Etikettarkiv: Arbete

Om paradoxerna i konstens värld

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar, skriver konstkritikern Leena Kuumola i sin uppgörelse med dagens konstsyn. 

Förundran är något av det mest oumbärliga för ett meningsfullt liv. Förmågan att uppmärksamma också det som annars lätt passerar obemärkt kan inte överskattas. Att stilla observera är förutom djupt tillfredsställande även behövligt för att undfly vanan och komma till insikt. Till synes små upptäckter skapar en grund ur vilken allt annat organiskt växer fram. Att acceptera slump och osäkerhet som en naturlig del av varat tyder på styrka och ihärdighet som båda behövs i konstnärligt skapande. Betydande konst uppstår med största sannolikhet i marginalen där det finns rum och förutsättningar för oberoende. Där ligger fokus på observation, eftertanke och upptäcktsglädje i stället för materiella framgångar. Marginalen har dock trängts undan i en tid där förtingligande, ytliga föreställningar och strävan efter ekonomisk vinning till stor del har ersatt den konstnärliga dialogen. På senare tid har även konstinstitutioner och kommersiella gallerier tvingats inse vikten av oberoende och visa intresse för fenomen bortom den etablerade konstscenen. Det har lett till paradoxer, till exempel när den till sitt ursprung oberoende och mot etablissemanget kritiska gatukonsten fann sin väg till salongerna och blev en allmän trend. En radikal gest förlorade sitt innehåll och blev till stora delar ointressant konst i en kontext som elementärt hör till det mål protesten riktats mot.

Med andra ord utgör konstens domäner tyvärr inget undantag i det mörker som under de senaste åren i allt större grad har brett ut sig. En outtröttlig entusiasm för nytta, vinst och konsumtion får allt mer absurda former som inte heller konsten besparats. Det råder ett slags storhetsvansinne och arrogant tanklöshet som uppstått ur ett sällan skådat välstånd i västliga samhällen, även i nordiska länder, där man dessutom lever under trygga omständigheter.

Marknadspratet har undan för undan slugt smugit sig in i konsten, i början som ironi och satir. På institutioner troddes det länge att termer och begrepp från näringslivet utan följder skulle kunna införlivas i konstsammanhang som ett slags formellt bevis för trovärdighet. Museer och andra konstinstitutioner är ivriga att ge prov på sin samhällsduglighet och försäkra sin förmåga att möta verkligheten såsom den ter sig ur byråkratins och makthavares perspektiv. Det man inte räknade med var att termer och begrepp inte uppstår ur tomma intet, i kölvattnet följer även ett annat sätt tänka.

Det har resulterat i en cynism som inte längre begränsar sig till konstmarknadens yttre former. Konst har i likhet med det mesta i samhället börjat likna en produkt som ses i relation till konsumtion. I en iver att tilltala massorna har konstens autonomi frivilligt övergetts. Reflektion och förundran inför ett konstverk skall det i dagens effektiva och snabba samhälle inte slösas tid på, allt skall vara omedelbart och lättförståeligt. Att tänka är elitistiskt och tyder dessutom på ett skrämmande behov av avskildhet, tvärtemot den långvariga trenden av det kollektiva. Konst skall inte gå att urskilja ur det vardagliga livet, ur reklamens och populärkulturens värld. Den skall vara igenkännbar och lätt att ta del av, som en harmlös och anpasslig spegelbild av den verklighet vi omges av. I praktiken innebär det premisser fullkomligt motsatta de tidigare. Vardagen och dess fenomen är inte att förakta som utgångspunkt för konsten, tvärtom utgör de en angelägen grund för försök att förstå samtiden. Dilemmat uppstår ur den skyndsamhet som i många fall går före eftertanken. Att utan en tillstymmelse till ett analytiskt sätt att förhålla sig, förflytta fenomen från en kontext till en annan är innehållslös populism, för att bli konst skall det redan bekanta och närvarande visas ur alternativa, oväntade perspektiv. Ett av många exempel på obetänksamhet utgörs av de oräkneliga konstverk som sågs under de första tiderna av den oväntade flyktingströmmen på färd mot Europa. Det vanligaste medlet blev flytvästar, bekanta från alla nyhetssändningar. De orangefärgade västarna var ett igenkännbart element som redan blivit en symbol för en bestämd period av kaos och mänskligt nöd. Att förflytta de konkreta flytvästarna från skådeplatserna till konstsammanhang blev en ihålig gest som endast upprepade nyhetsstoffet som sådant i en annan kontext. Var fanns tanken?

