Etikettarkiv: Arbete

Dags att spola medelklassen?

Tack vare de tidigare Ny Tid-chefredaktörerna Fredrik Sonck och Nora Hämäläinen har den borgerliga draken Hufvudstadsbladets kultursidor blivit ett av Svenskfinlands intressantaste forum för klassdiskussion. Hbl har flera gånger lyft fram klassfrågan, ofta insiktsfullt, och bidragit till ett välkommet samtal kring klassens betydelse i Finland och det moderna västerländska samhället. En eloge ska också gå till forskargruppen vid Åbo Akademi som för tillfället arbetar med forskningsprojektet Klasskamp på svenska i Finland.

Det som slagit mig då jag tagit del av dessa och andra diskussioner om klass och arbete är hur sällan vi i dag hör någon tala om ”arbetarklass”, än mindre själva identifiera sig som arbetarklass. ”Prekariatet” är i stället ett ord som används som identitetsmarkör. Det är ett på många sätt bra och användbart nyord, som beskriver verkligheten för en växande del av arbetskraften.

Prekariatet är också ett behändigt ord därför att det beskriver en omständighet snarare än en tillhörighet. Det går bra att höra till prekariatet utan att beskriva sig själv som arbetarklass. ”Behändigt”, därför att det i dag finns en avoghet mot ordet arbetarklass. Det luktar kommunism och dogmatism, det smakar klasskamp och revolution i ett avseende som många arbetstagare i dag ställer sig främmande till. Mycket hellre tillhör en medelklassen. ”We’re all middle-class now”, sa Labour-veteranen John Prescott 1997, under Tony Blairs, Bill Clintons och Paavo Lipponens era, en tid då gränsen mellan socialdemokratin och nyliberalismen var så eterisk att den hotade att helt upplösas om en så mycket som blåste på den. ”Arbetarklass”, ”socialism” och ”marxism” var begrepp som städades bort ur den socialdemokratiska vokabulären som anakronistiska och lite pinsamma.

Sonck har gjort ett tappert försök att ringa in den moderna arbetarklassen genom att binda den till kapital: den som sitter på besparingar på över hundratusen euro kunde enligt Sonck räkna sig till medelklassen, medan de som ligger under den gränsen skulle tillhöra arbetarklassen. Det är en pragmatisk, men knappast särdeles hjälpsam indelning, eftersom den undviker de strukturella klassificeringarna.

Medelklassen är egentligen något av en nyliberal konstruktion som effektivt har styrt bort en ansenlig andel av befolkningen från det politiska deltagandet, om vi med politik avser grundläggande förändringar i samhället, snarare än åtgärdande av specifika frågor. Medelklass signalerar en viss bekvämlighet, ett tillstånd av uppnått välstånd och en viss sofistikering och civilisation, i kontrast till en nidbild av en mindre bildad arbetarklass. Ur ett marxistiskt perspektiv är den här utvecklingen problematisk, eftersom det är svårt att få till stånd en samhällsomvälvning ur en självpåtagen tillfredsställdhetsnorm.

På samma sätt som ekologisk konsumtionskultur står i vägen för politiska lösningar på klimatproblemet, blir begreppet medelklass ett hinder för en arbetande befolkning att förbättra sina liv. Kanske vore det bättre att spola hela begreppet medelklass?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Prekariatets nya fanbärare

Arbetsvägrarförbundet kräver mindre arbete och mera pengar åt alla. Varför väcker det så starka motreaktioner?

Två händelser i slutet av år 2017 ledde till grundandet av Arbetsvägrarförbundet.

I oktober gav författaren Ossi Nyman upphov till massiv offentlig indignation, efter att han i en intervju med Helsingin Sanomat berättade att han undviker arbete och taktikerar till sig bidrag. TE-byrån inledde en utredning och hotade med att slopa Nymans bidrag.

Under samma tider drev regeringen igenom sin aktiveringsmodell, som möttes av stort motstånd och resulterade i ett medborgarinitiativ och en FFC-organiserad politisk strejk.

