Etikettarkiv: Arbete

Projektifiering

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
Sällan blir jag inbjuden till doktorsdisputationer, men när min syssling Johan Munck af Rosenschöld som den första i min släkt på fädernet, och tvärsäkert på det lindströmska mödernet, försvarade sin avhandling grep jag tillfället att vara akademisk. Utsikterna för att jag skulle begripa vad ”Projectified Environtmental Governance and Challenges of Instutional Change Toward Instability” skulle handla om var minimala, men lite skapande fantasi hjälpte till.

Projektifiering!

Det är ju precis vad Juha Sipiläs regerande handlar om. Processer, tidtabeller, projekt, effektivitet, management, flödesscheman, diagram. En blick på förordet fick mig att förstå att det var just det som stod mellan raderna i den vetenskapliga vokabulären. ”Den tilltagande tilltron till projekt, eller ’projektifiering’, är ett eko från behovet att behärska osäkerhet och oförutsägbarheter i nutida miljöstyrning och innefattar tvärsektoriellt samarbete i samhället.”

Projekt sägs vara en metod för att motverka institutionell tröghet som fördröjer nödvändiga förändringar.

Men projekt har sina svagheter. ”Bland annat väcker bristen på deltagande av utomstående aktörer farhågor om att kritiska röster utesluts från projektarbetet.” Trots att projekt kan få beröm för att ”få saker gjorda” är deras kontinuitet och integreringen av kunskaper i  permanenta organisationer centrala bekymmer för projektifierade styrningsarrangemang.

”Att vara fokuserad innebär att du bryr dig mindre än inte alls om saker utanför projektet; att arbeta snabbt betyder att du har lite tid för att reflektera över eller dokumentera dina erfarenheter och lärdomar; och att vara självstyrande betyder att din projektgrupp kan utvecklas till en kunskapssilo, utom räckhåll för deltagare i andra projekt eller i organisationen (firm) i allmänhet,” skriver forskarna Jörg Sydow, Lars Lindkvist och Robert DeFillippi.

Kan Sipiläs regering beskrivas bättre? Kan man låta bli att tänka på den pågående hälso- och socialvårdsreformen? Ingen kan anklaga Juha Sipilä för att vara ofokuserad. Alla utanför regeringen är dock fuckyouserade.

Nog av vetenskaplig jargong. Vid skumpan efter det framgångsrika försvaret gick jag, osäker på min förmåga att tänka abstrakt, till en av doktorandens vetenskapliga kolleger för att kolla om jag hade tolkat texten alldeles galet.

”Inte alls”, sade han. Avhandlingen är direkt tillämplig på den nuvarande regeringens agerande.

Några exempel:

– regeringens handlande är oförutsägbart

– regeringen ignorerar sin egen utredningsmans varning om att tidtabellen inte håller

– den skiter i allt som har gjorts tidigare

– den lämnar i arv inte bara dålig substans utan misslyckade beteendemönster

– den fuckyouserar den akademiska expertisen.

Medan Muncks opponent, liksom nobelisten Bengt Holmström, betonar den moderna användningen av experiment och  interaktion visar regeringen en ”total avsaknad av sociala dimensioner”.

Regeringen Sipiläs projekt är dessutom mekanistiska, dominerade av experter, med liten kunskapsintegration och med formellt utsedda ledare, i motsats till organiska projekt som har brett deltagande och betoning av socialt inlärande och integration och informellt deltagande. Inte mycket av detta stod bokstvligen att läsa i den akademiska avhandlingen, men stod klart för en som besitter förmåga till abstrakt tänkande.

Syssling betyder för övrigt, enligt ordboken, ”person vars far eller mor är kusin till en viss persons far eller mor”. Jag är stolt över min syssling. Också om han inte själv sade rakt ut att han skrev om regeringen Sipilä.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Finland, Luther och Das Kapital

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Att fira är förknippat med att minnas, att glädjas och att hoppas. I år har jubileerna duggat tätare än vanligt. Finlands självständighet 1917, Martin Luthers teser 1517 och Karl Marx Das Kapital 1867 är inte bara historiska händelser. De är fortfarande i och omkring oss.

Trots växande ekonomisk och kulturell polarisering är Finland ett av världens tryggaste, friaste och mest demokratiska länder. Man kan hylla landet med runebergsk glöd: ”Här är oss ljuft, här är oss godt, här är oss allt beskärt. Hur ödet kastar än vår lott, ett land, ett fosterland vi fått. Hvad finns på jorden mera värt att hållas dyrt och kärt?”

