Etikettarkiv: Arbete

Fattigdomens omoral

Den som i dag går och ser den klassiska musikalen My Fair Lady på teatern reflekterar knappast på verkets snarast socialistiska ursprung. Historien om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som tar tallektioner hos Henry Higgins för att kunna framstå som en lady har sitt ursprung i den irländska pjäsförfattaren, skribenten och polemikern George Bernard Shaws talpjäs Pygmalion (1913).

I ursprungsverket är Elizas far Alfred Doolittle en synnerligen osympatisk figur – en bitter fattiglapp som uppsöker Henry Higgins i tron att denne har utnyttjat dottern för sexuella tjänster. Doolittle är inte upprörd å Elizas vägnar, Higgins får utnyttja henne bäst han vill, men anser att han som flickans far borde få ekonomisk kompensation.

Senare i pjäsen, då Doolittle som genom ett trollslag själv kommit på grön kvist, är det en helt annan man vi möter. Då har den omoraliska bittra mannen som är redo att sälja sin egen dotter till prostitution förbytts i en som i stället vill framstå i god och moralisk dager.

George Bernard Shaws politik och filosofi är omöjlig att spika fast i någon förutbestämd mall. Men en fråga han brann för genom hela sitt liv var avmoraliseringen av fattigdomsfrågan, och han närde en bestämd uppfattning om att fattigdomen var hela samhällets, inte bara den fattigas, problem.

Ännu i början av 1900-talet, före socialismens slutliga genombrott, rådde bland överklassen en allmän uppfattning om att fattigdom berodde på den fattigas egna moraliska tillkortakommanden. Den fattiga var fattig på grund av att hen var lat, syndig, dum, alkoholiserad, etc.

Med sitt porträtt av Alfred Doolittle ville Shaw visa att det inte var den fattigas omoraliska beteende som gjorde honom fattig, utan hans fattigdom som drev honom till omoraliska handlingar. Eller som han uttryckte det i en annan pjäs, Major Barbara, motsatte han sig det ”idiotiska lättsinne med vilket vi ser fattigdomen som en hälsosam tinktur för lata människor”.

Fattigdomen har en enkel orsak, enligt Shaw: den fattiga har för lite pengar.

Tanken om att de fattiga förtjänar sin fattigdom är en som igen har fått starkt fotfäste i vår nyliberala era. Det här kommer inte minst till uttryck i den nästan universellt kritiserade så kallade ”aktivmodellen” för arbetslöshetsunderstödet som vår regering och riksdag nyligen klubbade igenom. Som bland annat Vänsterförbundet rasande påpekat, bestraffar modellen de arbetslösa helt enkelt för att de är arbetslösa, utan att den enskilda individen kan rå för sin situation.

Det är ett genomgående drag i den samlingspartistiska politik som förs av regeringen att arbetslösa och fattiga skuldbeläggs för situationen de befinner sig i, oberoende av orsaken till situationen. Trots att en enkel matematisk övning visar att arbetslösheten är hög i Finland på grund av att det inte finns tillräckligt många lediga jobb, anser regeringen att det bästa sättet att åtgärda problemet är att anta att fattigdomen är hög för att de arbetslösa – som grupp – är lata och omoraliska och behöver piskas till bot och bättring.

Jag har tidigare noterat att regeringens politik för oss mot ett dickenskt klassamhälle, och den snarast viktorianska syn på samhällets underklass som Sipiläregeringen under det gångna året gett uttryck för endast stärker denna uppfattning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Tidningen för vanligt folk begravs

Strax innan jul utkom fackföreningstidningen Löntagarens sista pappersnummer. Det är ytterligare en förlust för det svenska språket i Finland, men särskilt för svenskspråkiga arbetare som i dagens medielandskap sällan får komma till tals.

För några år sedan besökte jag en fabrik och intervjuade en kvinna som sa att det var första gången någonsin som hon fick berätta vad hon jobbade med. Ingen hade frågat henne tidigare – och då hade hon jobbat på fabriken i över 30 år.

