Etikettarkiv: Arabiska våren

Afrika speglar sig i film

Cinemafrica är Nordens största och mest spännande festival för samtida afrikansk film. Med nitton år på nacken och ett utbud på 60 filmer från nord och öst och väst och syd presenteras en filmkontinent, som annars får alldeles för litet plats. För det finns många guldkorn att hämta.

Sextio filmer visades i årets upplaga av Cinemafricas festival. Såsom i en spegel av dagens motsättningar handlade två om kamp och frustration i president Jacob Zumas Sydafrika, två lyfte fram unga hjältar från antiapartheid-kampen. Två beskrev folkets kamp –  i Chad och Senegal –  mot maktberusade presidenter.

Den arabiska våren, som när det begav sig fick uttryck i flera filmer på Cinemafricas festival, syntes i år enbart som nostalgi, i Tamer el Saids filmatiska dagboksanteckningar från hans Kairo två år före Egyptens korta politiska vår.

Kairo idag fick sin hyllning i en komedi om en gammal man med cancer på väg till sjukhuset med röntgenbilder i en gul kasse, som förutsägbart kom på villovägar när en brud och hennes kompis trängde sig in i taxin och råkade ta den gula kassen med sig till brudens fotografering. När mannen äntligen återfann kassen och dem hade brudgummen inte kommit. Den stressade fotografen ställde åldringen i brudgummens ställe, resten skulle kan fixa med Photoshop. I sista scenen ser man det ställföreträdande bröllopsfotot hängande på väggen hemma hos mannen, som läkaren inte gett lång tid att leva.

Fantasy eller tradition

Utanför den politiska agendan, eller kanske inte, fanns några ovanliga filmer kryddade av mystik. I en tunisisk film av Ala Edine Slim gör huvudpersonen en ändlös vandring i en skog, på svältens och törstens gräns, möter en skogsman som hittar djur att äta och vatten att dricka, men skogmannen dör och hans kompanjon ser ingen bannan utväg än att  gå ut i vattnet och dränka sig. En långsam film utan dialog, det kändes som hemma.

I den algeriska filmen Kindfil i regi av Damien Qunquiri går dem kvinnliga huvudpersonen ut och simmar när hon är med sin lilla familj på badstranden. Plötsligt överfalls hon av en hop män, våldtas och dödas. Hon sjunker till botten, men kommer upp som en vålnad. En militärt utrustad polis jagar henne, använder hennes man som lockbete för att tillintetgöra henne. Men vem är monster?

Två unga hjältar

Filmen Kalushi, regisserad av Mandlakyise Dube är ett filmatiskt bidrag till Sydafrikas historia. Fast det började med en annan vinkling. Dube  märkte med besvikelse när han föreläste om filmkunskap i Wits University i Johannesburg att eleverna, övervägande svarta, helt enkelt inte var engagerade. Han drog slutsatsen att de inte kunde identifiera sig med något och någon på filmduken. Tanken växte fram att göra en film om Solomon Mahlangu, som Kalushi hette till vardags, och som hängdes som 22-åring år 1979, i ett av apartheidtidens många justitiemord mot sin svarta motståndare.

Mahlangu bodde i Pretoria och blev en av många ungdomar som kämpade helt enkelt för rättvisa, men som blev tvungen att fly landet för att slippa förtryck och tortyr. I befrielserörelsen ANC:s läger i Moçambique och Angola fick han lära sig hantera vapen. När han kom tillbaka till Sydafrika gjorde två av hans kamrater ett väpnat anfall. Trots att Mahlangu inte skjöt blev han själv ihjälskjuten av polisen.

Mahlangu utnämndes av ANC till en frihetshjälte. Men hans bakgrund, person och liv har inte varit särskilt kända. Här blir filmen ett värdefullt bidrag till Sydafrikas historia. Under de flera år son filmen skapades hade filmteamet nära kontakt med både äldre brodern och modern, som i filmen spelas övertygande av Gcina Mhlophe. Porträttet av Mahlangu, hans familj och kamrater, blir ett porträtt av en tid och ett motstånd.

