Etikettarkiv: Arbete

”Hoten mot journalister är ett demokratiproblem”

Årets bokmässa i Göteborg fick som bekant sällskap av många alternativa mässor och evenemang. Författarbojkotten av bokmässan och kritiken mot mässan födde bland annat evenemanget Scener och samtal. Ett av samtalen förs i en liten lagerbyggnad i Göteborgs litteraturhus.

Bredvid scenen står de tre deltagarna. De ska tala om näthat och de hot som många journalister tvingas ta emot när de utövar sitt jobb och inte minst om strategier för att stötta journalister. De tre är Rebecka Bohlin, författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete och Martin Klepke, politisk redaktör på den fackliga tidningen Arbetet.

Det visar sig genast att både Klein och Klepke har blivit utsatta för hot och hatiska meddelanden. Det har gått så långt att Klein för första gången under en bokmässehelg anlitat en personlig säkerhetsvakt.

Klepke berättar att han under sina många år som ledarskribent får ta emot en hel massa hatiska meddelanden. Och då handlar ledartexterna inte alls alltid om exempelvis migration eller religion, frågor som ofta triggar igång näthat. Klepke läser upp några mail, ibland skrivna av anonyma personer, men ibland med namn och titel fullt synliga. Nyligen kom ett hatdrypande brev angående något så pass odramatiskt som en regeringsproposition om vinster i väldfärden.

– Avsändaren var en jurist.

Det värsta Klepke varit med om var när han för knappt sex år sedan fann en bomb i sin trädgård. Polisen kunde senare konstatera att den inte var apterad, alltså inte i teknisk mening avsedd att sprängas där och då. Ändå var bomben ett direkt hot mot en journalist.

– Att tvingas ta emot allt detta hat och ibland direkta hot, är personligt. Det går inte att värja sig mot. Hånet och hatet är dessutom farligt för hela samhället och därför så allvarligt.

Självcensur ett hot

Både den som blir måltavla för hoten och kollegerna på redaktionen blir påverkade, påpekar Martin Klepke.

– Det här kan i många fall leda till självcensur eller till att man helt enkelt undviker att skriva om vissa ämnen.

Också Helle Klein lyfter upp den aspekten.

– Det finns i Sverige idag en väldigt negativ och uppiskad stämning mot journalistiken. Hoten, det malande upprepade hatet strävar efter att avhumanisera och trötta ut den som mottar hoten. Från politiskt håll och polisen har man inte tagit hoten mot journalister på tillräckligt stort allvar, men nu äntligen börjar det hända – i år har det vänt. I framtiden hoppas jag att straffvärdet för att hota journalister höjs. Det funkar så inom polisen att man ägnar sig åt det som ger höga straff. De här brotten måste prioriteras högre.

I slutet av september offentliggjorde Göteborgs universitet en undersökning enligt vilken var fjärde svensk journalist utsatts för hot eller trakasserier förra året. Enligt undersökningen kunde 84 procent av hoten kopplas ihop med att avsändaren hade en negativ uppfattning om hudfärg, etnicitet eller religion.

– Nu har polisen äntligen inrättat särskilda hatbrottsavdelningar där man tar hat och hot mot journalistik som ett demokratiproblem, säger Klein.

Mera samhälleligt stöd behövs

Rebecka Bohlin, som intervjuat hotade journalister i Tackla hatet, säger så här:

– Det är viktigt att journalister turas om när det gäller att skriva om ämnen som är känsliga och som kan generera hot. Tidningen får aldrig backa, men jag tycker att vi kan turas om att så att säga stå i frontlinjen.

Bohlin understryker ändå att de allra flesta journalisterna fortsätter med sitt granskande jobb. Trots att de själva eller deras kolleger tvingats ta emot personliga hot. Förutom att hoten är ett demokratiproblem så är de också ett arbetsmiljöproblem.

– Alla som blivit hotade behöver ett psykosocialt stöd från arbetsgivaren och från sin vänkrets.

Bohlin säger att det verkligen är dags för samhället att ge ett starkare stöd till personer som lever under hot på grund av jobbet.

