Etikettarkiv: Alice Cooper

Det udda tjusar på Tuska

För en som varje år vallfärdar till metalfestivalen Tuska i Helsingfors är jag förvånansvärt ointresserad av metal till vardags. Metal hörde liksom inte till min arsenal då jag växte upp. Medan mina metalhead-kompisar lyssnade på Metallica, Megadeth, Slayer och Pantera, och klassens black metal-entusiast på norska gossar som brände kyrkor, höll jag mig till hårdrock av typen Guns N’ Roses, Alice Cooper och Hanoi Rocks, kryddat med lite bluesrock, punk och under en svag period till och med techno.

Det var egentligen först då jag närmade mig 25 som jag på allvar började ta till mig metal i och med en musikblogg som jag drev, och var så illa tvungen att lära mig urskilja nyanserna mellan thrash, death, black och speed metal, metalcore, för att inte tala om den folk- eller den symfoniska metallens alla subenrer. Den första festivalen jag på riktigt var ackreditrad till för bloggen var, om jag inte missminner mig, just Tuska år 2009, och ställdes då genast öga mot öga med en av de stora legenderna inom black metal, norska Immortal. Det var en konsert som slog mig som en slägga i huvudet, och plötsligt begrep jag skönheten med denna form av extremmetal – hur det gick att finna lager efter lager av melodier, rytmer och krokar i något som om man bara råkade höra det i förbifarten mest skulle låta som okontrollerat oväsen. Plötsligt hörde jag stenhårda, svängiga, medryckande rocklåtar där jag tidigare mest hört bröl.

Plågade miner med Avantasias Tobias Sammet t.h, och och gästvokalisten Ronnie Atkins från Pretty Maids.
Plågade miner med Avantasias Tobias Sammet t.h, och och gästvokalisten Ronnie Atkins från Pretty Maids.

Fortfarande är det metalmusikens lite udda avarter som mest tjusar mig, och det är därför det är så givande att gå på Tuska – det är en festival som gräver djupare efter intressanta artister för den verkliga metalkonnässören än det dussintal av andra ”rock”-festivaler i Finland som ofta i praktiken blir metalfestivaler, som till exempel South Park Festival i Tammerfors som jag besökte för några veckor sedan. Tuska har under de gångna 15 åren hållit sin profil: man bjuder varje år in några utländska stjärnnamn, både gamla klassiker och nyare storheter, så även i år. På andra festivaler kunde thrash metal-legender som Testament eller Anthrax vara självskrivna huvudakter, men på Tuska får de spela andra fiol. Fredagens huvudartist heter Avantasia, ett tyskt band som spelar melodisk falsettmetal i Helloweens hero metal-anda. Frontmannen Tobias Sammet är kanske mer känd från Edguy, och i sig hade bandet kanske inte riktigt burit huvudartistens mantel, men giget fylls av idel gästartister, bland annat just Helloweens sångare Michael Kiske, och Eric Martin, känd från Mr. Big. Musiken är kanske en aning på den ”lättare” sidan för Tuskas publik, men publiken verkar ändå stortrivas.

Lördagens huvudartist är ändå den alla väntar på, nämligen svenska Ghost. Ghost är egentligen inte ett metalband, utan musikaliskt rör sig musiken snarare inom ramarna för 1980-90-talshårdrock, tänk till exempel Alice Coopers Trash- och Hey Stoopid-skivor, blandat med Kula Shakers melodiösa pompösitet och väna sång, samt Black Sabbaths klassiska, bombastiska heavy, så är ni nånstans på rätt spår. Upplägget är tämligen barnsligt, på det sätt som tilltalar vänner av skräckfilmer och olika former av teatralisk chockrock: bandet leds av anti-påven Papa Emeritus, i en tätt sittande latexmask målad som en dödskalle inspirerad av skurkarna i Indiana Jones-filmen Temple of Doom. Resten av bandet består av ”Nameless Ghouls” i ansiktsmasker. På samma sätt som tidiga Slipknot eller Lordi, är idén att hålla medlemmarnas identiteter hemliga. Bandet har också lyckats överraskande väl med det under de gångna fem åren – även om spekulationer online har rätt klart för sig vilka semi-kända svenska musiker det rör sig om.

Papa Emeritus III i Ghost.
Papa Emeritus III i Ghost.

Ghost vann i år lite överraskande en Grammy för ”Best Metal Performance” för sin låt Cirice och klådde bland annat storheter som ovan nämnda Slipknot och Lamb of God. I en intervju har en av de namnlösa spökena medgett att bandets mål är att bli ett arenaband, vilket skulle vara en verklig bedrift av ett metalband i dagens läge. Denna ambition har synts redan sedan starten, och Ghost är mer än något annat stora underhållare, och för stor underhållning av den typ som bandet sysslar med krävs också en stor scen och stora pengar. Men med den meteroriska fart som Ghost skjutit i höjden under sin relativt korta existens, är inget omöjligt. Framför allt därför att låtarna och musiken håller, det här är sist och slutligen stadionrock av det gamla stuket. Det sköna med Ghost är också att dess musik och lyrik ofta har en samhällelig underton: skalar man bort den uppenbara satanistiska teaterfernissan och läser lite mellan raderna, hittar man en överraskande samhällsmedveten lyrik som tar ställning till – eller snarare diskuterar kring – religion, feminism, patriararkatet, människans natur, krig och fred och så vidare. Men som god underhållningskonst överskuggar detta aldrig show-aspekten, speciellt inte live, då de bombastiska refrängerna klingar: ”Belial! Behemoth! Beelzebub! Asmodeus! Satanas! Lucifer!” ur bandets hitlåt Year Zero, eller den satanistiska lovsången He Is, som lånar kärleksballadens musikaliska form och kombinerar den med den religiösa lovsången, må vara att målet är Satan snarare än Gud.

