Etikettarkiv: Arbete

Överflöd och brist

Med handboken Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi utmanar Anders Sandström vissa djupt rotade myter kring så grundläggande fenomen för vårt samhälle som makt och pengar. Titelfrasen ”anarkistisk bokföring” låter som något av en självmotsägelse, men anarkism som politiskt program är inte ett uttryck för en vilja till kaos, utan snarare en idé om radikal decentralisering och självstyre som har satt betydligt starkare spår i dagens västerländska samhällsskick än vad som ofta medges. Den ”anarkistiska” ekonomi som Sandström presenterar frångår idén om en fri marknad som den grundläggande organiserande principen för ekonomisk verksamhet.

I ett av bokens starka partier presenterar Sandström koncist deltagarekonomins kritik mot marknader, bland annat för att de allokerar resurser ineffektivt, och för att ett system som enbart ser till transaktionen mellan köpare och säljare bortser från externa kostnader för en tredje part, och det här premierar en destruktiv kortsiktig egennytta på bekostnad av allmännyttan. (Detta incitament konkretiseras elegant av frasen ”I’ll be gone, you’ll be gone”, en överenskommelse där två parter väljer att blunda för obekväma fakta för att det gagnar dem själva, medan någon okänd tredje part får ta risken.)

Istället skulle produktionsmedlen betraktas som samhällets gemensamma ”produktiva allmänningar”, vars nyttjanderätt beviljas lokala arbetarråd på basen av en anbudstävling som jämkar samman samhällets konsumtionsbehov och produktionsmedel, där produktionens samhällsnytta vägs mot dess kostnader i bland annat arbetskraft, råvaror och ekologisk belastning. Den intressanta tanken i Sandströms vision är att hålla kvar en slags valuta som en bokföringsenhet för att producera information om det ekonomiska kretsloppet, och därmed möjliggöra en effektiv allokering av resurser, samtidigt som privat ägda produktionsmedel med deras medföljande orättvisa och odemokratiska strukturer skulle avskaffas.

Jag upplever att Sandströms vision har flera grundläggande problem. Hans plan för samhällsorganisering känns tungrodd och hegemonisk, och uttrycker en övertro till ett direktdemokratiskt beslutsfattande som potentiellt kunde vara väldigt begränsande för personliga initiativ. Framför allt bygger den på en bakåtsträvande vision om lokal självförsörjning och hantverksmässig produktion som har en irriterande tendens att dyka upp i vänsterns framtidsvisioner. Framför allt är jag inte säker på att den presenterade modellen är ett svar på den kritik mot marknaderna som han lägger fram.

Boken förtjänst ligger i ansatsen att lösgöra valutans informationsskapande funktion från dess bytesvärde, och i detta ligger en revolutionerande tanke. Marknadsstrukturer står för närvarande under ett betydande förändringstryck från en teknisk utveckling som gör ett växande antal produkter helt eller i praktiken gratis. Dels handlar det om digitala allmänningar som Open Source-programvara, som faktiskt förvaltas och utvecklas effektivt i icke-hierarkiska strukturer. Dels handlar det om materiella varor som produceras i stort sett utan kostnader för arbetskraft och, i växande utsträckning, energi. Detta beskriver den situation som vi upplever idag, där efterfrågan på arbetskraft är låg, men det mesta är väldigt billigt, ett paradoxalt tillstånd av överflöd och fattigdom samtidigt.

Denna situation av växande överflöd är ett problem för starka marknadsaktörer, och genererar en stark efterfrågan hos dem på tjänster och produkter som skapar knapphet, det vill säga gör saker icke-gratis som kunde vara gratis. Vissa av planetens bäst betalda jobb finns inom affärsjuridik och immateriella rättigheter. Dessa motiveras med att producenterna måste ta betalt för att kunna utveckla nya och bättre produkter – om ingen betalar för musik finns inga proffsmusiker, läkemedelsindustrin behöver ta betalt för sina produkter för att kunna utveckla bättre mediciner. Därmed accepterar vi att kapitalismens formidabla resurser kanaliseras i att skapa fattigdom och brist i ett tillstånd av överflöd.

Allt åt alla, är givetvis det revolutionära svaret, och utveckla istället en ny mekanik för att upprätthålla en rationell produktion. Och det är detta samhälle av överflöd som redan finns inom räckhåll för oss, som behöver en ny form av redovisning, och det är mot denna som Anders Sandströms handbok pekar fram emot.

Lasse Garoff

Anders Sandström: Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi. Eget förlag, 2016.

Generation Y:s uppror mot kravet om produktivitet

Spleenish: att må dåligt utan specifik orsak, att känna sig olustig, nedstämd, håglös, vemodig, melankolisk, att känna att ens bäst-före-datum var för tio år sedan. Med introperspektion och självironi ger Ulla Donner med seriealbumet Spleenish oss en träffsäker inblick i hur det är att vara en ung person med konstnärsdrömmar och självtvivel i södra Helsingfors idag.

Donner har gått ifrån de klassiska serierutorna och i hennes första album består en ruta av en hel sida eller ett helt uppslag. Varje uppslag blir ett konstverk som man önskar hänga upp på väggen.

Huvudpersonen i Spleenish är i färd med att bli den bättre versionen av sig själv. Men på vägen flyger den existentialistiska frågan upp i ansiktet på henne: Varför göra någonting alls? Varför arbeta? Varför luncha med vackra människor? Varför höra av sig till vännerna? Varför inte bara stanna hemma i underkläderna medan livet fortsätter utanför?

Samma fråga ställer sig romanjaget i Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter (2016).  Båda karaktärerna gör uppror mot kravet om produktivitet och effektivitet och trenden som säger att människovärde är synonymt med framgång och arbetsduglighet. Romanjaget i Tripprapporter tänker att ingen anser att hon är anställningsbar; ”jag har ingenting annat att sälja, mina dikter är värdelösa och mitt liv är för värdefullt”.