Enligt marknadens logik skall produkterna erbjuda svar på efterfrågan. Många museer liknar i dag nöjesparker där publiken bjuds in för att i stora skaror finna sin egen kreativitet. I stället för reflektion över det konstnärliga uttrycket uppmuntras publiken till varierande slags pyssel för att sedan ägna sig åt digitala självporträtt. Uppstår frågan om inte konstpubliken kraftigt undervärderas. Till följd av en simpel banalisering berövas publiken den stimulans och glädje som en stillsam begrundan kan skänka. Den berövas också spänningen av den oväntade insiktens tillblivelse, den oförklarliga magin och mycket annat. På museerna uppmuntras inte den självständiga tanken eller upplevelsen, snarare tvärtom. De utställda verkens natur har ofta på förhand fastställts och står att läsa i en detaljerad tolkning intill respektive verk. Konst- och kulturhistorisk realia har genom tiderna hört till museernas uppgifter men tolkning är någonting helt annat och skall lämnas till betraktaren. Utan möjlighet att ur egna utgångspunkter uppleva och tolka reduceras konstupplevelsen till en förutbestämd och därmed ointressant mekanisk upplevelse utan mening.

Men vad är att förvänta sig av en konstvärld som länge böjt sig i djup vördnad inför sina auktoriteter? Mot förmodan är inte dessa konstnärer utan hör till en fåfäng, svällande skara kuratorer och annat konstfolk bortom själva skapandet. Med ett osvikligt självtroende ser de i sämsta fall konsten som ett slags råämne i behov av förädling. Den genomförs bland annat genom ansträngda koncept som konstnärer med sina verk skall illustrera, och ändlösa texter där innehållet ofta förblir höljt i dunkel. De hierarkiska skikten blir sålunda allt fler och perspektivet förvrängs då konstnärer i likhet med publiken tvingas underordna sig de yttre skikten.

Detta slags förskjutningar är beklagliga men inte ovanliga i en tid som utmärks av tankens frånvaro och begrepp tömda på innehåll. Primitiva slagord och tomma fraser blir i snabb takt dominerande normer som accepteras och upprepas utan några som helst invändningar. I kapitalistiska urbana samhällen råder en illusion om valfrihet samtidigt som penningens och konsumtionens dolda strukturer med järngrepp styr människornas beteende. Liknande illusioner konstrueras oupphörligen å konstmarknadens bedrägliga vägnar.

Konstnärer utbildas i ett oförsvarligt stort antal. Då Konstuniversitetet efter en lång tids planering genom sammanslagningen av Bildkonstakademin, Teaterhögskolan och Sibeliusakademin blev till i januari 2013, väckte de inledande festtalen en vag oro. Paralleller till penningmarknaden gjorde sig påminda i uttryck där tillväxt och det stora formatets gynnsamma verkan lovordades. Helt förenligt med tidens förakt för det originella, eftertänksamma och personliga föresatte man sig att framför allt följa internationella influenser. Intima och kvalificerade universitet med konstnärligt tänkande i fokus, transformerades till oöverskådlig fantasiindustri driven av tankar på ekonomi, internationell karriär och materiella förväntningar. För Bildkonstakademins del innebar de nya idealen en kaotisk förvandlingsprocess med det internationella konstetablissemanget som förebild. En utländsk kurator utan konstnärsbakgrund skulle transformera akademins utställningsverksamhet till en ”experimentell” arena för gästande internationella kuratorer och etablerade konstnärer. Det experimentella fick sålunda en ny definition: att eliminera innehållet och ersätta det med form. Med andra ord skulle tanken på den fria konsten vara ett minne blott och framgångsidealet basera sig på imitation av ”stjärnmaterialet” och deras karriärer. I stället för att försvara konstens, akademins och elevernas integritet och bjuda motstånd mot konstmarknadens omåttliga och kommersiella begär valde man att helt kapitulera inför dem. Det mest absurda skeendet blev lyckligtvis relativt kortvarigt men belyste på ett konkret sätt konstutbildningens sårbarhet. Att samla intryck och kunskap är förutom att byta tankar och söka sitt eget uttryck det mest essentiella för en blivande konstnär. Därför är det fullkomligt förödande att i stället för kritiskt och självständigt tänkande förmedla färdigt definierade mål som dessutom inte handlar om innehåll utan om de ihåliga formerna. Då berövas de blivande konstnärerna också rätten och möjligheten till fel, misstag och mångsidiga experiment som förutan ingen utveckling sker.