Läspaus vid stora scenens kravallstängsel i väntan på nästa band.
Läspaus vid stora scenens kravallstängsel i väntan på nästa band.

På senare tider är det främst popartister som Lady Gaga och Miley Cyrus som ruskat om i de moraliska buskarna, då främst med sin sexualitet och olika mode-statements (alla minns väl Gagas kotlett-klänning). Men vi får gå 20 år tillbaka i tiden och till Marilyn Manson för att hitta en artist som på allvar framfört sin samhällskritik, om man vill kalla den för sådan, via religiösa symboler. Manson var en chockrockare i ordets sanna bemärkelse, på samma sätt som Alice Cooper och David Bowie 35 år före honom. Manson använde ändå sällan explicit satanistisk lyrik, utan hans låtar handlade ofta mer om tonårsangst eller kommenterade olika samhällsfenomen, också religion, naturligtvis. Det var snarare Mansons estetik som fick konservativa kristna och andra grupper att resa ragg. Manson suddade friskt ut könsroller och kombinerade morbid äckel-estetik med sexualitet, religion och våld. Inte sällan anammade han religiös symbolik i scenografi och dräktval och har uppträtt som både påve och nunna. Kristna organisationer, speciellt i USA, har också protesterat mot Ghost och dess tematik, som är betydligt mer explicit satanistisk än Mansons, men uppståndelsen har blivit betydligt mindre. Dels, naturligtvis, på grund av att Ghost inte ännu nått samma mainstreamkändisskap som Manson, men också för att Ghost är så uppenbart harmlöst och gör vad de gör med en gigantisk glimt i ögat, vilket också skiljer dem från många av de seriöst satanistiska black metal-banden som finns ute på marknaden.
Hursomhelst gör Ghost en just så fantastiskt medryckande spelning på Tuska som fansen hade hoppats, och hjälps dessutom av värdemakterna, som gömmer kvällssolen över Söderviks industriområde med mörka regnmoln, så att också bandets ljusshow kommer till sin rätt. Lite regnskurar stör inte heller nämnvärt upplevelsen. Spelningen är minst lika bra som den jag såg på Ilosaarirock 2015, och Ghost verkar gå från klarhet till klarhet. Nu väntar vi bara på att bandet fyller Olympiastadion också.

Förutom Ghost är det inga av de riktigt ”stora” banden som väcker några väldigt starka känslor i mig. Testament och Anthrax gör ungefär det som förväntas av dem – proffsigt och bra, men utan att överraska.

Behemoth.
Frontmannen Nergal i polska Behemoth.

Däremot är det fler av de lite udda banden som smäller högt. Polska pionjärerna Behemoth är till exempel en ny bekantskap för mig. Bandet startade redan 1991, alldeles i början av den så kallade andra vågen för black metal, men deras musik i dag betecknas snarare som ”blackened death metal” – inte för att distinktionen mellan black metal och blackened death metal musikaliskt är gigantisk. Black metal låter det som, men möjligtvis känns det tyngre, aningen mer melodiskt än till exempel den norska old school-blackisen. Behemoth kör med klassisk corpse paint utan ironi och inkorporerar goth-element som levande eld och smidda gotiska attiraljer på scenen. Mycket rök, backlight och ståtlig ljusshow, som kommer till sin rätt i tältscenens dunkel.

Den kanske största behållningen under festivalen får jag av danska Myrkur, ett projekt framdrömt av den danska kompositören och sångerskan Amalie Bruun. Bruun har bakom sig en framgångsrik karriär som bland annat TV-kompositör, fotomodell och popartist, bland annat med indiepopduon Ex Cops. Hon är en klassiskt utbildad multi-instrumentalist med förkärlek för Edvard Grieg och Jean Sibelius, och uppger sig vara ett black metal-fan sedan barnsben, trots att hennes tidigare musikaliska utgivning inte nödvändigtvis skvallrar om det. Naturligtvis har hennes popbakgrund fått många black metal-purister, i synnerhet utanför Norden, att se rött, och Bruun har i intervjuer uppgett att hon fått motta otaliga hatbrev och dödshot, ”främst av män från USA”. Däremot har hon blivit omhuldad av den nordiska black metal-communityn i stort, och på hennes debutskiva som släpptes i fjol medverkar artister från bland annat Ulver, Mayhem och Dødheimsgard.

Festivalens stora överraskning: danska Myrkur, eller Amalie Bruun.
Festivalens stora överraskning: danska Myrkur, eller Amalie Bruun.

Live är Myrkur ett fenomen, någon som verkligen lyckas föra in nya vindar i black metal-genren, en genre som på många sätt stampat på stället de senaste åren. Bruun kombinerar avgrundsvrålen och de aggressiva väsningarna med eterisk folkinspirerad sång, klar och skir som de nordiska trollskogarnas porlande bäckar, mystisk och annanvärdlig som skogrsået, som en dimmig skymningskväll i urskogen. Det finns många band som kombinerar traditionell folkmusik och metal, men ofta blir det ”humppa” över det hela.

Myrkur söker sig snarare till den klassiska musiken, urfolkens enkla lätesmusik och naturens egna melodier, på samma sätt som också mycket av den nordiska black metalen drar sin inspiration från naturen och den gamla nordiska mytologin. Som Janne Mattsson skriver i Gefle Dagblad, visar Myrkur upp det bästa av två världar: ”I den ena är hon ett trollbindande väsen och i den andra ett distat, plågat skrik från djupt i skogen.” Visuellt är också Bruun, med sin fotomodellsbakgrund, en uppenbarelse i sin naturvita, enkla klänning och sitt långa blonda hårsvall som pryds av en törnekrona. Musikaliskt rör vi oss i det tidigare norska 1990-talets black metal-sfärer, men på samma gång i Ronja Rövardotters vårskrik, Griegs luftiga naturinspirerade kompositioner och till och med damkörslandskap. Myrkur är något av det fräschaste, vackraste och mest omtumlande jag sett på en metalscen på länge.

