Etikettarkiv: Aktivism

Tusentals krävde bättre klimatpolitik

På vägen från metrostationen till Senatstorget ser jag hur en gigantisk, lyxig Range Rover har fastnat i folkmassan som väller fram över gatan på väg till klimatmarschen på Senaststorget i Helsingfors. Situationen känns i stunden ironisk. FN:s klimatpanel IPCC kom med ett chockbesked i början av oktober: Vår tidsfrist för att undvika en klimatkatastrof har halverats.

I medierna kunde man strax efter beskedet igen läsa de redan klassiska artiklarna om hur vi måste äta mindre kött och flyga mindre (privatbilismens inverkan på klimatet har så gott som helt glömts bort under de senaste årens debatt). Igen sattes fokus på konsumentens ansvar. Men plötsligt verkade det som om något hände: Madventures-journalisten och mediepersonligheten Riku Rantala var en av dem som röt till då han publicerade en ilsken kolumn om att ansvaret för klimatet inte kan lämpas på den enskilda konsumentens axlar. “Ta ert ansvar, politiker”, skrev Rantala. I samma veva började också en antal politiskt obundna organisationer att veva ihop det som skulle bli klimatmarschen, som alltså gick av stapeln den 20.10. Arrangörerna hade väntat sig runt 8 000 deltagare, och enligt polisens uppskattning var det också ungefär så många som dök upp. Enligt arrangörerna var deltagarantalet över 10 000.

Mest gripande under marschen var utan tvekan brandtalet av den 15-åriga svenska klimataktivisten Greta Thunberg, som gick på felfri engelska. Thunberg blev världskändis tidigare i år på grund av sin skolstrejk för klimatet. Trots att programmet utlovade Thunbergs tal vid riksdagshuset, höll hon det redan tidigare vid samlingspunkten på Senastorget. Bland de politiska talarna på torget lyste de ansvariga centerministrarna med sin frånvaro: statsminister Juha Sipilä och miljöminister Kimmo Tiilikainen fanns ingenstans att se. Inrikesminister Kai Mykkänen (Saml) och kulturminister Sampo Terho (Blå) hade ändå bemödat sig att ta sig till platsen. Detta ska dock ses mot bakgrunden av att den blå arbetsministern Jari Lindström i samma dags Helsingin Sanomat beklagade att det hålls så många demonstrationer och strejker  i dagens Finland.

“Warm our hearts, not the planet”, stod det på banderollen.

Om demonstrationen har någon betydelse på kort sikt återstår att se. Den antirasistiska demonstration som organiserades för ett par år sedan drog 15 000 personer, och andra större demonstrationer mot regeringens arbetsmarknadspolitik har också hållits på sistone. Men miljödemonstrationer av den här storleken är sannerligen inte vardagsmat i Finland.

Ett problem med skuldbeläggningen av konsumenter är att till exempel de olika klimatavtryckstesten gör gällande att det enda sättet att rädda planeten ungefär är att flytta ut i en grotta och olda morötter. Testen berätter för oss att vi som finländare måste skära ner vårt personliga klimatavtryck med någonting i stil med åttio procent – vilket för gemene person är mer eller mindre omöjligt utan just den typen av drastiska livsval. Det här är livsval som i det rådande samhället helt enkelt är för stora krav på den vanliga medborgaren. Det som är hoppingivande med aktioner som klimatmarschen är att de inte bara sätter bördan på de invalda politikerna, utan också lägger fram realistiska mål och åtgärder. Klimatmarschens krav är att:

  • Finland ska vara fossilfritt 2035
  • Finland inte ökar på mängden skogshyggen
  • Finland öppnar inte en enda ny torvtäkt
  • Finlands nettoutsläpp sjunker under noll före 2030
  • Stöden till fossila bränslen fasas ut före 2020

De här är krav och åtgärder som faktiskt är realistiska, och snarare hänger på politisk vilja att vidta de åtgärder som behövs. Tero Toivanen, historiker vid Helsingfors universitet som undersökt klimatförändringen ur en politisk-historisk synvinkel, förutspår för Yle att kommande riksdagsval blir ett klimatval, och redan nu har allt fler kandidater, också utanför De Gröna, lyft fram frågan som sin centrala kampanj-pitch.

