Etikettarkiv: Aktivism

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

Museet som konstnärerna inte ville ha

Lasse Garoff
Lasse Garoff.
slutet av november 2016 röstade Helsingfors stadsfullmäktige ner förslaget att grunda ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Förslaget röstades ner med en bred marginal, 53 röster emot och 32 för. Helsingfors största partier De gröna och Samlingspartiet var splittrade mellan ja och nej, medan vänsterblocket SDP och Vänsterförbundet i stort sett enhälligt röstade emot, liksom Sannfinländarna. Något överraskande röstade alla Centerpartiets tre ledamöter för museet, trots att centern traditionellt knappast profilerat sig med kulturfrågor och internationalisering. Men det ger också en fingervisning om vilka värderingar det föreslagna museet associerades med.

Och så nådde vi slutet på den långdans som startade i januari 2011, då Helsingfors stad meddelade att den beställt en utredning av Solomon R. Guggenheim-stiftelsen om möjligheten att grunda ett museum. Under dessa dryga fem år väckte museet en debatt som var både utdragen och polariserande, och inför den sista omröstningen genomsyrades diskussionen av trötthet och misstro. Hade vi inte redan avhandlat det här?

Det allvarligaste problemet var hur projektet presenterades för offentligheten. Efter en snabb och hemlighetsfull beredning röstade stadsstyrelsen i maj 2012 emot Guggenheimmuseet med minsta möjliga marginal. Efter det kom museet att betraktas som ett gammalmodigt och toppstyrt förslag precis i det känsliga läge då Helsingfors lärt sig uppskatta gräsrotsinitiativ.

PR-byrån Miltton anlitades för att föra saken vidare, och sedan dess kom museiförslaget att omges av en stämning av mygel som påminde om TTIP-förhandlingarna. Museet lanserade en arkitekturtävling och talade för sin sak i offentligheten, men också över privata luncher med beslutsfattare, vilket läckte ut och skapade ytterligare rubriker om lobbning och hemlighetsmakeri.

Museet kom att förknippas med termer och metoder som den kulturälskande vänstern lärt sig att avsky: branding, kommersialism, lobbning. Slutligen hade de partipolitiska positionerna kastats om så att en traditionellt kulturförespråkande vänster, med uppbackning av korvhögern och en icke försumbar del av bildkonstnärerna, torpederade en hundra miljoner euros investering i Helsingfors konstfält.

Förvisso hade knappast heller museets förespråkare bildkonsten främst i åtanke då de röstade för projektet. Redan i Guggenheimstiftelsens första rapport presenterades museet som ett sätt att profilera Helsingfors som resemål. Stiftelsens starka varumärke kunde få resenärer att stanna till i Helsingfors och kolla in det nya museet, innan de fortsatte mot Europa eller österut, och i längden skulle projektet visa sig vara en god investering för Helsingfors. Till och med näringslivet visade ett (blygsamt) intresse för projektet.

Dessa lönsamhetskalkyler blev snabbt en belastning för museiförespråkarna. Avsikten, att betona den ekonomiskt förnuftiga utgångspunkten, drunknade snabbt i flödet av sinsemellan motstridiga invändningar.

Dels betonade många att Guggenheim då knappast var ett konstprojekt utan ett turismprojekt (och det tror jag att centerns ledamöter höll med om, och därför röstade de för). Konstens associering med kommersiell nytta var något som många i ryggmärgen verkade uppleva som en kränkning av det stora egenvärde som finländare tillmäter konsten. En vacker värdering men något av en falsk motsättning, skulle jag vilja påstå.

Det förväntade besökarantalet på 550 000 personer årligen avfärdades som fullständiga fantasier, trots att bland annat Ateneums museichef Susanna Pettersson (Helsingin Sanomat 27.11.2016) ansåg dem höga men knappast orealistiska. Under 2016 hade Ateneum 400 000 besökare, och Pettersson konstaterade att besökarantalet på alla Helsingfors konstmuseer är stigande. Ifjol hade Helsingfors konstmuseer sammanlagt över en miljon besökare.

I regel uttalade sig museidirektörerna försiktigt positivt om Guggenheimplanerna. Ett museum till i staden skulle inte innebära en hårdare kamp om besökare, tvärtom skulle fler museer bygga upp en kritisk massa som hade inneburit att alla museerna fick fler kunder – särskilt om Guggenheim hade gynnat turismen och lockat helt nya besökare till staden. De här kalkylerna förblev förstås på spekulationsnivå, och nu är det givetvis omöjligt att säga om uppskattningarna hade infriats.

Prislappen på drygt hundra miljoner euro lät ofantlig, tills projektet ställdes i relation till andra medelstora investeringar i Helsingfors stads budget (en trafikrondell i Hertonäs konstaterades vara i samma storleksordning). Betydligt mer misstänksamhet väckte den administrativa avgiften på 18,4 miljoner som över museets första 20 år skulle betalas till Guggenheimstiftelsen, som i pressen fick smeknamnet ”licensavgift” trots att det inte var en korrekt beskrivning. Missuppfattningen visade sig tyvärr ytterst seglivad, och trots att stiftelsen visade sig beredd att sänka avgiften rotade sig snabbt ett egendomligt antagande om att Guggenheimstiftelsen bara var ute efter Helsingfors pengar.