Att vi har det Finland vi har idag har i sanning hängt på ödets kast. Svearna hann före novgoroderna och de tyska riddarna; Napoleon fick tsar Alexander I att anfalla Sverige för att tvinga Gustav IV Adolf att ingå i kontinentalblockaden mot England; nederlaget mot Japan gav oss en enkammarlantdag vald med allmän och lika rösträtt; februarirevolutionen gjorde slut på förtryckspolitiken och oktoberrevolutionen gav makten åt den politiska gruppering som var beredd att erkänna Finlands självständighet; Tyskland förlorade världskriget just när Finland hade blivit ett tyskt lydland; Stalins terror på 1930-talet drabbade de röda finländarna så skoningslöst att landet kunde stå enat inför vinterkriget; Hitler, Stalins allierade, såg kriget som en möjlighet att få kontroll över Europas viktigaste nickeltillgång – Petsamo, och propsade därför på en snar fred; Tyskland började knäa när Finland höll på att bli ett tyskt lydland en gång till, och Sovjet behövde sina trupper mot Berlin och Japan och nöjde sig med en fred utan ockupation. Finland är i sig en lottovinst.

Vi ska inte glömma Martin Luther och hans 500-åriga teser. Bara tio år efter teserna blev Sverige evangeliskt-lutherskt. Nya testamentet publicerades 1526 på svenska och 1548 på finska: Mikael Agricolas Se Wsi Testamenti. Alla skulle på egen hand kunna ta del av Guds ord och få en känsla för Guds nådegåvor. Så stärktes läskunnigheten och det individuella ansvaret. Luther betonade musik och sång, fest och glädje. Sissel Lund-Stenbäck citerar i Hufvudstadsbladet ur Martin Luthers bordssamtal: ”När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsfråga, då skall du äta, dricka och söka sällskap. Om du kan glädja dig med tankar på flickor, så skall du göra det.” Tyvärr lyckades puritanerna förvränga Luthers budskap så att det framställdes som tråkigt och sexualfientligt.

Luthers syn på arbete har också misstolkats. För honom var arbete inte en förbannelse utan ett kall som man utförde för Gud och medmänskor. Luther var – i motsats till Calvin – kritisk mot att man skulle arbeta för pengarnas skull. Hans lära om arbetet är helt förenlig med en medborgarlön, ett begrepp som först präglades i det lutherska Danmark.

Hur sekuliserade vi än har blivit fortsätter vi att dra lakan på lutheranskt vis med en M-vikning. Katoliker, ortodoxa och andra främmande trosförvanter lär vara helt okunniga om detta uttryck för protestantisk funktionalism. För oss är det en naturlig del av familjelivet.

Steget från Luther till Marx är inte så långt som man kan föreställa sig. Marx far konverterade från judendom till lutherdom och bytte sitt förnamn från Herschel till Heinrich. En av Heinrich Marx närmaste vänner var poeten Heinrich Heine, som ungefär samtidigt övergick från judaism till lutheranism. Karl Marx var alltså uppfostrad som en upplyst lutheran. Det var också hans hustru Jenny von Westphalen. Det är en överraskning för många att Marx ansåg Luther vara en föregångare till hans egen analys av kapitalismen. Han citerade och kommenterade Luthers syn på pengar, kapital och ränta.

Översättningen av Das Kapital till finska blev färdig 1917. Den hade finansierats med senatens medel efter beslut 1909 och tryckts i form av häften från och med 1913. Det var Edvard Gylling  som drev på projektet. Översättningen gjordes av O. W. Louhivuori, som senare skulle bli både rektor och kansler för den finska handelshögskolan. När februarirevolutionen bröt ut hade socialdemokraterna enkel majoritet i lantdagen och Oskari Tokoi utsågs till ordförande för senaten. Han var alltså världens första socialdemokratiska regeringschef. Också det ett hundraårsjubileum!

Marx kommer att firas två år å rad. Hans Das Kapital i år och hans 200-årsdag nästa år. Minneskonferenser har redan hållits och ännu fler har aviserats. Marx är närapå pop. Marxismer finns av de mest varierande slag: historisk-kritisk och analytisk marxism, postmarxism och ekomarxism, feministisk och postkolonial marxism. En typisk produkt är antologin Return to Marxism. Marxist Theory in a Time of Crisis, i vilken vi hittar ett bidrag som behandlar ”gotisk” marxism och zombiekapitalism, ett annat som är en ”post-workerist” läsning av Marx, och ett tredje om queer marxism.

Det som intresserar mig som nationalekonom är emellertid renässansen för marxistiskt inpirerad politisk ekonomi. Jag avser inte i första hand Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet, även om boken bidragit till intresset för Marx teorier. Jag tänker på den franska reguleringsteorins syntesmakare Robert Boyers Économie politique des capitalismes, på Frankfurtskolans Wolfgang Streecks Köpt tid, samt på John Smiths prisbelönade bok Imperialism in the Twenty-First Century. Tyngst vägande är Anwar Shaiks livsverk Capitalism. Competition, Conflict, Crises som på många sätt aktualiserar Das Kapital.

