Etikettarkiv: Aktivism

Kärlek och kärnkraft

I kommunalvalet fick Piratpartiet äntligen sitt slutliga genombrott i politiken, då två av partiets kandidater blev invalda i stadsfullmäktigen. En av dem är Petrus Pennanen, som drömmer om ett Helsingfors som öppnar sina armar för alla och där små mini-kärnkraftsverk surrar intill icke-kommersiella workshops och urbana vardagsrum.

– Aah, det känns genast lite bättre nu, då jag fått krama det här trädet en stund, man känner sig lite mer levande, säger Petrus Pennanen efter att han grabbat tag i ett träd mitt på Mannerheimvägen i Helsingfors där vi tagit bilder för intervjun.

Pennanen, född 1972, är nyinvald stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors, där han i april blev invald från Piratpartiet. Det är första gången partiet nått över röstspärren i ett allmänt val i Finland, sedan det ställde upp kandidater i kommunalvalet i Lovisa 2009. För Pennanen själv är det fjärde gången gillt, han ställde själv upp i kommunalvalet 2012, och i de påföljande EU- och riksdagsvalen.

– Jag hade varit med i bakgrundstrupperna i Piratpartiet sedan det grundades i Finland 2008. Som yngre var jag väldigt blyg och trodde väl inte heller att någon skulle vara speciellt intresserad av vad jag hade att säga. Men i och med att jag gick med i Facebook började jag skriva ner mina funderingar kring samhället.

Pennanen märkte till sin förvåning att hans skriverier fick stort genomslag, och beslöt sig att ställa upp i kommunalvalet 2012. Kampanjbudgeten var liten, men fördomsfritt gav han sig ut på gator och torg och delade ut pappershjärtan med kärlek som kampanjtema, ett som går igen än i dag.

– Jag tyckte det var jätteroligt – det var en ursäkt för att få tala med en massa helt okända människor på gatan. Och fast jag mest tyckte att jag hade skoj och inte satsade så hårt på kampanjen, fick jag flest röster av alla i Piratpartiet. Jag insåg att jag kanske hade något att ge samhället, och på den vägen blev det.

Det ska sägas rakt ut att det är lätt att tycka om Petrus Pennanen. Med sitt blonda hårsvall och sin vana att alltid bära något grönt i sina kläder, är han en udda figur i Helsingforspolitiken. Lite udda är också hans uppriktiga vänlighet och glädje, sättet på vilket han tar tag i ens hand med båda händerna då vi efter intervjun tar farväl, och hans närapå naiva humanism och längtan efter ett samhälle där alla kommer överens, alla är snälla med varandra, och där staden är ett mysigt vardagsrum där murgrönan växer på alla väggar och vi går och plockar ätliga örter i dikesrenen. Speciellt med tanke på att Pennanen med stor sannolikhet är den intelligentaste och mest naturvetenskapligt präglade politikern i hela stadsfullmäktige, om hans doktorsgrad i kärnfysik är något att gå efter. Men mer om det längre fram.

Piratpartier i 30 länder

Piratpartiet grundades i Sverige 2006 i samband med att det fördes livliga diskussioner kring immateriella rättigheter och illegal fildelning. Sverige var som känt hemvisten för den då största fildelningssajten The Pirate Bay.

I dag finns officiellt registrerade piratpartier i omkring 30 länder, och oregistrerade i ungefär lika många. Kring 20 partier hör till Europeiska piratpartiet, och har förbundit sig till ett gemensamt principprogram, som bland annat innefattar tankar om informationsfrihet, direktdemokrati och socialliberala värderingar. Partiernas valframgångar har fluktuerat stort. Historiskt har partiet haft starkast fotfäste i Sverige och Tyskland, som båda fått piratpartister invalda till EU-parlamentet (totalt tre pirater har suttit i parlamentet). Däremot fick Sveriges piratparti inte in en enda kandidat i det förra kommunalvalet, medan Piraten i Tyskland är relativt välrepresenterat både i lokalfullmäktigen och regionalparlament. I Tjeckien har piraterna en parlamentsledamot och i Island, där de senaste åren varit politiskt turbulenta, fick Piratar hela 15 procent av rösterna i alltingsvalet 2016.

Liberalism med hjärta

Till en början koncentrerade sig piratpartierna främst på immateriella rättigheter och webbfrågor, men snart växte en bredare politisk linje fram. Piratrörelsen är i dag en pseudolibertariansk, socialliberal rörelse, som anser att staten finns till för att trygga individens basrättigheter, säkerhet och sociala trygghet, men inte ska lägga sig i människors livsval. Piraterna tar inte ställning i ekonomisk politik, och är således svåra att placera in på en traditionell höger-vänster-axel, och det gör också att deras bredare samhälleliga visioner är något tunna och spretiga. De förespråkar ändå en minskad byråkrati och därigenom en förminskad offentlig sektor, direkt demokrati och basinkomst. Timo Soikkanen vid Åbo Universitet har kallar det finländska piratpartiet för ett ”ultraliberalt, till och med anarkistiskt, parti” för vilket individen står i centrum och staten är av ringa betydelse. Petrus Pennanen skriver ändå inte under det.

