Etikettarkiv: Alf-Erik Helsing

Förtjänstfullt om socialdemokratins kräftgång

Finlands svenska socialdemokrater var i tiderna tongivande i partiet, men har med åren marginaliserats. Denna utveckling skriver Alf-Erik Helsing om i sin andra historik över FSD. 

Alf-Erik Helsing har efter tre års arbete fått klar sin förtjänstfulla historik om verksamheten inom socialdemokratiska Finlands svenska arbetarförbund under perioden 1974-2014. Han gav 1978 tillsammans med Anna Bondestam ut en motsvarande bok om tiden 1899–1974 under rubriken Som en stubbe i en stubbåker. Den nu utgivna boken har fått titeln Med djärva tankar.

Det har från initierat håll sagts om FSA – sedan 1997 omdöpt till FSD (Finlands svenska socialdemokrater) – att förbundet varit den socialdemokratiska arbetarrörelsens samvete (Pertti Paasio). Detta påstående kan mycket väl hålla streck. Finlandssvenska socialdemokrater har otvivelaktigt haft långvariga kontaktytor mot nordiska socialliberala och socialdemokratiska politiska och intellektuella strömningar.

K A Fagerholm uppställdes som motkandidat var han inte långt ifrån att eliminera den revanschism som manifesterades av att Väinö Tanner kandiderade för ordförandeposten i partiet. Om Fagerholm med goda kontakter både till Sverige och nyvalde presidenten U K Kekkonen hade valts kunde partiet troligen ha undvikit den ökenvandring som partiet nu råkade ut för under flera år.

Efter valet av Tanner gick det ju som känt så att arbetet på att ändra inriktning fick styrfart inom partiet först då Honka-äventyret havererade 1961. Nya ordföranden Rafael Paasio framhöll på sitt eftertänksamma sätt att det är dags för en ny riktning. ”ett par streck mot vänster”.

SDP nådde sitt lågmärke i valet 1962. Men nu var sinnena rensade för den våg av nya impulser som nådde även våra breddgrader i början av 1960-talet. Förlegad auktoritetstro fick ge vika för nya vindar inom musiken, kulturlivet och politiken – också inom studentvärlden – även kallad  ”fosterlandets hopp”.

Helsing låter Ulf Sundqvist berätta om hur de av socialdemokratiska ASY uppställda studenterna Paavo Lipponen, Ilkka Taipale, Ilkka Sumu och Ulf Sundqvist i triumf invalts i studentkårens delegation. Detta skedde år 1965. Detta var ett trendbrott, tidigare hade studerande undvikit att öppet visa flagg.

Fagerholm hade fram till 1965 satt sin prägel på förbundet som ordförande i FSA under nästan trettio år. Nu var det dags för Lars ”Basse” Lindeman, riksdagsman från 1958, att ta över. Han var en ringräv som jobbat som facklig ombudsman. Socialdemokrat blev han vid fronten, där han också sårades svårt 1944. Hans beskrivning av hur kampen mot kommunisterna finansierades återges av Helsing. Pengar flöt in ”från väst – och de inhemska arbetsgivarna. Två amerikanska dollargrin med chaufförer i livré stod hela tiden parkerade utanför partibyrån.”

Basse Lindeman förstod tidens tecken och lät de nya unga krafterna jobba.

De framgångar som FSA senare kom att skörda kom tack vare 60-talsgenerationens intåg. Helsing räknar upp dem: Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D.Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius.

Ytterligare nämns Folke Sundman, Bengt Pihlström och Tom Sandlund. En som inte nämns är Nils ”Nicke” Torvalds vars intresse för mera totalitaristisk maktutövning förde honom till partiskoleutbidning i Moskva. Han ledde operationer också i hemlandet, bland annat för att eliminera Ny Tid – utan att dock lyckas …

Stor behållning har man av de intervjuer och personkrönikor med de här nämnda och många fler som tar mycket utrymme i Helsings historik. Också skildringarna av de stridsfrågor FSA var speciellt involverad i under årtiondenas gång är initierat och väldokumenterat genomförda. En långkörare i svenskspråkiga sammanhang var tv-frågan,som ju fortfarande verkar inflammerad. En annan var Folktingets roll och valet av dess fullmäktige. SFP har velat ta huvudrollen i frågor av denna art, vänsterpartierna har traditionellt velat sänka tröskeln i förhållande till folkmajoriteten.

Med facit i hand kan det sägas att de små men viktiga steg som Finland tog mot större självständighet i handelspolitiken, till exempel vid anslutningen till EFTA och senare avtalet med EEC i början av 1970-talet, ökade beredskapen för den globalisering som i vågor svept in över Finlands ekonomi.

1970-talet var en framgångssaga för vänsteridéer som ledde till välfärdssamhällets utveckling med grundskolan som den viktigaste grundstenen. Föregående decennium hade gett folket ett arbetspensions- och ett sjukförsäkringssystem som ökade tryggheten på ett avgörande sätt.

Jacob Söderman valdes till ordförande på vågtoppen 1976. FSA hade en glansperiod med 80 partiavdelningar och 3 654 medlemmar. Förbundet fick ministerposter, och 1979 nådde FSA:s kandidater ett rekordantal röster i riksdagsvalet: 36 439.

Redan 1976 hade en varnande röst hörts: ”… en passiverande klyfta öppnat sig mellan dem som hade makten och/eller kunskapen och föreningsaktivisterna, som ofta kände sig hjälplösa inför maktens strålglans och kunskapens mystik” (Lars D. Eriksson). Kanske ”Lala” hade inspirerats av Martin Luther Kings ord:

”We need leaders not in love with money but in love with justice, not in love with publicity but in love with humanity.”

Under 1980-talet ledde den ekonomiska utvecklingen till en hybris med sin kulmen då samlingspartiet blev statsministerparti 1987. Överhettningen i ekonomin kombinerat med bortfallet av den bilaterala handeln ledde till en katastrofal depression i början av 1990-talet. Det kapital och kunnande som under 1900-talet ackumulerats i handelskonglomerat, försäkringsbolag, banker och byggkoncerner gick vänstern ur händerna.

Trots motgångarna lyckades socialdemokraterna efter Mauno Koivisto 1982–1994 hålla presidentposten i tre perioder om också med betydligt begränsade maktbefogenheter under åren 1994–2012. Förlusten av förtroendekapital drabbade också FSA. Sextiotalisterna hade till en del maktpåliggande uppdrag, men positionerna i Helsingfors, Åboland och Österbotten har svikit och numera har FSD endast Maarit Feldt-Ranta i riksdage invald från Nyland.

Politisk verksamhet på gräsrotsnivå har helt ändrat karaktär. Ensaksrörelser och projekt har kommit in, och kräftgången beträffande FSD:s slagkraft ser ut att fortsätta. Anrika Arbetarbladet har redan i flera år getts ut endast digitalt. Det nära samarbetet med den fackliga sektorn har mer eller mindre upphört. Om förbundet kan vända utvecklingen med hjälp av sociala media enligt till exempel Trumps modell får framtiden utvisa.

Roy Wenman

Alf-Erik Helsing:
Med djärva tankar. Finlandssvensk
socialdemokrati 1974–2014.
Finlands svenska
socialdemokrater, 2017.

Ett gapskratt rakt upp i kälkborgerlighetens ansikte

Lars D. Eriksson har läst Atos – en vänbok om hans gamla vän och inspirationskälla, journalisten, aforistikern, politikern och framför allt filosofen Atos Wirtanen.

Yrsa Stenius rubricerar sitt bidrag till den nyligen utkomna vänboken Atos med en formulering som bättre än någon annan motsvarar den bild av Atos Wirtanen som vi ännu levande utan reservationer kan omfatta. Ingen kan glömma hans skratt och ingen kan ifrågasätta hans genuina avsky för det kälkborgerliga. Atos var för oss alla en förebild: han var en oändligt litterärt och filosofiskt bildad man, han var en ypperlig aforistiker, han var en egenartad socialist på sitt eget atoska vis (det fanns någonting av Långbergsöda över hans fria tolkning av marxismen), han var politiker men med saknade den banala pragmatism som alltför ofta präglar dagspolitikens utövare.