Ett frågetecken har jag. När Dube och Thabo Mahletsi (som spelar Mahlangu) hävdar till applåder att denna film är den första där svarta sydafrikaner får berätta sin egen historia frågar jag varför? “Ett marknadstrick”, skrev en vän och sydafrikansk massmediaprofessor när jag frågade om anspråket var sant. Det finns en hel rad sydafrikanska filmer regisserade av svarta sydafrikaner och med svarta sydafrikaner i huvudrollen, min vän räknade upp ett tjugotal. Säkert har Cinemafrica visat några av dem. Vad däremot Kalushi kan göra anspråk på är att vara en sydafrikansk film där huvudrollen som befrielsehjältar inte spelas av en utländsk skådespelare.

Nästa dag visades visades en till sådan film. Nadine Angel Cloetes film Action Kommandant handlar om en ung kille, Ashley Kriel, i en förstad till Kapstaden. Kriel kämpar för jämlikhet mot rasism, är omtyckt av kamrater, vänner och familj, men tvingas ut av apartheidsystemet och får gerillaträning, och mördas av apartheids styrkor som 20-åring år 1987. Filmen om Kriel är mer dokumentärt lagd med många intervjuer, Kalushi är mer en action-berättelse. Men både vill och lyckas ge viktiga pusselbitar om motstånd och förtryck.Med lika rätt och angelägenhet.

Vart tog befrielsen vägen?

Två filmer på Cinemafricas festival gjorde upp med den stora besvikelsen i Sydafrika sedan segern mot apartheid 1994.  Den ena är från  2016 och gjord av ett kollektiv i Soweto, en samling svarta förstäder en bit från Johannesburg. De flesta scener är möten och en handlar dels om vreden över att livet inte blivit bättre, bostäder lovas men byggs inte, dels om yttrandefrihet och det regerande ANC:s vilja att täppa till munnen på sina kritiker. En generationskonflikt tänkte jag tills den mest talföra kritikern trädde fram, en nog så mogen kvinna som anklagade ANC för korruption och lögner. Ni rör henne inte, sade de yngre män som försvarade henne mot ANC-ledarna och deras patruller. Scener som ingen hade kunnat fantisera om  ens för tio år sedan. När polisen skjöt skarpt mot lönestrejkande gruvarbetare i Marikana i augusti-september 2012 brast förtroendet för ANC hos många.

En av dem är Rehad Desai, regissör för filmen The Giant is Falling. Det var en spännande och skrämmande panorama om politiskt förfall. Fokuseringen på president Zuma var självklar, men nästan lika mycket riktades kameran på Julius Malema, ledare för Economic Freedom Fighters sedan 2013. Det blev därmed en individcentrering, men nog så dramatisk. EFF kastas då och då ut från riksdagen för glåpord och störande beteende, med Zuma bara skrattade som om det var en barnlek i en sandlåda.

Protester mot politisk maktberusning

Om jag skulle välja bästa afrikanska filmen vid denna festival så blev det Hissein Habré, en tragedi i Tchad. Det är en dokumentär, gjord av Mahamat Saleh Haroun om  president Habrés otaliga tortyroffer under hans tid vid makten med USAs och Frankrikes stöd. En frivilligorganisation försöker ge vård och hopp. Samtalen med offren är filmens röda tråd och ger en grym berättelse. En ljusglimt kommer när Habré, som fick asyl i Senegal, i fjol ställdes för rätta och dömdes till livstids fängelse. Vittnesmål som i denna film vägde tungt.

En annan rörelse mot politiskt förtryck som kom på filmduken var protesterna mot just Senegals presidents Abdoulaye Wade och hans försök att manipulera grundlagen så att han kan bli president på livstid. Rörelsen heter “Y’en a marré”, ungefär “Nu är vi trötta på den här skiten”. Regissören Rama Thiawa som ger hiphop-gruppen Keur Gui stor plats, allt för att visa hur kultur och politik vävs samman.

“Nästa gång elden”

The Fire Next Time av James Baldwin var en av mina favoritböcker när den kom ut 1963 och jag befann mig i USA i ett helvitt college. Cinemafrica visade den film  om svarta om och av James Baldwin i USA som blev något av hans testamente, med titeln från en av hans böcker, I am not your Negro. För Cinemafricas introduktör, Girma, var James Baldwin en förebild. Som queer afrikan var det svårt att finna förebilder, sade han. Men Baldwin visade att vi är den människa vi är, inte den etikett vi har fått.

