Etikettarkiv: Barack Obama

Syriens barn tecknar nya mardrömmar

USA:s missilattack mot syriska regeringstrupper har mött blandade reaktioner. Bland de civila i rebellkontrollerade områden hoppas många ändå att attacken signalerar en vändpunkt i kriget som pågått i sex år.

Vi sitter i den lilla gräns-staden Atmeh, i nordvästra Syrien. Året är 2012 och kriget har pågått i över ett år.

Luftattackerna i den rebellkontrollerade provinsen Idlib är konstanta.

– Jag kan inte förstå varför världen ignorerar oss, varför USA och Europa låter al-Assad förstöra Syrien utan att ingripa, säger Safa Faki uppgivet.

Faki och hennes familj tvingades med kort varsel fly till Atmeh efter att hemmet i Aleppo blivit för farligt att stanna i.

Oljefat fyllda med sprängämnen och metallskrot som slumpvis släpps från helikoptrar är den syriska arméns senaste metod för att effektivt döda civila, något som de skräckslagna invånarna i Aleppo tvingats vänja sig vid. 

Att angripa civila har under krigets första år visat sig vara president Bashar al-Assads strategi för att motverka en arabisk vår i Syrien.

Men Atmeh är ingen riskfri tillflyktsort för Fakis familj.

Det överfyllda sjukhuset är underbemannat och lider brist på både utrustning och medicin. Alla patienter är så svårt skadade att läkarna inte kan besluta sig för vem de ska behandla först.

En ung rebellsoldat får benet amputerat utan bedövning.

”Vad kan vara värre än detta?” tänker jag samtidigt som jag fotograferar mannens smärtfyllda ögon.

Men det blev värre.

Mycket värre.

Mamma och barn som precis köpt bröd och är på väg tillbaka till familjens middag. Bilden tagen i norra Syrien.

Trumps röda linje

Dagen därpå blev sjukhuset attackerat. Tre raketer träffade sjukhusbyggnaden samtidigt som personal och patienter desperat flydde för sina liv.

Naivt hade jag trott att sjukhus skulle vara frizoner.

Nu är det 2017, och sjukhuset i Atmeh är bara ett av många exempel på hur krigsbrott definierat vad som idag är krigets Syrien. Den kemiska attacken den 4 april i Khan Sheikhun i Idlib-provinsen, som dödade minst 86 människor, är ett annat.

Världen har förlamat sett på medan Bashar al-Assad burit huvudansvaret för ett krig som kostat en halv miljon människoliv och tvingat miljontals på flykt. Detta samtidigt som Rysslands veto i FN:s säkerhetsråd garanterat att al-Assad sluppit stå till svars för sina handlingar.

Men förlamningen fick ett plötsligt slut.

Barack Obamas så kallade ”röda linje”, efter den kemiska attacken i Damaskus utkanter 2013, blev istället Donald Trumps dito 2017. Efter att Obama, trots löften om det motsatta, avhöll sig från ett militärt gensvar efter gasattacken för fyra år sedan, tog Trump i år beslutet att attackera Syrien med 59 kryssningsrobotar. Attacken hade varken mandat av FN:s säkerhetsråd eller USA:s kongress.

En rebellsoldat bland kaoset i staden Harem.

Många frågetecken

USA:s första militära attack mot den syriska regeringen benämns av den amerikanska militären som en ”engångshändelse” och har skapat starka reaktioner i det internationella samfundet.

Även om många av Europas ledare accepterar Trumps agerande som en ”viktig markering mot användning av giftgaser”, är den inte oproblematisk. EU har länge förespråkat en diplomatisk lösning på kriget i Syrien, men den oväntade attacken kan tvinga många av Europas länder att omdefiniera den ståndpunkten.

Ryssland fördömde snabbt attacken med motiveringen att den bröt mot internationell rätt och hotade med att svara militärt. al-Assadregeringen säger sig vara oskyldig, och menar att de ansvariga är någon av de islamistiska terrorgrupper som verkar i Idlib-provinsen.

Ingen FN-ledd utredning om vem som de facto utförde kemgasattacken har kunnat genomföras då Ryssland återigen använt sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot ett fördömande och mot att Syrien skulle släppa in en oberoende en oberoende faktakommission.

Men vad hade egentligen al-Assad att tjäna på ytterligare en kemisk attack?