Att Vårt land sjöngs på svenska samma år som Kommunistiska manifestet utgavs, och att Maamme Laulu framfördes året när Das Kapital kom från trycket är bara en av ödets nycker. Men 1918 stod de vitas ”Luther” mot de rödas ”Marx” i vårt bidrag till världskriget. ”Luther” gick segrande ur striden, men ”Marx” kom igen. När Finland firade 50 år av självständighet verkade en folkfrontsregering som på ett decennium minskade inkomstskillnaderna radikalare än någonsin, och desutom genomförde grundskolereformen i luthersk-marxistiskt samförstånd.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Det nya samhället

Kommunalvalet är över. Fortfarande styrs vårt land av ett högerblock bestående av Samlingspartiet och Centern, med uppbackning av Sannfinländarna och högerfalanger inom partier som De gröna, SFP och KD. Finland är även i dag ett av de mest nyliberala länderna i Europa, med en offentlig sektor som utarmas av en hård åtstramningspolitik. Vårdapparaten bolagiseras och privatiseras, gamla och sjuka lämnas i ”valfrihetens” och effektiveringens namn vind för våg. Småföretagare dukar under för nationella och internationella jättar som alla skriker som stuckna grisar då någon föreslår att de skulle omvandla lite mer av sina dividender och bonusar till skattemedel. Egenanställda och småföretagare kan inte hota med att flytta sina kontor utomlands.

Under en av våra prenumerationskampanjer uppgav en tidigare prenumrant att hen kunde tänka sig att börja prenumerera på Ny Tid igen, om vi bara angrep kapitalet lite mer. Nå, nu angriper vi inte kapitalet i det här numret, utan extremhögern. Däremot är det knappast någon slump att högerextremismen lyft sitt fula tryne under samma tidsperiod som den globala nyliberalismen kollapsat, utan att den själv ens vet om det. Att nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram. Högerpopulisterna erbjuder ett populistiskt elitförakt kombinerat med etnisk och kulturell isolation, men då det kommer till verkliga samhällsvisioner,  fladdrar den populistiska högerns ekonomiska och sociala ställningstaganden som vimplar i vinden.

Kvar finns då ett vänsteralternativ. Trots att socialdemokraterna i Finland inför kommunalvalet lyckades ta sig ur sin opinionsgrop, ser framtiden inte ljus ut för rörelsen. Att många väljare nu återgått till sossarna beror antagligen mer på att de är missnöjda med regeringen än på att SDP skulle ha förbättrat sin image avsevärt. Den ”radikala” vänstern har visserligen vädrat lite morgonluft med spridda framgångar i Europa och en ny, ung politiker- och väljargeneration, men det finns inget som tyder på att till exempel Vänsterförbundet eller Vänsterpartiet skulle vara på väg att på allvar utmana de stora partierna inom någon snar framtid.

I sitt tal i Yles partidag inför kommunalvalet hävdade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att Vf ”inte kräver några stora förändringar”, utan helt enkelt ett drägligt liv för alla människor. Och kanske är det där som kruxet ligger. För i sanningens namn skulle det krävas gigantiska förändringar i samhället. Klimatförändringen kräver att vi komsumerar mindre i en tid då vi blir fler på jorden, samtidigt som automatiseringen och digitaliseringen av samhället gör att allt fler arbeten och yrken försvinner. Högern talar blomsterspråk om full sysselsättning, samtidigt som den ökade produktivitetens vinster försvinner ner i fickorna på storkapitalets företrädare. Vänstern upprätthåller denna maktstruktur genom att svansa efter högerns sysselsättningsmål, i stället för att presentera en radikal vision för en helt annan fördelningspolitik – en fördelningspolitik som skulle kräva att det nyliberala systemet skrotas. En sådan samhällsvision kunde vara något som massorna kunde följa, i stället för den dystopiska framtidsbild som extremhögern presenterar. Men då får vänstern inte nöja sig med ”nyliberalism light”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Skärgårdens sista strid

Skärgårdens framtid står på spel då Åboland går till kommunalval. Förändring kräver ett steg ut i det okända och stora uppoffringar. Men alla har en röst, och om man använder den, märker man plötsligt att folk lyssnar, menar Vänsterförbundets Madelene Häggman. Ny Tid besökte Kimitoön, Pargas och Åbo inför valet.

Madelene Häggman
rattar in sin vita farmarbil framför de kännspaka gula strandmagasinen vid Dalsbruks gästhamn. Sommartid ligger båtarna packade som sardiner här, i en av knutpunkterna för stug- och segelbåtssäsongen på Kimitoön. I slutet av februari är det svårt att föreställa sig att det är samma ort. Gästhamnsbodarna är stängda och den snöslaskiga strandgatan är tom, sånär som på en taxi som står och väntar på kunder. På andra sidan hamnen tornar de anskrämliga plåthallarna på fabriksudden upp sig, som en påminnelse om ortens postindustriella predikament. Stålfabriken, som sedan slutet av 1600-talet utgjort både Dalsbruks identitet och ekonomiska motor, står i dag så gott som stilla.