Som 24-åring lämnade James Baldwin Harlem och hela USA, for till Paris och kom tillbaka långt senare för att ge det filmtestamente vi fick se. För, menade han, den vita rasismen i USA är sjuk och sitter mycket djupt. Men han hann skriva endast 40 sidor innan han dog 1987. Redigeringen har tagit lång tid, men är ett fantastiskt reportage om tiden för det vita Amerikas rasism, som inte är förbi. Jag är mycket oroad, säger han på ett par ställen i filmen. “Ni skall veta att de svarta inte precis ville komma hit”, sade han på ett annat ställe och tillade: “Och inte ni vita heller”.

Kanske den sjuka vita rasismen motsvaras i Europa av försöken att mota fyktingar i grind. Cinemafrica visade ett urval filmer om dessa möten, gjorda inifrån upplevelserna  hos de som flyr. Så blir Afrika i Cinemafricas filmfestival världen.

Mai Palmberg

Cinemafrica: 22-26.3.2017 i Stockholm.

Den egyptiska revolutionens röst

 

Ramy Essams monolog om hur han blev den egyptiska revolutionens frontfigur och vad som hände sedan griper tag och berör. 

Det är som om föreställningen Ramy – In the frontline skulle börja redan utanför den sal i Korjaamo där den ska ges. Regissören, Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström stiger upp på en pall och hälsar premiärpubliken välkommen, och berättar att det in i det sista var oklart om föreställningen skulle bli av. Ramy Essam, huvudpersonen, väntade i sin nuvarande hemstad Malmö på att få sina papper i ordning och utan dem skulle han inte kunna resa. Det påminner oss om verkligheten som så många idag lever i, och det visar att den föreställning vi ska se inte är teater: den är sanningen om en människas liv, och det livet pågår hela tiden.

Men Essam fick resa över viken och är nu i Finland för att berätta om hur det kom sig att han blev den egyptiska revolutionens frontfigur, och vad som hände sen.

Jag gillar skarpt det enkla upplägget: en person berättar sin historia och spelar några låtar. Det är opretentiöst, direkt. Det behövs inga cirkuskonster då berättelsen i sig är så intressant, musiken så stark och huvudpersonen inte spelar någon utan är sig själv. Föreställningen kallas ett livereportage, och det beskriver den väl – monologen är som en dokumentär som skapas för oss just nu. Medlen är enkla: en liten kamera riktad mot ett bord där Essam ritar en karta över sitt hemland Egypten och visar några bilder på sin mobiltelefon, plus några nyhets- och andra videosnuttar. Och framför allt Essams kronologiska berättelse över vad som kom att bli några historiska dagar.

Dyrköpta frön

Det handlar alltså om de första dagarna och veckorna av den egyptiska revolutionen, i slutet av januari 2011. Ramy Essam var 22 år gammal och bodde i staden Mansoura då protesterna mot blodigt polisvåld övergick i att vara demonstrationer mot president Hosni Mubarak och den auktoritära regimen. Efter att ha varit med om att bränna ner det ledande partiets lokaler i Mansoura, tog Essam och en kompis bussen till Kairo. De ville göra mer, vara med där det verkligen hände. Med sig tog Essam sin gitarr. Den 31 januari kom de fram till Tahrirtorget och där började Essam spela sina låtar. Han berättar om hur fler och fler människor samlades runt honom, och hur han efter ihärdigt insisterande fick gå upp på den stora scenen och spela för tiotals, senare hundratals, tusen människor. Essam blev en frontfigur för revolutionen med sina sånger, han förenade demonstranterna och hans låt ”Irhal” (Avgå) blev ledmotivet för hela revolutionen. Men han sjöng inte bara; han stred även i första ledet då demonstranterna mötte poliserna i sammandrabbningar där många fick sätta livet till, bland dem många av hans vänner, några av dem som vi i början av föreställningen fått se på bild.

Essam berättar lugnt och lågmält om demonstrationerna, om tårgasen, om slagen han fick utstå, om polisens och militärens strategier. Den 9 mars, efter att Mubarak avgått och överlåtit makten till landets militärledning utsattes han för brutal tortyr. I två omgångar à fyra timmar blev han misshandlad av militären på Nationalmuseets gård, alldeles intill Tahrirtorget. Via Google Maps får vi se det ståtliga museet och palmerna på gården i panorama. Utan att darra på rösten sitter Essam på en stol på den mörka scenen och berättar närmast lakoniskt i detalj om händelseförloppet, och sedan får vi se videobilder på hans sönderslagna kropp. I tio dagar efter tortyren låg han i sin säng och tänkte, och han kom fram till att han inte skulle ge upp kampen – han fortsatte demonstrera.