Syriska armén, med stöd från Ryssland och Iran, har under den senaste tiden haft stora militära framgångar och tagit över strategiskt viktiga rebellkontrollerade områden. Samtidigt hade västvärlden, med Donald Trump i spetsen, tinat upp sin inställning gentemot al-Assads fortsatta presidentskap och istället valt att fokusera på en mer enad front i kriget mot Islamiska Staten. 

Varför skulle al-Assad riskera denna fördelaktiga situation? Har han kommit undan så många gånger att han inte insåg vad konsekvenserna skulle bli.

”Äntligen bryr sig omvärlden”

Jag kontaktar Safa Faki för att höra hur människor i Atmeh reagerat på USA:s attack mot den syriska flygbasen i Homs-provinsen – har hon äntligen fått svar på sin desperata vädjan till omvärlden från 2012?

– Ja, det känns som mitt folk äntligen fått ett svar från att omvärlden bryr sig, säger Safa snabbt när jag når henne över telefon.

Hon förklarar att invånarna i Atmeh, som levt under konstanta flygattacker, är glada över USA:s agerande. Khan Sheikhun ligger inte långt från Atmeh, och många av invånarna har fruktat att också de skulle utsättas för gasanfall.

Faki understryker den amerikanska attackens symboliska betydelse.

– Regimen har attackerat oss så länge nu och jag hoppas att detta inte är en engångshändelse, säger hon och menar att sex år av krigsbrott i något skede måste få konsekvenser för regeringen.

Och folket i rebellkontrollerade Idlib känner samma som Safa. På sociala medier har många uttryckt stor glädje över USA:s agerande.

En av många patienter på sjukhuset i Atmeh.

Alla aktörer ansvariga

Kriget i Syrien har ändrat skepnad många gånger. De olika grupperingar som idag strider sinsemellan har gjort konflikten komplex, nästan obegriplig. Krigsbrott är vardag för Syriens befolkning.

Enligt FN:s råd för mänskliga rättigheter misstänks i stort sett alla aktörer för att i något skede ha agerat på ett sätt som strider mot internationella bestämmelser.

FN:s senaste utredning om krigsbrott under offensiven mot Aleppo talar sitt tydliga språk: den syriska armén, uppbackad av ryskt stridsflyg, har avsiktligen attackerat sjukhus, skolor och marknadsplatser. Rapporten beskriver hur måltavlorna varit vårdpersonal, hjälparbetare och civila. 

Även upprepad användning av klusterbomber och kemiska vapen mot civilbefolkningen beskrivs i rapporten. 

Men även rebellgrupper får hård kritik. FN beskriver tillfällen då rebellerna använt sig av mänskliga sköldar och avsiktligt attackerat civila mål i västra delarna av Aleppo.

Den senaste rapporten fokuserar visserligen på Aleppo-offensiven, men liknar tidigare rapporter från andra delar av landet. Den ger en bild av hur internationella lagar ignoreras och hur en försvarslös civilbefolkning avsiktligt attackeras.

Ett av många barn i flyktinglägret
i utkanten av Atmeh.

Tecknade krigsbrott

Tillbaka i Atmeh, 2012. Safa Faki befinner sig i ett flyktingläger i utkanten av staden. Barn leker i leran utanför tälten. Deras skratt och sprudlande energi kontrasterar frontlinjens skottsalvor några kilometer bort.

Faki hade länge funderat på hur hon kunde hjälpa sitt utsatta folk.

– En natt insåg jag vad jag skulle göra, jag gick och köpte färgpennor och papper, säger hon.

Faki var konststuderande innan kriget, och bestämde sig för att låta barnen ge utlopp för sina traumatiska minnen med hjälp av att rita.

Varje dag besökte hon lägret. Teckningar av stridsvagnar, helikoptrar som släpper oljefatsbomber, livlösa människor på marken och sönderbombade byggnader är några exempel på vad barnen ville förmedla.

Scenerna från mitt sjukhusbesök några dagar tidigare var barnens enda verklighet.

Och idag, sex år sedan krigets start, har barnen i Syrien fler hjärtskärande teckningar att rita, med ännu fler krigsbrott att försöka bearbeta.

Frågan är vad omvärldens nästa steg blir för att få Syriens många barn att vilja rita något annat i framtiden?