Inför kommunalvalet i Kimitoöns kommun är det två frågor som dominerar diskussionerna: omsorgen och sysselsättningen, säger Häggman, som kandiderar för Vänsterförbundet. Som bäst sysselsatte fabriken på 1970-talet över 1 700 personer. 2012 blev det konkurs. Några mindre företag arbetar fortfarande på fabriksområdet, men den stora majoriteten av hallarna står inaktiva och förfaller.

– Flera av dem som förlorade arbetet då har inte hittat nytt, och andra har flyttat bort från ön.

I sitt valprogram skriver Vänsterförbundet på Kimitoön att kommunen, dominerad av SFP och det nya partiet Fri samverkan, inte har axlat sitt ansvar för att få igång företagsamheten på fabriksområdet, trots att flera anbud har lämnats och förhandlats om. Ett av problemen är att marken är full av tungmetaller och andra skadliga ämnen, vilket skulle kräva en kostsam sanering som kommunen varit tveksam till att betala utan garantier för att satsningen betalar sig tillbaka i form av arbetsplatser och skatteintäkter.

– Det är klart att man aldrig kan bygga bostäder på området, men saneras måste det ju hursomhelst om det ska komma någon verksamhet dit, säger Häggman då vi sätter oss ner i strandcafét som trotsar ortens vinterdvala.

Madelene Häggman.

Också Jari Lehtivaara, som kandiderar för Socialdemokratiska partiet (SDP) önskar att kommunen skulle ta en aktivare roll i sysselsättningfrågorna, och speciellt för det tomma industriområdet.

– Kommunen borde vara en aktiv part i förhandlingarna och erbjuda sig att sköta all infrastruktur på området. Att sköta om helheten är en för stor kaka för kommunen, men man borde aktivt söka samarbetsparter på den privata sidan.

Fel år i Pargas

Situationen är bekant längs hela den finlandssvenska kustremsan, från Borgå till Karleby. Orter som Hangö, Dalsbruk och Kaskö har drabbats hårt av tillverkningsindustrins nedläggningar på 2010-talet, med arbetslöshet och utflyttning som följd. På många håll försöker man nu i stället dra nytta av flyttrenden som går åt andra hållet, både i form av permanenta nya invånare som eftersträvar ett lugnare liv på landsbygden och den ökande mängden sommargäster och internationella turister.

Det här är också en fråga som sysselsätter beslutsfattarna i Pargas, även om den orten tack vare sin enorma kalkgruva inte har drabbats lika hårt som många andra finlandssvenska småstäder.

– Pargas finns bland de mest framgångsrika fem procenterna av alla Finlands kommuner, det är något vi måste komma ihåg, säger Julius Karlsson, ordförande för Vänsterförbundet i Pargas.

– Men å andra sidan är våra problem annorlunda än många andra finländska kommuners. Kustkommunernas år är helt enkelt inte samma år som inlandskommunernas dito.

”Pargas rinner obönhörligt mot Åbo”, menar Karlsson, då industriaarbeten långsamt försvinner, och traditionella näringsgrenar som fiske, hantverk och jordbruk blir olönsamma.

– Jordbruk i all ära, men inte bygger man en kommunal ekonomi på att odla potatis i dagens Finland. Däremot borde vi mycket bättre kunna utnyttja sommarmånaderna då kommunens invånarantal tredubblas.

Efter kommunsammanslagningen hör i dag också orter som Nagu, Korpo och Houtskär till Pargas kommun, orter som i dag nästan helt och hållet lever på stugsäsongen och sommarturismen. Men enligt Karlsson är de lokala småföretagarna utlämnade åt sitt eget öde då det gäller att erbjuda tjänster åt sommargästerna, företag vars kapacitet är begränsad både vad gäller planering och verksamhet, för att inte tala om marknadsföring. Här borde kommunerna skjuta sitt till, menar han.

– Skärgården har möjlighet till en precis lika lukrativ turism som Lappland, men ändå har man inte lyckats locka en enda stor aktör i turism- eller resebranschen att börja verka här, vilket jag tycker att är helt ofattbart.

Finlands Florida?

Julius Karlsson.

Turismen och stuglivet på Kimitoön har upplevt ett stadigt uppsving under de senaste decennierna, och ön har också flertalet evenemang som lockar gäster från hela Svenskfinland: Baltic Jazz, Kimito musikfestspel och Norpas, för att bara nämna några. Den omkringliggande skärgården lockar med bland annat Bengtskär, Hitis, Vänö och Högsåra som populära mål.

– Just nu är situationen ganska bra på Kimitoön, säger Jari Lehtivaara, och påpekar att kommunen har satsat på marknadsföring och nyligen anställt en turismchef.

– Men jag hoppas att man förstår att det är ett långsiktigt arbete att få mer turism till ön, och att det inte räcker med punktinsatser. Satsningen från kommunens sida skulle inte få minska, utan hållas på nuvarande nivå också i framtiden.

Julius Karlsson i Pargas menar ändå att det skulle krävas en betydligt större kraftinsats, inte bara på att locka turister och turistföretagare till Åbolands skärgård, utan för att anpassa alla aspekter av både närlingslivet och den kommunala servicen till den åboländska verkligheten. Han anknyter till sin kommentar om att skärgårdens år är annorlunda än det inlandsfinländska året.

