Etikettarkiv: Arbete

Klassamhällets barn

Lea Johansson växte upp i ett Dalsbruk där arbetarklassen bodde som packade sillar och där järnfabriken hade absolut makt över sina arbetares liv och död. Hon är en av de få vänsterveteraner på orten som minns 1930-talets misär, och hur arbetarrörelsen växte fram och med tiden erövrade den ena milstolpen efter den andra med en enkel princip: solidaritet.

– Jag föddes i Sibirien, säger Lea Johansson, där hon sitter nedsjunken i sin fåtölj.

På bokhyllan i det lilla vardagsrummet står en mängd fotografier och några prydnadsföremål, dock inte så många böcker, trots att Johansson är en ivrig läsare. Det mesta i bokväg kommer i dagens läge från biblioteket. Det som finns kvar i hyllan är däremot desto mer beskrivande: Karl Marx Kapitalet i två band, och några böcker om marxismen-leninismen.

Några övriga kopplingar till vårt östra grannland har Johansson ändå inte. Det ”Sibirien” hon talar om är ett av de många husen i den lilla industriorten i Dalsbruk som har fått kreativa namn i folkmun. Arbetarbaracken Råttfällans öknamn uppstod på grund av risken att bli i kläm mellan ytterdörrarna i den smala loftgången. I Hundkojan bodde järnfabrikens tjänstemän som jämt skällde på arbetarna. Sibirien fick sitt namn av att bostäderna i huset var kalla och dragiga.

I dag bor den över 90-åriga Johansson ensam i en rymlig tvåvåningslägenhet i området Sabbels. Här bodde hon i flera årtionden tillsammans med sin man Rudolf ”Rudo” Johansson, som i decennier var den tongivande kommunisten på den röda orten på Kimitoön i Åboland, och en formidabel kraft i Dragsfjärds kommunalpolitik. Lea Johansson förstår bättre än många att uppskatta den samhällsutveckling som gjort att hon i dag kan bo som hon gör. När hon växte upp på 1920- och 1930-talen var situationen en helt annan.

– Vi bodde hela familjen, mina föräldrar, jag och min bror i ett rum. Ja, och så hade vi också en kvarterskarl.

Kvarterskarlarna (från finskans kortteerismies) blev vanliga i början av 1900-talet, då järnindustrin växte och nya arbetstagare flyttade till industriorter, som inte hade nog med bostäder för att inkvartera dem alla. Nykomlingarna garanterades ofta inkvartering i fabrikernas bostäder. Ilmar Talve skriver i en artikel i Åbolands landskapsmuseums årsbok 1985 att de familjer som redan hade bostad kunde tvingas ta in ogifta, ensamkommande män – mot en liten betalning från arbetsgivaren.

Leas pappa Väinö Pakarinen arbetade som de flesta andra män på fabriken, och mamman skötte om barnen och hemmet. Den politiska övertygelsen kom hemifrån – Väinö hörde till de röda under inbördeskriget.

Arbetare K.J. Sjöholms bostad på Vals­verksholmen i Dalsbruk, som den såg ut 1923. I dylika bostäder kunde det som värst bo upp till tio personer, och den motsvarar på stort när den enrummare som Lea Johanssons familj bodde i på 1920-talet.
1. Matbord
2. Säng
3. Bord
4. Kärlskåp
5. Byrå
6. Spis
7. Vedlåda
8. Skafferi
ET: Farstu
Foto: Åbo universitet

Djup bostadskris

– Nog var det fattigt, nog var det så fattigt, säger Johansson då jag frågar om förhållandena i Dalsbruk under hennes uppväxt.

Inte bara var det bostadsbrist, fabriken betalade också låga löner i nationell jämförelse, och några moderna bekvämligheter var det inte tal om. Johansson berättar att mödrarna i hemmen hade fullt upp med att sköta både hushåll och barn. Rinnande vatten fanns inte, och brunnarna var relativt få, så vatten måste ofta bäras långt ifrån. Avlopp fanns inte heller, så slaskhinkarna skulle bäras till slaskuppsamlingen. På den här punkten gick utvecklingen långsamt. I en artikel om bruksarbetarnas socioekonomiska ställning i Dalsbruk från 1985 visar Tomy Wass att den stora majoriteten av alla bostäder i Dalsbruk ännu 1975 var utan både vatten och avlopp.

Fabriken tillhandahöll tvättstugor, och mycket av Johanssons och andra kvinnors tid gick till arbetsdryg handtvätt.

– Fast å andra sidan blev det ju inte så mycket tvätt, folk hade så lite kläder på den tiden. Jag minns en gång då jag tvättade med tvättbräde och det kom en gammal gumma och blev riktigt arg på mig. Man skulle tvätta kläderna i bottnen av tvättbunken och inte på bräde, menade hon. Brädet slet så mycket på kläderna.

Kämpade för åldringshem

Det är alltså mot den här bakgrunden som arbetar- och vänsterrörelsens strävanden ska ses, inte bara i Dalsbruk, utan även i resten av Finland, som snabbt industrialiserades under 1900-talets första hälft.