– Ingen av de journalister jag intervjuat i boken är nöjda med det stöd de fått efter att de vänt sig till polisen. Här måste polisen ge ett bättre stöd till journalister. Det ska inte vara en privat utgift för ett medieföretag att utreda hur farliga hoten är och hur man ska skydda sig. De utgifterna ska samhället stå för.

Journalistik mot hatet

I den fullsatta salen i Göteborgs litteraturhus lyfter Bohlin även fram att journalister ibland genom sitt hantverk kan agera mot hatet.

– Genom att använda journalistiken som verktyg så kan vi journalister granska och visa att vi är kapabla att avslöja vem som står bakom hoten.

De allra flesta som skickar hot och hatmeddelanden gör det anonymt, berättar Bohlin, till vardags nyhetschef på dagstidningen Dagens ETC.

– När Nordiska Motståndsrörelesens register hade läckt ut så samkörde vi nyligen på Dagens ETC detta register och bearbetade det. Vi kunde avslöja vilka folkvalda som hade sympatier för nazismen och vilka som hade stött NMR. Då fick vi fram en före detta vänsterpartist, några moderater och en kristdemokrat. De allra flesta som vi kunde avslöja var sverigedemokrater.

Rebecka Bohlin säger att de på Dagens ETC var inställda på att de efter publiceringen skulle bli utsatta för drev och hatkampanjer.

– Men så blev det inte, det var helt tyst.

Text & foro Marcus Floman

Poeten: mer stöd till litteraturen som konst

Staten: vi stöder ju biblioteken

– Varför behandlas litteraturen inte som de andra konstformerna, exempelvis dansen, teatern, musiken eller bildkonsten?, frågar poeten och kritikern Peter Mickwitz.

Vi träffas för en intervju hemma i poeten Peter Mickwitz hyreslägenhet i Helsingfors – en intervju som också handlar om författares ekonomi men främst om litteraturens ställning i samhället.

Men låt oss först göra en sak klar: Mickwitz uppskattar storligen alla de andra konstformerna och skulle aldrig önska att det offentliga och privata stöd som tillfaller dem skulle minska i volym. Däremot anser han att det institutionella stöd exempelvis teatrar och konsertsalar har möjlighet att få, i rimlighetens namn även borde tillfalla litteraturens institutioner, så som kritiken och förlagen.

Vi ska också höra Ansa Aarnios syn på hur staten prioriterar litteraturen. Aarnio är specialsakkunnig på det statliga Centret för konstfrämjande, och är med om att fatta beslut om en del av det statliga stödet till konst.

Men vi börjar med samtalet i poetens kök. Framför oss på bordet står två glas vatten och två kardemummabullar.

– Jag önskar teatern allt gott och jag uppskattar teater. Jag vill inte att teatern ska få sämre förutsättningar. Jag vill bara att litteraturen ska ha det lika bra. För att samtalet ska bli meningsfullt måste vi placera litteraturen i en kontext och därför måste man göra jämförelser med de andra konstarterna.

För att komma framåt måste vi först ta några kliv bakåt.

– Den historiska bakgrunden till allt är att litteraturen, ända sedan tryckpressen uppfanns, förutom konst också varit en affärsverksamhet.

Mickwitz påminner om att också de andra konstformerna, till exempel bildkonsten, har en liknande bakgrund: bildkonsten var i tiderna i hög grad ett hantverk som strävade efter att skapa produkter som skulle säljas på en marknad; men med tiden utvecklades bildkonsten till att vara i första hand konst och inte en affärsverksamhet.

– Böcker går som bekant att massproducera och sälja. Och så har vi en hel massa böcker som inte alls är konst. De många olika litteraturvarianterna har fått samverka inom samma miljöer: på förlagen.

Den digitala utvecklingen och massmediernas omvandling har under detta årtusende skapat stora bekymmer för förlagen.

– Förlagen har i nuläget allt mindre plats för den slags litteratur som jag kallar konst. Det betyder en radikal förändring för litteraturen som konst. Var ska den finnas i framtiden? Ska den alls finnas? Samtidigt är förlagen närmast tvungna att koncentrera sig på det som säljer och det som jag för min del anser att inte är så viktigt konstnärligt.