Framförallt var han en inspirations- och glädjekälla för alla dem som hade förmånen att umgås med honom, antingen på restaurangen Kosmos eller något annat näringsställe, hemma hos honom tillsammas med ”regeringen” Irja i filosoflyan på Bergmansgatan eller på hans sommartillhåll i Lemland och Saltvik, där hans leklust, som var stor också i hufvudstaden, i de åländska hemknutarna tog sig gigantiska proportioner. Jag kommer till exempel aldrig att glömma den sommar vi – min dåvarande fru och jag – vistades på sommarstället vid Bertbyvik i Saltvik efter en längre kvällsvard mitt i natten väcktes av Atos som hade hört (sett?) spöken i köket. Vi uppmanades alla tåga ut och söka upp spöket i husets källare där det sannolikt gömde sig. Tyvärr hade det av allt att döma flytt. På förmiddagen följande dag tvingades vi att med en liten roddbåt ta oss ut till Hamnholmen som inte låg långt ut till havs. Ingen av oss visste varför just Hamnholmen var vårt resemål. Väl framme visade det sig att Atos ville att vi från en klippa på holmen skulle ägna oss åt att rulla ”vräkstenar” i havet. Det gjorde vi under cirka en timme. Därefter rodde vi tillbaka till stugan. Syftet med den resan var att Atos sannolikt ville återuppleva sina barndomsminnen. Eller försökte han dränka det försvunna spöket?

Vid sidan om

Vänboken till Atos är en liten guldgruva både för dem som upplevt Atos och för dem som är intresserade av en av de mest originella och vidsynta filosofer det finländska samhället upplevt under 1900-talet. Jag tror faktiskt han själv helst ville beskriva sig som filosof, även om han var medveten om att han var en mycket fin  aforistiker. Han var trots allt inte beredd att jämföra sig med Diktonius som i många avseenden var hans litterära idol. Häri liknande han Björling som inte heller ens kunde komma på tanken att bli jämställd med Diktonius.

Atos var politiker och samhällsdebattör liksom ”vid sidan om”. Alf-Erik Helsings bidrag När bröder ej förlikas är i det avseendet ett av de intressantaste i boken. Han ger en bild av det som man kunde kalla Atos politiska utvecklingsgång från socialdemokratisk tannerian till folkdemokrat och enhetssocialist. Det är samtidigt en beskrivning av socialdemokratins splittring efter andra världskriget och av hur två olika personlighetstyper (Atos och Fagerholm, idealisten och pragmatikern) med nästan inre nödvändighet måste hamna på kollisionskurs. Fagerholm var – liksom Atos – litterärt mycket bevandrad, framförallt i finlandssvensk littteratur. Han sinne för humor var oslagbart. Jag vet det, eftersom jag några gånger drabbades av den. Men medan Fagerholm var slagfärdig och lätt elak, var Atos lekfull och glad – utom då han hade sina fåtaliga koleriska anfall, vilka alla hängde samman med motpartens ideologiska eller filosofiska stupiditet, som Atos såg det.

Marxismen

Atos utveckling till övertygad marxist, ett ord jag verkligen har svårt att använda i detta sammanhang, tog av allt att döma sin början först efter brytningen med socialdemokratin. Det är alltså ingen tillfällighet att han på äldre dagar beklagade sig över att han alltför sent på allvar bekantat sig med Lenins skrifter. Det är nämligen svårt att hitta några leninistiska influenser i hans tidgare produktion, för att inte säga hur svårt det är att hitta några spår av leninism i hans politiska verksamhet. Leninboken blir därför, åtminstone för mig, ett mysterium. Men vi får förstås inte glömma Atos fascination för ”stora män”: Strindberg, Nietzsche – och Stalin! Radiotalet efter Stalins död är och förblir något som vi Atos-beundrare aldrig kommer att förstå. Inte ett ord om de politiska förföljelserna, inte ett ord om diktaturen …

Men en sak är klar: uttrycket ”och så vidare, och så vidare” som Atos använde då han märkte att han börjat tala om självklarheter och/eller då han ville avbryta någon som alltför länge ägnade sig åt trivialiter användes i tiderna ständigt av ingen mindre än Lenin. I den meningen fortlever leninismen ännu i många av oss. Tack vare Atos. Svante Lundgrens bidrag Atos och de judiska flyktingarna är en annan text som sannolikt ger många en inblick i ett politiskt engagemang, både under andra världskriget och därefter, som tyvärr blivit alltför litet uppmärksammat. Jag går inte här in på alla de skeden där Atos verkade både som försvarare av de utvisningshotade judarna i Finland och senare för den judiska staten. Lundgrens artikel som i sammanhanget är aningen lång ger en utförlig bild av hur djupt Atos var involverad i denna humanitära och delvis politiska fråga. För oss från en senare generation var det helt enkelt en omöjligt att ens ta upp till diskussion det såkallade Palestinaproblemet. Då, om inte förr, blev Atos kolerisk. Själv beslöt jag mig för att inte med ett ord tangera frågan. Och jag var säkert inte ensam här. I fråga om Israel och Palestina var Atos och Fagerholm på exakt samma linje: också Fagerholm blev uppriktigt förbannad om man ens ville diskutera den israeliska statens agerande i Palestina. Det är något jag ännu idag hyser en stor respekt för.

Hemma hos sig själv

Claes Anderssons En droppe morgondagg… och Gustaf Widéns Hemma hos sig själv är de två bidrag som kanske bäst försöker ge en bild av personen och människan Atos. Andersson skriver att det enligt Atos inte förelåg någon motsättning mellan känsla och analys (själv skulle jag säga mellan känsla och förnuft). Om det är något som jag i djupet av min själ lärt mig av filosofen Atos så är det just detta: det är ett av de senaste århundradenas största misstag att tro att vi kan skilja dessa två åt. Atos själv är det bästa exemplet på att den dikotomin inte är hållbar. Jag tror att det är just därför vi alltid kommer att minnas honom.

Widén fäster sig i sitt bidrag vid en annan sida av människan Atos. Han citerar aforismen ”Det finnes till sist ingen säkrare väg än att följa sina djärvaste impulsers äventyrlighet. Det gäller att förbli hemma – hos sig själv. Och att äga modet till  självbejakelse i de avgörande ögonblicken”. Det är inte många som lyckas leva upp  till den föresatsen. Strindberg gjorde det, Nietzsche gjorde det. Och Atos gjorde det. Han var en klok karl, som byborna i Långbergsöda sade.

I motsats till Widen, som deklarerar att Atos som politisk tänkare knappast efter  realsocialismens sammanbrott kommer att återupptäckas, vill jag hävda: Det kan vi inte veta. Utopierna har inte dött. De dör först då människosläktet dött. Drömmen om ett samhälle och en värld där människorna kan utveckla alla sina inre resurser och viljan till makt ersatts av driften till form, det vill säga kultur och frihet, kommer aldrig att förlora sin förnyande kraft.

Lars D. Eriksson

Christina Andersson & Claes Anderssin (red): ATOS – en vänbok. PQR, 2012

Fotnot: Det som Lars D. Eriksson glömmer att nämna i sin recension – för hans generation är det naturligtvis en självklarhet – är att Atos Wirtanen alltså var chefredaktör

Fusionen sätter tryck på mindre förlag

Söderströms och Schildts slår ihop sina förlagspåsar. Konkurrensen minskar i det finlandssvenska litterära rummet. Men än finns envisa småförläggare som värderar passionen för boken och texten högre än profiten.

I en grå stuga i utkanten av Mariehamn lyser flitens lampa i januarimörkret. Här jobbar förläggare Ben Johans med en bok om Atos Wirtanen som kommer ut på PQR-kultur under våren.

– Atos var en av de stora tänkarna i Finland från krigstiden och framåt, säger Ben Johans.

Han beskriver Wirtanen som intellektuell, journalist, riksdagsman och uppvuxen i en stor sykonskara i Långbergsöda, Saltvik, på Åland. På ett gammalt familjefoto som Ben Johans hittat (se nästa sida) ser man Atos läsande, med fokuserad blick, medan hans syskon leker, sjunger och spelar instrument runtomkring honom. Bilden kommer att användas i Atos – en vänbok där Gustaf Widén, Yrsa Stenius, Claes Andersson, Alf-Erik Helsing och andra skribenter skriver om Wirtanen. Redaktörer för boken är Claes och Christina Andersson.

I elva år har Ben Johans gett ut böcker på sitt lilla förlag. Alltid böcker han själv är intresserad av.

– Förstås försöker jag också hitta sånt som är kommersiellt gångbart, men om jag inte själv känner att ett manuskript intresserar mig så tackar jag nej direkt.

Runebergspristagaren och Finlandiaprisnominerade Agneta Ara skulle visa sig vara både kommersiellt gångbar och helt i Ben Johans smak.

– Jag läste kanske tio sidor av Det har varit kallt i Madrid och ringde henne direkt. Hennes formuleringsförmåga är helt otrolig. På en vecka sålde boken 900 exemplar – under en månad före julen 2007 hela 3000 böcker. Nu arbetar Ben Johans med Agneta Aras nästa bok.

– Det är en stor ära för mig att hon vill komma ut på PQR igen.