Arbetarrörelsen var naturligtvis aktiv i Dalsbruk redan innan kriget. Vänstern opererade under socialdemokraternas baner, fackrörelsen började organisera sig i slutet av 1800-talet, och 1908 grundades arbetaridrottsföreningen Jäntevä, som länge var en av de mest framstående arbetaridrottsföreningarna i Åboland, enligt Anne Bergström-Stenbäcks förträffliga 100-årshistorik. Men aktiviteten på radikalvänsterkanten blommade upp efter kriget då folkdemokraterna, eller DFFF (föregångaren till Vänsterförbundet) tilläts organisera sig efter att de så kallade kommunistlagarna, som förbjöd socialistisk verksamhet och propaganda, hade hävts. Strax efter kriget grundades också föreningen Dalsbruks demokratiska kvinnor, där Lea Johansson  var ordförande i många år. En av kvinnoföreningens största bedrifter var att den i början på 1950-talet lyckades driva igenom byggandet av ett nytt åldringshem, det så kallade Gamlas hem.

– Vi ville att de gamla skulle få det lite bättre. Många bodde i något hörn hemma hos sina barns familjer, eller i små enrummare som inte hade några som helst moderna bekvämligheter.

I en artikel i Ny Tid från invigningen av äldreboendet den 30 juli 1955 intervjuas Lea Johansson i egenskap av ordförande för kvinnoföreningen:

”Det var våren 1950 som det började pratas om att vi här i Bruket borde få ett hem för åldringar. […] Nåja, vi tog reda på av karlarna att vi kunde motionera om saken i fullmäktige, och så beslöt vi att det skulle bli verklighet. Vi gjorde upp en skrivelse till fullmäktige, och för att ge mera kraft åt motionen samlade vi in en massa underskrifter på den. Över 200 skrev under. Ja, och vi gick ju an som karlarna brukar göra i valtider och på sommaren var vi klara att överlämna vår motion. Motionen överlämnade vi till den folkdemokratiska gruppen för vidare befordran till fullmäktige. Ja, det var allt.”

Lea Johansson, ordfšrande fšr Dalsbruks demokratiska kvinnor, vid invigningen av seniorhemmet Gamlas hem i Dalsbruk 30.7.1955, tillsammans med Aili Gustafsson och Gunvor Gršönqvist. Saxat ur Ny Tid 2.8.1955.

Fingrarna i farozonen

Det var inte bara de gamla som hade det illa ställt före kriget. Under början av 1900-talet var det mer regel än undantag att också barn arbetade på fabriken efter skolan. Talve skriver att pojkar så unga som 8 år jobbade som springpojkar, och åtminstone in på 1930-talet arbetade 11-12-åringar med att ”springa med järnet”, det vill säga gripa tag i järntråden med tång då den pressades ut från valsen och flytta över den till den trådvinda som den sedan virades på. Majoriteten av arbetarna var pojkar och män, men det fanns också rikligt med arbete för kvinnor och unga flickor med de mindre fysiskt krävande och specialiserade arbetsuppgifterna.

– Jag började som 14-åring arbeta på nattskifte i tråddrageriet, där vi lyfte galvaniserad tråd in i en maskin, säger Johansson.

– Och man skulle akta så inte fingrarna kom i kläm, för då blev man av med dem. Jag jobbade där med din farmor då hon miste fingrarna på ena handen.

Min farmor Doris Wass, född Hellström, ville aldrig tala om hur hon förlorade två fingrar på den ena handen. Passande för denna artikel är kanske att det uppenbarligen handlade om bristande arbetssäkerhet på fabriken.

Rörelsen överallt

Efter kriget blev det allt mer organiserad verksamhet också för barn och unga i arbetarrörelsens regi. Idrottsföreningen Jäntevä hade funnits sedan länge tillbaka, men i och med att den folkdemokratiska rörelsen organiserades, tillkom också pionjärföreningarna – ett slags kommunistisk scoutkår. Dalsbruks demokratiska unga började sätta upp teaterföreställningar och revyer, där nog också de äldre deltog aktivt. Eldsjälen inom teaterverksamheten var Felix ”Feto” Nordman, som själv både skrev sketcher och sånger, och regisserade. ”Allas vår Feto” beskrevs Nordman som i Ny Tid på 1950-talet. Det gick knappt en vecka då han inte skickade in en verksamhetsrapport från Dalsbruk till Ny Tid på 1950-talet. Rörelsen hade också en egen hornorkester.

Genom Lea Johanssons berättelser träder det fram en bild av en efterkrigstida arbetarrörelse som var närvarande i stort sett från vaggan till graven. Fackförbundet och de politiska förtroendevalda kämpade för en bättre levnadsstandard, bättre ekonomi och frihet från den överstora kontroll som fabriken hade över de anställdas liv – fabriken ägde allt från bostäder till odlingsjord och skogar, samt drev sjukhus och BB, och delade ut matransoner. Kvinnoföreningen tog sig an omsorgen och frågor som rörde kvinnors frigörelse och förhållanden i hemmet. Ungdomsföreningen, pionjärerna och Jäntevä månade om själslig och fysisk hälsa, och stod för en uppsjö av fritidsaktiviteter. Idrottsföreningen hade inte bara träningar och tävlingar på programmet – för att finansiera verksamheten organiserade föreningen ofta danser och fester. När ungdomsföreningens aktivitet tynade på 1960-talet tog Jäntevä över revyverksamheten. Kring ett årtionde senare började idrottsföreningen ordna bingokvällar, som var mäkta populära till sent in på 1990-talet, och som för många fungerade som månadens sociala happening. På 1970-talet kom arbetarinstitutet till Dalsbruk med kurser, fortbildning, musikskola och konstskola. Via arbis återupplivades på nytt teatertraditionen, som en tid gått på sparlåga, på nytt. Det var också arbetarrörelsen som såg till att ortens idrottsplan anlades, och att Folkets hus byggdes som samlings-, fest-, teater-, och  idrottslokal.

