START
  • Om Ny Tid
  • Arkiv
  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Skriv i NyTid
  • I EN LÄCKANDE RODDBÅT MITT UTE PÅ ATLANTEN

    Jag skrev om honom i början av mars, Bhavik, den indiska killen jag träffade på ön vid världens ände, och som påstod att han skulle ro ensam över Atlanten.
    Läs mera

    ATT RO ÖVER ATLANTEN

    Jag hade sökt mig tillbaka till byn där ”Europas sydligaste bar” finns, på ön som enligt vissa bara är en liten flugskit långt ute i Atlanten, och jag hade tagit in på samma pensionat som året innan. Det mesta verkade oförändrat, tack och lov. Inga stora hotellkomplex hade dykt upp, och man såg inte heller några busslaster med vinterbleka turister. Jag drog en lättnadens suck.
    Jag slänger in mina väskor på rummet och går till baren, och där hittar jag ”El Capitán”, dansken som har bott i byn i 15 år, och som egentligen inte kan tåla journalister, men som ifjol ändå gick med på att tala med mig. 
    Vi sätter oss vid bardisken och ”El Capitán” berättar vad som har hänt sen sist. Några fiskare lite längre bort pratar om en utländsk kille som har dykt upp nån dag tidigare, en kille som ska ro till Karibien, men som har något problem med sin båt. Jag lyssnar inte så noga, men utgår ifrån att jag antagligen har hört fel – för vem tusan skulle ro över Atlanten? Ingen av fiskargubbarna verkar i alla fall bry sig speciellt mycket. ”Cada loco con su tema”, säger en av dem och rycker på axlarna, och menar ungefär att det finns många sorters galningar.
    Följande dag knackar en lång mörk kille på min dörr och säger nånting på engelska – jag svarar på spanska, för han ser spansk ut. Han fortsätter på engelska, för han är inte spanjor, och får så småningom fram sitt ärende – han undrar om jag har snus. Och det är så jag träffar Bhavik – som han heter, ”galningen” jag hörde om i baren, dvs killen som ska ro över Atlanten.  Han har bott fem år i Stockholm och det är där han har lärt sig snusa – men svenska pratar han inte. Han påstår att han inte kan. Han har varit utan snus i en månad, och blir överlycklig när jag bjuder på en prilla.
    Bhavik säger att han bara ska fixa rodret på sin båt, och sen ska han ge sig av. Han ska starta följande morgon, om det inte blåser för mycket, och åt fel håll. Men det blåser fel vindar hela helgen, så jag hinner träffa Bhavik igen, och vi pratar en hel del. Ändå kan jag inte påstå att jag skulle förstå vad som driver honom. Jag kan helt enkelt inte fatta varför den här 29-åriga företagaren med lägenhet på Valhallavägen i Stockholm absolut ska ge sig iväg på en tre månaders roddtur över Atlanten, för jag har aldrig egentligen förstått varför folk vill utsätta sig för fara, så där annars bara. Men Bhavik säger att han för sin del inte kan fatta att nån kan jobba med samma sak i 30 år. Nej, det förstås. Men tre månader ensam ute på Atlanten i en sju meter lång roddbåt, som visserligen har en massa högteknologisk utrustning och penningstarka sponsorer – är det för honom enda botemedlet mot vardagsleda?
    När jag själv åker från byn, fyra dagar senare, sitter Bhavik kvar på ”Europas sydligaste bar”. Han ska starta senare på eftermiddagen, säger han. Jag ger honom min sista snusburk, och vi kommer överens om att träffas i Stockholm, sen, om några månader… Och så fotograferar jag hans båt. I bakgrunden syns en annan farkost – en rostig liten sak som verkar helt övergiven.
    ”I den kom 166 olagliga invandrare för ett tag sen… packade som sillar” berättar ”El Capitán”.
    ”Några lyckades rymma, resten skickades tillbaka till det land de kom ifrån”, fortsätter han.
    Det var knappast leda som hade drivit dem ut på havet.

    Ann-Sophie Sandström

    EN PUDEL KVAR ATT LEVA

    För mig är det omöjligt att rivstarta på morgonen. Jag behöver stora mängder kaffe och en lagom dos stimulerande sällskap för att riktigt komma igång. Sen mitt favoritcafé stängde för gott har jag lagt mig till med nya rutiner, och ofta gör jag en första mellanlandning i den lokala färghandeln för att tigga kaffe. Men egentligen är kaffet bara en bisak.

    – Om vi antar att det här är en normal livslängd, säger färghandlare W. och drar ut ett måttband till nånting mellan 70 och 80 centimeter – om vi antar det, var befinner du dig nu? Hur många centimeter kan du rimligtvis räkna med att ha kvar? Och så tvingas man halvt motvilligt begrunda det faktum att man redan är mer än halvvägs genom livet. I bästa fall, alltså. Vad vet jag? Jag kanske bara har några futtiga centimetrar kvar.

    Läs mera