– Det är ju på sommaren då här finns allra mest folk som också servicen borde vara bredast. Det betyder att man inte kan stänga ner de kommunala tjänsterna bara för att det är semesterperiod. Vi som bor och arbetar här året runt måste vara villiga att ge upp vissa saker för att gynna kommunen. Till exempel måste de kommunalt anställda förstå att alla inte kan ta två och en halv månads sommarsemester. Vi måste semestra på andra tider av året, så att säga vrida hela året.

Och i stället för att ondgöra sig över att medelåldern i kommunen stiger, borde man se det som en möjlighet, menar Karlsson. Pargas ligger nära till städer som Åbo, St. Karins och Salo, och många som arbetat i städerna vill gärna flytta ut till landsbygden då de pensionerar sig. Pargas borde ligga i framkant då det gäller seniorservice och äldrevård, och marknadsföra sig som ett paradis att åldras på, men det kräver medvetna satsningar, säger Karlsson.

– Problemet med Pargas är att det är ett oerhört tjänstemannastyrt samhälle. Och på tjänstemannahåll gåt man lydigt i regeringens ledband, trots att det inte skulle vara nödvändigt. Pargas är en ekonomiskt välmående kommun, men trots det har staden på befallning av regeringen drivit en hård åtstramningspolitik.

Svenskhatet oroar

Men sysselsättningsläget ser inte lika dystert ut på alla orter i Åboland, påpekar De Grönas Janina Andersson då vi träffas på ett café i centrum av Åbo. Eftermiddagsrusningen är i full gång på torget nedanför panoramafönstret. Vare sig man gillar idén med en parkeringsgrotta under torget eller inte, kommer det massiva byggprojektet som nu slutgiltigt klubbats igenom efter många vändningar att erbjuda många arbetsplatser. Den stora motorn i Åbos ekonomi under de kommande åren blir ändå varvsindustrin som har sin orderbeställning tryggad för närmare tio år framöver.

– För ett par år sedan oroade man sig över sysselsättningen i Åbo, Nystad och Salo, men nu har det svängt, även om Salo fortfarande har problem.

I Salo har man fortfarande inte kommit över nedläggningen av Nokias fabrik, men Valmet i Nystad anställer 1 000 nya bilmekaniker för att bygga Mercedes-Benz.

Tidigare riksdagsledamoten Andersson lämnade rikspolitiken 2011 och har i stället satsat på att påverka i hemstaden. Mycket har hänt sedan hon gav sig in i politiken i början av 1990-talet. Åbo har på många sätt blivit en öppnare och mer internationell stad, men på samma sätt som i resten av Finland har det ideologiska klimatet under de senaste åren blivit hårdare. Åbo har visserligen i årtionden haft sin egen husrasist i Olavi Mäenpää, som lyckats med konststycket att bli utsparkad från Finlands landsbygdsparti, Sannfinländarna, Frihetspariet och till och med Soldiers of Odin. Men till exempel finlandssvenskar är i dag mer utsatta i gatubilden än tidigare, anser Andersson.

– När jag rörde mig ute i nattlivet i Åbo tidigare, var det aldrig någon som kommenterade att jag talade svenska, men i dag hör man allt oftare kommentarer om att ”i Finland talar man finska”.

Däremot har Åboborna överlag vant sig vid en mer mångkulturell vardag, och förutom några enstaka sannfinländare är man i Åbopolitiken ense över partigränserna om att hålla rasism och främlingsfientlighet stången, menar hon.

De grönas dilemma

Invandringen är något som Julius Karlsson anser att diskuteras alldeles för mycket i Pargas.

– Den lilla invandring vi haft till kommunen har inte vållat några som helst problem, och integrationsarbetet har skötts på ett ypperligt sätt. Vi har till och med fått internationell publicitet för hur fantastiskt väl invandrarna togs emot i asylmottagningscentret i Nagu.

Karlsson själv säger sig inte vara en alldeles typisk vänsterförbundare, utan placerar sig ute på partiets högra flank.

– När jag i senaste riksdagsval kollade grafik på var jag placerar mig i jämförelse med andra kandidater ideologiskt, baserat på svar i en valmaskin, låg jag längst högerut av Vänsterförbundets kandidater, i ett kluster av gröna. Men jag har sen igen svårt att acceptera De grönas högerfalang, som ligger i närheten av Samlingspartiet. För mig känns Vänsterförbundet rätt därför att det är det enda partiet som på riktigt utgår från att samhället ska byggas utifrån gemenskap och inte individualism.

Janina Andersson säger att hon i dag hellre är med i politiken och får små förbättringar till stånd, än ropa på barrikaderna utan att få något verligt gjort.

– Men uppfattningen om motsättningar mellan höger och vänster inom partiet är mer en imagefråga som har lagts på partiet utifrån, jag ser inte att det representerar verkligheten inom De gröna. Snarare är det sakfrågor som man är oense om.

