde nog att fler studenter var lediga och hade tid att organisera sig.
– Och så var våldtäkten också ovanligt brutal, och den skedde i Delhi, som är en av Indiens huvud- städer för utbildning, näringslivet.

Krutdurken i vänsteruniversitetet

Vill man finna en ”ground zero” för proteströrelsen är det antagligen Jawaharlal Nehru-universitetet i Delhi – en bastion för den indiska vänstern, där många av landets mest prominenta politiker och samhällspåverkare studerat och undervisat. På universitetet är många studerande oroliga över att de konservativt religiösa krafterna har tagit makten i landet efter årtionden av sekulärt vänsterstyre. Missnöjet med de allt mer konservativa samhälleliga attityderna pyrde alltså redan då Jyoti Singh våldtogs, och som en följd av dådet har har det startats en rad kampanjer, bland annat för att motarbeta arrangerade äktenskap, skärpa lagstiftningen kring våld och trakasserier mot kvinnor, samt överlag för att minska på tabut och tystnaden kring kvinnors sexualitet.

Wiræus intervjuar i De kallade henne Delhi Braveheart flera studerande vid universitetet. Vissa unga kvinnor har brutit all kontakt med sin familj eftersom de vägrar bli hemmafruar i arrangerade äktenskap – de går ute med manliga vänner på kvällarna, röker, festar och njuter av livet. Bara det att de som unga kvinnor väljer att utbilda sig och siktar på en karriär i arbetslivet ses av vissa konservativa krafter som kontroversiellt.

Wiræus intervjuar aktivister och unga, frigjorda kvinnor. Men vi får också träffa de kvinnor som inte är redo att bryta med sina familjer och med traditionen. Wiræus intervjuar även två mycket ofrivilliga aktivister – Badri Nath Singh och Asha Devi Singh – föräldrarna till Jyoti Singh. Fast för Wiræus var det inte alls självklart från början att de skulle vara med i boken.

– De var alldeles ”vanliga” människor som inte på något sätt hade varit aktiva i någon proteströrelse tidigare, och jag tror att de hade svårt att riktigt förstå vad det var som hände kring dem. Plötsligt blev de rikskändisar, och det var många som parasiterade på deras kändisskap. Men till slut tänkte jag att de är ju bara ett telefonsamtal bort. Om man nu skriver om de här händelserna, varför inte lyfta telefonluren om det kan tillföra nånting?

Vänner för livet

Men boken handlar om så mycket annat också. Speciellt fascinerande är Wiræus beskrivning av transkvinnornas paradoxala situation i Indien. Å ena sidan är de utsatta och vanärade, precis som många våldtäktsoffer eller kvinnor som öppet tar makten över sin sexualitet. Det är oerhört svårt för trans-personer att få arbete eller bli fullvärdiga medlemmar av samhället.. Men å andra sidan är Indien ett av flera asiatiska länder som har ett juridiskt tredje kön. Dessutom finns det mycket hinduisk vidskepelse som omger transkvinnor. De antas ha övernaturliga krafter och många livnär sig på att i grupper ”välsigna” till exempel företag eller personer. Samtidigt tror många att de kan fälla förbannelser över folk, vilket gör att de åtnjuter ett visst socialt beskydd.

Under arbetet med boken blev Wiræus god vän med flera transkvinnor, och kom därför mycket nära inpå dem. Några har hon fortfarande regelbunden kontakt med via nätet. Bland annat fick hon och hennes australiensiska kompis möjlighet att följa med en grupp av dem då de drog runt och utfärdade välsignelser.

– Speciellt då vi rörde oss i de fattiga delarna av Delhi, slummen, väckte vi mycket uppmärksamhet, och blev nästan ett slags sevärdheter. För det första då transkvinnorna, som redan i sig drar blickarna till sig. Sedan jag, en lång blond svensk i leopardmönstrad byxdräkt, och min excentriska kompis med lila hår och platåskor!

Ur boken framgår tydligt att  Wiræus hyser en enorm respekt för transkvinnorna hon umgås med, deras överlevnadsstrategier och fasta beslutsamhet att inte be om ursäkt för sig själva. Wiræus skriver inte ut det i boken, men det verkar uppenbart att åtminstone de transkvinnor som hon umgås mest med inte hyser några föreställningar om sina ”övernaturliga” krafter – men ändå går de med i spelet, i teatern, helhjärtat – och kräver också betalt.

Det kan te sig besynnerligt att länder med en så konservativ sexual- och könstraditon på många sätt är mer progressiva än vi är i väst angående transpersoners juridiska ställning och acceptans i gatubilden.  Wiræus förklarar det här med att de konservativa idealen delvis härstammar från den brittiska kolonialtiden. Samtidigt hör glidande könstillhörighet till den indiska mytologin – många av de hinduiska gudomligheterna uppträder i både manlig och kvinnlig skepnad.

Modi och hinduhögern

Mycket mer kunde berättas, till exempel om Wiræus intervju med den kvinna som överlevde en syra-attack som öppnat skönhetssalong och blivit nationalhjälte, om de djupt oetiska plastikoperationer som ska ”rekonstruera mödomshinnan” så att kvinnor ”får tillbaka sin oskuld”, om menskampanjen där aktivister hänger upp bindor med slagord på kring städerna.