Och den konstnärligt betydelse-fulla litteraturen då, hur definierar du den?

– Konst överlag handlar om något som har integritet och som inte uppfyller förväntningar. Konsthantverk kan självklart också vara intressant, men då handlar det om att göra det man förväntas och är lärd att göra.

Ser vi i framtiden allt fler förlag som fokuserar enbart på konstnärligt relevant litteratur, det som i folkmun kallas smal litteratur?

– Jo, jag tycker att det sker redan nu, det finska förlaget Poesia är ett bra exempel. Om de större förlagen inte har möjlighet att ge ut den litteratur som jag tycker att är viktig, så söker den sig andra kanaler. Och just denna litteratur behöver finansieras. Medan den litteratur som går att sälja fortlever i affärsföretagen. Litteraturen kommer att tudelas allt mer.

Och här kommer vi tillbaka till frågeställningen som lyftes fram i inledningen av artikeln.

– Det naturliga, tycker jag, är att den konstnärligt betydelsefulla litteraturen finansieras på samma premisser som de andra konstarterna. Men tyvärr sker ju inte detta idag.

Peter Mickwitz efterlyser samma slags ekonomiska strukturer för den konstnärligt seriösa litteraturen som för exempelvis den motsvarande konstnärligt seriösa teatern.

– Hur skulle teaterkonsten som helhet överleva utan den ekonomiska uppbackningen från statliga och privata fonder? Och hur skulle bildkonsten se ut om om alla dess institutioner skulle vara beroende av enbart försäljning?

Vi ska återkomma till de statliga författarstipendierna, vars nivåer enligt Mickwitz mening är på en för låg nivå. I sig anser han att stipendiesystemet är fungerande men grundfrågan i hans analys är att litteraturen behöver mer stöd på många fronter samtidigt.

– Många tror att det räcker med att finansiera författarna, men det räcker absolut inte! En litteratur som består enbart av författare, ja den finns i praktiken inte.

Vad annat behöver finansieras för att enligt din mening ge en grogrund för en levande litteratur i samhället?

– Kritiken, förlagen, tidskrifter, författarutbildningar, bokhandlar och nätpublikationer för kritik. Det behövs pengar för allt detta. Om tidskrifter och nätpublikationer är tillräckligt väl finansierade skapar det här också verkliga arbetstillfällen och bi-inkomster – också för författare.

I dagens läge får både tidskrifter och en del nätpublikationer för kritik stöd från staten. Som bekant är detta stöd inte på en nivå som möjliggör rimliga löner och arvoden. Det kan varje kulturtidskrift i landet vittna om (däribland Ny Tid).

Förlagen då?

Det vore enligt Mickwitz önskvärt om förlagen i framtiden utvecklades till institutioner som tillåts vara förlustbringande.

– Det är väsentligt att börja se förlag som något annat än affärsföretag. På samma sätt som vi inte ser Amos Anderssons konstmuseum eller Teater Viirus som affärsföretag. Kanske är det så att det i framtiden inte längre är möjligt för konstnärligt seriösa förlag att verka i en bolagsform i vilken det juridiskt finns inbyggt ett syfte att göra vinst.

Staten prioriterar institutioner

Hur mycket stöder då staten de olika konstformerna? I årets statsbudget för konst och kultur, totalt 463 miljoner euro, beviljades till exempel teatrarna, dansteatrarna och orkestrarna bidrag på inalles 71,5 miljoner euro.

Från undervisnings- och kulturministeriet uppger man att bidragen och stipendierna för att främja litteraturen uppgick till 6,5 miljoner euro. Exempelvis de föreningar som jobbar för att främja litteratur beviljades 1,7 miljoner euro medan författare och översättare  i år fick 3,1 miljoner euro i stipendier och bidrag.

Taike, centret för konstfrämjande, har under de gångna året fått en allt viktigare roll i statens kulturpolitik och Taike beslutar också om en del av konstbidragen och stipendierna.

