Etikettarkiv: Aktivism

Behöver vi verkligen populisterna?

”Vi i den rödgröna bubblan behöver populisterna för att kunna kontrastera oss mot dem”, skrev författaren Merete Mazzarella i sin Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8.2017. Kolumnen fick mig att höja på ögonbrynen i viss förvåning. Mazzarella har varit en av de humanaste och starkaste rösterna i den antirasistiska debatten i Svenskfinland, och hon är säkert ute i det bästa av syften. Men hennes sätt att sätta likhetstecken mellan antirasister och högerpopulister kräver ett gensvar.

I kolumnen tar hon upp i huvudsak två huvudteman. Det första är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” (ett uttryck som jag börjar bli evinnerligt trött på) ”behöver populisterna” för att framhäva vår egna förträfflighet, för att så att säga spegla oss i vår egen glans. Det andra är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” är precis lika fördomsfulla och lättpåverkade som ”populisterna”, och att ”vi” i lika hög grad bygger våra åsikter på hörsägen och andrahandsinformation, och att vi främst tar del av nyhets- och informationskällor som stöder våra egna åsikter.
Mazzarella har på ett plan rätt: så kallad ”confirmation bias” är ett vedertaget och vetenskapligt faktum – vi tenderar alla att bättre ta till oss sådan information (eller felinformation) stöder vår egen verklighetsuppfattning. Om hon vill ge uttryck för ett grundläggande mänskligt behov av att spegla sig själv i motsatser, så har hon också en poäng.

Mer beklagligt är det att i sin svepande pseudoanalys av människosläktets psykologiska egenskaper, förfaller Mazzarella till högerns diskurs om ”motpoler” i samhällsdebatten, de så kallade ”ääripäät” som blivit ett så populärt ord. Myten om ”extremvänstern” behandlade jag i en tidigare ledare, så den ska jag inte gå närmare in på, utan nöjer mig att beklaga att Mazzarella hänfaller till normaliseringen av ytterhögern (som jag antar att hon avser med ordet ”populister”) genom att jämställa den med ”den rödgröna bubblan”, som man får anta att innefattar olika typer av vänstersympatisörer, feminister, antirasister, etc.

Vidare har Mazzarella rätt och slätt fel i sitt påstående att ”den rödgröna bubblan” är lika dålig på källkritik som ytterhögern. En bred amerikansk undersökning, som vi återpublicerade i vårt temanummer om extremhögern i våras visar med all tydlighet att konservativa mediekonsumenter tenderade att koncentrera sin mediekonsumtion till mediehus med en mycket klar högerprägel. Den konservativa mediekonsumtionen var polariserad kring tre mediehus med ytterst dubiös nivå på faktakoll: Fox News, Breitbart och Infowars, medan de i rätt liten utsträckning tog del av medier som betecknas som mer eller mindre neutrala, som The Washington Post, CNN eller BBC. Denna polarisering syntes däremot inte på liberalt håll, där mediekonsumenter som tog till sig vänstervinklade medier, som The Daily Beast, Salon eller New Republic också regelbundet följde ”neutrala” medier, som de listade ovan (och då lämnar vi dessutom osagt att Daily Beasts eller Salons källkritik är milsvida bättre än t.ex. Breitbarts).

Ovanstående är naturligtvis en specifikt amerikansk undersökning, men också i europeiska förhållanden ser vi en mediepolarisering högerut som inte existerar på vänsterhåll, en konklusion som stärks av slutsatserna i Routledges metaanalys Populist Political Communication in Europe (2017). Om förskjutningen i källkritik skulle vara symmetrisk, borde vi också i Finland ha fått vänstermotsvarigheter till medier som Magneettimedia och MV-lehti. Dessa har dock inte synts till.

Vidare förminskar Mazzarella den samhälleliga debatten till en egotävling då hon antyder att orsaken till att vi motsätter oss högerextremismen är att vi vill framstå som bättre människor än högerextremisterna. Visserligen identifierar hon alldeles riktigt den psykologiska speglingsmekanismen, men samhällsengagemang kan svårligen reduceras till enbart en fråga om egoboosting.

Det är dessutom en besynnerlig moralfilosofisk tanke att vi behöver en konkret och manifesterad ondska för att kunna identifiera oss själva som goda människor. Följer man logiken till dess ändpunkt, betyder det att inte före det sker ett folkmord, kan vi känna oss riktigt goda. Historien torde redan erbjuda oss rikligt med ytor att spegla oss i för att mäta vår egen moral.