I början av året grundades Arbetsvägrarförbundet, som nu består av ett tjugotal personer. Förbundet ser FFC:s strävan efter full sysselsättning både som omöjlig och icke-önskvärd, och kräver istället minimering av lönearbete och slopandet av arbetslöshetsförmåners krav på motprestationer.

På sin webbsida delar förbundet bland annat med sig av tips på hur man kan undvika karens från arbetskraftsbyråerna, och varnar om arbetets skadeeffekter genom att göra parodi på förebyggande drogupplysning.

Att vägra arbeta är inte ett nytt fenomen. Arbetsvägran har spelat en central roll i samhällsutvecklingen under 1900-talet, bland annat i form av strejker. Redan i slutet av 1800-talet krävde den franska socialisten Paul Lafargue minimering av arbetstiden, och på 1930-talet uppskattade John Maynard Keynes att arbetsveckan kunde förkortas ner till 15 timmar inom hundra år tack vare högre levnadsstandard.

– Automatiseringen får gärna befria oss från arbete, men det förutsätter att det välstånd den producerar fördelas jämnt, säger Eetu Viren, aktiv i förbundet, under en diskussionskväll på Nya Studenthuset.

Sedan arbetarrörelsen för hundra år sedan drev igenom åttatimmarsdagen har produktiviteten ökat mångfaldigt, men arbetsdagens längd har inte minskat. Tvärtom förlängdes den i fjol med sex minuter för de offentligt anställda.

Samtidigt produceras en växande del av mervärdet utanför traditionella arbetsförhållanden. Dels skapas det av automatiserade processer som är under kapitalägarens fullständiga kontroll, dels i vardaglig interaktion mellan människor, vilket storföretag som till exempel Facebook och Google bygger sin affärsmodell på.

– Ny teknologi kommer inte ensam att befria oss från arbete, utan även aktivt vägrande krävs, säger Viren.

Som svar på frågan om hur den basinkomst på 1 400 euro som förbundet kräver ska finansieras, föreslår förbundet på sin webbsida en 99,9 procents skatt på vinster skapade av automatisering, till en början.

Trots det estetiska nytänket låter många teman i Arbetsvägrarförbundets målsättningar bekanta.

För ungefär tio år sedan väckte den så kallade prekariatrörelsen diskussion om arbetslivets förändring och växande osäkerhet. Rörelsen krävde att det mervärde som produceras under allt mer obestämda former skulle fördelas jämnt, och att arbetarna skulle befrias från så kallade ”skitjobb”.

Delar av fackrörelsen och den traditionella vänstern rusade till försvar av lönearbetet, och menade att det inte finns något skitjobb, bara dåliga arbetsvillkor.

– Våra målsättningar är väldigt liknande, men till exempel miljöfrågor är mycket mera centrala nu än för tio år sedan, vilket vi tar i beaktande, säger Johannes Ekholm, aktiv i förbundet.

Minskning av arbete bör tas med som en del av den internationella strategin för att bekämpa klimatförändringen, skriver förbundet i sin programförklaring.

– Jag ser också vår politisering av begreppet arbete som en tydligt feministisk fråga, säger Mia Haglund, aktiv i förbundet.

– Tidigare har det funnits skilda diskussioner, men vi vill föra dem samman.

Många av de teman som prekariatrörelsen lyfte upp i diskussionen har sedermera förts in på partipolitisk nivå, till exempel diskussionen om basinkomst. Enligt Arbetsvägrarförbundet drivs dessa frågor nu väldigt starkt av högern.

– Det som prekariatrörelsen menade med basinkomst har urvattnats totalt och istället blivit en teknokratisk fråga. Det vi gör nu är att på ett nytt sätt bli ägare över diskussionen. Basinkomst för oss handlar om frigörelse från lönearbete, om att ha tid till annat och verktyg att använda mot arbetsgivaren, säger Haglund.

För att skapa nya öppningar till diskussion använder sig förbundet av humor och satir, utan att ändå förlöjliga själva saken.

Exempelvis besökte förbundets ”konsultföretag” TKL Consulting i februari Kampens TE-byrå i Helsingfors utrustade med våfflor, ballonger och blädderblock. I en presentation (som kan ses på Youtube) rekommenderar de svartklädda konsulterna att skuldbeläggning och moraliserandet av arbetslösa bör upphöra omedelbart.

