Etikettarkiv: Aktivism

”Attackens syfte är att höja regeringens popularitet”

Den kurdiska frihetsrörelsen i Finland ordnade en demonstration mot Turkiets totalitära statsform och offensiverna i Afrin söndagen den 21.1 i Helsingfors, och den 27.1 i Åbo. I demonstrationen i Åbo deltog cirka 250 personer.

Kontaktpersonen för den kurdiska frihetsrörelsen i Finland Said Moradi ifrågasätter Turkiets definition av PKK som en terroriströrelse.

– Det finns inga grunder för det, säger Moradi.

Turkiet har med några snabba manövrar förändrats till en auktoritär diktatur som upprepat riktar offensiver mot de kurdiska regionerna både innanför och utanför de Turkiska gränserna. Den turkiska regeringen ser kurderna som ett hot.

– På sätt och vis är vi ju det också, men inte fysiskt utan ideologiskt. Vi strävar efter demokrati, och det är klart att det är ett hot mot det tankesätt som styr en totalitär stat, säger Moradi.

– Vår ideologi bygger på demokratisk konfederalism. Den ideologin har tre grundpelare: kvinnors frihet, ekologi och direkt demokrati.

Det här systemet tillämpas redan i Rojava, den kurdiska regionen i Syrien, dit också Afrin kan sägas höra.

– Mångfald är nyckeln.

Det är ju förstås en utmaning att bygga ett nytt system mitt i ett krig, säger Moradi.

– Men för oss är det viktigt att de kommande generationerna får leva i fred, och vi är beredda att dö i kampen för fred.

Moradi hävdar att Turkiets motiv med att attackera Afrin nu är de kommande valen i Turkiet. Genom att attackera Afrin vill regeringen öka sin popularitet och visa upp musklerna för den egna befolkningen.

Text & foto Nana Blomqvist

FAKTA: Kurderna

  • Rojava är ett halvautonomt kurdiskt område i norra Syrien, där det implementerats ett politiskt system som är oberoende av den syriska regeringen. Systemet, demokratisk konfederalism, har utarbetats av den marxistiska kurdledaren i fångenskap, Abdullah Öcalan.
  • Demokratisk konfederalism grundar sig på direkt demokrati, konsensuspolitik, jämlikhet mellan könen och olika folk- och kulturella grupper, transparens, utbildning och vetenskapligt baserat beslutsfattande. 
  • Kurderna utgör cirka 40 miljoner människor och befolkar en region som sträcker sig över fyra olika länder – Syrien, Irak, Iran och Turkiet. Kurderna utgörs av flera olika etniska grupper och åtminstone tre olika religiösa grupper. Kurdiska separatister kämpar för en egen stat.
  • Kurdiska styrkor har varit avgörande i kampen mot IS, framför allt i Irak. 

Gräsrötter mot Putin i Helsingfors

Det ryska presidentvalet har inte väckt någon större diskussion i Finland, men den som var intresserad kunde 6-7 januari besöka den redan traditionella politiska gräsrotsfestivalen Pakkasukko Putinia vastaan (ungefär ”Farbror Frost mot Putin”), som  gick av stapeln redan för femte gången. Festivalen ordnas i Helsingfors eftersom det är den storstad närmast Moskva där det är möjligt att ordna ett dylikt evenemang utan att myndigheterna sätter käppar i hjulen. På programmet stod två dagar med föreläsningar, workshoppar och diskussioner, samt en kväll med musik däremellan. Arrangörer är ett par anarkistiska grupper samt författar- och konstnärsföreningen Kiila rf.

De flesta föreläsarna kom från Ryssland och representerade olika antiauktoritära grupper och nätverk. Avsikten var även att öka samarbetet mellan ryska och finska aktivister. Detta verkade också fungera, eftersom en betydande del av publiken kom från Ryssland. Föreläsningarna, som ordnades i Oranssis utrymmen i Södervik, hölls främst på ryska med finsk tolk och behandlade ett brett spektrum av ämnen.