Eftermiddagarna med Ricky Nelson kommer ut i höst och är en svart komedi som till största delen utspelar sig i ett hyreshus i Helsingfors. Där bor änkefrun von Fieandt, strax över hundra år gammal. Hon lever ensam och för att sköta sitt sociala liv tillbringar hon dagarna i hyreshusets hiss, där hon umgås med alla som åker upp och ner.

från fiskodlare till förläggare

Förlaget PQR-kultur föddes ur en kulturtidskrift med samma namn, som drevs av Bens bror Tom Johans. När Tom avled såg Ben till att ge ut det nummer som fanns färdigställt i broderns dator. Kort därefter hörde författaren Leo Löthman av sig. Han hade fått sin nya bok Tangofästningen refuserad på de etablerade förlagen och undrade om inte PQR-kultur kunde ge ut den.

– Så gick jag från att ha varit fiskodlare till att bli kulturtidskriftsredaktör och sedan förläggare.

Den nyblivne förläggaren prövade sig fram. För Tangofästningen gav han Löthman 30 procents arvode, men insåg sedan att en sådan generositet inte skulle fungera i längden. Mariehamnstryckerierna övergavs också till förmån för tryckerier i Litauen och Estland.

– Jag snubblade in på ett bananskal och visste ingenting, men man lär sig, och passionen växer sig starkare.

Löthmans böcker utkommer fortsättningsvis på PQR och står för en stor del av förlagets inkomster. I höstas översattes Löthmans debutroman Varför inte Tile? (Sahlgrens förlag, 1992) till norska och till våren ges också hans senaste bok Transportflotte Speer (PQR, 2011) ut i Norge.

– Inte blir man rik på det här, men i elva år har jag klarat av att gå runt utan att behöva tillföra eget kapital.

säljer mer i sverige

För ett litet förlag är det en utmaning att överhuvudtaget synas och få böckerna recenserade på större kultursidor. Distributionen har Ben Johans jobbat hårt med. Böckerna finns på alla de större internetbokhandlarna och skickas smidigt ut från lager i Esbo och Morgongåva i Sverige. Faktum är att PQR säljer fler böcker i Sverige än i Finland. De svenska biblioteken är återkommande kunder.

När nu Söderströms och Schildts förlag slås samman befarar många att det innebär att utrymmet för smalare litteratur och debutanter kan krympa ytterligare. Samtidigt ökar trycket på de små förlagen.

– Tidigare kunde de som blev refuserade på Söderströms gå till Schildts, eller tvärtom, men redan idag är det i princip samma förlag.

När tröskeln till de etablerade förlagens finrum höjs får författarna ta sina manuskript någon annanstans. Ett exempel är den etablerade författaren Thomas Brunell som snart kommer ut med sin nya roman Eutanasi på PQR.

Varje vecka dimper det ner åtminstone ett tjockt manuskript i postlådan. Ibland får Ben Johans ta hjälp av andra för att hinna läsa allt. Varje år kommer mellan tio och tolv titlar ut på PQR – trots att det är ett enmansförlag. Helst skulle Johans halvera antalet, för att orka och hinna jobba mera med varje projekt. Han strävar efter att ta med åtminstone en debutant varje år.

– De små förlagen behövs inte bara för mångfalden: de är också en plantskola för författare. I och med förlagsfusionen befarar jag att debutanter kommer att få det ännu svårare.

För att tackla den uppkomna situationen diskuterar PQR och de andra mindre förlagen i Svenskfinland nu ett närmare samarbete. Ännu finns inga konkreta planer, men alla är överens om vikten att hålla ihop.

– Tillsammans är vår utgivning ungefär lika stor som Söderströms och Schildts, och minst lika viktig.

kvaliteten segrar

Utvecklingen till trots är Ben Johans optimist. Han är själv ett bevis på att det finns utrymme också för mindre aktörer i den finlandssvenska förlagsbranschen, och är övertygad om att kvaliteten segrar i längden.

– Böcker är en passion. Det kommer alltid att finnas envisa förläggare som brinner för vad de gör och som vill jobba för den passionen.

Utanför förlagsboden har dagen ljusnat. Posten som Ben Johans väntat på har kommit och han går raskt mot brevlådan. Utan att titta på breven och den övriga posten bläddrar han fram till Hufvudstadsbladets kultursidor och recensionen av Sonja Nordenswans Zimbardien.

– ”Komplexa karaktärer och förvecklingar”. Det låter ju bra, säger förläggaren belåtet.

 

Text & foto: Axel Kronholm