Etikettarkiv: Arkitektur

Ornament och brott

Trots att jag brukar föredra dikter (som ändå blott spelar piano på mina nerver) som strandläsning, gjorde jag i somras det udda valet att läsa Adolf Loos Ornament and Crime. Selected Essays. Jag förväntade mig en seg tortyr bestående av knastertorr prosa med oändliga meningar som insisterar på fortsatt liv över flera sidor. Därför blev jag uppspelt som en stinn undulat när jag fann att Herr Loos tvärtom är en oförfalskad humorist. Jag skrattade högt när jag följde Loos bisarra penna som plötsligt riktar sig mot mig, när han gör narr av överflödig dekoration: ”Du vill ha en spegel? Här är den. Uppburen av en naken kvinna. Du vill ha ett bläckhorn? Här är det. Najader ligger intill två skålar av sten, av vilka den ena innehåller bläck, den andra sand. Du vill ha en askkopp? Här är den. En ormdansös breder ut sig framför dig, du kan knacka askan från din cigarr på hennes näsa.”

Adolf Loos (1870-1933), den store österrikiske arkitekten, skribenten, modernismens förste överstepräst – som förhöll sig skeptisk till jugendstilen, specifikt Wiensecessionen, så tidigt som 1898 då denna internationella ”nya stil”, art nouveau, stod i sin fulla blomstring. Som arkitekt, trots att han aldrig utexaminerades som sådan, känd för sitt Looshaus (1911) i Wien, en byggnad som väckte lika mycket indignation som hans fasad och inredning av Café Museum hade väckt 1899. Intressantare för ett öga som redan sett modernismen är Loos Maison Tristan Tzara (1926) i Montmartre, Paris. Jag blir lika tokig som en dadaist när jag super in bilder av husets anatomi.

Som skribent, känd för slagkraftiga formuleringar som: ”Ju mindre avancerad en nation är, desto mer extravaganta dess ornament, dess dekorationer. Indianen förser varenda objekt, varenda båt, varenda paddel, varenda pil om och om igen med dekorationer … Målet mot vilket hela mänskligheten strävar är att se skönhet i formen allena, och inte göra den beroende av ornament och dekoration” (ur essän Luxury Carriages,1898).

Loos ställer den tillspetsade frågan varför man i Wien anser det viktigt att vara införstådd i de grekiska kolonnernas fem ordningar för att designa en stol, då det enda formgivaren borde ha kunskap om är att sitta! Och ifråga om andra vardagliga bestyr skriver han att ett dricksglas vill han använda för att dricka ur. Det är den enda poängen, och därför ser han rokokoimitationer och art nouveau-dekorationer på dricksglas som omotiverade. Han applåderar att imiterandet av aristokratin sakta håller på att gå ur modet, och konstaterar att avsaknaden av diamanter inte är vulgärt, men att fake diamanter, fuskpälskragar och konstläder är vulgärt! Och på tal om aristokratin inflikar Loos att adeln under Ludvid den XIV:s tid såg till att hålla sig borta från smuts, emedan de inte heller tvättade sig, det var bara något för folket. Aristokratin var emaljerad. ”En människa som tvättar sig själv varje dag måste vara ett snuskigt svin”, brukade man säga.

”För moderna människor är konsten en underbar gudinna och att begagna sig av den på praktiska bruksföremål är att prostituera henne”, skriver Loos i Surplus to Requirements. Och fortsätter med stora, djärva penseldrag: ”Utsmyckandet av ett köksredskap innebar konstens begynnelse /…/ Mänsklighetens historia visar hur konsten försökte befria sig från profanerandet av detta missbruk, hur den emanciperade sig från hantverkarens praktiska bruksföremål. [Under 1600-talet] hade man nerver nog för att skära upp sitt kött på en tallrik dekorerad med Berninis Våldtäkten av Proserpina. Vi kan inte göra det. Vi kan inte. Vi moderna.”

Ornament and Crime, som skrevs 1908, men inte publicerades på tyska förrän 1929, i Frankfurter Zeitung, upprepar Loos oförtröttligt sin tes om att ornament och dekoration inte hör det propra moderna livet till. Lite dubiöst diktar Loos att ”Papuanen täcker sin hud med tatueringar, [och dekorerar] sin båt, sina åror, i all korthet allt han kan lägga händerna på. Han är inte kriminell. Den moderna människan som tatuerar sig är antingen kriminell eller degenererad. Det finns fängelser där åttio procent av internerna har tatueringar. Folk med tatueringar som inte sitter i fängelse är antingen latent kriminella eller degenererade aristokrater”!