– Svårast var det att intervjua hindunationalisterna. De besitter värderingar som är verkligt skrämmande, och hela oskuldskulten är oerhört problematisk.

Kvinnornas situation har blivit bättre i Indien, delvis på grund av de senaste fem årens kampanjer och medieuppmärksamhet – enligt Wiræus är det här mycket tack vare smarttelefoner, internet och sociala medier. I dag kan kvinnor och aktivister få kontakt och organisera sig via sociala medier, och internet ger dem möjlighet att själva ta reda på fakta och slå hål på traditionella mytbildningar.

– Mycket har hänt på den juridiska fronten, och straffen för misshandel mot kvinnor och misshandel i hemmet har blivit strängare. #Metoo-kampanjen har varit alldeles gigantisk i Indien, och det finns en mycket stark name and shame-kultur, vilket är både på gott och ont.

En förändring sker ändå inte över en natt, eller ens fem år, och det finns starka motkrafter. Under premiärminister Narendra Modi har religiös konservatism fått ett allt starkare fäste inom samhället. Indien har nu två samhällssegment som rör sig i motsatta riktningar – den unga, utbildade urbana medelklassen, påivrad av den fortsättningsvis starka sekulära vänstern, och en religiöst konservativ hindunationalism, speciellt stark på landsbygden, som vill ”gå tillbaka” till en mer traditionell, konservativ livsstil, och som anklagar modernitetsivrare att vara offer för västerländskt moraliskt förfall. Vilken utveckling samhället tar under den närmaste framtiden tänker Wiræus ändå inte iaktta på riktigt lika nära håll som tidigare, och har nu flyttat tillbaka till Sverige.

– Det är skönt att ha lite paus från allt kaos, men jag älskar ju Indien så jag kan nog inte hålla mig borta därifrån! N

Janne Wass

Aktivismen som karriär

Efter snart 50 år som socialdemokrat på vänsterkanten konstaterar Folke Sundman att kopplingen mellan en  objektiv klasstillhörighet och subjektivt klassmedvetande sedan länge har försvunnit. För Sundman, med rötter i den finlandssvenska arbetarrörelsen via farfar och morfar som överlevde inbördeskrigets fångläger, var det till en början inte självklart om han skulle bli folkdemokrat eller socialdemokrat.

Som avslutning på min intervju med Folke Sundman frågar jag om han ännu vill dela med sig av någon anekdot från sin nästan 50-åriga tid som vänsteraktivist. Vi har redan talat i en dryg timme och Sundman har inte sparat på detaljer, men han har ännu en historia att berätta.

Enligt Sundman var det tre händelser som präglade vänsteraktivismen i Helsingfors vid 1960–70-talsskiftet, tre ”krav” som skulle uppfyllas för att man kunde kalla sig en riktig vänsteraktivist.

Ett, ockupationen av Gamla studenthuset november 1968. Inspirerade av studentupproren i Paris samma år, ockuperade en grupp radikaliserade studenter lokalen för studentkårens 100-årsfest, i protest mot borgerliga tendenser på universitetet.

Två, Schüllerlistan och rättegångarna som följde, 1969. Trots avslag på sin anmälan om vapenvägran från prövningsnämnden (som på den tiden beslöt om lämplighet till civiltjänstgöring) fortsatte studenten Erik Schüller vägra vapen, och uppmanade andra att göra samma sak. Över 2 000 personer angav sig själva för samma brott som Schüller genom att skriva på den så kallade Schüllerlistan.

Tre, demonstrationerna mot den iranska shahens statsbesök i Finland, veckan efter midsommaren 1970. Polisen arresterade allt som allt kring 40 personer i samband med demonstrationerna mot shah Mohammad Reza Pahlavis hårdhänta styre.

Folke Sundman, 67, uppfyller alla tre krav.

Rötter i bruksorter

I Gamla studenthusets ockupation deltog Sundman på slutrakan som abiturient i Norsen, Schüllerlistan skrev han på som förstaårets student vid Helsingfors universitet.

Från demonstrationen mot shahens besök kom den 19-åriga Sundman hem först tidigt nästa morgon, efter att ha tillbringat natten på Berghälls polisstation. Han fick sitt livs första och enda böter och promenerade hem till Kvarnbäcken, där han möttes av budskapet att farfar hade dött den natten.

– Farfar var kanske den släkting som påverkat mig mest politiskt, de diskussioner jag förde med honom som tonåring satte nog sina spår i mig, säger Sundman.

I motsats till många andra som engagerade sig i studentvänstern på 1960- och 70-talen, är Sundmans rötter i den finlandssvenska arbetarrörelsen djupa.

Farfar var från Svartå, morfar från Dalsbruk. Båda överlevde fångläger efter inbördeskriget – farfar i Sveaborg, morfar i Hennala. Efter fånglägren blev morfar aktiv kommunist i Dalsbruk, medan farfar blev aktiv socialdemokrat och pacifist i Svartå.

I Helsingfors deltog Sundman i första maj-parader med familjen från barnsben, och under somrarna och skolloven blev den finlandssvenska bruksmiljön bekant genom vistelser i både Svartå och Dalsbruk.

– Båda mina föräldrar var också politiskt aktiva, och politiken blev oundvikligen en del av vardagen.

Någon hjärntvätt var det ändå aldrig frågan om, betonar Sundman. Beslutet om att engagera sig kom senare.