Janina Andersson.

Frifräsare på Kimitoön

Både i Pargas och Kimitoön är den stora frågan inför själva valet om SFP ska få enkel majoritet eller inte – i Pargas har partiet för tillfället kring 45 procent av fullmäktigeplatserna och i Kimitoön drygt 40 procent. I Kimitoön utmanades partiet 2012 av utbrytargruppen Fri samverkan, en samling kommunalpolitiker som övergett den traditionella partipolitiken och gick till val utan ideologiska linjedragningar, och lyckades knipa 23 procent av rösterna, vilket gjorde dem till näst största ”parti” i kommunen. SDP, som kämpat med inre stridigheter, fälldes ner till tredje plats med 14 procent av rösterna. Vänsterförbundet, De gröna och Centern har en fullmäktigeplats var.

– För sådana som är trötta på partipolitiken är det naturligtvis lättare att rösta på en gruppering som Fri samverkan, säger SDP:s Jari Lehtivaara.

– Men utan en långsiktig gemensam ideologi fungerar det inte i längden.

Vänsterförbundet fick 2012 drygt sex procent av rösterna på Kimitoön, och speciellt i Dalsbruk ser många med längtan tillbaka till tiden då Dragsfjärd var en av de rödaste orterna på den finlandssvenska politiska kartan. Madelene Häggman från Dalsbruk är i dag partiets yngsta kandidat på ön. Trots att Vänsterförbundet har föryngrats massivt i de stora städerna, har processen inte nått landsbygden. Enligt Häggman handlar det här ändå mindre om ideologi än om image.

– När jag ställde upp för fyra år sen, hade jag bilden av att Vänstern bara bestod av gamla gubbar som inte skulle ge mig möjlighet att höras alls – men sedan märkte jag att det inte alls var på det sättet.

Viktigaste valet

I Pargas har Vänsterförbundets långvariga eldsjäl Nina Söderlund stigit ner från ordförandepallen, vilket kan vara ett problem för partiet, som nu snarast kämpar om att hålla sina två mandat som det fick med knappt 5 procents röstskörd i förra valet. SDP ligger väl till med 20 procent och De gröna fick i förra valet närmare 8 procent.

I Åbo, liksom i resten av städerna, har De gröna gått framåt med stormsteg under det senaste decenniet. När Janina Andersson tänker tillbaka på de första tiderna i De gröna, säger hon att det känns nästan bisarrt att partiet nu är tredje störst i Åbo och har chans att bli störst i Helsingfors. Kampen om tredjeplatsen i Åbo står mellan De gröna och Vänsterförbundet, som i förra valet landade på drygt 14, respektive drygt 13, procent.

– Kommunalvalet är ju egentligen det viktigaste valet i Finland. Det är via det som den vanliga människan kommer åt att påverka samhället, säger Julius Karlsson.

Och det fungerar, kan Madelene Häggman intyga. Hon var en av de många unga vuxna i Finland som inte brydde sig mycket om politik. Men då Vänsterförbundets dåvarande ordförande på Kimitoön frågade om hon ville ställa upp i valet 2012 tog hon ett kliv ut i det okända och tackade ja. Och hon har inte ångrat det. Hennes farhågor om att behöva sitta som en tyst väggdekoration på nämndmöten kom genast på skam.

– Jag upptäckte att det gick att diskutera med de andra medlemmarna i nämnden, och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Hon önskar att allt fler unga skulle ta vara på möjligheten att påverka i politiken, för deras eget bästa.

– Sedan jag gick med i politiken har jag fått uppleva att jag har en röst, och att den blir hörd.

Text & foto Janne Wass

  1. EDIT: I en tidigare version stod att Nina Söderlund inte ställer upp i valet. Det gör hon.

Om paradoxerna i konstens värld

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar, skriver konstkritikern Leena Kuumola i sin uppgörelse med dagens konstsyn. 

Förundran är något av det mest oumbärliga för ett meningsfullt liv. Förmågan att uppmärksamma också det som annars lätt passerar obemärkt kan inte överskattas. Att stilla observera är förutom djupt tillfredsställande även behövligt för att undfly vanan och komma till insikt. Till synes små upptäckter skapar en grund ur vilken allt annat organiskt växer fram. Att acceptera slump och osäkerhet som en naturlig del av varat tyder på styrka och ihärdighet som båda behövs i konstnärligt skapande. Betydande konst uppstår med största sannolikhet i marginalen där det finns rum och förutsättningar för oberoende. Där ligger fokus på observation, eftertanke och upptäcktsglädje i stället för materiella framgångar. Marginalen har dock trängts undan i en tid där förtingligande, ytliga föreställningar och strävan efter ekonomisk vinning till stor del har ersatt den konstnärliga dialogen. På senare tid har även konstinstitutioner och kommersiella gallerier tvingats inse vikten av oberoende och visa intresse för fenomen bortom den etablerade konstscenen. Det har lett till paradoxer, till exempel när den till sitt ursprung oberoende och mot etablissemanget kritiska gatukonsten fann sin väg till salongerna och blev en allmän trend. En radikal gest förlorade sitt innehåll och blev till stora delar ointressant konst i en kontext som elementärt hör till det mål protesten riktats mot.