– Vi talar tillbaka till institutioner på samma sätt som de talar till oss för att synliggöra att det inte handlar om några oföränderliga system. Att vi exempelvis hotar med karens mot arbetsgivare är en slags parodi på hur absurt det vi blir utsatta för är, säger Ekholm.

Besöket hos TE-byrån resulterade i stor mediesynlighet, som kulminerade i Ekholms uppträdande i MTV3-programmet Huomenta Suomi.

– Skapar ni med samma någon sedelpress som möjliggör allt detta? frågar programledaren Nina Rahkola  genast i början av diskussionen.

– Det där är på sätt och vis en dum fråga. Det finns nog jättemycket pengar i världen (…) frågan är hur de fördelas, svarar Ekholm.

Så gott som varje fråga som ställs till Ekholm under resten av diskussionen handlar ändå om samma sak: varifrån pengarna kommer.

Finns det en risk att förbundets målsättningar är för svårtillgängliga, att de hamnar i skymundan bakom den polemiska retoriken?

– Nästan alla feedback vi har fått via mejl har varit positiv, och den kommer just från de som är utsatta för aktiveringspolitiken, säger Ekholm.

– Jag trodde inte själv att vi skulle få så mycket uppmärksamhet, men samtidigt tyder det på att det finns behov för det vi gör, säger Haglund.

– Det nuvarande politiska systemet tvingar oss att tävla mot varandra. Vi vill bryta ner motsättningen mellan arbetare och arbetslösa, och skapa gemensamt utrymme, säger Haglund.

TEXT & FOTO Elis Karell

Då kvinnorna tog på sig byxorna

Maktordningen rubbades fullständigt i de konservativa vita kretsarna då pigor och kvinnliga fabriksarbetare reste sig till väpnad kamp.

En av de positiva aspekterna av årets uppmärksammande av inbördeskriget är att det uppstått en bred diskussion om kvinnornas roll och öde under och efter kriget. Framför allt har det i både böcker, tidningsartiklar och teaterpjäser lyfts upp hur brutalt röda kvinnor behandlades av de vita segrarna, både på fältet och i fånglägren. Man har beräknat att kring 700 röda kvinnor dödades i strid, avrättades, dog i fångläger eller ”försvann” under och efter kriget. Totalt uppskattas mellan 1 400 och 2 000 kvinnor ha varit officiellt avlönade av de röda, och kring 5 500 kvinnor åtalades efter kriget som delaktiga i den röda verksamheten.

Bland många vita i kriget fanns ett intensivt hat mot de röda, må det sedan ha berott på ett allmänt klasshat, ideologiska bevekelsegrunder, emotionella reaktioner i krigets hetta eller ett hat som piskats upp med hjälp av propaganda, lögner eller missvisande information om till exempel de rödas inställning till självständigheten och Rysslands inblandning i kriget.

De kvinnliga röda gardena som uppstod i februari 1918 hade en klar jämställdhetsprägel: till skillnad från hela resten av samhället fick kvinnor i röda garden samma lön som männen. Också till stil och utseende bröt rödgardister mot normen, välkänt är att många valde att bära byxor. Det är svårt för en person i dag att förstå hur revolutionärt detta var, men byxan var en maktsymbol. Det är ingen slump att bestämda kvinnor sedan åtminstone 1600-talet har sagts ”bära byxorna i förhållandet”. Vissa radikala kvinnor lät klippa åt sig pannlugg, vilket ansågs vulgärt, och bära skärmmössa, ytterligare ett helt manligt attribut.

Ännu under den andra hälften av 1800-talet motsatte sig till exempel vår nationalfilosof J.V. Snellman å det kraftigaste att kvinnor skulle agera självständigt eller, gud förbjude, ta del av politik och samhällsdiskussion: ”Kvinnans åtråvärdhet baserar sig i grunden på att hon behöver trygghet och ber om beskydd av mannen. Mannen skulle aldrig kunna älska en självständig kvinna som är trygg i sig själv, redan av den enkla orsaken att en sådan kvinna aldrig skulle be om hans beskydd”.

