Etikettarkiv: Apartheid

“70 år av apartheid fick sin kulmination”

Janne Wass
Janne Wass.
”Dessa är segerns dagar för premiärminister Benjamin Netanyahu, för högern och för ett nationalistiskt Israel. Dessa är segerns dagar för deras utstakade väg, en våldets väg, och för deras tro, en tro på ett utvalt folk som kan göra vadhelst de vill.

Iran har blivit offentligt förlöjligat, palestinierna har krossats, och på måndag kommer de att bli nedtrampade med pompa och ståt då USA:s ambassad i Jerusalem invigs. Gaza är belägrat, Israel jublar. På söndagen, Jerusalemdagen, kan mycket väl oskyldiga människor komma att dödas i Gaza och i Jerusalem.

Den 14 maj, dagen då ambassaden flyttar, kommer oskyldiga människor med all säkerhet att dödas i Gaza och på Västbanken; under nästa dag, Nakba-dagen, kommer många fler att dödas.”

Så här skrev den israeliska journalisten och författaren Gideon Levy på lördagen den 13 maj i den israeliska dagstidningen Haaretz, och förutspådde, föga överraskande, den massaker som ägde rum på måndagen i Gazaremsan. Minst 58 palestinier dödades av israelisk militär under stora protester, i samband med vilka palestinska demonstranter försökte storma gränsmuren mellan Israel och de palestinska områdena.

Symboliken som omgav dagen så gott som garanterade våldsamheter. Dagen markerade 70-årsjubileet för staten Israel, som under FN:s diktat inrättades 1948. På andra sidan staketet symboliserade dagen 70 år av exil, etnisk rensning och apartheid – 750 000 palestinier drevs med våld från sina hem 1948 för att göra plats för israeliska bosättningar, och kring 300 000 tvingades fly brutalt våld under och efter Sexdagarskriget 1967. Av kring 12 miljoner palestinier lever i dag nästan 5 miljoner i Gaza och på Västbanken, medan knappt 2 miljoner lever som andra klassens medborgare i Israel. Merparten av alla palestinier i världen är i dag registrerade som flyktingar eller lever som invandrare i andra länder.

Det som blev droppen som fick bägaren att rinna över var USA:s president Donald Trumps meddelande i fjol om att USA flyttar sin ambassad i Israel från landets administrativa huvudstad Tel Aviv till den symboliska dito, det omstridda Jerusalem. Flytten saknar praktisk betydelse, och har av omvärlden tolkats som ett amerikanskt stöd till den israeliska högerregeringens nationalistiska politik. Att Jerusalem, som både palestinier och israeler gör anspråk på som sin huvudstad, hittills varit åtminstone till pappers neutralt, har hållit vid liv ens en gnista av hopp för en aldrig så gäckande tvåstatslösning. USA utförde under Barack Obamas tid en skicklig lindans i Palestinafrågan, och den tidigare presidenten tog till och med till brösttoner mot Netanyahu, och lyckades på så sätt hålla hoppet levande. Men Donald Trump har nu på basis av internationella opinionstexter helt och hållit stampat ut gnistan. Trump har sänkt sig som en räddande ängel över ett Israel som under Obama-eran hotade att bli så gott som helt isolerat av omvärlden – symboliskt, om än inte praktiskt; det amerikanska militära och ekonomiska stödet till Israel vacklade aldrig ens under Obamas mest svidande kritik mot Netanyahu.

I nästa nummer av Ny Tid recenserar vi Michael Wolfs omstridda bok Fire and Fury om Trumps presidentskap. I boken framgår att ambassadflytten var en av de åtgärder som Trumps spin doctor och chefsstrateg Steve Bannon satte på agendan redan under sin första dag i Vita huset, medan resten av Trumps illa anpassade stab sprattlade som fiskar på torra land då de mot alla odds plötsligt blev tvungna att ta itu med verkliga politiska strategier. Enligt Wolf hade Bannon föga intresse av var ambassaden låg, och lika föga intresse för Israel. Det han däremot visste var att en ambassadflytt till Israel var något som ansågs fullständigt otänkbart inom den ”liberala eliten”, ett drag som skulle alienera USA från merparten av dess europeiska allierade och skapa ytterligare kaos i Mellanöstern. Bannon var fullt medveten om att en ambassadflytt innebar dödsstöten för hoppet om fredsförhandlingar, och därför något som men helt enkelt inte gjorde, oberoende på vems sida man stod på i konflikten. Och just därför var ambassadflytten en av Bannons centrala åtgärder. Steve Bannons metod för att göra USA ”great again” var att rasera visa att USA kan göra precis vad Vita huset vill, och på samma gång reta gallfeber på vad Bannon såg som den ”liberala eliten”.

För Donald Trumps del, menar Wolf, är flytten av ambassaden helt enkelt ett ego-projekt. Trumps drivkraft är att bli omtyckt och få bekräftelse. I en situation där så gott som hela den västerländska opinionen är vänd mot Trump, och han har misslyckats i nästan alla sina uppsåt, är ambassadflytten en av hans få segrar: ett konkret resultat och hyllningar från Netanyahu och ytterhögern. Exakt vad Trumps goodwill-ambassadör, dottern Ivanka, och svågern Jared Kushner, vars uppgift det är att ”skapa fred i Mellanöstern”, tänkte då de stod i centrum för blodbadet och log sina breda leenden är svårt att avgöra.