Ny Tid träffar Jonny Smeds, som varit Löntagarens chefredaktör sedan 2013, i hans arbetsrum i fackcentralen FFC:s högborg i Hagnäs i Helsingfors. Under intervjun återkommer Smeds upprepade gånger till att Löntagaren sett som sitt uppdrag att finnas på fältet för att höra vad fackmedlemmar och vanliga arbetstagare hade att säga. Via tidningen har svenskspråkiga medlemmar i drygt tio FFC-fackförbund kunnat läsa om vad som varit på gång dels i den egna branschen, men framförallt inom andra branscher och på andra orter.

Att Löntagaren nu läggs ner upplevs på svenskspråkigt fackligt håll som en stor förlust, det framgår av flera intervjuer i tidningens sista nummer. I sig var beslutet helt i linje med den fackliga takorganisationen FFC:s tidigare tidningsbeslut: för ett år sedan lades den finska tidningen Palkkatyöläinen ner, medan den fackliga ungdomstidningen Arvo lades ner 2013. I framtiden ska den svenskspråkiga informationen skötas via digitala kanaler.

– Vi ger nu ut ett nyhetsbrev varannan vecka och så publicerar vi, främst översatta texter, på vår webbsida och på Facebook, säger Smeds.

Webben en utmaning

Det som uppenbart oroar Smeds är att den fackliga journalistiken, reportagen från fältet från arbetstagares vardag kommer att bli färre och svårare att göra.

– Målsättningen är att även i framtiden berätta om vardagen ute på arbetsplatserna, men i nuläget vet jag inte hurdana resurser jag kommer att ha till förfogande. Papperstidningen är överlägsen när det gäller bilder och långläsning. Men vi ska så långt som det är möjligt fortsätta att intervjua dem som finns ute i arbetslivet, vår medlemskår. Förhoppningsvis blir det fler och kortare personintervjuer i nyhetsbrevet och på webben.

Helt klart är ändå att Löntagaren har en väldigt lång väg att gå för att i den digitala världen nå upp till den synlighet man haft som papperstidning: Löntagaren hade en upplaga på 17 000 exemplar medan klart under tusen personer i nuläget prenumererar på det digitala nyhetsbrevet. Att nå ut med nyheter och kommentarer via nyhetsbrev, webbsidor och sociala medier är vardag sedan länge både för medier och organisationer – utmaningen för Smeds är att nu ut även till de många tidigare Löntagaren-läsare som inte använder e-post så ofta eller drar sig för att läsa nyheter via mobilen.

– Vi vet att alla prenumeranter inte läste papperstidningen, men de som gjorde det läste den ofta från pärm till pärm. Och att Löntagaren fanns i många arbetsplatsers kafferum gjorde att det vi skrev om blev ett naturligt samtalsämne ute på fältet, säger Smeds.

En unik roll

Löntagaren riktade sig till förtroendemän och fackligt aktiva, men också till FFC-fackens medlemmar överlag. Fackförbunden prenumererade på tidningen åt sina svenskspråkiga medlemmar, som alltså fick tidningen som en medlemsförmån.

– De enskilda förbunden har ju också sina egna tidningar, men där är det svenskspråkiga innehållet allt från en spalt till några sidor per nummer. Undantaget är Sjömansunionen som i praktiken har hälften på båda språken, samma texter både på finska och svenska.

– Det kommer att bli svårare att nå ut till svenskspråkiga fackmedlemmar som inte är aktiva inom facket. Det är väldigt synd. Däremot tror och hoppas jag att förtroendevalda och andra fackligt aktiva via nyhetsbrevet sprider våra texter. Fördelen med nyhetsbrevet är ju att vi kan agera snabbare, vi kommer ut varannan vecka.

Smeds berättar att det finns uppskattningsvis 20 000–30 000 svenskspråkiga medlemmar i FFC-förbunden. När nu en tidning som nådde en stor del av dem upphör infinner sig frågan om de svenskspråkiga arbetarna nu blir en om möjligt ännu mer osynlig grupp än tidigare.

– Jag tycker själv att vi haft en roll som ingen annan haft i Svenskfinland. Det är klart att den vanliga arbetstagaren kanske inte kommer att synas precis lika mycket. Det har också varit roligt för oss som gjort tidningen att intervjua människor som inte intervjuas av någon annan.

Med Löntagaren försvinner också en länk som bundit samman många finlandssvenskar.