– När jag var yngre var jag faktiskt ultraliberal och ansåg att staten inte alls ska ha något att göra i människors liv, men efter att jag bott på olika håll i världen, och sett hur andra system än det finländska fungerar, har jag reviderat min åsikt.

– När jag under en kortare tid bodde i Kalifornien bevittnade jag den fruktansvärda ojämlikhet som råder i det amerikanska samhället. I pråliga lyxvillor bor folk som tjänar 200 miljoner dollar i året, medan det finns ett överflöd av fattiga, sjuka och gamla som lever på gatan och letar efter mat i soptunnor.

Pennanen berättar om hur de rika självgott basunerade ut att de hjälpte samhällets fattiga genom att ordna soppkök varje söndag i parkerna.

– Men jag tänkte att ”vad ska de fattiga leva på resten av veckan?”

Det amerikanska systemet visade enligt Pennanen på baksidan av en libertariansk modell, där socialtjänster måste skötas genom välgörenhet, eftersom den offentliga sektorn inte upprätthåller ett fungerande välfärdssystem. I dag värnar han om det finländska välfärdssystemet, men som resten av sitt parti anser han att byråkratin och administrationen kunde minskas.

– Här är social- och hälsovårdsreformen ett exempel på ett steg i alldeles fel riktning. I och med den planerade reformen kommer det att skapas ytterligare ett skikt av administration, då vi borde gå åt andra hållet. Jag är ingen expert på sote-reformen, men jag har sett graferna över hur beslutsfattandet och administrationen ska fungera, och det är ju helt obegripligt.

I den klassiska dikotomin vill högern ha en så liten offentlig sektor som möjligt, eftersom den anser att marknaden är mer effektiv och resurssnål, medan vänstern vill ha en stor offentlig sektor, eftersom den anser att marknaden inte kan garantera fungerande och tillgängliga tjänster för alla.

Piratpartiet ställer sig utanför den klassiska höger-vänsterdikotomin, hur ser ni på den här frågan? Var på skalan ligger punkten där den offentliga sektorn är stark nog att upprätthålla fungerande tjänster för alla, men ändå slimmad nog för att inte vara för tungrodd och byråkratisk?

– Den offentliga sektorn, tja hmm. Jag vet inte om jag vill ta ställning till hur stor eller liten den ska vara. Resurserna borde riktas till stödtjänsterna och till det konkreta arbetet, och onödiga lager av administration borde skalas bort. Om den sedan kallas stor eller liten är sekundärt.

Stäng datorn, ut i vimlet

Som doktor i kärnfysik hoppas Pennanen kunna föra in mer vetenskapligt tänkande i beslutsfattandet. Bland annat irriterar han sig över att kärnkraftsmotståndare inte inser att de statistiskt förutspådda hälsoriskerna som kärnkraften för med sig är minimala jämfört med de faktiska hälso- och miljöproblem som fossila bränslen orsakar.

Han förbereder som bäst ett förslag om att i Helsingfors utveckla en typ av mini-kärnreaktor, som han menar att på ett säkert och miljövänligt sätt skulle kunna producera energi för olika stadsdelar. En liten ”kärnkraftspodd” kunde enligt honom producera elektricitet för kring 10 000 invånare.

– Det är gott och väl med förnybara energikällor, men här måste man igen se på perspektiven. Jag har ingenting emot att man bygger solpaneler på alla hus i Helsingfors, men de fungerar endast då solen lyser. Och det stora problemet med vind och sol är att det inte finns tillräckligt med lagringskapacitet för tiderna då det det inte blåser eller är soligt. All världens ”elonmuskar” får säga vad de vill, men om vi i dag gick över till att endast använda vind- och solkraft, skulle hela världens kombinerade lagringskapacitet räcka för att täcka vårt energibehov i tre minuter.

Pennanen propagerar för en levande stadskultur, där invånare umgås med varandra under god stämning. Tomma affärsutrymmen och fastigheter kunde tas i bruk för rusmedelsfria, icke-kommersiella evenemang, workshops, kurser, pop-up-caféer eller helt enkelt bara som urbana vardagsrum.

– Se på Helsingfors. Var umgås ungdomarna i dag? Vid järnvägsstationen och i Kampens köpcentrum. I Kampen finns inte ens några bänkar att sitta på. Alla utrymmen är kommersialiserade, och folk blir utkörda om de inte köper något.

Fysiska möten och samtal är också i övrigt något som Pennanen varmt förespråkar. Man kunde tro att en piratpartist skulle tala varmt för ytterligare digitalisering av samhället, men han uppmanar i stället folk att stänga datorer och smarttelefoner och träffa varandra ansikte mot ansikte.

Petrus Pennanen.