Hänförelsen inför det internationella är en segsliten företeelse som endast överträffas av förslagna karriäristers pretentioner och dyrkan av materiell framgång. Även det tomma nonsenspratet tycks få ett ytterligare skimmer när det inte förs på ens eget språk. Det har lett till att de särdrag som utgör kärnan i varje kultur håller på att gå förlorade i den globaliserade världen. De har förbytts mot en populistisk massrörelse med strävan efter en universell intighet. Så är det även i konstvärlden. Koder, mönster och trender förs blixtsnabbt världen över, konstens salonger och det konstnärliga uttrycket är förvillande lika på alla håll, alltifrån nordiska städer till Teheran eller Bangkok. Överallt trängs också kuratorer i färd med att föra vidare tanken på konformitet för att kunna berättiga sin existens. Uppstår frågan om var de skulle finnas om inte konstnärerna fanns.

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar. Den ena utmärks av konstmarknaden som domineras av materiellt värde och flärd. Inom den är konsten mätbar i termer av ekonomi, karriärer, positioner och internationell synlighet. Den andra världen innebär en skenbar demokrati som upprätthålls med hjälp av falska förespeglingar. Med andra ord med olika slags spektakel och pyssel där alla tillsammans i ständig rörelse skall känna sig kreativa. Till den här världen hör även de terapeutiska och läkande uppgifter konsten har börjat beläggas med.

Någonstans djupt under och utom räckhåll för dessa ytterligheter befinner sig den konstvärld som fokuserar på innehåll och där det fria och oberoende finns i centrum. Där, bortom trender och uppgifter utifrån, finns förundran och begrundan, observationer och upptäcktsglädje. Där har man förmågan att stanna upp, lyssna och se utan att ängslas för tystnaden. Där drivs man av en passion för att uttrycka, man har någonting att säga och en förmåga att göra det. I den världen får också mångfalden och den öppna dialogen existera. Den världen lämnas i fred av medierna och marknaderna då det odefinierbara inte kan mätas eller beräknas och således inte heller kan användas som medel. Det betyder integritet som förutan vare sig människan eller konsten kan överleva.

Leena Kuumola

Byggarbetarens dröm

En sällskapssjuk ”doonare” – byggarbetare för er vattusvenskar – hälsar oss välkommen i sitt hem, där han lever mitt i renoveringens undantagstillstånd bland battingar och köksskåp, verktyg och damm: pjäsen spelas i ett konstverk av bildkonstnären Mika Helin. Och doonaren (spelad av Jan Korander) verkar inte har någon större lust att slutföra arbetet.

Ett lite nervöst småprat med publiken leder snart in på en svårmodig bekännelse om mannens mångåriga äktenskap, som under åren av småaktigheter och envishet puffats allt längre upp på blindskären. Hemmet det bor i har de valt ut tillsammans och det skulle bli deras drömhus, men med tiden blir det bara en väldig börda då livets rytm och innehåll dikteras av vad som behöver renoveras på kåken. Husets krav dikterar när de kan resa, när de måste arbeta och hur mycket.

