Etikettarkiv: Astra

Tre frågor till Nina Nyman

Chefredaktör för tidskriften Astra, som tilldelades årets Fredrika Runeberg-stipendium för uppropet #dammenbrister. Uppropet kan ses som en del av den globala rörelsen #metoo.
Astra gav största delen av stipendiepengarna vidare till Förbundet
för mödra- och skyddshem.

1. Har ni fått öppet beröm av män?

 – Det är en spännande fråga som jag inte tänkt så mycket på. Förstås har vi också fått beröm av män, speciellt i november förra året när #dammenbrister släpptes. Sen är det kanske mer kvinnor som diskuterat saken vidare.

2. Behövs det liknande upprop i framtiden?

– Det skulle ju vara fint om det inte behövdes, men att vi nu publicerar nya vittnesmål beror på att diskussionen måste fortsätta. Det har varit ganska få liknande upprop i Finland, så det finns berättelser som inte hörts ännu. En positiv sak, och ett av målen med #dammenbrister, var att myndigheterna tog saken på allvar. Det var fint.

3. Boken om #dammenbrister kommer ut i november.  Vad har ni för förväntningar på den?

 – Orsaken till att den kommer ut just på årsdagen, i november, är för att vi vill ge medierna en extra ”push” att kolla vad som har gjorts och fortsätta ta upp ärendet. Samtidigt blir boken ett rent fysiskt minne för dem som deltog. Författararvodet går till Förbundet för mödra- och skyddshem.

Text: Öjvind Strömsholm
Foto: Rabbe Sandelin

Astra: Det personliga är fortfarande politiskt – men var blev den ekonomiska analysen?

Hur ser den finlandssvenska feminismen ut pre och post #metoo? Ett bland många svar kan man få genom att läsa tidskriften Astras 100-årsjubileumsbok Denna framtid är vår. Det första man kan säga är att boken uttrycker en glad och energisk feminism, och ger en bild av ett levande feministiskt finlandssvenskt sammanhang kring tidskriften. Boken är attraktivt formgiven och har vid sidan av texterna gett en jämbördig roll åt de fotografer och illustratörer som medverkar i Astra.

Skribenterna är i alla åldrar. Ebba Witt-Brattströms, Birgitta Bouchts och Sunniva Drakes feministiska verksamhet sträcker sig tillbaka till 70-talet, medan Monika Fagerholm är något yngre. Mia Frank och teaterduon Blaue Frau representerar en mellangeneration i fyrtioårsåldern. Merparten är eller förefaller ändå vara yngre och ställer den unga vuxna feministens fråga om hur man egentligen ska leva sitt eget liv, med vilka normer, i vilka konstellationer. Ska man ha barn, och i så fall hur?

I den unga feminismen har queer-tänkande, krav på alternativa familje-modeller utöver det tvåsamma och en ny fokusering på vänner som en del av familjen blivit mainstream, inte bara teoretiskt och principiellt utan också något som man försöker tillämpa i praktiken.

Ylva Perera problematiserar i den inledande texten det faktum att hon lever lyckligt gift med en man. För vore det inte mycket mer feministiskt att leva på något annat sätt: parförhållandet är ju en förtryckande institution? Ida Kronholm drömmer om ett samhälle där alla fryser ner sina ägg och spermier i tonåren och steriliseras sedan för att kunna njuta av konsekvenslöst sex med varandra. Barnen skaffar man på helt konstgjord väg när man är redo för det, inte nödvändigtvis med en partner, utan med någon som vill dela ansvaret.

Det existentiella perspektivet som präglar många av texterna är helt i linje med Astras chefredaktör Nina Nymans riktlinjer i förordet: ”Vi kräver ett annorlunda samhälle, men vi har alltför sällan möjlighet att drömma om hur det skulle se ut. Vi möts av en kritik som kräver att vi är rimliga trots att de patriarkala samhällen vi lever i saknar rimlighet. I den här boken finns inga krav på rimlighet, inga krav på att visa hur reformer ska finansieras.”