Hatet mot kvinnogarden hade en klassdimension. Framfusiga kvinnor inom överklassen, som Minna Canth, Lucina Hagman eller Tekla Hultin kunde man på något sätt fördra, men då flicksnärtor från fabriksgolvet, kokerskor, pigor och tjänarinnor började sätta sig upp mot borgerligheten, var måttet rågat. Och det var just dessa kvinnor som de röda kvinnogardena bestod av, mestadels under 20-åriga arbetarklasskvinnor, i många fall ännu blott tonåriga flickor.

”Håll rasen ren”

Vid tidpunkten florerade tankar om ”socialdarwinistisk” eugenik. Många av kvinnorna som avrättades föll offer för tanken om att ”rasen” måste renas från olämpliga och undermåliga exemplar, och enligt vita eugenikförespråkare fanns knappast en mer vämjelig mutation än en kvinnlig rödgardist. Också välkända personer kunde i offentligheten avge fradgande vredesfyllda utsagor om de röda kvinnor som tog till vapen. Ta till exempel författaren Ilmari Kiantos ökända inlägg till tidningen Keskisuomalainen:

”Det har bevisats att i Finlands medborgarkrig är rödgardisterna rovdjur, många av deras kvinnor varghyndor. Honvargen föder ungar som blir till motståndare i all evig framtid. Är det inte galenskap att låta bli att skjuta vilddjur som ansätter oss?”

I slutet av kriget uppmanade rashygienikern Martti Pihkala de vita myndigheterna att ”eliminera” alla fabriksarbetande kvinnor, och övriga omoraliska kvinnor, med kort hår, så att den finländska rasen skulle hållas ren.

Väl dokumenterat

I diskussionen om behandlingen av de röda kvinnorna i kriget får man lätt uppfattningen av att det är något som inte varit känt tidigare. Måhända är det inte något som de som stod på den vita sidan gärna stoltserade med efter kriget, men inom forskningen kring kriget och inom den röda historieskrivningen har övergreppen mot de röda kvinnorna varit välkända. Till exempel i Sylvi-Kyllikki Kilpis bok Suomen työläisnaisliikkeen historia finns uppgifter som kommer överraskande nära den konsensus man i dag har om antalet avrättade kvinnor. Kilpi skriver också om den ökända massavrättningen av kring 200 kvinnor i fånglägret i Hennala utanför Lahtis, och om Sofia Hjulgren, riksdagsledamot från Joutseno, som hörde till dem som avrättades. I tidningen Työläisnainen skriver man efter kriget om Hjulgrens tragedi, att vare sig Sofia eller hennes man Antton, som sattes i fångläger, aktivt hade sökt sig till den väpnade kampen, utan endast sökte skydd bland rödgardisterna då de blivit trakasserade av de vita. Tiina Lintunen har i sin forskning lagt märke till ironin i att de allra flesta kvinnor som avrättades antagligen hade fått mycket lindriga straff i rätten. När de ställts inför rätta, konstaterades för det mesta att kvinnornas delaktighet i kriget varit relativt liten: det vanliga straffet var kring 2–3 års villkorligt fängelse.

Burlesk propaganda

Men visst kunde också den röda sidan utnyttja kvinnorna i sin propaganda. I Työmies användes de kvinnliga rödgardisterna helt sonika till krigshetsande. Irmari Rantamalas text är sett med dagens ögon snarast burlesk, då han skriver om hur synen av ”raska arbetarjäntor med geväret på axeln får ögonen att tåras av stolthet”, och att ”de förtappade och sjuka arbetarmän” som sviker sin klass genom att inte ta till vapen borde ta modell av ”arbetarjäntorna som med friskt humör bär gevär”.

Intressant i sammanhanget är att Socialdemokratiska kvinnoförbundet, som då samlade hela vänsterrörelsens kvinnosaksaktiva, höll en strikt pacifistisk linje och avrådde kvinnor från att delta i kriget. För kvinnorna i krigets skugga var livet för det mesta mer som Anna Uskali beskrev det i sina brev från 1952. Uskali födde under kriget i Raumo sitt sjätte barn. Som havande hade hon inte kunnat fly de vitas ankomst i krigets slutskede, och strax efter födseln meddelade hennes man att de vita nu hade intagit staden: ”Han förklarade att om jag nu ger mig av på flykt, så dör jag på vägen. Om jag blir hemma, så kan de döda mig, eller åtminstone köra ut mig ur fabrikens lägenhet. Han föreslog att han skulle skjuta mig och barnen och till sist sig själv.”