Där sitter det äkta paret slut i ett förhållande som gått stadigt på grund, och har inget kvar utom ständigt bråk, gräl och verbalt krypskytte tills förhållandet slutligen, då drömkaklen från Italien ska upp på köksväggen, når den kritiska punkten då allting rämnar. Detta är berättelsen som vi får höra.

Renoveringsarbete är en mytomspunnen manlig verksamheter, genom arbetet kan en karl uppnå ett meditativt tillstånd som ger honom tillgång till de känslor som annars ligger oåtkomliga för honom. Det är som att bada bastu eller stirra in i en brasa, och under arbetet konstrueras inte bara hemmet eller sommarvillan, utan hela identiteter och samhällen. Föreställningen, med texter av Peter Lüttge och Jan Korander bearbetade av arbetsgruppen, skapar en fragmenterad berättelse som dyker huvudstupa in i den här byggsymboliken.

Mannen har tagit ett jobb på en byggarbetsplats. Ett bostadshus i flera våningar är i behov av en fasadrenovering, sprickorna mellan teglen ska bort, förklarar arbetsgivaren eller var det arbetsgivarens arbetsgivare, och det är viktigt att de nedre teglen sitter rakt, men de teglen som sitter högre upp på väggen är det inte så noga med för folk ser ju inte dit upp. Och då mannen kommer på jobb är det viktigt att han först tar fram skyliften, så att folk ser att han har kommit på arbete, men efter det är det inte så noga, sedan kan han smyga ner till pannrummet och dricka morgonkaffe och njuta av morgonen. Ordförande för husbolaget är mest noga med hur teglen sitter kring hans eget fönster. Mannen tar jobbet och blir så invecklad i dessa motstridiga förväntningar och krav som kan sägas teckna en bild av hur arbete inte sällan ser ut idag – en väldig vikt läggs vid att verka upptagen och ta betalt för det, medan det egentliga utförandet är sekundärt.

Under denna skildring av arbetet utanför hemmet låter regissören Janne Pellinen föreställningen tidvis spejsa ut i överraskande själslandskap. Då Jan Korander gestaltar Mannen som renoverar med en kännspak karisdialekt blir resultatet en slags magisk realism i Västnyland. Med sitt uttrycksfulla skådespelande lyckas Korander gå vidare från bilden av en karl som sitter fast i sina könsroller – och visst gör han det också – men framför allt trancenderar han den bilden, och visar upp en människa med ett nyansrikt känsloliv och överraskande själsdjup, bråddjup där åskådaren plötsligt störtas ner. Exotiska undervattensfantasier, och bärsärkagångar med motorsåg mot terapirummet. Ljuddesignern Roy Boswell låter hustruns bekännelse ringa i öronen. Det blir en förhöjd, suggestiv vardagsverklighet.

Föreställningen ryggar inte för smärtpunkterna i de gemensamma drömmar som fanns om ett lyckligt liv tillsammans. Och de ögonblick av stillhet som kan nås vid en vacker soluppgång på takåsen, då han önskar att frugan kunde sitta där med honom. Han älskar fortfarande sin hustru, och det är det tragiska i historien.

Pjäsen är ett slags tillståndspjäs, den slutar där den börjar, i samma ödelagda hus och liv. Och visst är det uppfriskande att den inte så mycket beskriver en handling, utan vägen till denna plats – och där slutar vi.

Lasse Garoff

Raksamonologer. Idé: Jan Korander. Text: Peter Lüttge, Jan Korander, arbetsgruppen. Bearbetning, regi: Janne Pellinen. På scen: Jan Korander. Ljud- och ljusdesign: Roy Boswell. Visualisering: Mika Helin. Producent: Kristin Helgaker. Svenska Teatern, Nickenscenen till och med den 4 mars 2017.

Vrede, vemod och värme

Ken Loach går till botten med nyfattigdom och förnedring.

