Etikettarkiv: Alf-Erik Helsing

Ett gapskratt rakt upp i kälkborgerlighetens ansikte

Lars D. Eriksson har läst Atos – en vänbok om hans gamla vän och inspirationskälla, journalisten, aforistikern, politikern och framför allt filosofen Atos Wirtanen.

Yrsa Stenius rubricerar sitt bidrag till den nyligen utkomna vänboken Atos med en formulering som bättre än någon annan motsvarar den bild av Atos Wirtanen som vi ännu levande utan reservationer kan omfatta. Ingen kan glömma hans skratt och ingen kan ifrågasätta hans genuina avsky för det kälkborgerliga. Atos var för oss alla en förebild: han var en oändligt litterärt och filosofiskt bildad man, han var en ypperlig aforistiker, han var en egenartad socialist på sitt eget atoska vis (det fanns någonting av Långbergsöda över hans fria tolkning av marxismen), han var politiker men med saknade den banala pragmatism som alltför ofta präglar dagspolitikens utövare.

Framförallt var han en inspirations- och glädjekälla för alla dem som hade förmånen att umgås med honom, antingen på restaurangen Kosmos eller något annat näringsställe, hemma hos honom tillsammas med ”regeringen” Irja i filosoflyan på Bergmansgatan eller på hans sommartillhåll i Lemland och Saltvik, där hans leklust, som var stor också i hufvudstaden, i de åländska hemknutarna tog sig gigantiska proportioner. Jag kommer till exempel aldrig att glömma den sommar vi – min dåvarande fru och jag – vistades på sommarstället vid Bertbyvik i Saltvik efter en längre kvällsvard mitt i natten väcktes av Atos som hade hört (sett?) spöken i köket. Vi uppmanades alla tåga ut och söka upp spöket i husets källare där det sannolikt gömde sig. Tyvärr hade det av allt att döma flytt. På förmiddagen följande dag tvingades vi att med en liten roddbåt ta oss ut till Hamnholmen som inte låg långt ut till havs. Ingen av oss visste varför just Hamnholmen var vårt resemål. Väl framme visade det sig att Atos ville att vi från en klippa på holmen skulle ägna oss åt att rulla ”vräkstenar” i havet. Det gjorde vi under cirka en timme. Därefter rodde vi tillbaka till stugan. Syftet med den resan var att Atos sannolikt ville återuppleva sina barndomsminnen. Eller försökte han dränka det försvunna spöket?

Vid sidan om

Vänboken till Atos är en liten guldgruva både för dem som upplevt Atos och för dem som är intresserade av en av de mest originella och vidsynta filosofer det finländska samhället upplevt under 1900-talet. Jag tror faktiskt han själv helst ville beskriva sig som filosof, även om han var medveten om att han var en mycket fin  aforistiker. Han var trots allt inte beredd att jämföra sig med Diktonius som i många avseenden var hans litterära idol. Häri liknande han Björling som inte heller ens kunde komma på tanken att bli jämställd med Diktonius.

Atos var politiker och samhällsdebattör liksom ”vid sidan om”. Alf-Erik Helsings bidrag När bröder ej förlikas är i det avseendet ett av de intressantaste i boken. Han ger en bild av det som man kunde kalla Atos politiska utvecklingsgång från socialdemokratisk tannerian till folkdemokrat och enhetssocialist. Det är samtidigt en beskrivning av socialdemokratins splittring efter andra världskriget och av hur två olika personlighetstyper (Atos och Fagerholm, idealisten och pragmatikern) med nästan inre nödvändighet måste hamna på kollisionskurs. Fagerholm var – liksom Atos – litterärt mycket bevandrad, framförallt i finlandssvensk littteratur. Han sinne för humor var oslagbart. Jag vet det, eftersom jag några gånger drabbades av den. Men medan Fagerholm var slagfärdig och lätt elak, var Atos lekfull och glad – utom då han hade sina fåtaliga koleriska anfall, vilka alla hängde samman med motpartens ideologiska eller filosofiska stupiditet, som Atos såg det.

Marxismen

Atos utveckling till övertygad marxist, ett ord jag verkligen har svårt att använda i detta sammanhang, tog av allt att döma sin början först efter brytningen med socialdemokratin. Det är alltså ingen tillfällighet att han på äldre dagar beklagade sig över att han alltför sent på allvar bekantat sig med Lenins skrifter. Det är nämligen svårt att hitta några leninistiska influenser i hans tidgare produktion, för att inte säga hur svårt det är att hitta några spår av leninism i hans politiska verksamhet. Leninboken blir därför, åtminstone för mig, ett mysterium. Men vi får förstås inte glömma Atos fascination för ”stora män”: Strindberg, Nietzsche – och Stalin! Radiotalet efter Stalins död är och förblir något som vi Atos-beundrare aldrig kommer att förstå. Inte ett ord om de politiska förföljelserna, inte ett ord om diktaturen …