För konstnärer på gräsrotsnivån var summan fortsättningsvis enorm, och våren 2012 grundade en bred arbetsgrupp av kuratorer, konstnärer och kulturarbetare föreningen Checkpoint Helsinki, som profilerade sig som ett gräsrotsalternativ till Guggenheimmuseet. Delvis drevs initiativet av en oro för att stadens kulturanslag skulle gynna en utländsk storaktör på bekostnad av inhemska gräsrötter, men även detta torde vara ett antagande snarare än ett faktum. Ansatsen var intressant, med såtillvida missriktad att det förslag som Checkpoint Helsinki drev – ”ge pengarna till ett inhemskt projekt istället” – aldrig existerade som ett reellt alternativ. Guggenheimmuseet hade en möjlighet att förverkligas därför att detta specifika förslag utgjorde en punkt där både konstnärliga och näringsmässiga intressen hade en chans att mötas. Guggenheims starka varumärke kunde generera ett omedelbart intresse hos en internationell publik, och kunde därför med viss trovärdighet utlova en relativt snabb utdelning på investeringen.

Det fanns inga inhemska aktörer som kunde fylla dessa kriterier, särskilt inte Checkpoint Helsinki, en nygrundad arbetsgrupp utan meriter eller fast organisation.(Sedan dess har Checkpoint Helsinki utvecklats till en aktiv producerande instans, vilket är glädjande, och har nyligen beviljats tre års finansiering av Konestiftelsen.) Det fanns ingen mening med att spekulera kring vad man hade kunnat göra med pengarna istället, därför att detta ”istället” inte existerade. Alternativet var att bygga ingenting alls, och det var det som vänstern och konstnärerna valde.

Jag tyckte mig urskilja en viss skadeglädje i hur vänstern röstade ner ett förslag från ”etablissemanget” med etablissemangets egna motiveringar. Personligen hade jag gärna sett museet byggas, och jag upplever att de som röstade nej gjorde det av fel orsaker – lite sådär som britterna röstade emot ett EU-medlemskap när det egentligen var något annat de hade på hjärtat. Visst har Helsingfors flera utmärkta museer, och det nya Amos Rex blir ett utmärkt tillskott när det öppnar 2018. Någon katastrof är det inte att Helsingfors nu blir utan ett Guggenheim, men jag har svårt att se det som någon seger för bildkonsten.

Lasse Garoff
är Ny Tids redaktionssekreterare

Aho! Vi har vunnit!

I North Dakota har Siouxfolket under nio månader protesterat mot en oljeledning som ska dras under deras dricksvattenkälla och över helig mark. Ny Tid var på plats i protestlägret i december då bygget av ledningen stoppades – tillfälligt, befarar många.

Nyheten nådde säkert lägret via en telefon. Antagligen uppe på den kulle i lägrets nordvästra hörn – Facebook Hill – där det finns stark telefontäckning. Men därifrån rann den ned och ut i lägret på samma sätt som nyheter har spritts under tusentals år. Folk berättade för varandra. Veteranen i kamouflagedräkt med schäfer i koppel sa det till den skäggiga hippien i toppluva med soppkopp i näven som berättade det för den äldre Sioux-kvinnan i keps som sa det till den vedsågande vintersolbrända aktivisten i skidglasögon. Och så vidare.

Jag själv hörde det från en pressfotograf som kom pulsande genom decimeterdjup snö upp på den slänt där jag stod.

– De stoppar pipelinen! halvskrek han genom en snordränkt mustasch.

Jag vet inte om skriken från lägret hade pågått redan tidigare och om jag först nu lade märke till dem, eller om de började nästan omedelbart efter att fotografen yttrat orden, men skrik hördes plötsligt. Tjut upp mot den klara himlen.

Oljeledningen var stoppad. Hela lägrets existens hängde i den meningen.

Hade det verkligen skett?

Nordiska banker

Redan 1951 hittades olja i Bakkenformationen, ett enormt stenmassiv i North Dakota, Montana och delar av södra Kanada. Men det dröjde till 2006 innan oljan började utvinnas i stor skala. Nya utvinningstekniker (bland annat fracking) och lättad miljölagstiftning gjorde att oljebranschen nu kunde komma åt North Dakotas enorma reserver. 2011, då oljeboomen nådde sin klimax, hade North Dakota USA:s lägsta arbetslöshet: 3,5 procent. I till exempel Mountrail County fördubblades medelinkomsten och en uppskattning hävdar att det svarta guldet under boomens glansdagar skapade 2 000 miljonärer per år i delstaten.

Bakkens olja måste transporteras vidare ut i landet. Hittills har det skett med tåg och lastbilar, men en oljeledning började tidigt planeras: Dakota Access Pipeline. Ett företag med samma namn bildades, med förkortningen DAPL. Det ägs till största delen av företaget Energy Transfer Partners, baserat i Dallas, Texas.

Investerare från hela världen och de flesta av de största bankerna är involverade i projektet. Danske Bank fick rubriker när de sålde sina tillgångar i Energy Transfer Partners på grund av konflikten vid Standing Rock. Flera andra nordiska banker har också kopplingar till projektet. Handelsbanken har 24 miljoner investerade i en av ägarna av pipelinen, Phillips 66, genom en indexfond.