Fallet med Majorn

Allt var naturligtvis inte en dans på rosor, och konflikter förekom naturligtvis, bland annat en utdragen lönetvist 1955 som ledde till att 38 personer sades upp som direkt följd av arbetsstridsaktionerna, generalstrejken 1956 och metallarbetarnas storstrejk 1971, för att nämna de milstolpar som Anne Bergström-Stenbäck räknar upp  i sin 85-årshistorik över Dalsbruks metallarbetarfackförening (2015). Tomy Wass skriver i sin artikel också om de svåra tiderna under vinter- och fortsättningskrigen; arbetare sades upp på politiska grunder, lönerna sänktes och arbetstiden förlängdes från åtta till tio timmar. 1940- och 1950-talen var de radikalaste årtiondena inom facket i Dalsbruk, och Wass lyfter fram konflikten 1955 som den sista stora arbetskonflikten i Dalsbruk vid sidan av storstrejken 1971.

Lea Johansson hade som ordförande för kvinnoföreningen också en viss roll i samband med uppsägningarna 1955 – inte så mycket för hur situationen utmynnade som för hur den koms ihåg. Incidenten där kvinnoförbundet tågade upp till fabrikens kontor för att protestera mot uppsägningarna har levt kvar som en sorts vandringssägen.

– Vi var väl sex kvinnor som marscherade till kontoret och bad om att få träffa ledningen och framföra vår ståndpunkt, att uppsägningarna inte kunde godkännas. Det var allt väldigt högtidligt och vi måste anmäla oss och anhålla om att få träffa ledningen.

Efter en viss väntan fick delegationen träffa fabrikens disponent, som kallades för ”Majorn”, och vars namn under årens lopp bleknat bort i minnet hos både Johansson och andra källor jag tillfrågar.

– Nå, vi framförde vårt ärende, och det var det. Inte ledde det ju till någonting. Men sen dog Majorn och folk började prata om att det var vi som hade livet av honom.

Disponenten avled mycket riktigt i ett slaganfall strax efter delegationens besök, och i folkmun har det sedan dess hetat att han blev så uppjagad över kvinnodelegationens protester att det blev för mycket för hans hjärta.

Politisk förföljelse

Politisk aktivitet på vänsterkanten kunde sätta käppar i hjulen för mångas liv och karriär. Som tidigare nämnts var det flera arbetare inom radikalvänstern som blev av med arbetet och tvingades flytta till andra orter för att söka jobb – Dalsbruk har haft en ansenlig utvandring till Sverige, då man blivit mer eller mindre svartlistad som kommunist i Finland. I samband med kriget blev fackföreningens ordförande – enligt Bergström-Stenbäck ”under besynnerliga omständigheter”– inkallad till fronten, och när han återvände, vägrade fabriksledningen ta honom tillbaka på jobb.

Rudolf Johansson, dominerande vŠänsterman, DFFF-politiker i flera decennier i Dalsbruk. Uppskattningsvis sent 60- eller 70-tal. 

Rudolf Johansson var en annan som föll offer för politiseringen.

– Rudolf blev avskedad på grund av att han studerade på Sirola, berättar Lea.

Sirola-institutet var det finländska kommunistpartiets eget lärosäte, där partiets medlemmar drillades i marxism-leninism, men också i en hel rad andra ämnen, som historia, ekonomi, språk, filosofi och mycket annat. För högern var institutet ett rött skynke, om ordleken ursäktas, och studerade man som Johansson där så länge som ett år, sågs man utan tvekan som en del av partikadern.

Rudolf fick aldrig tillbaka sitt jobb på fabriken, men arbetarrörelsen kom till undsättning, och man ordnade för honom en tjänst som lageransvarig på Dalsbruks andelshandel.

Splittringarna nådde naturligtvis liksom i resten av Finland också arbetarrörelsen i Dalsbruk – schismerna mellan minoritets- och majoritetskommunister, ”revisionister” och ”taistoiter”, för att inte tala om grälen mellan socialdemokrater och folkdemokrater, som speciellt präglade fackrörelsen.

Ledord: solidaritet

Johansson är en av de få aktivister i Dalsbruk som minns tiden före kriget, och aktivt var med då arbetarrörelsen byggdes upp i slutet av 1940-talet. Rudolf hade kunnat berätta ännu mer, om han fortfarande var i livet. Börje och Klas Sten, båda aktiva inom kommunalpolitiken, alla Hellströmar från min farmors sida; Åke, Sven-Erik, Ole. Min farfar Elof som satt många år i socialnämnden, hans systrar: Majken och framför allt Gunvor, som gift Grönqvist var teaterivrare, kommunalpolitiker, kvinnosakskvinna och poet, Bo Gustavsson, Feto Nordman, och många fler som man så gärna hade intervjuat för den här artikeln är borta.