Frågan är ändå om inte lite mer konkretion hade varit gynnsam för boken som helhet. Det privata och det personliga må vara politiskt, men hur ser förhållandet mellan upplevelse och samhällelig verklighet ut i olika frågor? Jag efterlyser inte en finansieringsplan för en ny samhällsordning, utan handgriplighet i samtidsanalysen och kritiken. Hur ser vårt samhälle ut just nu? Exakt hur skulle jag vilja ändra på det? I vilken mån och på vilket sätt är det som 70- eller 80-talens feminister skrev fortfarande angeläget, aktuellt, träffsäkert? Vad innebär tanken om det heterosexuella parförhållandet som en förtryckande norm om man tillämpar påståendet på dagens Finland?

Man ska kanske inte heller vara alltför försiktig med att tala om pengar. I boken sägs inget om kvinnors löner, inget om dagvård och åldringsvård, inget om de konkreta jämställdhetskonsekvenserna av de senaste årtiondenas privatiseringspolitik. Den socialpolitiska feminism som varit med och byggt välfärdssamhället finns helt enkelt inte med. Bland skribenterna finns inga samhällsvetare, politiker eller historiker, som naturligt skulle ha sådana frågor för ögonen. Kapitalismen nämns här och var, men figurerar som en monolitisk fiende på samma sätt som patriarkatet, inte som ett tema för konkret analys.

Det här kan förstås ses som en feministisk framgångshistoria: de flesta av skribenterna har inte behövt kämpa för dagvård åt sina barn och de har alla kunnat försörja sig själva på sitt eget arbete. Men de drömmar som här kommer till uttryck – mera tid för sina barn, en mer kollektiv tillvaro – har också en ekonomisk sida. Man behöver inte ha färdiga svar för att få dryfta den.

Något mer av ett historiskt perspektiv saknar jag i Nymans text, som handlar om hur vårt samhälle är barnfientligt i sin oförmåga att integrera barn i de vuxnas miljöer. Hon blir som hon själv säger ”omotiverat provocerad” när hon hör att en kollega ska inrätta ett lekrum på sin arbetsplats. För egentligen borde väl barnen få vara där de vuxna är på samma villkor, eller hur? Å ena sidan är Nyman nervös över att hennes barn ska störa andra när det gråter; å andra sidan det här gränslösa kravet på tolerans för barnens särart. Lösningsförsöket påminner om författaren och uppfostringsgurun Anna Wahlgrens utopi, där de små barnen inte ska behöva gå på dagis, även om föräldrarna arbetar. Barnen ska vara med överallt och barnen ska få vara barn, det vill säga leka och larma så som moderna barn gör.

Det faktum att vårt samhälle redan har gått långt i den riktningen, att man redan har utverkat långt gående fri- och rättigheter åt barnen faller utanför texten, liksom det att genomsnittsföräldern faktiskt tillbringar mer tid med sina barn idag än man gjorde till exempel på 1980-talet.

Ur feministisk synvinkel blir kritiken mot lekrum, dagvård och barnfria zoner grumlig. Antyder den inte att föräldrar (läs mammor) ska ha lite dåligt samvete när de inte har barnen med sig, när de yrkar på fredad arbetstid och dörrar att stänga?

Ett centralt och väl fungerande tema i boken är äkta retro: vänskapen mellan kvinnor, 70-talets systerskap. Hos Hanna Lutz utgör den temat för en kort novell om att växa upp tillsammans, Blaue Frau gör en dialog där J och S talar om sin skapande vänskap till varandra, medan en viktig del av Fagerholms text är en hommage till vännen och redaktören Silja Hiidenheimo (1961–2015). Och då handlar det inte bara om kvinnor som stöttar varandra i med och motgångar, utan om kvinnor som utgör en viktig del av själva poängen med att finnas till, kvinnor som (en del av) de mest riktiga, viktiga och spännande människorna.

Nora Hämäläinen

Astra: Denna framtid är vår.
Förlaget, 2018.

Det går inte att släcka en eldsjäl

– Det är nog väldigt svårt att vara stolt över det hundraåriga Finland just nu, säger Birgitta Boucht fundersamt där vi sitter i hennes vardagsrumssoffa och dricker kaffe framför den välfyllda bokhyllan.
Utanför fönstret på Sanitärgatan i Helsingfors regnar det precis som det har gjort de senaste veckorna men i Finland brinner en eld som vi inte har sett maken till sedan den nya kvinnorörelsen fick sin början i en lägenhet på Mechelingatan i mitten av 1970-talet.

