Teater som tro
Den Berlinbaserade teatergruppen Nya Rampen är snart Finlandsaktuell med Worship!. Anton Schüller träffade gruppen i Berlin för att diskutera samtidsteater, tro och Svenskfinland.
– Om den är intervjun skulle ha gjorts då skulle vi inte stå här utan framför Baltic Circle, säger Elmer Bäck från teatergruppen Nya Rampen.
Stefan Jarl lever för starka reaktioner
Foto: Johan Bergmark
I sin nyaste film Underkastelsen undersöker Stefan Jarl hur kemikalier påverkar människokroppen. Slutresultatet är uppseendeväckande och starkt, men filmen har bemötts med tystnad.
Dom kallar oss mods väckte starka känslor år 1968. Stefan Jarls och Jan Lindqvists realistiska skildring av förortskillarna Kenta och Stoffe på drift i Stockholm city var ett helt nytt sätt att göra dokumentärfilm, och filmen fick problem med både censur och distributörer. Ännu häftigare blev reaktioner kring uppföljaren Ett anständigt liv, där man träffar samma gäng drygt tio år senare. I Ett anständigt liv kunde man för första gången se Dom kallar oss mods i sin rätta kontext. Jarl kunde parallellklippa två helt vitt skilda världar. Hur den stenhårda verkligheten på den ökända ”Plattan” vid Segels torg hade kommit ifatt och sprungit omkull de fjuniga 17-åringarna från Dom kallar oss mods. Vad man ser i Ett anständigt liv är hur både förortsbarn och blomsterbarn från sextio-talet knarkar ihjäl sig och dör som flugor på toaletterna i överdoser och undernäring, dag efter dag.
Stefan Jarl bekämpar kemikalier med alla medel
”Dokumentärfilmare” är ett nästan omöjligt begrepp, när man talar om Stefan Jarl. Det brukar heta att dokumentärer alltid är ”verkligheten tolkad genom ett temperament” och i Jarls fall är det fråga om ett närmast oregerligt temperament. Jarl har under sin över fyrtio år långa dokumentärfilmskarriär inte gjort någon hemlighet av att han både manipulerat bilder och sammanhang. Både i stort och smått; ytterligheten torde vara den fejkade blodiga brottsplatsen i Ett anständigt liv. Hans motto kunde lyda: dokumentären får och ska vara starkt subjektiv och socialt engagerande, och filmskaparens enda mål är att nå fram med budskapet – ändamålet helgar medlen.
Filmfestivalen Kärlek & Anarki fyller 23
Om filmfestivalen i Sodankylä kan sägas vara cinefilernas filmfestival (se artikeln ovan), är den Helsingforsbaserade filmfestivalen Kärlek & Anarki filmfreakarnas. Festivalens varumärke har under åren varit skräck, sex, anarki och kärlek. Därför hör t.ex. gorehoundar – filmfreakar som gillar exceptionellt våldsamma skräckfilmer – till festivalens stamgäster. K&A anno 2010 sviker inte heller i det avseendet, med titlar som t.ex.Takeshi Kitanos Outrage.
Filmfestivalen i Sodankylä fyller 25
“Filmen, som en gång hälsades som det tjugonde århundradets egen konstart, tycks vara en konstart i förfall när århundradet nu siffermässigt tar slut”, skriver Susan Sontag i sin essä Ett århundrade av film. Främst polemiserar hon mot filmer som görs enbart som underhållning för kommersiella syften. “Men”, skriver Sontag, “Kanske är det inte filmen som nått sitt slut utan bara vår cinefili – namnet på den speciella sorts kärlek som filmen framkallar. Varje konstart föder sina fanatiker. Den kärlek filmen väckte var mera imperialistisk …