Text & foto: Janne Wass

Författare behöver fler finländska fristäder

Lisen Sundqvist
Lisen Sundqvist.
Eftersom jag hör till den stora del av mänskligheten som har svårt att säga nej blev jag för några år sedan involverad i planeringen av det som skulle bli en paneldiskussion kring författarfristäder. Som vanligt blev det kanske lite mer jobb än väntat, och i mars 2016 stod jag på scenen i Campus Allegros Rotunda i Jakobstad – med nästan lika mycket folk i panelen som i publiken – och modererade en diskussion om Jakobstad som eventuell fristad för författare i framtiden. Sedan dess är inget sig riktigt likt.

Vad jag visste om så kallade Safe Havens och ICORN (International Cities of Refuge Network) innan detta kunde sammanfattas i två ord: inte mycket. Så jag läste på om ICORN och efter en rätt lång diskussion med bland andra författarna Hassan Blasim och Philip Teir, den palestinske musikern Jowan Safadi och Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile och Safe Haven Helsinki, stod det klart åtminstone för mig att det här är den väg Jakobstad ska gå.

ICORN grundades 2006 efter att International Writers Parliament gått i graven av ekonomiska orsaker 2004, tillsammans med IPW:s första nätverk för fristäder International Network of Cities of Asylum. ICORN fortsätter arbetet med att erbjuda förföljda författare, musiker och konstnärer möjlighet att få skydd och kunna fortsätta arbeta. ICORN har vuxit framför allt i de skandinaviska länderna. Glädjande nog har också många mindre orter, speciellt i Norge, sett det som viktigt att på det här sättet engagera sig i människorättsfrågor.

Helsingfors blev första stad i Finland att ansluta sig till ICORN, i mars 2018. Om vi ser hur det ser ut i Sverige kan vi konstatera att vi har en del att göra i Finland; Sverige har 25 fristäder, bland annat förutom de givna Stockholm, Göteborg och Malmö, också ett band av fristäder som finns utspridda längs med den norra kusten, på andra sidan viken från Jakobstad. Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå är alla medlemmar i ICORN och därmed kan man ju undra varför vi på andra sidan Bottenviken inte kunde plocka upp stafettpinnen därifrån? Ja, det är som ryktet förtäljer: vi österbottningar blickar gärna västerut.

Under de år jag jobbat på att Jakobstad ska läggas till listan på Safe Havens har jag bland annat haft nöjet (nej, jag är inte ironisk) att ta mig till Marinkasernsgatan och Utrikesministeriets enhet för politiska frågor om mänskliga rättigheter och prata om fristadsprojektet med dem. Förutom processen med att mangla denna fråga genom det kommunala beslutsfattandet, som tar tid, gäller det också att lösa frågan om hur vi i det fall att Jakobstad blir fristad ska lösa frågan om hur en författare, var den nu än kommer ifrån, ska få visum och uppehållstillstånd för en tvåårsperiod. Denna process involverar som vi vet även Migri, som under vår nuvarande regering skippat humanitära skäl som grund för asyl, bland annat.

Författare och journalister som lever i länder i konflikt är fortfarande villebråd för totalitära regimer. Hårdrockare från Iran, somaliska serietecknare, kurdiska konstnärer och filmregissörer från Zimbabwe är det också. Mänskliga rättigheter står inte högt i kurs idag och ICORN är en av de organisationer som verkar för att upprätthålla och stärka dem. Och det är ingen slump att ett citat av Anna Politkovskaja (bilden) som mördades samma år ICORN kom till står som en påminnelse om denna verklighet på ICORN:s webbsidor: ”We survive under great difficulties. And sometimes we do not survive.”

Lisen Sundqvist 
är kulturhjon och lokalpolitiker

Ode till amatörerna – Meningen med en amatörteater

De första ungdomsföreningarna i Finland grundades på 1880-talet, då det nationella uppvaknandet förde med sig ett starkt inslag av folkbildning. Läsestugor grundades, UF-lokaler byggdes, körer grundades och verksamheten spred sig snabbt över hela landet. Under samma tid uppstod också de första folkhögskolorna och folkbiblioteken.