Text & foto: Andreas Ståhl

Click zombie

Sabine Forsblom
Sabine Forsblom.
Jag har en ny sambo. Han lägger sig bredvid mej i sängen på kvällen, finns där när jag vaknar, möter min blick i spegeln i badrummet. Han är ett klick som hålögt tittar på mej, kräver mer klick på nätet, mer mat i form av fasorna i världen och det unkna andliga klimatet här hemma. Mina vänner säger att de inte orkar mer. De orkar inte ta emot, orkar inte skriva under adresser till tjänstemän och presidenter, delta i demonstrationer. Är den nya krigföringsstrategin inte längre söndra och härska, utan trötta ut och härska?

På nätterna medan zombien vilar en stund brukar jag tala med Barack Obama. Bästa president Obama, säger jag respektfullt: No, you couldn’t. Du var revolutionen, vägskälet, hoppet om en förändring. Hur kunde du sitta i åtta år i Vita Huset och inte veta vilket stort missnöje det fanns ute bland väljarna? Jag börjar tro att du visste det men litade på att ni skulle vinna valet och alltså kunna fortsätta som förut. Du som var hela den liberala världens offentliga ansikte, hur gick det till? Du som var den leende presidenten, den gråtande presidenten, den coola presidenten. Du som var de vackra ordens president, de förtvivlade ögonens president. Det du stod för nådde inte folket den här gången. Blev du bländad av vitheten i huset där du bodde? Barack, jag älskade dej och du svek mej. Jag var som du: bländad.

Varje morgon går jag till bibliotekets läsesal. Den är min arbetslust, min källa till lugn och ro. De andra platserna med sina dofter av rädsla och ångest får inte vara med här. Unga studerande delar dagarna med mej, böjda över sina böcker.

Två pauser tar jag under dagen och går då ner för trapporna och in mellan hyllorna. Sätter mej en stund bland böckerna och lyssnar på bibliotekets alla diskreta ljud, på ryggarnas viskningar om berättelser från hela världen, men jag orkar inte ta emot något just nu. Jag vill bara läsa barnböcker och beskrivningar av en värld jag förstår. Om hur Emil hissade upp lilla Ida i flaggstången så hon kunde se ända till Mariannelund, få ett nytt perspektiv på saker och ting.

Sen går jag till cafeterian och hoppas att också idag få se den lilla flocken rosa, vita och blekblå lågstadieflickor som på eftermiddagarna flaxar in i här. Det kvittar och skvattrar om dem när de kommer, rödbrusiga och glittrande. De hjälper varandra: skriver, räknar, frågar och fnissar. Jag blir rörd av att se dem hjälpa varandra, höra dem jobba.

På natten talar jag med Barack igen. Du borde kanske också ha blivit upphissad i en flaggstång, Mr President, säjer jag, du och dina kolleger i Europa. Kanske ni inte bara kunde ha sett Mariannelund, utan ända in i väljarnas vardagsrum och missnöjet som växte där.

Barack ler mot mej. Så talar han till mej: Yes, we can, säjer han. Have you got the contact information to this guy? Sen tar click zombien mej mot nya klick, nya fasor.

I morgon igen Mr President. I morgon igen.

Sabine Forsblom
är författare

Politik och musik

Valkampanjer handlar som vi vet inte bara om politik, men att de i så hög grad handlar om musikaliska preferenser är kanske mindre bekant.

Musik är bland det bästa som finns, det tror jag många håller med mig om. Få saker kan skapa så starka känslor. Men hur stort inflytande har musik egentligen?

Det har visat sig att politiker inte bara pratar politik när det är valrörelse. De pratar också musik. Det finns många exempel på detta, både i tidningsartiklar och i form av spellistor på Spotify skapade av politiker. Men är det politikerna själva som väljer att prata om sina musikaliska preferenser eller är det på uppfordran av smarta kampanjstrateger? Och vad har politikernas musiksmak för inverkan på politiken?

Inför presidentvalet i USA dök ämnet återigen upp på agendan, bland annat i Musikguiden i Sveriges Radios P3. Hillary Clinton lade stort fokus på musik i sin valkampanj och reportrarna diskuterade den symboliska betydelsen av hennes låtval.