Vi vet hur det gick sen. ”En del människor anser att vi misslyckades. Jag håller inte med. Vi planterade frön för en bättre framtid.”, säger Ramy Essam.

Det är på något vis svårt att förstå att han som står framför oss, den unga killen med det långa håret i en hästsvans, varit med om allt det här. Han uppträder nu för en liten grupp kulturintresserade personer i Finland, efter att ha inspirerat hundratals tusen på ett massivt torg i en galen tid. Det är både vackert och på något vis sorgligt – han hör egentligen hemma någon annanstans, i ett mycket större och viktigare sammanhang.

Saknar frontlinjen

Det är lätt att gilla Ramy Essam. Hans framtoning är sympatisk och anspråkslös – och självironisk och humoristisk där det är möjligt. Han försöker inte framstå som någon hjälte, han var en i en massiv mängd, även om han hade en synligare roll än många andra.

Men hans berättelse slutar på något vis i mitten. Vi får inte höra varför och när han bestämde sig för att lämna Egypten eller hur han hamnade i Malmö, och inte heller ges någon resumé över situationen i Egypten idag. Det vi får höra är att Essam planerar att åka tillbaka då han fyllt 30 och inte längre kan tvingas till militärtjänstgöring. Han måste tillbaka, han måste fortsätta kämpa för en bättre framtid för sitt folk, även om det skulle betyda att han sätts i fängelse eller till och med dör.

Det är några uttalanden som får mig att haja till, till exempel det han säger om att man måste ”döda sitt hjärta” för att kunna slåss. Det låter hemskt – och är säkert sant – och jag skulle gärna höra mera om vad som hände med hans hjärta. Det blir dessutom lite underligt när han sedan säger att han saknar frontlinjen. Saknar han platsen där hans hjärta dog? Han hade kunnat utveckla dessa tankar, för nu kan man få bilden att han romantiserar våldet. En del oneliners känns också rätt slitna: ”They can’t kill the music, it’s too late.” Det må vara sant, men här hade det kanske ändå räckt med ”show, don’t tell”. Vi har redan fått höra vilken betydelse hans musik hade för de demonstrerande massorna. Essams mörka, raspiga röst är som gjord för sånger om revolution och frihet, och jag hade gärna hört ännu fler låtar under kvällen.

Maria Lundström, dramaturgen Marina Meinander, visuella designern Janne Vasama och så klart Ramy Essam själv har skapat en berörande, upprörande, fint paketerad intim föreställning. Den turnerar nu i Svenskfinland och ges ännu sex gånger på Viirus i Helsingfors i slutet av november och början av december.

Text: Sonja Mäkelä
Foto: Astrid Lindroos

Ramy – In the frontline. Regi: Maria Lundström. Dramaturgi: Marina Meinander. Visuell design: Janne Vasama. Musik och på scenen: Ramy Essam.

 

”Du har visst inte  upplevt en revolution?”

Rehab Hazgui är en tunisisk konstnär som kritiserar många av aktivisterna i det postrevolutionära Tunisien. ”Arabvåren” säger hon vara en missvisande term som populariserades av Frankrike.

Rehab Hazgui är blyg och tystlåten och det verkar som om hon omringat sig av en skyddsmur; men hennes blick allt annat än blyg. Den är intensiv och genomträngande. Ibland släpper hon fram ett litet leende. Då jag frågar henne hurudan konstnär hon är och hurudana projekt hon har på gång svarar hon att det inte är intressant. Kanske det är bäst att börja lite längre bak.

Hazgui studerade audiovisuell design i Tunis, varefter hon ville lära sig animation – en utbildning som ingen skola erbjöd, så istället började hon jobba på ett animationsbolag för en symbolisk lön. Hon designade en ljusinstallation till evenemanget Le fest, som hon var med om att grunda. Le fest är en audiovisuell festival som ordnas vid Saint-Louis katedral i Karthago i norra Tunisien. Då solen gått ner projicerades ljusinstallationer i olika geometriska former på katedralens fasad, i takt med elektronisk musik.