Liksom Tripprapporter gestaltar Spleenish upplevelsen av alienation väldigt väl. ”Så du gör … Ingenting? Nä. Inte minsta lilla tvärkonstnärliga projekt? Nä. Inte ett litet litet zine? Nä. Fotografi då? Nä. Matblogg? Nä. Knypplad spets? Nä. Arbetar du på nästa generationsroman? Nä. Men jag ser dig på alla vernissager? Jag går dit för gratisvinet. Gör du nåt? Kan du nåt? Inte egentligen. Eller … Jag kan nästan alla repliker i Lejonkungen utantill.”

Det finns även likheter mellan Spleenish och Bim Erikssons seriealbum Det kändes lugnt när mina känslor dog som kom ut på Kartago i fjol. Båda serieskaparna behandlar känslan spleen och psykisk ohälsa, men den stora skillnaden är att Det kändes lugnt när mina känslor dog behandlar relationer, vilket Spleenish inte gör. Donner kanske också ironiserar huvudkaraktärens känslor mer än vad Eriksson gör. För förutom att Spleenish i sin rödvita uppenbarelse är en sjukt snygg bok, är den extremt underhållande. Jag sitter och fnissar åt alla träffsäkra karaktärer och Donners kritiska analys av sin samtid och sin generation. Donner lyfter fram det lite skenheliga och ytliga som finns hos de flesta människor, men också känslan av otillräcklighet, osäkerhet och diffus ångest. Jag tror därför att många unga kan känna igen sig i läsningen. Jag känner åtminstone mycket igen mig i huvudkaraktären. En ungdom i Helsingfors innerstad som har möjlighet till självförverkligande. Jag blir så frustrerad på henne, men det är mer en frustration över mina egna privilegier än något fel på framställningen.

Spleenish är en mycket träffande skildring av generation Y:s förhållande till samtiden och kravet om produktivitet och effektivitet och framgång och ett seriealbum som detta är mäkta efterlängtat på den finländska scenen.

Vilhelmina Öhman

Spleenish, Ulla Donner, 2017, Schildts & Söderströms

Arbete och patriarkat på Sodankylä

Jag är gravt beroende av filmfestivalen i Sodankylä. Det är femte året jag är där, och det är redan så att jag åker dit oavsett vilka gäster som kommer, och oavsett vilka filmer som visas. Det är liksom redan klart, att det kommer att visas små och stora pärlor och att stämningen gör det värt att åka upp. Precis som vanligt blir det fem riktigt intensiva dagar där all tid går åt till att antingen se film, planera vad man ska se härnäst eller diskutera föregående rulle. Det gäller att stiga upp okristligt tidigt, kila in en vessapaus mellan de ibland tajta filmvisningarna och så viks kanske en stund för kontemplativt häng på lunchrestaurangen Päivin kammari, som serverar kalops på dagen och förvandlas till partytillhåll på kvällen (det är något smått fantastiskt med det där haket).

Jag blir kanske förvånad över att det också i år kommit massor av folk, trots att filmregissörerna som bjudits in i år inte riktigt är så kända som de ofta varit (jag menar, ingen Jarmusch eller så i år). Men det verkar finnas många som är som mig – det är festivalen i sig som lockar. Festivalen – som i år ordnades för trettioandra gången – kan i själva verket ses som en årlig påminnelse om att det finns ett levande intresse för smal, internationell film här i Finland. Faktiskt är det till och med så att årets festival lyckas slå besökarrekord (med kring 28 000 besökare, men jag vet inte hur det där räknas). I år är dessutom vädret på topp, och myggen har inte ännu börjat svärma. Folk köar efter biljetter, tar en öl i solen/midnattssolen, eller slår sig ner med en nattmacka på de fpa-liknande stolarna i biografen Lapinsuus sakliga café. För mig är det här utan minsta tvekan den gemytligaste platsen man kan tänka sig. Precis som tidigare år är stämningen väldigt avslappnad och okonstlad. Jag nickar åt bekanta fejs och någon konstaterar torrt, men varmt, som hälsning: ”så har det gått ett år igen”.

Den aldrig fösvinnande solen i Sodankylä.

**

I år är det inte filmer av de inbjudna gästerna som gör det största intrycket på mig. Den film som jag fick mest ut av under festivalen var lite otippat en finsk film från förr, Yhden miehen sota (1973) av Risto Jarva, regissören som är känd för exempelvis Jäniksen vuosi och den sevärda Työmiehen päiväkirja. Titeln får en kanske att lyfta på ögonbrynet, men Yhden miehen sota visade sig vara en brutal, men inte cynisk, samhällsskildring om en man, Erik, som blir småföretagare i byggbranschen och som far runt i landet i en husvagn tillsamman med sin fru och en anställd kompis på jakt efter uppdrag. Drömmen om att genom eget hårt arbete skapa förutsättningarna för ett självständigt liv hägrar. Feministiska dimensioner finns också i filmen; den arbetande mannen kräver markservice i form av frun, vars tillvaro går ut på att sköta bokföringen och hushållsarbetet i deras lilla husvagn. Tiderna är bistra och det är en ständig utmaning att få så många uppdrag att det räcker för att få mat på bordet och betala av på lånen.

Trots att den gjordes i början av sjuttiotalet, är filmens analys av vad som nu skulle kallas prekariatets problematik imponerande klar (utan att bli tillrättalagd, skulle jag säga): huvudkaraktären lever frilansliv med sin grävskopa, och logiken är att fixa livet på något sätt så att man kan hävda sig i konkurrensen. Men det är inte lätt – filmen tecknar en utveckling där små aktörer slås ut av stora. Huvudpersonen anser politik vara tjafs: det gäller att hålla sig på banan själv. För mig förefaller filmen – med dess apolitiska och starkt politiskt medvetna karaktärer – vara en kommentar om hur vi talar om politik, snarare än att de politiskt medvetna karaktärerna luftar ”det rätta svaret”.

Också formmässigt är Yhden miehen sota fenomenal: en manskör sjunger över förtexterna en sång om att bygga landet medelst slit, en sång som kunde hämtas ur Juha Sipiläs sångbok. I filmen får vi se vad romantiserandet av individens uppoffrande och nationsbärande arbete innebär i praktiken (det är inte vackert). Resten av ljudvärlden består av vrålande grävskopor, rasslande borrar och tungt snurrande cementblandare (ljudet är så hårt att grannen håller för öronen). Det ackompanjeras av sävliga bilder av baracker, lerpölar, diken och skövlade platser. Inga idylliska bilder av Finland här inte. Flera scener påminner om diskussioner om Talvivaara nu: de stora byggprojekten som filmens huvudkaraktär är med på ett hörn i beskrivs som brutala härjningar, där riskerna och farorna viftas bort med att framhålla jobbskapande och framtidstro.