– Taike stöder litteraturen bland annat via författarstipendier, skrivarutbildningar, litteraturfestivaler och kulturtidskrifter. Taike beviljar också bidrag till sammanslutningar och till främjande av barnlitteratur, säger Ansa Aarnio på Taike.

Aarnio vill också gärna påminna om att staten via statsandelar upprätthåller biblioteken, det här stödet kan alltså tolkas som ett stöd också till litteraturen. Biblioteken har historiskt haft en betydande roll i Finland med tanke på främjandet av läskunnigheten och att göra böcker tillgängliga. I modern tid har ändå bibilioteken många fler roller än att främja litteraturen. Ifjol köpte biblioteken böcker i olika genrer för 22,8 miljoner euro.

Är det möjligt att med hjälp av statsmedel stöda förlagen?

  Staten har inga bidrag som förlagen kan ansöka om inom budgetmomentet  litteraturens främjande, säger kulturrådet Leena Laaksonenundervisnings- och kulturministeriet.

Värt att tillägga är att ministeriet stöder översättning av litteratur till andra språk. Ministeriet riktar stödet till FILI (Finnish Literature Exchange) som beslutar om stödet. Både finländska och utländska förlag kan beviljas budgetmedel – årligen uppgår den här stödsumman till en halv miljon euro.

Stipendiesystemets brister

Avslutningsvis återvänder vi till Peter Mickwitz kök för några ord om författarstipendiernas nivå.

Enligt författarförbundet Suomen kirjailijaliitto har hälften av författarna andra inkomster än de inkomster de tjänar via sitt kreativa skrivande. Mer specifikt handlar det om hälften av dem som svarade på förbundets medlemsenkät år 2010. Av samma enkät framgår att författarna för sitt litterära arbete tjänar 9 745 euro i året (medianinkomst). Traditionellt har många författare för att tjäna ihop ett levebröd arbetat som recensenter, lärare eller översättare, både när författarna inte haft något arbetsstipendium och ofta också i de fall de beviljats ett.

– Problemet i dagsläget är att flera jobb inom kulturfältet i Svenskfinland mer eller mindre har försvunnit. För jobbet som kritiker betalas man dåligt eller ingenting alls.

Mickwitz anser att den skattefria summan för konstnärstipendier är på tok för liten nu – den borde höjas.

– Till exempel i Helsingfors blir det inte mycket kvar efter att hyran är betald. Summan har inte hängt med den allmänna kostnadsutvecklingen.

Trots att Mickwitz anser att den skattefria summan är för liten så är systemet enligt honom i sig fungerande. I år är den skattefria summan för konstnärsstipendier 20 309 euro på årsbasis, eller knappt 1 700 euro per månad. Av den summan dras den obligatoriska pensionsförsäkingen av, så att stipendiesumman som konstnären har att leva på per månad är ca 1 500 euro.

– För det första: det borde heta arbetsstipendium och inte konstnärsstipendium. Vi som arbetar måste ges en möjlighet att ägna oss åt själva verksamheten i högsta möjliga grad,  inte minst ligger det i stipendiegivarens intresse att stipendiaterna på riktigt har möjlighet att göra det de beviljats stipendiet för – det ska gå att leva på den summan. Min åsikt är att stipendiesummorna borde höjas istället för att man ökar antalet stipendier. N

Text & foto Marcus Floman

Olönsamma böcker måste ges ut

Hur mycket pengar får författare från förlagen och sin bokförsäljning? Vi ringde upp Förlaget M:s vd Fredrik Rahka och frågade.

Författares ekonomiska situation är något som väcker känslor och diskussion inom kulturkretsarna, men det är en diskussion som mer sällan når ut i offentligheten. Debatten kring vem som får arbetsstipendier från staten eller från de olika fonderna och stiftelserna är mer eller mindre tabu – även om det finns de som arbetar för att de här frågorna skulle vädras mer öppet. Ännu mer sällan förs det en diskussion om förlagens roll i ”försörjandet” av författarna.