År 2001 intervjuade Frida Lindqvist ordförandena för alla svenska ungdomsförbund om musik i Aftonbladet Puls. Den då 25-åriga Birgitta Ohlsson, ordförande för Liberalernas ungdomsförbund, berättade:

– Jag tycker väldigt mycket om soul- och jazzmusik. Techno, progg och politisk musik är det värsta jag vet.

Gustav Fridolin, 17 år och ordförande för Grön ungdom, nämnde Lars Winnerbäck som en typiskt grön artist, liksom också Peps Persson.

Gunnar Strömmer, 27, ordförande för Moderaternas ungdomsförbund, tyckte det var svårt att hitta typisk moderatmusik. Det finns utan tvekan fler protestsångare på vänsterkanten.

Jenny, Lindahl, 27, från Ung Vänster höll med:

– Det finns massor av band som är uttalat vänster som till exempel Rage Against the Machine. Däremot har jag aldrig hört några band som spelar moderat-rock eller är uttalat höger, förutom Ultima Thule. Orsaken är nog att det är socialdemokrater och högerpartier som har makten i hela världen och musik handlar mycket om protest.

Mikael Damberg, 27, från Socialdemokraternas ungdomsförbund, tyckte att rap var lite sossigt:

– Precis som proggen har den nya rapmusiken ett politiskt budskap. Även om jag inte uppskattar all rapmusik så lyssnar jag på texterna, de säger mycket om ett Sverige som politikerna inte alltid känner till.

Enligt Magnus Berntsson, 26 år, ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, fanns det gemensamma nämnare för vad KDU:are lyssnar på:

– På fester är mest dansmusik. Annars lyssnar många inom KDU på musik från den amerikanska västkusten.

Malin Svensson, 28 år, från Centerns ungdomsförbund, menade att många centerpartister brukar gilla ”Öppna landskap” med Ulf Lundell.

De unga politikerna fick i Aftonbladets artikel alltså berätta både vad de själva lyssnade på och vad som var typiskt för deras förbundssympatisörer. De frispråkiga formuleringarna i svaren visar på en ganska stor dos av uppriktighet och ungdomlig kaxighet. Frågan är vad som händer när man ställer liknande frågor till partiledare mitt uppe i en valrörelse?

***

I valrörelsen 2006 gjordes en koll av partiledarnas musiksmak i en artikel på MacWorld. Lars Leijonborg var kanske den som överraskade mest. En av hans favoritskivor var Kompisar från förr med Latin Kings. Han beskrev sitt val så här: ”Stilsäker betongförortsrealism. Dessutom gillar jag Dogge. Vi har träffats några gånger.” Lockar Leijonborg fler väljare med ett sådant uttalande?

Valåret 2010 bad Svenska Dagbladet de svenska partiledarna att skapa varsin Spotify-spellista som de skulle skicka in till redaktionen. Maud Olofsson valde då bland annat artister från sin bostadsort Robertsfors, såsom Sahara Hotnights och Frida Hyvönen. Mona Sahlin valde också många unga, svenska artister som Melissa Horn, Oskar Linnros och Veronica Maggio. I artikeln står det att alla skickat in spellistor utom Fredrik Reinfeldt. Som orsak ska han ha angett tidsbrist.

Senare måste dock Fredrik ha ångrat sig eller fått lite tid över. Spellistan finns nämligen med i en annan artikel om ämnet i musiktidningen Gaffa och ligger dessutom fortfarande kvar på Spotify. Den innehåller i princip bara svenska artister såsom Per Gessle, ABBA, Peter Jöback och flera låtar av Magnus Uggla. Samt, lite otippat, Ebba Grön med ”800 grader”.

Skribenten Andres Lokko ifrågasätter spellistorna i sin artikel – speglar de politikernas riktiga musiksmak eller är de ett försök att locka till sig ett visst slags väljare? ”Politikerna närmar sig musik som man gjorde på högstadiet, för att få ”tuffare kompisar”, skriver han i artikeln.

Claes Ericsson, doktorand vid Musikhögskolan i Malmö, som skrivit en avhandling i ämnet vid Lunds universitet menar att en gemensam musiksmak är viktig för känslan av samhörighet mellan människor. Olikheter kan skapa spänningar, säger Ericsson i en artikel på forskning.se:

”Jag har jobbat som musiklärare i många år och upptäckt att musikämnet är mycket värdeladdat”, säger han. ”Eleverna vet mycket om musik och vill absolut inte tulla på sina preferenser. Därför uppstår en speciell spänning mellan lärare och elever som inte finns i andra ämnen.”