Av den mångfald av programpunkter som erbjöds lyssnade jag bland annat till aktivisten Vitali Servetnik som berättade om hur den ryska staten omöjliggör miljöaktivism som förhåller sig kritiskt till regeringen. Ingenjören och aktivisten Andrej Ozjarovskij höll en kritisk föreläsning om kärnkraft (och särskilt Rosatom) och en grupp berättade om hur de importerar till och i Ryssland distribuerar kaffe som är odlat av mexikanska zapatister. Mellan programpunkterna fick man köpa veganmat för en billig slant.

Speciellt intressanta var föreläsningarna om miljörörelsen och Rosatom. Ämnena är sammankopplade, eftersom all kritik mot Rosatom uppfattas som kritik av staten. Ozjarovskij berättade att Rosatom har en dubbel uppgift i och med att det dels är ett bolag som bygger och upprätthåller allt som har med kärnkraft att göra (även för militärt bruk), medan det samtidigt får agera myndighet i kärnkraftfrågor. Rosatom reglerar med andra ord själva sina egna affärer. Ozjarkovskij noterade att flera av Rosatoms säkerhetsrapporter delvis är missvisande och delvis innehåller direkta lögner. Dessutom lär de nya kärnkraftverken bygga på en teknologi som inte genomgått ordentliga tester. Det var skrämmande att se bilder på de olika olyckorna som skett vid ryska kärnkraftsbyggen, särskilt med tanke på att Rosatom även äger 34 procent av Fennovoima.

Lördagkvällens konsert bjöd på en blandning av musikstilar, där artisterna representerade så vitt skilda genrer som grindcore, powerpop och queerdisco.

Janne Nyström

Obligatoriskt vaccin upprör skeptikerna

Italien har infört tio obligatoriska vaccin för alla barn i åldrarna 0 till 16 år. Vaccinmotståndarna rasar och deras stöd växer. Att landets hälso- och sjukvårdspersonal i åratal har larmat om låga vaccinationstal är inte argument som biter på skeptikerna.

Den sista oktober löpte tiden ut för alla föräldrar i Italien att officiellt deklarera att deras barn är vaccinerade. I samband med skolstarten höstterminen 2018 trädde nämligen en ny lag i kraft som gjorde tio vaccin obligatoriska för alla barn i åldrarna 0 till 16 år.

I Fabriano, en fabriksstad i bergsregionen Apenninerna, arbetar hälsovårdspersonalen oavbrutet för att hinna med att kontrollera och vaccinera alla barn. I hela landet rör det sig om tiotusentals barn.

– Många familjer har kommit hit efter att lagen trädde i kraft. Särskilt de som tidigare varit tveksamma eller bara inte tagit tag i att gå igenom familjens vaccinationer, säger Sestilia Sparvoli, sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hennes kollega sjuksköterskan Luciana Lesti säger att de som är emot vaccin generellt däremot inte har kommit efter att de obligatoriska vaccinen utökades från fyra till tio.

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att 95 procent av befolkningen är vaccinerad för att man ska uppnå det som brukar kallas ”flockimmunitet”, det vill säga för att större epidemier av exempelvis mässling ska förhindras.

I Italien ligger vaccinationsgraden för alla vacciner under den rekommenderade nivån.

Vaccinationsgraden varierar även kraftigt mellan regionerna. Under 2017 rapporterades om närmare 3 000 fall av mässling, vilket är en kraftig ökning jämfört med året innan.

Efter larm om att vaccinationsgraden låg under WHO:s rekommendationer i flera regioner beslutade regeringen att göra lag av vaccinationskravet.

Men det är inte argument som biter på motståndarna och protesterna lät inte vänta på sig. Under sommaren anordnades flera demonstrationer, i vilka föräldrar marscherade under parollerna ”free vax” och ”no vax”.

Grundliga studier saknas

Barbara Pedica (bilden ovan) var en av dem som var på plats tillsammans med sina två barn i kuststaden Pesaro den 8 juli i år.

– Jag är inte emot vaccin som sådant, men efter att ha lyssnat till argumenten mot, inte minst  vittnesmål och läkare som talar om bieffekter, så känner jag mig ansvarig gentemot mina barn, säger hon.

Det är valfriheten som understryks. Att ha möjlighet att välja att vaccinera eller inte.

– Det är så många vaccin på en gång, säger Pedica och berättar att många familjer i stan där de bor har bestämt sig för att följa Samordningsorganisationen för den italienska rörelsen för vaccinationsfrihet (Comilva) och helt enkelt låta bli att vaccinera.