Självrannsakan är alltid bra, och den rödgröna rörelsen i Finland bör fortsättningsvis analysera sina brister. Men det har på sistone synts vissa tendenser inom den rödgröna-feministiska-antirasistiska rörelsen på en typ av självspäkelse som inte känns proportionerlig gentemot rörelsens tillkortakommanden. Personer som tidigare helhjärtat stött antirasism och feminism börjar plötsligt häva ur sig saker som att ”feminismen är den nya rasismen” eller att det egentligen är antifascisternas fel att fascismen är på uppåtgående. Jag tog mig i en tidigare ledare an Kjell Westös besynnerliga svada om att han som vit medelålders man känner sig förtryckt av ”radikalvänstern” (representerad av författarna Martina Moliis-Mellberg, Johannes Ekholm och Ylva Perera, av alla personer), och det är oroväckande om Merete Mazzarella, som framstått som en av de vettigaste rösterna i den finlandssvenska flyktingdebatten, nu också ska sälla sig till den antirasistiska rörelsens självbelackare.

Som en allmänmänsklig betraktelse över psykologiska fenomen är Mazzarellas kolumn alldeles tänkvärd, men eftersom hon specifikt tar upp politiska frågor i den, hade en något större precision i kritiken varit önskvärd. Det är talande att de flesta kommentarer under kolumnen är från personer som jublar över att det ”syns sprickor” i den rödgröna bubblan och att ”sunt förnuft” kan flyta in, eller som menar att antirasisterna består av ett ”degenererat etablissemang” som har lagt ”monopol på godhet”. En tredje tar kolumnen som ett medgivande om att ”den rödgröna bubblan erkänner att bubblans åsikter inte heller är förankrade i fakta.”

Var det verkligen detta som Mazzarella ville uppnå med kolumnen?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Kräv mera, erbjud mera

Tankar för en bättre vänsterframtid

Vänsterns övergripande ideologiska mål borde vara att ersätta vertikala samhällsskillnader med horisontella. Man borde ta människors behov av individualism på allvar, genom att erbjuda en gränslös ekonomi av skillnader, upplevelser och immateriella varor som ersättning för att våra nuvarande kapitalistiska dagdrömmar måste skrotas, skriver Otso Harju.

Det var väl kring riksdagsvalet 2011 som jag för första gången tänkte att imagekonsult för Vänsterförbundet kunde vara ett drömyrke. Samlingspartiet hade satsat stort på en kampanj som sålde frihet och framgång, vilket fick mig att tänka på hur viktigt det var att på riktigt ha något att sälja. Högern ville vara ung och vacker; ”rösta på oss så blir du automatiskt en bra människa”, sa de. Idealsubjektet såg ut som Jens Lapidus. Det var en snuskig framtid, men betoningen på frihet var lockande.

För i jämförelse med detta erbjöd inte vänstern mig något egentligen, förutom kanske ett slags rättfärdig indignation. Definitivt inte den typ av gränslösa möjligheter till självskapande som konsumtionskapitalismen talade om. Jag hade väl alltid varit mer eller ännu mer vänster, så mig behövde man inte övertyga, men det var svårt att säga hur den lysande framtida vänsterindividen skulle se ut. Man tycktes liksom vara säker på att inget mera strålande än att lönenivåerna inte skulle sänkas kunde hända; ”det är politisk realism”. I den världen, vad var det som fick människor att känna sig levande, att överlag vilja leva? Jag kan inte komma ihåg vem jag röstade på, men det var någon med betydligt sämre hårväxt än Jens.

Vänsterns good life

Ja, ja, det var extremt självgott att tänka sig att det är lätt att ändra på saker, eller överlag att tänka mig veta vad som var coolt. Glömde bort hela tanken om stora visioner. Nuförtiden är jag betydligt mindre säker på att just jag borde få ha något att säga, och betydligt lyckligare för det, men Ny Tids temanummer om utopier påminde mig om den bakomliggande tanken: var var vänsterns sexiga framtidsvision? Var var individen, det stora äventyret, fräckheten, glädjen? Under åren har väl mitt förhållande till partipolitik också förändrats, men någonstans tror jag ännu på att även den kunde spela en mycket bättre roll om man började på nytt.

