Den mest relevanta frågan
Det bästa med att bo utomlands är inte att man lär sig svaret på en massa intressanta frågor om ett land. Det bästa med att bo utomlands är att man lär sig vilka frågor som är relevanta i – och för – ett land. Ofta är det frågor som man själv aldrig skulle ha drömt om som styr utvecklingen. De är frågorna som dyker upp, igen och igen, på middagsbjudningar och vid kaffemaskinen i pausrummet. När jag flyttade till Turkiet för snart tre år sedan fick jag rådet att börja röka.
Kan vänstern gilla läget?
I Sverige – ja eller åtminstone på Dagens Nyheters kultursidor – rasar en debatt om kulturen och vänstern. En i mitt tycke rätt slapphänt skriven artikel med titeln ”När ska det röda rinna av kulturens fana”, har trampat på många ömma tår.
Identitet
Hemma i Finland under sommarmånaderna, ser vi pjäsen om identitet på Viirus i Helsingfors. Identitet har alltid fascinerat mig. Det är numera osäkert om det är för att jag är uppvuxen i en minoritet eller för att jag dagligen, i egenskap av flyktingarbetare, umgås med mänskor som är förföljda på grund av sin identitet. En fråga om hönan och ägget – vad kommer först?
Usama bin Ladin – död eller levande?
Det är få som kommer att fälla tårar över Usama bin Ladins död. För USA och stora delar av västvärlden, liksom för en mindre del muslimer, var han en symbol. Det brott som han anklagades för hör till de värsta brott som en enskild mänska sagt sig vara skyldigt till – och dessutom alltid vidhållit att han är stolt över. Det gör det naturligtvis inte lagligt att skjuta honom, rättstatens regler kräver en procedur och en process. Både nazisterna och Rwandas massmördare genomgick (i vissa fall genomgår) en rättegång. Det handlar mindre om rättvisa och mänskliga rättigher och mer om att skydda oss från varandra och oss själva. Till mina mest plågsamma minnen som flyktingarbetare hör mina försök att förklara för en pappa vars 6-åriga dotter blivit våldtagen och slängd i en öppen brunn med avlopssvatten varför han inte skulle ge sig på förödaren som rätten friat efter en tio minuters skenrättegång. Jag vet fortfarande inte om jag skulle ha kunnat övertyga mig själv i samma situation. Men det går inte att upprätthålla idén om rättvisa om vi blandar ihop rollerna så att det inte går att skilja domen från domaren, eller våra spelregler från brottslingarnas.
Att mota ner en mänska från bron
När det gäller mänskors rätt att röra sig fritt går utvecklingen stadigt bakåt. Mänskor kämpar som djur för att komma in i ett Europa där de ofta behandlas som djur, skriver Annika Sandlund.
I juni 2009 flyttade vi från Afrika tillbaka till Europa. För en övergångstid, tog vi med oss vår barnsköterska som jag ska kalla Maria. Det var första gången Maria var utanför sitt lands gränser. Maria lyckades få ett pass, vilket kostade oss en extra månadslön, ett bankkonto dit vi satte in en mängd pengar och en försäkring som jag måste underteckna eftersom juridiska regler som ingen av oss förstod gjorde det omöjligt for en etiopier att få rätt sorts försäkring utan inbladning av en europé. Med allt detta i bagaget, två officiella brev till utrikesministeriet och dagliga turer till en ambassad fick hon efter två månaders väntan ett visum. Ett visum giltigt för en månad.