Fernanda Lira i brasilianska Nervosa.
Fernanda Lira i brasilianska Nervosa.

Det är också kvinnor som lyser i den brasilianska thrash metal-trion Nervosa, som vispar upp en mindre storm inne på festivalens klubbscen. Kortväxta krutdurken Fernanda Lira, basist och vokalist, besitter enorm energi och karisma och ett imponerande skrapigt vrål, på gränsen till growl. Det är intimt och svettigt, skitigt och kryddat med en härlig positiv energi, även om musiken i sig inte på något sätt är banbrytande. Definitivt ett liveband av rang.

Det jag kanske önskade ner av Tuska är lite satsning på besökarservicen och bekvämligheten på festivalen. Lite fler sittplatser, lite uppsnyggning av festivalområdet. Festivalkäket har däremot uppdaterats avsevärt, och det är nästan så man tror sig vara på Flow då man ser utbudet. Ur en fotografsynvinkel är Tuska – speciellt i år – horribelt. Under de värsta stunderna trängs kring 50 fotografer i fotodiket, många av dem alldeles tydligt ovana med att fotografera på konserter och festivaler, vilket gör att de gör livet surt för alla andra genom att blockera synfältet och inte visa tillbörlig hänsyn till sina kolleger. Min hälsning till arrangörerna: skala bort av hobbyfotograferna eller gör fotodikena bredare, så att de som är på plats för att arbeta kan göra sitt jobb.

Hängivna fans på Tuska 2016.
Hängivna fans på Tuska 2016.

Text & foto: Janne Wass

Alice Cooper tyngst på Tuska 2015

Gammal är äldst, bevisade shockrockens fader Alice Cooper under årets upplaga av Nordens största metalfestival, Tuska Open Air Metal Festival. Annars var det svenskt så det förslog – huvudakterna på både fredag och lördag kom från Svea rike, i ett annars kanske lite namnfattigt artistutbud. Janne Wass fortsätter Ny Tids sommarsatsning på festivalreportage.

Under mina sju Tuskafestivaler har det bara slagit fel en enda gång. Men regeln är den, att under hela juni regnar det småspik, men då tredagarsfestivalen drar igång på fredagen spricker molntäcket upp och solen gassar sedan ner på metalltrollen under hela veckoslutet. Så också detta år, då 25 000 vänner av domedagsgitarrer och bröl samlades i det gamla industriområdet i Södervik i Helsingfors. Låt vara att det kom någon liten blyg skur på fredagen.

Tuska 2015 har kommit långt från endagsfestivalen på rockklubben Tavastia 1998, då ett litet gäng entusiaster beslöt sig för att sätta ihop en festival med extremmetall. De följande åren ordnades Tuska på de intima magasinen vid järnväggsstationen, som Helsingfors stad i sin enorma visdom valde att riva ner och ersätta med en gigantisk staty av en gädda. Sedan växte den till ett evenemang med 30 000 besökare och flyttade ut till Kajsaniemiparken. I Södervik har den nu hållit till under de senaste fem åren.

Det är många som saknar parken, och det ska sägas att Söderviks industriområde inte är en optimal plats för en festival. Fördelen är att området är litet och kompakt, så man behöver egentligen inte ens flytta på sig då musiken slutar på stora scenen och fortsätter på näst största. Dessutom är det nästan cirkelformat, så det uppstår få flaskhalsar eller omöjlig trängsel. Men nackdelen är att det är betong och grus, betong och grus och så lite mer betong och grus. Till skillnad från till exempel Sideways, som jag besökte i början av månaden, är kringservicen minimal, och funktionalitet går framom trivsel. Öldrickarna är inhängnade (så att också folk under 18 ska kunna besöka festivalen – trevligt så) och de flesta sittplatserna är placerade så att man inte ser scenerna från dem. Ska man lyssna på musiken, ska man alltså stå. Det finns dessutom inga sittplatser utanför serveringsområdet – utom en liten servering vid sidan om, där man kan sitta och äta. Inte heller finns det några gräsmattor eller dylikt där man kunde vila benen. Till Tuska kommer man inte för att umgås – det är musiken som gäller. Låt vara att till exempel matutbudet har förbättrats en del under årens lopp, vilket utan tvivel i slutändan är Flows förtjänst. Festivalbesökare nöjer sig inte längre med pyttipanna och nasigoreng.

Sittplatserna på Tuska var på kort, även om festivalen i år satsade en aning på att förbättra kringservicen.
Sittplatserna på Tuska var på kort, även om festivalen i år satsade en aning på att förbättra kringservicen. Foto: Janne Wass

De som var med då det begav sig beklagar också att festivalen blivit mer ”mainstream” rent musikaliskt. Och visst stämmer det att det spelas annat än de mest extrema avarterna av metal på dagens Tuska – men nog är det fortfarande den tunga, brutala, snabba musiken som gäller, och minst hälften av banden som uppträder är sådana som nog ingen mainstream rockdiggare skulle kunna ta till sig. Årets huvudartist Alice Cooper är nog egentligen i alldeles fel liga på Tuska. Själv ligger jag musikaliskt nog mer i Alice Cooper- än i Bloodbath-lägret, och jag är glad över att mellan (i och för sig ibland fantastiskt bra) bröl- och gurgelmetal kunna koppla av med lite ”lättare” musik då och då. Och otvivelaktigt är det så att ingen festival i Tuskas storlek tackar nej om en Alice Cooper eller en Iggy Pop ställer sig till förfogande, oberoende av om de passar in i den musikaliska linjen eller inte.