Festivalen visade i år ett urval av äldre finska filmer. Att också den extremt samhällskritiska Yhden miehen sota får vara med och fira #suomi100 är helt rätt. Filmen presenteras av historieprofessor Antti Häkkinen, som talar om Jarvas skildring av landsbygd, urbanisering och migration.

**

För mig erbjuder festivalen en välkommen chans att se film på stor duk som inte går upp på bio i Finland. En annan av höjdpunkterna för mig var den rumänska regissören Cristi Puius (The Death of Mister Lazarescu) nya film Sieranevada. Det finns filmer som genast slår an en ton. Det här är en sådan. En intensiv men också varm berättelse och en rojsig och stilsäker film där kameran under 50% av tiden snurrar runt i en luggsliten tambur. Historien utspelar sig under en minnesfest som hedrar en nyss avliden släkting. Som släktträffar ofta tenderar vara är det grälsjukt och intimt. Det plockas hela tiden med mat, en radio skräller, folk cirklarar oroligt från rum till rum i en ganska sjabbig lägenhet. Hela tiden pågår en riktigt stökig koreografi. Någon tjatar om konspirationsteorier, en annan klagar på att hen är hungrig, en tredje tittar till en kompis som slocknat i ett mörklagt rum, mormor säger att det minsann var bättre förr.

Det hela är fruktansvärt träffsäkert in i de minsta detaljerna. Till och med interiörer, kläder och frisyrer blir i sin alldaglighet helt rätt. Vardagen är, som ofta i rumänsk film, politiskt laddad. En lite ogenerös beskrivning skulle vara att olika sidor av samhället presenteras – men när en ortodox präst dyker upp känns det inte som att filmen vill göra en alltför allmän poäng. Det är förankrat i där och då, på släktkalaset from hell. Filmen skildrar t.ex. hur normaliserad anti-ziganism är i sätt att tala och förhålla sig. Filmen har fått kritik för att inte erbjuda ett slut som erbjuder katharsis. Själv ser jag detta som ännu en av dess styrkor. Puiu fokuserar inte på ögonblicken som är livsavgörande i den mening vi är vana att se på film. Istället vågar han visa mänskligt umgänge mitt i det pågående livet, där konflikter sjuder mellan människor, ebbar kanske ut men kan dyka upp på nytt i ett annat sammanhang.

Den här filmen liknar lite Maren Ades Mein Vater Toni Erdmann som kom härom året. På ett liknande sätt är Puius film en hoppfullt intensiv skildring av människor som känner varandra bra. Efter filmen brister folk ut i spontant jubel.

**

Hanna Schygulla.

En av huvudgästerna i år var den spanska regissören Carlos Saura, som kanske är mest känd för sin stämningsmättade Cria cuervos – En korp i famnen (1976), som behandlar de undertryckta spänningarna i Franco-regimens Spanien. Filmen närmar sig sitt tema genom ett barns gestaltning av sin familj där både far och mor nyss dött och där en sträng faster nu försöker ta sig an rollen som uppfostrare. Barnets fantasi blir här långt från gullig verklighetsflykt. Vi har istället att göra med ett barns försök att förstå en omgivning, ett försök att tyda det som för barnet framstår som svårbegripligt och dunkelt. Saura har också gjort en rad musikfilmer, av vilka flera visades i Sodankylä. Han är fortfarande aktiv, och planerar bland annat en ny musikal. Festivalen besöktes också av Hanna Schygulla, den tyska skådespelaren som framför allt är känd för sina roller i flera av Rainer Werner Fassbinders filmer, som Petra von Kants bittra tårar, men också t.ex. under senare år för sin starka närvaro i Fatih Akins Auf der anderen Seite. I morgondiskussionen berättar hon att skådespelaryrket var en bana hon hamnade på av en slump. På universitetet läste hon språk. Förutom skådespeleri har Schygulla tydligen också gjort egna kortfilmer. Av de många filmerna med henne som visas i Sodankylä väljer jag att se Godards Passionen från åttiotalet, en film-i-filmen-film om ett misslyckat filmprojekt där en regissör försöker reproducera klassiska konstverk i en urusel film som saknar egentlig berättelse (wink, wink). Passionen en helt klart avsett ojämn och rörig sak. Jag kan inte säga att jag ser nya sidor av kritiken av sexism i filmbranschen (mer om det sen) genom att se vackra, nakna damer med stenansikten paradera förbi. Att filminspelningen jämförs med fabriksarbete blir dock lite intressantare, och Isabelle Huppert är utmärkt i sin roll som arbetare. Schygulla spelar hotellchef som har en affär med filmregissören. Men för mig lyfter inte filmer från det självupptagna till det reflexiva.    

Bland kanske mindre kända gäster på festivalen i år fanns ryska Alexander Mindadze och dansken Per Fly. Av den senare såg jag ett par filmer (Arven och Dråpet) som båda hade intressant stoff men som led av ett ganska klumpigt berättande och ett lite valhänt sätt att gestalta människors – plågade män i synnerhet – psykologi. Däremot minns jag hans Bänken, som handlar om en alkoholiserad man och hans dotter, som en fin film. Den traditionella ”mästarklassen” visade i år ett urval filmer på temat kärnkraft. På festivalen finns dessutom en rad specialvisningar. En kulturpersonlighet får välja en film att visa, och i år är det Esko Valtaoja, professorn i astronomi, som visar Tarkovskijs vackra Spegeln – en film jag kan se hur många gånger som helst.