Politiskt uppvaknande

Trots att arbetarrörelsens inflytande var ständigt närvarande under Sundmans uppväxt skedde det egentliga politiska uppvaknandet först under gymnasietiden i Norsen, i slutet av 60-talet. Tillsammans med fem klasskamrater som delade samma intresse för samhälle, politik och globala händelser uppkom en grupp som kom att kallas ”sexlingarna”.

2010-talets samhälleliga pessimism lyser med sin frånvaro då Sundman beskriver hur gruppen väckte debatt och uppståndelse med sitt entusiastiska engagemang i samhällsfrågor.

– Visst fick vi anmärkningar och klagomål av lärarna, men det var möjligt att vara aktiv. Vi bad aldrig om lov eller ursäkt.

Gruppen deltog i demonstrationer, politiska möten och övriga aktiviteter. De läste och studerade klassikerna: Marx, Lenin, Mao och så vidare. Valet mellan socialdemokrati och folkdemokrati var i början ingen självklarhet för Sundman – familjebakgrund hade han ju på båda sidorna av den delade vänstern.

– För mig personligen var det ingen solklar utveckling, men det var en skrift och en händelse som styrde mitt val i den riktning som det sedan blev.

Händelsen i fråga var Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Invasionen fick stöd av de finska taistoiterna, men fördömdes i hårda ordalag av framträdande socialdemokrater, bland dem Sveriges dåvarande utbildningsminister Olof Palme. Mot Sundmans pacifistiska övertygelse stred invasionen på en grundläggande nivå.

(DFFF uttryckte som parti sitt entydiga nej mot invasionen och krävde att trupperna skulle dras tillbaka. Utlåtandet som är daterat på invasionsdagen konstaterar att invasionen ”strider mot de socialistiska principerna och mot folkens självbestämmanderätt”. Stöd fick invasionen endast av partiets minoritet, de så kallade taistoiterna, som dock största delen av den finlandssvenska studentvänstern identifierade sig med på den tiden. red.anm.)

Skriften i fråga var Vägen till socialismen av den österrikiska marxisten Otto Bauer. I skriften från 1919 skriver Bauer att ”socialiseringen börjar med expropriation”. Bauer menade att våld inte skulle vara till någon hjälp i kampen för socialism, och förespråkade istället en ickevåldsam demokratiseringsprocess.

”Låt oss nu tänka oss, att arbetarna en dag med våld skulle sätta sig i besittning av alla fabriker, att de helt enkelt skulle jaga i väg kapitalisterna, deras direktörer och tjänstemän ur fabrikerna och själva övertaga fabrikernas ledning. En sådan omvälvning vore naturligtvis omöjlig utan i samband med blodigt inbördeskrig; och inbördeskriget skulle naturligtvis självfallet komma att förstöra produktionsmedel, maskiner, järnvägsmateriel i stora mängder; vår redan nu så fruktansvärt sammankrympta produktionsapparat komme naturligtvis att ytterligare utarmas (…)  Folket, som hoppas på förbättring i sitt läge genom socialismen, skulle bli fruktansvärt besviket och denna besvikelse skulle jaga det i armarna på den kapitalistiska kontrarevolutionen.”

På hösten 1968 blev ”sexlingarnas” verksamhet mera organiserad i och med att gruppen, efter uppmuntran av Sundmans faster, återupplivade Helsingfors svenska socialdemokratiska ungdomsklubb, som hade varit i ide de senaste tio åren. Att det skedde ungefär två månader efter invasionen av Tjeckoslovakien var ingen tillfällighet.

Från aktivism till avlönat arbete

Någon examen från universitetet hann Sundman aldrig få. Aktivismen och organisationsverksamheten började så småningom ta upp all tid.

– Jag har egentligen aldrig planerat min karriär särskilt noggrant.

Student- och ungdomspolitiken drog Sundman med sig. Sin första längre anställning hade han från 1971 till 1973 som internationell sekreterare på Teiniliitto, där han bland annat ansvarade för Dagsverke-insamlingen till Mocambique hösten 1971.

Mellan 1970 och 1981 satt Sundman i förbundsstyrelsen för Socialdemokratiska ungdomsförbundet, 4 år som heltidsanställd förbundssekreterare.

I början av 1970-talet var han med om att grunda SDP:s solidaritetsorganisation, vars ordförande han är i dag.

– Man kan väl säga att ungdomsförbundet och Teiniliitto lade grunden för det som har präglat mitt senare liv, som ju i första hand handlat om arbetarrörelsen och klasskampen i Finland, men också internationella och globala frågor på olika fronter, säger Sundman.

Politiker blev det aldrig av Sundman.

– Jag har alltid hellre varit med om att skapa politik än att verkställa den.

1970-talet minns Sundman i allmänhet som en fartfylld och speciell period. Studentradikalismen och den häftiga polariseringen betydde att Sundman och hans kamrater i ungdomsklubben var långt ifrån ensamma i sitt politiska engagemang.

– 70-talet var utan tvekan den mest genompolitiserade perioden vi haft i Finland efter kriget, men det gällde inte bara för vänstern. På ena sidan fanns taistoiterna, på andra sidan SFP:s ungdoms- och studentförbund. För oss som höll oss till socialdemokratin blev det ofta ganska trångt, mentalt och politiskt.