Glamrock det nya svarta?

Det verkar också ha blivit något av en tradition att ha ett glammigt hårdrockband på den lilla klubbscenen. I fjol var det eminenta Santa Cruz, som sedan dess gett sig ut på en smärre världserövring. Årets tillskott är Shiraz Lane, med tunga Guns N’ Roses- och Skid Row-influenser. Den här typen av band har ploppat fram som soppar under svampsäsong i Finland under de senaste fem åren, men det som skiljer Shiraz Lane från mängden är sångaren Hannes Kett, som till sin habitus har en viss likhet med hädangångne Ilari ”Claude” Peltola från legendariska Smack, men som är den första i dessa sammanhang jag hört som verkligen kommer upp till samma glasspräckande toner som en ung Vince Neil, Axl Rose eller Sebastian Bach. Det är ett sant nöje att höra en riktigt glasklar hårdrocksfalsett, och man skulle önska att låtmaterialet också skulle backa upp talangen. På skiva är det lite personlighetsbefriat, men live sparkar det här bandet minst lika mycket röv som själsfränderna i Santa Cruz eller Reckless Love.

Basisten Joel Alex i hårdrockbandet Shiraz Lane. Foto: Janne Wass
Basisten Joel Alex i hårdrockbandet Shiraz Lane. Foto: Janne Wass

Klubbscenen är överlag den scen där man för det mesta ser de intressantaste och mest udda banden. I år fastnar jag speciellt för Apina – en Uleåborgs-outfit som skamlöst blandar hårdrock och rap med texter som kommenterar samhälleliga frågor ur den lilla människans perspektiv. Utan att vara partipolitiskt ställningstagande ger Apina en röst åt landets fattiga, arbetslösa, utslagna och diskriminerade – må så vara att man gör det ur ett på det hela normativt maskulint perspektiv. En annan ljusglimt på klubbscenen är svenska Enforcer, som redan funnits i tio år, men som hittat sin stil och sin publik i och med den senaste skivan Death By Fire. Enforcer frammanar både till musik och utseende gamla klassiska metalband som W.A.S.P, Twisted Sister och Judas Priest, och är en del av den våg av ”retroband” som svallat under de senaste åren. Är man vän av dessa band bör man absolut kolla in Enforcer.

Besvärlig krigsromantik

Fredagens huvudartist – likaså svenska – Sabaton har förbryllat mig sedan jag såg dem på Sauna Open Air för ett par år sedan. Bandet spelade glad och trallvänlig power metal och sken som hangökex på scenen, på samma gång som de sjöng krigshistoriska låtar som bland annat hyllade de finska soldaterna i Vinterkriget och krypskytten Simo Häyhä, ”den vita döden”. Sångaren hoppade omkring i tåstrumpor med ett tunnrakat latin lover-skägg och nån slags harnesk som såg ut som om hans mamma satt ihop det åt honom av äggkartonger och aluminiumfolie. Jag antog att det var fråga om en ploj i stil med Sleepy Sleepers eller Leningrad Cowboys och kallade dem i min recension för ”humorband”, vilket gjorde deras fans oerhört upprörda. När jag insåg att det var på ”allvar” blev jag bara illa till mods av allt krisgförhärligande, och påpekade detta då jag under Tuska satte upp en bild av gruppen. Jag blev dock tillrättavisad av fansen än en gång, och vet numera att de i mångt och mycket kritiserar krig och är rätt antifascistiska – källan torde veta vad han talar om.

Joakim Brodén i Sabaton, som slänger sig med ett problematiskt krigsförhärligande koncept.
Joakim Brodén i Sabaton, som slänger sig med ett problematiskt krigsförhärligande koncept. Foto: Janne Wass

Men problemet är att detta ingalunda framgår i livesammanhang där bandet avtäcker en pansarvagn i naturlig storlek och hoppar omkring och berömmer de krigiska finnarna för att de bultar skiten ur ryssarna, och sedan går över till att sjunga om mordiska svenska hedningar som bultade skiten ur alla på 800-talet. Men hursomhelst är musiken fantastiskt medryckande och bandet har sköna och trallvänliga melodier. Det är också svårt att inte charmas av de glada svenskarna, som alldeles tydligt är tagna av Tuska-publikens varma mottagande.

Fuck the sun

På lördagen är det förutom Shiraz Lane norska Olve Eikemo – eller Abbath – som imponerar mest. Abbath har på så sätt en speciell plats i mitt hjärta att det var hans band Immortal som fick mig att förälska mig i black metal 2009 när de spelade på Tuska – också den gången i strålande solsken. Abbath hör till den gamla stammens black metal-veteraner som fortsatt nu som han gjorde då. Där Dimmu Borgir rört sig allt mer mot den publikfriande power metal-genren och gjort fullständig teater á la Alice Cooper av sin show, och Ihsahn från Emperor tvättat bort ansiktsmasken och blivit seriös, har Abbath hållit stilen. Fortfarande lika vräsig och svår, och fortfarande lika ovillig att tala med journalister, och fortfarande i vinglig balans mellan komedi och tragedi. På scenen är han en seriefigur där han står med sina taggiga axelpuffar, svingar gitarren som en stridsyxa och gör sin ”crab walk” över scenen, medan han fräser ”Fuck the sun!”. Som Janne Strang skriver i Hbl: Immortals die-hard-fans kommer aldrig att acceptera Abbaths solomaterial, men själv gillar jag de stentunga riffen och Abbaths kompromisslösa stil. Jag diggar den här konserten lika mycket som jag diggade Immortal 2009. Black metal som bäst.