Comilva var en av organisatörerna bakom demonstrationen i Pesaro. Claudio Simion, organisationens ordförande, säger att obligatoriska vaccineringar är en del av ett globalt projekt, nämligen att styra alla länder mot vaccinationstvång.

Han menar att ”etablissemanget,” det vill säga politikerna, experterna och företagen, alla går i samma riktning och att endast en åsikt får finnas.

– Det existerar bara en officiell linje, allt annat avfärdas som humbug, säger han och efterlyser en djupgående jämförelse mellan en befolkningsgrupp som är vaccinerad och en grupp som inte är det, vilket han menar att saknas.

Claudio Simion och de andra vaccinmotståndarna satte sina förhoppningar om upprättelse till rättssystemet, men dessa grusades när konstitutionsdomstolen uttalade sig i slutet av november, och fastslog att det är den nationella lagstiftande församlingens roll att avgöra om vaccin ska vara obligatoriskt. Enligt konstitutionsdomstolen är det ett rimligt val för att försvara den kollektiva hälsan och förhindra spridning av sjukdomar.

Sestilia Sparvoli som är sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano bläddrar bland vaccinationskorten.

Konspirationsteorier

Journalisten Leonardo Bianchi undersöker i ett kapitel i boken La Gente: viaggio nell’Italia del risentimento (”Folket – resa i vredens Italien”, 2017) konspirationsteoretiker, och bland dem placerar han även vaccinskeptikerna.

Bianchi beskriver hur han, under en föreläsning i samband med en demonstration mot vaccin, hör en barnläkare säga: ”vi är inte konspirationsteoretiker, utan anti-konspirationsteoretiker, eftersom vi säger det som andra inte säger: sanningen”.

På så vis skapas en parallell verklighet för dem som följer gruppens talespersoner, menar Bianchi.

”För även om de gör allt för få det att framstå som att de inte är mot vaccin utan för ett fritt val och fri information till föräldrar så att de kan fatta självständiga beslut, så finns det en tanke om att skydda framför allt barnen från vaccinen, eftersom ’man inte vet vad det är man sprutar in’”, skriver Bianchi.

På så vis har den allmängiltiga informationen, inklusive vedertagen forskning, blivit det som ska misstänkliggöras, medan konspirationsteorierna får representera det logiska sättet att förklara hur saken faktiskt ligger till.

Bianchi ser i dag fler och fler från en utbildad och övre medelklass med högt ekonomiskt och socialt kapital ansluta sig till skeptikerna.

Säkerhetsbälte

– Jag önskar att vaccinen inte skulle behöva vara obligatoriska, men det är nödvändigt, säger Luciana Lesti på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hon menar att precis som med säkerhetsbältet som man sätter på sig för att rädda liv, borde det vara med viljan att vaccinera.

– Många tänker inte på att det handlar om ett förebyggande kollektivt skydd. Dessutom är sjukvårdskostnaderna mycket höga för behandling av varje sjukdomsfall, som skulle kunna undvikas, säger hon. N

McVegan och identitetspolitik

Elis Karell
Elis Karell.
Två dagar före nyårsafton besöker jag McDonald’s i Hagnäs. Jag minns inte när jag senast skulle ha varit där, men dagen innan har snabbmatskedjan lanserat McVegan – ”årets mest omtalade snabbmatsnyhet” enligt Hufvudstadsbladet – i hela Finland och Sverige, efter en lyckad testperiod i Tammerfors.

På McDonald’s har de tidigare alternativen för den ständigt växande andelen folk som lämnar bort köttet ur sin kost varit knappa – vegetarianer har fått nöja sig med att byta ut köttbiffen i McFeast-hamburgaren mot en smaklös biff av deprimerande grönsakssörja, veganer har fått nöja sig med franskisar. Men inte längre.

Den nya veganburgaren består av en biff gjord på sojaprotein, veganmajonnäs, tomat, sallad, saltgurka, lök, ketchup och senap. Smaken är helt fantastisk – ren McDonald’s. Biffen har tuggmotstånd och känns faktiskt mättande, den äggfria majonnäsen fungerar. Dessutom kostar det hela bara tre euro.