Trots historiska schismer och splittringar inom vänstern sörjer Johansson en arbetarrörelse som hon ser att har – om inte gått i graven – så åtminstone i ide. För trots att det förr var fattigt och svårt, fanns det en sammanhållning och en gemenskap i misären, och i kampen för ett bättre liv, inte bara för individen, utan för alla som hade det svårt. Solidaritet är kanske ordet som vi fiskar efter. Talande är att då jag frågar vilka ärenden som speciellt sysselsatte arbetarrörelsen och Rudolf, nämner hon allra först en enkel, men ack så avgörande förbättring på en arbetsplats där personalen gick hem genomsvettiga och nedsmutsade från topp till tå: det var nämligen folkdemokraterna med Rudolf i spetsen som såg till att det installerades duschar och tvättutrymmen på fabriken.

Jag frågar upprepade gånger, med lite olika formuleringar, vad det var som drev henne, vad som drev Rudolf, och vad som var motivationen bakom engagemanget inom Dalsbruks arbetarrörelse. Svaret är alla gånger lika kort, och likadant. Det är inga marxist-leninistiska programförklaringar, inga revolutionära brandtal, inga snidade samhällsanalyser. Svaret kommer från ryggmärgen och är nästan hjärtskärande i sin enkla klarhet:

– Att folk sku få det lite bättre. N

Text: Janne Wass
Foto: Janne Wass & Ny Tids arkiv

Inte just nu. Inte just idag.

Jolin Slotte
Jolin Slotte
Det är över 15 år sedan jag klev över tröskeln tillsammans med två vänner. Jag har aldrig frågat dem vad det var som fick dem att fatta det beslutet och jag hade inte särskilt mycket att göra med det. Jag var främst lättad över att någon meddelade mig hur vi skulle göra, för jag hade inga krafter kvar att tänka tankar till slut, eller resonera logiskt.

Något var det som fick dem att ta mig i handen och tålmodigt vänta den där fredagskvällen, medan jag ensam gick in och talade med en nervös människa som flera gånger under vårt samtal lämnade mig ensam för att konsultera någon med mera erfarenhet. Det är faktiskt det jag kommer bäst ihåg. Att han var nervös – och väldigt ung. Att han sade att han inte ännu var helt färdig med sina studier, men nog färdig för att sköta det här jobbet.

Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av vad jag sade. Jag mumlade väl något om att jag inte använde droger, inte uppfattade att jag drack särskilt mycket. Men att jag var fruktansvärt trött, ledsen hela tiden och inte egentligen såg någon större poäng i att leva heller.

Vi satt där en stund. Han på ena sidan om bordet och jag på den andra. Han avslutade med att fråga att jag väl förstår att han inte kan ge mig några tabletter och jag svarade att det inte var det jag tänkte heller. Sedan fick jag höra att jag inte uppfattades som en direkt fara för mig själv och därför uppmanades gå hem, sova ut och på måndagen som följde ringa de nummer som jag fick i handen innan jag lämnade rummet.

De facto hade jag redan ringt de där numren. Vid både studenthälsan och hälsocentralen hade jag fått höra att jag inte är ett brådskande fall eftersom jag fortsättningsvis kan studera och jobba vid sidan om studierna och att de bara har möjlighet att hjälpa dem som mest akut behöver hjälp, för att det är så ont om resurser. ”Så länge du kommer upp ur sängen klarar du dig.” Och sant var ju det. Men det började bli svårare och svårare och några dagar senare klev jag på en buss som jag trodde skulle föra mig till jobbet och vaknade till nån tid senare av att jag inte visste var jag var. Utmattningen hade tagit över.

Jag tänker på det här ganska ofta idag när jag ser på vänner och bekanta och den arbetstakt som dikterar så mångas liv idag. Jag tänker på att jag kom tillbaka, hittade mig själv igen och blev färdig med studier, får jobba med sånt jag älskar, har en underbar familj och för det mesta mår riktigt bra. Men jag ljuger om jag säger att jag lärde mig av den första gången jag mådde så dåligt att två av mina vänner inte såg någon annan lösning än att ta mig till jouren.

”If you work hard enough you can replace depression with exhaustion” läser jag i mitt sociala flöde och stänger snabbt mobilen. Och jag vet att det inte är mig det gäller. Inte just nu. Inte just idag. Jag är inte deprimerad och jag jobbar inte för mycket. Inte just nu. Inte just idag. Jag jobbar bara med sånt som jag gillar. Jag jobbar aldrig för långa dagar eller ens dygnet runt. Inte just nu. Inte just idag.

Men om utmattning kan ersätta depression kan också depressionen ta över utmattningen. Det vet jag och det vet nog också du. Det jag hoppas då, är att det både i din och i min omgivning finns någon som kan ta oss i handen och säga: ”Nu får det vara nog”. Och även om det kanske inte finns professionell hjälp att få direkt, så hoppas jag att det finns en människa som kan fortsätta hålla oss i handen, också på hemvägen från jouren.

Just nu. Just idag.

Jolin Slotte
är författare

”Hoten mot journalister är ett demokratiproblem”

Årets bokmässa i Göteborg fick som bekant sällskap av många alternativa mässor och evenemang. Författarbojkotten av bokmässan och kritiken mot mässan födde bland annat evenemanget Scener och samtal. Ett av samtalen förs i en liten lagerbyggnad i Göteborgs litteraturhus.