Bristen på Birgitta Bouchts stolthet över vårt land beror inte på höstens stora händelse #metoo eller på #dammenbrister som dagen innan intervjun sköljde genom rikstäckande medier. Den beror på den politiska oviljan till förändring mot en mera empatisk hållning till medmänniskor och de svagare i samhället som  genomsyrat de finländska styrande toppolitikernas agerande med statsminister Juha Sipilä som spjutspets.

– Det är något fel på den där människans förmåga att sätta sig in i hur andra har det och känner sig, fortsätter Boucht.

– Eller kanske är det bara hans hållning. Att han alltid är fullständigt uttryckslös.

För inte så länge sedan var det en märklig tystnad som rådde i Finland kring #metoo kampanjen som inleddes i oktober då Hollywood-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp av ett växande antal kvinnliga skådespelare. Kvinnor på olika håll i världen började uppdatera sina statusar på sociala medier med #metoo för att tydliggöra hur otroligt vanligt det var att kvinnor utsätts för övergrepp. Också i Finland fylldes olika virtuella kanaler av dessa uppdateringar men det var i Sverige som allt detta ledde till offentliga upprop i olika yrkesbranscher. I Finland fick vi på avstånd följa med hur en revolution skakade om etablissemanget medan vi själva befann oss i epicentrum av en stor tomhet. Vår statsminister uttalade sig vagt om att den här saken redan har behandlats helt tillräckligt i Finland men han hade tydligen fel, för några dagar senare brakade det loss. När det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som samlade mera än 6 000 underskrifter mot sexuella trakasserier nådde offentligheten hittade Birgitta Boucht en liten flaska mousserande vin i kylen och skrev på Facebook att hon ämnade öppna den och skåla för alla de fina kvinnor som bidragit med sina namn och berättelser. Innan hon visste ordet av hade närmare 600 personer gillat och/eller kommenterat hennes status.

– Det är ju en känsla av solidaritet och systerskap som … ja, det påminner mycket om 1970-talet. Det är helt fantastiskt.

Karlhatare och marxist-feminister

På 1970-talet nådde den nya vågen av modern kvinnokamp Finland och även då kom ansatserna via Sverige och spred sig till resten av Finland från finlandssvenskt håll. Kontakten med det aningen mera progressiva systerlandet har alltid varit viktig när det gäller stora samhälleliga omvälvningar och förändringar i en mera jämställd riktning men det är inte avgörande när det gäller att ta upp saker och ting. Det måste finnas eldsjälar, och det var just dessa som samlades hemma hos Birgitta Boucht för att prata om saker som de ansåg vara viktiga. Men hur organiserade sig folk för snart femtio år sedan då det inte fanns en likadan djungeltrumma som Facebook där nästan alla du känner är på ett snabbt klicks avstånd?

– Folk träffades, helt enkelt! Och det var nog otroligt viktigt. Ja, det går snabbt att få tag på varandra via internet i dag men ingenting kan jämföras med hur det var att verkligen sitta där, ansikte mot ansikte i samma rum och diskutera alla de här sakerna. Om det inte hade varit för våra träffar så skulle inte Denna värld är vår ha blivit verklighet.

Kvinnogruppen hemma hos Annlis Söderholm på Mechelingatan kallade sig Marxist-feministerna, och i början var de omkring tio stycken, men idén spred sig så att kvinnogrupper började ordnas i andra städer och snart samlades också grupper på finskt håll. En tidning gavs ut och en paraplyorganisation, Feministit-Feministerna, uppstod. Också Ny Tid spelade en viktig roll i och med att tidningen aktivt uppmuntrade dessa kvinnor att publicera sina texter.

– Det fanns ett uppdämt behov hos kvinnor som blivit nonchalerade en lång tid och folk blev förvånade över att kvinnor krävde att bli hörda. Men vi trodde faktiskt att saker skulle förändras på riktigt. Det gällde så många, inte bara oss, så det var absolut nödvändigt. Det var helt enkelt rätt tidpunkt. Precis som just nu.

Frigörande pedagogik stötte på motstånd

I de kommentarer som Bouchts statusuppdatering fick nämndes handboken i systerskap, Denna värld är vår, skriven tillsammans med Carita- Nyström år 1975, flera gånger, vilket visar på att den fortfarande läses och är viktig.