Janne Wass

Att få sin röst hörd

Jesper Karlsson
Jesper Karlsson.
I sin kolumn i Hufvudstadsbladet 25.3 kritiserar journalisten Geo Stenius den mediala storm som har uppstått kring filmregissören Aku Louhimies, efter att hans arbetsmetoder offentligt blivit kraftigt ifrågasatta av ett flertal skådespelare. Stenius efterlyser ett ”journalistiskt ansvar”, och påminner oss om hur det gick för Stockholms Stadsteaters skandalomsusade chef Benny Fredriksson som begick självmord för några veckor sedan. Stenius förargar sig framför allt över den stora uppståndelsen i nyhetspressen som uthängningen har lett till, och påpekar att sådana fall borde behandlas inom ”arbetsgemenskapens egna hierarkier”.

Stenius sällar sig därmed till ett flertal andra röster i media och på Facebook som anser att dessa problem ska behandlas internt, på arbetsplatsen eller, om situationen så kräver, i domstol. Men vad både Stenius och övriga debattörer verkar oförmögna att inse är hur utsatta och ensamma dessa arbetstagare är. Var och en som har jobbat inom ett film- eller teaterprojekt vet hur osäkra arbetsförhållandena är, hur oklara hierarkierna kan vara. Det finns sällan någon etablerad ”arbetsgemenskap” att ty sig till. De egentliga arbetsgivarna, producenterna eller projektledarna, är bara i undantagsfall närvarande i själva arbetet. Att utse en förtroendeman är lönlöst om inte denna person är tillgänglig eller har allas förtroende. Somliga arbetar bara några dagar, andra några månader, men allting sker i stunden, och då är det vanligen regissören som är maktfullkomlig. Den ohyggligt intensiva process som det innebär att skapa ett verk av kulturell eller konstnärlig betydelse kräver både tilltro och hängivenhet av en mängd frilansare som alla känner sig både priviligierade och utbytbara samtidigt. I detta sammanhang är det nästan omöjligt för någon att ställa sig på tvären, att ifrågasätta ett beteende som kanske inte ens i stunden uppfattas för vad det är. Ofta är det just i eftertankens kranka blekhet som orättvisorna börjar synas klart. Och då är det för sent.

Det finns en aspekt av denna problematik som redan nu kan skönjas också utanför våra små kulturkretsar. I takt med att de fasta arbetsplatserna minskar, att allt fler av oss ska se oss själva som frilansare, som enskilda företagare som “säljer vårt kunnande”, blir vi alla så småningom lika utsatta som de skådespelare som nu har uttalat sig om orättvisorna. Vem skyddar prekariatet från maktfullkomliga bolagsdirektörer och småsinta avdelningschefer? Vem ska en frilansare vända sig till i en arbetsmiljö där var och en är utbytbar? Snart finns bara den offentliga debatten kvar som något slags trygghet. Kanske det bara är genom att skrika högt som vi kan få upprättelse.

Mobbning är inte brottsligt. Dåligt ledarskap är inte brottsligt. Så några juridiska åtgärder är egentligen inte möjliga. Och ofta är produktionsbolagen beredda att försvara processen med alla medel. Det handlar trots allt om tusentals, om inte miljoner euro som har investerats, hundratals arbetskontrakt i vågskålen. Så vad återstår för den som blivit orättvist behandlad? För dem som ser de systematiska övertrampen? Mönstret framträder långsamt, och till slut måste ju någon tala ut.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg rannsakade sig själv efter Fredrikssons självmord. Men hon konstaterade samtidigt att tidningen bara rapporterade det som sades, och att ingen ville uttala sig positivt om Fredriksson. Det var ingen som ville försvara honom i dagspressen. Och det är ju begripligt, när debatten är som värst är det sällan klokt att sticka ut hakan. Men vilka krav kan vi då ställa på dagspressen, speciellt då vi själva slukar varenda artikel som publiceras om ämnet? Jag antar att vi får den press vi förtjänar.