Bredvid scenen står de tre deltagarna. De ska tala om näthat och de hot som många journalister tvingas ta emot när de utövar sitt jobb och inte minst om strategier för att stötta journalister. De tre är Rebecka Bohlin, författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete och Martin Klepke, politisk redaktör på den fackliga tidningen Arbetet.

Det visar sig genast att både Klein och Klepke har blivit utsatta för hot och hatiska meddelanden. Det har gått så långt att Klein för första gången under en bokmässehelg anlitat en personlig säkerhetsvakt.

Klepke berättar att han under sina många år som ledarskribent får ta emot en hel massa hatiska meddelanden. Och då handlar ledartexterna inte alls alltid om exempelvis migration eller religion, frågor som ofta triggar igång näthat. Klepke läser upp några mail, ibland skrivna av anonyma personer, men ibland med namn och titel fullt synliga. Nyligen kom ett hatdrypande brev angående något så pass odramatiskt som en regeringsproposition om vinster i väldfärden.

– Avsändaren var en jurist.

Det värsta Klepke varit med om var när han för knappt sex år sedan fann en bomb i sin trädgård. Polisen kunde senare konstatera att den inte var apterad, alltså inte i teknisk mening avsedd att sprängas där och då. Ändå var bomben ett direkt hot mot en journalist.

– Att tvingas ta emot allt detta hat och ibland direkta hot, är personligt. Det går inte att värja sig mot. Hånet och hatet är dessutom farligt för hela samhället och därför så allvarligt.

Självcensur ett hot

Både den som blir måltavla för hoten och kollegerna på redaktionen blir påverkade, påpekar Martin Klepke.

– Det här kan i många fall leda till självcensur eller till att man helt enkelt undviker att skriva om vissa ämnen.

Också Helle Klein lyfter upp den aspekten.

– Det finns i Sverige idag en väldigt negativ och uppiskad stämning mot journalistiken. Hoten, det malande upprepade hatet strävar efter att avhumanisera och trötta ut den som mottar hoten. Från politiskt håll och polisen har man inte tagit hoten mot journalister på tillräckligt stort allvar, men nu äntligen börjar det hända – i år har det vänt. I framtiden hoppas jag att straffvärdet för att hota journalister höjs. Det funkar så inom polisen att man ägnar sig åt det som ger höga straff. De här brotten måste prioriteras högre.

I slutet av september offentliggjorde Göteborgs universitet en undersökning enligt vilken var fjärde svensk journalist utsatts för hot eller trakasserier förra året. Enligt undersökningen kunde 84 procent av hoten kopplas ihop med att avsändaren hade en negativ uppfattning om hudfärg, etnicitet eller religion.

– Nu har polisen äntligen inrättat särskilda hatbrottsavdelningar där man tar hat och hot mot journalistik som ett demokratiproblem, säger Klein.

Mera samhälleligt stöd behövs

Rebecka Bohlin, som intervjuat hotade journalister i Tackla hatet, säger så här:

– Det är viktigt att journalister turas om när det gäller att skriva om ämnen som är känsliga och som kan generera hot. Tidningen får aldrig backa, men jag tycker att vi kan turas om att så att säga stå i frontlinjen.

Bohlin understryker ändå att de allra flesta journalisterna fortsätter med sitt granskande jobb. Trots att de själva eller deras kolleger tvingats ta emot personliga hot. Förutom att hoten är ett demokratiproblem så är de också ett arbetsmiljöproblem.

– Alla som blivit hotade behöver ett psykosocialt stöd från arbetsgivaren och från sin vänkrets.

Bohlin säger att det verkligen är dags för samhället att ge ett starkare stöd till personer som lever under hot på grund av jobbet.

– Ingen av de journalister jag intervjuat i boken är nöjda med det stöd de fått efter att de vänt sig till polisen. Här måste polisen ge ett bättre stöd till journalister. Det ska inte vara en privat utgift för ett medieföretag att utreda hur farliga hoten är och hur man ska skydda sig. De utgifterna ska samhället stå för.

Journalistik mot hatet

I den fullsatta salen i Göteborgs litteraturhus lyfter Bohlin även fram att journalister ibland genom sitt hantverk kan agera mot hatet.

– Genom att använda journalistiken som verktyg så kan vi journalister granska och visa att vi är kapabla att avslöja vem som står bakom hoten.

De allra flesta som skickar hot och hatmeddelanden gör det anonymt, berättar Bohlin, till vardags nyhetschef på dagstidningen Dagens ETC.

– När Nordiska Motståndsrörelesens register hade läckt ut så samkörde vi nyligen på Dagens ETC detta register och bearbetade det. Vi kunde avslöja vilka folkvalda som hade sympatier för nazismen och vilka som hade stött NMR. Då fick vi fram en före detta vänsterpartist, några moderater och en kristdemokrat. De allra flesta som vi kunde avslöja var sverigedemokrater.

Rebecka Bohlin säger att de på Dagens ETC var inställda på att de efter publiceringen skulle bli utsatta för drev och hatkampanjer.

– Men så blev det inte, det var helt tyst.

Text & foro Marcus Floman

Poeten: mer stöd till litteraturen som konst

Staten: vi stöder ju biblioteken

– Varför behandlas litteraturen inte som de andra konstformerna, exempelvis dansen, teatern, musiken eller bildkonsten?, frågar poeten och kritikern Peter Mickwitz.