**

Så gott som varje år åker jag hem och tänker inte bara på de fantastiska filmer jag sett, utan också på patriarkala strukturer och sätt att tala inom film. I år sitter jag morgontrött och lyssnar på Saura, den 85-årige regissören som gjort några legendariska filmer. Han är uppenbart trött på att svara på frågor om sina filmer. Hellre talar han då om hur han t.ex. blev av med sin blyghet genom att i armén besöka prostituerade (“och det här är den bästa tiden i mitt liv” säger regissören känd för sin kritik av Francoregimen), varpå intervjuaren drar ett skämt om att det här kunde man ju nog ställa många frågor till om. Publiken fnissar. Och så mera svammel. Regissören skämtar ideligen med sin kvinnliga översättare; han uppmanar henne att översätta att hon är vacker, och att han nog inte riktigt *fniss fniss* kan lita på vad hon sitter där och översätter. Så där i allmänhet: den här personen får sitta där och svamla, bara för att han har den ställning han har. Jag har riktigt svårt att tänka mig säg Margaretha von Trotta sitta på motsvarande sätt och dilla (kanske skoja lite om hur vacker översättaren är). Det som gör mig frustrerad är att morgonsnacket tas som helt normalt. Framför allt blir jag sur över att ha stigit upp tidigt för att lyssna på någon som ges så stort utrymme att svamla fritt.

En annan dag lyssnar jag på morgondiskussionen med Hanna Schygulla. Hon för sig som en superstar, med integritet. Jag funderar på hur det är att som skådis kryssa mellan festivaler och svara på frågor om samma grejer som man svarat på i Berlin, Venedig och överallt. Intervjuaren frågar ganska mycket om “hur det varit att spela för x” [Fassbinder, Godard, “någon annan stor regissör du vill nämna?”]. Förvisso är det väl helt begripligt att skådespelare får sådana frågor, eftersom regissörer har den status de har. Men ändå gräver det i magen på mig: skulle en Jack Nicholson eller Bruno Ganz eller Jean-Pierre Léaud få en massa frågor om “hur det är” att jobba med stjärnregissörer? Kanske skulle de få fler frågor (Schygylla fick nästan ingen i denna morgondiskussion) om hur de förhåller sig till skådespeleri, improvisation, upplevelser av olika roller osv.. I klartext: Schygulla behandlades delvis som en åldrande musa. Inte som en skådis med diger erfarenhet som man kan lära sig något av, utan som en äldre dam som kan berätta en och annan anekdot om en man. Jag börjar tänka på hur legender om jobbiga manliga regissörer ofta i sådana här sammanhang blir roliga anekdoter som riskerar att släta över patriarkala drag i filmbranschen, som om det att regissören behandlar skådespelare dåligt blir ännu ett tecken på hans genialitet och komplexa inre själsliv. Den nyckfulla regissören framstår ofta som spännande och intressant (tänk på just Fassbinder). I intervjun talar Schygulla själv om sexistiska drag i filmvärlden, där en kvinnlig skådespelare i hennes ålder har svårt att få roller. Regissörer fantiserar inte om äldre kvinnor, konstaterar hon torrt.

**
Jag roar mig ofta med att fundera på vilka som skulle vara mina egna drömgäster på filmfestivalen i Sodankylä. Jag går runt och hoppas på att någon gång få se filippinska Lav Diaz, amerikanska Kelly Reichardt och japanska Hirokazu Koreeda. Vi får se hur det blir med den saken. I år var festivalen som vanligt en blandning av omvälvande filmupplevelser och lite halvdana rullar som ändå gav en något. Det bästa med festivalen är fortfarande dess bredd. Karaoken trivs tillsammans med den udda femtimmarsfilmen. Just därför känns det varje år så kul att komma dit – Rolling stones skräller från ett tält medan en kortfilm om kärnkraft visas på andra sidan gården. Men i år har jag lärt mig en läxa. Det gäller att planera filmtittandet noga redan i början, för att inte missa något, som jag sedan spenderar resten av festivalen med att gräma mig över att inte ha sett – för mig gällde det i år filmen Elisa av Saura, som det inte blev av att se. Men å andra sida blir jag alltid inspirerad av Sodankyläbesöken och vill kolla upp filmerna jag missat; jag blir inspirerad av att se ännu mera film. I Sodankylä är det filmen som fortfarande står i centrum, och ingenting annat – just det är så fint.

Text & foto; Mio Lindman

Utopin är både vågor och partiklar

Det är dags att vi lämnar bakom oss dikotomin om kapitalismen och socialismen, och utnyttjar de bästa sidorna med båda systemen för att bygga en ny värld. Det skriver molekylärbiologen Kai Simons, som låter sin komplementära samhällsmodell inspireras av Niels Bohrs filosofi.

Orosmoln skockar sig vid horisonten. Det drar ihop sig till oväder. I tidningar som jag regelbundet läser, som Ny Tid, New York och London Review of Books, samt Die Zeit, skrivs ett frapperande antal briljanta analyser om socialism, kapitalism, samt miljö- och finanspolitik, som visar hur våra samhällen har gått i olag. Men frågan hur vi kan få världen att fungera får inte stort spaltrum. Det saknas nya samhällsmodeller som målsättningar för politiken.

Genom min forskningsverksamhet i Dresden har jag på nära håll konfronterats med DDR-socialismens undergång. 1990-1991 reste jag reste kors och tvärs genom hela Östtyskland för att evaluera DDR-Akademins biologiska och medicinska forskning. Förfallet både i städerna och på landsbygden var häpnadsväckande. Det oaktat var detta land det effektivaste bland Comeconstaterna. Det visar hur bräckligt systemet var och illustrerar de problem som först blev uppenbara när systemet kraschade.

Vår kommissions evaluering visade att forskningen var långt under världsnivå. Forskarna hade länge varit helt isolerade. De hade varken tillgång till litteratur eller apparater och produkter som Västforskarna hade till sitt förfogande.

Ett annat exempel på hur långt på efterkälken DDR hade blivit, var mikroelektroniken. I Dresden presenterades det första 1-megabit-mikrochipet 1989 under festliga former med socialistpartiets generalsekreterare Erich Honecker som hedersgäst. Detta manuellt tillverkade chip kostade 500 mark, medan ett liknande chip var 100 gånger billigare i Väst.

När muren föll var östblocket praktiskt taget i konkurs. Medellivslängden började sjunka i alla Comeconländer redan på 1970-talet. Nedsmutsningen av luft, vatten och åkermark var oroväckande.