Måndagen var den blodigaste dagen i Israel-Palestinakonflikten sedan kriget blossade upp på nytt år 2014. Men det var ändå bara en fortsättning på det asymmetriska våld som Israel utövat mot palestinierna i 70 år. Israel försvarar som vanligt sitt dödliga våld med att medlemmar av militanta Hamas kastade brandbomber, avfyrade granater och sköt över muren. Trots detta har sedan demonstrationerna började den 20 mars endast en israelisk soldat sårats: under måndagen fick en soldat lindriga skador av granatsplitter. I jämförelse dödades på måndagen hela 58 palestinier, och antalet sårade uppgår till mellan 1 200 och 2 700 personer, beroende på källan. Enligt ögonvittnen har Israel placerat prickskyttar längs gränsstaketet, och använder sig av höghastighetsgevär ämnade för krigsförhållanden.

Greg Shupak skriver i vänstertidskriften Jacobin Magazine att Israels agerande under de gångna sju decennierna är i linje med det som kolonialstater traditionellt utövat. Regering och militär strävar till att kväsa allt motstånd mot etnostaten i sin linda genom groteskt överdrivet gensvar. Vidare lever palestinierna under ständigt förtryck, såväl militärt och juridiskt som ekonomiskt. Människorättsorganisationer har under de senaste åren varnat för att läget på Gazaremsan fyller kriterierna för en humanitär katastrof, och att området snart är helt obeboeligt på grund av brist på vatten, föda och infrastruktur.

När USA flyttade sin ambassad till Jerusalem och Ivanka Trump och Jared Kushner stod och solade sig i den israeliska högerns lovord, raserade de i palestiniernas ögon all sin kvarvarande trovärdighet som neutral medlare i konflikten – en trovärdighet som trots Hillary Clintons och John Kerrys idoga arbete redan tidigare varit allvarligt ifrågasatt. Den palestinska chefsförhandlaren Saeb Erekat säger att ”USA inte längre är en partner för fred”. Gideon Levy skriver att Donald Trump nu har hjälpt till att krona den israeliska högerns slutliga seger. USA:s utträde ur kärnkraftsavtalet med Iran, samt ambassadflytten har besannat två av Netanyahus våtaste drömmar, och bidragit till ökad instabilitet i Mellanöstern: ”Dessa resultat är korrumperade. De bevisar för Israel att våld lönar sig, att man inte behöver ta den andra parten i beaktande, att internationell lag inte gäller här.”

Amnesty International och övriga människorättsorganisationer ser tydliga tecken på att Israel genom sitt agerande på måndagen gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Men anklagelser om krigsbrott och människorättsbrott är inget nytt för Israel, och så länge USA fortsätter att blockera oberoende utredningar, sanktioner och resolutioner i FN:s generalförsamling med sitt veto, behöver Netanyahu & Co inte oroa sig. Det som finns kvar är unilaterala aktioner, och aktioner som kan utföras av EU. För Finlands del gäller kanske i första hand att avsluta vapenhandeln med Israel, något som bland annat Vänsterförbundet har krävt. Partiordförande Li Andersson har på sin blogg uppmanat Finlands utrikesminister Timo Soini och EU:s övriga utrikesministrar att sätta press på Israel, bland annat genom att förbjuda import och försäljning av produkter som är producerade i de olagliga bosättningarna. Andersson kräver också att Finland erkänner staten Palestina.

För palestinierna återstår inte många alternativ om inga åtgärder tas för att förbättra deras situation. Internationella medier rapporterar om demonstranter vid gränsstaketet som uttrycker hopplöshet inför situationen: Gazaremsan är i praktiken belägrad av USA, Israel och Egypten och levnadsförhållandena är snarast katastrofartade. ”Vi kan inte bara tyna bort här i tysthet”, säger en ung demonstrant enligt nyhetsbyrån AP. När förhandlingsvägen nu också enligt många palestinier slutgiltigt har stängts i och med USA:s agerande, finns inte många andra alternativ kvar än för Gazaremsans invånare att följa militanta Hamas ledning och kasta sina kroppar mot de israeliska kulorna. En väpnad seger mot Israels överlägsna krigsmaskineri är utesluten. Frågan är nu hur illa situationen hinner bli innan USA, med eller utan Trump, återtar ambassadens flyttbeslut. Om Iran och Hezbollah dras in i en väpnad kris med Israel vid sidan av Hamas, är det inte svårt att föreställa sig ett blodbad som närmar sig samma kaliber som i Syrien. Än är vi inte där, dock.

Text Janne Wass
Foto Israels utrikesministerium

Afrika speglar sig i film

Cinemafrica är Nordens största och mest spännande festival för samtida afrikansk film. Med nitton år på nacken och ett utbud på 60 filmer från nord och öst och väst och syd presenteras en filmkontinent, som annars får alldeles för litet plats. För det finns många guldkorn att hämta.

Sextio filmer visades i årets upplaga av Cinemafricas festival. Såsom i en spegel av dagens motsättningar handlade två om kamp och frustration i president Jacob Zumas Sydafrika, två lyfte fram unga hjältar från antiapartheid-kampen. Två beskrev folkets kamp –  i Chad och Senegal –  mot maktberusade presidenter.

Den arabiska våren, som när det begav sig fick uttryck i flera filmer på Cinemafricas festival, syntes i år enbart som nostalgi, i Tamer el Saids filmatiska dagboksanteckningar från hans Kairo två år före Egyptens korta politiska vår.