Samma sak borde då gälla mellan väljare och politiker. Framför allt då kanske de unga väljarna.

Valåret 2014 gjorde Dagens nyheter en koll bland partiledarna om vad de lyssnade på under sommaren.

Stefan Löfvén sade sig lyssna på Miss Li. Jimmie Åkesson nämnde Lars Winnerbäck, artisten som Gustaf Fridolin många år tidigare ansett var typiskt grön musik. Den här gången uppgav dock Fridolin tillsammans med kollegan Åsa Romson att de lyssnar på Visby vokalensemble ledd av Rickard Söderberg. En flört med HBTQ-världen? Jan Björklund verkar vid den här perioden ha varit på gott humör. Han sade sig lyssna på Avicii och den ultimata pepplåten ”Happy” med Pharell Williams. Ser man genom Lokkos kritiska glasögon så kan man även här ana att partiledarna eventuellt väljer taktiska svar på sina frågor.

***

Aftonbladet vill inte vara sämre. År 2014 gör även Nöjesbladet intervjuer med partiledarna om deras favoritmusik. Där dyker Ulf Lundell upp igen. Från att ha varit en centerfavorit är nu Lundells album På andra sidan drömmarna ett av Stefan Löfvéns tre favoritalbum. Fridolin visar att han inte glömt bort Peps Persson och säger att Perssons skiva Hög standard är en av hans tre favoriter. Detta är till viss del anmärkningsvärt då musiksmaken enligt forskarna brukar förändras under livets gång. I Forskning och framsteg 2014 beskrivs en studie vid University of Cambridge som bland annat analyserar hur musiksmaken påverkas av de utmaningar vi har under olika livsskeden:

”Så kopplas till exempel ungdomens (12-19 år) frigörelse och identitetsskapande till en förkärlek för ’intensiv’ musik som punk och heavy metal, medan unga vuxnas (20-39 år) relationsskapande gör ’samtida’ genrer som soul och r’n’b lämpliga, och medelålderns (40–65 år) fokus på karriär och upprätthållande av nära relationer bäddar för den mer ’sofistikerade’ jazzen och klassiska musiken, samt den ’opretentiösa’ countryn.”

Trots det har Fridolin av någon okänd anledning hållit fast vid Peps Persson under nästan 15 år – i alla fall på pappret.

Jan Björklund fortsätter också i den här artikeln med att överraska. En av hans tre favoritskivor är nu Christina Aguileras Bionic. Också ”Happy” dyker upp igen. Den här gången är det Annie Lööf som lyfter fram den.

I Aftonbladet (2005) beskrivs en studie vid Texas University som visar att det finns ett samband mellan musiksmak och personlighet:

”Forskarna menar att man väljer musik för att förstärka sin självbild. De som anser sig vara sofistikerade lyssnar på klassiskt och de som vill verka tuffa vrider upp volymen och pumpar hårdrock i bilstereon.”

I artikeln passar Aftonbladet på att kommentera musiksmaken hos några vid tidpunkten aktuella personer, inklusive dåvarande presidenten i USA och statsministern i Sverige:

”Nyligen avslöjades det att president Bush mestadels lyssnar på country i sin iPod. Han tillhör kategorin ‘glad och konventionell’”. Och om Göran Persson: ”Statsministern har vid flera tillfällen sagt att han gillar andliga sånger. Han faller alltså under samma kategori som Bush.”

***

President Obama har också varit aktiv på Spotify och släppt spellistor i flera omgångar. Detta har rönt uppmärksamhet även i svenska medier. I Svenska dagbladet citeras en artikel från TT Spektra 2012, som uttrycker tvivel mot äktheten i Obamas musikval:

”Vem har en Spotify-lista som spretar mellan Arcade Fire, ELO och REO Speedwagon? President Obama, förstås. Eller rättare sagt, Barack Obama med god hjälp av sin kampanjstab.”