Att äta på McDonald’s igen känns lite spännande, men samtidigt har jag nästan hunnit glömma bort kedjans existens under de senaste åren. Det breda utbudet av växtbaserad mat i Helsingfors gör att en som nykonverterad vegetarian snabbt glömmer bort de gamla ställena. Utöver diverse trendiga små restauranger har också de flesta andra större snabbmatskedjorna redan en stund haft åtminstone några veganska alternativ i sitt utbud, så i sig är McVegan inte något subversivt eller nytt.

Men det känns ändå som en ett slags milstolpe att äta veganmat på McDonald’s. Trots sitt namn (ett oundvikligt första steg) är McVegan en indikator på att veganismen som politiserad identitet håller på att försvinna.

För dem som ännu minns djurrättsrörelsen och klimatrörelsens radikala förflutna kan blotta tanken på att äta på McDonald’s av förståeliga skäl kännas omvälvande och absurd. Berghälls trendiga veganställen kan kanske ännu erbjuda en starkare upplevelse av motkultur och grupptillhörighet – upplevelsen av en vegansk identitet – men i slutändan verkar de inom samma kapitalistiska ramar som McDonald’s. Det som gör skillnad är mängden animalisk mat som produceras, och för att minska på den behövs politiska beslut. Om du sedan väljer att föra dina pengar till McDonald’s eller något ”bättre” företag är bara en smaksak.

Den normalisering av veganism som McVegan innebär bör inte underskattas, men samtidigt äter vi mera kött än någonsin. På individuell nivå är det överlägset lättaste sättet att motverka en annalkande klimatkatastrof att äta färre animaliska produkter. Det behöver inte ske genom kvasireligiös abstinens – McVegan visar att det lika väl kan ske genom okomplicerad njutning. Veganismen vinner mera mark genom att erövra det hedonistiska köttätandets estetik än genom att förbjuda saker.

Att McDonald’s säljer vegansk mat i nästan 300 restauranger är alltså ingen obetydlig merit – det banar väg för en hedonistisk veganism, äntligen befriad från de sista spåren av tidigare årtiondens sektaktiga flum och moralism. Att avstå från att äta kött är inte längre identitetspolitik, utan enbart en praktisk fråga.

Som en logisk följd har ett nästan fanatiskt köttätande vuxit fram som en ny identitetsmarkör, inte sällan förekommande i kombinationen ”finsk/vit köttätande heteroman”. Ingen i hela riksdagen gör mera identitetspolitik kring sina matvanor än Timo Soini. Det är en identitetspolitik uppbyggd kring en skör, föråldrad och oundvikligen förlorande maskulinitets långsamma nedgång.

Elis Karell
är journalist

Dammen brast – vad händer nu?

Dammen brast till slut i Svenskfinland. 6111 kvinnor uppger i en namnlista administrerad av den feministiska tidskriften Astra att de utsatts för sexuella trakasserier. Över 800 kvinnor delar med sig av sina upplevelser. #Dammenbrister är det finlandssvenska gensvaret på de namnlistor som publicerats i Sverige i eftersvallet av #metoo-kampanjen. Många har frågat sig varför det varit tyst som i graven i Finland, då kvinnor i bransch efter bransch talat ut i Sverige. På grund av närheten till den svenska debatten är det ingen överraskning att det var i Svenskfinland som dammen först brast. Också på 1970-talet var det finlandssvenska pionjärer som gick i bräschen för den finländska feministiska vågen.

Och nu brast alltså dammen också i Svenskfinland. Enligt de kvinnor som organiserat uppropet har många som delat med sig av sina berättelser aldrig tidigare yppat något om sina upplevelser åt någon annan. Många har säkerligen burit med sig minnen av trakasserier och övergrepp genom flera årtionden, utan att våga, kunna eller hitta rätt omständigheter för att tala ut. Speciellt svårt är det naturligtvis i en så liten gemenskap som Svenskfinland.

Det finlandssvenska uppropet har åtminstone inte ännu ledsagats av det naming and shaming-fenomen som – på gott och ont – uppstått bland annat i USA och Sverige. Gott, därför att specifika män nu äntligen tvingas ta konsekvensen av sina handlingar, och kvinnor som berättar om sina upplevelser tas på allvar. Det internationella genomslaget av metoo-kampanjen är, som Ylva Perera skriver i ett blogginlägg på Svenska Yle, ”svindlande”.