Kairo idag fick sin hyllning i en komedi om en gammal man med cancer på väg till sjukhuset med röntgenbilder i en gul kasse, som förutsägbart kom på villovägar när en brud och hennes kompis trängde sig in i taxin och råkade ta den gula kassen med sig till brudens fotografering. När mannen äntligen återfann kassen och dem hade brudgummen inte kommit. Den stressade fotografen ställde åldringen i brudgummens ställe, resten skulle kan fixa med Photoshop. I sista scenen ser man det ställföreträdande bröllopsfotot hängande på väggen hemma hos mannen, som läkaren inte gett lång tid att leva.

Fantasy eller tradition

Utanför den politiska agendan, eller kanske inte, fanns några ovanliga filmer kryddade av mystik. I en tunisisk film av Ala Edine Slim gör huvudpersonen en ändlös vandring i en skog, på svältens och törstens gräns, möter en skogsman som hittar djur att äta och vatten att dricka, men skogmannen dör och hans kompanjon ser ingen bannan utväg än att  gå ut i vattnet och dränka sig. En långsam film utan dialog, det kändes som hemma.

I den algeriska filmen Kindfil i regi av Damien Qunquiri går dem kvinnliga huvudpersonen ut och simmar när hon är med sin lilla familj på badstranden. Plötsligt överfalls hon av en hop män, våldtas och dödas. Hon sjunker till botten, men kommer upp som en vålnad. En militärt utrustad polis jagar henne, använder hennes man som lockbete för att tillintetgöra henne. Men vem är monster?

Två unga hjältar

Filmen Kalushi, regisserad av Mandlakyise Dube är ett filmatiskt bidrag till Sydafrikas historia. Fast det började med en annan vinkling. Dube  märkte med besvikelse när han föreläste om filmkunskap i Wits University i Johannesburg att eleverna, övervägande svarta, helt enkelt inte var engagerade. Han drog slutsatsen att de inte kunde identifiera sig med något och någon på filmduken. Tanken växte fram att göra en film om Solomon Mahlangu, som Kalushi hette till vardags, och som hängdes som 22-åring år 1979, i ett av apartheidtidens många justitiemord mot sin svarta motståndare.

Mahlangu bodde i Pretoria och blev en av många ungdomar som kämpade helt enkelt för rättvisa, men som blev tvungen att fly landet för att slippa förtryck och tortyr. I befrielserörelsen ANC:s läger i Moçambique och Angola fick han lära sig hantera vapen. När han kom tillbaka till Sydafrika gjorde två av hans kamrater ett väpnat anfall. Trots att Mahlangu inte skjöt blev han själv ihjälskjuten av polisen.

Mahlangu utnämndes av ANC till en frihetshjälte. Men hans bakgrund, person och liv har inte varit särskilt kända. Här blir filmen ett värdefullt bidrag till Sydafrikas historia. Under de flera år son filmen skapades hade filmteamet nära kontakt med både äldre brodern och modern, som i filmen spelas övertygande av Gcina Mhlophe. Porträttet av Mahlangu, hans familj och kamrater, blir ett porträtt av en tid och ett motstånd.

Ett frågetecken har jag. När Dube och Thabo Mahletsi (som spelar Mahlangu) hävdar till applåder att denna film är den första där svarta sydafrikaner får berätta sin egen historia frågar jag varför? “Ett marknadstrick”, skrev en vän och sydafrikansk massmediaprofessor när jag frågade om anspråket var sant. Det finns en hel rad sydafrikanska filmer regisserade av svarta sydafrikaner och med svarta sydafrikaner i huvudrollen, min vän räknade upp ett tjugotal. Säkert har Cinemafrica visat några av dem. Vad däremot Kalushi kan göra anspråk på är att vara en sydafrikansk film där huvudrollen som befrielsehjältar inte spelas av en utländsk skådespelare.

Nästa dag visades visades en till sådan film. Nadine Angel Cloetes film Action Kommandant handlar om en ung kille, Ashley Kriel, i en förstad till Kapstaden. Kriel kämpar för jämlikhet mot rasism, är omtyckt av kamrater, vänner och familj, men tvingas ut av apartheidsystemet och får gerillaträning, och mördas av apartheids styrkor som 20-åring år 1987. Filmen om Kriel är mer dokumentärt lagd med många intervjuer, Kalushi är mer en action-berättelse. Men både vill och lyckas ge viktiga pusselbitar om motstånd och förtryck.Med lika rätt och angelägenhet.

Vart tog befrielsen vägen?

Två filmer på Cinemafricas festival gjorde upp med den stora besvikelsen i Sydafrika sedan segern mot apartheid 1994.  Den ena är från  2016 och gjord av ett kollektiv i Soweto, en samling svarta förstäder en bit från Johannesburg. De flesta scener är möten och en handlar dels om vreden över att livet inte blivit bättre, bostäder lovas men byggs inte, dels om yttrandefrihet och det regerande ANC:s vilja att täppa till munnen på sina kritiker. En generationskonflikt tänkte jag tills den mest talföra kritikern trädde fram, en nog så mogen kvinna som anklagade ANC för korruption och lögner. Ni rör henne inte, sade de yngre män som försvarade henne mot ANC-ledarna och deras patruller. Scener som ingen hade kunnat fantisera om  ens för tio år sedan. När polisen skjöt skarpt mot lönestrejkande gruvarbetare i Marikana i augusti-september 2012 brast förtroendet för ANC hos många.