De totala kostnaderna för pipelinen beräknades till 3,8 miljarder dollar. Från början var den planerad att löpa alldeles intill staden Bismarck, North Dakotas huvudstad, och en för staden viktig vattenkälla. Men den planen stoppades. Tänk om en olycka skulle ske? Det skulle kunna förgifta stadens dricksvatten. Ledningen planerades om. Istället skulle den korsa en uppdämd del av Missourifloden som heter Lake Oahe 800 meter från Sioux-stammen Standing Rocks reservats gränser.

En internationell by

Den 1 april 2016 slog de äkta makarna LaDonna Bravebull Allard och Miles Allard upp ett litet läger på ett stycke mark intill Missouriflodens förbirinnande vatten. LaDonna är sioux och tillhör stammen Standing Rock. Hon är född precis intill platsen där oljeledningen skulle dras.

– Vi slog läger här för att följa händelserna på plats; för att skydda vattnet och för att be för det. Vi utförde ceremonier, sjöng, dansade, säger Miles då vi träffar honom innan det förlösande beskedet om att ledningen stoppas har kommit.

Han ser ut som en rebelledare på film. Vitt hår i en snygg hockeyfrilla, skägg, beige kamouflagekläder från topp till tå. En snävt krökt pipa i munnen. Han står lutad mot en gammal kämpe till Jeep.

– Det är för sent för förhandlingar nu. Det enda som gäller är kamp, säger han.

Hans hustru LaDonna äger marken där det första lägret anlades. Det var vår, kylan höll på att dra sig norrut, dagarna blev längre, då var de fem eller sex personer, Miles minns inte riktigt där vi står i snön, omgivna av tält, bilar, horder av människor. Det var i alla fall annorlunda. Och han hade aldrig kunnat tänka sig att vare sig protesten eller lägret skulle växa sig så här stora.

De senaste siffrorna från lägrets ledning säger att 15 000 personer är på plats. Ur mitt anteckningsblock den 3 december:

Solen på väg ned. Vi anländer till Standing Rock senare än vi planerat. Snö över böljande kullar. Vi kör upp och över en slänt, vi ser floden skära in från väster och dra vidare mot öster. På både den norra och den södra banken breder lägret ut sig. Det är enormt. Tält, allt från små enmanstält till gigantiska militärtält, skjul, enkla hus, wigwams och tipis. Till och med en igloo. Flera hundra bostäder. Tusen? Små rökpelare stiger mot himlen. Jag tänker på gallernas by i Asterix och Obelix. Men med ett virrvarr av bilar. Framför oss på vägen ser vi en bilkö. Trafikstockning vid oljeprotestlägret. Det är många på väg hit. Alla hyrbilar var uthyrda i närliggande städer. Överallt vajar flaggor i vinden ovanför tälten – olika stammars, organisationers, NGO:s, aktivistgruppers flaggor. Vissa har kommit långväga. Jag ser de australiensiska aboriginernas röda, svarta och gula flagga vaja ovant i den minusgradiga vinden.

Amnesty fördömer våldet

Det som synts mest i sociala medier, tidningar, på TV är bilder från The Front, fronten, som platsen kallas. Det är den punkt där demonstranterna och DAPL:s säkerhetsvakter och polisen möts. Vid en bro ungefär 500 meter från själva lägret har en väg stängts av med två rader betongsuggor. På DAPL-sidan står militärfordon: bepansrade Humvees, vakter med hundar, tungt beväpnade poliser. På kullarna omkring ligger krypskyttar utplacerade. Här har de våldsamma incidenter som inträffat på plats skett: folk har skjutits med gummikulor och ärtpåsar, pepparsprayats, bitits av hundar, skjutits med vattenkanoner i minusgrader, gripits i hundratal.

En av de som gripits är Johanna Holy Elk Face. Hon är 65 år och född i Standing Rock-reservatet, men bor i Denver. Hon visar upp sina underarmar. Polisen har numrerat henne med tuschpenna. Hon bläddrar igenom de papper där det står vad hon gripits för: inkräktande på privat mark, deltagande i upplopp. Hon skrattar till.

– Jag har aldrig varit med i ett upplopp. Vi satt bara vid sidan om vägen, på stubben där. Det är allmän mark. Vi ville hålla koll på de unga, så att det gick lugnt till. Så kom de och sa att vi var arresterade och band våra händer bakom ryggen. När de släppte oss kollade de att alla var ok, jag har typ 2-diabetes, och blev släppt först. Men jag fick inte tillbaka mina insulinsprutor.

Amnesty har fördömt övervåld från polisens och de inhyrda säkerhetsvakternas sida.

Glädje i smällkalla vintern.
Glädje i smällkalla vintern.

Alkoholförbud

Men det mesta som pågår vid Standing Rock sker i det större lägret: där lagas mat, huggs ved, byggs hus, barn går i skola. Under de åtta månader som protesterna pågått har våldsamheter enbart brutit ut några fåtal gånger. Protesternas ledare och stammarnas äldre har slagit fast att det rör sig om en fredlig protest. Inga vapen och ingen alkohol tillåts i lägret.