År 2007 träffade Hazgui regissören Fadhel Jaziri, en levande legend som i Tunisien ofta jämförs med Jean-Luc Godard. Jaziri har gjort det mesta: regisserat, skrivit och skådespelat, och han deltog också i Tunisiens stora studentdemonstrationer i slutet av 60-talet.

– Min pappa är rektor och vi bodde i en skola i Tunis medina, stadens gamla centrum. Jaziri höll på med inspelningarna av filmen Thalathoun (trettio), som skildrar tre mytiska historier i 1930-talets Tunisien. En del av inspelningarna gjordes i skolan. Jag hade just kommit hem och såg honom tillsammans med min pappa. Det var spännande att tala med honom, det är pirrigt då man träffar någon vars verk man beundrar, berättar Hazgui.

Sedan började samarbetet. Hazgui både skådespelade och spelade didgeridoo i Jaziris verk Hadhra, en storstilad föreställning som skildrade den nordafrikanska sufikulturen. Hadhra var kontroversiell, delvis för att kvinnorna i sufisamfunden inte sjunger, och sufierna visar sällan sin kultur för utomstående. Det här brydde sig Jaziri ändå inte om: kvinnorna i hans föreställning sjöng. Efter Hadhra skådespelade Hazgui i en pjäs och en långfilm, båda av Jaziri. Hadhra förblir än i dag Jaziris kändaste verk.

– Samtidigt som jag skådespelade jobbade jag parallellt som animatör, men jag fann det inte längre givande. Jag frågade Jaziri vad han tyckte att jag skulle göra, och han föreslog att jag skulle åka utomlands, till Japan eller USA. Jag hade aldrig varit utanför Tunisien, så USA och Japan kändes för stort. Jag skulle ha flippat ur och tappat bort mig själv. Frankrike hatade jag, så det kom inte på fråga, säger Hazgui.

Varför tror du att många tunisier, likt dig, har antipatier mot Frankrike?

– I Tunisien finns det mycket kvarlevor av kolonialtiden, bland annat utbildningsväsendet. Det är ett föråldrat system som inte passar Tunisien. Fransmännen har stannat kvar i en gammal värld och inbillar sig ha ensamrätt på filosofi, poesi och konst, men så är det inte, säger Hazgui.

Hazgui ville långt bort, längre än bara till norra sidan om Medelhavet. Hon skickade arbetsansökningar till Tyskland och England, men utan någon framgång.

– Efter en stund klarade jag inte av att både skriva ansökningar och arbeta på dagarna. Så jag sade upp mig, sålde min bil och var färdig att åka iväg. Två månader senare fann jag mig själv jämt festande, och en kväll då jag kom hem aspackad insåg jag att jag under de senaste månaderna hade använt 700 euro på alkohol. Efter det tog jag mig själv i nacken och började söka på allvar, säger Hazgui.

På webben stötte hon på festivalen Pixelache – experimentella grejer och ett intressant program, det verkade bra. Festivalen ordnades i Helsingfors, en stad som Hazgui aldrig hade hört talas om. Hon ville norrut, men så långt hade hon ändå inte tänkt sig – men hon skickade en ansökan och två dagar senare fick hon ett jakande svar. Hazgui kom att jobba på festivalen två år i rad, och hon praktiserade också vid det finländska bolaget Helicam för att lära sig luftfotografering. I praktiken innebar det att Hazgui lärde sig köra ett litet förarlöst flygplan som är utrustat med en kamera.

– I Helsingfors gillade jag att äta frukost på Café Engel, jag brukade beställa morotskaka, porkkanakakku, det var ett av de första orden jag lärde mig. Efter en vecka vågade jag beställa på finska, men servitören förstod inte, så jag bytte till engelska och sade att jag ville ha en ”porn cake”.

Efter Hazguis vistelse i Finland jobbade hon som digital kostnär i Marocko, deltog i Casablancas internationella videofestival och i East South Dance-festivalen i Brighton. Nu är hon tillbaka i Tunisien sedan två år.

I början av intervjun frågade jag Rehab Hazgui hur hon ser på arabvåren, på vilket hon svarade att hon inte har någon åsikt. Jag bestämmer mig ändå för att återvända till ämnet, och frågar om hon deltog i demonstrationerna 2011.