I dag står många UF-lokaler kvar, men ofta påfallande tomma. De hyrs ut som festlokaler, några Marthakretsar möts i dem och någon innebandykväll i veckan ordnas här och där. Utifrån sett ger inte ungdomsföreningar ett speciellt livskraftigt intryck.

Men ungdomsföreningarna finns kvar, och livskraften har till stora delar koncentrerats på ett enda verksamhetsområde: amatörteater. Och här, påstår jag, finns det tillräckligt med livskraft och folkbildning för att hålla hela byar och bygder vitala.

Människan kan bli någon

Folkbildning som ord och begrepp har inte åldrats väl. Det känns mossigt och på något sätt irrelevant. Utbildning har länge lyfts fram som vårt viktigaste mänskliga kapital, liksom även livslångt lärande. Utbildningen är både utbredd och kraftigt institutionaliserad, från småbarnspedagogik till vuxenutbildning. Man kan fråga om man med all denna utbildning livet igenom ännu dessutom behöver folkbildning? Och vad är det i så fall som institutionerna inte redan tar hand om?

Problematiken är bekant för aktörerna inom det som kallas det fria bildningsarbetet, folkhögskolor, arbetarinstitut med flera, men går att överföras även på ungdomsföreningarna. Det kryllar av resursstarka föreningar, klubbar och företag som erbjuder fritidsverksamhet – allt efter gren, ålder, nivå. Hur ska ungdomsföreningarna kunna stå sig i konkurrensen?

Här lånar jag tankegångar av professor Petri Salo i hans försök att definiera det fria bildningsarbetet. Salo tar fasta på både begreppet ”fri” och begreppet ”bildning”. En dimension av frihet i detta sammanhang handlar om friheten att få göra något. Det fria bildningsarbetet sker på fritiden, frivilligt utifrån individuella utgångspunkter och mål. Man kan också förstå friheten som frihet från något: det fria bildningsarbetet är icke-formellt, icke-statligt, icke-professionellt och icke-arbetsrelaterat.

Friheten i det fria bildningsarbetet handlar alltså om bildning i vid bemärkelse, en utveckling av människans hela person, som också är fri från till exempel skolans eller kyrkans läror. Det finns områden i livet som vi inte får tillfälle att utforska inom vårt utstakade rör från skola till högre utbildning och vidare ut i vardagslivets tråk och tvång. Det behöver inte ha mål och riktning, i motsats till utbildningen som blivit allt mer resultat- och yrkesorienterad.

Och det för oss tillbaka till ungdomsföreningarna och amatörteatrarna, och svaret på varför de är så livskraftiga som de är. För alla inblandade (och ingalunda alls bara dem som står på scenen) innebär teatern ett välkommet lyft ovanom det vardagliga. Vi lever våra inrutade, tråkiga vuxenliv bäst vi kan, men för en tid då och då kan vi slunga oss ut i en annan värld; en värld av stora känslor, starka berättelser som vi själva får vara med och forma. Inget på Netflix går upp emot känslan av att själv vara delaktig i drama.

Att man i Svenskfinland dessutom ofta får göra det med professionella regissörer och scenografer är en bonus. Det medför också att uppsättningarna når en konstnärlig nivå som är nog för att locka betalande publik. Men det är i sista hand sekundärt. Jag känner personligen otaliga som utan att blinka skulle ge sig i kast med amatörteateruppsättningar också under mindre professionell vägledning.

Klassiker och klasskamp

Folkbildning är säkert inte det någon främst tänker på då hen går och ser amatörteater; man gör det för rena underhållningens skull, kanske är det en årlig tradition, kanske man gärna understöder den lokala ungdomsföreningen och dess frivilliga krafter. Och det är nog. Då spelar man redan sin roll i folkbildningsarbetet, hur omedveten man än är om det.

Sommarteatrarna berikar och vidgar kulturutbudet i hela Svenskfinland, och troligen för fler människor än någon annan kulturyttring. En snabb genomgång av årets utbud röjer alla tvivel.