– Det känns bra att folk fortfarande kommer ihåg den. Att kunna få finnas som en slags förebild för de yngre generationerna, säger Boucht och ler glittrande och okynnigt.

Och bortglömd, det är hon definitivt inte.

– Kanske borde jag börja hålla salonger?

Jag nickar, kanske lite för ivrigt.

Samtalet går in på tiden då hon och Carita Nyström jobbade på DFFF:s (vänsterns) bildningsorganisation Folkets bildningsförbund och herrarna som styrde och ställde hälsade dem välkomna med att det var trevlig att få dit lite söta flickor. Det skulle snart visa sig att flickorna var kvinnor och inte söta på det sätt som de manliga kollegorna hade förväntat sig. Med sig hade de en feministisk kvinnosyn och det räckte inte länge innan en av de chefer som inte var så förtjust i det där med kvinnofrågor på en middag ställde sig bakom dem och väste: ”Är det sant att ni är såna där karahatare”.

– Jag tror i efterhand att han menade lesbiska. Jag var fortfarande väldigt naiv och trodde alla folkdemokrater var goda människor som stod för det här med jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Trots det här jobbade Boucht vidare med kurser som planerades specifikt för kvinnor och följde en slags frigörande pedagogik där kursen byggdes upp tillsammans med deltagarna, för kvinnor i facken, och som skulle fylla deras behov. Pedagogiken, som byggde på den brasilianske pedagogen Paulo Freires teorier, stötte på motstånd. Det som hade dugt för hårdhudade metallarbetare tidigare skulle duga också i fortsättningen. Det fanns helt enkelt inte plats för kvinnor.

– Jag tror nog att jag har förträngt en hel del av det allra värsta som jag fick höra under åren. Som när min mamma pekade på en hund som lade sig ner på rygg och sprattlade med benen och sade att det där är den vanligaste kvinnorörelsen.

Samma mamma var det som på 1940-talet lät barnet Birgitta sitta i famnen på en äldre släkting trots att hon fann det motbjudande. När den unga kvinnan Birgitta många år senare bjöds på lunch av samma man varnade hennes mamma henne för att träffa honom. #metoo.

Ensamma åldringar och eldsjälar

Att dröja i det förflutna är inte Birgitta Bouchts stil. I stället ser hon framåt och trots att hon har en gedigen litterär produktion bakom sig är hon ännu inte färdig. Det finns en idé för en text som ligger i bakhuvudet och skaver. Vad den ska handla om är hon förtegen om, men någonstans i texten finns en hyllning till hennes egen livlina, tians spårvagn.

– Jag har lite hälsoproblem och känner mig väldigt trött men tänker att det enda som skulle göra mig frisk är att skriva. Årstiden lockar tyvärr inte fram kreativiteten. Jag skulle gärna vilja vara en av björnarna på Högholmen och bara gå i ide.

Eftersom det inte är ett alternativ promenerar hon minst en halv timme per dag, de flesta dagar, och försöker hålla sig à jour med dagens samtalsämnen. Som länk till samhället fungerar dels barnbarnen som hon är mån om att umgås med och dels sociala medier.

– Alla människor borde få en smarttelefon och en ordentlig dator som pensionsgåva av staten. Och någon ung person som kommer och visar hur de ska användas, säger hon bestämt.

Med åren har det blivit svårare för henne att upprätthålla de sociala kontakterna lika aktivt som tidigare och flytten från centrum till Brunakärr för några år sedan kändes som ännu ett steg längre bort.

– Jag tror de flesta åldringar är rädda för att dö i sin egen säng och att det ska dröja flera veckor innan de hittas. Speciellt ensamma åldringar som inte har några anhöriga längre.

Om Boucht fick som hon ville skulle varje åldring ha någon slags kontaktperson som de kanske själva får välja eller som valts dem, någon som hörde av sig varje dag.

– Det går ju inte att kräva att alla ska ha barnbarn och det är synd. Att hålla kontakt med andra, speciellt yngre människor, hindrar en från att bli alltför egocentrisk.

Vi pratar en stund om hur det är att vara yngre nu, att det kanske är svårare att påverka i samhället då allting är så splittrat.