Antropocen är här

Dessa erfarenheter visar att ett samhälle inte kan fungera om det inte fortsätter att kontinuerligt satsa på att förbättra existerande teknologier och utveckla nya. Marxismen betonade forskning och utveckling som viktiga produktivkrafter i det socialistiska samhället. Men omsättningen stupade på en forskningspolitik som begränsade frihet och mobilitet.

Det finns naturligtvis exempel på detta problem ocksä i västvärlden. Typisk är antibiotikaresistensen. Läkemedelsindustrin trodde sig ha löst problemet, och insåg för sent att de antibiotika som hade varit effektiva, småningom inte mera bet på bakterier som hade muterat och förändrat sina egenskaper.

Detta visar hur dynamiska interaktionerna mellan natur och mänska är. Det mest graverande problem vi har ställt till med är naturligtvis den globala ekologiska krisen. Vi har inträtt i ett nytt tidevarv, antropocen, där det är människan själv som orsakar problemen. Det är vi som driver utvecklingen av vår planet i fel riktning. Vi måste tänka om och länka in vår livsföring i mera hållbara banor. Det betyder också att vi måste acceptera att vårt samhälle tvingas till ständig innovation.

Omställningen till nya teknologier fordrar en kraftansträngning som realsocialismen inte mäktade med.

Det oaktat hade socialismen kvaliteter som saknas i kapitalismen. Alla hade arbete. Det fanns mat åt alla. Kulturen stöddes. Det betydde trygghet för gemene man och kvinna. De som i dag hänger sig åt DDR-nostalgi är inte helt ute och cyklar. Men de som ville mera frihet och rörlighet hade svårt att komma till rätta i det repressiva realsocialistiska samhället. Den enorma våg av östtyskar som lämnade landet när muren öppnades, åskådliggjorde tudelningen av samhället.

Kapitalismens återvändsgränd

Kapitalismen är socialismens motpol. Enligt marxismens obönhörliga dialektik skulle kapitalismen gå under och socialismen ta över. Men så blev det inte. I stället proklamerade Francis Fukuyama att historien var slut när muren föll. Den liberala kapitalismens segertåg var oundvikligt.

Det var förstås en aning naivt.

I och med Donald Trumps val till president i USA, börjar Amerikas liberala intellektuella nu förstå att landet är hopplöst tudelat. Denna tudelning befrämjas av ett skolsystem som inte mera fungerar. Ojämlikheten har blivit ett allvarligt amerikanskt dilemma.

Kapitalismen karakteriseras ännu idag av samma problem som ledde till Marx och Engels marxistiska dialektik. Den drivs av profitbegär och den ackumulerar mervärde genom att exploatera billig arbetskraft. I de västliga industristaterna har den tämjts av fackföreningarna och socialdemokratin. Perioden efter andra världskriget var förebildlig. Återuppbyggnaden efter all förödelse ledde till ett enormt uppsving. För att täcka behovet av arbetskraft steg lönerna successivt. En tid rådde till och med full sysselsättning. Produktionen av olika konsumtionsartiklar kom i gång och inledde slit-och-släng-ekonomin som vi fortfarande är offer för. Därmed kunde kapitalismens profitbegär länge täckas.

Men på 1970-talet började nyliberalismens segertåg. Lönerna för den arbetande befolkningen skulle sänkas och skatterna för de rika likaså. Denna neoliberala kapitalism har lett till en ojämlikhet världen runt som har förödande verkningar. Idag äger de 8 rikaste personerna i världen lika mycket som den fattigare halva delen av jordens befolkning. Den rikaste 1-procenten har en förmögenhet som motsvarar det som de övriga 99 procent äger. Denna ojämlikhet har enbart negativa verkningar.

Välfärden stryps

Trots att den globala kapitalismen har lett till en ökad ojämlikhet och alarmerande polarisering, har globaliseringen av industriproduktionen också haft positiva sidor. Den har otvivelaktigt medfört ökat välstånd. Idag lever ungefär en miljard mänskor på samma nivå som medelklassen i västvärlden. Antalet fattiga i världen har halverats, och en allt större del av befolkningen är medelklass.

Avigsidan i denna positiva utveckling är givetvis att ökat välstånd betyder ökad konsumtion, vilket oundvikligt tär på naturresurserna.

Minst lika krasst är att kapitalismen har uppfunnit nya asociala sätt att kreera rikedom. Varje dag cirkulerar 5 000 miljarder dollar runt världen i tvivelaktiga transaktioner som de flesta inte förstår ett dyft av.

En annan avigsida av den nyliberala ekonomin är att den strävar till att strypa den offentliga sektorn för att spara skattemedel. ”Small is beautiful” är devisen. Storbritannien med Margaret Thatcher och Tony Blair i spetsen var förespråkare och föregångare. Också Sverige och Finland trodde, och tror ännu, på dessa illusoriska lockrop och fortsätter att minska på socialutgifterna. Om företag tar över välfärdstjänster som vård, skola och omsorg betyder det att verksamheten tvingas att vara lönsam. Det är svårt att kombinera mervärde med mänsklig kvalitet i denna sektor.

Kapitalismens fördelar

Det oaktat har kapitalismen också klara fördelar. Framförallt får kreativitet och innovation mera spelrum. Vad vore USA utan sitt skikt av pionjärer, forskare, uppfinnare och företagare? Kapitalismen vitaliseras av alla de olika initiativ som uppstår i liberala demokratier. Startups och nya företag är drivkrafter som leder till nya teknologier och arbetsplatser. Det är denna innovativa kraft som har gjort den kapitalistiska marknadsekonomin så motståndskraftig att den lyckats hålla sig vid liv trots alla problem.

Men nu är det tid att tänka om. Också de kapitalistiska demokratierna kommer att gå under om vi fortsätter rovdriften av planetens resurser. Därutöver håller ojämlikheten redan på att förändra världen. Trump, Brexit, Wilders, Le Pen, Orban, Kaczynski, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är symptom på misären.