Fredrik Rahka som är vd för det nya finlandssvenska Förlaget M säger att han inte detaljerat kan gå in på vad förlaget betalar sina författare, eftersom det rör sig om kontraktshemligheter.

– Men i allmänna ordalag kan man säga att systemet fungerar så att författare får royalties på försäljningen av sina böcker. Så fungerar det på alla förlag, och det som man ofta gör är att man betalar ut ett förskott på boken innan den går till försäljning.

Den som lever i tron att författare har sitt på det torra ekonomiskt om de lyckas få ett utgivningskontrakt med ett förlag, misstar sig. Då Förlaget M grundades var det stora rubriker om vilka författare som ”gick över” från Schildts & Söderströms till det nygrundade förlaget, men enligt Rahka är det här ett felaktigt sätt att se på förhållanden mellan förlag och författare.

– Författarna är ju inte anställda av förlagen, vi betalar dem ingen månadslön, utan man gör upp avtal för en bok åt gången. Att många sedan håller sig till ett och samma förlag handlar mer om att man bildar goda samarbetsförhållanden med till exempel redaktörer.

Bokutgivning är en förlustaffär

Enligt Rahka är det viktigt att man kommer ihåg att ända fram tills en bok ges ut till försäljning får förlaget ingen inkomst på den – dessutom ska förskottet på försäljningen betalas ut, allt redaktörsarbete ska betalas, det ska göras marknadsföring, boken ska layoutas och få en grafisk design och naturligtvis tryckas och postas. Därtill kommer alla de löpande löner och utgifter som ett förlag har.

– I regel är det så att en ung författare, eller en författare som inte ännu är etablerad, inte säljer tillräckligt bra för att det ska bli en vinst på boken för förlaget. Men det är inte heller en förväntning att de ska göra vinst. Kjell Westös tidiga böcker sålde inte heller speciellt bra. Senare börjar vissa författares böcker sälja helt otroligt bra, och de finansierar då delvis den verksamhet som går på förlust.

Rekommendationen: 500 euro

Exakt vilka summor Förlaget betalar sina författare kan Rahka inte gå in på. Något slags uppfattning kan man få av Författareföreningens mall för bokkontrakt, som finns tillgängligt på webben:

”Författararvodet utgör 22 procent av förlagets försäljningsintäkter exklusive moms (nettointäkt). När fler än 3 000 exemplar har sålts höjs författararvodet till 24 procent exklusive moms för de överstigande exemplaren. Som ett garantiförskott på författararvodet erläggs ett arvode som utgör arvodet för 1/2 av den första upplagan när detta avtal undertecknas, dock lägst en garantisumma om 500 euro.”

Nu vet vi inte till vilken del förlagen följer modellen – dylika modeller brukar ofta vara ”more guidelines than actual rules”, för att citera en känd sjörövarfilm. Men om man ponerar att en nyutgiven roman brukar kosta ungefär mellan 20 och 35 euro i affären, kan man dra bort 10 procent moms samt återförsäljarens marginal. En kvalificerad gissning är att försäljningsvinsten för förlagens del då ligger på kring 10 till 20 euro per bok, varav knappt en fjärdedel går till författaren, det vill säga författaren skulle då få mellan 2 och 5 euro per såld bok, eller minst ett förskott på 500 euro. En mindre känd författare eller poet kommer ofta inte ens över förskottssumman, vilket skulle betyda att ett arbete som pågått ibland i flera år, får en ekonomisk utdelning på 500 euro. Och då talar vi om situationer där Författareföreningens rekommendationer följs.

Marknaden kan inte läsa

– Författare arbetar i regel kanske två år på en bok, eller som i till exempel Johanna Holmströms fall med Själarnas ö, i fem år. Och under den tiden måste de ju försörja sig på något sätt, säger Rahka.

I praktiken handlar det alltså om stipendier och övriga stöd, men också om annat arbete vid sidan av författarskapet – ibland skrivande arbete, ibland något annat. Med marginaler som dessa är det förstås omöjligt att tillämpa ett krasst ekonomiskt tänkande på bokutgivning i allmänhet – för att inte tala om finlandssvensk bokutgivning. Om förlag endast skulle ge ut böcker som ger författare en vettig inkomst att leva på skulle det helt enkelt inte ges ut några böcker på svenska i Finland.