Somliga har försökt avfärda Guldpalmsvinnaren I, Daniel Blake som orealistisk. Tyvärr är den inte det. Daniel (ståuppkomikern Dave Johns) är en 59-årig änkling i Newcastle som drabbats av en hjärtattack. Enligt läkarna är han för sjuk för att jobba, men enlighet myndigheterna är han för frisk för att vara hemma, så han blir utan sjukpenning. För att få bidrag måste han vara en aktiv arbetssökande. Den händige Daniel klarar av allt utom datorer, men det är via dator man förväntas söka jobb och bidrag.

På myndighetskontoret blir Daniel jämt tillrättavisad av en socialsekreterare (Sharon Percy) – tänk Syster Ratched i Gökboet. Men skam den som ger sig. ”De valde fel offer. Jag ger inte upp”, säger han.

På en CV-kurs undervisas den gamle snickaren i konsten att marknadsföra sina färdigheter. Men den som väntar sig att Daniel ska gå och lära sig datorer så att filmen blir en succésaga i stil med Ken Loachs The Angel’s Share gör det förgäves. Inte heller tar den desperate medborgaren till våld som bankrånaren i Aki Kaurismäkis Mannen utan minne.

Samtidigt som Daniel försöker överlista byråkratin med sunt bondförnuft hjälper han en tvåbarnsmor (Hayley Squires) som skickats till Newcastle från sin hemstad London: det är för dyrt för socialen att ha fattiga där. Hålen i det brittiska skyddsnätet är stora. I funktionärernas ögon har människor blivit siffror, i stället för medborgare. I en episod lyckas Daniel med att fylla i ett formulär på internet, men kännetecknande nog glömmer han att kryssa för i paragrafen ”är ni brittisk medborgare?”

Den åttioårige Loach är i toppform och argare än någonsin. Filmen är hans ”j’accuse”-brev till varenda politiker. Charles Dickens skugga anas i bakgrunden. I, Daniel Blake både krossar och vinner våra hjärtan. Bortsett från det politiska patoset finns här en ömsint skildring av vänskap mellan en äldre man och en ung kvinna, lika överraskande som i Johan Klings arbetslöshetsdrama Darling.        

Loach och hans manusförfattare Paul Laverty lyfter fram något så udda i dagens filmkonst som arbete. Daniel är i ekonomiskt trångmål, ändå vägrar han att sälja sina verktyg. Här är yrke inte bara något som är till för att karaktärisera en rollfigur, utan något som faktiskt styr tillvaron.

Tekniskt sett för filmen tankarna till ett TV-drama. En enda skicklig panorering över ett regnigt men storslaget Newcastle påminner om att det ju finns ett annat England än ogästvänliga kontor och sunkiga lägenheter.

Stort hjärta och välvilja i all ära, men i sina tidigare filmer lät Loach och Laverty sina huvudpersoner fundera över sin situation (till exempel i Looking for Eric). Här gör de inte det – en bit jag verkligen saknar. Annars är Loachs Guldpalm – hans andra efter The Wind That Shakes the Barley (2006) – mer än välförtjänt. The Guardian kallar I, Daniel Blake för ett stridsrop för de fördrivna.

Zinaida Lindén

I, Daniel Blake. Regi: Ken Loach.
Manus: Paul Laverty. Foto: Robbie
Ryan. I huvudrollerna: Dave Johns, Hayley Squires, Sharon Percy.
Storbritannien, 2016.

Hostellet

Tina Nyfors
Tina Nyfors.
Jag har haft förmånen att få bo och leva i underbara Wanaka i tre och en halv månad. Och har jobbat på hostell som housekeeper. I klartext betyder det att jag har utvidgat min professionella kompetens till att snabbt byta lakan i sängar, dammsuga och städa badrum. Städa … toaletter. I början kändes toaletterna jobbiga – ska liksom jag verkligen, med all den utbildning jag har? Min hyresvärd sa då det som blev mitt motto: ”Du behöver se det jobbet som ett träningspass, en workout, din fitness exercise”. Den meningen håller jag i minnet då jag far omkring på hostellet; det är medelstort med sängar för 105 personer.