Polariseringen varade dock bara en relativt kort period, och som bekant gick en stor del av taistoiterna, med Nalle Wahlroos i spetsen, över till andra sidan av staketet. För Sundman förblev den socialdemokratiska identiteten, med djupa rötter i brukssvenskfinland, en stadig grund att stå på.

Partipolitisk nedgång

– För mig är socialdemokrati uttryckligen kombinationen av socialism och demokrati, säger Sundman, som enligt sig själv alltid har stått på den vänstra kanten av SDP.

Varför just 70-talet var en så starkt genompolitiserad tid kan Sundman inte ge något klart svar på. Det var helt enkelt tidsandan.

– I slutet av 60-talet och början av 70-talet öppnades våra ögon för det som skedde i världen – Vietnamkriget och frågan om solidaritet. Det var en helt ny våg som vi levde med då och kom att prägla hela årtiondet.

– Engagemanget kändes meningsfullt. Vi hade initiativet, så att säga.

Radikaliseringen ledde också till en massa överdrifter, speciellt inom studentpolitiken, som enligt Sundman skapade en slags motreaktion på 80-talet. Denna motreaktion uttryckte sig främst genom en kraftig nedgång i antalet medlemmar i så gott som alla ungdoms- och studentorganisationer.

– För min egen del tröttnade jag helt enkelt, främst på maktkampen mellan och inom olika organisationer som var alltför långt driven och hade alla möjliga mindre älskvärda biverkningar.

Tio år djupt inne i ungdomspolitiken fick räcka för Sundman. Många av hans kamrater kände likadant. Partipolitiken hade tappat suget, men det innebar inte att aktiviteten och det samhälleliga engagemanget i sig upphörde totalt. 1979 fick den finländska miljörörelsen sitt startskott vid Koijärvi, och 80-talet präglades av demonstrationer mot kärnvapen i hela Europa.

Sundman bytte spår och blev aktiv i fredsorganisationen De hundras kommitté och procentrörelsen, vars mål var att höja Finlands u-lands-bistånd. Anställning fick han som organisationssekreterare på Finlands FN-förbund.

– Det var inte frågan om att folk skulle ha passiverats, snarare hade partipolitiken tagit kål på sig själv. Trovärdigheten hade fått en ordentlig törn.

Socialismen och SDP

Inom socialdemokraterna hör Sundman själv till vänsterkanten, och har alltid gjort det. På 70-talet var han med om att prägla begreppet marxistisk socialdemokrati för att beskriva sin syn, i dag föredrar han begreppet demokratisk socialism. I grund och botten är det frågan om samma sak.

– För mig är socialdemokrati uttryckligen kombinationen av socialism och demokrati, det är en helt grundläggande fråga.

Inom dagens SDP råder delade meningar om den demokratiska socialismen. Frågan om begreppet ska stå kvar i det nya principprogrammet eller inte var en av orsakerna till att partikongressen i Lahtis i tidigare i år sköt upp ärendet för ny beredning till nästa partikongress. På partikongressen talade Sundman för att den demokratiska socialismen fortsättningsvis bör utgöra kärnan i partiets ideologi, men fick mothugg av en del partikamrater.

Ordet bär uppenbarligen fortfarande på en viss laddning, trots att bland annat Bernie Sanders under de senaste åren har visat att socialism som varumärke inte behöver stå i vägen för politisk framgång – tvärtom. I dagens läge är Sanders USA:s populäraste politiker, och Sundman menar att samma framgång kunde efterbildas inom finsk politik.

– Rent teoretiskt kan man ju fråga sig om det överhuvudtaget finns någon objektiv orsak till att ha två vänsterpartier i Finland, istället för en enad plattform under devisen demokratisk socialism.

– Skiljelinjerna mellan de olika fraktionerna av den finländska vänstern var som tuffast under Sovjeteran, men det kalla krigets motsättningar börjar nog så småningom höra till historien, tycker Sundman.

Arbetarrörelsens förvandling

För dagens arbetarrörelse och vänster i bredare bemärkelse ser Sundman ändå större och mera akuta utmaningar än att sträva efter formell sammangång av vänsterpartierna, så länge tillräckligt samförstånd råder.

– Arbetarrörelsens styrka under de senaste hundra åren har varit att det alltid har funnits en naturlig, social miljö för rörelsen att växa fram.

Sundman nämner bruks- och industriorterna i Svenskfinland såsom Dalsbruk, Pojo, Jakobstad, Fiskars, Pargas. Från verkstadsgolven och fabrikerna är vägen till facklig organisering kort.

Förändringen som har skett under de senaste årtiondena har inte att göra med att arbetarklassen försvunnit eller minskat, utan snarare bytt form. De yrkeskategorier och verksamhetsmiljöer som utgjorde den breda arbetarklassbasen finns helt enkelt inte längre.

Samtidigt skulle det finnas desto mera orsak för dagens splittrade arbetarklass att organisera sig. Då jag berättar att min generation är den första under Finlands självständighet vars medelinkomst är lägre än den tidigare generationens, samtidigt som osäkerhet präglar vardagen, kan Sundman inte annat än beklaga.

– Det är helt enkelt betydligt svårare att organisera sig i dag. Att föra klasskamp i dag blir nog ganska lätt bara ett teoretiskt tidsfördriv, då den direkta kontakten till människorna blir mindre regelbunden och mera sporadisk och indirekt.