I södra Finland var det klassiker och underhållning: På Lurens sommarteater spelades Ronja Rövardotter, medan Postbacken satte upp Min mamma, Herr Albin, förlagan till La Cage aux Folles. Finns Sommarteater spelade Stora stygga vargen, en pjäs av Katja Krohn som nu visades för bara andra gången på svenska. På Raseborg storsatsade man med West Side Story. I Vanda spelades Romeo och Julia i clown- och deckartappning.

Två nyskrivna pjäser med arbetar- och kvinnofrågor i fokus såg också dagens ljus i sommar. Stenplockerskorna, en berättelse om kvinnorna som jobbade i kalkgruvan i 1950-talets Pargas, visades i Pargas. I Oravais spelades Lumpänglars väg nu för andra sommaren. Bägge pjäserna är skrivna av lokala pjäsförfattare.

Österbotten levererade även två nyskrivna pjäser till: Lemmy badade aldrig i Närpes å och Den eviga sommaren, en pjäs baserad på en dikt av 200-årsjubilaren Zacharias Topelius. De övriga österbottniska teatrarna frångick det lokala något, med Amors pilar (Petalax), The Sound of Music (Korsholm) och Vi på Saltkråkan (Pedersöre).

Med jämna mellanrum beskylls sommarteatrarna för att bara sätta upp glättiga, säkra kort, en bekant diskussion även i proffssammanhang. En stor läktare som behöver fyllas 20 gånger styr repertoarvalen obönhörligt mot säkra publikfavoriter, gärna för hela familjen, gärna musikal. Det gäller att hålla uppe ett överskott, dels för att finansiera ungdomsföreningarnas övriga verksamhet, dels för att finansiera följande års teatersatsning. Fonderna hjälper, men läktarna får inte gapa tomma.

Opt-in, opt-out

Det är svårt att förstå suget som driver skådespelare, och svårt att sätta ord på det också. Det kan drabba en plötsligt, för att sedan tyna ut – eller bli kroniskt. Amatörteater är roligt, men också tungt, och lika många skådespelardrömmar som vaknar slocknar också efter en sommar eller två.

I andra sammanhang talar man om opt-in och opt-out, men det är kanske också ett användbart sätt att beskriva amatörskådespelarna. Opt-in-skådespelarna söker till specifika pjäser och ofta specifika roller. Om de inte får rollen, tillbringar de sommaren på något annat sätt. Kanske räcker en sommar till innan de plötsligt får plats på Teaterhögskolan.

Opt-out-skådespelarna däremot är trotjänarna. De är med, oavsett produktion, så länge det finns någon som helst roll för dem. Att spela träd eller första älskare – ingen skillnad för opt-outarna. Med tiden blir de halvmytiska figurer (och även publikfavoriter). Ofta ger deras knoppiga personligheter upphov till anekdoter, som berättas om och om för nya generationer av unga skådespelare.

Men det mest fascinerande är ändå hur man aldrig kan veta vad det kan bli av en amatörskådespelare. Vad människan kan bli. Ett halvår med repetitioner och föreställningar kan forma en människa mer än man kan ana. Jag tänker alltid på den patologiskt blyga, taniga tonårskillen jag träffade för ett antal år sedan. Han fick knappt ett ljud ur sig ens på repetitionerna, och mycket riktigt hade han inga repliker i sin första pjäs. Han var lika lycklig för det. Och fast ingen trodde det, bestämde han sig för att bli en opt-outare. Tre år senare har han varit med i närmare tio produktioner, dansar, sjunger och levererar repliker, och jag skulle inte vara förvånad om vi får se honom på en proffsscen en dag. Eller på Raseborg ännu om 20 år. N

Text: Markus Haakana
Foto: Mats Tuominen/Lurens

Svenskar delar mest skräpnyheter i Europa

Den främlingsfientliga och högerextrema propagandan på nätet kan ha haft stor inverkan på det svenska valresultatet och det faktum att Sverigedemokraterna fick över 17 procent av alla röster. Det kan man sluta sig till utgående från forskning som gjorts vid Oxfords universitet. Enligt en kartläggning som letts av Fabian Sinvert från Oxfords universitet och Freja Hedman vid Lunds universitet, var hela 22 procent av det politiska medieinnehåll som delades på sociala medier inför valet så kallad “junk news” eller skräpnyheter. Siffran är anmärkningsvärd eftersom den är “betydligt högre” än den i andra europeiska länder. Enligt studien delade svenska nätanvändare mycket mer skräpnyheter än vad britter, fransmän och tyskar delade inför val i deras länder. Av de länder som granskats är det endast i USA som det delats mer skräpnyheter i förhållande till legitima nyheter inför val.