Eller som min kollega på Ny Tid uttryckte saken: ”Det här är inget mindre än en revolution”.

Men det finns alltid betänkligheter kring revoltförsök. En skevhet som påpekats av av en del debattörer är att framför allt naming and shaming-förfarandet leder till mediala tribunaler som i sin tur kan kosta utpekade män både arbetsplats, samhällsposition och vänner, utan att det bevisats att han gjort sig skyldig till något. I de fall där personer namngetts (jag tänker till exempel på Martin Timell eller Jean Claude Arnault) har saken ändå förefallit så entydigt klar att någon misstanke om orättvis behandling knappast föreligger. Vare sig i fallet Timell eller Arnault har medierna gått ut med anklagelser utan att de varit väl underbyggda av flertalet vittnesmål, och detsamma torde gälla de flesta andra män som namngetts. Beter man sig som en skitstövel får man väl också ta konsekvenserna av det, och att flertalet kvinnor av någon orsak skulle börja utpeka fullständigt oskyldiga män som våldtäktsmän eller trakasserare är ganska långsökt. Dylika konspirationer förekommer visserligen, men har väldigt lite med metoo att göra.

En annan följd av namngivningen kan, som Perera påpekar, vara att den motverkar sina egna syften. I stället för att öppna sig och blir jämlikare, riskerar det patriarkala etablissemanget att sluta sig allt tätare om sig självt. Om beslutsfattare, samhällspåverkare, näringslivsledare, etc. ser kvinnor som ett hot kan det leda till att kvinnors möjligheter till delaktighet försämras snarare än förbättras. ”Liksom Saturnus äter revolutionen sina barn”, lyder det bevingade uttrycket av Jacques Mallet du Pan. Men så var han visserligen rojalist under Franska revolutionen också.

Oron är befogad om man ser på saken ur ett kortsiktigt perspektiv. Många av de patriarkala institutioner som under de senaste åren långsamt börjat öppna sig riskerar att igen sluta sig. Men den bredd och kraft med vilken metoo-kampanjen har dragit över världen vittnar om att det i det långa loppet helt enkelt inte finns en återvändo. När feminismens historia skrivs i framtiden, kommer det att talas om tiden före metoo och tiden efter. Det upprop mot sexuella trakasserier som nu har initierats saknar motstycke – som professorn i kvinnohistoria Christina Florin skriver i DN har det här potential att bli lika mäktigt som kampen för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början. Vill man dra ännu mer svulstiga paralleller, går det att söka sig tillbaka till 1700-talets Frankrike: frihet, jämlik och systerskap. I processen kommer huvuden att rulla – inte bara patriarkatets, utan också kvinnor kommer att drabbas av patriarkatets motreaktion. Men revolutioner är aldrig vackra. ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg” är ett uttryck som lustigt nog också myntades av en annan rojalist under Franska revolutionen, men torde vara adekvat i situationen trots det.

Inget är ändå hugget i sten. Nu har dammen brustit, men för att flodvågen ska få önskad effekt, krävs att den kanaliseras rätt, och inte bara rinner ut i sanden. Ur ett långsiktigt perspektiv handlar det om att den manliga, patriarkala kulturen och traditionen måste förändras. Det här sker inte över en natt, och kräver ett genomgripande arbete, man kan till och med använda ett så dammigt ord som kulturfostran. Män måste börja ta ansvar inte bara för sitt eget, utan också andra mäns beteende, och det är det som avses då det talas om en kollektiv skuld eller ett kollektivt ansvar. Det här är det främsta, det viktigaste och det enda sättet att få till stånd en verklig förändring. Handlingsbördan kan inte läggas på sexismens offer utan måste läggas på förövarna och deras villiga eller motvilliga medlöpare, alltså männen. Om detta skrev jag i min förra ledare om metoo-kampanjen i oktober.