För hur är det möjligt att högern vinner trots att vänstern har rätt? Den ekonomiska och kulturella politik som högern står för kan aldrig erbjuda den vackra och glada framtid man påstår sig komma med, förutom kanske för några utvalda. Världens misär ökar, den minskar inte. Det ”liberala” samhället kommer dessutom aldrig att tillåta verklig individuell frihet, eftersom en sådan vore ett hot mot samhällets grunder. Vänstern å andra sidan kunde stå för en ekonomiskt, ekologiskt, feministiskt och kulturellt hållbar framtid. Man kunde stå för frihet, men man lyckas inte göra det. Varför?

Egentligen är det rätt självklart: för att man ber människor att ge upp de enda sätten att vara lyckliga som de känner till, utan att erbjuda något annat i gengäld. Man misslyckas för att man inte tar på allvar att det idag är samma maktstrukturer som förstör världen som får människor att vilja leva. Man säger ”sluta vara rik”, ”sluta konsumera dig till en identitet”, ”sluta känna dig speciell” genom att (öppet eller i smyg) gynnas av sexism och rasism, ”sluta tänka att din familj är viktigare än alla andra människors familjer”, i allmänhet ”sluta drömma om allt det du lärt dig att drömma om från dagen du fötts”.

Det finns ingen seriös, praktisk vision av vänsterns good life. Att ha roligt, att vara nyskapande, att vara snygg; kapitalismen har monopoliserat dem alla. Tänk dig en perfekt dag, tänk dig sedan hur mycket av denna dags innehåll som blir problematisk när du är vänster: Din södernresa representerar postkolonialt förtryck, flyget du tog förorenar, servitören som hjälper dig med brunchen kommer aldrig att kunna äta den själv, ditt favoritvin är filtrerat med djurrester, kläderna du bär är sydda av barn, sexet du har med din partner är hopplöst normativt, dörrvakten till klubben du dansar på är rasist och musiken representerar våldtäktskultur. Det blir inte väldigt mycket kvar.

En rolig vänster

Nu menar jag ju absolut inte att vänstern borde gå med i högerns tankar om vad som är vackert eller värt att drömma om, eller på något annat sätt blunda för ovan nämnda fasor, utan precis det motsatta: definiera välstånd och glädje på nytt och på ett oändligt mera mångsidigt sätt, satsa stort på att marknadsföra ett liv som är roligt, coolt, värt att leva, och extremt vänster. Sluta tro att ”individualism” i sig är suspekt – det är inte konceptet utan dagens drömmar det är fel på, men så länge vi inte erbjuds alternativ kommer vi att fortsätta drömma dem. Vänster ska ju egentligen stå för allt som är nyskapande inom arbete, förhållanden, konst, forskning, etc., men tydligen är vår självsäkerhet usel. Att stå för allt det som är rätt representeras främst som ett stoisk lidande, inte som det bästa någonsin, vilket det borde vara. Man vågar inte skamlöst kräva en tillräckligt radikal förändring och ännu mindre vågar man erbjuda något nytt i gengäld. Vad vi behöver är en känsla av iver, av att vi kommer att triumfera och att det kommer att vara roligt som fan – men just nu finns inte en enda vänsterpolitiker vars liv jag skulle avundas. (Observera att jag här talar om partipolitik; många andra vänstergrupper i världen [som antirasister och queerfeminister] har satsat hårt på att kräva rätten att ha roligt, kräva makten att själva definiera spelreglerna i stället för att alltid spela förloraren i högerns spel.)

Snobberi är bra

För att kunna drömma bättre måste vi skilja på vertikala (hierarkiska) och horisontella olikheter människor emellan. Vertikala skillnader handlar om en tävling om begränsade resurser, horisontella om en potentiellt obegränsad ekonomi baserad på upplevelser och de materiella saker vi i praktiken gjort obegränsade. Just nu baserar sig alla former av status i våra samhällen på att på ett eller annat sätt förtrycka någon annan – var rik, var man, var vit, var hetero, var högutbildad, var framgångsrik, var känd, etc. Alla dessa kan enbart existera som ”högstatus” genom att trampa på allt det de inte är. Helheten av våra kulturella drömmar handlar om att stiga i de vertikala hierarkierna, om att få vara den som förtrycker i stället för den som är förtryckt. Sätten som vi tänker på oss själva som ”unika” individer är just nu kodade i hierarkiska termer; detta gäller även potentiellt horisontella mål som sexualitet.

