Etikettarkiv: Aktivism

Min kurdiska odyssé

Den italienska fotografen Giacomo Sini dokumenterade under tre års tid kurdernas liv i Rojava, Turkiet och som flyktingar i Europa. I ett reportage specialkomponerat för Ny Tid berättar han om sin odyssés bakgrund och de människor som döljer sig bakom nyhetsnotiserna. 

Det var en lördag kväll hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit mig på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska terrorn gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

***
Det dröjde inte längre än till början av oktober innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmar i buss fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.

– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.

– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte oss inte igenom. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.

Tack vare press från den turkiska vänstern,  människorättsorganisationer,  kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.

– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
***
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.

Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.

Hjälparbetare leker med kurdiska barn vid ett av flyktinglägren utanför Suruc.

Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalat i människoliv, som några månader senare befriade regionen från IS.

Det var i samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykt från Kobane som jag beslöt mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
***
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till något slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem totalförstörts i bombardemanget.

Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
***
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var vi hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.

Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.

Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över den hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offren fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
***
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på den turkiska sidan. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.

– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag!
Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, inte långt från Rojava, år 2017. N

Text & foto: Giacomo Sini

För att få tillgång till hela reportaget, köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018. En lista på återförsäljare finns här

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

Om religion, nationalism och Rysslands väg

Lisen Sundqvist
Lisen Sundqvist.
Min enda resa till S:t Petersburg skedde för ett bra tag sedan. Staden hette Leningrad, landet Sovjetunionen. Det var i mars 1991, och i december samma år halades den sovjetiska flaggan för sista gången vid Kreml, Sovjetunionen hade upphört att existera.

Staden befann sig i en märklig brytningstid, och hade jag varit aningen mer intresserad av politik och mindre intresserad av att hänga med mina vänner och dricka billig vodka och röka billiga Chesterfieldcigarretter – varför det skulle vara just Chesterfield har jag ingen aning om – skulle jag kanske ägnat min omgivning mer uppmärksamhet, men känslan av att stå i en korsning i världshistorien fanns där. När Berlinmuren föll var jag 22, vi hade med andra ord vanan inne och det långsamma sammanstörtandet kändes inte så akut. Två år känns som en relativt lång tid i den åldern, studierna skred framåt, kärleksrelationerna kändes mer omtumlande än någonsin den historiskt-ideologiska tvättmaskin vi slungats in i, där vi nu befann oss strax före centrifugeringsskedet.

Det som denna resa gav kunde ha varit ett förebådande av den allians mellan religion och nationalistiskt statsbygge som senare kom att prägla Rysslands väg.

I Leningrad studerade en barndomsvän vid prästseminariet, hans studiekompis från Joensuu var på besök och vi bestämde oss för att försöka sammanstråla en dag och gå på stan. Deras vän Sergej kom med och vi gick runt och såg hur skyltfönstren befann sig i olika skeden av historien, simultant, köttaffären med dagens utbud som vaktades av en stor randig katt som låg och sov på glasdisken, bokaffären, en butik vars stolthet, en japansk ghettoblaster, stod längst fram och tronade på ett litet podium. ”Whites only”, sa Sergej ironiskt, och vi gick vidare. Som präststuderande hade han inte råd att köpa årets kyrkokalender, en investering som naturligtvis var nödvändig för en teolog. Ghettoblastern fanns som en påminnelse om att lyxvaror fanns för dem som hade de rätta kontakterna, och gärna västvaluta. Skillnaden från några år tidigare låg i att allt nu var i dagern i skyltfönstren på Nevskij prospekt. Katten i köttbutiken sov vidare i en annan tid, samtidigt.

Sergej träffade jag senare i Finland, han kom från Tver och hans far var överste i Röda armén. En skiftning mellan två generationer som på ett märkligt sätt kom att återspegla samhällsutvecklingen: en förskjutning av maktbalansen mot kyrkan.