Direktdemokratisk paradox

Globalt driver piraterna en form av direktdemokrati, som skulle ge väljarna betydligt större makt att påverka beslut i parlament och fullmäktigen. För det första skulle partisystemet och den d’Hontska metoden slopas, och man skulle gå in för regelrätta personval. För det andra skulle alla politiker som väljs in till riksdagen eller fullmäktigen ha så stort inflytande som deras röstetal gett dem mandat för. I Helsingfors skulle då till exempel Jan Vapaavuoris röst i stadsfullmäktige vara värd kring 30 000 röster, medan Petrus Pennanens skulle vara värd kring 1 300 röster.

– Men väljarna skulle också, om de så ville, kunna ”lösgöra” sin röst från politikern de röstat på, om de inte höll med politikerns ståndpunkt, och själva använda den rösten som de ville.

Till exempel skulle då riksdagsbeslut tas med en blandning av riksdagsledamöternas röster och medborgarnas röster.

Men är det inte aningen paradoxalt att å ena sidan förespråka vetenskapsbaserad och bevisprövad politik, och å andra sidan ge oinsatta lekmän, det vill säga de vanliga medborgarna, makt att besluta om frågor som de inte är insatta i?

– Men på sätt och vis gör vi det redan nu, då vi röstar in politiker som inte är experter i de frågor som det besluts om.

Visst, men politiker har ändå ofta experter kring sig, och tar del av utredningar och utlåtanden i invecklade frågor som till exempel dina minikärnkraftsverk, som gemena väljare inte förstår sig på, och det kan ju potentiellt sluta i katastrof om vem som helst kan rösta i dylika frågor utan att alls vara insatt i dem.

– Jag tror inte att folk är så intresserade av att rösta om frågor som de inte förstår sig på, så att det här blir knappast ett problem i praktiken. Inte är det ju så att vårt problem skulle vara att folk är för intresserade av politik, utan tvärtom. Jag tror inte att folk orkar besvära sig att rösta om sådant de inte känner till.

Men den här modellen öppnar ju hursomhelst den teoretiska möjligheten för den här typen av katastrofresultat. Är det inte lite av en ”hålla tummarna och hoppas”-politik?

– Nå, där skiljer sig våra synsätt kanske, jag är optimist och litar på att folk inte kommer att missbruka systemet på det sättet, medan du kanske är lite mer …

Cynisk?

– Ja, vi ser lite olika på saken, helt enkelt.

Humanistisk optimism

På den här punkten dras Piratpartiet till samma typ av samhällsoptimism som övriga liberalistiska partier, trots att Pennanen i ett tidigare svar bedyrat vikten av icke-optimistiska och bindande regler för att samhället ska upprätthålla en fungerande välfärdsstat, och inte bara hoppas att den sköts med välgörenhet. Denna inkonsekvens är kanske inte överraskande, med tanke på att Pennanen avskriver sig alla ideologiska -ismer. Det finns enligt honom för många känsloargument och för många ideologiska dogmer i politiken.

– Folk står och skriker sig röda i ansiktet om något som Marx eller någon sade för över hundra år sedan. Och, visst, olika ideologier har historiskt varit berättigade, men samhället har förändrats sedan dess. Att i dag fatta beslut utgående från dogmer i hundra år gamla böcker är bara inte fungerande. I stället borde vi nyktert se på de vetenskapliga bevisen som finns till hands och försöka att fatta beslut genom att arbeta med varandra i stället för mot varandra.

Piratpartiet ger sig ut för att vara ett äkta alternativ i ett stagnerat och dogmatiserat politiskt klimat. Alternativ är vad många i dag efterlyser, då tron på både socialism och nyliberalism svajar, och den socialdemokratiska mellanvägen är mindre populär än någonsin. Pennanen tvekar en stund med att svara på frågan om hur han anser att en ny fördelningspolitik kunde se ut, men säger sedan att basinkomst skulle vara en vettig lösning, kombinerat med en progressiv beskattning i två steg. Piratpartiet har ingen egen modell för hur en basinkomst skulle se ut, utan anser att De grönas modell är en ”bra utgångspunkt för vidare diskussioner”.

Hur skulle ditt framtida utopisamhälle se ut?

– Min utopi är ett samhälle där vi skulle le mot varandra på gatorna, föra diskussioner med varandra i stadens utrymmen, se varandra i ögonen då vi möts och trivas och umgås på människans egna villkor.

Det råder föga tvivel om att världen skulle vara en lite bättre plats att leva i om alla tänkte som Petrus Pennanen. Stötestenen i hans politiska filosofi kan dock vara att det finns alldeles för få människor i världen som tänker som Petrus Pennanen.

Text & foto Janne Wass

Kulturens offerlamm

Den 7 oktober 1942 fördes tio norska män ut i Falstadskogen några mil från Trondheim. Där ställdes de inför en exekutionspluton och avrättades.