Black metallens egen seriefigur, norska Abbath hade en tuff publik framför sig då han försökte charma Tuskas metalexperter med sitt nya solomaterial. Foto: Janne Wass
Black metallens egen seriefigur, norska Abbath hade en tuff publik framför sig då han försökte charma Tuskas metalexperter med sitt nya solomaterial. Foto: Janne Wass

Jag har alltid haft lite svårt för all form av -core, och därför tänder jag inte heller på vare sig brittiska Architects på fredagen eller lördagens huvudartist, svenska In Flames. In Flames vållar också ordningsvakterna huvudbry då de uppmanar publiken att crowdsurfa trots festivalens förbud, och innan tredje låten är över börjar det regna gubbar i nacken på oss fotografer i fotodiket framför scenen.

Imponerande svensk bluesrock

Söndagens och hela festivalens mest platta fall är supergruppen The Sirens. Bandet består av de tre renommerade metalvokalisterna Liv Kristine, Anneke van Giersbergen och Kari Rueslåtten och ett kompband. Alla tre är tekniskt fulländade sångare med operettkvaliteter, men musiken är något av det tråkigaste som hörts i mannaminne. I inget skede får vokalisterna tillfälle att verkligen visa upp sina talanger, utan det är ett jämnt malande av halvsymfonisk, oanstötlig radiovänlig dussinmetal, som ett lamt hopkok av Nightwish, Within Temptation och Wintersun på tomgång. Detta har naturligtvis att göra med att bandet spelar låtar av sina forna band: The Gathering, The 3rd and the Mortal och Theatre of Tragedy – alla tre inflytelserika såtillvida att de var metalband med kvinnliga sångare i början av 90-talet innan det var vanligt, men musikaliskt knappast några banbrytare. Trögt var ordet.

Blues Pills vokalist Elin Larsson imponerade på Ny Tids recensent med sin fantastiska röst och sin rockattityd. Foto: Janne Wass
Blues Pills vokalist Elin Larsson imponerade på Ny Tids recensent med sin fantastiska röst och sin rockattityd. Foto: Janne Wass

Festivalens enda andra kvinnliga frontfigur (hur var det nu med kvinnliga artister på festivaler?) är sångerskan i Blues Pills, också de från Sverige. Blues Pills är ett lite udda band på Tuska, men verkar också vara bokade på andra metalfestivaler i sommar, så det måste vara något i soundet som tilltalar metalfolket. Till sin image ser bandet mer ut som ett flower power-kollektiv som tappat bort sig i en tidsvirvel år 1967, och musiken vilar mer på klassisk bluesrock än på heavy metal. Men där finns vibbar av band som Deep Purple, Steppenwolf, Uriah Heep, Yardbirds när de var som tyngst, och deras arvtagare Led Zeppelin, så visst kan man kalla det heavy om man vill. På Tuska är de trots allt ganska malplacerade, men mig passar det utmärkt. Vokalisten Elin Larsson är enastående och bandet går inte av för hackor heller.

Publik på Sabatons konsert på Tuska 2015. Foto: Janne Wass
Publik på Sabatons konsert på Tuska 2015. Foto: Janne Wass

Söndagens två stora uppvärare inför grande finale med Alice Cooper var finska Stratovarius och svenska Opeth. Stratorvarius, som av någon outgrundlig orsak valt att spela igenom sin internationella bästsäljare Visions (det släpptes 1997, så något jubileum är det inte fråga om). Kanske ett tecken på att bandets glansdagar är över. Den finska metalscenen har mycket att tacka vokalisten Timo Kotipelto och hans band för. Tillsammans med grupper som Peer Günt och Waltari banade Stratovarius väg för HIM, Nightwish och Children of Bodom på de mellan- och sydeuropeiska scenerna, och Stratovarius var det första som fick riktigt stort genombrott i länder som Tyskland och Italien. Och visst är det ju nostalgiskt värre för en som växte upp på 90-talet att höra bandets stora hit Black Diamond som avslutare. Men tiden har nog ändå ganska ohjälpligt kört förbi Stratovarius. Svenska Opeth med Mikael Åkerfeldt i spetsen är lika pålitlig som klockan. Jag är inte något stort fan av progressiv metal, än mindre av progressiv death metal, men Opeth är så fylld av blues- och hårdrockinfluenser att det aldrig blir för mycket navelskådande instrumentonani. Opeths styrka ligger i ett stentungt sound med innovativa och lyssnarvänliga melodier och en gudabenådad låtskrivartalang. Opeth får mig aldrig att hoppa jämfota av glädje, men gör mig heller aldrig besviken.

Entusiastiska fans slut upp bakom thrash metal-veteranerna Exodus från USA. Foto: Janne Wass
Entusiastiska fans slöt upp bakom thrash metal-veteranerna Exodus från USA. Foto: Janne Wass

Den som däremot får mig att hoppa jämfota är festivalens stornamn Alice Cooper, som i år firar 50-årsjubileum som artist. 1965 var han 17 år gammal då han med sitt dåvarande band The Spiders släppte sin första singel. Cooper upplevde sin storhetstid på 70-talet – först med de klassiska ”Alice Cooper Band” och sedan som soloartist, gick spritindränkt genom ett 80-tal som han själv helst vill glömma, och fick en stor comeback i början på 90-talet med skivorna Trash och Hey Stoopid. Den tidigare innehöll bland annat glamrockballaden Poison, som i dag antagligen är hans mest kända låt efter klassiska School’s Out. Lite fantasilöst var det också de två som fick avsluta spelningen – den senare med draghjälp av Finlands egen evigt unga rocklegend, Michael Monroe, som är en bekant gäst då Cooper spelar i Finland. Det är svårt att tro att det är en 53-åring och en 67-åring som hoppar omkring på scenen bland såpbubblor, konfetti och ballonger i encoren.