Om vi ser skillnaden mellan vertikalt och horisontellt, inser vi att det inte är något i sig dåligt med olikheter, strävan efter coolhet eller ens vissa former av avund. I en obegränsad ekonomi kan och bör indelningen i subkulturer, preferenser och distinktion gå hur långt som helst, utan att grupperna därför skulle på allvar förtrycka varandra. Skillnader är intressanta, roliga, spännande, sexiga – allt det som ger våra liv mening. Vänstern måste fira tanken på att människor vill vara annorlunda än de andra, vill ha sina innegrupper och kunna driva med dem som har dålig musiksmak eller tycker om prickiga klänningar. Snobberi är enbart dåligt om det är en representation av större samhälleliga ojämlikheter; klassförakt, sexism och rasism är problemen – inte att människor gillar att vara speciella.

För att sedan komma vidare måste våra antikapitalistiska drömmar också aktivt utvidgas. Som sagt, dagens bristande horisontella ekonomi är inte en ”neutral” produkt av människors kollektivt begränsade kreativitet, utan ett uttryck för samhälleligt dominanta gruppers antagna sanningar. Många saker som vi idag anser vara begränsade skulle inte alls behöva vara det. Ett avskaffande av intellektuella äganderätter och ett förespråkande av anti-auktoritär (det vill säga även anti-vänsterpartistisk) undervisning på alla nivåer skulle hjälpa människor omformulera sina drömmar på de sätt de själva vill. Målet borde vara en mosaik eller ett lapptäcke av grupper och drömmar, inte påtvingad enhetlighet.

Bättre individualism

I praktiken är saker som ditt heteronormativa förhållande en uppenbar startpunkt för en bättre individualism. Den positiva inverkan som avskaffandet av dagens hierarkier kunde ha på vänskaper, romantik, sexualitet och familjestrukturer är några av de mest uppenbara förbättringarna som vänstern kunde erbjuda. Idag är vi ett samhälle av dåliga förhållanden och antingen-eller-tänkande; sätten som vi ser på partners och vänner speglar kapitalistiska tävlings- och ägandefantasier. Förstås kan det vara coolt att vara medvetet monogam eller tvåsam förälder, men det är löjligt att till exempel feministisk polyamori och andra former av kritisk romantisk och (a)sexuell mångfald fortfarande inte finns på vänsterns partiprogram, då vänskap, kärlek och sex antagligen är de potentiellt mest överflödande resurserna på jorden. Postpatriarkala identiteter borde föras fram som en central del av vänsterns frihetssträvan, inte som något Seta ibland påminner oss om.

Förstås kan horisontella skillnader enbart fungera i kombination med att de vertikala görs samhälleligt oacceptabla. Totalt horisontella grupperingar är idag en fantasi och kampen för dem kommer aldrig att ta slut. För att kunna leva ut nya sätt att bli oss själva måste vi kräva betydligt mera när det kommer till den nuvarande ojämlikheten. Det alltid undflyende målet borde vara nolltolerans för strukturella hierarkier, inget mindre. Punkt. Det här är inget någon borde behöva upprepa. Feelgood-mångfald och pseudomultikulturalism – horisontella skillnader limmade på ett djupt ojämlikt samhälle – är till större skada än nytta.

Som individer kan vi knappast aldrig nå just det vår moral skulle diktera (se min andra kolumn i detta nummer), och misslyckanden är en naturlig del av varje process, men som rörelser måste vi kunna drömma större.

Otso Harju

Åland tar sikte på hållbarhet

På Åland har arbetet med att skapa framtidens hållbara samhälle redan tagit flera steg framåt. Med insikten om att varken det Åländska eller globala samhället är hållbart, gick lagtinget och landskapsregeringen för tre år sedan in för att Åland ska vara ett till fullo hållbart samhälle senast år 2051.

Micke Larsson innehar uppdraget som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering sedan ett och ett halvt år. Då hade lagtinget fattat beslut om att Åland ska gå in för att bli ett till fullo hållbart samhälle. Nästa steg var att definiera vad ett hållbart samhälle innebär.

– Vi behövde måla en bild av det bästa samhälle vi kan tänka oss. Det är inget som det offentliga kan göra på egen hand, alla behöver vara delaktiga, alla samhällssektorer och så många medborgare som möjligt, säger Larsson.

Alla bjöds in för att vara med och förädla en gemensam vision. Med ”alla” menas verkligen alla på Åland, öriket med 30 000 invånare. Information om forumet spreds från mun till mun, genom sociala medier och annonser i traditionella medier.

– Centralt var att alla samhällssektorer var representerade: organisationer, näringsliv, föreningar, offentliga sektorn, tjänstemän, medborgare. Här var det möjligt att samla högstadieelever och akademiker för att formulera en gemensam vision. Om det är möjligt i större skala kan jag inte uttala mig om.