Lösning från fysiken

Mitt förslag är en samhällsmodell som har element av både socialism och kapitalism. Modellen är inspirerad av Niels Bohrs komplementarism. Bohr löste ett av kvantfysikens viktigaste problem med att införa komplementaritetsprincipen för att förklara hur ljuset eller elektroner kunde uppträda både som vågrörelser och som partiklar. Bohr utvidgade sin fysikaliska teori till en allmängiltig princip. Överallt såg han exempel på komplementaritet, till exempel i fri vilja och kausalitet. Det var inte fråga om ”antingen eller” som hans landsman Søren Kierkegaard blev berömd för utan ”både och”. Det är ingen tillfällighet att yin- och yang-symbolerna finns inristade på Bohrs gravsten. Bohrs medarbetare karakteriserade hans filosofiska tänkande som ”kaotisk klarsyn”, och det ligger något i det.

Nu åberopar jag komplementaritetsprincipen för att ställa upp en samhällsmodell med två sektorer, en mera kapitalistisk – driftssektorn – och en mera socialistisk – folkhemssektorn. Det finns naturligtvis också välprövade exempel på modeller där kapitalism och socialism smälter samman, till exempel i det svenska folkhemmet eller i den tyska sociala marknadsekonomin.  Den modell som jag beskriver bärs upp av två komplementära delar där olika organisationsprinciper är förhärskande, en helt ny lösning.

Folkhemssektorn

Den sociala sektorn bygger på basinkomst. Jag pläderar för en basinkomst inom denna sektor som ligger mellan 600 och 700 euro. Viktigt för modellen är att den sociala sektorn fungerar som stimulans för ett samhälle som söker nya vägar för att bättre sörja för sina medborgares välfärd. Många vill bort från den nyliberala privatiseringsvågen, som har haft en förödande inverkan på de sociala tjänsternas kvalitet. Samhället behöver fler som ägnar sig åt barnavård, åldringsvård, stöd för skolundervisningen, vård av handikappade och sjuka och omsorg av ensamma.

Man kunde också kalla den sociala sektorn för folkhemssektorn.

Trots den nordiska välfärdsmodellens problem var välfärden, jämlikheten och tryggheten i folkhemmet, när det var som bäst, en succéhistoria. Därför är termen ännu idag attraktiv.

Viktigt är att basinkomsten stimulerar till nya aktiviteter som vårt samhälle behöver och kan betala för. Nya småföretag grundas i folkhemssektorn, som prövar ut nya vägar för att göra framförallt omsorgssektorn mera mänskovänlig. Dessa nya småföretag bör få tillräckligt betalt för sina tjänster så basinkomsttagarnas löner kan toppas upp. På grund av att verksamheten i dessa nya företag är subventionerad genom basinkomsten, har de chanser att klara sig.

Men också andra sektorer bör stimuleras:

  • Folkhemssektorn bör motverka fetmaepidemin i Väst genom inskränkningar i livsmedelsindustrin och en satsning på en lokal och småskalig produktion av hälsosamma råvaror.
  • Low-tech-teknologi som är hållbar, hälsosam och miljösnål bör uppmuntras.
  • Nedskräpningen och resursslöseriet måste upphöra, och en cirkulär ekonomi tas till heders. Plastkassar och plastförpackningar bör förbjudas, och återvinning prioriteras.
  • Folkhemssektorn kunde utveckla en ny småskalig ekonomi som producerar produkter för ett hållbart samhälle. Den subventioneras med basinkomsten. När produktionen blir storskalig, flyttas företaget in i kapitalistsektorn. De två sektorerna skulle ha olika lagstiftning.
  • Var människas konstnärliga och kulturella talang bör stimuleras och uppmuntras. Livet i folkhemssektorn kan bli fyllt av innehåll med basinkomsten som stöd.
  •  största allmänhet behöver vårt samhälle bättre och mera framtidsbetonad skol- och högskoleutbildning. Komplementärmodellen kunde inspirera nya läroplaner som stärker förståelsen för betydelsen av innovation, kultur och hållbara lösningar för vårt samhälle.

Kapitalismsektorn

Den kapitalistiska sektorn i komplementärsamhället skulle till att börja med fortsätta att fungera som idag. Den är ansvarig för industrin, utrikeshandeln och för alla internationella fördrag som Finland har etablerat. Finland skulle förbli medlem av EU och euroområdet. En förhöjning av skatterna för dem som har det bättre ställt blir nödvändig för hjälpa till att finansiera folkhemssektorn. Var inkomstgränsen mellan de två sektorerna ska dras, blir en viktig fråga. Det är inte meningen att basinkomsten ska subventionera industrier och företag i den kapitalistiska sektorn. Det är den nya ekonomin i folkhemssektorn som behöver stimuleras.

  • Möjlighet till basinkomst ger arbetstagaren skydd för missbruk. Den som anser sig bli utnyttjad i kapitalismsektorn, kan frivilligt ta avsked utan att hamna i blåsväder. Andra inkomsttagare i kapitalismsektorn kan också besluta sig för att hoppa av och sluta sig till basinkomstagama.
  • Robotiseringen och digitaliseringen av arbetslivet är det ingen idé att kämpa emot. Vi behöver dock ny lagstiftning för att garantera att välfärdssamhället får ta del av de produktionsvinster som uppstår i och med effektiveringen av arbetet, då arbetsplatser försvinner. Ett alternativ är en robotskatt.
  • Samhället måste ständigt förnya sig. Nya innovationer och uppfinningar bör bidra till att energiförbrukningen såväl i hemmet som i lantbruket, industrin och transportsektorn minskar och förnybara energikällor prioriteras. Konsumtionshysterin måste stävjas genom hållbara och miljövänliga produkter.
  • Kapitalismsektorn ska ansvara för att komplementärsamhället kan finansieras. Den måste fungera som drivfjäder och motor för ekonomin. Därför kallar jag också kapitalismsektorn för driftsektorn. Den fortsätter med att producera varor för både hemma- och världsmarknaden men den måste också bli en drivmotor för innovationer som behövs för att bygga upp ett hållbarare samhälle. Både folkhemssektorn och driftsektorn arbetar parallellt på en omställning i denna riktning.
  • Finland och världen behöver nya lösningar för att komma bort från både cheap labour och cheap nature. Det är bara en tidsfråga innan vi når avgrundens brant.