Vad den ryska ortodoxa kyrkan skulle komma att spela för roll i nationsbygget förstod vi inget av då. Speciellt inte i en ledare som Putins händer. Den sista tsarfamiljen upphöjdes redan i början av 1980-talet till skyarna av den ryska ortodoxa utlandskyrkan, Moskvapatriarkatet fastställde kanoniseringen i början av 2000-talet, något som satt som hand i handske med Putins rehabiliteringsplaner för Nikolaj II. Putin och kyrkan lever i en pragmatiskt grundad symbios som gagnar både statsapparaten och kyrkan. Det finns frågor där staten och kyrkan har olika syn, bland annat vad beträffar Stalintiden, och också tanken på vad religionen ska ha för roll i skola och utbildning, men dessa konflikter stiger sällan fram i förgrunden. Isakskatedralen i Sankt Petersburg är fortfarande museum, trots att kyrkan gjort ganska högljudda anspråk på den.

Kyrkans plats i samhället och i människors liv handlar i högsta grad om tradition, närmare bestämt behovet av traditioner, och där står den ryska ortodoxa kyrkan för tradition med stort T. Kyrkans historiska bäring i Ryssland bygger på en tusenårig tradition, som går ända tillbaka till den bysantiska tiden. En användbar hörnsten i Putins händer, tillsammans med tsartida glans och gudomligt initierad makt, stalinistiskt massbyggande och industriutveckling, och en armé som igen flexar sina muskler.

Och medan vi här hos oss å ena sidan ser #metoo-rörelsen köra som ett tåg genom institutioner och strukturer, ser vi samtidigt en längtan efter auktoritet och en pendel som med kraft svänger tillbaka mot det konservativa och övertydliga. Samtidigt är den här läsningen både eurocentrisk och ytterst bunden till ett synsätt som inte kommer att leda oss vidare i förståelsen av vart vi är på väg. Tanken att nationalstaterna spelat ut sin roll i historien är inte heller mig främmande och att de institutioner vi häktar upp vår förståelse av historien på kanske, redan nu,  är bygones. Ibland undrar jag ändå om vänsterns inte så subtila beröringsskräck gentemot religionen gör att vi har ett dåligt utgångsläge att tolka och förstå vad religionen spelar för roll i en omvärld i förändring. Vi vadar just nu ut i ett paradigmskifte, något säger mig att centrum för detta paradigmskifte inte finns i det som vi betraktar som centrum, vare sig geografiskt eller tankemässigt. Institutioner omformas eller förgås, av någon anledning tycks de religiösa systemen ha en större motståndskraft här. Vi kan se kyrkans roll som instrumentell, men ändå tycks den alltid flyta upp som en kork till ytan efter stormen.

Frågan är om vi klarar av att se tillräckligt skarpt – för att se de rörelser som äger rum under ytan.

Lisen Sundqvist
är kulturvetare och fri skribent

En outtröttlig fredskämpe

Som medlem i nätverket Ican mottog aktivistveteranen Rebecca Johnson i fjol Nobels fredspris. Fredsarbetet bär frukt, säger hon, men oroar sig för den destruktiva utvecklingen i samtiden.

Brittiska Rebecca Johnson är känd bland fredsaktivister som en som har varit med om allt. Som forskare- har hon specialiserat sig på vapen och kärnvapen, men hon har sjungit på varenda fredsdemonstration mot NATO, kört lastbilar i forna Jugoslavien och levt i flera år i det mytomspunna feministiska fredslägret Greenham Common i Storbritannien. Hon var också en av grundarna av medborgarorganisationen Women Against Warcrimes som senare blev den brittiska avdelningen av Women in Black.

Hennes utbildning och forskning har gjort henne till en anlitad expert i många internationella sammanhang. På hennes institut Acronym bevakas många av de olika fredsförhandlingar som pågår i världen, från Colombia till Kongo och Burma.

Jag träffade henne i Bangalore, där hon var en av de åtta ledamöterna i juryn som skulle döma i en fredstribunal där kvinnor från hela världen vittnar om övergrepp och brott mot kvinnor och barn.

– Under första världskriget var bara en liten procent av offren civila. De flesta som dog var soldater, säger Johnson.

– I andra världskriget var däremot de civila krigsoffren betydligt fler än de militära. Och tack vare drönare och högteknologiska vapen ser man knappt några dödade soldater alls, men däremot nog en oerhört stor andel kvinnor och barn som faller offer för krigföringen.

Koloniala strukturer för fred

Enligt Johnson har det paradoxalt nog sina fördelar inom fredsarbetet att komma från ett land med en så mörk kolonial bakgrund som Storbritannien har.