– Den samhörighet som råder bland finlandssvenska arbetstagare har tagit form via Löntagaren. Det har varit vår styrka, säger Jonny Smeds som framöver ansvarar både för Löntagarens nyhetsbrev och FFC:s information på svenska.

Text och foto Marcus Floman

Grundinkomst – and then what? 

Li Andersson
Li Andersson.
I år tillbringade jag merparten av mitt jullov i USA. Den fråga jag mest fick debattera med de amerikanska vänsteraktivister jag hängde med, var hur man ska förhålla sig till kravet på grundinkomst. I USA har många av de unga fräsiga (och stenrika) cheferna för tech-företagen i Silicon Valley förespråkat grundinkomst som ett svar på de stora omställningar som en allt snabbare automatisering av arbetet kommer att föra med sig. Detta är bekant även från Europa, där grundinkomsten även har ett stort stöd bland unga inom högern, som gärna kopplar samman den med en vision om en arbetsmarknad där arbetsskydd och kollektivavtal är ett minne blott.

I Europa lyfte den europeiska autonomvänstern i början av 2000-talet fram grundinkomsten som en del av ett krav på större individuell autonomi och frigörelse från dåligt betalda och omänskliga anställningsförhållanden. Det var ett centralt krav kring vilket man byggde upp en kollektiv identitet för det europeiska prekariatet. 2000-talets debatt kring arbete byggde dock ofta på en uppdelning i prekära arbetsförhållanden och traditionella. Fokus var med andra ord mest på hur ”arbetet” utlokaliserades från ”arbetsförhållandet” och hur arbetets prekarisering utmanar de existerande samhälleliga institutionerna vad gäller allt från pensioner och arbetslöshetsskydd till familjeledigheter och dagvård.

Det man lyckades med var att skapa nya kollektiva identiteter och krav på reformer som svarar på den osäkerhet som prekariseringen fört med sig. Samtidigt skapades även, delvis medvetet, delvis omedvetet, en motsättning mellan ”traditionella arbeten” och ”prekära” dito. Den generationsdimension som diskussionen fick bidrog även till vissa generationer alienerades från den nya kollektiva identitet som artikulerades. Det man misslyckades med var att beakta hur arbetets automatisering och utvecklingen av artificiell intelligens utmanar de traditionella arbetsförhållandena och speciellt vissa branscher inom till exempel industrin.

Grundinkomsten har fungerat som en del av en vision om en ljusare framtid för det unga prekariatet, för vilken osäkra anställningsförhållanden, projekt, freelance-arbete och företagande alltid varit en självklarhet, och som många även förhåller sig positivt till. Men vilken positiv framtidsvision har man presenterat för ”blue-collar”-arbetarna inom industrin eller ”white-collar”-arbetare som sekreterare, redovisare eller tjänstemän, vars arbeten helt riskerar att försvinna genom automatisering och robotisering? Svaret är att man inte har presenterat någon.

Europa är det istället främst de högerpopulistiska rörelserna och i USA Donald Trump som svarat på den vita och mansdominerade medelklassens framtidsångest och existentiella ängslan. För delar av den amerikanska vänstern är grundinkomsten en del av en dystopisk framtidsbild för medelklassen. Då arbetena inom såväl blue- som white-collar-branscherna försvinner finns risken för att den amerikanska lägre medelklassen blir en enorm arbetskraftsreserv utan arbete. Vad kommer denna omställning att innebära för alla de människor som aldrig kommer att bli en av de unga och fräsiga typerna som spenderar sin arbetsdag på ett café med en sojalatte i ena handen och den andra vid läppären?

I de flesta moderna samhällen har liknande situationer lett till revolutioner, konflikter eller massmigration. ”Medelklassen kommer att försöka hållas nöjd genom grundinkomst, droger och artificiell intelligens”, beskrev en bekant sin tolkning av denna dystopi.