– Den politiska verksamheten är mindre. Tidigare var alla politiskt engagerade, men nu finns det så många olika alternativ och sätt att engagera sig på och folk kanske tror att det räcker med att skriva på ett upprop och ge en liten peng till flyktinghjälpen. Vi lägger pussel men ser ingen helhet.

Det här med flyktingar verkar ligga nära om hjärtat. En av hennes tre döttrar, Charlotta, har varit i Grekland och erbjudit sin hjälp. Birgitta Boucht tror att hon själv skulle ha kunnat göra likadant, om hon varit i tjugoårsåldern nu.

– Allt hanteras på ett så tafatt sätt, till exempel flyktingfrågan. Det är bra att det finns sådana som till exempel Sunniva Drake som orkar kämpa. Det finns ännu eldsjälar.

Text Johanna Holmström
Foto Janne Wass

Dammen brast – vad händer nu?

Dammen brast till slut i Svenskfinland. 6111 kvinnor uppger i en namnlista administrerad av den feministiska tidskriften Astra att de utsatts för sexuella trakasserier. Över 800 kvinnor delar med sig av sina upplevelser. #Dammenbrister är det finlandssvenska gensvaret på de namnlistor som publicerats i Sverige i eftersvallet av #metoo-kampanjen. Många har frågat sig varför det varit tyst som i graven i Finland, då kvinnor i bransch efter bransch talat ut i Sverige. På grund av närheten till den svenska debatten är det ingen överraskning att det var i Svenskfinland som dammen först brast. Också på 1970-talet var det finlandssvenska pionjärer som gick i bräschen för den finländska feministiska vågen.

Och nu brast alltså dammen också i Svenskfinland. Enligt de kvinnor som organiserat uppropet har många som delat med sig av sina berättelser aldrig tidigare yppat något om sina upplevelser åt någon annan. Många har säkerligen burit med sig minnen av trakasserier och övergrepp genom flera årtionden, utan att våga, kunna eller hitta rätt omständigheter för att tala ut. Speciellt svårt är det naturligtvis i en så liten gemenskap som Svenskfinland.

Det finlandssvenska uppropet har åtminstone inte ännu ledsagats av det naming and shaming-fenomen som – på gott och ont – uppstått bland annat i USA och Sverige. Gott, därför att specifika män nu äntligen tvingas ta konsekvensen av sina handlingar, och kvinnor som berättar om sina upplevelser tas på allvar. Det internationella genomslaget av metoo-kampanjen är, som Ylva Perera skriver i ett blogginlägg på Svenska Yle, ”svindlande”.

Eller som min kollega på Ny Tid uttryckte saken: ”Det här är inget mindre än en revolution”.

Men det finns alltid betänkligheter kring revoltförsök. En skevhet som påpekats av av en del debattörer är att framför allt naming and shaming-förfarandet leder till mediala tribunaler som i sin tur kan kosta utpekade män både arbetsplats, samhällsposition och vänner, utan att det bevisats att han gjort sig skyldig till något. I de fall där personer namngetts (jag tänker till exempel på Martin Timell eller Jean Claude Arnault) har saken ändå förefallit så entydigt klar att någon misstanke om orättvis behandling knappast föreligger. Vare sig i fallet Timell eller Arnault har medierna gått ut med anklagelser utan att de varit väl underbyggda av flertalet vittnesmål, och detsamma torde gälla de flesta andra män som namngetts. Beter man sig som en skitstövel får man väl också ta konsekvenserna av det, och att flertalet kvinnor av någon orsak skulle börja utpeka fullständigt oskyldiga män som våldtäktsmän eller trakasserare är ganska långsökt. Dylika konspirationer förekommer visserligen, men har väldigt lite med metoo att göra.

En annan följd av namngivningen kan, som Perera påpekar, vara att den motverkar sina egna syften. I stället för att öppna sig och blir jämlikare, riskerar det patriarkala etablissemanget att sluta sig allt tätare om sig självt. Om beslutsfattare, samhällspåverkare, näringslivsledare, etc. ser kvinnor som ett hot kan det leda till att kvinnors möjligheter till delaktighet försämras snarare än förbättras. ”Liksom Saturnus äter revolutionen sina barn”, lyder det bevingade uttrycket av Jacques Mallet du Pan. Men så var han visserligen rojalist under Franska revolutionen också.