Framåt!

Weiter so är inte längre möjligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och fortsätta som om allt vore i ordning. Nu måste vi agera. Mitt komplementärsamhälle är ett lösningsförslag.

Komplementärmodellen bygger på förtroende. Världen är så korrumperad idag att de få länder där etiska normer ännu gäller i politiken, måste gå i spetsen för förändringarna. Norden hör till denna privilegierade del. Detta ”adelskap” förpliktar! Vi behöver nya meningsfulla utmaningar som kan fascinera de unga. Det behövs en våg av entusiasm för att generera stöd för nya lösningar. Tudelningen av samhället är redan ett faktum. Men den fattigare delen behandlas så styvmoderligt att Trump, Brexit, LePen, Sverigedemokrater och andra populister hotar att välta världsordningen. Vi måste handla om vi vill undvika krig och förödelse. Vill vi tillbaka till det tjugonde århundradets katastrofer? Komplementärsamhället kan erbjuda en lösning av en rad orsaker:

Drift- och folkhemssektorerna uppfyller de krav som måste tillfredsställas för att bemästra de problem som vi står inför. De kan generera både innovation och garantera trygghet.

Vi behöver ingen revolution att förverkliga komplementärsamhället. Det medför en radikal förändring men reformen kan realiseras stegvis.

Den nya folkhemssektorn bereder vägen för en hållbarare och sundare livsstil.

Alternativa valutor stabiliserar vårt finanssystem och stimulerar den nya ekonomin i folkhemssektorn.

Basinkomsten som har diskuterats i åratal kommer äntligen till sin rätt.

Drift- och folkhemsmodellen är både internationell och nationell, både europeisk och regional.

Til syvende og sidst, ”ge och ta-principen” binder ihop driftssektorn med folkhemmet. Vi avstår från debatten om för eller emot utan medger att de två samhällsformer som har konkurrerat med varandra i närmare tvåhundra år, båda innehåller positiva element som tyglas för att driva komplementärsamhället.

Hur ska det nya samhället realiseras? Precis som i Frankrike, behöver Finland ett nytt parti. Detta parti kunde redan från början vara företrätt i alla nordiska länder. Alla existerande partier har barlast som borde kastas överbord. Men utmaningen vi står inför är enorm. Den kända brittiska vetenskapsmannen Peter Medawar formulerade det så: The Art of the Soluble. Det gäller att finna lösningar för samhällspolitiken.

Text Kai Simons
Illustration Karstein Volle

Basinkomsten – reviderad

Kritiken mot basinkomsten ska tas på allvar, skriver Jan Otto Andersson, som själv var en av de första förespråkarna för modellen i Finland. En lösning på samhällets resursfördelning ser han som en dualmodell med en garanterad basinkomst och en delaktighetspenning.

Vänsterns idealsamhälle finns beskrivet i olika versioner. I News from Nowhwere (1890) vaknar William Morris upp förflyttad hundra år framåt i tiden. Han befinner sig i ett efterrevolutionärt rödgrönt London, fyllt av människor som är kreativa och aktiva. De trivs med och är stolta över det de arbetar med. Morris formulerade sin framtidsdröm som en kritik av den omåttligt populära skriften Looking Backward: 2000–1887 av den amerikanska journalisten Edward Bellamy.

Bellamys alter ego vaknade upp i en helt annan socialistisk utopi, där ekonomin byggde på storskalighet och högteknologi. Samhället styrdes demokratiskt med hjälp av avancerad samhällsplanering och en nationaliserad egendom. Arbetstiden var kort och varorna levererades på ett internetliknande sätt. Allt betalades med ”kreditkort”. Var som helst kunde man lyssna på predikningar och musik genom ”kabeltelefoni”.  För Morris var Bellamys utopi alltför centralstyrd och beroende av storindustriell organisering.

Det har rått en ständig spänning inom vänstern mellan dessa två visioner. Norden År 2030 som sammanställdes av Henrik Wahlforss och Leif O. Pehrson (1982) påminner i sitt upplägg om Morris roman, men var gjord i form av intervjuer och fotografier från ett efterrevolutionärt rödgrönt och förenat Norden. Publikationen var ett av svaren på den kris för det fordistiska masskonsumtionssamhälle som började bli allt tydligare. Men utan denna massproduktion hade varken det sovjetiska eller socialdemokratiska samhällsbygget varit tänkbara.

Med hjälp av Marx och Gorz försökte jag behandla denna spänning i boken Vänsterframtid, som gavs ut av Folkets bildningsförbund 1988. Ett kapitel ägnades Marx framtidsvision i dagens Norden. Min konklusion var att förutsättningarna för en ganska direkt övergång till genuin kommunism i Marx mening redan fanns i de nordiska länderna. Det gällde att kombinera en dualekonomi bestående av en ”nödvändig sektor” och en ”fri sektor”. Ett viktigt medel var en medborgarinkomst.

Vänsterns svar på den fordistiska kapitalismens kris blev emellertid alltför lamt. Hegemonin flyttades över på en nyliberal globaliseringsideologi, som nästan helt undanträngde traditionella vänsteridéer.

Hur mildra osäkerheten?

”Det enda säkra är att allting är osäkert”. Denna välkända, lite motsägelsefulla, sentens passar väl in på dagens ekonomi och arbetsliv. Åtminstone upplever en växande del av medelklassen det så. I boken Keskiluokan nosu, lasku ja pelot (Medelklassens uppgång, nedgång och rädslor) beskriver socialhistorikern Juha Siltala hur den individfokuserade konkurrensen lett till en allt större oro för att ramla ner i den nya underklassen: prekariatet. Men vi kan försöka följa den amerikanske matematikern John Allen Paulos visdomsord: ”Ovissheten är det enda vi kan vara säkra på, och att veta hur man lever med ovisshet är det enda säkra.”