Givet Loos aversion mot ornament i kombination med hans hyperbola stil, inbjuder den första tolkningen av essäns titel en till att konkludera att brottet i fråga är av estetisk natur. Detta är retorik. För det egentliga brottet i utsmyckandet handlar om pengar och tid – vad annat i dessa moderna tider? Jämför två hantverkare. Den ena smider ett avskalat paraplyställ på fyra timmar, som på grund av sin minimalism får en aura av tidlöshet och därför nyttjas i decennier, priset därefter. Den andra hantverkaren smider ett paraplyställ utsmyckat med lejontassar, rosenblad och sjöjungfrur på tjugofyra timmar, men tack vare dess dekorationsdensitet blir paraplystället omodernt efter några futtiga år, priset därefter. I processen har vår ornamentala hantverkare förlorat tid, pengar, material, och i värsta fall sitt anseende.

En viss socialliberal underström genomsyrar Loos texter, vilket synliggörs av följande maxim: ”Arkitekter finns där för att greppa livet på djupet, att tänka igenom behov till deras logiska slutsats, att hjälpa de underprivilegierade i vårt samhälle.” Funktionalismen skall inte bara vara yta, utan det funktionella hemmet skall göra livet lättare för kvinnor, arbetare och individer med nedsatt funktion.

Dessutom – trogen den modernistiska flocklusten att chockera borgerskapet – är han också en pappersfeminist. Han ger kvinnor carte blanche för att klippa sitt långa hår, bära byxor och uppmanar dem att nå ekonomiskt och intellektuellt oberoende genom arbete, hellre än att söka status med silke, satin och rosetter.

Fast vem vet. Gift och skild tre gånger, med åtal för pedofili på åttaåringar som saknar ornament. Kanske Herr Loos bara försökte intellektualisera sin patologiska girighet, sin strid för renhet. Skulle inte förvåna mig. Det moderna livet har producerat en massa underliga klubbar av manliga, opportunistiska fake feminister.

Julia Knežević
är latent kriminell, degenererad och tatuerad, med en förkärlek för fake diamanter.
Översättningarna från engelska är skribentens.

Bastu och öl

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Saunakalja – bastuöl – är kanske finskans vackraste ord, med allt vad därtill kan associeras. Två andra vackra ord: suvi – försommar, loma  – semester. Aah, detta är livet: att bada bastu, dricka öl och slänga sig med ett stort plask i vattnet. Och en gång till. Ett gemensamt beteendeprogram för alla finländare.

Nu, när det har skrivits så mycket om Guggenheimmuseet i Helsingfors får vi veta en annan glad nyhet. Mittemot museets tomt, på Skatudden, ska det i vinter byggas en nästintill lika stor anläggning för plaskande, öl och bastubad. Den kallas Allas Sea Pool och skall enligt arkitekternas illustrationer resa sig till det bakomliggande pariserhjulets halva höjd, minst. Aktiebolaget Töölö Urban Oy och dess urbana affärsmän står bakom bygget, staden har ställt denna paradtomt till förfogande för x antal år.

Till de överraskningar i Helsingfors stadsbild som stadens styresmän har låtit falla ner från himlen hör redan pariserhjulet och den tillsvidare lägre öl-, pool- och bastuanläggning som nu ger urban dynamik – pöhinää på finska – åt presidentens slott med omgivningar. Har vi önskat oss detta? Och vad säger presidenten, som från sin balkong har fått denna nya strandvy? Just utsikten från slottet var av största symboliska vikt – detta visste redan J. A. Ehrenström och C. L. Engel på sin tid. Engel ville därför bygga ett slott för kejsaren antingen på Observatorieberget eller på Skatuddens högsta krön, där Uspenskij-katedralen sedan reste sig.

Stadsbyggande enligt saunakaljaprincipen, styrt av öl och bastubad, har i själva verket svept över huvudstadens centrum de senaste åren. Idén kommer någonstans från de trakter som brukar kallas Junttila, töntbygden, på finska. Nya allmänna bastur med ölterrasser reser sig årligen, ännu fler är de nya bastur som byggs i de södra stadsdelarnas nya lyxvåningar på vindsnivå. Med en häpnadsväckande akrobatik lyckas arkitekterna klämma in en bastu i dem, med en aldrig så liten fönsterglugg mot havet och Sveaborg.

Och det stolta flaggskeppet för 100-årsfirandet av Finlands självständighet: det nya stadsbiblioteket intill Musikhuset. Vad skall det innehålla? Jo, en bastu naturligtvis, med utsikt över Tölöviken, sägs det.