Studien fann alltså att 22 procent av de länkar som delades med politiska hashtaggar på sociala medier var från så kallad skräpmedia. Om man bara räknar med länkar med nyhetsinnehåll, är andelen ännu större, uppger Fabian Sinvert, enligt ett pressmeddelande:

“Både i USA och i Sverige är förhållandet mellan delningar från de stora nyhetskanalerna och skräpnyheter kring 2 mot 1. Dessutom försöker de tre stora skräpnyhetssidorna i Sverige att efterapa de stora nyhetssidornas utseende och ton. Det här gör det svårare för okritiska läsare att identifiera dem som skräpnyheter.”

I Tyskland var förhållandet mellan legitima nyhetskällor och  skräpnyhetssidor 4:1, i Storbritannien 5:1 och i Frankrike 7:1.

I USA talades det i samband med fjolårets presidentval mycket om propaganda och “fake news” från ryska sajter. Det som överraskade forskarna var att andelen rysk propaganda som spreds inför det svenska valet var så litet som 0,2 procent av alla skräpnyheter. Den överväldigande majoriteten kom från svenska sidor.

86 procent av alla delade skräpnyheter kom från de tre skräpnyhetssidor som Sinvert nämner ovan: Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter Idag. Studien tar inte ställning till sidornas ideologiska innehåll, men alla tre är ökända för sitt rasistiska och högerextrema innehåll. Fria Tider ligger enligt Expo ideologiskt längre ut på extremhögerkanten än Sverigedemokraterna, närmare partiets ungdomsförbund SDU. Samhällsnytt hette tidigare Avpixlat, och grundades av Sverigedemokraterna. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth, känd för den så kallade järnrörsincidenten, var den person som registrerade domännamnet och varumärket, och som ännu som riksdagsledamot kanaliserade pengar till saften. Domännamnet till Nyheter Idag är också registrerat av Ekeroth, även om sajtens förhållande till SD är mer flytande än de andra två webbsidornas. Nyheter Idag vilar främst på en libertariansk värdegrund, men har flera dokumenterade kopplingar till SD, och inordnas av bland annat Expo och Resumé i samma högerpopulistiska och muslimfientliga diskussionsklimat.

Studien tar inte ställning till i vilken grad skräpnyheterna påverkade valresultatet, men upphovspersonerna uppger att det finns ett behov av vidare forskning på det området.

Enligt tidningen Journalisten har också mängden felaktiga påståenden om Sverige i utländska medier ökat, framför allt gällande den svenska invandringspolitiken och integrationen. I augusti lanserade den svenska regeringen ett nytt projekt för att bekämpa desinformation och näthat.

Pressmeddelandet från universitetet i Oxford finns här, och hela utredningen går att ladda ner här.

Janne Wass

Svenska valet: Vänsterns långa väg till klarhet

Den enda partiledare som var riktigt nöjd efter det svenska riksdagsvalet var Kristdemokraternas (KD) ordförande Ebba Busch Thor. I ett skede spekulerades det om KD ens skulle ta sig över röstspärren, men i en mäktig slutspurt körde partiet om både Liberalerna (L) och Miljöpartiet (MP), och landade på 6,4 procent, en ökning på hela 1,8 procent jämfört med förra val.

Jo, Stefan Löfven kunde visserligen vara glad över att Socialdemokraterna (S) blev största parti, men att de blev det med partiets sämsta resultat i historien och hot om högerregering på horisonten, är det något av en Pyrrhusseger. Ulf Kristersson lyckades hålla Sverigedemokraterna (SD) bakom Moderaterna (M), men ett valnederlag på 3,5 procent efter fyra år i opposition är definitivt inte godkänt. SD:s Jimmie Åkeson jublar naturligtvis. Valresultatet är en högerskräll som heter duga. Men med tanke på att SD under sommaren var framme och nosade på posten som Sveriges populäraste parti med ett opinionsstöd på nära 20 procent, är slutresultatet på 17,6 procent en tredjeplats ändå inte riktigt den megaskräll som många inom partiet drömt om. Miljöpartiet klarade med darr på ribban att hålla sig kvar i riksdagen: partiet tappade en tredjedel av sitt understöd och är nu minsta riksdagsparti.