Till allra först måste vi vara på det klara med att polariseringen är en följd av den djupa ekonomiska integrationen i samband med den snabba utvecklingen av nya teknologier. Det är fel att tro att vi inte kan göra något åt de här megatrenderna. Vi kan påverka både globaliseringens och den teknologiska utvecklingens karaktär, men för det krävs det medvetna politiska val. Om vi bara låter utvecklingen ha sin gång kommer de demokratiska institutionerna att bli allt svagare och populistiska, ofta protofascistiska, rörelser att förstärkas ytterligare.

Det är det okontrollerade kapitalflödet som utgör det viktigaste hotet. Det undergräver solidariteten, skattemoralen och demokratin. De klassiska teorier som visade på frihandelns positiva möjligheter antog att kapitalet var bundet till nationerna eller att staterna kunde kontrollera in- och utflödet av kapital. Vi måste våga införa skatter på kapitaltransaktioner, ändra sättet på vilket transnationella företag beskattas och använda diskriminerande tullar mot stater som inte tillåter fria fackföreningar eller som i konkurrenssyfte inte samarbetar mot miljöförstöringen. Likasinnade länder måste samarbeta för att åstadkomma en så global förmögenhetsbeskattning som möjligt.

Mättad doktorsmarknad

Genom lagstiftning, beskattning, forskning och omläggning av infrastrukturen kan innovationerna riktas så att de stärker det gemensamma sociala och ekologiska kapitalet. Företagsekonomisk effektivitet och BNP-tillväxt får inte längre vara de avgörande ledstjärnorna.

En sak som alla verkar att vara överens om är att alla borde få en bra utbildning. Det bästa som hänt under det självständiga Finlands hundra år har gällt utbildningen. Införandet av den allmänna läroplikten 1921. Genomförandet av grundskolan under 1970-talet. Den kostnadsfria utbildningen ända upp till universitetsnivån. Tack vare de här satsningarna har det skett en social utjämning som är av historiska mått. Vi ska givetvis fortsätta med den här politiken, men risken att den inte längre leder till en större social rörlighet har ökat. När mängden årligen utexaminerade doktorer är högre än antalet som blev studenter för hundra år sedan har vi nått ett läge då inte ens en hög examen kan garantera en varaktig anställning eller en trygg ekonomi. Vi konkurrerar med varandra på ett allt kostsammare sätt under en allt längre tid.

Vi är också rätt överens om att alla som vill bör ges möjligheten till någon form av arbetsinsats – om inte på annat sätt så med samhällets hjälp. Det vi inte kan enas om är hur mycket en sådan garanti får kosta. Ska alla faktiskt få en lön som är tillräcklig att leva på? Är det förnuftigt att sätta folk i arbeten som de inte är lämpade för eller som de själva inte uppskattar? Ett förslag som framförts är att göra det möjligt att ersätta arbetslöshetsstödet med en ”delaktighetsinkomst”; du får behålla stödet bara du gör något som samhället uppfattar som nyttigt. Idén kombinerar en ekonomisk minimitrygghet med de enskildas behov av aktivitet och uppskattning. Kritikerna ängslar sig emellertid för att förslaget kommer att leda till mera övervakning och mera press på de arbetslösa.

Delaktighetspeng

”Den andra maskinåldern” tvingar allt flera att bli ett slags företagare – till exempel frilansare – i stället för anställda med en regelbunden lön och reglerade arbetsförhållanden. Den som saknar ett grundkapital och en tillräcklig självtillit har svårt att utsätta sig för de risker entreprenörskapet innebär. De sociala försäkringssystemen är inte anpassade för att möta riskerna som egenföretagare. En företagare kan inte få utkomststöd eller arbetslöshetspeng förrän hen lagt ner sitt företag och realiserat sin förmögenhet. Det är uppenbart att det behövs en social trygghetsreform som också passar entreprenörerna. Problemet är svårlöst eftersom rollerna som anställd och företagare i praktiken blivit allt mer överlappande; den anställda bär allt oftare en del av företagsriskerna medan frilansarna också kan vara visstidsanställda. I den här situationen borde det antingen ske en kraftig utjämning av förmögenheterna, så att alla kan räkna med en pålitlig kapitalavkastning, eller fås till stånd en basinkomst.

Det nyligen startade experimentet med en ovillkorlig basinkomst – även om det är alltför begränsat och inte anpassat för att kunna gälla hela samhället – är därför en välkommen gåva till hundraåringen. Allt oftare, i både rika och fattiga länder, bland forskare, politiker, finanstoppar och allmänheten, har det vuxit fram en känsla av att en basinkomst kunde vara ett svar på de nya utmaningarna. Alla borde ha rätt till en andel av den enorma avkastning som naturen, förfäderna, vetenskapen och den nya briljanta teknologin gett oss. Vi ska visserligen använda en betydande del av denna avkastning för investeringar för framtiden – för utbildning, infrastruktur, miljösatsningar och andra samhällsfunktioner – men en ungefär lika stor del borde ges medborgarna i form av en social dividend eller basinkomst, så att de kan planera sina liv på längre sikt: studera, lönearbeta, bedriva företagsverksamhet, förkovra sig i någon specialitet eller arbeta i hemmet eller för en förening.

För dyrt?

Den viktigaste kritiken mot en ovillkorlig basinkomst är att den blir för dyr om den ska ge en tillräcklig ekonomisk trygghet. Politisk realism talar därför för att den borde vara ganska låg – lägre än grundpensionen. En annan form av kritik gäller risken för att de arbetslösa lämnas utanför, att de inte uppmuntras att delta i arbetslivet och samhällslivet. Rädslan för detta är ofta överdriven, men bör ändå tas på allvar. En möjlighet är att komplettera basinkomsten med en delaktighetsinkomst. Det skulle kombinera ekonomisk minimitrygghet med självvalda aktiviteter som samhället ger värde och respekt. I SDP:s ungdomsorganisation Demarinuorets ”yleisturva”-modell finns en ”takuutulo” (garanterad inkomst) i form av en negativ inkomstskatt och en ”aktiivitulo” (aktiv inkomst) i form av en delaktighetsinkomst. Den kan därför, tillsammans med andra konkreta basinkomstförslag, bli en bra utgångspunkt för fortsatta diskussioner och försök. Finland kan bli först med att få till stånd en århundradets reform av samma dignitet som den allmänna rösträtten och grundskolan.

Jan Otto Andersson