De första att sluta upp för Sioux-folket var andra urinvånare, 350 olika stammar från runt om i USA sägs vara på plats. Det är den största samlingen av USA:s urinvånare för en gemensam sak på flera hundra år, kanske någonsin.

– Oavsett vad som händer, oavsett om pipelinen faktiskt byggs här eller inte, så är det här en seger. För våra folk har förts samman igen, gamla konflikter har lösts, nya band har knutits. Det innebär en pånyttfödelse för våra kulturer, en spirituell renässans, säger Tracy Molina, sioux och militärveteran.

Kolonial historia

Det är inte första gången i historien som stora ekonomiska intressen står mot lokala dito, eller stora företags vinning och ”allmännyttan” står mot urinvånares vilja. Det är inte ens första gången det sker på platsen där vi befinner oss.

1851 slöts ett fredsavtal vid Fort Laramie i dagens Wyoming. Tusentals representanter för stammarna Cheyenne, Sioux, Arapaho, Crow, Assiniboine, Mandan, Hidatsa och Arikara närvarade. Det gjorde även representanter för USA:s regering samt armén. Avtalet innebar att mark mättes ut till de olika folken för att stävja konflikter mellan stammarna, som slöt fred sinsemellan. Det vita Amerika höll på att byggas och fler och fler nybyggare ville ta sig västerut över slätterna, The Great Plains, där regeringen nu ville ha lugn och ro.

Men redan i avtalets upplägg fanns koloniala drag. Två olika sorters sätt att utöva demokrati möttes. Den representativa form som USA:s regering förde skiljde sig från den som stammarna traditionellt utövade. Stammarna samlade alla och tog beslut utifrån konsensus. Men USA:s regering krävde representanter. Beslut fattades alltså med ett tillvägagångssätt som inte var förankrat i urinvånarnas traditioner, många av dem visste inte ens om vad som pågick.

Från gult till svart guld

Avtalet bröts snabbt och konflikter bröt ut. USA:s regering höll inte heller sitt löfte att skydda de områden som tilldelats stammarna, eftersom ekonomiska intressen tog plats i rampljuset. Guldruschen fick sin början; vita nybyggare och guldgrävare och alla andra lycksökare som följde i deras fotspår började strömma in på urinvånarnas markområden.

– Marken där pipelinen dras var vår. Den tillskrevs oss 1851. På kullen där borta, ser du? Där ska pipelinen dras. Det är helig mark, där ligger en av våra gamla begravningsplatser, säger Miles Allard.

Över 90 procent av oljeledningen är redan färdigställd. Merparten dras över privat mark, men just intill Standing Rock korsar ledningen mark som förvaltas av US Army Corps of Engineers, en federal myndighet som bland annat underhåller och bygger infrastruktur. Den förvaltar dessutom en lång rad vattendrag och dammar runt om i USA. När DAPL således vill dra pipelinen under Missourifloden så kommer de in på US Army Corps of Engineers territorium – vattendraget förvaltas av myndigheten.

I juli beviljade myndigheten DAPL tillstånd att borra under vattendraget. Men så i september blev det tillfälligt stopp: ”ärendet måste utredas utförligare”. Och så söndagen den 4 december, dagen innan protestlägret med tvång skulle tömmas på order av delstatens guvernör, kom plötsligt beskedet: US Army Corps of Engineers nekar DAPL tillstånd att dra ledningen under floden intill reservatet. I lägret började människor fira segern.

Luttrade skeptiker

– Jag säger aho! Vi vann! Vi gjorde det! Det här är en seger. Men det finns fler vattendrag att skydda världen runt. Nu fortsätter vi det som påbörjats här, säger Lisa Greyshield, en universitetslärare från New Mexico.

Hon står mitt i folkvimlet i lägrets mitt. Människor jublar omkring henne, jag hör knappt vad hon säger, musik spelas, en av Sioux-stammens äldre talar från scenen. Det går en våg av glädje genom hela lägret. Den svarta ormen, som oljeledningen kallas med hänvisningar till en gammal profetia, har dödats. Unga män på hästryggar tjuter av glädje. Folk kramas, ler. I lägrets mitt finns ett litet torg, där brinner en helig eld, här firar människor.

Men alla i lägret har inte samma inställning till nyheten. Jag går iväg bland tälten, en bit bort står en man vid sin häst. Jag klappar den.

– Har du hört? säger jag.

– Hört vadå? säger han lugnt.

– Pipelinen har stoppats. De har nekat den tillstånd, säger jag.

– Jaha, säger han, rycker på axlarna och vänder sig mot sin häst igen.

Människor är luttrade. De har hört löften förr.

Dave Archembault är Standing Rock-stammens ordförande.
Dave Archembault är Standing Rock-stammens ordförande.

Moralisk seger

En stor jeep kör förbi. En välbekant figur sitter i den. Jag springer efter bilen, hinner ikapp den efter ett hundratal meter, bankar på rutan med min mikrofon.

– Vill du snacka?

– Hoppa in, säger Dave Archembault.