En vanlig dag byter vi lakan i 50 sängar och städar 20 toaletter och fem till tio små kök. Den första dagen guidade hostellmanagern mig genom hur vi bäddar sängarna i sovsalen samt rum med två enkelsängar – en hoprullad handduk kronar verket – och en kollega visade hur badrummen städas. Det är inte som att tvätta handfatet hemma med nagelborste, här går det undan, med trasa och rätt spray blir det skinande blankt. Sedan duschen: gå över alla metallytor och torka bort spåren av vattendropparna, sedan nedre delen av väggarna och golvet. Sist toaletten. Slutligen hänga upp ny badrumsmatta och handhandduk.

Kollegerna kommer från Argentina, USA, Kanada, Slovakien, England, Tyskland, Australien, två från Nya Zeeland. Ett roligt gäng. Bakom receptionen luftar vi dagens situation, om det är många utcheckningar, gäster som smulat en massa nachos på golvet, den stora gruppen som lämnat kvar mat i kylen, någon som smugit in och sovit i en ledig säng. Hör om kollegernas vandringar, dagar i skidbacken eller klättring. Pratar om det politiska läget i Argentina, om vad som händer i Europa, om Brexit och Trump. Övar på den Nya Zeeländska dialekten där pen uttalas pin och fish blir fösh.

I takt med att städandet börjat gå på rutin har tankefokus flyttat till annat. Småpratar med gäster som reser runt världen medan jag byter lakan. En dag ackompanjeras lakansbytandet av gitarrmusik, några gäster sitter och spelar i sin campervan innan de åker. Då jag bär ett lass med byk till tvätten ser jag de omgivande bergen över hustaket. En sån lycka att få vara här! Sätter i en maskin till, säger hej till hostellkatten – i smyg, den får inte komma in i hostellet och ska inte behandlas för vänligt. Och, bonus, hostellet är en närmast outsinlig källa av karaktärer, en guldgruva för att lära sig mer om människor.

Andras reaktioner på det här jobbet har varierat från ”vad spännande, du kommer att träffa så många människor” till ”vilken karriärutveckling”. En sa ”neej, inte städa toaletter, sök ett riktigt jobb” till exempel som försäljare i en järnaffär. En annan kommenterade ”du har examen i miljö- och hållbarhetsvetenskap, vad säger det här dig om din utbildning?”

Sanningen är ändå den att månaderna med att städa och göra lite receptionsjobb på hostellet har varit mycket värdefulla. Jag har fortsatt jobba med kroppen men på ett annat sätt än på ekogårdarna. För en som tidigare mest jobbat på kontor känns det som att fokus flyttats från huvudet (och sittmusklerna) till hjärtat. Och på köpet har jag fått sixpack, typ. Och stor respekt för personer som jobbar med städning.

Och ja, för att återkomma till frågan om jag verkligen ska jobba med städning? Svaret är ja. Varför skulle jag inte göra det? Någon städar toaletterna, någon byter lakanen. Nu är det min tur, för alla gånger någon annan gjort det för mig. Alla kunde med fördel städa under åtminstone några månader av sitt liv, om inte annat så kan det vara ett tillfälle att reflektera kring vad det innebär att vara människa, att vi alla är lika. Det har gett åtminstone mig en tankeställare om i vilken grad en kategoriserar andra och skapar sin egen identitet baserat på jobb.

I skrivande stund har jag två veckor kvar på hostellet – snyft, hur ska jag kunna lämna det – och sedan börjar igen ett nytt kapitel för äventyren i Nya Zeeland.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11.3, 13.5, 4.7 och 19.8 2016.
Foto: Matej Nester

De äckliga barnen

I en trendigt avskalad kontorslokal i Berghäll bollar fyra apatiska konsulter (Edith Holmström, Gogo Idman, Iida Kuningas, Markus Riuttu) marknadsföringsslogans. Work hard, be nice to people. Det här ska föreställa den hippa nya generationen: kragskjortor, pressveck och andra konformistiska attribut har länge sedan rensats bort, istället är det urringade underskjortor, pannluggar och nittiotalsjumpers som gäller. Kreativiteten ska kittlas med hoverboards och spirulinashakes. Inget duger, i huvudet står det stilla. Den enda som uträttar någonting är städaren (Robert Kock) som tvättar fönster och tar hand om krukväxterna. Skådespelarnas ansikten är täckta av gummimasker vilket ger dem ett askgrått knarkarutseende, grundligt uttryckslösa.