2015 är det dags för Obama igen. Vita huset släpper två sommar-spellistor och presenterar det som en självklarhet att det är presidenten själv som står bakom listorna:

Your summer just got a little groovier. /…/ Our inaugural playlist was hand-picked by none other than President Obama. /…/ When asked to pick a few of his favorite songs for the summer, the President got serious. He grabbed a pen and paper and drafted up not one, but two separate summer playlists: One for the daytime, and one for the evening.

Sant eller inte – det är underhållande läsning. Presidenten ”got serious” och gjorde vår sommar ”a little groovier”. Artikelförfattaren uppmanar glatt: ”Give them both a listen and a subscribe – we think you’re going to love it.”

Även Hillary Clinton har släppt ett flertal spellistor. En är anpassad för kvinnor och inleds – såklart – med Beyonce’s ”Run the World (Girls)”. På The official Hillary 2016 playlist finns massor med låtar som verkar vara till för att skapa en peppande känsla. Flera innehåller ordet ”fight” i låttiteln som också ingår i Hillarys kampanjslogan ”Fighting for us”. Knappast en slump. Och precis som Jan Björklund och Annie Lööf gillar Hillary tydligen ”Happy” av Pharell Williams.

Spelar det någon roll om detta är vad Hillary själv lyssnar på när hon är ensam hemma? Eller om syftet är att peppa folk i en valkampanj?

Vad är det som får presidenter, statsministrar och partiledare – eller åtminstone deras staber och strateger – att lägga ner tid på att skapa spellistor eller svara på frågor i nöjesbilagor? En ärlig vilja att berätta för omvärlden om sin musiksmak, eller ett smart drag för att locka till sig väljare? Det får vi nog aldrig reda på. Precis som när det gäller oss vanliga människor vet nog bara politikerna själva vad de egentligen lyssnar på bakom stängda dörrar. Och kanske det är bäst så.

Text: Sofie Tedenstad
Illustration: Otto Donner

Vad händer nu?

Janne Wass
Janne Wass.
Ramaskriet har redan gått som en löpeld genom världen, så det är väl ingen större vits att ytterligare bidra till det. Vi står nu inför fullbordat faktum: det som ännu för ett halvt år sedan sågs som en omöjlighet har besannats; Donald Trump kommer att bli USA:s nye president. Som politiker är Trump ett oskrivet blad. Under valkampanjen har han hävt ur sig det ena påståendet efter det andra, ofta utan att ha några som helst fakta att sko sig på. Än har det handlat om att bomba skiten ur IS, än om att dra sig ur Nato. Alla ekonomiska experter, i alla politiska läger, har noterat att Trumps ekonomiska uttalanden varken har huvud eller fötter. Det går bra att häva ur sig saker under en valkampanj, men då man sedan står där med förvåningens finger i häpnadens mun och tvingas ta itu med problemen, kommer verkligheten emot. Exakt vad som nu kommer att hända är det ingen som vet, men vi ska här våga oss på några gissningar.