Många fruktar en tudelning av samhället där det bästa den arbetslösa medelklassen kan hoppas på är en grundinkomst som tryggar existensminimum, så att de unga fräsiga och stenrika arbetstagarna på tech-företagen kan fortsätta bygga sitt idealsamhälle. Det är en deprimerande samhällssyn, men en dystopi som vänstern måste kunna svara på. Svaret är inte att ge upp kravet på grundinkomst, utan att kunna formulera en framtidsvision som handlar om mer än det. Den mest centrala ödesfrågan är hur man skapar ett samhälle där en människas värde och betydelse inte är kopplad till det arbete man utför, det yrke man har och den lön man får.

Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande

Sluta mytologisera arbetaren

Söndagen före denna tidnings pressläggning läste jag med stort behag Anna-Lena Lauréns essä i Hufvudstadsbladet (3.12.2017), där hon berättade om sin familjs arbetarhistoria, och i synnerhet om sin mormor och morfar, som slet hela sina liv på familjens gård. Texten är en välkommen hyllning till den finländska arbetarklassen under detta jubileumsår.

Jag har själv arbetarklassbakgrund som jag är stolt över, och jag känner igen mycket av vad Laurén skriver i min egen farfar och farmor. Däremot har jag svårt att identifiera Lauréns uppfattning om att denna generation skulle ha sett arbetet som något ”närmast sakralt”.

Visst fanns det ett starkt arbetsetos: man skulle göra rätt för sig i livet genom hederligt arbete. Men bekantar man sig med arbetarlitteraturen, finner man svårligen belägg för att arbete i sig skulle ha varit ett självändamål: man arbetade för att man var tvungen.

I takt med att levnadsstandarden höjts och de traditionella arbetarjobben blivit färre, mer reglerade, mindre slitsamma och bättre betalda, har det uppstått en glansbild av forna dagars arbetarklass. Partier från höger till vänster lyfter med denna glansbild fram arbetet som självändamål, ofta som motsats till övriga former av resursfördelning. Där det tidigare var socialisterna som tryckte upp affischer på arbetare med fysik som hade fått Stålmannen att rodna, med släggor och liar i händerna, är det i dag framför allt högerpartierna som sysslar med arbetarromantik.

I dag är det inte längre ovanligt att Samlingspartiets kandidater i valaffischer slänger kavajen och kavlar upp ärmarna som om hen var på väg att – tja, vad man nu i dagens läge behöver kavla upp ärmarna för att göra. Under nedskärningarna i välfärden har högerpartierna vädjat till det finländska folkets förståelse för att de får mindre lön för mer arbete, sämre villkor och sämre tjänster med just denna arbetarmyt – att landet har byggts på axlarna av stolta men lydiga och självuppoffrande arbetare, som betraktat arbete som just nånting ”närmast sakralt”.

Till detta temanummer om välfärdsstaten är det värt att påpeka att denna myt är just – en myt. Som författarna till pamfletten Radikaaleinta on arki (Koivulaakso, Kontula, m.fl.) skriver: ”Välfärden utmättes ur kapitalisternas fickor. I den meningen kan man säga att det här landet inte byggdes genom arbete – utan genom strejker, genom arbetsvägran.”

Den finländska välfärdsstaten och vår breda medelklass byggdes i första hand av en arbetarrörelse som krävde mindre arbete, bättre arbetsförhållanden och en rättvisare fördelning av arbetets frukter. Våra far- och morföräldrars generations arbetare dog i dragiga torp av tuberkulos och i smutsiga fabriker av stenlunga. Att vår generation inte gör det, har vi arbetsvägrarna, strejkarna, fackförbunden och vänsterpolitikerna att tacka för. Men vi har i dag en arbetarklass som långsamt håller på att bli av med den välfärd som deras föregångare kämpat för. Stolthet i bringan värmer inte dem i natten, utan för det krävs ånyo en rörelse som kämpar för deras rätt till mer välfärd för mindre arbete.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Klassamhällets barn

Lea Johansson växte upp i ett Dalsbruk där arbetarklassen bodde som packade sillar och där järnfabriken hade absolut makt över sina arbetares liv och död. Hon är en av de få vänsterveteraner på orten som minns 1930-talets misär, och hur arbetarrörelsen växte fram och med tiden erövrade den ena milstolpen efter den andra med en enkel princip: solidaritet.

– Jag föddes i Sibirien, säger Lea Johansson, där hon sitter nedsjunken i sin fåtölj.