Vid sidan av Sverigedemokraterna som gick framåt med nästan fem procentenheter, var valets största vinnare Centerpartiet (C) och Vänsterpartiet (V), som båda gick framåt med över två procentenheter. Vänsterpartiet stjäl naturligtvis inte många rubriker efter valet — det är kring de tre stora partierna som det stormar nu. Men valresultatet, 7,9 procent av rösterna, är värt att notera, inte minst för att det är Vänsterpartiets bästa resultat i riksdagsval sedan 2002. Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att det är partiets femte bästa resultat på hundra år.

Även om Vänsterpartiet och finländska Vänsterförbundet (Vf) i dag liknar varandra väldigt mycket, har de väldigt olika bakgrund. Liksom i Finland splittrades det socialdemokratiska partiet i Sverige kring 1917-1918 i ett moderat och ett revolutionärt parti. I Finland förbjöds kommunistisk verksamhet efter inbördeskriget 1918, och Finlands Kommunistiska Parti kunde inte officiellt ställa upp i val förrän år 1945, då under paraplypartiet Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Det som ofta glöms bort i dagens politiska diskussion är att Vänsterförbundets föregångare DFFF var ett maktparti under de första decennierna efter kriget. Redan i sitt första riksdagsval 1945 fick DFFF 23 procent av rösterna och blev näst största parti efter SDP. 1958 blev DFFF till och med Finlands största parti, igen med 23 procent. Stödet sjönk sedan gradvis, men ännu i början av 1980-talet låg dess stöd på kring 15 procent, för att sedan i slutet av decenniet droppa under tioprocentsstrecket.

Svenska Vänsterpartiet har aldrig nånsin kunnat drömma om valresultat på över 20 procent. Då det grundades 1917 som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, fick det 8,1 procent av rösterna, historiens fjärde bästa resultat. Med ett positivt undantag 1944 låg sedan partiet, först som Sveriges Kommunistiska Parti, sedan som Vänsterpartiet Kommunisterna, på en stadig nivå på mellan 3 och 6 procent av rösterna i alla val fram till Sovjetunionens fall och namnbytet till Vänsterpartiet 1990. Sitt bästa resultat i historien fick Vänsterpartiet 1998 under Gudrun Schymans ledning, hela 12 procent av rösterna. I valet därpå, 2002, rasade partiets stöd till drygt 8 procent, men trots det stora tappet var det ändå den tredje största valframgången i Vänsterpartiets historia. Perioden mellan 1998 och 2002 är också den enda där Vänsterpartiet haft större representation i riksdagen än Vänsterförbundet.

Redan under Gudrun Schymans tid stormade det bakom kulisserna i Vänsterpartiet, på samma sätt som inom det finländska systerpartiet. Där, liksom här, pågick upprivande ideologiska strider mellan å ena sidan de faktioner som försökte rädda det som räddas kunde av det uttalat marxistisk-leninistiska socialistiska arvet och de som ville öppna upp för en bredare, lösare definition av vänstern, en som var anpassad till ett tidevarv då en internationell socialistisk hegemoni inte såg ut att vara nära förestående — en mer marknadsanpassad vänster, om man vill vara lite elak.