Michael Monroe klev upp på scenen under Alice Coopers ebcore School's Out, till publikens stora förtjusning. Och såpbubblor. Foto: Janne Wass
Michael Monroe klev upp på scenen under Alice Coopers ebcore School’s Out, till publikens stora förtjusning. Och såpbubblor. Foto: Janne Wass

Men innan det har Cooper och hans extremt kompetenta (och snygga) band hunnit dra av en en och en halv timme lång hitkavalkad som täcker hela Coopers karriär. Det är svårt att ens på 90 minuter klämma in alla hans klassiker. Radiovänliga balladen Only Women Bleed lyser med sin frånvaro, men så ligger tyngdpunkten också på de rakaste rocklåtarna i ett set som man kan tänka sig är skräddarsytt för Nordens största metalfestival. Elected är en annan klassiker som inte ryms med, men förutom det finns nästan allt där: Hello Hooray, No More Mr. Nice Guy, Billion Dollar Babies, Ballad of Dwight Frye, Welcome to my Nightmare från 70-talet, Hey Stoopid, Feed My Frankenstein, House of Fire och Lost in America från 90-talet och till och med 80-talsklassikern He’s Back (The Man Behind the Mask). Annars spelas inget annat från 80-talseran (jag har alltid velat höra Clones live), och från hans Rob Zombie-inspirerade epok på tidiga 2000-talet finns endast Wicked Young Man med. Däremot ryms Dirty Diamonds och I’ll Bite Your Face off från 2000-talet med på listan. Dessutom hinner han också med en (kanske lite onödigt lång) coverkavalkad med låtar av döda rockstjärnor. Orsaken är ett coveralbum som ska läppas inom kort. The Doors, John Lennon, The Who och Jimi Hendrix avhandlas överraskande kompetent av Cooper som ju inte i första hand är känd för sina sångtalanger. Men om han är tvungen att sadla om, skulle han ha en bra framtid som frontman i ett The Doors-tributband.

Gitarristerna Ryan Roxie och Nita Strauss i Alice Coopers band underhöll publiken både med musik och show. Foto: Janne Wass
Gitarristerna Ryan Roxie och Nita Strauss i Alice Coopers band underhöll publiken både med musik och show. Foto: Janne Wass

I Hendrix Foxy Lady får gitarristen Nita Strauss (som 2014 ersatte Orianthi Panagaris i bandet) lysa. Strauss röstades 2014 av Guitar World fram som världens bästa kvinnliga gitarrist, och hon imponerar också storligen med sin teknik och sin tolkningsförmåga. Ibland blir hon ändå lite för ivrig med att visa upp sin tekniska kunskap i gitarrsolon som blir rätt oigenkänneliga. Men överlag är det här bandet ett av de bästa Cooper haft på en lång tid. Det tar aldrig för mycket utrymme och arrangerar inte om låtarna för mycket, som vissa uppsättningar gjort, speciellt under Coopers mest metal-influerade era. De gamla klassikerna låter som de ska, utan att fördenskull vara trötta kopior. Bandet tar också sin plats (eller ges plats av Cooper), och det är tydligt att det finns mycket spelglädje.

Alice Cooper lever visserligen på gamla meriter, men det är talande att tre låtar från 2000-talet ryms med i denna hitkavalkad utan att det alls känns ansträngt. Trots vissa snedsteg har han lyckats hålla sig konstnärligt och kroppsligt viril – han verkar faktiskt vara i bättre skick än för tio år sedan, och har regelbundet gett ut skivor, vissa bättre och vissa sämre, men inga rent usla (förutom kanske på 80-talet, då). Han kan alltså leva på ”gamla meriter” utan att behöva förnya sig, och nu är han tillbaka i den gamla klassiska Alice Cooper-showen från 70-talet. Det är teater för hela slanten – med finns tvångströjan, Frankenstein-maskinen, en tre meter hög Frankencooper, giljotinen och den mordiska sjuksköterskan (Coopers dotter). Speciellt för denna spelning får vi också Coopers klassiska boaorm (det är Mr. Lordi som lånat ut den).

Mr. Lordis boaorm (som naturligtvis bär namnet Alice) fick äran att ringla sig kring sin namne i Helsingfors. Hon bor till vardags i Rovaniemi.
Mr. Lordis boaorm (som naturligtvis bär namnet Alice) fick äran att ringla sig kring sin namne i Helsingfors. Hon bor till vardags i Rovaniemi. Foto: Janne Wass

Ni kan kanske räkna ut att denna recensent var såld av Alice Coopers show. Veteranen visade att gammal är äldst, och då både gubben själv och bandet är i gott skick och på spelhumör är det ju svårt att misslyckas. Saknade jag något så var det kanske att han skulle ha sagt några ord till publiken. Å andra sidan: varför fylla tiden med döprat om man kan klämma in ytterligare en hitlåt i stället?

Alice Cooper var också den överlägset namnstarkaste artisten på årets festival, som kanske annars inte hade den allra mest inspirerade uppställningen av band. Sabaton i all ära, men visst känns det som om det skulle ha suttit med ett lite större namn som avslutare på fredagen och inte heller In Flames kändes riktigt som det bästa man kunde ha kommit dragande med. Att Abbath valde Tuska för att göra premiär för sitt nya solomaterial är visserligen ganska stort – men kunde man kanske ha låtit honom få avslutande slotten på lördagen i stället? Visserligen fick han ju spela i skugga då han spelade på andrascenen – första scenen badar i ständigt solljus – och fuck the sun, liksom.

Se mer bilder från Tuska på Ny Tids Facebooksida.