Visionen som utkristalliserades sammanfattas i en enda mening: ”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar”. Visionen kompletteras sedan av sju strategiska utvecklingsmål. Allt detta är samlat i en utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland.

– Viktigt var att visionen fick växa fram organiskt. Det är något som behöver få växa inifrån och ut, från människors hjärtan och från organisationers hjärtan.

Varje ord i visionen är valt med omsorg. Ordet ”blomstra” valdes för att deltagarna förde fram att var och en måste beröras som människa. Att blomstra har en djupare innebörd än lycka och materiell välfärd. Det innebär att ha ett sammanhang, att vara accepterad som man är.

– Och för att det ska finnas rum att blomstra behöver det finnas bärkraft, det vi gör ska vara ok också för naturen, säger Larsson.

I agendan ingår också fyra hållbarhetsprinciper som definierar vad naturen och människor inte utsätts för i ett hållbart samhälle, och som kan agera vägvisare för kommuner, företag och privatpersoner (se faktaruta).

I det hållbara samhället år 2050, vad har försvunnit och vad har det ersatts med?

– Jag tror det kommer att vara ett förändrat sätt att konsumera på: vi konsumerar mer medvetet, mindre. Det handlar mer om tjänster, teater snarare än ett mål snabbmat. Vi betalar mer för mat, med glädje, handlar kläder mer sällan, färre äger bil, vi konsumerar ren energi. Och sedan tror jag vi tillbringar mer tid i naturen.

– Förhoppningsvis har vi mycket av välmående människor vars inneboende resurser växer, och alla känner tillit och har verkliga möjligheter att vara delaktiga i samhället, agendans första två mål.

Kommer något delområde att behöva speciellt mycket fokus?

– Jag tror nyckeln är att jobba med allt, parallellt. Man ska inte tro att det går av sig självt. Samtidigt ska vi vara medvetna om att det finns en god kraft i varje människa, så vissa saker kommer också att gå av sig självt!

Hur ser det ekonomiska systemet ut i ett samhälle med mindre konsumtion?

– Det är en i högsta grad relevant fråga. Finansiella resurser är medel för att uppnå utvecklingsmålen. Det är inget mål i sig att samla pengar på hög. Men i det bärkraftiga ingår också att vi ska klara av att försörja oss. De fyra hållbarhetsprinciperna ger riktlinjer att hålla sig till.

– Blir det en ekonomisk tillväxt inom de ramarna är det okej, det handlar om hållbar och långsiktigt bärkraftig tillväxt.

Hur långt har hållbarhetsarbetet på Åland kommit idag?

– Arbetet har än så länge satt lite avtryck i verkligheten. Åland som samhälle har väldigt många plus, men det är inget som denna process bidragit till, än, förhoppningen är att det ska stöda utvecklingen framöver.

Vilken är den största wow-upplevelsen under arbetet hittills?

– Det är att så många vill vara med och bidra, oberoende av utbildningsnivå, ålder eller fysiska och psykiska förmågor. Då vi började processen sa vi att om vi blir få så får vi lägga ner det hela.

– En insikt som fötts under processens gång är att innerst inne är alla i första hand människor. Sedan har vi olika positioner i samhället. Jag tror det är därför det varit möjligt att få en samsyn.

De 4 hållbarhetsprinciperna

  1. I det hållbara samhället utsätts naturen inte för systematisk…
  2. koncentrationsökning av ämnen från berggrunden (fossila bränslen, metaller och mineraler)
  3. koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion (till exempel syntetiska substanser, kemikalier) undanträngning av fysiska metoder (till exempel överuttag av naturresurser som vatten eller skog; intrång i viktiga naturområden)och i det hållbara samhället bidrar vi inte till att människor utsätts för strukturella hinder för hälsa, inflytande, kompetensutveckling, opartiskhet och meningsskapande

(ur ”Utvecklings- och
hållbarhetsagenda för Åland”)

Text & foto Tina Nyfors

Läs också: Det bästa av två världar

Politiska renoveringar

Miljonprogrammen som byggdes under sextio- och sjuttiotalen i Sverige är nu i behov av stambyte, och flera fastighetsägare tar chansen att slå till med stora hyreshöjningar i samband med renoveringen. ”Renovräkningar” är gentrifieringens nya redskap.