Han är Standing Rock-stammens ordförande, den högsta folkvalda auktoriten i lägret och har varit proteströrelsens ansikte utåt. Många anser att det är tack vare honom som stammens kamp och protest varit så framgångsrik.

– Det här beslutet betyder att vi kan åka hem. Det betyder att kampen är över. Att vi kan tillbringa vintern med våra familjer. Att vi kan lämna kylan. Det betyder att de lyssnat på oss för första gången på flera hundra år.

Men långt ifrån alla håller med honom. Som miljöaktivisten John Quigley säger några minuter senare efter att han gett mig en kram.

– Det här är en enorm moralisk seger för Sioux-folket. Pipelinen är nu olaglig om den dras under floden. Men det är inte över. I en kamp som den här måste man fira alla små segrar. Så ikväll firar vi. Men imorgon är vi tillbaka.

Donald Trump

Två dagar senare återvänder vi till lägret. Vindar som kan välta en bisonoxe viner över slätterna. 16 minusgrader. Utmed vägen som går till lägret ligger mängder med övergivna bilar som kört i diket under de hårda förhållandena. En helt annan stämning än tidigare råder i lägret när vi väl kommer fram. Bilarna är färre, tälten likaså. Många har åkt hem. Men tusentals är kvar, och för dem gäller det nu att överleva. Kylan fryser lätt sönder tårna. Vinden sliter i tälten. Glädjen som fanns efter beslutet är utbytt mot överlevnadsinstinkt.

– Vi kommer att stanna kvar i några dagar. Sen återvänder vi i januari när Donald Trump blir president. Den här kampen är inte över, säger Cynthia Brannon Jones från Rosebud-stammen i South Dakota.

Donald Trump. Cynthia Brannon Jones är långt ifrån den första eller sista i lägret att nämna hans namn efter beslutet att stoppa oljeledningen. Trump har tidigare sagt att han stöder ledningen. Han har också ägt aktier i Energy Transfer Partners, företaget som driver byggarbetet. Rick Perry, den man som sägs bli Trumps energiminister, sitter i styrelsen för Energy Transfer Partners och företagets VD Kelcy Warren har donerat pengar till Trumps presidentkampanj. VD:n har även sagt offentligt att han, liksom de flesta andra, räknar med att Trump kommer att göra det enklare för Energy Transfer Partners och andra företag att färdigställa infrastrukturprojekt.

Det är ett bistert läger vi lämnar stående i minusgrader intill floden det vill skydda. Och förutom att den nordamerikanska vargavintern anlänt är egentligen allt precis som innan. Några vill dra en oljeledning, andra vill stoppa den, ingen vet vad som kommer att ske.

Men en sak är säker: det här är inte det sista vi hör från Standing Rock.

Text: Martin Brusewitz
Foto: Mattias Lundblad

Ett samhälle som spelar på bästa fot

När hon ville börja spela fotboll tvingades hon kalla sig för Pelle för att få vara med. I dag är Pia Sundhage OS-medaljör och en folkkär galjonsfigur för den svenska damfotbollen. Nu önskar hon att samhället skulle kunna visa upp samma solidaritet som hennes spelare ute på planen.

När Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur var det många som suckade över Svenska Akademiens beslut. Inte Pia Sundhage. När det svenska fotbollslandslaget efter OS-silvret hyllades vid hemkomsten till Sverige greppade förbundskaptenen mikrofonen och sjöng The times they are a’changin inför ett hav av blågula flaggor i Kungsträdgården i Stockholm.

– Dylans låtar var de första jag lärde mig spela på gitarr, säger Sundhage när vi träffas på ett hotell i Göteborg dagen innan en träningslandskamp mot Iran.

– Men det är först på senare år som jag börjat förstå hans texter. Jag tyckte låten passade bra att sjunga dels för att vi hade förändrat tiden genom att ta Sveriges första OS-silver i fotboll, men också med tanke på allt som händer i världen. Till exempel hur livet förändras för alla människor som flyr från Syrien.

Sundhages mamma Karin hade länge förhoppningar om att hennes dotter skulle satsa på en karriär inom musiken. Så blev det inte – istället kom hon att bli en pionjär för fotbollsspelande kvinnor och en av Sveriges mest framstående spelare genom tiderna. Med tiden har hon blivit den kanske starkaste symbolen för damfotbollen och hennes epitet som folkkär befästes ytterligare i somras när hon ledde Sverige till OS-silvret. När förbundskapten Sundhage talar, då talar damfotbollen.

– Ibland kan det vara lite tröttsamt, för jag får ju aldrig vara privat eller personlig. Jag tror det är rätt utpekande för kvinnor att det lätt blir att man alltid representerar en hel grupp. Men jag har accepterat att det är så, och nu kör jag allt vad jag kan i damfotbollens namn.

Solidaritet i blodet

Påståendet att idrott och politik inte ska blandas ihop har Sundhage aldrig förstått sig på. Hon växte upp med socialistiska föräldrar i 1970-talets Ulricehamn och uppmuntrades från tidig ålder att diskutera samhällsfrågor och ideologi. Många ögonbryn höjdes bland klasskamraterna när Pia i tredje årskursen under religionsundervisningen ifrågasatte att det fanns en gud. Under spelarkarriären reste gitarren alltid med, och när hon inte spelade röda kampsånger kunde hon sitta sent uppe om nätterna och diskutera allt från kärnkraft till fördelningsfrågor.