De lokala myndigheterna som samarbetade med den tyska ockupationsmakten i Norge hade för exekutionen valt ut personer som var ledande och synliga i Trondheims offentlighet. En av dem var teaterchefen Henry Gleditsch. Han hade gjort livet surt för de lokala myndigheterna och nazistkoryféerna i Oslo. Han hade satt upp kontroversiella kabaréer, spelat dansken Kaj Munks dramatik (också han avrättad av nazisterna), iscensatt publikbojkotter, samt vägrat flagga under regeringschefen Quislings besök i staden – och för det ändamålet avlägsnat flaggstängerna. Att det var just före premiären på Ibsens Vildanden som exekutionsplutonen anlände till staden är visserligen en tillfällighet, men skulle kunna förstås symboliskt, med pjäsens inslag av död och försoningsoffer, reflektioner över lögn, sanning, självbedrägeri och övermakt. Gleditsch och de nio andra sköts inte för vad de själva gjort, utan för att sona sabotagehandlingar av motståndsrörelsen. Men han var obekväm, och så blev de kvitt honom.

Representant för vem?

Det är Gleditschs liv mer än hans död som intresserar mig. Hur långt ”representerar” en ledare för en kulturinstitution staden och dess styrelse, eller staten och regeringen? Norge var under ockupation, det ställer saken på sin spets, men förhållandena är i princip inte så olika i vår vardagliga demokratiska lunk. Ledare för konsthallar, teatrar, orkestrar och museer ställs återkommande mot väggen av politiker som kräver – inte deras omedelbara avrättning, men väl – deras följsamhet för politiska signaler. Konsekvensen för ohörsamhet brukar vara hot om avsättning, och inte sällan tvingas de att gå.

Gleditsch gick emot att teatern skulle bli en megafon för de styrande genom vad som idag skulle kallas civil olydnad. Det senare var nödvändigt för att behålla teaterns integritet. Flaggpåbud, flaggförbud – kraven växlar. Fosterländskt program, mer ”publikt” program, mindre politik, eller mer politik fast av ett bestämt efterlyst slag. Politiker är angelägna om kulturen, att den ska vara av den rätta ullen. Men just för att de är så intresserade har vi ett slags pakt. Den kallas ”armlängds avstånd”. Politikerna ska hålla armlängds avstånd från institutionerna och deras konstnärliga program.

Det finns ett missförstånd att även institutionerna ska hålla ett avstånd till politikens mest brännande frågor. Att de ska vara ”opolitiska”. Det är inte poängen, det är inte politiken som ska skyddas, utan institutionernas oberoende röst. Det finns även politiker som vill föreskriva institutionerna att arbeta med bestämda frågor och perspektiv. Det kan vara att alla ska satsa på barnkultur, eller nationell kultur, eller motsatsen, mångkultur. Det kan se bra ut – eller förfärligt om man inte delar perspektivet – men i grunden är det klåfingrigt.

Lydnadskultur

Som medborgare, som kulturarbetare och kulturbrukare kan vi däremot ställa ett par mycket gen aerella krav på de offentliga institutionerna. Deras oberoende ska syfta till att ge oss det bästa av kultur; de ska inte kompromissa med innehållet för att tillfredställa vare sig en ”allmän opinion” eller politikens säkert välmenande politruker. De har en övergripande skyldighet, och den är att inte gå i ledband. Utan oberoende och ställningstaganden har institutionerna ingen trovärdighet.

Det varierar väldigt mellan länder hur dessa saker uppfattas. Utan att på minsta sätt vilja glorifiera Sverige, har frågan om institutionernas konstnärliga oberoende från politikerna där rests som en prioritet av kulturministeriet. Bakgrunden är stormar kring mer eller mindre lyckade försök att avsätta obekväma institutionsledare. Häromåret mullrade det kring Kalmar konstmuseum – med den lyckliga följden att museet visserligen fick byta chef, men i övrigt gick stärkt ut medan dess styrelse stukades. I Lund har stadens kulturnämnd notoriskt haft synpunkter på konsthallen och försökt avsätta dess chef, tillsvidare utan framgång.

Här i Finland härskar en annan institutionskultur, och kanske också en annan typ av ”lydnadskultur”, mycket mer baserad på hierarkier där gränserna mellan politiker-styrelser och verksamheter är allt annat än glasklara. Det tycks naturligare här än i grannlandet att institutionerna inte trampar ut på minsta sätt i frågor som kan uppfattas som partipolitiska – inbegripet även frågor om migration, flyktingmottagande, högerpopulism med mera. Vi är en nation som med all rätt berömmer oss för yttrandefrihet och pressfrihet – men vår tradition av självcensur är skäligen unik i Norden.

