Så blev vi till – på 70-talet
Vart tog 70-talets ideologiska barnböcker vägen? Varför väcker allvaret i dem vår hejdlösa munterhet idag och varför känns de avlägsnare än 40-talets Pippi- och Muminböcker? är några av de frågor Anna Biström ställer sig efter att ha läst Kalle Linds bok om proggiga barnböcker. Läs mera
FÖRÄLDRASKAP – IGEN
Jag började skriva en kolumn om den självuppoffrande ”starka kvinnan” som mammaideal. Men sen ramlade Ny Tid nr 39 in genom postluckan. Och Hanna Lahdenperä konstaterar i sin genuskolumn att det skrivs överallt om hur besvärligt det är att vara förälder. Och jag tänkte – herregud, nu gör jag det igen – skriver, problemcentrerat – om föräldraskap.
HUR JÄMSTÄLLD KÄNNER DU DIG?
Föräldraledigheten övergår i vårdledighet. Dottern rullar omkring på mattan och jag följer med ett halvt öga ”kriget” mellan hemmamammor och karriärmammor som utspelar sig på tv. En mamma tittar uppjagat på sina motståndare och kommenderar dem tillbaka till hemmet. Mitt i sällskapet står det sunda förnuftet, personifierat av Dr Phil som ska försöka skapa fred mellan de kacklande lägren.
En annan dag är det debatt på SVT Europa. Temat är barnets bästa och hur det ska gå ihop med jämställdheten. Först är det undersökningar hit och undersökningar dit (för och emot dagis). Vilket tjat… Som människa i allmänhet, och som mamma i synnerhet, blir jag automatiskt skeptisk till alla påståenden som inleds med orden ”Det finns undersökningar som visar att…”
Hemmamamman Susanna säger att tiden hemma med barnen ger insikter och kunskaper som även är till nytta i arbets-livet. Och snart dyker en hemmamamma i Borgå upp i rutan. I Finland betalas ett hemvårdsstöd till en hemmavarande förälder eller annan vårdare tills barnet är tre år, får man veta. Också mamman i Borgå tycker tillvaron med sonen är berikande. Man kunde tro att Finland är ett modelland där vi får den ”valfrihet” som de flesta föräldrar i både Sverige och Finland vill ha.
SKITJOBB
På svensk teve visades nyligen ett inslag i genren ”kvinnor kan” om en ung tjej som var utbildad sotare, eller skorstensfejare som den officiella benämningen lyder. Reportern frågade tjejen om hon vill uppmana flera kvinnor att söka sig till yrket. Ja-a, tyckte hon, gillar man att jobba fysiskt och är man inte rädd för att bli skitig så… Att vara kvinna i en mansdominerad bransch var inget problem för henne: kul att jobba med män, mindre skitsnack och så vidare.
Typiskt. I ett inslag där man egentligen vill visa att kvinnor bryter med könsbundna förväntningar bekräftar man till slut fördomar och stereotyper. Den kvinna som ”kan” blir ett undantag. ”Vanliga” kvinnor aktar sig för smuts, sitter helst stilla och snackar skit.