Jesper Karlsson
är kulturproducent

Ett (o)vanligt enkelt liv

Tänk dig något som verkar provocerande för de flesta idag. Någonting som bryter mot våra oskrivna regler. Jag tänker på två saker. Den första är att inte lönejobba. Åtminstone om du är i arbetsför ålder och inte har några psykiska eller fysiska hinder (fast i många fall, även om du har det). Det andra är att inte välja. Det vill säga att inte förverkliga sig. Att inte sträva efter självförbättring. Att vara nöjd där man är, med den man är.

Huvudpersonen i Elin Willows debutroman Inlandet jobbar visserligen. Hon tar ett jobb i den lilla ortens livsmedelsbutik. Men det enda valet hon egentligen gör är att stanna kvar på orten, Platsen kallad, dit hon flyttat med sin pojkvän. En relation som tar slut innan de hunnit fram med flyttlasset. Om det ens kan kallas ett val, eller om det bara blir så. Hon hyr ett rum i Monas villa och inrättar sig tillräckligt. Det är för de flesta obegripligt, eftersom hennes enda anledning att först flytta dit ‒ pojkvännen ‒ är uträknad. Platsen är ingenstans man flyttar till. Alla andra som bor där har alltid bott där.

Hon lever där som den utböling hon är. Skaffar sig enkla vanor. Börjar sakteliga ge sig ut i den omgivande naturen. Men det gäller att ha det förberedda försvarstalet redo, för närsomhelst kan frågorna komma: Varför? Vad gör du här?

Hon håller sig mest för sig själv. Köper godis på fredagskvällarna och ser på tv-deckare. Hon följer med en kollega till utestället, kallat Hotellet, om lördagarna, men interagerar måttligt. Det verkar inte som om hon är intresserad av att komma någon annan nära. Kanske vill hon vara ensam. Hon undviker att tänka efter, undviker att ifrågasätta.

Det finns också något undvikande i bokens form. Berättandet hoppar i tiden mellan de korta kapitlen, ibland mitt i kapitlet. Det skapar en känsla av att tiden bara rinner undan, att dagarna går oräknade. Det spelar ingen roll om det är dagen efter uppbrottet med pojkvännen eller en torsdag året därpå. Greppet medför att romanen ibland blir något repeterande, men tidshoppen fungerar. Den stillastående stämningen gifter sig väl med romanens tysta omgivningar, skogen som står där oavsett årstid. Det blir rent av meditativ läsning.

Elin Willows har skrivit en iakttagande bok, en skildring av en betraktare. Hon gör skarpa iakttagelser av den lilla orten och av personerna där, utan att vara närgången. Det är enkelt och kristallklart beskrivet. Huvudpersonerna betraktar de rådande koderna och avvikelserna från dem. Som att det säkraste tecknet på att någon kommer att flytta från Platsen är att hen väljer att sticka ut från mängden, genom att färga håret svart till exempel.

Jag frågar mig om det – hårdraget – är så stor skillnad på där och här i min egen, mellanstora stad. För även i en stad går man snart i sina invanda spår. Till jobbet, hem från jobbet, somnar i soffan, beger sig till ”Hotellet” på lördagarna. Kanske är skillnaden bara att det finns fler Hotell att välja på i den större staden. Valmöjligheterna ligger där som ett smörgåsbord, nutidens stora dröm och stora myt, men man väljer ändå samma som förra gången, det vill säga tryggheten. Det finns något i Willows roman som fångar nutidens dolda leda, bortom den där perfekt sprudlande tillvaron som till stor del finns på sociala media. Vardagen. Den största delen av livet.

Slutligen kommer jag på mig själv med att längta in i den där skogen, bort från självförverkligandet. Jag undrar om det inte vore höjden av avkoppling: att slippa välja och tvingas acceptera det som finns att tillgå. Åtminstone för en tid.

Text Elin Rosén
Foto Frank A. Unger

Elin Willows: Inlandet.
Förlaget, 2018.