Med andra ord utgör konstens domäner tyvärr inget undantag i det mörker som under de senaste åren i allt större grad har brett ut sig. En outtröttlig entusiasm för nytta, vinst och konsumtion får allt mer absurda former som inte heller konsten besparats. Det råder ett slags storhetsvansinne och arrogant tanklöshet som uppstått ur ett sällan skådat välstånd i västliga samhällen, även i nordiska länder, där man dessutom lever under trygga omständigheter.

Marknadspratet har undan för undan slugt smugit sig in i konsten, i början som ironi och satir. På institutioner troddes det länge att termer och begrepp från näringslivet utan följder skulle kunna införlivas i konstsammanhang som ett slags formellt bevis för trovärdighet. Museer och andra konstinstitutioner är ivriga att ge prov på sin samhällsduglighet och försäkra sin förmåga att möta verkligheten såsom den ter sig ur byråkratins och makthavares perspektiv. Det man inte räknade med var att termer och begrepp inte uppstår ur tomma intet, i kölvattnet följer även ett annat sätt tänka.

Det har resulterat i en cynism som inte längre begränsar sig till konstmarknadens yttre former. Konst har i likhet med det mesta i samhället börjat likna en produkt som ses i relation till konsumtion. I en iver att tilltala massorna har konstens autonomi frivilligt övergetts. Reflektion och förundran inför ett konstverk skall det i dagens effektiva och snabba samhälle inte slösas tid på, allt skall vara omedelbart och lättförståeligt. Att tänka är elitistiskt och tyder dessutom på ett skrämmande behov av avskildhet, tvärtemot den långvariga trenden av det kollektiva. Konst skall inte gå att urskilja ur det vardagliga livet, ur reklamens och populärkulturens värld. Den skall vara igenkännbar och lätt att ta del av, som en harmlös och anpasslig spegelbild av den verklighet vi omges av. I praktiken innebär det premisser fullkomligt motsatta de tidigare. Vardagen och dess fenomen är inte att förakta som utgångspunkt för konsten, tvärtom utgör de en angelägen grund för försök att förstå samtiden. Dilemmat uppstår ur den skyndsamhet som i många fall går före eftertanken. Att utan en tillstymmelse till ett analytiskt sätt att förhålla sig, förflytta fenomen från en kontext till en annan är innehållslös populism, för att bli konst skall det redan bekanta och närvarande visas ur alternativa, oväntade perspektiv. Ett av många exempel på obetänksamhet utgörs av de oräkneliga konstverk som sågs under de första tiderna av den oväntade flyktingströmmen på färd mot Europa. Det vanligaste medlet blev flytvästar, bekanta från alla nyhetssändningar. De orangefärgade västarna var ett igenkännbart element som redan blivit en symbol för en bestämd period av kaos och mänskligt nöd. Att förflytta de konkreta flytvästarna från skådeplatserna till konstsammanhang blev en ihålig gest som endast upprepade nyhetsstoffet som sådant i en annan kontext. Var fanns tanken?

Enligt marknadens logik skall produkterna erbjuda svar på efterfrågan. Många museer liknar i dag nöjesparker där publiken bjuds in för att i stora skaror finna sin egen kreativitet. I stället för reflektion över det konstnärliga uttrycket uppmuntras publiken till varierande slags pyssel för att sedan ägna sig åt digitala självporträtt. Uppstår frågan om inte konstpubliken kraftigt undervärderas. Till följd av en simpel banalisering berövas publiken den stimulans och glädje som en stillsam begrundan kan skänka. Den berövas också spänningen av den oväntade insiktens tillblivelse, den oförklarliga magin och mycket annat. På museerna uppmuntras inte den självständiga tanken eller upplevelsen, snarare tvärtom. De utställda verkens natur har ofta på förhand fastställts och står att läsa i en detaljerad tolkning intill respektive verk. Konst- och kulturhistorisk realia har genom tiderna hört till museernas uppgifter men tolkning är någonting helt annat och skall lämnas till betraktaren. Utan möjlighet att ur egna utgångspunkter uppleva och tolka reduceras konstupplevelsen till en förutbestämd och därmed ointressant mekanisk upplevelse utan mening.

Men vad är att förvänta sig av en konstvärld som länge böjt sig i djup vördnad inför sina auktoriteter? Mot förmodan är inte dessa konstnärer utan hör till en fåfäng, svällande skara kuratorer och annat konstfolk bortom själva skapandet. Med ett osvikligt självtroende ser de i sämsta fall konsten som ett slags råämne i behov av förädling. Den genomförs bland annat genom ansträngda koncept som konstnärer med sina verk skall illustrera, och ändlösa texter där innehållet ofta förblir höljt i dunkel. De hierarkiska skikten blir sålunda allt fler och perspektivet förvrängs då konstnärer i likhet med publiken tvingas underordna sig de yttre skikten.