Oron är befogad om man ser på saken ur ett kortsiktigt perspektiv. Många av de patriarkala institutioner som under de senaste åren långsamt börjat öppna sig riskerar att igen sluta sig. Men den bredd och kraft med vilken metoo-kampanjen har dragit över världen vittnar om att det i det långa loppet helt enkelt inte finns en återvändo. När feminismens historia skrivs i framtiden, kommer det att talas om tiden före metoo och tiden efter. Det upprop mot sexuella trakasserier som nu har initierats saknar motstycke – som professorn i kvinnohistoria Christina Florin skriver i DN har det här potential att bli lika mäktigt som kampen för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början. Vill man dra ännu mer svulstiga paralleller, går det att söka sig tillbaka till 1700-talets Frankrike: frihet, jämlik och systerskap. I processen kommer huvuden att rulla – inte bara patriarkatets, utan också kvinnor kommer att drabbas av patriarkatets motreaktion. Men revolutioner är aldrig vackra. ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg” är ett uttryck som lustigt nog också myntades av en annan rojalist under Franska revolutionen, men torde vara adekvat i situationen trots det.

Inget är ändå hugget i sten. Nu har dammen brustit, men för att flodvågen ska få önskad effekt, krävs att den kanaliseras rätt, och inte bara rinner ut i sanden. Ur ett långsiktigt perspektiv handlar det om att den manliga, patriarkala kulturen och traditionen måste förändras. Det här sker inte över en natt, och kräver ett genomgripande arbete, man kan till och med använda ett så dammigt ord som kulturfostran. Män måste börja ta ansvar inte bara för sitt eget, utan också andra mäns beteende, och det är det som avses då det talas om en kollektiv skuld eller ett kollektivt ansvar. Det här är det främsta, det viktigaste och det enda sättet att få till stånd en verklig förändring. Handlingsbördan kan inte läggas på sexismens offer utan måste läggas på förövarna och deras villiga eller motvilliga medlöpare, alltså männen. Om detta skrev jag i min förra ledare om metoo-kampanjen i oktober.

Vidare handlar det om hur det momentum som nu har skapats förvaltas i framtiden. I #dammenbrister-uppropet vänder sig de undertecknade till beslutsfattarna och kräver resurser och kompetens för att förebygga och motarbeta sexuella trakasserier och övergrepp, samt att man gör städer (man får väl anta att även landsbygden här inkluderas) där flickor och kvinnor kan känna sig trygga. I sig är det här klara och tydliga mål. Men då man går in på hur begreppen ska tolkas och vilka konkreta åtgärder som ska tas för att de här målen ska uppnås, blir det, som alltid i politiken, komplicerat. Hur mäter man trygghetskänsla och hur mycket trygghetskänsla behövs för att resultatet ska vara acceptabelt? Hur mycket resurser är nog för att motarbeta övergrepp och vilka är de rätta åtgärderna? Fler skyddshem, fler poliser på gatorna, genusundervisning i skolorna, könsneutral uppfostran, strängare straff för förövare, mer övervakningskameror, eller mer pengar till arbete för pojkars psykiska välmående?

Dessa är politiska beslut, och om de ska drivas igenom, måste den rörelse (för det kan man väl ändå kalla det?) som nu uppstått också lyckas enas om vilka de rätta tillvägagångssätten är. Vi har sett att folkrörelser kan driva igenom politiska beslut om de är tillräckligt konkreta och snävt definierade – som till exempel lagen om könsneutrala äktenskap. Att få ett slut på – eller ens minska – sexuella trakasserier och övergrepp är däremot en mångfasetterad och knepig fråga, och hur den bäst ska tacklas beror till stora delar på vilken samhällssyn de olika parterna företräder. Ett tryggt och fritt samhälle med breda skyddsnät och proaktiva statliga och kommunala åtgärder kräver en stark och inflytelserik offentlig sektor. Är en sådan framtid ens möjlig i ett samhälle där konkurrenskraft och vinstdrift värderas högre än solidaritet och omtanke? Det finns feminister av alla partitillhörigheter, och uppfattningen om hur en god feministisk politik förs färgas naturligtvis av den ideologiska bakgrunden. Om inte vi feminister nu lyckas enas kring vilka frågor som ska drivas, och samlas under ett och samma baner, riskerar åtminstone de omedelbara följderna av #dammebrister-uppropet, liksom #metoo-kampanjen, att bli en besvikelse.