– Kopplingen mellan en slags objektiv klasstillhörighet och subjektivt klassmedvetande har försvunnit. Den stora utmaningen för arbetarrörelsen, oberoende av ideologisk inriktning, handlar om hur man ska tackla detta faktum i framtiden.

Då Sundman blickar tillbaka på de gångna åren kan han ändå se vilka konkreta samhälleliga framsteg arbetarrörelsen har åstadkommit.

– Under den tid jag har varit politiskt aktiv har den finländska välfärdsstaten kommit till, byggts upp, men också börjat rivas ner.

– Redan under 70- och 80-talen var vi själva i allra högsta grad missnöjda med en stor del av politiken som gjordes som resultat av arbetarrörelsens påtryckningar. Riktningen var rätt, men utsträckningen förblev alldeles för liten.

Trots självkritiken erkänner Sundman att en stor del av det som i dag utgör den finska välfärdsstaten byggdes under de årtiondena, och i första hand är det arbetarrörelsens förtjänst.

– För oss som var med finns det än i dag all anledning att vara stolt över det arbetarrörelsen åstadkom. N

Text: Elis Karell
Foto: Karl Vilhjámsson

Tre bröder och tre böcker

Är det en roman? Är det ett filmmanus? Eller kanske en handbok för skådespelare? Ny Tids recensent tar sig an Joakim Groths mastodontverk Tre Bröder, en djupdykning i kultur- och vänstersvängarnas Helsingfors på 1970-talet.

När man som läsare erhåller en roman i sin hand som omfattar 660 sidor, väcker det ambivalenta känslor. Man utgår kanske ifrån att det måste vara något extraordinärt man håller i, eftersom boken getts så omfattande utrymme. Samtidigt kan man frestas att tro att det är precis tvärtom, att man håller i ett rejält antal sidor för mycket. Inget utgångsläge är att rekommendera, och relativt fördomsfritt tar jag itu med det inledande avsnittet i Tre Bröder som är skriven av teaterregissören och dramatikern Joakim Groth, som även tidigare gett ut böcker. (På bilden ovan tre stycken Joakim Groth år 1984, ur Ny Tids arkiv.)

Prologen utspelar sig hösten 2016 där tre bröder sammanstrålar för att fördela släktens bohag, eller kanske i det här fallet livsrekvisita i lägenheten på Apollogatan i Helsingfors som utgjort en gemensam bas för dem under olika tidsperioder.

Här introduceras vi inte enbart till storebror Hogge, mellanbror Enar och minstingen Jumbo, utan även till bokmanuset Två bröder som Hogge håller på att bearbeta i egenskap av författare med ambitioner och övertygelse, kombinerat med växtvärk och tvivel. Ibland är det som om själva livets stora mening, och det som utspelar sig där, i huvudsak skulle ha sitt värde i att vara ett råmaterial för själva konsten som skall skapas till vilket pris som helst.

Det är en öppning som lovar mycket, och tankar kring huruvida det här kommer att bli en form av metaroman som utspelar sig i två världar med inbördes dialog mellan bröderna, den fiktiva romanen och det dokumentära livet infinner sig. Men så eskalerar det hela dock inte.

Ofullständiga brödrarelationer

Boken består till sin konstruktion av flera olika delar, där varje broder tilldelats ett eget avsnitt i en miljö som utspelar sig främst på 1970- och 80-talet. Med tanke på bokens omfattning, kunde man lika gärna säga att varje broder fått en egen bok att husera i. Och det är kanske det som är bokens problematik. Ända till den avslutande delen där handlingen är tänkt att knytas ihop i ett avslutande möte, så hittar man inte alltför många avsnitt som skulle göra den massiva textmängden med otaliga utvikningar till en helhet som skulle försvara ett behov av gemensamma pärmar. Det betyder inte att avsnitten var för sig inte skulle vara läsvärda.

Brödernas inbördesrelationer anas, men i sitt sökande efter den egna mansrollen och platsen i tillvaron, som långt fylls med tärande kvinnorelationer, uppbrott och återigen nyorientering, finns det kanske inte så mycket tid och kraft över att dessutom vårda brödrarelationerna. Där i bakgrunden anas en genomsyrande känsla av skuld och skam, obearbetad sorg över relationer som aldrig blev vad de kunde ha blivit. Var och en har helt enkelt nog med sitt, och förblir sin ”livsbok” trogen.

Hogges författarambition är stor och som en röd tråd löper den ångest som konstens villkor ställer  på den unge vänstertaoisten som, i likhet med sina bröder, bär på ett tungt och icke uppackat bagage efter moderns självmord. Enar för en liknande kamp i egenskap av oförlöst teaterregissör, medan lillebror förblir vid sin roll, en diffus utfyllnadsfigur, trots de förhandsförväntningar man inledningsvis har som läsare på just honom. Att konst åtminstone ibland skulle vara förknippad med glädje känner tyvärr inte de här männen till.

Är det en roman?

Det som Groth inte lyckas uppnå genom bokens konstruktion, kompenserar han genom sin goda förmåga att med djupanalytiska penseldrag teckna dessa tre karaktärer i en text där fokus ligger på att beskriva, framför att gestalta. Det händer att arbetsmetoder från teatervärlden skymtar fram i det här romanbygget. Kanske är det här sist och slutligen ingen roman, åtminstone inte i traditionell bemärkelse där man bjuds på någon form av intrig eller dramaturgisk kurva, eller åtminstone en antydan till lutning.