På bokhyllan i det lilla vardagsrummet står en mängd fotografier och några prydnadsföremål, dock inte så många böcker, trots att Johansson är en ivrig läsare. Det mesta i bokväg kommer i dagens läge från biblioteket. Det som finns kvar i hyllan är däremot desto mer beskrivande: Karl Marx Kapitalet i två band, och några böcker om marxismen-leninismen.

Några övriga kopplingar till vårt östra grannland har Johansson ändå inte. Det ”Sibirien” hon talar om är ett av de många husen i den lilla industriorten i Dalsbruk som har fått kreativa namn i folkmun. Arbetarbaracken Råttfällans öknamn uppstod på grund av risken att bli i kläm mellan ytterdörrarna i den smala loftgången. I Hundkojan bodde järnfabrikens tjänstemän som jämt skällde på arbetarna. Sibirien fick sitt namn av att bostäderna i huset var kalla och dragiga.

I dag bor den över 90-åriga Johansson ensam i en rymlig tvåvåningslägenhet i området Sabbels. Här bodde hon i flera årtionden tillsammans med sin man Rudolf ”Rudo” Johansson, som i decennier var den tongivande kommunisten på den röda orten på Kimitoön i Åboland, och en formidabel kraft i Dragsfjärds kommunalpolitik. Lea Johansson förstår bättre än många att uppskatta den samhällsutveckling som gjort att hon i dag kan bo som hon gör. När hon växte upp på 1920- och 1930-talen var situationen en helt annan.

– Vi bodde hela familjen, mina föräldrar, jag och min bror i ett rum. Ja, och så hade vi också en kvarterskarl.

Kvarterskarlarna (från finskans kortteerismies) blev vanliga i början av 1900-talet, då järnindustrin växte och nya arbetstagare flyttade till industriorter, som inte hade nog med bostäder för att inkvartera dem alla. Nykomlingarna garanterades ofta inkvartering i fabrikernas bostäder. Ilmar Talve skriver i en artikel i Åbolands landskapsmuseums årsbok 1985 att de familjer som redan hade bostad kunde tvingas ta in ogifta, ensamkommande män – mot en liten betalning från arbetsgivaren.

Leas pappa Väinö Pakarinen arbetade som de flesta andra män på fabriken, och mamman skötte om barnen och hemmet. Den politiska övertygelsen kom hemifrån – Väinö hörde till de röda under inbördeskriget.

Arbetare K.J. Sjöholms bostad på Vals­verksholmen i Dalsbruk, som den såg ut 1923. I dylika bostäder kunde det som värst bo upp till tio personer, och den motsvarar på stort när den enrummare som Lea Johanssons familj bodde i på 1920-talet.
1. Matbord
2. Säng
3. Bord
4. Kärlskåp
5. Byrå
6. Spis
7. Vedlåda
8. Skafferi
ET: Farstu
Foto: Åbo universitet

Djup bostadskris

– Nog var det fattigt, nog var det så fattigt, säger Johansson då jag frågar om förhållandena i Dalsbruk under hennes uppväxt.

Inte bara var det bostadsbrist, fabriken betalade också låga löner i nationell jämförelse, och några moderna bekvämligheter var det inte tal om. Johansson berättar att mödrarna i hemmen hade fullt upp med att sköta både hushåll och barn. Rinnande vatten fanns inte, och brunnarna var relativt få, så vatten måste ofta bäras långt ifrån. Avlopp fanns inte heller, så slaskhinkarna skulle bäras till slaskuppsamlingen. På den här punkten gick utvecklingen långsamt. I en artikel om bruksarbetarnas socioekonomiska ställning i Dalsbruk från 1985 visar Tomy Wass att den stora majoriteten av alla bostäder i Dalsbruk ännu 1975 var utan både vatten och avlopp.

Fabriken tillhandahöll tvättstugor, och mycket av Johanssons och andra kvinnors tid gick till arbetsdryg handtvätt.

– Fast å andra sidan blev det ju inte så mycket tvätt, folk hade så lite kläder på den tiden. Jag minns en gång då jag tvättade med tvättbräde och det kom en gammal gumma och blev riktigt arg på mig. Man skulle tvätta kläderna i bottnen av tvättbunken och inte på bräde, menade hon. Brädet slet så mycket på kläderna.