En av dem är Rehad Desai, regissör för filmen The Giant is Falling. Det var en spännande och skrämmande panorama om politiskt förfall. Fokuseringen på president Zuma var självklar, men nästan lika mycket riktades kameran på Julius Malema, ledare för Economic Freedom Fighters sedan 2013. Det blev därmed en individcentrering, men nog så dramatisk. EFF kastas då och då ut från riksdagen för glåpord och störande beteende, med Zuma bara skrattade som om det var en barnlek i en sandlåda.

Protester mot politisk maktberusning

Om jag skulle välja bästa afrikanska filmen vid denna festival så blev det Hissein Habré, en tragedi i Tchad. Det är en dokumentär, gjord av Mahamat Saleh Haroun om  president Habrés otaliga tortyroffer under hans tid vid makten med USAs och Frankrikes stöd. En frivilligorganisation försöker ge vård och hopp. Samtalen med offren är filmens röda tråd och ger en grym berättelse. En ljusglimt kommer när Habré, som fick asyl i Senegal, i fjol ställdes för rätta och dömdes till livstids fängelse. Vittnesmål som i denna film vägde tungt.

En annan rörelse mot politiskt förtryck som kom på filmduken var protesterna mot just Senegals presidents Abdoulaye Wade och hans försök att manipulera grundlagen så att han kan bli president på livstid. Rörelsen heter “Y’en a marré”, ungefär “Nu är vi trötta på den här skiten”. Regissören Rama Thiawa som ger hiphop-gruppen Keur Gui stor plats, allt för att visa hur kultur och politik vävs samman.

“Nästa gång elden”

The Fire Next Time av James Baldwin var en av mina favoritböcker när den kom ut 1963 och jag befann mig i USA i ett helvitt college. Cinemafrica visade den film  om svarta om och av James Baldwin i USA som blev något av hans testamente, med titeln från en av hans böcker, I am not your Negro. För Cinemafricas introduktör, Girma, var James Baldwin en förebild. Som queer afrikan var det svårt att finna förebilder, sade han. Men Baldwin visade att vi är den människa vi är, inte den etikett vi har fått.

Som 24-åring lämnade James Baldwin Harlem och hela USA, for till Paris och kom tillbaka långt senare för att ge det filmtestamente vi fick se. För, menade han, den vita rasismen i USA är sjuk och sitter mycket djupt. Men han hann skriva endast 40 sidor innan han dog 1987. Redigeringen har tagit lång tid, men är ett fantastiskt reportage om tiden för det vita Amerikas rasism, som inte är förbi. Jag är mycket oroad, säger han på ett par ställen i filmen. “Ni skall veta att de svarta inte precis ville komma hit”, sade han på ett annat ställe och tillade: “Och inte ni vita heller”.

Kanske den sjuka vita rasismen motsvaras i Europa av försöken att mota fyktingar i grind. Cinemafrica visade ett urval filmer om dessa möten, gjorda inifrån upplevelserna  hos de som flyr. Så blir Afrika i Cinemafricas filmfestival världen.

Mai Palmberg

Cinemafrica: 22-26.3.2017 i Stockholm.

Apartheids arvtagare

Den sydafrikanska journalisten Johannes Myburgh vittnar om hur det hundra år gamla maktpartiet ANC har lämnat landets ungdom vind för våg. Att såren från raspolitiken fortfarande inte läkts, gör inte saken bättre.

Sex månader efter att Sydafrikas mest inflytelserika ungdomsledare, Julian Malema,  marscherade 60 kilometer i krav på ekonomiska rättigheter för ungdomar, i en aktion som lockade tusentals personer, utestängde ANC (Afrikanska Nationalkongressen) honom från sitt hundraårsjubileum.

Malema gav en röst åt den frustration som gror bland de unga som är trötta på att sitta arbetslösa i baracker i städernas utkanter, medan ledarna för ANC lever det goda livet.

Hans påkostade livsstil hindrade honom varken från att bli populär eller få fram sitt budskap. Malema och hans anhängare promenerade från partiets högkvarter i Johannesburg till gruvmyndighetens högkvarter, börsen i Johannesburg och sedan genom natten till Pretoria, regeringens högsäte. Det färgglada sällskapet skrattade och sjöng men budskapet på plakaten de viftade med var tydligt: ”Ekonomisk frihet nu!”, ”Mera jobb!” och ”Bättre utbildning!” Rösträtt i Sydafrika betyder ingenting om folk inte har råd att leva.

Med den långa marschen ville Malema visa att det ledande partiet hade förlorat sin sista kontakt med ungdomarna.

Afrikas äldsta liberala rörelse grundades den 8 januari 1912 och skulle bli den sista att vinna frihet på kontinenten. De följande hundra åren kämpade rörelsen mot apartheid; deras hopp var att nå samma rättigheter som de vita i ett land där ras än idag bestämmer människors öden.

Ledare som Nobelpristagaren Albert Luthuli inspirerade de unga till att förnya den livlösa rörelsen från sextiotalet, då bl.a. skolbarn sköts ihjäl under en marsch i Soweto 1976. 1994 valdes Nelson Mandela till president. Han blev den förste presidenten i ett demokratiskt Sydafrika och lyckades bevara freden i ett land som stod på randen till inbördeskrig.

Girighet vinner

Nästan tjugo år senare finns det en svart medelklass som bara växer, och varje år köar tusentals nya svarta studenter till universiteten.

Det är ändå naivt att tro att Sydafrika skulle vara någon blomsternation. Här sker 16 000 mord per år (i Finland under 130) och hälften av de 50 miljoner människor som bor i landet lever på ungefär 1,5 euro per dag. Enligt the South African Institute of Race Relations var hälften av alla sydafrikaner mellan 15 och 24 arbetslösa i slutet av förra året.