Och det är egentligen hela föreställningen. När praktikanten trots inledande entusiasm visar sig vara olämplig för arbetsmarknaden går han lydigt in i kopieringsrummet och tar sig själv av daga, städaren städar upp, och inom kort kommer en ny identisk praktikant in på kontoret och ställs inför den samma mardrömmen att hitta på egna arbetsuppgifter, vad som helst, och lider samma isande brist på idéer. Och går fogligt samma oblida öde till mötes som hans föregångare. När arbetet inte löper blir det meditationspaus, men sökandet efter inre stillhet avbryts av ett nervöst fingrande på telefonerna. Städaren misshandlas (till döds?) av en kravallpolis ute på gatan, ersätts av en identisk städare.

Systemkritik
Wunderkinder, underbarnen, lyder titeln. Den blir ett slags manifest för den ironi som genomsyrar hela föreställningen. De är inte alls några underbarn, utan alldagliga, oinspirerade, fantasilösa, oempatiska, privilegierade och förslavade människoskal. De är inga barn utan vuxna människor som vegeterar i en obestämd ungdomsfas.

Pjäsen, skriven av Johannes Ekholm och i regi av Anni Klein, är med sina 75 minuter en koncis systemkritik. Udden riktas mot ett samhälle som fetischiserar kreativitet samtidigt som det kväver all sann skaparanda, och beskriver ett post-arbetssamhälle där inga arbeten längre finns att uträtta – förutom lågavlönade och stigmatiserade städuppgifter – men där medborgarna ännu bär på ett internaliserat arbetstvång, som driver dem att demonstrera sin arbetsmoral för att göra ett fördelaktigt intryck. Work hard, be nice to people. Eller låtsas åtminstone som det.

Föreställningen bjuder på flera inspirerade scenlösningar. Genom lokalens skyltfönster ser man ut på gatan, folk går förbi och kikar in, man känner att världen fortsätter utanför scenen. Replikerna är inspelade på förhand och levereras över högtalare medan skådespelarna mimar dem, som om hela föreställningen var dåligt dubbad. Det skapar en känsla av platthet, som elegant kontrasterar mot scenrummets djup. Och inte minst skapar det en stämning av känslomässig avtrubbning.

Trygg i ironin
Trots en stilig gestaltning känns Wunderkinders systemkritik lätt färdigtuggad eller åtminstone riskabelt välbekant. ”Konsultsamhällets tomhet” är vid det här laget ett ganska slitet koncept, och den dystopiska framtidsvisionen räcker inte för att lyfta kritiken bortom det enkla igenkännandet: ja, såna där människor finns det väl.

Så länge föreställningen håller sig inom sin ironiska zon går den trygg, men när den börjar treva efter genuina påståenden dyker vissa irriterande troper fram. Det är den sjukliga poeten (Iida Kuningas) som till slut gör uppror mot den förlamande ordningen och verkar bryta sig loss. Men också hennes lyckade revolution förblir av privat natur, och lämnar systemet intakt. Städaren är en av de få karaktärer som visar sig ha en konstnärlig ådra, i motsats till konsulterna som ändå så envist hävdar sin kreativa förmåga. Han markeras också som utlänning, och det blir en något ensidig hyllning till den ”enkla arbetande människan”.

Samma kritik som Wunderkinder riktar mot samhället kunde lika gärna riktas mot föreställningen själv: ganska mycket yta och ganska lite innehåll. Men det känns orättvist för föreställningen är faktiskt bra.

Lasse Garoff

Manus: Johannes Ekholm. Regi Anni Klein. Ljuddesign Heidi Soidinsalo feat. Tatu Nenonen. Scenografi Laura Haapakangas ja Kristian Palmu. Producent Annina Blom. På scen Edith Holmström, Gogo Idman, Robert Kock, Iida Kuningas, Markus Riuttu.