Kämpade för åldringshem

Det är alltså mot den här bakgrunden som arbetar- och vänsterrörelsens strävanden ska ses, inte bara i Dalsbruk, utan även i resten av Finland, som snabbt industrialiserades under 1900-talets första hälft.

Arbetarrörelsen var naturligtvis aktiv i Dalsbruk redan innan kriget. Vänstern opererade under socialdemokraternas baner, fackrörelsen började organisera sig i slutet av 1800-talet, och 1908 grundades arbetaridrottsföreningen Jäntevä, som länge var en av de mest framstående arbetaridrottsföreningarna i Åboland, enligt Anne Bergström-Stenbäcks förträffliga 100-årshistorik. Men aktiviteten på radikalvänsterkanten blommade upp efter kriget då folkdemokraterna, eller DFFF (föregångaren till Vänsterförbundet) tilläts organisera sig efter att de så kallade kommunistlagarna, som förbjöd socialistisk verksamhet och propaganda, hade hävts. Strax efter kriget grundades också föreningen Dalsbruks demokratiska kvinnor, där Lea Johansson  var ordförande i många år. En av kvinnoföreningens största bedrifter var att den i början på 1950-talet lyckades driva igenom byggandet av ett nytt åldringshem, det så kallade Gamlas hem.

– Vi ville att de gamla skulle få det lite bättre. Många bodde i något hörn hemma hos sina barns familjer, eller i små enrummare som inte hade några som helst moderna bekvämligheter.

I en artikel i Ny Tid från invigningen av äldreboendet den 30 juli 1955 intervjuas Lea Johansson i egenskap av ordförande för kvinnoföreningen:

”Det var våren 1950 som det började pratas om att vi här i Bruket borde få ett hem för åldringar. […] Nåja, vi tog reda på av karlarna att vi kunde motionera om saken i fullmäktige, och så beslöt vi att det skulle bli verklighet. Vi gjorde upp en skrivelse till fullmäktige, och för att ge mera kraft åt motionen samlade vi in en massa underskrifter på den. Över 200 skrev under. Ja, och vi gick ju an som karlarna brukar göra i valtider och på sommaren var vi klara att överlämna vår motion. Motionen överlämnade vi till den folkdemokratiska gruppen för vidare befordran till fullmäktige. Ja, det var allt.”

Lea Johansson, ordfšrande fšr Dalsbruks demokratiska kvinnor, vid invigningen av seniorhemmet Gamlas hem i Dalsbruk 30.7.1955, tillsammans med Aili Gustafsson och Gunvor Gršönqvist. Saxat ur Ny Tid 2.8.1955.

Fingrarna i farozonen

Det var inte bara de gamla som hade det illa ställt före kriget. Under början av 1900-talet var det mer regel än undantag att också barn arbetade på fabriken efter skolan. Talve skriver att pojkar så unga som 8 år jobbade som springpojkar, och åtminstone in på 1930-talet arbetade 11-12-åringar med att ”springa med järnet”, det vill säga gripa tag i järntråden med tång då den pressades ut från valsen och flytta över den till den trådvinda som den sedan virades på. Majoriteten av arbetarna var pojkar och män, men det fanns också rikligt med arbete för kvinnor och unga flickor med de mindre fysiskt krävande och specialiserade arbetsuppgifterna.

– Jag började som 14-åring arbeta på nattskifte i tråddrageriet, där vi lyfte galvaniserad tråd in i en maskin, säger Johansson.

– Och man skulle akta så inte fingrarna kom i kläm, för då blev man av med dem. Jag jobbade där med din farmor då hon miste fingrarna på ena handen.

Min farmor Doris Wass, född Hellström, ville aldrig tala om hur hon förlorade två fingrar på den ena handen. Passande för denna artikel är kanske att det uppenbarligen handlade om bristande arbetssäkerhet på fabriken.