Sedan det ledande partiet ANC kom till makten har det fått slåss för sin själ: de jämlikhetsideal som det stod för under kampen mot apartheid och som också applåderades av de nordiska länderna. Men trots partiets löften om ett ”bättre liv för alla”, verkar det som om politiska segrar och girighet är viktigare. Medan ungdomarna går arbetslösa och frustrerade över bristen på utsikter, lever en liten politisk och ekonomisk elit i överflöd.

Att partiboken väger tyngre än kompetens vid anställningar har också lett till diverse olägenheter till och med för den högsta politiska toppen. I oktober förra året tvingades vice presidenten Kgalema Molanthe ställa in sin resa till Finland då hans plan gick sönder på grund av dåligt underhåll. Medan eliten fortsätter att visa upp sin lyx, gror missnöjet bland de unga. Och det är här ANC:s ungdomsorganisation ANCYL kommer in i bilden. På grund av partiets ohotade stöd är dess kandidat garanterad att bli president, men här har också ANCYL ett stort inflytande.

Radikalt språkrör

ANCYL har fungerat som ett språkrör inom ANC för mer radikala åsikter, som moderpartiet vid behov har kunnat ta avstånd från, men på samma gång bibehålla sitt stöd också bland de missnöjda. På det sättet kunde Julius Malema lyfta fram den svarta befolkningens ilska över fattigdom och markfrågor. De program för att återbörda mark som svarta sydafrikaner blev bortkörda från går långsamt, eftersom (de vita) jordbrukarna inte vill sälja sina ägor.

Malema hade en central roll då Sydafrikas nuvarande president Jacob Zuma blev vald år 2008, men efter det har blivit ännu mer radikal. Han krävde att gruvor skulle nationaliseras och att de vita bönderna skulle tvingas bort från sina marker utan att få betalt. Då partiet vägrade diskutera Malemas idéer vände han sig allt skarpare mot Zuma. Det ledde till att ANC inledde ett disciplinärt förhör mot honom och i april kastades han ut ur partiet efter att alla hans överklaganden avvisats.

Mitt under förhören i oktober ledde Malema marschen från Johannesburg till Pretoria. Få kommentatorer tog det hela seriöst; Malemas fester med Johnny Walker Black Label-whisky är beryktade och alla känner till hans stamställe i det förnäma Sandton i Johannesburg. Som son till ett hembiträde sa Malema en gång att hans påkostade livsstil bevisar att man kan nå framgång trots en anspråkslös bakgrund. Hans livsstil fungerar också som en inspiration för de utfattiga anhängare som kopplar samman framgång med kopiös konsumtion.

Malema gick hem bland landets – och ANC:s – unga som ansåg att livet inte hade förbättras under ANC-regeringens tid. Partiet fjäskade för dem inför valen, men sedan kastades de åt sidan – och Malema var den enda som talade för ungdomen.

Stark diskriminering

Diskursen är ändå väldigt mansdominerad och det ges föga uppmärksamhet åt kvinnofrågor. Enligt Läkare utan gränser blir en kvinna våldtagen här var tjugosjätte sekund, och en studie från 2009 av det sydafrikanska rådet för medicinsk forskning visar att det är vanligt att en flicka eller kvinna våldtas av flera män. Lagar om att befordra kvinnor till högre kvalificerade poster i arbetslivet har inte annu implementarats i praktiken. Lägg dessutom till allt det här de komplexa rasrelationerna och byggandet av en sydafrikansk identitet.

Som vit sydafrikan upplever jag dagligen hur svårt vita har att acceptera förlusten av den politiska makten 1994. De talar om det över lunch, på Facebook och kommenterar det på nyhetssidor på internet.

Trots att rasjämförelser har blivit irrelevanta och till och med förbjudna på vissa ställen i världen är de en realitet i Sydafrika. Om du är en svart sydafrikan är du högst antagligen fattig och outbildad. Om du är vit är du medelklass och har minst gått ut grundskolan. Detta förändrar ändå inte det faktum att vita sydafrikaner idag känner sig ovälkomna och attackerade i Sydafrika. En väldigt förvirrande tanke, för om detta inte är mitt hem, om folk säger åt mig att gå min väg, vart skall jag gå?

Samtidigt kämpar det svarta Sydafrika med mindervärdeskomplex, gömt under ilskan över åratal av diskriminering. Många anser att de vita sydafrikanerna fortfarande inte har bett om ursäkt för apartheid (jag håller med).

Varthän, Sydafrika?

Därmed blir dessa insikter en realitet. De styr vårt beteende och de komplicerade relationerna mellan svarta och vita sydafrikanska ungdomar: de vita är på defensiven och de svarta konfronterande. Vi tycker om annorlunda musik, vi håller på med annorlunda sport – olikheterna är lika mycket kulturella som rasrelaterade.

En visionär ledare skulle kunna hitta ett mellanplan, där folk kunde tala med varandra och lyssna till varandra. Under sina hundra år vid makten har ANC ändå blivit alldeles för bra på att utnyttja motsättningarna för egen politisk vinning för att axla den manteln. När en vit konstnär målade en tavla av president Zuma där presidentens könsorgan syntes, ropade partiets generalsekreterare Gwede Mantashe åt människohoparna: ”De hatar oss lika mycket som de gjorde under apartheid!” Generalsekreterarens ord följdes av starkt jubel.