  1. Briefing. Få presidenter har ställts inför en så gigantisk utmaning som Trump inför inaugurationen. Han har visserligen fått en snabbkurs i amerikansk politik under valkampanjen, men ingen president, åtminstone under de senaste 100 åren, har kommit till Vita huset med så lite erfarenhet och förhandskunskap. Under de tre månader som återstår innan Trump svärs in som president, kommer han att få sitta på skolbänken i Vita husets olika avdelningar och försöka trycka in så mycket information som möjligt under sitt tuperade hår.
  1. Regeringsbildning. Under detta år borde Trump bilda en regering, vilket inte är den lättaste uppgiften i världen på grund av det stora agget mot honom inom det republikanska partiet. Vicepresident Mike Pence antas vara den som i första hand sköter det här arbetet. Inga säkra uppgifter finns att tillgå med men enligt spekulationer och rykten skulle den republikanske räven Newt Gingrich vara första valet till utrikesminister och New Yorks ex-borgmästare Rudy Giuliani till justitieminister. Finansminister väntas bli Steve Mnuchin, som plockas från Goldman Sachs, och inrikesminister Forrest Lucas, grundare av oljebolaget Lucas Oil. Alabamapolitikern Jeff Sessions finns bland favoriterna till posten som försvarsminister. Andra personer som finns med i spekulationerna är Rick Perry, Sarah Palin, Mike Huckabee, miljonären Wilbur Ross, läkaren och virrhjärnan Ben Carson och klimatskeptikern Myron Ebell. New Jersey-politikern Chris Christie finns också med i spekulationerna, men har på sistone tagit avstånd från Trump.
  1. Muren. Efter alla sina löften om en mur mot Mexiko, kommer en av Trumps första åtgärder som president att vara att driva igenom ett beslut om en mur. Hans rådgivare kommer att informera honom om att det helt enkelt inte är ekonomiskt vettigt att bygga en riktig mur, och i stället föreslå en mer symbolisk mur bestående av elektronisk övervakning. Detta kommer Trump att godta, och kostnaderna räknar han antagligen med att betalas ”av Mexiko” över en längre tidsperiod genom handelstariffer och visumavgifter.
  1. Infrastruktur. Ett sysselsättningspaket bestående av satsning på infrastruktur är en av de få frågor där Trump kan hitta en gemensam melodi med demokraterna, och han kommer således att driva igenom ett dylikt i början av sin presidentperiod, dels som en symbolisk gest av samarbete och handräckning.
  1. Immigration. Talet om att deportera alla 11 miljoner papperslösa immigranter har Trump sedan länge övergett, och har senast talat om deportation av alla papperslösa immigranter med brottsregister. Det är oklart om vi då talar om några hundratusen, eller om de kring två miljoner personer som har fått anmärkningar för mindre förseelser, som parkeringsböter, men hursomhelst kommer Trump att märka att det praktiskt är snarast omöjligt att utvisa dem alla. För sakens skulle utförs en kampanj där några tusen utvisas, men några verkligt stora förändringar i USA:s immigrationspolitik är knappast att vänta. Snarast satsar Trump mer pengar på gränsövervakning. Också talet om att neka alla muslimer inträde i USA har Trump tagit tillbaka, men antagligen kommer han att göra verklighet av planerna på inreseförbud för personer från speciellt känsliga områden, som Syrien. Någon reform för att underlätta papperslösa immigranters möjlighet att få medborgarskap och arbete får USA antagligen se i stjärnorna efter.
  1. Frihandel. Trots protester från det egna partiet, kommer Trump att sätta käppar i hjulen för frihandelsavtalen TPP och TTIP med förevändingen att de är ekonomiskt och sysselsättningsmässigt ofördelaktiga för USA. Trump har talat mycket om att införa skyhöga tariffer för import från låglöneländer och länder som manipulerar valutan, som Kina. Om han lyckas driva igenom de tariffer på upp till 45 procent som han talat om, skulle de länderna svara med egna tariffer. Det skulle knappast hämta tillbaka produktionsjobben till USA, utan i stället skulle åtgärden leda till högre priser för importerade varor i USA och en försämring av USA:s export. Det samma gäller Trumps planer på tariffer och straffavgifter för amerikanska bolag som flyttar sin produktion utomlands. Det är möjligt att tariffer införs, men knappast i den storleksklass som Trump utannonserat.
  1. Skatter. Trump har förespråkat gigantiska skattelättnader över hela inkomststegen, och föreslagit ett skattetak på 15 procent för företag. Åtgärden skulle leda till en tillfällig ökning av USA:s bnp, men samtidigt radikalt minska landets skatteintäkter. Förutom en skenande statsskuld finns risken att Trumps ekonomiska politik skulle leda till hög inflation och en påföljande recession, då storbolag sin vana trogen skulle dela ut allt högre bonusar och dividender, samt köpa upp sin egen aktiestock i stället för att anställa och investera.
  1. Putin. Trump kommer så fort som möjligt att försöka få till stånd ett möte med den ryske presidenten. Putin kommer att försäkra Trump om att han gör allt för att bekämpa IS i samarbete med Syriens president Bashar al-Assad. Trump försäkrar Putin om att USA inte kommer att blanda sig i landets angelägenheter till exempel i Ukraina och Georgien. Putin kommer att fortsätta att bomba alla syriska rebeller utom just IS, men det bekommer inte Trump nämnvärt. I enlighet med sin America first-politik aktar sig Trump för att stöta sig med Ryssland, medan han vänder ett blint öga till Putins militära förehavanden. Frågor om mänskliga rättigheter och demokrati i Ryssland läggs längst ner i skrivbordslådan.
  1. Nato. Trump har hotat att dra USA ur Nato, men också det uttalandet har han tagit tillbaka. Däremot kommer han antagligen att kräva att Europa och länder som Sydkorea och Japan betalar mer för amerikanskt beskydd. Detta kan få Europa att öka sin finansiering av Nato i viss mån, men diskussionen om ett gemensamt europeiskt försvar kommer att få mer fyr. Trump kan minska på trupperna i Europa, men framför allt i Ostasien. Hans rådgivare kommer ändå att varna honom för att det kan skada USA:s handelsintressen.
  2. Miljön. Trump är klimatskeptiker och har lovat att USA utträder ur Parisavtalet. Men processen är tre år lång, och kräver ytterligare ett år för att träda i kraft, så innan USA gått ut ur överenskommelsen, har Trumps (första?) presidentperiod redan tagit slut. Däremot kommer USA:s ekologiska fotavtryck antagligen att växa då Trump intensifierar utvinningen av fossila bränslen. Man ska inte heller vänta sig några stora satsningar på förnybar energi eller grön teknologi.