Snarare ter sig de gediget beskrivna karaktärerna mera som figurer i något som kunde vara en handbok för skådespelare som står i beråd att snart börja gestalta och ge liv och sammanhang till sina rollfigurer i en kontext på scenen. I prologen får man veta att ”Hogge är melankoliker, Enar flegmatiker, och Jumbo sangviniker”. Jag kommer på mig själv med att lite provokativt ställa frågan till berättarrösten: Och hur vet du det? På 600 sidor skall väl mycket ännu kunna hända i boken som marknadsförs som en utvecklingsroman.

Och 500 sidor senare vill jag ropa: Släpp dem fria. Det här eftersom de tre bröderna förefaller att bli bundna vid ett förutbestämt öde i ett väl starkt regigrepp.

Blåsigt sjuttiotal

Men boken bjuder ändå på mycket mera än det som nu nagelfars. För den som inte personligen fick uppleva de politiska vänstervindarna som blåste och attraherade ungdomar på sjuttiotalet, är texten som utspelar sig i Helsingforsmiljö en form av minnesruna av en tid med mycket tumult, avantgardistiska kulturtidskrifter och engagemang som onekligen lämnat djupa spår hos dem som var med då.

Jag kan inte undgå att märka att texten plötsligt börjar gå i dialog med Michel Ekmans nya essäsamling Självbiografiskt lexikon, där han med självdistans penetrerar och analyserar likartade miljöer som i Tre bröder. Bägge böckerna behandlar utifrån sin genre tematiken om vad som utgör kittet i en familj, eller kanske snarare den hårda cement som Idén Familjen ibland tenderar att klistra ihop sina medlemmar med.

De gestalter som presenteras i vardera böckerna kan gott och väl vara de samma, även om Joakim Groths värld främst är fiktiv. Men inte alltid, ibland framtäder också tidigare existerande kulturpersonligheter med sina rätta namn och titlar.

Språket i boken är ofta briljant med välformulerade språkliga konstruktioner som åtminstone i början förs fram genom en förklarande berättarröst som kunde riskera att bli pretentiös, men greppet finner balans i de autentiska och trovärdiga dialogerna. Textmängden är massiv, men ändå komprimerad. Det som är för mycket är inte orden, utan då snarare innehållet.

Förvirrad värld utan vuxna

Vill man göra en koppling till skildringar av dagens ungdomstid, bortsett från det politiska engagemanget, kan man försiktigt dra vissa paralleller och härleda fenomen och stämningar till den norska succéserien Skam. De tre bröderna är visserligen inga tonåringar utan unga identitetssökande män, men dagens ungdomar tenderar ofta att vara rätt brådmogna, så skillnaden är kanske inte så stor. För trots att det hunnit förflyta nästan ett halvt sekel mellan livet på Apollogatan och dagens Skam-generation, finns här något allmängiltigt och lite sorgligt. Främst med tanke på hur de unga i bägge miljöer tvingas, eller kanske föredrar, att utöva sitt växande, sökande och stapplande i en förvirrad värld utan vuxna. Åtminstone i det som skildras finns en påtaglig frånvaro av människor som kunde ha någon form av orienterande och mentorsliknande funktion i ett virrvarr av känslor och spretiga relationer.

Kanske är det så att ungdomstiden och dess sökande efter plats och uppgift, mycket mer än vi tror, alltid måste vara ett ensamhetsprojekt. Och de vuxna som trots allt fanns närvarande ter sig i efterhand ändå som frånvarande, eftersom uppmärksamheten hela tiden var riktad på det egna jaget och ett nästan desperat sökande efter en andra halva att få spegla sig hel i. Om också bara för en stund, men helst i evighet.

De här speglingsmodellerna är rikt förekommande i Tre Bröder, som är en tidsskildring, men lika mycket en relationsroman där flickvännerna avlöser varandra i ett outsinligt flöde. De mustiga och detaljerade beskrivningarna till trots så känns de här avsnitten av någon anledning inte särskilt angelägna eller berörande. Hade romanupplägget trots allt kunnat förtätas på scen eller duk, är en fråga man igen får orsak att ställa sig.

Under läsningens gång får jag en dag frågan om titeln på den bok jag håller på att läsa. Kanske antyder mitt svar en freudiansk felsägning. ”Tre böcker”, svarar jag.

Redan i prologen slår författaren, eller berättarrösten fast att den här romanen ”…handlar om tre bröder, deras liv, och om det fält i tiden och rummet som dessa liv omfattar.”. Den definitionen har man inget att invända emot och kanske är det också främst mot den fonden boken skall läsas.

Text Camilla Lindberg
Foto Agneta Enckell

Joakim Groth: Tre bröder.
Förlaget, 2017.

Lakonisk satir och programmatisk poesi

Många av de svenskspråkiga poeterna befarar att poesin ska bli ett verktyg för politiken. Under nästan 30 år har de estetiska, experimentella momenten varit mainstream inom de stora förlagens utgivning men sedan några år tillbaka har inriktningen förändrats, balansen har rubbats. I debatten lyfts delar av 70-talspoesin fram som avskräckande exempel på hur det kan gå – programmatiska dikter som publicerades i kraft av att ligga i tiden men uppenbarligen var konstnärligt svaga och därför har försvunnit i och med att tidsandan skiftat.