Vänsterpartiets rykte fick en ordentlig törn då Schyman fälldes för skattefiffel och avgick från ordförandeposten 2003. I samband med det lanserade riksdagsledamöterna Johan Lönnroth och Karin Svensson Smith den ideella föreningen Vägval Vänster (VV) som inför ordförandevalet 2004 propagerade för en ny riktning för partiet, en som skulle öppna upp partiet för en bredare och friare definition av vänsterbegreppet, i praktiken en vänster som närmade sig socialdemokratin och miljörörelsen. Det här var i samma tider som striderna inom finländska Vänsterförbundet var som hårdast mellan ordförande Suvi-Anne Siimes och de så kallade taistoiterna, och både i finländsk och svensk press talades om förestående partisplittring och vänsterpartiernas slutliga undergång. Medan Siimes avgick 2006 i protest mot att taistoiterna inte uteslöts ur partiet, var det i Sverige omvänt läge, då den nya partiorföranden Lars Ohly representerade Vänsterpartiets traditionella vänsterfalang. Under Ohlys två val som ordförande nådde partiet inte över 6 procent.

Vägval Vänster må ha demoniserats av Ohly, och otvivelaktigt skadade Lönnroth & Co Vänsterpartiets anseende på kort sikt. I praktiken har partiet ändå utvecklats i den riktning som rörelsen önskade: såväl i Finland som i Sverige har vänsterpartierna under de senaste åren utmanat de gröna partierna inom miljöpolitiken, och båda har anammat en marknadsanpassad demokratisk socialism som ideologisk linje. Linjen har inte varit utan uppoffringar: det finns en minoritet som inte accepterat den nya linjen, och som sökt sig till de hårdnackat kommunistiska småpartier som under de senaste tjugo åren levt en tynande tillvaro, alternativt de små anarkistiska rörelserna. I Finland ledde demoniseringen av taistoiterna till att många mer eller mindre gav upp den politiska aktivismen.

Men på det stora hela har hegemonin inom vänsterpartierna både i Finland och Sverige varit till och med överraskande bred på 2010-talet, efter att luften slutligen renats. Visst finns det vissa i det äldre gardet som må muttra i kulisserna över att termer som marxism och socialism är allt mer sällsynta i partiernas officiella kommunikéer. De flesta torde i dag ändå vara ense om att en pragmatisk, om ibland något konturlös, inställning till vänsterideologin varit att föredra framför det nästan sekteristiska teorikäbbel som i ett skede hotade att slita sönder hela vänsterrörelsen. Undantag finns naturligtvis, avhopp och utbrytningar har förekommit, men utifrån sett har osämjan inom vänsterpartierna under de senaste åren åtminstone inte verkat större än inom andra partier, snarare tvärtom.

Rabulisten och aktivisten Paavo Arhinmäki valdes 2009 till ordförande för Vänsterförbundet, och i hans fotspår följde en helt ny generation av unga vänsterledare, för vilka den nya rödgröna, socialliberala vänstern bjudit på spännande framtidsutsikter snarare än tillbakablickande oro. I Li Andersson har Finland i dag Nordens mest lyskraftiga vänsterledare. Jonas Sjöstedts val till ordförande för Vänsterpartiet 2011 var något av en kompromiss. Rossana Dinamarca hade varit en svensk Arhinmäki, medan den tio år äldre Sjöstedt var ung nog för att representera nåt slags förnyelse, men tillräckligt gammal och etablerad för att inge en betryggande gubbighet, som förstärkts år för år med det allt tunnare håret. Sjöstedt har inte varit utan sina kritiker – Dinamarca meddelade i februari i år att hon lämnar Vänsterpartiet efter att ha blivit “systematiskt osynliggjord och motarbetad”.

Forne metallarbetaren, författaren och Europaparlamentarikern Sjöstedt har framstått som en lugn och principfast partiledare, och har ofta bäst kommit till sin rätt i debatter och tv-diskussioner. Sjöstedts problem är kanske att han i så hög grad blivit Vänsterpartiets ansikte. Även om det finns karismatiska och kunniga politiker bakom honom, är åtminstone bilden man får då man följer den svenska diskussionen mer sporadiskt från finskt håll att hans efterträdare vid en eventuell avgång  (han har trots allt nu varit ordförande i sju år) inte är ett självklart val. Det kan naturligtvis också vara en tillgång, och det finns ju inget som tyder på att Sjöstedt är på väg att lämna ifrån sig ordförandeklubban alldeles inom kort.