Lagom kontroversiellt

Institutionerna visar ”kontroversiell” konst som har en politiskt eller generellt kulturell ”godkänd”-stämpel. Robert Mapplethorpe och Tom of Finland må uppfattas som kontroverisiella av en och annan homofob eller konservativt religiös person – men herregud, sedan postverket kom emellan kan ingen längre säga att gaykulturen är särskilt kontroversiell. Vi väntar förgäves på en institution som manifesterar mot fascister och högerpopulister, och för solidaritet med de till sist ganska lätt räknade flyktingar som söker asyl i landet. Där har institutionerna ett ansvar, inte att ta ställning i enskilda personers asylrätt, men för vårt finska samhälles skyldighet att respektera varje människas rätt till ett värdigt bemötande, och vår plikt att leva upp till FN:s flyktingkonvention. Det kan inte krävas av enskilda konstnärer att de ska ”göra konst” av flyktingkris och högerpopulism. Enskilda konstnärer och författare har manifesterat sina uppfattningar, likaså fristående verksamheter och enskilda personer verksamma på institutionerna. Men institutionerna själva har ett ansvar som inte kan läggas på de enskilda. De har inte bara en rätt, utan en skyldighet att vara i tidens fåra. De inte bara kan utan måste arbeta med det mänskligt gemensamma. De ska utmana, de ska våga gå ut där isen är tunnare. Kultur är inte förströelse.

Gleditsch irriterade och häcklade makten. Just för att vi hyllar liberala och demokratiska värden ska politiken inte styra verksamheten på institutionerna. Deras ledare ska ta risker och utmana om så krävs. De kan ifrågasättas, men det ska ske i ett offentligt samtal. Medan konsten och konstnärerna må vara hur opolitiska de vill, är det institutionernas roll att just vara politiska, att gå mot strömmen när så krävs.

Pontus Kyander

Texten skrevs innan Ateneum hängde upp sin Refugees welcome -banderoll.

Alla vita är rasister

Då fattiga svarta människor lämnades att dö på hustaken i New Orleans efter orkanen Katrina, medan de rika vita evakuerades med helikoptrar, chockades en hel nation. Men för poeten Claudia Rankine var det ingen överraskning, lika lite som att Donald Trump blev vald till president. Vita människor är per defintion rasister, även om de inte vet om det, säger hon. Ny Tid träffade Rankine i New York.

Jag cyklar utmed Central Parks västra sida mot intervjun. I parkens sydvästra hörn reser sig en svart skyskrapa. En demonstration pågår utanför. ”We shall overcomb” står det på en skylt. Demonstranterna ropar i kör:

”Hey! Ho! Donald Trump has got to go!”

Jag cyklar vidare och kommer fram till min destination, ett höghus ungefär 40 gator längre söderut. Där sitter en poet bakom ett skrivbord vänt mot stora fönster. Utanför syns ett gytter av hustak och längre bort Hudson Rivers stora kropp. Hon sitter och skriver på en artikel. ”Vad handlar den om?” frågar jag och hon svarar ”Administrationen”. Mannen med det andra tornet, tänker jag på Tolkien-vis.

– Jag är rädd. Det ska vi alla vara, säger hon.

Claudia Rankine, född i Jamaika 1963, men uppvuxen i New York, är en av USA:s mest framgångsrika och uppskattade poeter. Hennes bok Citizen – An American Lyric ges snart ut på svenska (Albert Bonniers förlag) under titeln Medborgare – en amerikansk dikt. Hon undervisar på topp-universiteten Yale och Princeton och skriver för flera av USA:s tyngsta
publikationer.

Medborgare är en blanding av dikter och essäer, med insprängda foton och konstverk (Claudia Rankine ville ha med en bild på när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 2012 skar i konstnären Makode Lindes tårta bakad i form av en svart kvinna men fotografen krävde för hög ersättning). Boken handlar om rasism, om hudfärg, om hur man behandlas som svart i USA. Stort fokus ligger på de vardagliga händelserna, vita kvinnor som inte sätter sig bredvid svarta män på tunnelbanan, vännen som plötsligt kallar en ”you nappy headed hoe”, akademikerkollegan som säger att man fått jobbet på grund av sin hudfärg. Några av texterna handlar om större nationella och internationella händelser.

Programmerad rasism

Den 29 augusti 2005 nådde stormen Katrina Louisianas kust med vindbyar på upp till 95 meter per sekund. Stormen rev in över New Orleans och slet staden i stycken. Skyddsvallarna brast och vattnet vällde in. Totalt blev en miljon människor hemlösa av stormen, fem miljoner utan elektricitet. Drygt 1 800 personer omkom, många av dem i New Orleans. Efter stormen kablades bilder ut på människor som låg övergivna på hustak i stadens fattiga delar. De rika, av vilka de flesta var vita, hade evakuerats. De fattiga, mestadels svarta, hade lämnats att dö, som Rankine uttrycker det.

– Det var en känsla i landet av att ”det här är en sådan chock!” Och jag kände: nej! Det här är ingen chock! Det är typiskt. Att folk inte förstår hur rasism fungerar, att de inte vet om att svarta människor är förbrukningsbara i det här landet, det är chocken. Så jag ville skriva en bok som visar hur rasismen tar sig uttryck på små sätt varje dag. Så att när en stor nationell katastrof som Katrina inträffar kan folk förstå att det är det oundvikliga resultatet av en långvarig, systematisk rasism. Skulle jag skriva det idag så skulle jag skriva om Flint, Michigan. Eller om valet.

Hon tar långa pauser medan hon pratar. Det är inga obekväma tystnader. Claudia Rankine har en tyngd i sin personlighet, och ett självklart lugn över sig. Tryggheten lägger sig i hennes pauser, gör dem till behagliga tystnader.

Jag diskuterade med en kollega häromdagen. Hon menade att människor är inkapabla till att inte vara rasister. Att det är en instinkt. Vad tror du?

– Jag tror att vi är programmerade. Vitheten konstruerades. Och sen skapade universiteten falska vetenskaper för att bevisa att vithet är överlägsen. När det senare överbevisades så spelade det ingen roll. För det var vid det laget inbyggt i hela systemet. Det finns i tänkandet, i litteraturen, i sångerna, i bilderna, i vem som är privilegierad.

Vita rum

Vita människor tror att de är den dominanta rasen. Det är internaliserat i ens identitet som vit, säger Rankine. Och identiteten vit handlar inte om hudfärg, utan om konstruktion. Vita med ursprung i Storbritannien satt på makten i USA och de kallade irländarna, grekerna, polackerna (och i vissa fall finländarna, red.anm.) för ”blacks”, svarta. De folkgrupperna släpptes inte in i vithetens gemenskap förrän runt 1939–1940. Ku-Klux Klan attackerade katoliker, det är därifrån det brinnande korset kommer.

Tror du att förändring är möjlig?

– Ja. Vi skapade systemet. Så vi kan skapa någonting annat. Och jag tror att en sak som har lett till att alt-right-rörelsen, extremhögern, inte bara här men också i Europa, befäster sin makt beror på en oro inför att tappa greppet om vad de tror är vita rum, en oro kring tillgångar och rättigheter.

I sina huvuden håller vita alltid på att bli överkörda av den andre. Om ett rum inte är helt vitt så är uppfattningen bland vita att det är totalt invaderat. Man har inte längre friheten att göra och säga vad man vill. Plötsligt är rummet övervakat av den andres medvetande. Rankine menar att vi måste börja prata om vithet, studera vithet. Varför finns det inga böcker om vit konst?, frågar hon sig.

– Vita människor måste börja förstå sin rasism. De måste börja förstå att alla vita människor är rasister. Oavsett hur mycket de identifierar sig som goda människor. För de är fortfarande del av en dominant kultur. Och en del av den dominansen är förutsättningen att de äger rummet. Att vithet och egendom är en och samma sak.

För att råda bot på problemet har Rankine grundat The Racial Imaginary Institute, en plattform för konstnärers arbete som ska undersöka ras och rasism. De första projekten kommer att fokusera på vithet.

– Vithet är en källa till oifrågasatt makt, samtidigt känner vitheten sig utrotningshotad. Vithet är en otroligt viktig faktor i den existerande rasismen, men det diskuteras och undersöks nästan aldrig. Vad betyder det att vara vit? Att växa upp som vit? Hur formar det en?

Ner från tornet

Stora delar av USA präglas av en enorm oro, men också en kampvilja sprungen ur den oron. Bland motståndarna till den sittande presidenten Donald Trump pratas det om civilsamhällets vikt, om att engagera sig i lokalpolitik, om att demonstrera. Min cykeltur och intervjun, de två tornen och två olika sorters motstånd: Claudia Rankine som sitter ensam och orolig i ett torn och skriver, demonstranterna nedanför det andra. Men innan vi avslutar intervjun säger Rankine att hon känner att hon nu kanske måste lämna sitt torn.

– Jag gjorde det här jobbet före den här administrationen kom till makten och jag kommer att göra det efter att den försvunnit. Men jag som medborgare förändras. Jag brukade tänka att det finns aktivister som gör vad de gör och jag är en konstnär och jag gör vad jag gör. Kanske måste jag nu vara båda? Aktivisterna kanske behöver mig också nu? Det här är inte en tid då man kan förlita sig på att det finns någon annan som gör det som måste bli gjort.

Claudia Rankine om:

Tennisstjärnan Serena Williams:

Grejen med Serena Williams är att hon är bäst på det hon gör. Men hon är ändå en av våra mest kritiserade stjärnor. Kan du tänka dig att en vit kvinna som har uppnått vad Serena har uppnått skulle få den behandling och den press som Serena får? Det otroliga är att hon har uppnått det hon har gjort i ett historiskt vitt rum. Ansträngningarna som gjorts för att marginalisera och demonisera systrarna Serena och Venus Williams är skandalösa! Och som tv-tittare fick man hela tiden lyssna på anklagelserna. Men de vann ändå.

Politisk korrekthet:

Jag tror att det fyller en funktion. Det är bra om folk känner att de måste hålla vissa saker i schack. Att Donald Trump ger folk rätt att uttrycka sig på vissa sätt kan inte sluta väl för någon av oss. Vi visste att vit överhöghet var en del av grunden för det här landet. Vi behöver inte att regeringen med sin existens berättar det för oss, vi visste det redan.

Valet:

Jag gissade att Trump skulle vinna eftersom amerikaner är rasister och sexister. De kommer inte att rösta på en kvinna och de är glada att höra retoriken som sätter vithet först. Och det handlar inte om fattiga vita i södra USA, vita män kommer att rösta på Trump och deras fruar kommer att rösta med dem. Det var vad jag sa, det var mitt officiella svar. Men jag var ändå chockad när det hände.

Sin man:

Mycket ”white alliance” händer honom. Han ser ut som ”snubben”, en Kevin Costner. Så andra vita män känner sig bekväma med honom. Under årens lopp har han flera gånger varit tvungen att promenera ut från sällskap som sett på amerikansk fotboll tillsammans på grund av att folk talat rasistiskt om spelarna i tv:n. Han lämnade en klubb vi gick till. Folk sa rasistiska saker och han fick antingen alltid ta konflikt eller lida i tysthet.

Text: Martin Brusewitz

Feminazis och social justice warriors

Hatgrupper är som virus. De sprider sig från generation till generation genom att skaka av sig sitt gamla jag, men återuppstå som samma sjukdom. Om vi lär oss förstå dem, vaccinerar vi oss själva mot deras intolerans. För en generation sedan demoniserades feminister som orsaken till en uppsjö av samhälleliga problem, och den vita, rurala medelklassen uppviglades mot fattiga svarta i innerstäderna med hjälp av narrativ som ”the welfare queen”. I dag har de här utnötta syndabockarna återupplivats. Antifeminister och alt-right-rörelsen har ställt sig i opposition mot kvinnor, invandrare, muslimer, icke-vita, hbtiq-grupper och alla som kämpar mot diskriminering, intolerans och hat.

Att uppvigla arbetare mot varandra är ett urgammalt trick för makterövring. Många fattiga vita män är trötta på att höra om hur kvinnor och icke-vita är underrepresenterade i välbetalda yrken. Att själva de är privilegierade på grund av hudfärg och kön spelar för dem liten roll under klassamhällets och fattigdomens ok. Rasism och sexism är effektiva medel för förtryck, eftersom de fungerar som en ögonbindel som får arbetarklassen att sinsemellan slåss om de smulor de har, i stället för att ta för sig av hela den kakan som tillhör dem alla. Klassmedvetenhet kan avlägsna ögonbindeln och avslöja dem som är ansvariga för ojämlikheten, och tjänar mest på den.

I grund och botten finns det i antifeminismen inget som är nytt. Liksom de flesta reaktionära rörelser överförenklar antifeminismen mångfacetterade problem med hjälp av syndabockar, och alla motbevis viftas bort som konspirationer. Feminster och deras allierade förvandlas till karikerade halmgubbar som sedan angrips. Att låta antifeminister definiera feminismen är som att lära sig om evolutionen av en kreationist. Men trots det har smutskastningen av feminismen varit tillräckligt effektiv för att övertyga många, till och med långt ut på vänsterkanten, om antifeminismens skrattretande påståenden.

Antifeminister hävdar ofta att de förespråkar jämställdhet, men att feminismen har fördärvats av ”social justice warriors” eller ”feminazis”, och envisas med att kalla sig själva för ”jämställdister”, humanister eller i princip vadsomhelst förutom feminister. Jämställdisternas argument mot feminismen är misstänkt lika dem som används för att hävda att den amerikanska sydstatsflaggan inte representerar rasism. Oberoende av om den gör det eller inte, tenderar de som stoltserar med den att vara synnerligen rasistiska. På samma sätt tenderar de som argumenterar sig röda i ansiktet mot feminismen att vara synnerligen sexistiska. Och när en skrapar lite på ytan, märker en att de inte är ett dyft intresserade av att motarbeta systematisk sexism, utan endast sysselsätter sig med några få frågor som bara är relevanta för män. Mer passande namn för den så kallade mansrättsrörelsen kunde vara ”manlig överhöghet” eller ”patriarkism”.

Genom världshistorien har kvinnor förtryckts, behandlats som andra klassens medborgare och tvingats in i strikta könsroller baserade på religiösa, sociala eller kulturella traditioner. Trots de små steg som tagits mot jämlikhet mellan könen, lever vi fortfarande i en värld där män kontrollerar lejonparten av all makt och mammon, och där kvinnor inte ens har en grundläggande bestämmanderätt över sina kroppar.