Detta slags förskjutningar är beklagliga men inte ovanliga i en tid som utmärks av tankens frånvaro och begrepp tömda på innehåll. Primitiva slagord och tomma fraser blir i snabb takt dominerande normer som accepteras och upprepas utan några som helst invändningar. I kapitalistiska urbana samhällen råder en illusion om valfrihet samtidigt som penningens och konsumtionens dolda strukturer med järngrepp styr människornas beteende. Liknande illusioner konstrueras oupphörligen å konstmarknadens bedrägliga vägnar.

Konstnärer utbildas i ett oförsvarligt stort antal. Då Konstuniversitetet efter en lång tids planering genom sammanslagningen av Bildkonstakademin, Teaterhögskolan och Sibeliusakademin blev till i januari 2013, väckte de inledande festtalen en vag oro. Paralleller till penningmarknaden gjorde sig påminda i uttryck där tillväxt och det stora formatets gynnsamma verkan lovordades. Helt förenligt med tidens förakt för det originella, eftertänksamma och personliga föresatte man sig att framför allt följa internationella influenser. Intima och kvalificerade universitet med konstnärligt tänkande i fokus, transformerades till oöverskådlig fantasiindustri driven av tankar på ekonomi, internationell karriär och materiella förväntningar. För Bildkonstakademins del innebar de nya idealen en kaotisk förvandlingsprocess med det internationella konstetablissemanget som förebild. En utländsk kurator utan konstnärsbakgrund skulle transformera akademins utställningsverksamhet till en ”experimentell” arena för gästande internationella kuratorer och etablerade konstnärer. Det experimentella fick sålunda en ny definition: att eliminera innehållet och ersätta det med form. Med andra ord skulle tanken på den fria konsten vara ett minne blott och framgångsidealet basera sig på imitation av ”stjärnmaterialet” och deras karriärer. I stället för att försvara konstens, akademins och elevernas integritet och bjuda motstånd mot konstmarknadens omåttliga och kommersiella begär valde man att helt kapitulera inför dem. Det mest absurda skeendet blev lyckligtvis relativt kortvarigt men belyste på ett konkret sätt konstutbildningens sårbarhet. Att samla intryck och kunskap är förutom att byta tankar och söka sitt eget uttryck det mest essentiella för en blivande konstnär. Därför är det fullkomligt förödande att i stället för kritiskt och självständigt tänkande förmedla färdigt definierade mål som dessutom inte handlar om innehåll utan om de ihåliga formerna. Då berövas de blivande konstnärerna också rätten och möjligheten till fel, misstag och mångsidiga experiment som förutan ingen utveckling sker.

Hänförelsen inför det internationella är en segsliten företeelse som endast överträffas av förslagna karriäristers pretentioner och dyrkan av materiell framgång. Även det tomma nonsenspratet tycks få ett ytterligare skimmer när det inte förs på ens eget språk. Det har lett till att de särdrag som utgör kärnan i varje kultur håller på att gå förlorade i den globaliserade världen. De har förbytts mot en populistisk massrörelse med strävan efter en universell intighet. Så är det även i konstvärlden. Koder, mönster och trender förs blixtsnabbt världen över, konstens salonger och det konstnärliga uttrycket är förvillande lika på alla håll, alltifrån nordiska städer till Teheran eller Bangkok. Överallt trängs också kuratorer i färd med att föra vidare tanken på konformitet för att kunna berättiga sin existens. Uppstår frågan om var de skulle finnas om inte konstnärerna fanns.

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar. Den ena utmärks av konstmarknaden som domineras av materiellt värde och flärd. Inom den är konsten mätbar i termer av ekonomi, karriärer, positioner och internationell synlighet. Den andra världen innebär en skenbar demokrati som upprätthålls med hjälp av falska förespeglingar. Med andra ord med olika slags spektakel och pyssel där alla tillsammans i ständig rörelse skall känna sig kreativa. Till den här världen hör även de terapeutiska och läkande uppgifter konsten har börjat beläggas med.

Någonstans djupt under och utom räckhåll för dessa ytterligheter befinner sig den konstvärld som fokuserar på innehåll och där det fria och oberoende finns i centrum. Där, bortom trender och uppgifter utifrån, finns förundran och begrundan, observationer och upptäcktsglädje. Där har man förmågan att stanna upp, lyssna och se utan att ängslas för tystnaden. Där drivs man av en passion för att uttrycka, man har någonting att säga och en förmåga att göra det. I den världen får också mångfalden och den öppna dialogen existera. Den världen lämnas i fred av medierna och marknaderna då det odefinierbara inte kan mätas eller beräknas och således inte heller kan användas som medel. Det betyder integritet som förutan vare sig människan eller konsten kan överleva.

Leena Kuumola