Sådant här tänder för en kort stund en patriotisk glöd bland de fattiga svarta gatuförsäljarna, men längre än så går det inte. De återvänder hungriga till sina kalla hem om vintern, och vintern kan vara hård på sydspetsen av Afrika.

Samtidigt funderar man hur det kommer att gå med de ungdomliga drömmar och aspirationer som delas av aktivisten Tshekiso Molohlanyi som nyligen skrev i tidningen Sunday Times:

”Många sydafrikanska ungdomar söker fortfarande efter en ny identitet. De vill inte identifieras som apartheids arvtagare, men som skapare av framtiden.”

Johannes Myburgh
Övers. Daniel Lindblom

Berättelser om färg, våld och vandringar

Annu Kekäläinen har skrivit en personlig reportagebok om dagens Sydafrika.

Annu Kekäläinen inleder sin reportagebok från Sydafrika i apartheidkolonin Oranien. Där odlar värdshusvärden Renus Steyn rosor: Rosa Bushveld DawnRosa Ester GeldenhuisRosa PretoriaRosa Touch of GlassRosa Harmonie.

Poetiska och laddade namn som väcker min nyfikenhet. Vilken färg har en ros som kallas ”Gryning i bushen”? När och varför döptes en ros till Pretoria? Vem var Ester Geldenhuis? Vad drömde hon om i det nya landet? Längtade hon nån gång tillbaka till Hollands milda fukt? På Karoos torra, röda jord är rosorna ”alien plants” som måste odlas i växthus för att klara sig. Rosenodling som metafor för det främmande och exklusiva.

Det är en lockande inledning till en bok om Sydafrika. När man läser vidare i kapitlet blir det snabbt klart att Oraniens omkring 500 bosättare inte är några nyanlända drivhusplantor utan ättlingar till de boer som på 1850-talet i sina oxvagnar tog sig till högslätten för att komma undan engelsmännen. De betraktar Sydafrika som sin fosterjord och håller fast vid sin afrikaanerkultur, sin vithet (inga svarta eller färgade tjänare här inte) och sin kalvinistiska tro. En anakronism och en utopi i dagens regnbågsnation.

En av Oraniens bosättare är Annatjie Boshoff, en mycket gammal men energisk, skarp och vänlig dam. Också i hennes lilla trädgård växer blodröda rosor. Hon har arbetat för Hendrik Verwoerd, ”apartheids arkitekt” kallad, under hela hans premiärministertid. ”Dr. Verwoerd var en förunderlig, intelligent människa. Han hade en vision”, säjer Annatjie. Och Kekäläinen fortsätter: ”Dr Verwoerd har karakteriserats som intelligent och karismatisk också av andra än hans understödare. Hans vision skapade vår tids kanske mest systematiska maskineri av godtycke och ojämlikhet.”
Genom att inleda sin berättelse i Oranien kan Kekäläinen liksom i förbifarten berätta apartheids historia och ge bakgrunden till det som är bokens egentliga ärende: dagens Sydafrika. Det är skicklig dramaturgi – i verkligheten gjorde hon resan till Oranien först i slutet av sin sju månader långa odyssée.

Vägen till ubuntu
Annu Kekäläinen är en modig och grundlig journalist. Hon reste med liten budget, färdades kors och tvärs i landet, bodde litet hur som helst, intervjuade ett hundratal personer, mest kvinnor, och valde sedan de öden som hon tyckte var intressantast och som komprimerade en erfarenhet eller öppnade nya infallsviklar. När hon skriver döljer hon inte att hon är en tillfällig besökare i en främmande kultur, och hon redogör också för möten där en genuin kontakt inte föds eller där hon upplevs som bara till besvär.
”I all forskande journalistik ingår ett element av maktutövning” säjer en irriterad Benitasom arbetar på ett centrum för våldtäkt. ”Vad får vi i gengåva? En bok kanske. Det hjälper mig inte ett jävla dugg i det här jobbet.” Kekäläinen insisterar på att information och möten kan ha en betydelse på sikt men Benita fräser att folk ren vet tillräckligt.
Tja, det är kanske sant att vi vet på ett allmänt och abstrakt plan, men inte på ett mänskligt, eller så att vi verkligen skulle förstå.

Kekäläinen tar oss med till alldeles konkreta människor med alldeles konkreta rädslor och traumor och fröjder och förhoppningar. Skalan är vid. Kxosakvinnan Noncadile som syr kläder på sin Singermaskin och tätar sin hydda med lera för vintern medan hennes man jobbar i Johannesburgs gruvor. Den före detta lärarinnan Anlie som köpte boskap och blev farmare i en tid när landfrågan snart kan explodera. Regeringen har beslutat om en frivillig jordreform, men fortfarande är 84 procent av marken i vita händer. Shirley Gun, vit kommendant i ANC:s underjordiska armé, en kvinna som ”skrattar hårt och ödsligt” när hon berättar om sina brutala erfarenheter i apartheids fängelser och ANC:s läger. Ela Gandhi, som växte upp i sin farfar, Mahatma Gandhis Fenix-koloni och blev invald i Sydafrikas första demokratiska riksdag. Bulelwa som bor i townshipen Khayelitcha i Kapstaden och jobbar för medborgarorganisationen Rapecrisis. Ray, städerska och ensamförsöjare med fyra barn (och tuberkulos), som gör allt för att hålla sina barn utanför gängen. Adelaide som jobbar med långivning åt townshipinvånare så att de ska kunna starta småföretag.

Adelaides mamma och syskon lät gängvåldta henne som straff för att hon inte ville vara med om systerns knarkhandel och den vägen blev hon också hivsmittad… Alla berättar sin personliga historia som samtidigt blir en bit i Sydafrikas gemensamma historia.