Rekordårens bostadsbestånd i Sverige, i folkmun kallat miljonprogrammet, renoveras som bäst. Renoveringarna av de bostäder som byggdes på 1960- och 1970-talen för att höja bostadsstandarden och bemöta den tilltagande urbaniseringen och bostadslösheten i Sverige är en politisk fråga: på vems villkor görs renoveringarna? Flera fastighetsägare, såväl allmännyttiga som privata bolag, ser i renoveringarna sin chans att höja hyrorna rejält. Ofta har hyresrättsinnehavare inte råd att flytta tillbaka till lägenheten efter att renoveringen genomförts. Men det finns även exempel på motstånd mot hyreshöjningar som gett resultat. Ny Tid har åkt till Stockholm för att träffa Viktor Mauritz, psykolog och aktiv i förbundet Allt åt alla.

– ”Renovräkningar” är den dominerande frågan inom den bostadspolitiska diskussionen i Sverige. Det finns visserligen även en allmän bostadsbrist, men den frågan har varit på bordet väldigt länge.

Renovräkning är ett begrepp som kombinerar orden renovering och vräkning. Det är en översättning från engelskans begrepp renoviction, som myntades av en aktivist från Kanada. Kortfattat innebär renovräkning att fastighetens renovering medför en så stor hyreshöjning att hyresgäster inte kan bo kvar när renoveringen är färdig.

– Renovräkningar är paketet. En omfattande renovering av en hyresrätt och en hög hyreshöjning som kommer på en gång. Hyreshöjningen hänger ihop med renoveringen. Vräkning innebär att alla inte har råd att bo kvar. De är tvungna att flytta då de inte har råd att betala den höjda hyran.

Psykisk belastning

Orsaken till att renovräkningar blivit den stora frågan i svensk bostadspolitik är att det så kallade miljonprogrammet renoveras som bäst. Nivån på hyreshöjningarna efter renoveringarna varierar stort.

– Alla lägenheter som byggdes på 1960-70-talen har renoverats eller står inför en renovering. Stammarna håller på att bli så gamla att de måste bytas, helt enkelt. När man ändå gör ett stambyte måste invånarna tillfälligt flytta ut, och då passar ägaren på att göra ytterligare ingrepp, höja standarden och höja hyran. Det blir inte ekonomiskt för en hyresvärd att byta stammarna utan att höja hyran, då måste pengarna komma någon annanstans ifrån.

Mauritz har skrivit sin examensuppsats vid psykologprogrammet vid Uppsala universitet om renovräkningarnas inverkan på den psykiska hälsan. Han har gjort en enkätstudie med hyresgäster i Uppsalas bostadsområden Norra Kvarngärdet och Gränby som genomgått en renovering och stannat kvar i lägenheten trots den förhöjda hyran. Resultatet av studien med 164 respondenter pekar på samband mellan att ha varit med om renovräkningar i bostadsområdet och sämre psykisk hälsa. Studien visar även att de nyinflyttade hade signifikant högre inkomst än de som bodde i området innan renoveringarna. Ett exempel på gentrifiering.

– Studien visar ett samband mellan renovräkningar och försvagad platsanknytning. Det finns även skäl att anta att de som drabbades mest av renoveringarna inte är med i studien, eftersom de inte bor kvar. Jag hoppas att detta blir ett mål för framtida forskning.

Framgångsrikt motstånd

Begreppet renovräkningar introducerades i Sverige av kulturgeografen Sara Westin år 2011. Westin menar i tidskriften Ordfront 3/2012 att renovräkningarna är en effekt av att kommunala bostadsbolag, den så kallade allmännyttan, sedan en lagändring 2011 inte endast ska fylla ett ”allmännyttigt syfte”, utan ska även drivas med ”affärsmässiga principer”. De kommunala fastighetsbolagen äger hälften av hyreslägenheterna i Sverige. Lagen som binder allmännyttan till affärsmässiga principer sammanfaller med renoveringarna av miljonprogrammet. Mauritz menar att fenomenet ändå är mer komplext.

– Privata hyresbolag som äger hälften av hyresrätterna skulle ju förekomma oavsett, och de drivs inte allmännyttigt. Lagen från 2011 säger att allmännyttiga bostadsbolag ska drivas affärsmässigt, men att de också ska drivas allmännyttigt. Det är en uppenbar konflikt. Det blir en mikropolitisk fråga på tjänstemannanivå i bolagen. En VD i Jönköping och en VD i Uppsala kan se på saken på helt olika sätt, och i kronor och ören blir det en enorm skillnad för dem som bor i lägenheterna. Det finns ingen tydlig juridisk riktlinje. Även politisk press kan inverka.