– Att marknaden på något sätt skulle diktera vad som ges ut eller vad som är bra litteratur är en helt omöjlig tanke.

Det gäller inte bara ekonomi, säger Rahka, utan också litterär kvalitet och aktualitet. Med marknadstänk är det omöjligt att ha en framförhållning på fem år för en bok – marknaden kan helt enkelt inte se så långt in i framtiden. Som exempel tar han Saska och Laura Saarikoskis bok om Donald Trump. Ingen trodde att han skulle bli president då arbetet med boken inleddes, men författarna gick på en magkänsla, som visade sig slå rätt.

– Och om man tänker på kvalitet, så kan ju marknaden bara säga vad som anses vara en bra bok för tillfället. Går man efter det, så sker det ingen utveckling av den litterära kvaliteten. Skrivandet och den konstnärliga processen handlar ju om att ta sig utanför de existerande gränserna. Och som jag sa tidigare: mindre kända författare måste arbeta sig framåt. Deras första böcker säljer sällan speciellt mycket, och de är inte alltid heller kvalitativt så bra som de kunde vara. Ofta behöver författare några böcker under bältet för att hitta sin röst och sitt sätt att skriva – och det är böcker som måste ges ut.

Janne Wass

”Att flytta till Estland var mitt livs bästa beslut

Författare – precis som andra konstnärer – ses ofta som något slags överlevnadskonstnärer. Ändå föds och lever också de finländska författarna under väldigt olika stjärnor. Emma Juslin beskriver från sin horisont hur en författare i dag får sin ekonomi att gå ihop.

– Jag har aldrig gnällt över att jag är fattig och det kommer jag inte att göra nu heller, slår Emma Juslin fast med en gång.

Vi talar i telefon för Juslin bor sedan fyra år i Haapsal i Estland. Just nu är hon på akademisk ledighet från universitetet i Tallinn tills hon arbetat färdigt med sina pågående skönlitterära verk.

– Saken är den att jag alltid har varit fattig, åtminstone enligt finländska mått mätt. Men jag har också i en väldigt tidig ålder arbetat och tjänat ihop pengar på egen hand. Men det är klart: det finns väldigt olika uppfattning om vad det betyder att vara fattig, jag har alltid haft en väldigt låg inkomst, men den har räckt till. Jag är van att klara mig med lite.

Sedan är det tyst ett tag i andra änden av luren.

– Jag tror att den högsta inkomsten jag haft, har varit 1 700 per månad. Den inkomsten har jag haft då jag beviljats statliga stipdendier.

Juslin flyttade hemifrån under gymnasietiden och livnärde sig delvis på ströjobb.

– När jag tänker på det nu efteråt så förstår jag faktiskt inte hur jag klarade mig. Jag fick i början jobb via min pappa, på konstgallerier. Senare extraknäckte jag på Borgåbladet. Det hela gick ihop tack vare studiestöd och att jag hittade billiga ställen att bo på i Borgå.

Åren mellan gymnasiet och romandebuten På barrikader av glas (2007) tog Emma Juslin korta vikariat på daghem och som eftisledare på olika skolor.

– Då tog jag emot olika lågavlönade jobb, det var bra i sig, jag har fått livserfarenhet via jobben.

Efter den första romanen blev det möjligt att ansöka om stipendier.

– Jag visste väldigt tidigt att jag vill bli författare. Men en miss gjorde jag; det var ett riktigt dåligt beslut att jag sökte mig till Helsingfors universitet. Jag blev antagen och började läsa nordisk litteratur.

Varför var det ett dåligt beslut?

– Jag fick en känsla av att jag som skrivande människa inte ska studera litteratur. Att analysera litteratur på ett akademiskt sätt passar inte för mig. Det slår helt fel. Jag har också efter det haft lite svårt med det akademiska förhållningssättet till litteratur.