Text och foto: Janne Wass

Humbugens rabiate motståndare

Illusionisten och skeptikern James Randi har i 50 års tid avslöjat bedragare som påstått sig ha övernaturliga krafter eller propagerat för struntvetenskap och religiöst hokuspokus. I april besökte han evenemanget Think Helsinki, Think! i Helsingfors och hade också tid att träffa Ny Tid för en intervju.

Detta är en längre version av intervjun än den publicerad i papperstidningen, red. anm.

James Randi tar av sig glasögonen och stirrar upp mot taket med sina blågrå ögon.

– Det är fantastiskt! I dag kan jag titta upp på en blå himmel och i full skärpa se molnen som passerar.

86-åringen har nyss genomgått en laseroperation för gråstarr, något som var total science fiction då han föddes 1928 i Toronto som Randall James Hamilton Zwinge.

– Teknikens under! utbrister han.

Till sina nära vänner har Randi under sitt liv kunnat räkna två av de stora vetenskapsoptimisterna, sci-fi-författarna Carl Sagan och Isac Asimov. Han har också flera orsaker än sin syn att tacka den medicinska vetenskapen: under de senaste tio åren har han genomgått både en hjärtoperation och en canceroperation.

– Jag lever på lånad tid, säger han, allt tack vare vetenskapen.

Sedan 1972 har James Randi varit världskänd som en rabiat motståndare av pseudovetenskapligt hyckleri, religiöst mirakelmånglande och alla typer av övernaturligt lurendrejeri. Det var året då talk showen Johnny Carson Show avslöjade skedböjaren Uri Geller, som på allvar påstod sig ha klärvoajanta och telekinetiska krafter. I direktsänd TV bad Carson Geller att göra sitt berömda besticktrick – men eftersom Randi som konsult bytt ut Gellers på förhand preparerade bestick mot sina egna opreparerade, följde flera långa minuter av en tydligt frustrerad Geller som beskyllde Carson för att sprida ”negativ energi”, och någon skedböjning blev det aldrig tal om.

Sedan dess har Randi satt hundratals personer som påstår sig ha psykiska eller spirituella specialkrafter på pottan. Ett annat känt exempel är då han avslöjade den uppburna religiösa mirakelhelaren Peter Popoff. Popoff påstod sig kunna läsa kyrkobesökarnas tankar, och verkade mirakulöst känna till namnet på alla besökare och vilka sjukdomar eller fel de ville ha läkta. I själva verket, kunde Randi avslöja, skrev alla besökare ner all denna information på bönelappar då de steg in i kyrkan, och Popoffs fru matade honom med informationen genom en dold öronsnäcka.

Randi inledde ändå sin karriär som scenmagiker redan 1947, och är en av dem som finns inskrivna i Guinness rekordbok efter att han lyckats slå legenden Harry Houdinis världsrekord i att ”hålla andan” under vattnet. 1 timme och 44 minuter ska Randi ha ”hållit andan”. Att han finns inskriven i rekordboken är inte något han är speciellt stolt över.

– Jag utförde aldrig några mirakel, och jag påstod aldrig att jag utförde några mirakel. Scenmagiker gör trick, och jag har alltid erkänt att jag gjort trick. Jag är en ärlig lögnare.

Inom magikeryrket är det historiskt sett gott om personer som arbetat för att upplysa allmänheten om vetenskap, och om farorna med tron på paranormala fenomen som mirakelhelning, spirituella seanser, astrologi, med mera – självaste Houdini var en av dem. Kända namn i dag är bland annat Penn & Teller och Derren Brown.

Genom sin stiftelse James Randi Educational Foundation har Randi instiftat det så kallade Million Dollar Challenge, som lovar dela ut en miljon dollar åt den första person som kan bevisa att hen besitter någon form av paranormala krafter. Sedan 1964 har ingen ens klarat sig genom det första gallringsskedet.

– Man skulle ju tro att folk skulle stå i kö för att få bevisa sina krafter och vinna en miljon. Men av någon orsak verkar ingen av de stora stjärnorna inom den paranormala scenen speciellt intresserad av pengarna, skrockar Randi.

James Randi säger att vi letar efter magi i det övernaturliga i stället för att se livets mirakel som finns rakt framför våra ögon. Foto: Janne Wass
James Randi säger att vi letar efter magi i det övernaturliga i stället för att se livets mirakel som finns rakt framför våra ögon. Foto: Janne Wass

James Randi besökte Helsingfors i april i samband med tillställningen Think Helsinki, Think! och även om hans avsmak för personer som anser sig ha magiska krafter inte avtagit, har han under de senaste åren koncentrerat sig mer på den vetenskapsskepsis som brett ut sig under de senaste åren. Hit hör olika typer av pseudovetenskap som homeopati och intelligent design, och på sistone speciellt vaccinmotståndarna.

– Bara tänk på Louis Pasteurs fantastiska uppfinning, vaccinet, som har räddat miljontals och åter miljontals liv. Om vaccinmotståndarna får som de vill kommer de att kasta bort inte bara sina egna liv, utan oräkneliga barns liv.

Vetenskapen som gett Randi själv ”lånad tid” och botat hans dåliga ögon har också lyckats utrota flera sjukdomar ur världen, påpekar han.

– Smittkoppor! ropar han till där han halvligger i soffan, intervjutrött efter ett besök på Yle och flera långa partstunder med media efter det.

– Smittkoppor finns inte någonstans i världen längre. Eller, de har ett virussampel bevarat i flytande luft någonstans, i Schweiz tror jag, men jag vill inte veta var. Poängen är att vi där bevarar en livsform som totalt eliminerats från all mänsklig kontakt.

Situationen var inte densamma då Randi var ung. I dag är polio en sjukdom som är så gott som utrotad.