– Det har aldrig handlat om något politiskt uppvaknande. Jag är uppvuxen i en stor familj och ordet solidaritet var centralt i vårt hem. Mamma och pappa är borta nu, men vi syskon brukar säga att viljan att hjälpas åt sitter i blodet på oss. Det är nog därför det aldrig varit aktuellt med individuell idrott för mig. Jag vill göra saker med andra.

Solidaritet har även spelat en stor roll i Sundhages ledarskap. Även på landslagsnivå har spelarna tydliga styrkor och svagheter, och Sundhages positiva filosofi går ut på att uppmuntra styrkorna istället för att främst jobba på svagheterna. I efterhand har Sundhage lärt sig att detta tydligen kallas för ”salutogent ledarskap”. Själv brukar hon uttrycka sig i fotbollstermer genom att uppmuntra till att ”spela på bästa fot”.

– Även om det på fotbollsplanen, liksom i samhället, finns de som är stora och starka så behöver vi ändå varandra. Detsamma gäller mig själv: ensam är jag oduglig, men tillsammans med andra kan jag faktiskt vara bäst i världen. Mitt viktigaste uppdrag är att få spelarna att använda sina styrkor för att hjälpa varandra.

Från Pelle till Pia

När Sundhage som sjuåring började spela organiserad fotboll fick hon lira med Marbäck IF:s pojkar eftersom det inte fanns något flicklag på orten. För att komma runt reglerna kallade tränaren Kent-Olof Johansson Pia för ”Pelle”. Det tog tre år innan några ledare i ett motståndarlag upptäckte att denna Pelle i själva verket var en flicka. Under decennierna som gått har damfotbollen tagit stora steg framåt – i dag finns det omkring 170 000 registrerade spelare. På elitnivå är löneskillnaderna däremot fortfarande astronomiska, och jämställdhetsdiskussionen handlar oftast om hur kvinnorna ska nå upp till herrarnas nivå. Men Sundhage anser att debatten hamnat lite snett.

– Varför jämförs inte Martas lön med en sjuksysters istället för med Zlatans? Istället för att kräva lönerna som herrarna tjänar borde damfotbollen gå i bräschen och säga att det inte är friskt att någon tjänar så stora summor. Men att säga att så är ju att svära i kyrkan.

Så debatten saknar ett klassperspektiv?

– Ja, man borde inte bara tala om att likställa dam- och herrfotbollen. Man ska ha resurser så man klarar sig, men de där sjuka pengarna som herrfotbollen har behöver vi inte. Det går att vara sund istället.

Innan du tog över Sverige var du under fem år förbundskapten för USA. Hur var det att verka i ett land där individualismen är kung?

– Det som är spännande med den amerikanska ligan är att där finns begränsningar för hur mycket de olika lagen får spendera. Den jämlikhetstanken skapade en väldigt jämn serie.

Tycker du att något liknande borde införas i Europa?

– Svårt att säga, jag har inte riktigt en bestämd uppfattning om vad konsekvenserna skulle bli. Men jag kan säga att det var häftigt i USA.

Under tiden i USA avböjde du att träffa såväl George W Bush och Barack Obama. Blev det några reaktioner på det?

– Nej, eftersom de från början gav mig möjligheten att tacka nej. Det var dessutom flera av spelarna som inte åkte till Bush. Obama tror jag att alla hälsade på, men jag ville hellre åka hem till Sverige.

Är det inte lite paradoxalt att du som förespråkar gränsöverskridande politiska lösningar är förbundskapten för ett nationellt lag?

– Haha, det var ju en spännande fråga. Men jag tror att nationalism även kan vara en god sak. Se bara på herrlandslaget, att allt färre av spelarna där ser ut som den ”typiska vita svensken” har enligt mig gjort laget jävligt mycket intressantare. En sådan nationalism kan innehålla en mångfald som inte behöver gå emot tanken om solidaritet.

Solidaritet på villovägar

Sundhage säger att det händer att hon får höra att hon inte borde uttala sig så politiskt. Hon tror att det beror på att folk ofta blandar ihop ”politik” och ”partipolitik”.  Enligt henne är allting i samhället politiskt, och som en person med inflytande ser hon det som sitt ansvar att säga vettiga saker så länge det finns någon som vill lyssna till henne.

– Ibland blir det lite halvtokigt när jag säger rakt ut vad jag tänker, men jag tycker inte man ska ta sig själv på för stort allvar. Det är ändå ingen nyhet nästa vecka.

Hon tvivlar dessutom på hur stor makt hon i slutändan har att påverka opinionen.

– Man kan fråga sig hur mycket det här med att våga stå för någonting egentligen bidrar med? För jag gör ju inget konkret för att förändra samhället. Förutom att sortera sopor då. Som varje samhällsmedborgare bör göra.

Innan vi skiljs åt frågar jag Sundhage vad hon känner när hon ser den svenska samhällsutvecklingen 2016. Hon skakar på huvudet och konstaterar besviket att de solidariska värderingarna hon växte upp med spelar en allt mindre roll i de politiska besluten.