Vi träffas för en intervju hemma i poeten Peter Mickwitz hyreslägenhet i Helsingfors – en intervju som också handlar om författares ekonomi men främst om litteraturens ställning i samhället.

Men låt oss först göra en sak klar: Mickwitz uppskattar storligen alla de andra konstformerna och skulle aldrig önska att det offentliga och privata stöd som tillfaller dem skulle minska i volym. Däremot anser han att det institutionella stöd exempelvis teatrar och konsertsalar har möjlighet att få, i rimlighetens namn även borde tillfalla litteraturens institutioner, så som kritiken och förlagen.

Vi ska också höra Ansa Aarnios syn på hur staten prioriterar litteraturen. Aarnio är specialsakkunnig på det statliga Centret för konstfrämjande, och är med om att fatta beslut om en del av det statliga stödet till konst.

Men vi börjar med samtalet i poetens kök. Framför oss på bordet står två glas vatten och två kardemummabullar.

– Jag önskar teatern allt gott och jag uppskattar teater. Jag vill inte att teatern ska få sämre förutsättningar. Jag vill bara att litteraturen ska ha det lika bra. För att samtalet ska bli meningsfullt måste vi placera litteraturen i en kontext och därför måste man göra jämförelser med de andra konstarterna.

För att komma framåt måste vi först ta några kliv bakåt.

– Den historiska bakgrunden till allt är att litteraturen, ända sedan tryckpressen uppfanns, förutom konst också varit en affärsverksamhet.

Mickwitz påminner om att också de andra konstformerna, till exempel bildkonsten, har en liknande bakgrund: bildkonsten var i tiderna i hög grad ett hantverk som strävade efter att skapa produkter som skulle säljas på en marknad; men med tiden utvecklades bildkonsten till att vara i första hand konst och inte en affärsverksamhet.

– Böcker går som bekant att massproducera och sälja. Och så har vi en hel massa böcker som inte alls är konst. De många olika litteraturvarianterna har fått samverka inom samma miljöer: på förlagen.

Den digitala utvecklingen och massmediernas omvandling har under detta årtusende skapat stora bekymmer för förlagen.

– Förlagen har i nuläget allt mindre plats för den slags litteratur som jag kallar konst. Det betyder en radikal förändring för litteraturen som konst. Var ska den finnas i framtiden? Ska den alls finnas? Samtidigt är förlagen närmast tvungna att koncentrera sig på det som säljer och det som jag för min del anser att inte är så viktigt konstnärligt.

Och den konstnärligt betydelse-fulla litteraturen då, hur definierar du den?

– Konst överlag handlar om något som har integritet och som inte uppfyller förväntningar. Konsthantverk kan självklart också vara intressant, men då handlar det om att göra det man förväntas och är lärd att göra.

Ser vi i framtiden allt fler förlag som fokuserar enbart på konstnärligt relevant litteratur, det som i folkmun kallas smal litteratur?

– Jo, jag tycker att det sker redan nu, det finska förlaget Poesia är ett bra exempel. Om de större förlagen inte har möjlighet att ge ut den litteratur som jag tycker att är viktig, så söker den sig andra kanaler. Och just denna litteratur behöver finansieras. Medan den litteratur som går att sälja fortlever i affärsföretagen. Litteraturen kommer att tudelas allt mer.

Och här kommer vi tillbaka till frågeställningen som lyftes fram i inledningen av artikeln.

– Det naturliga, tycker jag, är att den konstnärligt betydelsefulla litteraturen finansieras på samma premisser som de andra konstarterna. Men tyvärr sker ju inte detta idag.

Peter Mickwitz efterlyser samma slags ekonomiska strukturer för den konstnärligt seriösa litteraturen som för exempelvis den motsvarande konstnärligt seriösa teatern.

– Hur skulle teaterkonsten som helhet överleva utan den ekonomiska uppbackningen från statliga och privata fonder? Och hur skulle bildkonsten se ut om om alla dess institutioner skulle vara beroende av enbart försäljning?

Vi ska återkomma till de statliga författarstipendierna, vars nivåer enligt Mickwitz mening är på en för låg nivå. I sig anser han att stipendiesystemet är fungerande men grundfrågan i hans analys är att litteraturen behöver mer stöd på många fronter samtidigt.

– Många tror att det räcker med att finansiera författarna, men det räcker absolut inte! En litteratur som består enbart av författare, ja den finns i praktiken inte.

Vad annat behöver finansieras för att enligt din mening ge en grogrund för en levande litteratur i samhället?

– Kritiken, förlagen, tidskrifter, författarutbildningar, bokhandlar och nätpublikationer för kritik. Det behövs pengar för allt detta. Om tidskrifter och nätpublikationer är tillräckligt väl finansierade skapar det här också verkliga arbetstillfällen och bi-inkomster – också för författare.

I dagens läge får både tidskrifter och en del nätpublikationer för kritik stöd från staten. Som bekant är detta stöd inte på en nivå som möjliggör rimliga löner och arvoden. Det kan varje kulturtidskrift i landet vittna om (däribland Ny Tid).

Förlagen då?

Det vore enligt Mickwitz önskvärt om förlagen i framtiden utvecklades till institutioner som tillåts vara förlustbringande.