Inför valet visade vissa opinionsmätningar på ett stöd för Vänsterpartiet på till och med 10 procent. Så högt var det knappast någon som hade föreställt sig att det skulle bli i själva valet, men säkert hade Sjöstedt & Co hoppats på ett slutresultat som hade börjat på 8 eller till och med 9, i stället för 7,9. För regeringsbildningen hade en extra procent eller två knappast haft någon betydelse: Ställningskriget mellan blocken, med SD i mitten, hade hursomhelst varit ett faktum. Mycket tyder på att det blir oppositionstjänstgöring för Vänsterpartiet under nästa regeringsperiod, och det skulle i så fall ge partiet chans att förvalta populariteten i fyra år, och till och med sikta på tio procent i nästa val. Trots att storskrällen uteblev, var Vänsterpartiets valresultat snudd på historiskt. Framtiden får utvisa om det här var en tillfällighet, eller om det är en ny vänstervåg på gång.

I Finland var riksdagsvalet 2015 en stor besvikelse. Trots ett ungt, energiskt startfält och en ny stjärna i Li Andersson, tappade Vänsterförbundet två mandat i riksdagen, en procentenhet i stöd, och landade på 7,1 procent av rösterna. Det var en fortsättning på den kräftgång som pågått sedan 1999. Kommunalvalet 2017 gav vissa positiva signaler för partiet, som nu hoppas kunna upprepa de svenska kollegernas bragd i vårens riksdagsval. Men utgående från diverse opinionsmätningar tycks Vänsterförbundet ha väldigt svårt att omvandla Anderssons stora popularitet till partistöd. Opinionsmätningarna har visserligen under sommaren kommit med positiva signaler på ett stöd på mellan 8 och 9 procent, ibland till och med närmare 10. Historiskt sett har ändå Vf för det mesta landat på ett slutresultat som legat kring en procent under förhandsopinionen.

Det är naturligtvis dödfött att stirra sig blind på opinionsmätningar gjorda över ett halvt år före valet – mycket kan hända på slutrakan. Men Vänsterförbundets del börjar det kännas som nu eller aldrig. På våren 2019 har det gått tio år sedan Arhinmäki valdes till partiordförande. Den unga generation som 2015 invaldes i riksdagen har haft fyra år på sig att vässa argumenten och visa vad den går för under en historiskt högerorienterad regering. Och för att återknyta till den ovanstående diskussionen: leden har enats och en ny uppfattning om vad vänstern är och står för har långsamt börjat formas. Vill vänstern välja att se på tillförsikt på det svenska valet, kan Vänsterpartiets goda resultat vara ett tecken på att generationsväxlingen börjar slå rot och att en ny vänster har funnit sitt ideologiska uttryck. Såtillvida kunde man argumentera för att ska den finländska vänstern lyckas svänga sin nedåtgående trend, så ska det ske ganska snart, eller sedan inte alls. Men det här är naturligtvis en aning fatalistiskt — politiken är sällan såpass lineär att man skulle kunna förutspå hur partiernas väljarstöd fluktuerar. Om inte 2019, så kanske 2023.

Vänstern kritiseras ofta, inte minst på Ny Tids sidor, för bristen på en bred vision, en utopisk framtidsbild, efter Sovjetunionens sönderfall. Men min personliga upplevelse är att det finns en stor entusiasm inom den unga vänstergenerationen just på grund av att det inte finns en på förhand utstakad “master plan” att följa. Det sista kapitlet i ideologins stora bok är ännu inte skrivet, och känslan av att få vara med och skriva framtiden är hoppingivande. Det är antagligen delvis på grund av detta framåtblickande som vänsterdiskussionen i dag är så renons på de definitionsmässiga gräl som kännetecknade bland annat 70-talsvänstern. I stället för att alla sitter på varsin håll och är säkra på sin egen sanning, finns det en öppenhet för nya idéer och en allmän atmosfär av det är nya lösningar och inte gamla som är vägen framåt. Om de nya idéerna är bra återstår naturligtvis att se, och det är ju inget som säger att det är vänstern som sitter med alla nycklar. Och förhoppningsvis ska inte världens framtid hänga på att något enskilt parti röner valframgång. I samma anda som den moderna vänstern har visat sig vara öppen för diskussion och nya tankar, skulle man hoppas att också resten av den samhälleliga diskussionen fortskrider.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör