START
  • Om Ny Tid
  • Arkiv
  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Skriv i NyTid
  • Så blev vi till – på 70-talet

    Vart tog 70-talets ideologiska barnböcker vägen? Varför väcker allvaret i dem vår hejdlösa munterhet idag och varför känns de avlägsnare än 40-talets Pippi- och Muminböcker? är några av de frågor Anna Biström ställer sig efter att ha läst Kalle Linds bok om proggiga barnböcker. Läs mera

    FÖRÄLDRASKAP – IGEN

    Jag började skriva en kolumn om den självuppoffrande ”starka kvinnan” som mammaideal. Men sen ramlade Ny Tid nr 39 in genom postluckan. Och Hanna Lahdenperä konstaterar i sin genuskolumn att det skrivs överallt om hur besvärligt det är att vara förälder. Och jag tänkte – herregud, nu gör jag det igen – skriver, problemcentrerat – om föräldraskap.

    Hur kan det vara så traumatiskt att bli förälder under normala (icke-våldsamma etc.) omständigheter? frågar sig Hanna. Nej, ”traumatiskt” är kanske inte rätt ord, men det är nog – svårt (och ja, ibland också lite besvärligt och trångt – och visst finns det en del potentiellt ångestskapande moment också). Men det är ju inte hela sanningen om föräldraskapet, om än den mest synliga sidan just nu, vid sidan av de totalt oproblematiserande idyllerna. Fast – egentligen är det väl inget fel på att skriva, frågan är väl hur man skriver, och hur man förhåller sig till det som är svårt. Och där finns det ju faktiskt flera olika genrer, i dagens läge allt ifrån praktiska handböcker, ”känna-igen-sig-litteratur”, raljerande skildringar av lattemammor till mångbottnad skönlitteratur som t.ex.Johanna Venhos diktsamling Yhtä juhlaa och bloggar där misshandlade mammor skriker ut sin desperation.

    HUR JÄMSTÄLLD KÄNNER DU DIG?

    Föräldraledigheten övergår i vårdledighet. Dottern rullar omkring på mattan och jag följer med ett halvt öga ”kriget” mellan hemmamammor och karriärmammor som utspelar sig på tv. En mamma tittar uppjagat på sina motståndare och kommenderar dem tillbaka till hemmet. Mitt i sällskapet står det sunda förnuftet, personifierat av Dr Phil som ska försöka skapa fred mellan de kacklande lägren.

    En annan dag är det debatt på SVT Europa. Temat är barnets bästa och hur det ska gå ihop med jämställdheten. Först är det undersökningar hit och undersökningar dit (för och emot dagis). Vilket tjat… Som människa i allmänhet, och som mamma i synnerhet, blir jag automatiskt skeptisk till alla påståenden som inleds med orden ”Det finns undersökningar som visar att…”

    Hemmamamman Susanna säger att tiden hemma med barnen ger insikter och kunskaper som även är till nytta i arbets-livet. Och snart dyker en hemmamamma i Borgå upp i rutan. I Finland betalas ett hemvårdsstöd till en hemmavarande förälder eller annan vårdare tills barnet är tre år, får man veta. Också mamman i Borgå tycker tillvaron med sonen är berikande. Man kunde tro att Finland är ett modelland där vi får den ”valfrihet” som de flesta föräldrar i både Sverige och Finland vill ha.

    Läs mera

    SKITJOBB

    På svensk teve visades nyligen ett inslag i genren ”kvinnor kan” om en ung tjej som var utbildad sotare, eller skorstensfejare som den officiella benämningen lyder. Reportern frågade tjejen om hon vill uppmana flera kvinnor att söka sig till yrket. Ja-a, tyckte hon, gillar man att jobba fysiskt och är man inte rädd för att bli skitig så… Att vara kvinna i en mansdominerad bransch var inget problem för henne: kul att jobba med män, mindre skitsnack och så vidare.

    Typiskt. I ett inslag där man egentligen vill visa att kvinnor bryter med könsbundna förväntningar bekräftar man till slut fördomar och stereotyper. Den kvinna som ”kan” blir ett undantag. ”Vanliga” kvinnor aktar sig för smuts, sitter helst stilla och snackar skit.

    Läs mera