– Jag är uppväxt med statliga bolag som fanns till för folks behov. Statens Järnvägar eftersom alla behöver åka någonstans, Elverket eftersom alla behöver värme. Så är det ju inte längre. Jag tycker inte om att man privatiserar sådant som alla människor behöver, och att man får göra vinster på våra skattepengar inom skola och vård. Det skrämmer mig.

Sundhage samlar ihop sina papper och reser sig ur den svarta fåtöljen för att fortsätta förberedelserna inför morgondagens landskamp.

– Man kan minsann säga att the times are a’changin.

Text & foto: Axel Vikström

… och aldrig mötas de båda

Sport och politik ska inte blandas ihop. Det är en av de oftast hörda fraserna inom diskussionen kring idrott och samhällsfrågor. Men var kommer den ifrån?

Många av de mest ikoniska ögonblicken i idrottens historia dryper av samhällelig och politisk betydelse. Redan 1912 i OS i Stockholm gjorde det finländska landslaget en politisk markering genom att tåga in på arenan en bit efter det ryska laget, viftande med en finländsk flagga. Hela OS i Berlin 1936 var en uppvisning i politisk propaganda, punkterad av den svarta amerikanska friidrottaren Jesse Owens (bilden) fyra guldmedaljer och tre världsrekord. Andra historiska incidenter var vattenpolomatchen mellan Sovjetunionen och det ockuperade Ungern 1956, då Kathrine Switzer 1967 som första kvinna deltog i Boston-maratonet, Tommie Smiths och John Carlos Svarta pantrarna-salut i OS i Mexiko 1968, Nelson Mandelas stöd till Sydafrikas vita rugbylandslag i världscupen 1985, och så vidare. Ändå fortsätter man att upprepa det gamla mantrat om att sport och politik inte ska blandad ihop.

– Åtminstone i Finland föddes den här tanken i samband med att idrotten blev en viktig del av nationalismen på 1800-talet. Idrotten sågs som något som förenade hela nationen, det var ett nationalistiskt fenomen, som stod ovanför politik, eller det var åtminstone så man såg saken inom det borgerliga lägret.

Det säger Erkki Vasara, docent i politisk historia vid Helsingfors universitet, som bland annat haft idrotten som forskningsområde.

Enligt Vasara ställdes frågorna om sport och politik på sin spets efter inbördeskriget, då Arbetarnas Idrottsförbund AIF grundades, till det borgerliga Finlands riksidrottsförbunds (FRIF) förtret. Detta i sin tur var en direkt följd av att idrottsorganisationer som öppet stött de röda i kriget uteslöts från FRIF. FRIF, för sin del, hade en central roll då de vita skyddskårerna grundades efter kriget. Trots detta vidhöll den borgerliga organisationen att det inte handlade om politik.

– Det var fråga om nationalism, och enligt borgarna var nationalism inte politik, säger Vasara.

Genom att stämpla AIF som en politisk organisation och framhålla FRIF som en ”icke-politisk” rörelse för hela Finlands folk, kunde man alltså driva en högst politisk agenda under idrottens ”samlande” banér.

OS för dyrt för demokratier

I dag dras argumentet om idrottens opolitiska natur framför allt fram då det är aktuellt med internationella stortävlingar i länder där demokratin och människorättssituationen är svag. Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén bevakade under sommaren OS i Rio de Janeiro, och skrev därifrån många artiklar om fattigdomen och våldet i landet, och om hur OS-arrangemangen påverkade lokalbefolkningen.

– Jag har varit på ganska många internationella stortävlingar i mitt liv, och ingen annanstans har det varit så tydligt att befolkningen verkligen inte ville ha tävlingarna där, säger Saxén.

Det är högst förståeligt, säger Saxén, att befolkningen i ett land där många saknar de grundläggande förutsättningarna för ett drägligt liv, som mat, avloppssystem, till och med rent vatten, tycker att de miljoner som läggs på att bygga sportarenor kunde användas till något annat.

– Grundproblemet är att de internationella stortävlingarna har blivit alldeles för dyra att arrangera. Av länderna med en fungerande demokrati och insyn i politik och ekonomi, klarar bara en handfull av att ordna sådana här tävlingar längre, eftersom folket helt enkelt inte går med på att så stora summor körs ner i arrangemangen, då de kunde användas för saker som skulle gynna vanliga människor.

Demokratiska länder med den infrastruktur och de ekonomiska musklerna som krävs för att organisera till exempel OS eller fotbolls-VM kan i dag räknas på ena handens fingrar, menar Saxén.

– I London lyckades man ganska bra, genom att placera de nya arenorna i fattigare stadsdelar, där tanken var att de senare också skulle komma lokalbefolkningen till nytta. Det lyckades faktiskt såtillvida att levnadsstandarden har ökat på flera av de ställen där man placerade arenorna. Men till exempel då OS ordnades i Peking, satte man de nya arenorna i de rika områdena av staden, och i dag står de tomma. En av de dyraste fotbollsarenorna som byggdes inför VM i Brasilien fungerar i dag som parkeringsplats för bussar. Det är en ganska dyr parkeringsplats, skulle jag säga!

Hjälpa eller stjälpa?