– Nu nätverkar vi för freden, medan våra förfäder var kolonialherrar och imperialister. Vi försöker att reparera den skada som de orsakade. Mitt arbete är lika delar av aktivism, teori och diplomati: vi måste avkolonisera våra hjärnor.

Vi talar om Natos lobbyarbete i Norden, och Johnson berättar att hon känner till det svenska nätverket Ofog, som arbetar mot spridning av kärnvapen – och menar att det är viktigt att Sverige inte förlorar sin neutralitetsprincip.

Kapprustning och Nato är nära sammankopplade, vilket också blev tydligt under kongressen i Indien: ”From Sunshine India to Nuclear India”, sa våra värdar, som är aktiva i fredskollektivet Vimochanav som motarbetar utbyggnaden av kärnvapen och kärnkraft i landet.

Dumpa vapenlobbyn

Rebecca Johnson och Acronym är rådgivare i FN och hon säger att framsteg görs inom fredsarbetet, men att de sällan märks i de stora sammanhangen.

– Vi behöver nätverk, allianser och folkfronter av människor som må komma från olika håll, men som enas i arbetet för freden. Vi kan inte låta politiker, lobbyster och vapentillverkare bestämma hur många vapen ska det finns och i vilket sammanhang de ska användas. Vi måste ta kontroll över våra vapen och över våra krig. I ett krig är alla förlorare.

Nu har hennes arbete med Acronym givit resultat: som en del av icke-spridningsnätverket Ican mottog gruppen Nobels fredspris 2017. Ican består av mer än 468 organisationer i mer än 101 länder och arbetar för att stoppa utveckling och spridning av kärnvapen.

Norden som förebild

Jag träffar Johnson igen i sydafrikanska Kapstaden under Women in Blacks kongress. Vårt möte äger rum i slottet Good Hope som var platsen därifrån sydafrikanska slavar skeppades till hela den vita världen.

Johnson berättar att hon var närvarande i Oslo i samband med ceremonierna kring Nobelpriset. Vi pratar om Norden som en region som har lyckats förankra fredsarbete i det civila samhället.

– Tänk att för tusen år sedan var Norden en av de våldsammaste platserna i Europa, i periferin och utan normer. Här har utvecklingen visat att fred och välstånd hör ihop.

– Nobelpriset är bara en anhalt på vägen. Nu lever vi i skuggan av ett nytt maktspel med nya och gamla aktörer. Trumps och Putins ambitioner hotar freden på ett globalt plan. Nordkorea, Iran, och nu är till och med Theresa May ute och hotar med kärnvapen. Vi får aldrig sänka garden. Det är alldeles för mycket som står på spel. Jag hade funderat på att trappa ned, men jag får inte det. Mina kolleger behöver mig.

Text Ana Valdes
Foto ICAN

 

#Metoo i estnisk tappning

På grund av all hatmejl har den feministiska organisationen Feministeerium inga kontaktuppgifter på sin webbsida. #Metoo drog med kraft fram också över Estland, men enligt journalisten och aktivisten Kadi Viik skyddas männen vid makten fortfarande effektivt av de patriarkala strukturerna.

Reval kafé i Telliskivi pulserar hipsterkultur. Den loja stämningen sitter i väggarna. Jag spanar in klientelet för att klura ut vem som är en av Estlands tongivande feminister.

Den slitna Fjällräven Kånken-ryggsäcken avslöjar henne. Kadi Viik pendlar mellan två kulturer. Hon är född i Estland, men flyttade som barn med familjen till Stockholm. Returen till de estniska rötterna gick i etapper.

– Jag flyttade tillbaka till Estland för några månaders tid redan 1993. Med tiden blev det allt längre vistelser och 2004 insåg jag att jag bodde mer i Estland än i Sverige, berättar Viik.

Jämställdhetsfrågorna har funnits med i bilden under hela hennes karriär i Estland. Först på Förenta Nationernas utvecklingsorganisation UNDP och sedan på det estniska social- och hälsovårdsministeriet där hon basade för avdelningen för jämställdhetsfrågor. En stor del av jobbet har kretsat kring familjepolitik, reproduktiv hälsa och kvinnors rättigheter.