– Ja, säger hon, och fortsätter efter en lång paus:

– Det var väldigt intensivt. Alla samlades och upplevde en otroligt stark känsla av solidaritet. Du har visst inte upplevt en revolution? Det är svårt att förklara för någon som inte var på plats. Men revolution är inte rätt ord, min generation upplevde en statskupp, precis som mina föräldrar gjorde efter att Ben Ali tog makten. Medierna löper amok över ”arabvåren”, ett ord som jag hatar. Det präglas av exotism och populariserades av Frankrike. Livet blir inte en dans på rosor för att folket lyckas göra sig av med en diktator. Vägen till demokrati är väldigt lång. Men det värsta är att folk känner sig fria, men det är fråga om en steril frihet som inte ger någonting. Före revolutionen försökte folk uttrycka sina åsikter diplomatiskt. Nu släpper folk ur sig vad som helst för grodor utan något filter, vilket leder till att det blir bara tomt skitsnack. Det leder ingen vart, utan folk blir bara sårade. Det är både oroväckande och imponerande, säger Rehab Hazgui.

Hur är det att vara konstnär i dagens Tunisien?

– Gallerierna är gömda och svåra att hitta. Marknaden är liten och konstnärerna har svårt att få sina verk sålda. Man kunde säga att det finns två typer av konstnärer, de som har en del pengar och de som är livsstilskonstnärer, som konsumerar lite och lever för konsten.

– Det jag gör har inte påverkats av revolutionen, jag kunde ha gjort det samma under Ben Alis tid, säger Rehab Hazgui.

Hon berättar att det efter revolutionen kom upp nya aktörer på kulturfältet som svampar i skogen.

– Alla dessa hade blivit ”inspirerade”. Så finns det såklart de som var kritiska redan före revolutionen och som fortsättningsvis är det.

Efter ett par flaskor öl och några cigaretter är Rehab Hazgui betydligt mer avslappnad än då intervjun började. Men ändå finns det något som inte går att greppa och som förblir i skuggan. Blicken är fortfarande lika intensiv.

Hur ser du din framtid?

La future? Je n’ai jamais voyagé le bas.

Framtiden? Dit har jag aldrig rest.

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Iiris Heikka

Skribentens resa finansierades av
Finlands utrikestministerium.

Den arabiska vårens motsatser

Tunisien och Libyen har utvecklats åt fullständigt olika håll sedan den arabiska våren 2011. Det ena landet har etablerat en tolerant demokrati, medan det andra riskerar att igen förfalla i inbördeskrig.

Det var i Tunisien som upprorsvågen i arabländerna började för fyra år sedan, som fick den hoppingivande rubriken ”Den arabiska våren”, då upproriska folkmassor avsatte envåldshärskaren Zine Ben-Ali. I dag är Tunisien det enda arablandet som visar tecken på att ”våren” har utsikter att övergå till en hoppingivande ”sommar”. Landet har visserligen genomgått en svår och smärtsam process med stormiga demonstrationer, politiska mord och konfrontationer mellan sekulära och extremt religiösa grupper. Fortsätt läsa Den arabiska vårens motsatser

Det politiska förtrycket blev personligt

Den tunisiska revolutionen har hittills varit en besvikelse för landets unga. Det anser bloggaren Yassine Ayari, som inte heller drar sig för att kritisera den europeiska modellen. 

– Europeisk demokrati som grundar sig på val med några års mellanrum är inte särskilt imponerande.

Det säger Yassine Ayari. Han är en av de mest aktiva tunisiska bloggarna och utvisades ur landet redan innan revolutionen på grund av sin kritik av regimen. Själv kallar han sig medborgarjournalist.

– Jag skriver inte för någon viss tidning och jag får inte betalt för det jag gör. Men jag gör det som journalister ska göra, jag intervjuar och granskar. Tyvärr har traditionell media i Tunisien inte lyckats göra det här, de vågar inte ställa svåra frågor. Så någon annan måste göra det.

Då han började blogga för några år sedan var han till en början försiktig och talade endast om korruption utan att direkt kritisera regimen. Ändå blev han arresterad tre gånger och till slut ställde polisen honom ett ultimatum: antingen slutar han blogga eller också lämnar han landet. Enligt polisen gjorde de honom en tjänst då de inte satte dit honom för något skamligt påhittat brott som drogmissbruk eller våldtäkt.

Fortsätt läsa Det politiska förtrycket blev personligt