FUNDERINGAR VID ETT BADMINTONNÄT
Det är fascinerande att se tämligen samlade män falla i tusen bitar när favoritlaget misslyckas med någon viktig match på teven. Tystnaden mellan vänner som går hem efter att de beskådat en dålig match verkar innehålla den djupaste känsla av samförstånd och närhet. För att inte tala om tårarna av lycka när det går bra! Och intensiteten och hettan när de beskriver vad det var som hände och upprepar händelseförloppet gång på gång för varandra! Alltså vuxna män.
Jag är avundsjuk och vill gärna vara med på det här, men det lyckas bara ibland. Och då måste det vara en massiv folkrörelse, medryckande feststämning och helst floder av öl med i bilden också. Annars känner jag ingenting av att se på en fotbollsmatch. Absolut ingenting. Hur mycket jag än skulle vilja.
NÄR PENGARNA FÅR BESTÄMMA
Det är någonting härligt naivt och rent med arkivbilder från idrottsevenemang på 50-talet. Stämningen, den exalterade rösten och den glada beundran inför idrottarnas prestationer. En positiv vi-anda, med varm saft i snödrivan och vänliga ryggdunkningar. De verkade liksom ha det kul förr i tiden!
Idag verkar inte elitidrott alls vara något roligt. Det enda jag kommer ihåg från Turin är italienska polisens biljakt på en idrottare som flyr fältet efter avslöjande blodprov. Idrotten borde föra fram människans ädla ideal, men just nu är det precis tvärtom. Ifall man ser en oerhörd idrottsprestation, t.ex. att någon springer 100 meter superfort, så verkar det ju bara misstänkt. Man kan vara nästan säker på att den personen fuskar och blåljuger.