För några år sedan var Viik med om att grunda den feministiska plattformen Feministeerium som framför allt riktar sig till yngre kvinnor i Estland. Enligt Viik fanns det en social beställning på en ny kvinnorörelse som kunde börja från rent bord och inte var rädd för att jobba med ett fränare angreppssätt.

Prisbelönta chauvinister

– Vi har till exempel lanserat en tävling där vi utser årets chauvinist. I år var det Estlands justitieminister Urmas Reinsalu som vann utmärkelsen redan i januari.

Till Reinsalus bedrifter hör att han i en uppmärksammad artikel i Eesti- Päevaleht försvarade den kända regissören Tiit Ojasoo som för ett par år sedan blev prickad för kvinnomisshandel. Fallet sopades under mattan i en förlikningsprocess, men fick förnyad aktualitet då Ojasoo handplockades för att sköta regin för balen på presidentens slott i februari då Estland fyllde 100 år.

– Valet av Ojasoo väckte ett ramaskri. 104 artister och konstnärer undertecknade ett upprop som skickades till president Kersti Kaljulaid. Många tyckte att presidenten hade svikit sina ideal genom att behandla Ojasoo med silkesvantar och ge honom tillträde till de estniska finrummen igen.

Reinsalu skrev bland annat att han ångrade att han tidigare hade fördömt kvinnomisshandlare och att han tyckte synd om alla män som hade blivit utpekade som förövare i #metoo-kampanjen. Reinsalus skriverier i Eesti Päevaleht föranledde en politisk kris där en lång rad parlamentariker krävde hans avgång. Till allas förvåning räddades Reinsalu av feminister i sitt eget parti, koalitionspartiet Socialdemokraterna. Realpolitiken och maktens sötma fick företräde. Skandalen blev därmed avstyrd från den politiska dagordningen.

– Med tanke på att Reinsalu tappade fattningen och flippade i Eesti Päevaleht så är det rätt anmärkningsvärt att han sitter kvar som minister.

Det är inte bara justitieministern som har klantat sig och blivit utpekad av estniska dagstidningar. Estlands tidigare statsminister Taavi Rõivas valsade i fjol omkring i spalterna efter att han hade tafsat på en kvinna i samband med ett statsbesök till Malaysia. I Rõivas fall ledde svineriet och mediedrevet till att han fick lämna sin post som vice talman i det estniska parlamentet.

Lågvattenmärken

Det retoriska lågvattenmärket i den estniska jämställdhetsdebatten uppmättes då parlamentarikern Viktor Vassiljevitj från centerpartiet Keskerakond sa att kvinnor som gifter sig och skaffar en massa barn med oansvariga män borde steriliseras.

– Det är tyvärr ganska vanligt att brottsoffren blir skuldbelagda i debatten. Det finns en kriminalreporter här i Estland som brukar skuldbelägga unga kvinnliga mordoffer och insinuera att de bär skulden för sin egen död genom att de har provocerat förövaren.

Feministeeriums arbete går främst ut på att medvetandegöra den stora allmänheten med hjälp av journalistiskt skrivna artiklar om angelägna teman ur ett feministiskt perspektiv. Texterna får spridning via sociala medier och snappas ofta upp av traditionella, etablerade tidningar. Feministeerium har inom ramen för #metoo också publicerat kvinnors berättelser om sexuella trakasserier.

– Utöver skrivjobbet som redaktör är jag med om att leda verkstäder och ordna skrivarkurser. Det är viktigt att det finns arenor och sammanhang där kvinnor kan dela sina erfarenheter.

Vilka är de viktigaste jämställd-hetsfrågorna i Estland just nu?

– Det är utan tvekan lönegapet. Kvinnor tjänar i genomsnitt 26 procent mindre än män. Utöver löneskillnaderna är det grasserande våldet mot kvinnor fortfarande ett ofantligt problem.

Varför finns det inga direkta kontaktuppgifter till dem som jobbar på Feministeerium på er sajt?

– Vi får tyvärr en del hatretorisk respons. Vi måste skydda oss och värna om vår integritet.

Hurdan respons har du fått?

– Det handlar ofta om våldtäkt. Jag fick nyligen ett mejl av en man som hoppades att en muslimsk invandrare ska våldta mig. N

Text & foto Mikael Sjövall