Mycket handlar om våld. Det går inte att skriva om Sydafrika utan att skriva om våldet. Kekäläinen gör det klokt och insiktsfullt. Hon lyfter fram enstaka fall ur den fasansfulla våldtäktsstatistiken och hon talar med gräsrotsaktivister och forskare. På sätt och vis, säjer de, är våldet begripligt. Sydafrika har ett dubbelt arv av förtryck: först kolonialismen och sedan apartheid som slog sönder traditionella strukturer, splittrade familjer, tvångsförflyttade folk. Till det kommer det krigiska mansideal som både apartheidarmén och ANC:s beväpnade kamp har fostrat. Förklaringar finns men både forskare och vanligt folk står ändå lika hjälplösa inför det irrationella våldet. Vägen tillbaka till det traditionella ubuntu – vi är alla en gemensam familj – är i det moderna samhället stängd. Vägen till ett nytt, mera jämlikt civilsamhälle är lång trots att Sydafrika i dag har en av världens mest demokratiska grundlagar. Men alla som har besökt Sydafrika slås av den positiv energi som också finns och som är våldets motpol. Alla dessa heroiska kvinnor och män som vägrar ge upp kampen. Bulelwa säjer: ”Fattigdomen är en utmaning. Den knäcker mig inte utan tvingar mig att fråga vad jag kan göra. Jag kommer från knappa förhållanden. Far sålde kon för att vi flickor skulle få studera. Och min mor var en mycket speciell kvinna.”
Kompromiss och förhandling

Det finns en annan sida av Sydafrika som Kekäläinen inte tar upp och som relativiserar våldet (om något sådant är möjligt). Dagligen tar sig tusentals flyktingar från krigsdrabbade länder in i landet, ofta olagligt. De kommer från hela Afrika, några också från Europa och Asien. För dem betyder Sydafrika trygghet och hopp om utkomstmöjligheter.

Ytterligare en aspekt som Kekäläinen berör helt kort är den erfarenhet av kompromiss och förhandling som är grunden för det nya Sydafrika och som också tillämpades av Sannings- och Försoningskommissionens, i sig ett lysande exempel på sydafrikansk ickevåldsstrategi. Terminologin är kristen; förlåtelse i stället för hämnd och straff, men i botten finns det traditionella ubuntu-tänkandet, att genom samtal komma till ett gemensamt beslut. Det finns efterfrågan på det slags fredsskapande modeller. Bl.a. från Nordirland och Bosnien har man bett Sydafrika om om hjälp. (Men knappast från Zimbabwe, tänker jag i skrivande stund.)

Annu Kekäläinen nämner i ett efterord några böcker som har påverkat henne. Bland dem finns Antjie Krogs Country of My Scull som handlar om Sannings- och Försoningskommissionen. Själv skulle jag vilja jämföra Valkoista mustalla med Krogs följande bok, A Change of Tongue, som utkom samma år (2003) som Kekäläinen reste runt i Sydafrika och som tar upp liknande frågor. Visserligen kartlägger Krog ett bredare område och skriver inifrån landet på ett sätt som Kekäläinen inte kan göra, men ändå finns det likheter mellan de båda författarna. Det har att göra med hur de använder sig själva som element i berättandet. Båda är vita, Kekäläinen en främling från ett välfärdssamhälle, Krog en afrikaaner (boerättling) med allt vad det innebär av historisk belastning. Båda måste förhålla sig till sin bakgrund och till Sydafrikas svarta och färgade majoritet, och blir på det sättet också våra kartläsare i den främmande terrängen.

I Finland är en bok som Annu Kekäläinens en raritet. Inget stort förlag ville ha den, det är deras skam. Det var det lilla förlaget Pieni karhu som såg hur bra Valkoista mustallaär och vågade satsa. Heder åt dem.


Annu Kekäläinen: Valkoista mustalla – kertomuksia väristä, väkivallasta ja vaeltamisesta. Pieni Karhu, 2007.

Carita Backström

Triomf – en berättelse om förkrossande myter

”There’s always a light at the end of the wagon-trek!” They never said there’s a gun or bread or a factory or a trading licence there at the front of the wagon. No, always a fucken light, a column of fire, a Spirit, a Higher Idea, an Ideal of fucken unity or something. And that’s ’cause we’re all supposed to be from the same culture. What kind of fucken thing is that, I ask you, with tears in my light-blue, poor-white eyes?

(ur Marlene van Niekerks Triomf, i Leon de Kocks engelska översättning)

Marlene van Niekerks modersmål är afrikaans, i dag ett av Sydafrikas 11 officiella språk, mindre än xhosa men större än engelska. Det talas av sex miljoner människor varav hälften är vita boer (afrikander), resten färgade. Många anser att den litteratur som i dag skrivs på afrikaans är den mest spännande i Sydafrika. Stefan Helgesson talar i tidskriften Karavans Sydafrikanummer om att författare som Brink och Breytenbach ”odlade en rebellisk anda som har fortsatt att prägla afrikaanslitteraturen fram till idag”. Men som all litteratur från små språkområden har den svårt att nå ut i världen.

Triomf utkom 1994 och belönades året därpå med Afrikas viktigaste litterära pris, Noma Award. Men det var först när romanen översattes till engelska som t.ex. jag kunde upptäcka den.

Det är en gruvlig historia. Den utspelar sig under några månader 1993–1994 och slutar när landet har haft sina första demokratiska val.