Nivån på hyreshöjningarna efter genomförd renovering är en politisk fråga. Motstånd kan leda till förändring.

– Det bästa exemplet på motstånd mot renovräkningar är kvarteret Pennygången i Göteborg. De startade ett nätverk för boende år 2012, Pennygångens framtid. De brände den privata hyresvärden Stenas varumärke offentligt. De gjorde musikvideor som blev virala, demonstrationer, och arrangerade möten dit de bjöd Stena, som avböjde. Ett ihärdigt, småskaligt aktivistarbete.

De boende i Pennygången i Göteborg organiserade sig autonomt, utanför men delvis med hjälp från den officiella intressebevakaren och förhandlaren Hyresgästföreningen. Det gav handlingsutrymme och möjliggjorde olika former av kreativ aktivism. Till slut tvingades Stena att backa. Hyreshöjningen på 60 procent blev inte av när renoveringen var klar. 

– Det slutade med att hyreshöjningarna uteblev. Visserligen kommer hyran att höjas för dem som flyttar in efter de nuvarande hyresgästerna, men skillnaden är enorm.

Helt lyckades aktivisterna inte stoppa hyreshöjningen, i Pennygången görs trots allt en badrumsrenovering, och hyran höjs efter det med i snitt 14 procent.

Politisk fråga

Mauritz tillägger att så kallade allmännyttiga fastighetsbolag inte nödvändigtvis är lättare förhandlingsparter än privata bolag ur hyresgästernas perspektiv. Som exemplet i Pennygången visar kan motstånd mot hyreshöjningar ge resultat även mot privata bolag.

– Allmännyttiga bolag är inte nödvändigtvis lättare att vara att göra med. De kan säga, tyvärr måste vi göra så här, vi är bundna av juridiska ramverket och politikerna. Men exemplet från Pennygången visar att motstånd kan leda till att hyreshöjningarna uteblir. Det är en politisk fråga.

I skrivande stund har hyresrättsinnehavare i flera städer skapat politiska initiativ inför stundande renoveringar. Det kanske intressantaste exemplet är återigen från Göteborg, där nätverket Alla ska kunna bo kvar och förbundet Allt åt alla tillsammans har framställt en karta över stadens med förväntade hyreshöjningar i varje stadsdel (se nedan).

Kartan som baserar på forskning av Mikael Mangold från Chalmers tekniska högskola är samtidigt inspirerande och skrämmande: den visar hur hyresnivåer förväntas höjas med över 45 procent, inte sällan på områden med låg medelinkomst. I värsta fall leder renoveringarna till en ofrivillig flyttvåg, som ytterligare ökar segregeringen och tvingar låginkomsttagare bort från sina hem. Men som exemplet i Pennygången visar är renoveringar en politisk fråga där utfallet inte är skrivet i sten utan alltid är en öppen konflikt.

Text & foto: Valter Sandell
Illustration: allaskakunnabokvar.se 

EDIT 17.6.2017: Lade till en mening om att hyran i Pennygången höjs med 14 procent. 

Missriktad propagandafilm

1960-talet har mycket gemensamt med 2010-talet. En känsla av förändring och revolt, demonstrationer och upplopp mot det världspolitiska läget – men också en känsla av hjälplöshet. Hjälper det verkligen att fredligt demonstrera eller gilla artiklar på Facebook – hur går det att påverka och få sin röst hörd?

För studentorganisationen The Weathermen (som senare blev tvungna att gå under jorden och bytte namn till The Weather Underground) räckte inte längre demonstrationerna, utan de ville ta till hårdare tag då de under 1960- och 1970-talet kände att världen brann inför deras ögon.

Filmen War/Peace av den finska regissören Inderjit Kaur Khalsa, har sin premiär under Espoo Ciné. Där berättas The Weather Undergrounds historia under 1960- och 1970-talet jämsides med det dagspolitiska läget. Filmen har rötter i dokumentären om samma organisation från år 2002, The Weather Underground, och associationer kan också göras till den omtalade dokumentären War and Peace (2002), om västvärldens dubbelmoral i samband med kärnvapen. War/Peace går ändå en annan väg än sina föregångare och väljer att inte enbart skildra den radikala vänsterrörelsens historia, utan att också konkretare använda sig av The Weather Undergrounds motståndsmetoder.