Rörelsen överallt

Efter kriget blev det allt mer organiserad verksamhet också för barn och unga i arbetarrörelsens regi. Idrottsföreningen Jäntevä hade funnits sedan länge tillbaka, men i och med att den folkdemokratiska rörelsen organiserades, tillkom också pionjärföreningarna – ett slags kommunistisk scoutkår. Dalsbruks demokratiska unga började sätta upp teaterföreställningar och revyer, där nog också de äldre deltog aktivt. Eldsjälen inom teaterverksamheten var Felix ”Feto” Nordman, som själv både skrev sketcher och sånger, och regisserade. ”Allas vår Feto” beskrevs Nordman som i Ny Tid på 1950-talet. Det gick knappt en vecka då han inte skickade in en verksamhetsrapport från Dalsbruk till Ny Tid på 1950-talet. Rörelsen hade också en egen hornorkester.

Genom Lea Johanssons berättelser träder det fram en bild av en efterkrigstida arbetarrörelse som var närvarande i stort sett från vaggan till graven. Fackförbundet och de politiska förtroendevalda kämpade för en bättre levnadsstandard, bättre ekonomi och frihet från den överstora kontroll som fabriken hade över de anställdas liv – fabriken ägde allt från bostäder till odlingsjord och skogar, samt drev sjukhus och BB, och delade ut matransoner. Kvinnoföreningen tog sig an omsorgen och frågor som rörde kvinnors frigörelse och förhållanden i hemmet. Ungdomsföreningen, pionjärerna och Jäntevä månade om själslig och fysisk hälsa, och stod för en uppsjö av fritidsaktiviteter. Idrottsföreningen hade inte bara träningar och tävlingar på programmet – för att finansiera verksamheten organiserade föreningen ofta danser och fester. När ungdomsföreningens aktivitet tynade på 1960-talet tog Jäntevä över revyverksamheten. Kring ett årtionde senare började idrottsföreningen ordna bingokvällar, som var mäkta populära till sent in på 1990-talet, och som för många fungerade som månadens sociala happening. På 1970-talet kom arbetarinstitutet till Dalsbruk med kurser, fortbildning, musikskola och konstskola. Via arbis återupplivades på nytt teatertraditionen, som en tid gått på sparlåga, på nytt. Det var också arbetarrörelsen som såg till att ortens idrottsplan anlades, och att Folkets hus byggdes som samlings-, fest-, teater-, och  idrottslokal.

Fallet med Majorn

Allt var naturligtvis inte en dans på rosor, och konflikter förekom naturligtvis, bland annat en utdragen lönetvist 1955 som ledde till att 38 personer sades upp som direkt följd av arbetsstridsaktionerna, generalstrejken 1956 och metallarbetarnas storstrejk 1971, för att nämna de milstolpar som Anne Bergström-Stenbäck räknar upp  i sin 85-årshistorik över Dalsbruks metallarbetarfackförening (2015). Tomy Wass skriver i sin artikel också om de svåra tiderna under vinter- och fortsättningskrigen; arbetare sades upp på politiska grunder, lönerna sänktes och arbetstiden förlängdes från åtta till tio timmar. 1940- och 1950-talen var de radikalaste årtiondena inom facket i Dalsbruk, och Wass lyfter fram konflikten 1955 som den sista stora arbetskonflikten i Dalsbruk vid sidan av storstrejken 1971.

Lea Johansson hade som ordförande för kvinnoföreningen också en viss roll i samband med uppsägningarna 1955 – inte så mycket för hur situationen utmynnade som för hur den koms ihåg. Incidenten där kvinnoförbundet tågade upp till fabrikens kontor för att protestera mot uppsägningarna har levt kvar som en sorts vandringssägen.

– Vi var väl sex kvinnor som marscherade till kontoret och bad om att få träffa ledningen och framföra vår ståndpunkt, att uppsägningarna inte kunde godkännas. Det var allt väldigt högtidligt och vi måste anmäla oss och anhålla om att få träffa ledningen.

Efter en viss väntan fick delegationen träffa fabrikens disponent, som kallades för ”Majorn”, och vars namn under årens lopp bleknat bort i minnet hos både Johansson och andra källor jag tillfrågar.

– Nå, vi framförde vårt ärende, och det var det. Inte ledde det ju till någonting. Men sen dog Majorn och folk började prata om att det var vi som hade livet av honom.