Men en sak är klar: uttrycket ”och så vidare, och så vidare” som Atos använde då han märkte att han börjat tala om självklarheter och/eller då han ville avbryta någon som alltför länge ägnade sig åt trivialiter användes i tiderna ständigt av ingen mindre än Lenin. I den meningen fortlever leninismen ännu i många av oss. Tack vare Atos. Svante Lundgrens bidrag Atos och de judiska flyktingarna är en annan text som sannolikt ger många en inblick i ett politiskt engagemang, både under andra världskriget och därefter, som tyvärr blivit alltför litet uppmärksammat. Jag går inte här in på alla de skeden där Atos verkade både som försvarare av de utvisningshotade judarna i Finland och senare för den judiska staten. Lundgrens artikel som i sammanhanget är aningen lång ger en utförlig bild av hur djupt Atos var involverad i denna humanitära och delvis politiska fråga. För oss från en senare generation var det helt enkelt en omöjligt att ens ta upp till diskussion det såkallade Palestinaproblemet. Då, om inte förr, blev Atos kolerisk. Själv beslöt jag mig för att inte med ett ord tangera frågan. Och jag var säkert inte ensam här. I fråga om Israel och Palestina var Atos och Fagerholm på exakt samma linje: också Fagerholm blev uppriktigt förbannad om man ens ville diskutera den israeliska statens agerande i Palestina. Det är något jag ännu idag hyser en stor respekt för.

Hemma hos sig själv

Claes Anderssons En droppe morgondagg… och Gustaf Widéns Hemma hos sig själv är de två bidrag som kanske bäst försöker ge en bild av personen och människan Atos. Andersson skriver att det enligt Atos inte förelåg någon motsättning mellan känsla och analys (själv skulle jag säga mellan känsla och förnuft). Om det är något som jag i djupet av min själ lärt mig av filosofen Atos så är det just detta: det är ett av de senaste århundradenas största misstag att tro att vi kan skilja dessa två åt. Atos själv är det bästa exemplet på att den dikotomin inte är hållbar. Jag tror att det är just därför vi alltid kommer att minnas honom.

Widén fäster sig i sitt bidrag vid en annan sida av människan Atos. Han citerar aforismen ”Det finnes till sist ingen säkrare väg än att följa sina djärvaste impulsers äventyrlighet. Det gäller att förbli hemma – hos sig själv. Och att äga modet till  självbejakelse i de avgörande ögonblicken”. Det är inte många som lyckas leva upp  till den föresatsen. Strindberg gjorde det, Nietzsche gjorde det. Och Atos gjorde det. Han var en klok karl, som byborna i Långbergsöda sade.

I motsats till Widen, som deklarerar att Atos som politisk tänkare knappast efter  realsocialismens sammanbrott kommer att återupptäckas, vill jag hävda: Det kan vi inte veta. Utopierna har inte dött. De dör först då människosläktet dött. Drömmen om ett samhälle och en värld där människorna kan utveckla alla sina inre resurser och viljan till makt ersatts av driften till form, det vill säga kultur och frihet, kommer aldrig att förlora sin förnyande kraft.

Lars D. Eriksson

Christina Andersson & Claes Anderssin (red): ATOS – en vänbok. PQR, 2012

Fotnot: Det som Lars D. Eriksson glömmer att nämna i sin recension – för hans generation är det naturligtvis en självklarhet – är att Atos Wirtanen alltså var chefredaktör

Fusionen sätter tryck på mindre förlag

Söderströms och Schildts slår ihop sina förlagspåsar. Konkurrensen minskar i det finlandssvenska litterära rummet. Men än finns envisa småförläggare som värderar passionen för boken och texten högre än profiten.

I en grå stuga i utkanten av Mariehamn lyser flitens lampa i januarimörkret. Här jobbar förläggare Ben Johans med en bok om Atos Wirtanen som kommer ut på PQR-kultur under våren.

– Atos var en av de stora tänkarna i Finland från krigstiden och framåt, säger Ben Johans.

Han beskriver Wirtanen som intellektuell, journalist, riksdagsman och uppvuxen i en stor sykonskara i Långbergsöda, Saltvik, på Åland. På ett gammalt familjefoto som Ben Johans hittat (se nästa sida) ser man Atos läsande, med fokuserad blick, medan hans syskon leker, sjunger och spelar instrument runtomkring honom. Bilden kommer att användas i Atos – en vänbok där Gustaf Widén, Yrsa Stenius, Claes Andersson, Alf-Erik Helsing och andra skribenter skriver om Wirtanen. Redaktörer för boken är Claes och Christina Andersson.

I elva år har Ben Johans gett ut böcker på sitt lilla förlag. Alltid böcker han själv är intresserad av.

– Förstås försöker jag också hitta sånt som är kommersiellt gångbart, men om jag inte själv känner att ett manuskript intresserar mig så tackar jag nej direkt.

Runebergspristagaren och Finlandiaprisnominerade Agneta Ara skulle visa sig vara både kommersiellt gångbar och helt i Ben Johans smak.