Saunakaljaidealet är så inrotat i den finska livsstilen att det har blivit en självklarhet. Det är en av de få kulturella ritualer med lågt, folkligt och lantligt ursprung som har urbaniserats och som märkligt nog utövas nästan av alla. Den första saunakaljamiljön på bergsrådsnivå i Helsingfors är från 1952, i hotell Palaces översta våning. Havsutsikt också här.

Det är på sätt och vis helt följdriktigt att arkitekternas vision av Guggenheimmuseet nedanför Palace består av något som ser ut som svarta förkolnade stockstugor, en hel nedbrunnen bastuby. Med havsutsikt.

Det måste finnas andra byggnadsalternativ för de återstående stränderna och kajerna i Helsingfors än att privatisera dem, det må sedan vara för öldrickare, havsbadare eller museibesökare. Det nya Allas Sea Pool med sina restauranger och terrasser blir så högt att Skatudden får en ny profil som nöjesfält. Bakom nöjesfältet gömmer sig en av stadens finaste gamla strand- och hamnbyggnader, Tullkammarens hus, ritat av Gustaf Nyström i slutet av 1800-talet och idag helt bortglömt.

Fotografiska museet i Stockholm residerar i en motsvarande men mycket fulare, gammal och obekvämt belägen tullkåk i Stadsgårdshamnen men har omkring en halv miljon besökare per år, fler än något museum i Helsingfors. Der är inte byggnaderna som ger Guggenheims magiska besökarsiffror.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Foto: CC/Wikimedia/Deutsche Fotothek

För en lekfullare arkitektur

Jan-Erik Anderssons pamflett Wow är ett frontalangrepp mot den samtida modernistiska arkitekturen, men också en sympatisk betraktelse om vad ett människovänligt och trivsamt boende kan innebära, skriver Fredrik Sonck.

Även om arkitektskrået försöker hävda någon sorts monopolkunskap om vilket boende som är nyttigt eller gott för människan, är diskussionen om arkitektur för viktig för att enbart lämnas åt arkitekter. Det är en av konstnären Jan-Erik Anderssons huvudteser i hans nya pamflett Wow – åsikter om finländsk arkitektur. Enligt Andersson är vi alla experter på hur vi själva vill bo, på vad som får oss att trivas, och därför borde våra åsikter också räknas. Hus byggs ju i regel för de människor som skall vistas i dem.

Fortsätt läsa För en lekfullare arkitektur

Angående davidsstjärnan

Mikko Zengers (NT 35/2009) och Jerker Örjans (NT 37/2009) frågor om davidsstjärnor som vindsfönster i Pärnu och Mariehamn får svar.

Davidsstjärnan eller hexagrammet infattat i ett runt vindsfönster eller dylikt förekommer ibland som dekorationsmotiv i 1800-talets arkitektur. Se t.ex. det s.k. Reuterska huset bredvid Åbo Akademis huvudbibliotek i hörnet av Domkyrkoplan och Henriksgatan i Åbo. (Huset är uppfört på 1860-talet, arkitekter G. Th. Chiewitz och hans medhjälpare Frans Lüchow, byggherre hovrättpresidenten Carl Procopé. Se Sixten Ringbom och Åsa Ringbom: Akademiska gårdar,1985.) Hexagrammets geometri kan också förekomma i dold form som t.ex. i synagogan i Stockholm. Se Bo Grandien: Drömmen om renässansen, Nordiska museets handlingar, 93, 1979. Det är lätt att producera olika regelbundna figurer som har sin grund i en central punkt när en arkitekt eller en byggnadsritare “leker” med passare och stift. I de här dekorativa fönstren har man t.ex. kunnat utnyttja glasskärvor som måste ha uppstått i transporten av fönsterglas.Man har tydligen varit medveten om bl.a. hexagrammets tradition som ett mystiskt eller esoteriskt tecken, men det behöver inte betyda att man alltid i dekoreringen av ett hus hade detta som baktanke. Kanske mönstret bara flöt upp på ritbrädet ur ett brett förråd av i princip likvärdiga arkitektoniska ornament. I varje fall går det inte att enbart förknippa hexagrammet med judendomen. Det uppfattades säkert på ett allmännare plan som en uråldrig symbol för – om den inneslöts av en cirkel – världsalltet. Som en baktanke för ett vindsfönster i ett vanligt bostadshus skulle den här associationen ha varit alltför högtidlig, varför man nog bör vara försiktig att tolka det som något förmer än dekorationsmönster.

Fortsätt läsa Angående davidsstjärnan