Disponenten avled mycket riktigt i ett slaganfall strax efter delegationens besök, och i folkmun har det sedan dess hetat att han blev så uppjagad över kvinnodelegationens protester att det blev för mycket för hans hjärta.

Politisk förföljelse

Politisk aktivitet på vänsterkanten kunde sätta käppar i hjulen för mångas liv och karriär. Som tidigare nämnts var det flera arbetare inom radikalvänstern som blev av med arbetet och tvingades flytta till andra orter för att söka jobb – Dalsbruk har haft en ansenlig utvandring till Sverige, då man blivit mer eller mindre svartlistad som kommunist i Finland. I samband med kriget blev fackföreningens ordförande – enligt Bergström-Stenbäck ”under besynnerliga omständigheter”– inkallad till fronten, och när han återvände, vägrade fabriksledningen ta honom tillbaka på jobb.

Rudolf Johansson, dominerande vŠänsterman, DFFF-politiker i flera decennier i Dalsbruk. Uppskattningsvis sent 60- eller 70-tal. 

Rudolf Johansson var en annan som föll offer för politiseringen.

– Rudolf blev avskedad på grund av att han studerade på Sirola, berättar Lea.

Sirola-institutet var det finländska kommunistpartiets eget lärosäte, där partiets medlemmar drillades i marxism-leninism, men också i en hel rad andra ämnen, som historia, ekonomi, språk, filosofi och mycket annat. För högern var institutet ett rött skynke, om ordleken ursäktas, och studerade man som Johansson där så länge som ett år, sågs man utan tvekan som en del av partikadern.

Rudolf fick aldrig tillbaka sitt jobb på fabriken, men arbetarrörelsen kom till undsättning, och man ordnade för honom en tjänst som lageransvarig på Dalsbruks andelshandel.

Splittringarna nådde naturligtvis liksom i resten av Finland också arbetarrörelsen i Dalsbruk – schismerna mellan minoritets- och majoritetskommunister, ”revisionister” och ”taistoiter”, för att inte tala om grälen mellan socialdemokrater och folkdemokrater, som speciellt präglade fackrörelsen.

Ledord: solidaritet

Johansson är en av de få aktivister i Dalsbruk som minns tiden före kriget, och aktivt var med då arbetarrörelsen byggdes upp i slutet av 1940-talet. Rudolf hade kunnat berätta ännu mer, om han fortfarande var i livet. Börje och Klas Sten, båda aktiva inom kommunalpolitiken, alla Hellströmar från min farmors sida; Åke, Sven-Erik, Ole. Min farfar Elof som satt många år i socialnämnden, hans systrar: Majken och framför allt Gunvor, som gift Grönqvist var teaterivrare, kommunalpolitiker, kvinnosakskvinna och poet, Bo Gustavsson, Feto Nordman, och många fler som man så gärna hade intervjuat för den här artikeln är borta.

Trots historiska schismer och splittringar inom vänstern sörjer Johansson en arbetarrörelse som hon ser att har – om inte gått i graven – så åtminstone i ide. För trots att det förr var fattigt och svårt, fanns det en sammanhållning och en gemenskap i misären, och i kampen för ett bättre liv, inte bara för individen, utan för alla som hade det svårt. Solidaritet är kanske ordet som vi fiskar efter. Talande är att då jag frågar vilka ärenden som speciellt sysselsatte arbetarrörelsen och Rudolf, nämner hon allra först en enkel, men ack så avgörande förbättring på en arbetsplats där personalen gick hem genomsvettiga och nedsmutsade från topp till tå: det var nämligen folkdemokraterna med Rudolf i spetsen som såg till att det installerades duschar och tvättutrymmen på fabriken.

Jag frågar upprepade gånger, med lite olika formuleringar, vad det var som drev henne, vad som drev Rudolf, och vad som var motivationen bakom engagemanget inom Dalsbruks arbetarrörelse. Svaret är alla gånger lika kort, och likadant. Det är inga marxist-leninistiska programförklaringar, inga revolutionära brandtal, inga snidade samhällsanalyser. Svaret kommer från ryggmärgen och är nästan hjärtskärande i sin enkla klarhet:

– Att folk sku få det lite bättre. N

Text: Janne Wass
Foto: Janne Wass & Ny Tids arkiv