– Det är väsentligt att börja se förlag som något annat än affärsföretag. På samma sätt som vi inte ser Amos Anderssons konstmuseum eller Teater Viirus som affärsföretag. Kanske är det så att det i framtiden inte längre är möjligt för konstnärligt seriösa förlag att verka i en bolagsform i vilken det juridiskt finns inbyggt ett syfte att göra vinst.

Staten prioriterar institutioner

Hur mycket stöder då staten de olika konstformerna? I årets statsbudget för konst och kultur, totalt 463 miljoner euro, beviljades till exempel teatrarna, dansteatrarna och orkestrarna bidrag på inalles 71,5 miljoner euro.

Från undervisnings- och kulturministeriet uppger man att bidragen och stipendierna för att främja litteraturen uppgick till 6,5 miljoner euro. Exempelvis de föreningar som jobbar för att främja litteratur beviljades 1,7 miljoner euro medan författare och översättare  i år fick 3,1 miljoner euro i stipendier och bidrag.

Taike, centret för konstfrämjande, har under de gångna året fått en allt viktigare roll i statens kulturpolitik och Taike beslutar också om en del av konstbidragen och stipendierna.

– Taike stöder litteraturen bland annat via författarstipendier, skrivarutbildningar, litteraturfestivaler och kulturtidskrifter. Taike beviljar också bidrag till sammanslutningar och till främjande av barnlitteratur, säger Ansa Aarnio på Taike.

Aarnio vill också gärna påminna om att staten via statsandelar upprätthåller biblioteken, det här stödet kan alltså tolkas som ett stöd också till litteraturen. Biblioteken har historiskt haft en betydande roll i Finland med tanke på främjandet av läskunnigheten och att göra böcker tillgängliga. I modern tid har ändå bibilioteken många fler roller än att främja litteraturen. Ifjol köpte biblioteken böcker i olika genrer för 22,8 miljoner euro.

Är det möjligt att med hjälp av statsmedel stöda förlagen?

  Staten har inga bidrag som förlagen kan ansöka om inom budgetmomentet  litteraturens främjande, säger kulturrådet Leena Laaksonenundervisnings- och kulturministeriet.

Värt att tillägga är att ministeriet stöder översättning av litteratur till andra språk. Ministeriet riktar stödet till FILI (Finnish Literature Exchange) som beslutar om stödet. Både finländska och utländska förlag kan beviljas budgetmedel – årligen uppgår den här stödsumman till en halv miljon euro.

Stipendiesystemets brister

Avslutningsvis återvänder vi till Peter Mickwitz kök för några ord om författarstipendiernas nivå.

Enligt författarförbundet Suomen kirjailijaliitto har hälften av författarna andra inkomster än de inkomster de tjänar via sitt kreativa skrivande. Mer specifikt handlar det om hälften av dem som svarade på förbundets medlemsenkät år 2010. Av samma enkät framgår att författarna för sitt litterära arbete tjänar 9 745 euro i året (medianinkomst). Traditionellt har många författare för att tjäna ihop ett levebröd arbetat som recensenter, lärare eller översättare, både när författarna inte haft något arbetsstipendium och ofta också i de fall de beviljats ett.

– Problemet i dagsläget är att flera jobb inom kulturfältet i Svenskfinland mer eller mindre har försvunnit. För jobbet som kritiker betalas man dåligt eller ingenting alls.

Mickwitz anser att den skattefria summan för konstnärstipendier är på tok för liten nu – den borde höjas.

– Till exempel i Helsingfors blir det inte mycket kvar efter att hyran är betald. Summan har inte hängt med den allmänna kostnadsutvecklingen.

Trots att Mickwitz anser att den skattefria summan är för liten så är systemet enligt honom i sig fungerande. I år är den skattefria summan för konstnärsstipendier 20 309 euro på årsbasis, eller knappt 1 700 euro per månad. Av den summan dras den obligatoriska pensionsförsäkingen av, så att stipendiesumman som konstnären har att leva på per månad är ca 1 500 euro.

– För det första: det borde heta arbetsstipendium och inte konstnärsstipendium. Vi som arbetar måste ges en möjlighet att ägna oss åt själva verksamheten i högsta möjliga grad,  inte minst ligger det i stipendiegivarens intresse att stipendiaterna på riktigt har möjlighet att göra det de beviljats stipendiet för – det ska gå att leva på den summan. Min åsikt är att stipendiesummorna borde höjas istället för att man ökar antalet stipendier. N

Text & foto Marcus Floman

Olönsamma böcker måste ges ut

Hur mycket pengar får författare från förlagen och sin bokförsäljning? Vi ringde upp Förlaget M:s vd Fredrik Rahka och frågade.

Författares ekonomiska situation är något som väcker känslor och diskussion inom kulturkretsarna, men det är en diskussion som mer sällan når ut i offentligheten. Debatten kring vem som får arbetsstipendier från staten eller från de olika fonderna och stiftelserna är mer eller mindre tabu – även om det finns de som arbetar för att de här frågorna skulle vädras mer öppet. Ännu mer sällan förs det en diskussion om förlagens roll i ”försörjandet” av författarna.

Fredrik Rahka som är vd för det nya finlandssvenska Förlaget M säger att han inte detaljerat kan gå in på vad förlaget betalar sina författare, eftersom det rör sig om kontraktshemligheter.

