metahanna: Det är en himla fart på svenskarna.
paertanna: Ja. Varför. Varför är det ingen fart på oss. Läste i en rapport från bokmässan i Göteborg att svenskarna där talade om att här i Finland är det konstigt, finska och finlandssvenska feminister har ingen kontakt. Och vi som skulle hålla det hemligt.
paertanna: Och nu har ju då Finland vaknat och Pilluparvi ska ges ut…
metahanna: Pilluparvi är ju jättekul. Men jag kan inte låta bli att tänka att just så, nu ska man vara alternativ och cool och ge ut en bok med pillu i titeln.
metahanna: Fnittriga gossar.
paertanna: Lite sådär att hallå det var ju hur många år som helst sedan Fittstim gavs ut, i Sverige ser dom ju tillbaks på Fittstim som om den hade skrivits på 70-talet.
metahanna: Samtidigt tycker jag att vafan, nu sitter vi här och ynkar igen. Snyft snyft, de ligger så mycket före i Sverige.
metahanna: Det går ju bra att tänka själv också.

Läs mera

Berättaren i Siri Hustvedts nya roman, What I Loved, är en äldre, judisk man som emigrerat från Tyskland. Han är en person som reagerar mycket, ser mycket, förstår mycket, men som agerar sparsamt. Berättelsen blir genom honom en oändligt vacker, intelligent och dessutom otäck tillbakablick på vad han älskat och förlorat.

Siri Hustvedt, som i en artikel i Der Spiegel och säkert också i otaliga andra artiklar, kallas ”Amerikas kvinnliga röst” (som om det bara kunde finnas en sådan röst) och ”specialist på kvinnliga utvecklingsberättelser”, får därför i dessa dagar samma fråga, om och om igen: Varför har du valt en manlig huvudperson nu plötsligt, en man som jagberättare dessutom, varför, Ms. Hustvedt?

Läs mera