Juslin studerade tre månader på universitetet, sen slutade hon.

– Jag borde genast ha studerat det jag studerar nu här i Estland: filosofi och översättning.

Det finns många jobb där lönen är så låg att den inte räcker till för att försörja en familj. Därför är många som bekant tvungna att ta flera deltidsjobb.

– Ja, skrivande är också ett jobb, ett lågavlönat jobb, det är en låglönebransch.

Att det är dåligt betalt att vara författare – på vilket sätt upplever du att den saken diskuteras i offentligheten?

– Jag har på senare år dragit mig undan från ganska många cirklar så jag vet inte om just den frågan diskuterats så mycket. Jag umgås inte så mycket med andra författare. Det är en dåligt betald bransch … men samtidigt känner ju författare att de brinner för det de gör. Författare kan inte tänka sig att göra något annat, det är en passion och ett sätt att leva. Jag har hört om författare som inte ens tar emot stipendier, för att de inte räcker till. Om man har en stor familj så räcker de inte.

Hur klarar de sig?

– De har ett annat jobb, en partner som tjänar något eller föräldrar med pengar som gör att ekonomin går ihop. Största delen av mitt liv har jag levt ensam, men nu i höstas har jag och min sambo förlovat oss. Han är poet så han är ännu fattigare än jag… Men man klarar sig, man hittar alltid på något. Så länge jag har pengar till mat och boende är det bra.

Hemadress: Haapsal

Att människor flyttar längre ut från dyra storstäder för att ha råd med hyran är inget nytt fenomen, det föreklommer i de flesta yrkesgrupper. Också bland författare är det vanligt – ibland kan flytten gå till ett annat land. Emma Juslin flyttade till Haapsal i Estland, delvis av ekonomiska skäl.

– Jag bor i Estland, och här gnälls det mindre över saker, trots att folk har lägre medelinkomster än i Finland.

Juslin berättar att flyttbeslutet fattades på mycket kort varsel medan hon var på en resa i Uzbekistan där hon gjorde reserach för en kommande roman.

– Jag var i Tasjkent för att samla in information om mina släktingar som försvann under Stalins utrensningar. Då mitt i allt fick jag beskedet att jag skulle bli utslängd från min hyreslägenhet i Helsingfors. Den underhyresgäst som bodde där hade tydligen betett sig så illa att hyresvärden fick nog.

Emma Juslin ställdes inför ett stort beslut när hyreslägenheten rök.

– Jag var plötsligt utan lägenhet och funderade en stund på vart jag skulle ta vägen. Jag tog ändå beslutet att flytta från Finland rätt snabbt. Jag har besökt Estland ofta ända sedan jag var 15 år gammal. Det är inte så långt till Finland och framför allt är det förmånligare att bo här, säger Juslin och tillägger med eftertryck:

– Att flytta till Estland är det bästa beslut jag gjort i hela mitt liv.

Nu har Juslin fått en bekantskapskrets och börjat studera.

– Också om det någon gång skulle bli dyrare att bo i Estland vill jag stanna här. Även med tanke på den kreativa skrivprocessen är det bra med distansen till Finland. Det är också skönt att vara borta från det finlandssvenska.

Juslin tillägger att det inte alls är särskilt billigt att bo i Tallinn i dag, men det mindre Haapsal är billigare.

– Hyrorna går upp i Tallinn hela tiden och elen är ungefär lika dyr som i Finland, men jag värmer mitt hem med ved.

Stipendium ger andrum och stress

Emma Juslin har just nu ett ettårigt stipendium från Svenska Kulturfonden i ryggen.

– Jo, enligt estniska mått har jag nu höga månadsinkomster. Det enda som är tungt med att hanka sig fram på stipendier är den ständiga rädslan: blir jag någonsin färdig. Att skriva är en kreativ process. Det är oerhört besvärligt att ha denna osäkerhetsfaktor med sig hela tiden och man kan lätt gå i baklås. Jag vet att jag har pengar nu, men vad händer nästa år?, beskriver Juslin avigsidorna med kortvariga stipendier.

– Jag måste bara aktivt blockera den tanken.