– Men i allmänna ordalag kan man säga att systemet fungerar så att författare får royalties på försäljningen av sina böcker. Så fungerar det på alla förlag, och det som man ofta gör är att man betalar ut ett förskott på boken innan den går till försäljning.

Den som lever i tron att författare har sitt på det torra ekonomiskt om de lyckas få ett utgivningskontrakt med ett förlag, misstar sig. Då Förlaget M grundades var det stora rubriker om vilka författare som ”gick över” från Schildts & Söderströms till det nygrundade förlaget, men enligt Rahka är det här ett felaktigt sätt att se på förhållanden mellan förlag och författare.

– Författarna är ju inte anställda av förlagen, vi betalar dem ingen månadslön, utan man gör upp avtal för en bok åt gången. Att många sedan håller sig till ett och samma förlag handlar mer om att man bildar goda samarbetsförhållanden med till exempel redaktörer.

Bokutgivning är en förlustaffär

Enligt Rahka är det viktigt att man kommer ihåg att ända fram tills en bok ges ut till försäljning får förlaget ingen inkomst på den – dessutom ska förskottet på försäljningen betalas ut, allt redaktörsarbete ska betalas, det ska göras marknadsföring, boken ska layoutas och få en grafisk design och naturligtvis tryckas och postas. Därtill kommer alla de löpande löner och utgifter som ett förlag har.

– I regel är det så att en ung författare, eller en författare som inte ännu är etablerad, inte säljer tillräckligt bra för att det ska bli en vinst på boken för förlaget. Men det är inte heller en förväntning att de ska göra vinst. Kjell Westös tidiga böcker sålde inte heller speciellt bra. Senare börjar vissa författares böcker sälja helt otroligt bra, och de finansierar då delvis den verksamhet som går på förlust.

Rekommendationen: 500 euro

Exakt vilka summor Förlaget betalar sina författare kan Rahka inte gå in på. Något slags uppfattning kan man få av Författareföreningens mall för bokkontrakt, som finns tillgängligt på webben:

”Författararvodet utgör 22 procent av förlagets försäljningsintäkter exklusive moms (nettointäkt). När fler än 3 000 exemplar har sålts höjs författararvodet till 24 procent exklusive moms för de överstigande exemplaren. Som ett garantiförskott på författararvodet erläggs ett arvode som utgör arvodet för 1/2 av den första upplagan när detta avtal undertecknas, dock lägst en garantisumma om 500 euro.”

Nu vet vi inte till vilken del förlagen följer modellen – dylika modeller brukar ofta vara ”more guidelines than actual rules”, för att citera en känd sjörövarfilm. Men om man ponerar att en nyutgiven roman brukar kosta ungefär mellan 20 och 35 euro i affären, kan man dra bort 10 procent moms samt återförsäljarens marginal. En kvalificerad gissning är att försäljningsvinsten för förlagens del då ligger på kring 10 till 20 euro per bok, varav knappt en fjärdedel går till författaren, det vill säga författaren skulle då få mellan 2 och 5 euro per såld bok, eller minst ett förskott på 500 euro. En mindre känd författare eller poet kommer ofta inte ens över förskottssumman, vilket skulle betyda att ett arbete som pågått ibland i flera år, får en ekonomisk utdelning på 500 euro. Och då talar vi om situationer där Författareföreningens rekommendationer följs.

Marknaden kan inte läsa

– Författare arbetar i regel kanske två år på en bok, eller som i till exempel Johanna Holmströms fall med Själarnas ö, i fem år. Och under den tiden måste de ju försörja sig på något sätt, säger Rahka.

I praktiken handlar det alltså om stipendier och övriga stöd, men också om annat arbete vid sidan av författarskapet – ibland skrivande arbete, ibland något annat. Med marginaler som dessa är det förstås omöjligt att tillämpa ett krasst ekonomiskt tänkande på bokutgivning i allmänhet – för att inte tala om finlandssvensk bokutgivning. Om förlag endast skulle ge ut böcker som ger författare en vettig inkomst att leva på skulle det helt enkelt inte ges ut några böcker på svenska i Finland.

– Att marknaden på något sätt skulle diktera vad som ges ut eller vad som är bra litteratur är en helt omöjlig tanke.

Det gäller inte bara ekonomi, säger Rahka, utan också litterär kvalitet och aktualitet. Med marknadstänk är det omöjligt att ha en framförhållning på fem år för en bok – marknaden kan helt enkelt inte se så långt in i framtiden. Som exempel tar han Saska och Laura Saarikoskis bok om Donald Trump. Ingen trodde att han skulle bli president då arbetet med boken inleddes, men författarna gick på en magkänsla, som visade sig slå rätt.

– Och om man tänker på kvalitet, så kan ju marknaden bara säga vad som anses vara en bra bok för tillfället. Går man efter det, så sker det ingen utveckling av den litterära kvaliteten. Skrivandet och den konstnärliga processen handlar ju om att ta sig utanför de existerande gränserna. Och som jag sa tidigare: mindre kända författare måste arbeta sig framåt. Deras första böcker säljer sällan speciellt mycket, och de är inte alltid heller kvalitativt så bra som de kunde vara. Ofta behöver författare några böcker under bältet för att hitta sin röst och sitt sätt att skriva – och det är böcker som måste ges ut.

Janne Wass