Den konstruktiva kritiken
Det händer att jag tänker att jag nog tycker alldeles för mycket om människor för att klara av politiskt arbete, stunder då jag är övertygad om att det helt enkelt är alltför tröttsamt att i längden förhålla sig till intrigerna och baktalandet, och jag tänker att nån annan får ta hand om hela skiten.
Sanningen om Tahrir-torget
Den unga kvinnan har just beskrivit hur hon startade sin blogg. Året var 2005 och hon var frustrerad och förbannad på Mubarak-regimen och dess brott, och på den egypiska befolkningens ovetskap, rädsla och begränsade utrymme i samhället. Hon ville visa vad regimen gjorde och öka medvetenheten om dess grymhet, om tortyren som skedde på gator och i fängelser. Hon ingick i ett nätverk av unga bloggare, som snabbt organiserade sig och hon menar själv att de långt räddades av Mubarak-regimens okunskap om sociala medier och hur man riktigt använder dem. Shahinaz Abdel Salam avslutar sin taltur med att säga att en av hennes bloggande kolleger och frihetskämpar för tillfället är i fängelse, en annan har nyligen arresterats.
Europas gemensamma skamfläckar
I en ny reportagebok synar Lisa Bjurwald den europeiska extremhögern i sömmarna. Hon medverkar också i populismrapporten Liikkeitä laidasta laitaan. Antonia Wulff recenserar.
Det har gått fort och på många sätt obemärkt förbi: plötsligt har en majoritet av EU-länderna främlingsfientliga partier i parlamenten.
I Schweiz och Italien ingår de i regeringen, i Danmark och Nederländerna fungerar de som stödpartier för regeringen. Lisa Bjurwalds ambition med reportageboken Europas skam har varit att ”ge en inblick i hur den organiserade rasismen har vuxit fram, och hur den konstruerat sina argument” och det råder inget tvivel om att hon har skrivit en otroligt angelägen bok om dagens Europa. Medan jag skriver nås jag av nyheten att Svenskarnas Parti, tidigare Nationalsocialistisk Front, ordnar sommarläger (gratis för barn under 15 år) och att den norska lärarutbildningen nu ska ta upp hur man motverkar antisemitism efter att en utredning visat att över hälften av Oslos skolelever hört ”jude” användas som skällsord och en tredjedel av de judiska eleverna upplevt hets.
Så får man inte säga
”Det är inte möjligt att i Finland år 2011 inte veta att det är fult att kalla folk neger”, skriver Elli Flén i Hbl den 12 maj. Och visst har hon ju en poäng; det är fullständigt absurt att den offentliga debatten i detta land fortfarande – och titt som tätt – skall präglas och plågas av allt från rasistiska uttalanden om ”negergubbar” till homofobi och sexistiska uttalanden om form och figur. Men jag vägrar gå med på att vårt starkaste motargumentet skulle vara att det är fult att säga sånt.
Tre tankar om en tokig tid
Min kolumn skulle publiceras samma dag som riksdagen röstade om de där förbaskade kärnkraftverken. Vilken tidpunkt, vilken möjlighet, tänkte jag, ända tills jag slogs av förtvivlan. Modfälld och betryckt konstaterade jag att den argumentation jag är kapabel till ändå inte skulle bita på de där kärnkraftsförespråkarna, för mina premisser skiljer sig så i grunden ifrån deras. Idag funderar jag på deporteringen av de franska romerna och konstaterar att jag för andra gången på en kort tid befinner mig i denna märkliga situation; det finns ett glupande, gapande, gastkramande behov av att skriva och protestera men jag undrar desillusionerat vad det tjänar till.