Ändamålet helgar medlen

För The Weather Underground steg frustrationen över världsläget till en nivå där de valde att bemöta våld med våld. Tanken var att göra revolt mot Vietnamkriget, försvara svartas rättigheter och slutligen störta den amerikanska regeringen. Organisationen ville göra våldet i Vietnam synligt i amerikanernas vardag och utförde under 1970-talet tiotals bombattentat mot bland annat parlamentsbyggnaden Kapitolium, Pentagon och USA:s utrikesdepartement. Gruppen hade ändå inte för avsikt att skada civila, utan förvarnade om bombningarna så att inga människor kom till skada.

I filmen blandas bildmaterial från 1960- och 1970-talet med bilder från demonstrationer i USA idag, och intervjuer med The Weather Undergrounds forna frontfigurer tillsammans med till exempel språkvetaren, filosofen och den aktiva kritikern av USA:s politik, Noam Chomsky. Chomsky är bland annat känd för att ha skrivit den mycket uppmärksammade essän från år 1967 ”The Responsibility of Intellectuals” i anknytning till Vietnamkriget och boken Manufacturing Consent från år 1988 tillsammans med Edward Herman. I boken presenteras det som kallas för en propagandamodell: ett femstegsfilter under inflytande av ekonomiska krafter, som påverkar hur massmedia väljer ut det material de publicerar. Efter att ha sett War/Peace undrar jag om Chomsky vet hurdan film han medverkar i.

Vem har rätt att göra propaganda?

War/Peace har undertiteln ”En propagandafilm – för fred”. Ordet ”propagandafilm” betyder enligt Nationalencyklopedin en ”film gjord för att övertala åskådaren att inta eller känna motvilja mot en viss ståndpunkt, företrädesvis av ideologiskt och politiskt slag”. Regissören Inderjit Kaur Khalsa väljer alltså att bemöta högerextrema krafter med delvis samma metoder som till exempel Breitbart News använder sig av, det vill säga propaganda. Det är ett tydligt ställningstagande som anknyter till filmens frågeställning: Vad kan vi göra?

För mig får taktiken motsatt effekt från vad regissören antagligen tänkt sig. I slutet berättar en dödsallvarlig djup röst en mycket färgad version av det världspolitiska läget, ackompanjerat med olika ödesdigra bilder och en referens till Domedagsklockan, som upprätthålls av Bulletin of the Atomic Scientists vid Chicagos universitet, och som i januari 2017 flyttades framåt till två och en halv minut före midnatt – det vill säga två och en halv minut före ett fullskaligt kärnvapenkrig. Domedagskänslan är svår att undvika bara genom att läsa dagstidningarna, men då någon ensidigt tutar ut hur jag borde tycka och känna blir jag som tittare förbannad – och inte på världsläget utan på filmen.

En propagandafilm undervärderar tittarens förmåga till kritiskt och självständigt tänkande – något som i den så kallade postfaktiska världen behövs mer än någonsin. Att göra propaganda för fred är ett ändamål som antagligen väldigt få motsätter sig, men kan man då döma att någon annan gör propaganda för krig?

Fredlig förändring

Oberoende av vad man tycker om War/Peaces sätt att framföra sitt budskap, är det svårt att undvika en känsla av hopplöshet efter att ha sett filmen. Bill Ayers, en av grundarna till The Weather Underground besöker Espoo Ciné och svarar på publikens frågor efter premiären. Hur ser han på världsläget idag? ”Exciting and terrifying”, svarar han. Det finns mycket oroväckande, men också aktiva och viktiga motståndsrörelser. Skulle han då använda sig av samma metoder idag? Ayers svar är luddigt, han ångrar sig inte egentligen (utom att tre av de egna medlemmarna dog då en bomb detonerade för tidigt i New York), men han menar att han nog inte skulle göra på samma sätt idag. Ayers råd är att mobilisera sig: Gör mer i politiken, på gatorna och sprid information.

Information är ändå inte propaganda – fastän den görs för fred. Det finns möjlighet till förändring och War/Peace lyfter fram en viktig diskussion om det politiska dagsläget och vad som kan göras. Liksom filmens namn antyder, är gränsen mellan krig och fred suddig och det är lätt att bli blind inför vilka metoder som leder till vad. Och det är där War/Peace, liksom The Weather Underground tappar fokus: Propaganda skapar motsättningar, inte fred.

Mathilda Larsson

War/Peace. Finland, 2017.
Regi och manus: Inderjit Kaur Khalsa. Medverkande: Bill Ayers, Bernardine Dohrn, Noam Chomsky.