Adrian Perera är frilansjournalist i Åbo. Han vann 2016 första pris i Arvid Mörne-tävlingen och white monkey är hans debutbok (i samband med Helsingfors bokmässa i slutet av oktober tilldelades Adrian Perera Svenska Yles litteraturpris för white monkey, red.anm.). Den är elegant formgiven av Tom Backström och produkten andas kvalitet. Med boken inordnar sig Perera i en litterär genre som kännetecknas av det polyfona spelet med röster, ett tätt förhållande mellan jaget och författaren samt ett problematiskt mellanförskap.

Dikterna i white monkey har ordningsnummer och titlar vari poeten för tydlighets skull har skrivit ut vems röst som talar enligt formeln ”2. I tidernas begynnelse – en mor”, ”12. Jag lär känna mitt barnbarn – en mormor”, ”26. Veckoslut – en far”. En del titlar är markerade ”Intervju. Tid 00:00” för att markera att det sker en intervju i dikten. Många är bara markerade med ordningsnummer, ”15.”, och då är det diktens jag som talar. Tydlighet och struktur.

Dikterna börjar i tacksamhetsproblemet, detta att flyktingar bör hysa tacksamhet mot landet som tar emot dem. Hur illa deras situation än är i det mottagande landet är de fortfarande vid liv. Och därför i skuld. ”Att de låter oss bo här, / vara en familj / du och jag […] Du måste vara tacksam, säger hon.”. På nästa sida kommer den trångsynta nordbon in i form av en blond, kvinnlig journalist som inte ens läst jagets dikter men ges tillfälle att uttrycka olika typer av fördomar: ”Hon säger / att mina dikter handlar om utstötthet. // Har jag varit utstött? // ”Hur utstött har du varit?”. Lakonisk satir med programmatisk precision.

Vi får träffa föräldrarna. Modern är färgsprakande exotisk men intvingas i den nordiska grå vardagen: radhus, städa, arbeta. Nerslipningen i vardag är tydligast symbolgestaltat i det att hon spolar ner sina kryddor i vasken ”tills metallen skiftar / i nyanser av chili, / curry / och koriander”. Fadern framställs genast med psykopatiska symptom. Han har hämtat sig en fru på Sri Lanka: ”Jag förbjuder dig att träffa / andra människor”. På nästa sida säger fadern: ”Han kommer aldrig att behöva / ditt språk” när modern försöker lära barnet säga ”Oyage amma”.

Ganska snart kommer det omgivande samhället in i dikterna. På bensinstationen silar män kaffe genom sockerbitar, synar jaget medan de röker och säger att modern inte är klok. Under den resa jaget åker på med modern konstateras att hans hud är för vit och att han är främmande även på Sri Lanka. Morfar rufsar honom i håret och menar att: ”Du skulle ändå inte passa in här, säger han. // You´re a white monkey”.

I början av boken skäms den unge mannen för sitt ursprung, för att i slutet bli stolt över det, men han kan inte förlika sig med sin samtid utan känner sig som ”ett surrogat” när han får frågor om hur Finland ”ska lösa rasismen”. Ändå är det ett klassiskt upplägg för huvudpersonens utveckling i en berättelse. ”Du har lyckats med så mycket trots dina föräldrar”, är moderns sista utskrivna replik.

Flera passager är utmärkt gestaltade, till exempel fastnar jag för upprepningarna i dikten om mormoderns demens. Också den lakoniska satiren är effektfull emellanåt. Konkreta detaljer finns ofta skickligt uppfångade med journalistisk uppmärksamhet, vilket ger inlevelse. Men dikten blir också programmatisk, konstruerad för att uppfylla sitt syfte. På samma sätt som nordborna uttrycker klyschor om invandrare hämmas boken av poetens svaghet för invanda tankeformler – varför måste exempelvis den korkade journalisten presenteras som blondin? Där poeter som exempelvis Athena Farrokhzad och Yahya Hassan drivs av konstnärlig styrka och ibland pur vrede blir Perera tydlig och strukturerad och därför konstnärligt svagare. Precis som med Hassan är jag nyfiken på nästa diktbok, den där ett nytt grepp måste tas, den där poeten fullt ut är tvungen att visa sina konstnärliga kvaliteter. white monkey riskerar om inte så sker att hyllas eftersom den ligger i tiden för att senare försvinna när tidsandan skiftar.

Text Peter Nyberg
Foto Niklas Sandström

Adrian Perera:
white monkey.
Förlaget, 2017.

Behöver vi verkligen populisterna?

”Vi i den rödgröna bubblan behöver populisterna för att kunna kontrastera oss mot dem”, skrev författaren Merete Mazzarella i sin Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8.2017. Kolumnen fick mig att höja på ögonbrynen i viss förvåning. Mazzarella har varit en av de humanaste och starkaste rösterna i den antirasistiska debatten i Svenskfinland, och hon är säkert ute i det bästa av syften. Men hennes sätt att sätta likhetstecken mellan antirasister och högerpopulister kräver ett gensvar.