– Jag läste kanske tio sidor av Det har varit kallt i Madrid och ringde henne direkt. Hennes formuleringsförmåga är helt otrolig. På en vecka sålde boken 900 exemplar – under en månad före julen 2007 hela 3000 böcker. Nu arbetar Ben Johans med Agneta Aras nästa bok.

– Det är en stor ära för mig att hon vill komma ut på PQR igen.

Eftermiddagarna med Ricky Nelson kommer ut i höst och är en svart komedi som till största delen utspelar sig i ett hyreshus i Helsingfors. Där bor änkefrun von Fieandt, strax över hundra år gammal. Hon lever ensam och för att sköta sitt sociala liv tillbringar hon dagarna i hyreshusets hiss, där hon umgås med alla som åker upp och ner.

från fiskodlare till förläggare

Förlaget PQR-kultur föddes ur en kulturtidskrift med samma namn, som drevs av Bens bror Tom Johans. När Tom avled såg Ben till att ge ut det nummer som fanns färdigställt i broderns dator. Kort därefter hörde författaren Leo Löthman av sig. Han hade fått sin nya bok Tangofästningen refuserad på de etablerade förlagen och undrade om inte PQR-kultur kunde ge ut den.

– Så gick jag från att ha varit fiskodlare till att bli kulturtidskriftsredaktör och sedan förläggare.

Den nyblivne förläggaren prövade sig fram. För Tangofästningen gav han Löthman 30 procents arvode, men insåg sedan att en sådan generositet inte skulle fungera i längden. Mariehamnstryckerierna övergavs också till förmån för tryckerier i Litauen och Estland.

– Jag snubblade in på ett bananskal och visste ingenting, men man lär sig, och passionen växer sig starkare.

Löthmans böcker utkommer fortsättningsvis på PQR och står för en stor del av förlagets inkomster. I höstas översattes Löthmans debutroman Varför inte Tile? (Sahlgrens förlag, 1992) till norska och till våren ges också hans senaste bok Transportflotte Speer (PQR, 2011) ut i Norge.

– Inte blir man rik på det här, men i elva år har jag klarat av att gå runt utan att behöva tillföra eget kapital.

säljer mer i sverige

För ett litet förlag är det en utmaning att överhuvudtaget synas och få böckerna recenserade på större kultursidor. Distributionen har Ben Johans jobbat hårt med. Böckerna finns på alla de större internetbokhandlarna och skickas smidigt ut från lager i Esbo och Morgongåva i Sverige. Faktum är att PQR säljer fler böcker i Sverige än i Finland. De svenska biblioteken är återkommande kunder.

När nu Söderströms och Schildts förlag slås samman befarar många att det innebär att utrymmet för smalare litteratur och debutanter kan krympa ytterligare. Samtidigt ökar trycket på de små förlagen.

– Tidigare kunde de som blev refuserade på Söderströms gå till Schildts, eller tvärtom, men redan idag är det i princip samma förlag.

När tröskeln till de etablerade förlagens finrum höjs får författarna ta sina manuskript någon annanstans. Ett exempel är den etablerade författaren Thomas Brunell som snart kommer ut med sin nya roman Eutanasi på PQR.

Varje vecka dimper det ner åtminstone ett tjockt manuskript i postlådan. Ibland får Ben Johans ta hjälp av andra för att hinna läsa allt. Varje år kommer mellan tio och tolv titlar ut på PQR – trots att det är ett enmansförlag. Helst skulle Johans halvera antalet, för att orka och hinna jobba mera med varje projekt. Han strävar efter att ta med åtminstone en debutant varje år.

– De små förlagen behövs inte bara för mångfalden: de är också en plantskola för författare. I och med förlagsfusionen befarar jag att debutanter kommer att få det ännu svårare.

För att tackla den uppkomna situationen diskuterar PQR och de andra mindre förlagen i Svenskfinland nu ett närmare samarbete. Ännu finns inga konkreta planer, men alla är överens om vikten att hålla ihop.

– Tillsammans är vår utgivning ungefär lika stor som Söderströms och Schildts, och minst lika viktig.

kvaliteten segrar

Utvecklingen till trots är Ben Johans optimist. Han är själv ett bevis på att det finns utrymme också för mindre aktörer i den finlandssvenska förlagsbranschen, och är övertygad om att kvaliteten segrar i längden.

– Böcker är en passion. Det kommer alltid att finnas envisa förläggare som brinner för vad de gör och som vill jobba för den passionen.

Utanför förlagsboden har dagen ljusnat. Posten som Ben Johans väntat på har kommit och han går raskt mot brevlådan. Utan att titta på breven och den övriga posten bläddrar han fram till Hufvudstadsbladets kultursidor och recensionen av Sonja Nordenswans Zimbardien.

– ”Komplexa karaktärer och förvecklingar”. Det låter ju bra, säger förläggaren belåtet.

 

Text & foto: Axel Kronholm