Vidare handlar det om hur det momentum som nu har skapats förvaltas i framtiden. I #dammenbrister-uppropet vänder sig de undertecknade till beslutsfattarna och kräver resurser och kompetens för att förebygga och motarbeta sexuella trakasserier och övergrepp, samt att man gör städer (man får väl anta att även landsbygden här inkluderas) där flickor och kvinnor kan känna sig trygga. I sig är det här klara och tydliga mål. Men då man går in på hur begreppen ska tolkas och vilka konkreta åtgärder som ska tas för att de här målen ska uppnås, blir det, som alltid i politiken, komplicerat. Hur mäter man trygghetskänsla och hur mycket trygghetskänsla behövs för att resultatet ska vara acceptabelt? Hur mycket resurser är nog för att motarbeta övergrepp och vilka är de rätta åtgärderna? Fler skyddshem, fler poliser på gatorna, genusundervisning i skolorna, könsneutral uppfostran, strängare straff för förövare, mer övervakningskameror, eller mer pengar till arbete för pojkars psykiska välmående?

Dessa är politiska beslut, och om de ska drivas igenom, måste den rörelse (för det kan man väl ändå kalla det?) som nu uppstått också lyckas enas om vilka de rätta tillvägagångssätten är. Vi har sett att folkrörelser kan driva igenom politiska beslut om de är tillräckligt konkreta och snävt definierade – som till exempel lagen om könsneutrala äktenskap. Att få ett slut på – eller ens minska – sexuella trakasserier och övergrepp är däremot en mångfasetterad och knepig fråga, och hur den bäst ska tacklas beror till stora delar på vilken samhällssyn de olika parterna företräder. Ett tryggt och fritt samhälle med breda skyddsnät och proaktiva statliga och kommunala åtgärder kräver en stark och inflytelserik offentlig sektor. Är en sådan framtid ens möjlig i ett samhälle där konkurrenskraft och vinstdrift värderas högre än solidaritet och omtanke? Det finns feminister av alla partitillhörigheter, och uppfattningen om hur en god feministisk politik förs färgas naturligtvis av den ideologiska bakgrunden. Om inte vi feminister nu lyckas enas kring vilka frågor som ska drivas, och samlas under ett och samma baner, riskerar åtminstone de omedelbara följderna av #dammebrister-uppropet, liksom #metoo-kampanjen, att bli en besvikelse.

Kortsiktigt och politiskt är jag pessimistisk. En genomgående omvälvning av de välfärds- och rättsstrukturer som på ett avgörande sätt skulle minska på trakasserier och övergrepp kräver i min mening ett genomgripande maktskifte med röda förtecken, med fokus på förebyggande, välfärd, en stärkt offentlig sektor och en stark solidaritetsprincip. Detta maktskifte synes i dag inte vara alldeles överhängande i Finland.

Långsiktigt och kulturellt är jag optimistisk. Tystnaden är bruten och anden är ute ur flaskan. Tröskeln för att tala ut har sänkts avsevärt och det kommer att vara betydligt svårare att i framtiden dölja trakasserier bakom en tystnadens kultur. Dessutom verkar det vara fråga om en generationsförändring. De som mest högljutt opponerat sig mot metoo- och dammenbrister-uppropen har varit män i övre medelåldern eller över, som sitter fast i en förlegad patriarkal världsbild där lite tafsande på personalfesten hör till och där kvinnor nog egentligen menar ja fast de säger nej. Jag menar inte att yngre män nödvändigtvis är mindre benägna att utföra övergrepp, men av den offentliga debatten att döma har de åtminstone vett nog att vara tysta och skämmas.

En förändring måste till stånd, och vi får hoppas att ännu fler listor publiceras i Finland för att ytterligare sätta press på samhället – på männen. Vi måste få till stånd en bred diskussion om mäns beteende, uppfostran, psykiska hälsa och synen på manlighet, kvinnlighet och icke-binära könsdefinitioner. Bollen är hos oss nu.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Ny Tids utgivare Tigern rf ordnar en diskussion med temat ”Toxisk maskulinitet” torsdagen 14.12 i samband med nästa Klubb Tigern på Teater Viirus. Medverkande är bland annat Bosse Hellsten, Jamie MacDonald och Juho Pylvänäinen. Mer info på evenemangets Facebooksida.

Vill du ha mer finlandssvensk feministisk debatt och aktivism, prenumerera på tidskriften Astra!