I kolumnen tar hon upp i huvudsak två huvudteman. Det första är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” (ett uttryck som jag börjar bli evinnerligt trött på) ”behöver populisterna” för att framhäva vår egna förträfflighet, för att så att säga spegla oss i vår egen glans. Det andra är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” är precis lika fördomsfulla och lättpåverkade som ”populisterna”, och att ”vi” i lika hög grad bygger våra åsikter på hörsägen och andrahandsinformation, och att vi främst tar del av nyhets- och informationskällor som stöder våra egna åsikter.
Mazzarella har på ett plan rätt: så kallad ”confirmation bias” är ett vedertaget och vetenskapligt faktum – vi tenderar alla att bättre ta till oss sådan information (eller felinformation) stöder vår egen verklighetsuppfattning. Om hon vill ge uttryck för ett grundläggande mänskligt behov av att spegla sig själv i motsatser, så har hon också en poäng.

Mer beklagligt är det att i sin svepande pseudoanalys av människosläktets psykologiska egenskaper, förfaller Mazzarella till högerns diskurs om ”motpoler” i samhällsdebatten, de så kallade ”ääripäät” som blivit ett så populärt ord. Myten om ”extremvänstern” behandlade jag i en tidigare ledare, så den ska jag inte gå närmare in på, utan nöjer mig att beklaga att Mazzarella hänfaller till normaliseringen av ytterhögern (som jag antar att hon avser med ordet ”populister”) genom att jämställa den med ”den rödgröna bubblan”, som man får anta att innefattar olika typer av vänstersympatisörer, feminister, antirasister, etc.

Vidare har Mazzarella rätt och slätt fel i sitt påstående att ”den rödgröna bubblan” är lika dålig på källkritik som ytterhögern. En bred amerikansk undersökning, som vi återpublicerade i vårt temanummer om extremhögern i våras visar med all tydlighet att konservativa mediekonsumenter tenderade att koncentrera sin mediekonsumtion till mediehus med en mycket klar högerprägel. Den konservativa mediekonsumtionen var polariserad kring tre mediehus med ytterst dubiös nivå på faktakoll: Fox News, Breitbart och Infowars, medan de i rätt liten utsträckning tog del av medier som betecknas som mer eller mindre neutrala, som The Washington Post, CNN eller BBC. Denna polarisering syntes däremot inte på liberalt håll, där mediekonsumenter som tog till sig vänstervinklade medier, som The Daily Beast, Salon eller New Republic också regelbundet följde ”neutrala” medier, som de listade ovan (och då lämnar vi dessutom osagt att Daily Beasts eller Salons källkritik är milsvida bättre än t.ex. Breitbarts).

Ovanstående är naturligtvis en specifikt amerikansk undersökning, men också i europeiska förhållanden ser vi en mediepolarisering högerut som inte existerar på vänsterhåll, en konklusion som stärks av slutsatserna i Routledges metaanalys Populist Political Communication in Europe (2017). Om förskjutningen i källkritik skulle vara symmetrisk, borde vi också i Finland ha fått vänstermotsvarigheter till medier som Magneettimedia och MV-lehti. Dessa har dock inte synts till.

Vidare förminskar Mazzarella den samhälleliga debatten till en egotävling då hon antyder att orsaken till att vi motsätter oss högerextremismen är att vi vill framstå som bättre människor än högerextremisterna. Visserligen identifierar hon alldeles riktigt den psykologiska speglingsmekanismen, men samhällsengagemang kan svårligen reduceras till enbart en fråga om egoboosting.

Det är dessutom en besynnerlig moralfilosofisk tanke att vi behöver en konkret och manifesterad ondska för att kunna identifiera oss själva som goda människor. Följer man logiken till dess ändpunkt, betyder det att inte före det sker ett folkmord, kan vi känna oss riktigt goda. Historien torde redan erbjuda oss rikligt med ytor att spegla oss i för att mäta vår egen moral.

Självrannsakan är alltid bra, och den rödgröna rörelsen i Finland bör fortsättningsvis analysera sina brister. Men det har på sistone synts vissa tendenser inom den rödgröna-feministiska-antirasistiska rörelsen på en typ av självspäkelse som inte känns proportionerlig gentemot rörelsens tillkortakommanden. Personer som tidigare helhjärtat stött antirasism och feminism börjar plötsligt häva ur sig saker som att ”feminismen är den nya rasismen” eller att det egentligen är antifascisternas fel att fascismen är på uppåtgående. Jag tog mig i en tidigare ledare an Kjell Westös besynnerliga svada om att han som vit medelålders man känner sig förtryckt av ”radikalvänstern” (representerad av författarna Martina Moliis-Mellberg, Johannes Ekholm och Ylva Perera, av alla personer), och det är oroväckande om Merete Mazzarella, som framstått som en av de vettigaste rösterna i den finlandssvenska flyktingdebatten, nu också ska sälla sig till den antirasistiska rörelsens självbelackare.

Som en allmänmänsklig betraktelse över psykologiska fenomen är Mazzarellas kolumn alldeles tänkvärd, men eftersom hon specifikt tar upp politiska frågor i den, hade en något större precision i kritiken varit önskvärd. Det är talande att de flesta kommentarer under kolumnen är från personer som jublar över att det ”syns sprickor” i den rödgröna bubblan och att ”sunt förnuft” kan flyta in, eller som menar att antirasisterna består av ett ”degenererat etablissemang” som har lagt ”monopol på godhet”. En tredje tar kolumnen som ett medgivande om att ”den rödgröna bubblan erkänner att bubblans åsikter inte heller är förankrade i fakta.”

Var det verkligen detta som Mazzarella ville uppnå med kolumnen?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör