Etikettarkiv: Aktivism

”Vi har alla samma historia”

Mitt i Helsingfors livligaste rusning finns ett ställe som trotsar den fortsatta rörelsen, där tiden stannat i ett ständigt väntande. Asylsökande, främst från Irak och Afghanistan, har valt att demonstrera så länge som det behövs för att förändra Finlands omänskliga flyktingpolitik.

På det lilla torget invid Museet för nutidskonst Kiasma står några tält uppställda mitt i en folkmassa. Folksamlingen omges av en mängd färggranna banderoller. Stämningen är hektisk. Ett ständigt utbyte av information sker irakierna emellan. Många väntar på sitt andra beslut från Migri om huruvida de får stanna i landet, efter att de redan fått sitt första nekande beslut. Jag anländer till demonstrationen med en kamera runt halsen, och bemöts vänligt och med nyfikenhet. Då jag besöker demonstrationen har den pågått i en vecka, och då denna tidning utkommer nästan sex veckor.

Risken att bli tvångsdeporterad har ökat sedan Migri i januari meddelade att de håller fast vid sin ståndpunkt att säkerhetssituationen i Irak, Afghanistan och Somalia inte förändrats till det sämre. Migris ståndpunkt gäller största delen av Irak,men Mosul är ännu ett område som klassas som farligt. Det innebär att många asylsökande, vars behandling skjutits upp i väntan på denna linjedragning, nu kan få ett negativt beslut.

Det problematiska är att säkerhetssituationen inom de olika länderna är beroende av många faktorer inom landet och är mycket växlande, men trots det klassas få områden som så otrygga att deportering dit skulle vara förbjuden.

Vissa av Migris bedömningar ifrågasätts av rättsväsendet. Migri anser att säkerhetssituationen i Afghanistan växlar med årstiderna, medan förvaltningsdomstolen klassar vissa områden som otrygga, och Migri har bett högsta domstolen utreda saken. Förvaltningsdomstolen uppmanar även Migri att beakta den dåliga säkerhetssituationen i södra och mellersta Somalia.

Finland och Irak har förhandlat om ett avtal som skulle underlätta Finlands deportering av asylsökande till Irak, men detaljerna och formen för avtalet är ännu oklara. Finlands strävan är att underlätta tvångsdeportering av asylsökande, men Irak vill inte godkänna det. Iraks migrationsminister Jasim Mohammed Al-Jaf påstår att tvångsutvisningar strider mot de mänskliga rättigheterna. Förhandlingarna ligger som ännu ett hot i luften på demonstrationen. Finland har redan slutit ett liknande avtal med Afghanistan.

Viktigt att demonstrera

Irakiern Haidar är en av demonstrationens huvudorganisatörer. Jag lyckas få en pratstund med honom fastän han håller i många trådar och ständigt svarar på frågor från höger och vänster, både av finländare och irakier. Han tycker att det är extremt viktigt med demonstrationen, eftersom han är rädd för att staten snart kan inleda nya tvångsdeportationer av asylsökande.

– Vi har ännu en chans att påverka saken. Vi har via Facebook försökt sprida en inbjudan till riksdagsledamöterna att komma och tala med oss, säger han.

Irakierna ställer sig i en klunga bakom banderollerna och en man med megafon börjar ropa slagord. Resten, barn och vuxna, stämmer in i ropen. Detta är också ett sätt för demonstranterna att få ut sitt meddelande till reportrarna, som nu börjar ta bilder av den ropande massan.

Mohammed bär en orange väst som tecken på att han är en av huvudorganisatörerna och att han fungerar som kontaktperson för alla som har frågor om demonstrationen. Han verkar också hålla koll på informationsgången till medierna. Eftersom irakiernas situation i Finland är ett känsligt ämne tycker han att det är viktigt hur situationen representeras i medierna. Ofta är det personliga historier som lyfts fram

– We all have the same story, poängterar han.

Fastän varje asylsökande har en unik historia, är de alla här med samma avsikt och ett gemensamt budskap. De kräver att tvångsutvisningarna till Irak och Afghanistan skall sluta. Migrationsverkets uppskattning av Iraks och Afghanistans säkerhetsläge ändrar inte på det faktum att de som flytt hela den långa vägen från Irak och Afghanistan till Finland gjort det av situationens nödvändighet, och för många skulle det vara en dödsdom att bli skickade tillbaka. Enligt Mohammed är Irak som land för stunden förstört.

– Irak får stöd från andra länder, men struntar i sin egen befolkning. Det finns inga mänskliga rättigheter, och både unga och gamla blir hotade av olika militanta grupper att antingen dö eller ansluta sig till gruppen.

Finlands ansvar

Ett annat krav som demonstranterna ställer är att Finland skall trygga alla asylsökandes mänskliga rättigheter. Bland annat ska flyktingförläggningarna sluta slänga ut asylsökande som fått det första eller andra nekande beslutet. Sådana fall förekommer och leder till att asylsökande hamnar på gatan utan något tak över huvudet eller annat stöd. Det bryter mot grundlagen, som slår fast att Finland har en skyldighet att ”främja allas rätt till boende”, vilket även gäller asylsökande.

Dessutom finns en skild lag, Lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd, om hur Finland skall ta emot människor som söker asyl. I den står att alla som söker asyl har rätt att bo i en flyktinganläggning så länge de vistas i Finland, även om de fått ett eller flera negativa beslut. Vidare kräver demonstranterna att flyktinganläggningarna skall sluta neka tillgång till finansiellt stöd till dem som fått ett eller flera negativa beslut. Enligt samma lag har alla som söker skydd eller är under tillfälligt skydd, rätt till finansiellt stöd i form av mottags- eller brukspenning.

Finland har även förbundit sig att följa FN:s konvention om mänskliga rättigheter, till vilka det bland annat hör att inte utsätta människor för risk att bli torterade. Flera negativa beslut har överklagats med motiveringen att Migris uppskattning av säkerhetssituationen i länderna varit alltför optimistisk. Kan Migri garantera att deporterade asylsökande inte kommer att utsättas för tortyr i hemländerna?

– Många irakier har valt Finland som sin destination eftersom Finland anses vara ett humant land, men många regler har ändrats i Finland, säger Mohammed.

Sadiq Bahrooz från Afghanistan berättar att han valt Finland på grund av att landets utbildning sägs hålla hög standard. I hans fall vägrar förvaltningsdomstolen beakta dokumentärserien Exodus: Our journey to Europe som BBC gjort om honom som ett bevis på hans allvarliga situation. Han har flera gånger blivit hotad till livet av talibanerna.

Enligt Mohammed är finländarna delade i två grupper: de som är mycket vänliga och vill stöda asylsökande på alla sätt, vilket också syns på mängden mat, mediciner och annan hjälp som hämtats till demonstrationslägret. Även många politiker har besökt lägret för att tala med demonstranterna och visa sitt stöd för dem. Sedan finns det gruppen som förhåller sig mycket kyligt och skulle vilja se alla asylsökande samt flyktingar deporterade.

Text & foto Olga Pemberton

Sedan Ny Tid besökte demonstrationen har den flyttat till Helsingfors järnvägsstation. Migri har också gått med på att höra demonstranterna, men man kan ännu inte veta ifall detta kommer att ändra på Migris politik angående tvångsdeportationerna.

Betraktelser kring en sång

När meddelandet om att Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelades Bob Dylan nådde offentligheten gick åsikterna isär. En ledande litteraturkritiker konstaterade i ett öppet inlägg på Facebook att livet är för kort för att en enda minut av det ska ägnas åt Bob Dylan. Själv ägnade jag så gott som hela min ungdom åt att lyssna på hans musik, analysera sångerna, läsa om honom, ja, rent av dyrka honom, sådan som han var i Daniel Kramers fotobok från 1964: fotogenique, smal och finlemmad, lite androgyn. Cate Blanchett parodierade honom suveränt i sin roll som Jude Quinn i filmen I’m Not There.

Författaren Michael Cunningham konstaterade att han slutade lyssna på Dylan efter albumet Saved från 1980. Jag upplevde samma antiklimax. När man tidigare uppfattat Dylan som ett språkrör för världens alla orättvisor och som en surrealistisk poet, blev hans sångtexter plötsligt ointressanta. Joan Baez skrev i början av 1970-talet, då kriget eskalerade i Vietnam, den ganska pinsamma låten ”For Bobby”, i vilken hon bönade och bad honom att återinta rollen som en ledare för de demonstrerande ungdomarna – de ropade ju på honom i mörkret …

Efter en lång timeout från Bob Dylan känns det igen inspirerande att återvända till hans oeuvre, ett ymnighetshorn att ösa ur. Nya coverversioner att upptäcka, nya böcker och tolkningar, till exempel Tony Attwoods webbsajt Untold Dylan. Plus alla gamla bootlegserier och Basement Tapes. I dokumentärfilmen Lost Songs: The Basement Tapes Continued, som visades på Yle Teema i början av året, komponerade bland annat Elvis Costello och Marcus Mumford musik till sångtexter av Dylan som legat i en skolåda i närmare femtio år. I Rhiannon Giddens tolkning växer den avskalade poesin i ”Lost on the River” till mytiska dimensioner.

Ballad of trump

I dag ser jag den labila mannen i ”Ballad of a Thin Man” som ett slags obehaglig Donald Trump-figur, ovetande om vad som försiggår omkring honom. There ought to be law against you coming around … Att Dylan inte trivdes bland New Yorks pretty people kan man gott förstå. I dag läser jag att den utblottade kvinnan i ”Like a Rolling Stone” förmodligen är Edie Sedgwick, en vacker och anorektisk arvtagerska och aktris, som Dylan lär ha varit förtjust i. Hon rörde sig i kretsen kring Velvet Underground och Andy Warhol, som är sångens diplomat med siameskatt på axeln, och hon dog i unga år av missbruk.

Att i dag ge sig tid att lyssna på alla de album som kommit ut efter Saved verkar övermäktigt. Mina författarkolleger, poeterna och Dylanmännen Ralf Andbacka och Oscar Rossi, rekommenderar albumen Time Out of Mind, Love and Theft, Together Through Life och Modern Times.

Direkt tilltal

Bland Dylans tidiga sånger har jag återupptäckt ”North Country Blues” från 1964, speciellt i Joan Baez fina tolkning med en genomträngande stålgitarr i bakgrunden. Dylans egen version låter märkligt torr. ”North Country Blues” (liksom ”The Times They Are A-Changin’”) inleds på den traditionella balladens vis med en önskan om åhörare: Come gather round friends and I’ll tell you a tale …

Jag bläddrar bland de tidiga engelska balladerna och sångerna i Albatross Book of Verse och hittar inledningsstrofen: An ancient story I tell you anon … Eller: Oh where have you been, Lord Randal, my son? Eller: Who is at my window? Who? Who?  Tilltalet är direkt, med ett klart och tydligt narrativ, balladens personer presenteras utan större åthävor: There lived a wife at Usher’s Well. Eller: Childe Maurice hunted the Silver Wood. Så här inleder Dylan en av sina mest berömda sånger: Hattie Carroll was a maid in the kitchen.

”North Country Blues” framskrider i sparsamma formuleringar, det finns mycket att läsa mellan raderna. Sångtexten påminner nästan om ett slags vilhelmmobergskt romansynopsis, och handlar om gruvarbetarnas hårda villkor. En era går mot sitt slut: en järngruva läggs ner eftersom utvinningen av malmen är olönsam. Staden ligger avfolkad och tom. De amerikanska gruvbolagen flyttar sin verksamhet till Sydamerika, där gruvarbetarna arbetar så gott som gratis. 

Sångens jag är överraskande nog en kvinna, hennes skolgång avbröts när hon gifte sig med gruvarbetaren John Thomas. En efter en försvinner männen i hennes liv: fadern, brodern, den äkta mannen. Kanske dör de i en gruvolycka eller så bara ger de sig iväg, blir kringvandrande arbetare, hobos, som tågluffarna på godstågen som Jack Kerouac beskrev i Dharma Bums (1958): ”Min lille luffarkompis satt i sin del av vagnen med korslagda ben och kalasade på en burk sardiner.”

I filmen I’m not there skildras Dylans stora förebild Woody Guthrie förklädd till en ung svart pojke som tågluffar med sin magiska gitarr. Gitarren bär skriften This Machine Kills Fascists, som Guthrie målade på sin gitarr redan 1941 när han skrev sången ”Talking Hitler’s Head Off Blues”.

Passivitet vs. arbetarkamp

Tematiken i ”North Country Blues” för också tankarna till Lars Sunds skildringar av Telluride, en nordamerikansk silvergruvstad, i romanen Colorado Avenue (1991): de svarta slagghögarna, lukten av svavel och järn, det dova mullret av en dynamitblast djupt inne i berget. Ed Ness var i yngre dagar en kringvandrande hobo, som tjuvåkte på järnvägarna och anslöt sig till ett brokigt, bobdylanskt cirkussällskap. Syndikalisternas uppmaning under Pullmanstrejken 1894 ljöd: ”Endast genom att organisera er kan ni kräva bättre kompensation för de rikedomar ni producerar.”

Men i stället för fackföreningsaktivism i den svenskbördiga Joe Hills anda försjunker gruvarbetarna i Bob Dylans sång i passivitet. En enda rad beskriver arbetslöshetens gissel: The room smelled heavy from drinking. I Dharma Bums skildras Japhy Riders (poeten Gary Snyder) entusiasm så här: ”Och som den ideellt inriktade unge man från den amerikanska nordvästern vurmade han för gammal hederlig fackföreningsanarkism och han lärde sig också spela gitarr och sjunga gamla arbetarsånger.”

Bob Dylan var endast tjugotvå när han skrev ”North Country Blues”, men sångens sista rader, när barnen ofrånkomligt flyger ur boet, går rakt in i varje förälders hjärta, oavsett de sociala omständigheterna: My children will go, as soon as they grow, there ain’t nothing here now to hold them.

Marianne Backlén
Författare och dylankvinna, bloggar på Violetta skymningar

Illustration: Otto Donner

Vad är det vi inte ser

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
1. BLIND

Jag undrar vad det är vi inte ser just nu, från den plats där vi står. Vad är det som går mig förbi, vad är det jag accepterar utan att jag märker? Vad är det som samtiden om hundra år kommer att förundra sig över att vi som lever nu lät passera och ske, vad är vårt tysta medgivande och min blindhet?

”Det är och förblir en orubblig historisk lag att just de samtida aldrig lyckas skönja begynnelsen till de stora rörelser som skall bli avgörande för deras öde.”

För ungefär ett år sedan läste jag Stefan Zweigs Världen av igår. En europés minnen, med en ond aning om att den värld han ser på – tiden mellan de två världskrigen – på många sätt var alldeles för lik världen av idag. Det var inte bara jag som också för ett år sedan vaknade och läste tidningen och mina nyhetsflöden och tänkte: NU måste det vända till det bättre. NU kan det inte bli värre. Men det blir.

”En morgon vaknade myndigheterna och fann att München plötsligt tagits över av Hitler, alla ämbetsverk var ockuperade och tidningarna hade under pistolhot tvingats tillkännage den fullbordade revolutionen i triumferande ordalag.”

Vad är det som smyger sig in, dag för dag, vad är det jag utan att märka det accepterar, och vad gör det med mig? Vad är min blinda punkt, och hur fatal kan den visa sig vara?

Zweig påminner oss om att världen av igår trodde sig ha motat bort Hitler från makten och förtröstansfullt låtit namnet falla i glömska.

”Först ett par år senare dök han upp igen och nu bars han hastigt upp mot höjden av missnöjets svallande våg. Inflationen, arbetslösheten, de politiska kriserna och inte minst utlandets dårskap hade varit en svår påfrestning för Tyskland. En stark längtan efter ordning rådde inom alla lager av den tyska befolkningen, för vilken ordning alltid betytt mer än frihet och rättvisa.”

2. FRI

Men konsten, till exempel, den borde vara fri, men hur smyger sig världen av idag på oss där? När jag skriver: är jag fri eller trängd? Vad går jag med på, som jag inte själv inser? Äter sig till exempel det marknadsekonomiskt styrda tänkandet av idag också in sig i den så kallade fria författarens skrivna värld? Liksom: att jag ska skriva – inte för att tänka, utan så att jag kan sälja.

Och vill ni ha det?

Jag inbillar mig att jag fortfarande är fri att skriva vad jag vill, men kan jag skriva just det jag vill och borde skriva, eller smyger sig någonting annat in i mitt skrivande? En lust att behaga, en lust att vara den som säljer, en mänsklig lust att vara delaktig? Glider jag någonstans in mot att skriva mera medhårs, mera lättälskat för att få vara med? Jag hoppas ju att svaret är inte – men hur kan jag vara säker?

Hur fritt använder vi det fria ordet just nu? Ord som förvrängs är inte fria, utan kanske till och med fångar. Vems yttrandefrihet är det, om det är en frihet att missbruka; eller en frihet att omtolka för egen vinning; eller om orden är den starkes rätt att ta – hur fritt är det då? Om du säger att du i yttrandefrihetens namn måste få säga att jag är en hora – trots att det inte är en sanning, om jag får invända – hur ska då jag kunna slåss för din rätt att fritt yttra dig? Och hur ska jag kunna tro på det jag själv säger, eller skriver, om friheten och ansvaret och orden devalveras av oss.

”Men vi författare insåg fortfarande inte faran. De få av oss som verkligen hade gjort sig besväret att läsa Hitlers bok hånade hans svulstiga prosastil i stället för att kritisera hans program. De stora demokratiska tidningarna varnade inte sina läsare, utan lugnade dem tvärtom dagligen genom att framhålla att rörelsen, som bara med svårighet lyckades finansiera sin ofantliga agitation med bidrag från den tunga industrin och riskfylld skuldsättning, ovillkorligen måste bryta samman i morgon eller i övermorgon.”

Jag undrar vad annat jag kan göra än famla efter min blinda punkt och försöka visa den; för mig, för er. Se här, här är ingenting, vad kan vi göra med det? Räcker det med att försöka se, när jag är så kort, ser allt från samma ställe, kanske ser åt fel håll, och inte har andra ord än de här samma som alla andra har, och kanske de inte håller? Och varför har jag bara frågetecken, inget utropstecken, som i Se här! Gör något!

Är tala och skriva också att göra? (Jag vill inte tappa modet. Men det här är de enda verktyg jag har.)

Att ha ord och att ha en röst är makt, sägs det, men jag ska inte inbilla mig att den makten finns hos dem som kan hantera orden stilistiskt väl, vi kanske bara talar med varandra, och det låter vackert, men. Makten är hos dem som hörs, oberoende av hur orden låter; hos den med en ”svulstig prosastil”, eller hos den med enkla superlativ och upprepade utrop, helt fantastiska utrop! Fantastiska! Tro mig. Punkt.

Alldeles konkret är kanske orden som makt hos någon alldeles annan än mig, hos någon som använder dem just på ett sätt som gör dem glidande, kanske till och med tomma, men som ändå gör dem till makt.

”Det är svårt att på några få veckor göra sig av med tilltron till världen som man känt den i trettio eller fyrtio år. Förankrade i våra rättsåskådningar trodde vi på existensen av ett samvete – i Tyskland, i Europa, i världen – och var övertygade om att det fanns en grad av omänsklighet som en gång för alla förpassats från mänskligheten.”

Jag står här och ser på världen, och det kanske är min blinda punkt. För världen är ju just här, där jag står. Den är inte där borta, annanstans; den är inte snart eller när jag tillbakablickar, utan NU. Framtiden vet jag inte, kan inte veta, det förflutna kan jag bara försöka komma ihåg. Det jag kan göra är att lyssna på dig, och på allt annat som sägs, eller åtminstone det som hörs.

Jag vet inte vad annat jag kan göra än se och ta de här orden som är NU, försöka förstå vad de kan betyda. Jag vet inte om det är viktigt. Kanske det viktigaste är att försöka hålla kvar någon sorts tro på att bland annat de kan betyda någonting, att orden fortfarande gör oss till tänkande människor, och att det vi tänker hjälper oss att se vart vi är på väg.

I Finland, i Europa, i världen.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Citat ur Stefan Zweig:
Världen av i går. En europés minnen.
Översättning Hugo Hultenberg,
reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2011.

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

Museet som konstnärerna inte ville ha

Lasse Garoff
Lasse Garoff.
slutet av november 2016 röstade Helsingfors stadsfullmäktige ner förslaget att grunda ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Förslaget röstades ner med en bred marginal, 53 röster emot och 32 för. Helsingfors största partier De gröna och Samlingspartiet var splittrade mellan ja och nej, medan vänsterblocket SDP och Vänsterförbundet i stort sett enhälligt röstade emot, liksom Sannfinländarna. Något överraskande röstade alla Centerpartiets tre ledamöter för museet, trots att centern traditionellt knappast profilerat sig med kulturfrågor och internationalisering. Men det ger också en fingervisning om vilka värderingar det föreslagna museet associerades med.

Och så nådde vi slutet på den långdans som startade i januari 2011, då Helsingfors stad meddelade att den beställt en utredning av Solomon R. Guggenheim-stiftelsen om möjligheten att grunda ett museum. Under dessa dryga fem år väckte museet en debatt som var både utdragen och polariserande, och inför den sista omröstningen genomsyrades diskussionen av trötthet och misstro. Hade vi inte redan avhandlat det här?

Det allvarligaste problemet var hur projektet presenterades för offentligheten. Efter en snabb och hemlighetsfull beredning röstade stadsstyrelsen i maj 2012 emot Guggenheimmuseet med minsta möjliga marginal. Efter det kom museet att betraktas som ett gammalmodigt och toppstyrt förslag precis i det känsliga läge då Helsingfors lärt sig uppskatta gräsrotsinitiativ.

PR-byrån Miltton anlitades för att föra saken vidare, och sedan dess kom museiförslaget att omges av en stämning av mygel som påminde om TTIP-förhandlingarna. Museet lanserade en arkitekturtävling och talade för sin sak i offentligheten, men också över privata luncher med beslutsfattare, vilket läckte ut och skapade ytterligare rubriker om lobbning och hemlighetsmakeri.

Museet kom att förknippas med termer och metoder som den kulturälskande vänstern lärt sig att avsky: branding, kommersialism, lobbning. Slutligen hade de partipolitiska positionerna kastats om så att en traditionellt kulturförespråkande vänster, med uppbackning av korvhögern och en icke försumbar del av bildkonstnärerna, torpederade en hundra miljoner euros investering i Helsingfors konstfält.

Förvisso hade knappast heller museets förespråkare bildkonsten främst i åtanke då de röstade för projektet. Redan i Guggenheimstiftelsens första rapport presenterades museet som ett sätt att profilera Helsingfors som resemål. Stiftelsens starka varumärke kunde få resenärer att stanna till i Helsingfors och kolla in det nya museet, innan de fortsatte mot Europa eller österut, och i längden skulle projektet visa sig vara en god investering för Helsingfors. Till och med näringslivet visade ett (blygsamt) intresse för projektet.

Dessa lönsamhetskalkyler blev snabbt en belastning för museiförespråkarna. Avsikten, att betona den ekonomiskt förnuftiga utgångspunkten, drunknade snabbt i flödet av sinsemellan motstridiga invändningar.

Dels betonade många att Guggenheim då knappast var ett konstprojekt utan ett turismprojekt (och det tror jag att centerns ledamöter höll med om, och därför röstade de för). Konstens associering med kommersiell nytta var något som många i ryggmärgen verkade uppleva som en kränkning av det stora egenvärde som finländare tillmäter konsten. En vacker värdering men något av en falsk motsättning, skulle jag vilja påstå.

Det förväntade besökarantalet på 550 000 personer årligen avfärdades som fullständiga fantasier, trots att bland annat Ateneums museichef Susanna Pettersson (Helsingin Sanomat 27.11.2016) ansåg dem höga men knappast orealistiska. Under 2016 hade Ateneum 400 000 besökare, och Pettersson konstaterade att besökarantalet på alla Helsingfors konstmuseer är stigande. Ifjol hade Helsingfors konstmuseer sammanlagt över en miljon besökare.

I regel uttalade sig museidirektörerna försiktigt positivt om Guggenheimplanerna. Ett museum till i staden skulle inte innebära en hårdare kamp om besökare, tvärtom skulle fler museer bygga upp en kritisk massa som hade inneburit att alla museerna fick fler kunder – särskilt om Guggenheim hade gynnat turismen och lockat helt nya besökare till staden. De här kalkylerna förblev förstås på spekulationsnivå, och nu är det givetvis omöjligt att säga om uppskattningarna hade infriats.

Prislappen på drygt hundra miljoner euro lät ofantlig, tills projektet ställdes i relation till andra medelstora investeringar i Helsingfors stads budget (en trafikrondell i Hertonäs konstaterades vara i samma storleksordning). Betydligt mer misstänksamhet väckte den administrativa avgiften på 18,4 miljoner som över museets första 20 år skulle betalas till Guggenheimstiftelsen, som i pressen fick smeknamnet ”licensavgift” trots att det inte var en korrekt beskrivning. Missuppfattningen visade sig tyvärr ytterst seglivad, och trots att stiftelsen visade sig beredd att sänka avgiften rotade sig snabbt ett egendomligt antagande om att Guggenheimstiftelsen bara var ute efter Helsingfors pengar.

För konstnärer på gräsrotsnivån var summan fortsättningsvis enorm, och våren 2012 grundade en bred arbetsgrupp av kuratorer, konstnärer och kulturarbetare föreningen Checkpoint Helsinki, som profilerade sig som ett gräsrotsalternativ till Guggenheimmuseet. Delvis drevs initiativet av en oro för att stadens kulturanslag skulle gynna en utländsk storaktör på bekostnad av inhemska gräsrötter, men även detta torde vara ett antagande snarare än ett faktum. Ansatsen var intressant, med såtillvida missriktad att det förslag som Checkpoint Helsinki drev – ”ge pengarna till ett inhemskt projekt istället” – aldrig existerade som ett reellt alternativ. Guggenheimmuseet hade en möjlighet att förverkligas därför att detta specifika förslag utgjorde en punkt där både konstnärliga och näringsmässiga intressen hade en chans att mötas. Guggenheims starka varumärke kunde generera ett omedelbart intresse hos en internationell publik, och kunde därför med viss trovärdighet utlova en relativt snabb utdelning på investeringen.

Det fanns inga inhemska aktörer som kunde fylla dessa kriterier, särskilt inte Checkpoint Helsinki, en nygrundad arbetsgrupp utan meriter eller fast organisation.(Sedan dess har Checkpoint Helsinki utvecklats till en aktiv producerande instans, vilket är glädjande, och har nyligen beviljats tre års finansiering av Konestiftelsen.) Det fanns ingen mening med att spekulera kring vad man hade kunnat göra med pengarna istället, därför att detta ”istället” inte existerade. Alternativet var att bygga ingenting alls, och det var det som vänstern och konstnärerna valde.

Jag tyckte mig urskilja en viss skadeglädje i hur vänstern röstade ner ett förslag från ”etablissemanget” med etablissemangets egna motiveringar. Personligen hade jag gärna sett museet byggas, och jag upplever att de som röstade nej gjorde det av fel orsaker – lite sådär som britterna röstade emot ett EU-medlemskap när det egentligen var något annat de hade på hjärtat. Visst har Helsingfors flera utmärkta museer, och det nya Amos Rex blir ett utmärkt tillskott när det öppnar 2018. Någon katastrof är det inte att Helsingfors nu blir utan ett Guggenheim, men jag har svårt att se det som någon seger för bildkonsten.

Lasse Garoff
är Ny Tids redaktionssekreterare