Kanske har feministerna inte gjort tillräckligt mycket för att motarbeta destruktiv manlighet och maskulina stereotypier som också skadar män, eller ens insett vidden av problemen. Men trots det har män också gynnats storligen av feminismens segrar. Feministerna har gått i bräschen för kampen mot sexism på alla nivåer. Här i USA var det feministerna som kämpade för grundlagstillägget som gav alla amerikaner lika rättigheter inför lagen, ett tillägg som antifeministerna kämpade emot med näbbar och klor. Feministerna drev också igenom en ändring i FBI:s våldtäktsdefinition, så att den nu också omfattar manliga offer, och feminister fortsätter att bekämpa stigmat som omger manliga offer för sexuella övergrepp och familjevåld. Det var en feministisk organisation som drev igenom militärens reform, som i dag ger kvinnor möjlighet att delta i stridsförband. Feminister bekämpade exklusionen av kvinnor från olika yrkesgrupper och fortsätter att arbeta för lika löner och mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det var feministerna som förde fram idén om hemmapappan, manliga sjukskötare och inklusion av män i yrken som tidigare ansetts som kvinnornas domäner på grund av rigida könsroller.

Men vi har ändå en lång väg kvar till verklig jämställdhet mellan könen. Även om vi har tagit stora kliv framåt under det gångna decenniet, har vi gått bakåt på många sätt under de senaste årtiondena. Vi har inget att vinna på att tvinga in män och kvinnor i sexistiska stereotypier, eller slåss om landvinningar som om det enda sättet för den ena gruppen att vinna sina rättigheter var att den andra måste förlora sina. Jämställdhet är inget nollsummespel. Lika rättigheter betyder att någon förlorar sina privilegier, men förlust av privilegier är inte samma sak som förlust av mänskliga rättigheter eller systematiskt förtryck. Som feminister måste vi fråga oss själva vad vi kan göra för att säkerställa att ingen begränsas av trångsynta sexistiska stereotypier. Precis som ojämlikhet mellan könen, är antifeminism ett allvarligt problem, och om vi tiger om det, kommer intoleransen och fördomarna att tala för oss.

Stephanie Cholensky
är ordförande för Socialist Party USA

Översättning: Janne Wass

Click zombie

Sabine Forsblom
Sabine Forsblom.
Jag har en ny sambo. Han lägger sig bredvid mej i sängen på kvällen, finns där när jag vaknar, möter min blick i spegeln i badrummet. Han är ett klick som hålögt tittar på mej, kräver mer klick på nätet, mer mat i form av fasorna i världen och det unkna andliga klimatet här hemma. Mina vänner säger att de inte orkar mer. De orkar inte ta emot, orkar inte skriva under adresser till tjänstemän och presidenter, delta i demonstrationer. Är den nya krigföringsstrategin inte längre söndra och härska, utan trötta ut och härska?

På nätterna medan zombien vilar en stund brukar jag tala med Barack Obama. Bästa president Obama, säger jag respektfullt: No, you couldn’t. Du var revolutionen, vägskälet, hoppet om en förändring. Hur kunde du sitta i åtta år i Vita Huset och inte veta vilket stort missnöje det fanns ute bland väljarna? Jag börjar tro att du visste det men litade på att ni skulle vinna valet och alltså kunna fortsätta som förut. Du som var hela den liberala världens offentliga ansikte, hur gick det till? Du som var den leende presidenten, den gråtande presidenten, den coola presidenten. Du som var de vackra ordens president, de förtvivlade ögonens president. Det du stod för nådde inte folket den här gången. Blev du bländad av vitheten i huset där du bodde? Barack, jag älskade dej och du svek mej. Jag var som du: bländad.

Varje morgon går jag till bibliotekets läsesal. Den är min arbetslust, min källa till lugn och ro. De andra platserna med sina dofter av rädsla och ångest får inte vara med här. Unga studerande delar dagarna med mej, böjda över sina böcker.

Två pauser tar jag under dagen och går då ner för trapporna och in mellan hyllorna. Sätter mej en stund bland böckerna och lyssnar på bibliotekets alla diskreta ljud, på ryggarnas viskningar om berättelser från hela världen, men jag orkar inte ta emot något just nu. Jag vill bara läsa barnböcker och beskrivningar av en värld jag förstår. Om hur Emil hissade upp lilla Ida i flaggstången så hon kunde se ända till Mariannelund, få ett nytt perspektiv på saker och ting.

Sen går jag till cafeterian och hoppas att också idag få se den lilla flocken rosa, vita och blekblå lågstadieflickor som på eftermiddagarna flaxar in i här. Det kvittar och skvattrar om dem när de kommer, rödbrusiga och glittrande. De hjälper varandra: skriver, räknar, frågar och fnissar. Jag blir rörd av att se dem hjälpa varandra, höra dem jobba.

På natten talar jag med Barack igen. Du borde kanske också ha blivit upphissad i en flaggstång, Mr President, säjer jag, du och dina kolleger i Europa. Kanske ni inte bara kunde ha sett Mariannelund, utan ända in i väljarnas vardagsrum och missnöjet som växte där.

Barack ler mot mej. Så talar han till mej: Yes, we can, säjer han. Have you got the contact information to this guy? Sen tar click zombien mej mot nya klick, nya fasor.

I morgon igen Mr President. I morgon igen.

Sabine Forsblom
är författare