Juslin säger att hon likt många andra författare inte skulle kunna tänka sig att jobba med något annat.

– Jag skriver inte för pengarna, men det är det jag lever på. Det är ett liv som jag har valt från ganska tidig ålder. Men jag ska utvidga mitt arbete till att även översätta, nu när jag och min partner ska starta en översättningsbyrå. Vi ska göra det så fort min estniska har blivit lite starkare. N

Text Marcus Floman
Foto Henric Rönneberg

Nedslag i en författares vardag

Henrika Andersson
Henrika Andersson.
För trettio år sen utbildade jag mig till skådespelare. För dryga tio år sedan började rollerna sina, vilket gäller för de flesta kvinnor som närmar sig fyrtiostrecket. Jag tänkte aldrig bli författare men skrivandet hade jag alltid burit med mig. Ett andrum och sätt att förstå världen. För att inte bli arg och sysslolös gick jag en tremånaders skrivarkurs på heltid. Jag fick verktyg och nya möjligheter (med tack till Åsa Stenvall-Albjerg) att skapa världar med ord, bemästra språket och uppfinna något nytt. Det är en lycka att skriva och att aldrig bli fullärd.

Nu skriver jag om teatervärlden, läser på nytt pjäser jag en gång spelade med i och skapar föreställningar i mitt inre. Skådespelarens längtan är både smärtsam och nostalgisk men jag har accepterat faktum: för den som byter bransch finns sällan efterfrågan. Efter att jag övergick till att skriva var det som om tjugo år av skådespelande raderades ut.

Det är ett privilegium att få betalt för det man älskar att göra. En annan del av mig anser det vara självklart att man skall få lön för skapande arbete liksom för alla andra jobb. Även om ett konstnärligt yrke ofta är ett kall, ett måste, är det något du utbildar dig till och blir bättre på med åren. Men som författare kan man de facto sällan ens överleva. En författare i Finland förtjänar för sitt skönlitterära arbete i genomsnitt 2000 euro i året. Att inneha arbetsstipendium är för de flesta ett måste för att kunna skriva.

Trots att jag vid sidan om författandet jobbar som läsambassadör, skrivarkursledare, gör författarbesök, skriver dramatik, barn- och ungdomsböcker och vid sidan om min tidigare högskoleexamen också utbildat mig till pedagog, så lyckas jag sällan få ihop ens den genomsnittliga månadslönen i vårt land. I fjol tog mitt representationsjobb på Sveriges Kulturråd slut (ett arbete som skänkte både kunskap, mening och rimlig ersättning för de dryga 300 böcker jag årligen läste och gav utlåtande om).

I april fick jag nej på min ansökan om arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden. Samtidigt ströp Undervisningsministeriet fortsatt finansiering för fortsatta projekt som läsambassadör och jag blev åter medveten om osäkerheten i att leva ur hand i mun. Jag får inte bli sjuk och varje jobb skall levereras på utsatt tid. Ändå finns sällan garantier för att överenskommelser håller streck. För en månad sedan annullerades två skrivarkurser som bokades in tidigt på våren. Ingen ersättning för planering eller förberedelser utbetalades. Från och med oktober är jag de facto arbetslös.

I maj fyllde jag redan i en ansökan om att bli flygvärdinna för Finnair (fick tipset av en författarkollega som också var rätt desperat). Jag har aldrig varit rädd för nya utmaningar och var innerligt trött på att många instanser, särskilt i Svenskfinland, verkar förutsätta att kulturarbetare gärna jobbar mer eller mindre gratis. Så visst var det en lättnad då beskedet från Centralen för konstfrämjande kom.

Med en tyst bön av tacksamhet över möjligheten att få leva skrivande ännu ett år.

Eller för att avsluta med ett citat av Brecht (ur Bengt Ahlfors översättning av Tolvskillingsoperan):

”Ni herrar som är kloka nog att veta/ och lära oss att dygdens vägar gå. /Först får ni ge oss någonting att äta, /sen kan ni prata – inte förrän då.”

Henrika Andersson
är författare