Kortsiktigt och politiskt är jag pessimistisk. En genomgående omvälvning av de välfärds- och rättsstrukturer som på ett avgörande sätt skulle minska på trakasserier och övergrepp kräver i min mening ett genomgripande maktskifte med röda förtecken, med fokus på förebyggande, välfärd, en stärkt offentlig sektor och en stark solidaritetsprincip. Detta maktskifte synes i dag inte vara alldeles överhängande i Finland.

Långsiktigt och kulturellt är jag optimistisk. Tystnaden är bruten och anden är ute ur flaskan. Tröskeln för att tala ut har sänkts avsevärt och det kommer att vara betydligt svårare att i framtiden dölja trakasserier bakom en tystnadens kultur. Dessutom verkar det vara fråga om en generationsförändring. De som mest högljutt opponerat sig mot metoo- och dammenbrister-uppropen har varit män i övre medelåldern eller över, som sitter fast i en förlegad patriarkal världsbild där lite tafsande på personalfesten hör till och där kvinnor nog egentligen menar ja fast de säger nej. Jag menar inte att yngre män nödvändigtvis är mindre benägna att utföra övergrepp, men av den offentliga debatten att döma har de åtminstone vett nog att vara tysta och skämmas.

En förändring måste till stånd, och vi får hoppas att ännu fler listor publiceras i Finland för att ytterligare sätta press på samhället – på männen. Vi måste få till stånd en bred diskussion om mäns beteende, uppfostran, psykiska hälsa och synen på manlighet, kvinnlighet och icke-binära könsdefinitioner. Bollen är hos oss nu.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Ny Tids utgivare Tigern rf ordnar en diskussion med temat ”Toxisk maskulinitet” torsdagen 14.12 i samband med nästa Klubb Tigern på Teater Viirus. Medverkande är bland annat Bosse Hellsten, Jamie MacDonald och Juho Pylvänäinen. Mer info på evenemangets Facebooksida.

Vill du ha mer finlandssvensk feministisk debatt och aktivism, prenumerera på tidskriften Astra!

Tre frågor till Nina Nyman

Chefredaktör för den feministiska tidskriften Astra.

Astra fick Undervisnings- och kulturministeriets kvalitetspris för kulturtidskrifter 2016, bland annat för sitt breda och engagerande perspektiv, orädda grepp och fräscha tidskriftsformat.

1.Vad innebär det här priset för er?

– Rent ekonomiskt kan vi andas ut för i år. Och dessutom kan Astra nu köpa in en arbetsdator som står till chefredaktörens förfogande. Men det betyder också mycket som en symbolisk grej. På sitt sätt känns det ironiskt att vi får ett statligt pris med den nuvarande regeringen, som verkligen inte har utmärkt sig med att prioritera jämställdhetsfrågor. Men det är roligt att veta att det inom den statliga förvaltningen finns folk som värderar de här frågorna.

2.Vilka saker bidrog till att ni fick priset?

– Motiveringen var utförlig, jag tycker att det är just sådana saker som vi själva har jobbat med. Det är fint att få bekräftelse på att samhället behöver den typ av kunskap som Astra erbjuder. Vi lyfter fram saker som faller i skymundan. Och jag vill rikta ett stort tack till Nina Grönlund som är vår AD. Astra är så snygg nu, man skulle inte tro att Astra snart är en hundraårig tidskrift. Och de prispengar som inte går åt till verksamheten nu sparar vi till vårt 100-årsjubileum nästa år.

3.Hur ser framtiden ut för Astra?

– Jag tror den ser bra ut. ”Bra” räknas ju ofta i ekonomiska termer, och i fråga om det är vi jätteberoende av våra bidragsgivare. Astra går inte att finansiera enbart med prenumerationsintäkter. Vi är jätteglada för alla bidrag och hoppas att vi också i framtiden får bidrag för utgivningen.

Våra läsare är väldigt engagerade, vilket är bra. Många läsare har inte råd att prenuemrera själva, så de läser gratisnummer eller lånar tidskriften av varandra. Men de är väldigt engagerade på sociala medier och vill gärna vara med och göra tidskriften. Största delen av de medverkande i varje nummer är nya medarbetare.

Text: Lasse Garoff
Foto: Marianne Källström