De internationella idrottsförbunden vill naturligtvis fortsättningsvis organisera sina stortävlingar, men då länderna som är redo att ordna dem i allt högre grad består av autokratier där korruptionen florerar och det går lätt att skyffla undan hela stadsdelar för att bygga arenor, är det bekvämt att vidhålla att idrottsorganisationerna inte befattar sig med politiska frågor.

Till exempel då OS i Sotji eller hockey-VM i Vitryssland diskuterades, framhöll förespråkarna för turneringarna att det skulle göra samhällena gott att få dit internationella evenemang, eftersom det skulle lyfta fram problemen i dagsljus, göra samhällena mer öppna, och hämta in pengar och resurser för att förbättra livskvaliteten. Enligt Erkki Vasara är det inte en helt bakvänd tanke.

– Jag har till exempel den uppfattningen att situationen i vissa stadsdelar i Peking åtminstone tillfälligt blev bättre efter OS, men förhållandena i Kina har ju också gått en del bakåt under den senaste tiden, så det är svårt att säga hur stor betydelse det i slutändan hade.

Å andra sidan, säger Vasara, var det alldeles rätt beslut att utesluta Sydafrika från internationella mästerskap under Apartheid-tiden. Så någon patentlösning på situationen har Vasara inte. Saxén, å andra sidan, är skeptisk till tanken på att stortävlingar automatiskt kommer med demokrati och mänskliga rättigheter i släptåg.

– Jag har åtminstone inte sett ett enda exempel på att det här skulle ha fungerat. Det kändes helt sjukt att höra på hur man från arrangörernas håll i Rio talade så mycket om hur OS förbättrade livet för stadens invånare, då man såg hur situationen såg ut på gatorna.

Vifta fritt!

Lösningen på problemet är enligt Saxén delvis att sänka kraven på arrangemangen i stortävlingar, så att varje arrangörsland inte skulle tvingas bygga en helt ny infrastruktur och nya multimiljonarenor varje gång en tävling ordnas.

– Man kunde också utse fyra eller fem stora städer som alltid skulle stå värd för den här typen av internationella stortävlingar, och rotera dem.

Nuläget, då man måste söka sig till länder som Vitryssland, Kina och Qatar för att kunna arrangera världsmästerskap och olympiska spel, är fullständigt ohållbart, menar Saxén. Det går inte att gömma sig bakom påståenden om att sport och politik inte skulle vara sammankopplade.

– Det är ju ett fullständigt idiotiskt påstående.

En annan fråga är hur idrotten utnyttjas för politiska ändamål. Länder som Kina och Ryssland och i forna tider Sovjetunionen och Nazityskland, har använt OS-turneringar för nationalistiska syften och för att förhärliga politiska ideologier. Dessutom har både idrottare, åskådare, politiker, aktivister och terrorister utnyttjat idrottens synlighet för aktioner med politiska budskap. En av idrottshistoriens mest tragiska stunder var massakern i München i samband med OS 1972, då elva israeliska idrottare avrättades av palestinska terrorister. Betydligt fredligare var protesterna mot Rysslands gayfientliga lagar under OS i Sochi 2014. Året innan, under friidrotts-VM i Moskva, väckte dåvarande idrottsminister, Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki, diskussion (främst i Finland) genom att vifta med en regnbågsflagga i publiken. I USA har svarta fotbollsspelare under årets lopp protesterat mot rasdiskrimineringen i landet genom att vägra stå upp då nationalsången spelats.

– Den här typen av protester är ju helt okej, att Arhinmäki viftar med en regnbågsflagga är en fredlig och passiv protest och skadar ingen annan. Så länge som det är för en god sak ser jag inga problem med det. De amerikanska fotbollsspelarna stör inte heller de andra spelarnas firande genom sina protester. De sitter på sidan om och uttrycker sin åsikt i tystnad, en annan sak skulle ju vara om de högljutt skulle störa de andra, säger Saxén.

AIF fostrat politiker

En annan intressant koppling mellan sport och politik är det faktum att många idrottsstjärnor efter sin aktiva tävlingsperiod ger sig in i politiken. Det här är ett fenomen som verkar vara ovanligt utbrett just i Finland, där många idrottare nått toppolitiken, med till exempel personer som Arto Bryggare, Tony Halme, Juha Mieto och Sinuhe Wallinheimo i riksdagen, och Sari Essayah som Kristdemokraternas ordförande, bara för att nämna några exempel. Det här är ett fenomen som nästan inte existerar i Sverige, till exempel.

– En orsak är kanske det att Sverige har en så mycket större bredd. Sverige har sina superstjärnor, men de har en helt annan tradition av internationella toppar. I Finland är det så få idrottare som når den absoluta eliten i världen, att de som lyckas nästan blir lite för stora.

Erkki Vasara ser för sin del en orsak till fenomenet i den starka roll som arbetarrörelsen spelat i den finländska idrotten.

– I de flesta andra länder till exempel i Norden har arbetarnas idrottsorganisationer mer eller mindre dött ut. AIF i Finland har en helt unik ställning, och genom antagonismen mellan de borgerliga och de röda idrottsorganisationerna har också en viss samhällelig medvetenhet levt kvar i idrottsföreningarna.

Janne Wass