– En god vän till mig dog i polio. Det var ett reellt hot, och det var någonting man gick omkring och var rädd för.

Vaccinationshysterin fick sin början kring 1998 efter att forskaren Andrew Wakefield publicerade en ”undersökning” som visade på ett påstått samband mellan MPR-vaccin och autism. I Norden väcktes vaccinationsmotståndet på allvar kring 2010 efter att det framgått att det slarvigt testade influensavaccinet Pandemrix i vissa få fall kunde öka risken att insjukna i narkolepsi. Wakefields undersökning har sedan dess totalt plockats sönder och samman som en förfalskning, och undersökning efter undersökning har fastställt att vaccinering inte medför hälsofara. Men trots detta har en stark vaccinationsmotsåndsrörelse med sin propaganda fått många att låta bli att vaccinera sina barn, vilket lett till att nästan utrotade sjukdomar som mässling nu gjort comeback. Ex-skådespelaren Jenny McCarthy har varit en av de mest högljudda vaccinationsmotståndarna i USA, och hon har backats upp av olika organisationer och humbugsidor på internet, som NaturalNews, vars upphovsmän ofta har ekonomisk vinning i att sprida vaccinationshysteri och humbugvetenskap. Flera av dessa organisationer säljer böcker och produkter med kopplingar till ”alternativ medicin” och olika typer av new age-självhjälp. I Sverige har webbsidan kostdemokrati.se blivit en populär sida för olika typer av pseudovetenskapligt strunt och konspirationsteorier, och i Finland har bland annat ökända Magneettimedia förutom antisemitism också sysslat med vaccinationsmotstånd. Under våren har bland annat en artikel om flickor i Colombia som drabbats av en ”mystisk sjukdom” på grund av HPV-vaccin, publicerad i Magneettimedia, cirkulerat på sociala medier. Det som skapat svarta rubriker har ändå vid närmare inspektion visat sig vara normala bieffekter av vaccinering, som tillfällig svindel, klåda och huvudvärk – och masshysteri, efter att historien om den ”mystiska sjukdomen” börjat spridas bland lokalbefolkningen.

Bland James Randis mer udda uppdrag genom tiderna var att han turnerade med rockstjärnan Alice Cooper 1973-74, och hjälpte med turnéns illusioner, som den legendariska halshuggningen av Cooper. Fotot av Terry Robinson är från Dragoncon-mässan i Atlanta 2012.
Bland James Randis mer udda uppdrag genom tiderna var att han turnerade med rockstjärnan Alice Cooper 1973-74, och hjälpte med turnéns illusioner, som den legendariska halshuggningen av Cooper. Fotot av Terry Robinson är från Dragoncon-mässan i Atlanta 2012.

– Vi är felinformerade, säger Randi kort och gott om orsakerna till att vetenskapsmotstånd och olika typer av humbug fått vind i seglen.

– Personer som Jim Carrey – han är en skådespelare! Han är en fantastisk skådespelare, en mycket begåvad man – men han uttalar sig att vaccin kan orsaka autism. Vad vet han om det här? På riktigt!

Vi är i dag för godtrogna och okritiska då det gäller varifrån vi hämtar vår information om vetenskapen och samhället, menar Randi. Kändisar och självutnämnda ”experter”, mystiker och religiösa auktoriteter väger i debatten lika tungt som vetenskapsmän. Det är en av orsakerna till att han är så upprörd över Uri Geller och andra illusionister som inte är ärliga med att de sysslar med trolleritrick.

– Även om de själva inte skulle tjäna pengar på det – vilket det gör – så finns det alltid andra som bedrar oss för egen vinning.

Som exempel lyfter han under sin föreläsning på Think Helsinki, Think! fram företaget som sålde bombdetektorer för användning i Irak. Företaget påstod att deras revolutionerande manick kunde upptäcka så gott som alla typer av bomber. Under föreställningen plockar Randi isär en av dessa ”bombdetektorer”, och visar hur den ”fungerar” – den gör absolut ingenting. Småningom gick också sanningen upp för dem som använde den, men inte förrän hundratals personer dött som följd av oupptäckta bomber. Det mest fantastiska säger Randi är att ingen i något skede kom på tanken att skruva upp maskinen och kolla om den verkligen fungerade. Det är enligt honom ett exempel på hur vi i dag godtar nästan vad som helst utan att själva tänka efter och utreda saker och ting. Vi glömmer allt oftare att applicera den vetenskapliga metoden på saker som berör våra liv – och är på samma gång dåliga på att kräva bevis av folk som kommer med fantastiska påståenden. “Fantastiska påståenden kräver fantastiska bevis”, är en av Randis deviser.

Att vi, trots alla vetenskapliga bevis mot mirakelmediciner, homeopati, andekontakt, kristallterapi, med mera, fortfarande envist håller fast vid tron på dem, tror Randi att är ett allmänmänskligt fenomen.

– Vi har ett behov av något slags magiska krafter. För mig är ändå det här livet fyllt av tillräcklig magi. Att se in i ett nyfött barns ögon, eller varför inte en hundvalps ögon, det är alldeles tillräckligt magiskt för mig. Det är livets egen magi.

– Jag tror att de som håller fast vid tron på pseudovetenskap och humbug inte ser på solnedgångar och soluppgångar – eller barns ögon eller hundvalpars ögon. Jag medger att i min ålder ser jag hellre på soluppgångar än solnedgångar, skrockar Randi och fortsätter:

– Men poängen är att våra liv inte är perfekta, och det finns ingen orsak till varför de skulle vara det.

Text och video: Janne Wass

Kolla in  mer på Think Helsinki, Thinks webbsida
Länk till James Randi Educational Foundation