Personerna kallas Pop, Mol, Treppie och Lambert. En ”familj”, tre syskon och deras son, ”ynkliga stackare från det de såg dagens ljus, hopnitade, för att inte säja hop-
knullade, från skrot”. De är fattiga vita boerättlingar, det forna herrefolkets drägg och offer.

De drar sina historier och slänger käft, var och en enligt temperament och förmåga. Av bitarna kan man småningom pussla ihop en bild. Hur deras föräldrar, gamla Pop och gamla Mol, måste lämna sin gård under depressionen och dra in till Johannesburg, ”guldstaden”, ”Gomorrah” för ett uselt jobb på järnvägen. Hur gamla Pop söp och slutligen hängde sig av skam, hur gamla Mol dog i tuberkulos och hur barnen tidigt lärde sig att sex kunde bota hunger och rädsla. Det blev en vana och Mol fortsatte att agera madrass för sina bröder och senare för sin son, Lambert. (Och tro nu inte att detta bara händer i Sydafrika, precis när jag började läsa Triomf föll mina blickar på en notis i Hbl: ”Far och två söner dömdes för långvarigt och grovt sexuellt utnyttjande av familjens två döttrar”.)

Våld och inavel

Familjen bor i Triomf. Så lyder ironiskt det nuvarande namnet på den stadsdel som en gång var legendariska Sophiatown, en svart och swinging oas i apartheidens Johannesburg, Mirjam Makebas och Hugh Masakelas hemknutar. 1955 jämnades Sophiatown med marken för att göra plats för fattiga vita. ”Kaffrerna var föga imponerade av affären” minns Mol, ”de skrek och hojtade och försökte få med sig så mycket de bara kunde”. Hon och bröderna brukade stå och titta på bulldozrarna och föreställa sig hur de skulle börja ett nytt liv i Triomf.

Men det blev inte så hävt med det nya livet. Det fortsatte med jämna plågor och däremellan ännu värre plågor när någon fick ett raseriutbrott och slog sönder allt som fanns till hands.

Familjens stora provokatör är Treppie, obotligt kränkt och skadad och en mästare på att både berätta och förstöra historier. Lambert, ”familjens” barn, epileptisk och stark som en oxe, förbereder sig för sin 40- års dag när han har blivit lovad en pangbrud, hans livs första (om man undantar mamman). Mol hasar omkring i sin städrock och lägger upp sig för dem alla, och Pop upprepar sitt mantra ”vi har ju ändå varandra”. Och det är sannerligen allt de har, om man kan kalla det så. Familjens kontakt med omvärlden består av två patetiska Jehovas vittnen och två lika patetiska funktionärer från det nya nationalistpartiet, som regelbundet tittar in för att predika sina budskap.

Som ett nav i det groteska hjulet växer Lamberts målning fram. Han målar väggar och tak i sin lya; Sydafrika med svarta och gula pilar för kaffrerna och voortrekkers, deras hus 127 Martha Street, resten av Afrika, Pops svartbrända fötter under ett åskmoln, en uppskuren Treppie med tarmarna hängande och en kaffer som äter hans lever, Lambert själv i en bil med en naken blondin på taket, Mols städrock hängande på Afrikas horn…en överdådigt surrealistisk sammanfattning av hela romanen.

 Psykologisk skildring

Ett par gånger sänker sig frid och värme över scenen, och det är djupt gripande, men snabbt är familjen tillbaka i sitt träsk av fucken shit, och skulle det vara det enda romanen bjuder på skulle man inte orka.

Men Triomf är mycket mer än brutal realism.

Den är en inträngande psykologisk skildring som blottlägger mekanismer och strukturer giltiga var som helst i världen. Social misär, grusade förhoppningar, självdestruktivt beteende. Gång på gång tänker jag: jag vill ut ur de här hopplösa typernas skallar! Men slutar med att känna nån slags ömhet för dem.

Den är också en allegori och en idéroman. Syskonens inavel som en spegelbild av apartheid. Historisk och social analys förklädd till sitcom.

Och så är det stilen. Filosofiska resonemang presenteras som en god historia. De vidrigaste skeenden beskrivs som självklara. Galghumor där skrattet fastnar i halsen. En mix av Rosa Liksom, Imre Kertész (i Mannen utan öde), Mark Twain (i Huckleberry Finn)…

Romanen slutar efter ännu en i raden av familjens fuck-ups som lämnar Pop död och de andra ansenligt lemlästade. De tittar på TV. ANC har vunnit valen och Nelson Mandela säjer att nu ska man låta det förflutna vara, kavla upp ärmarna och tänka på framtiden. Och då säjer Treppie, denna myternas krossare, att det viktigaste är att de aldrig mer ska använda ordet kaffer, för också det har nu gått till historien.

Happy end alltså? Knappast, men ett ögonblick av hopp och besinning, och ett lämpligt slut på historien. I en intervju några år senare sa Marlene van Niekerk: ”Vi vet hur det känns att ha en hel uppfinning runt oss. Vi hade en väloljad fascistisk stat som orkestrerade den, i kyrkor och skolor, överallt, och hjärntvättade en hel generation”. Därför vill hon helst inte ta till de nya stora orden som ”afrikansk renässans” eller ”regnbågsnation”, och därför är kanske hennes viktigaste ärende i Triomf att peta hål på falska myter, både familjemyter och nationella myter. De är inte hälsosamma.

Marlene van Niekerk: Triomf,
Jonathan Ball Publishers, 1994

Carita Backström