Ovanstående gäller alltså om Trump verkligen får igenom sina förslag. Men det är bra att minnas att USA:s politiska maskineri är tungrott och trögt, vilket bland annat Barack Obama fått erfara. Trump kommer visserligen att ha bakom sig både en kongress och en senat med republikansk majoritet, men frågan är hur stor gruppdisciplinen kommer att vara, och hur många republikaner som hoppar över till demokraterna.

Domedagsprofetior fyller som bäst sociala medier, men USA är fortfarande ingen diktatur och en president kan inte göra precis som hen vill. Trump är en misogynist, rasist, patologisk lögnare och på alla sätt olämplig för presidentposten. Men han kommer inte att avfyra kärnvapen mot Nordkorea av ett plötsligt infall. Hela hans karriär har definierats av mycket prat och relativt lite verkstad. De som kommer att drabbas värst av Trumps presidentskap är amerikanerna själva. Om inte republikanerna lyckas styra upp Trumps ekonomiska idéer, kommer USA med största sannolikhet att under de kommande fyra åren sjunka ner i ytterligare en recession. Arbetslösheten kommer att stiga, likaså inkomstklyftorna. Trump har svurit att skära ner i offentliga sektorn, så antagligen blir också den sociala servicen sämre, likaså kommer utbildning och forskning mycket möjligt skäras i.

Ekonomiskt kaos på den amerikanska marknaden speglar naturligtvis av sig också på resten av världsekonomin, och det är möjligt att vi går mot ytterligare en mörk ekonomisk period. Å andra sidan finns i situationen också en gnutta hopp, till exempel finns det öppningar för en mer protektionistisk och keynesiansk finanspolitik och en kraftigare reglering av banker och finansinstitut. Men börsfall kommer åtminstone inledningsvis att skapa visst kaos på finansmarknaden, och i det långa loppet kommer de värsta internationella följderna att vara de indirekta verkningarna av Trumps politik, och också hans brist på diplomati kan skapa ytterligare spänningar.

Det är på många sätt en osäker framtid vi går till mötes med Trump vid det amerikanska rodret, men också Trump måste som ledare för världens främsta stormakt anpassa sig både till amerikanska och internationella realiteter. Det går att avsätta en amerikansk president, och han kommer att vara omgiven av en erfaren stab som inte kommer att låta honom köra vare sig den amerikanska ekonomin eller världsfreden fullkomligt i sank. Frågan är naturligtvis hur långt Trumps eget tålamod räcker – det finns också en möjlighet att han självmant avgår om han inte får som han vill.

Ovanstående punkter är – det ska medges – till stor del vilda gissningar. Det kan också hända att jag är alldeles för optimistisk.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Foto: Gage Skidmore

Clinton och den förlorade generationen

I min förra webbledare tog jag upp fenomenet Donald Trump, så det är väl inte mer än demokratiskt rättvist att jag i denna tar en titt på fenomenet Hillary Clinton. Clinton valdes förra veckan officiellt till USA:s demokratiska partis presidentkandidat under partikonventet i Philadelphia, ett partikonvent vars höjdpunkt var den avgående presidentens hustru Michelle Obamas tal. Många var säkert de som efter Obamas uppträdande suckade djupt över att det inte var hon, utan en annan presidenthustru, som nu stod uppställd som partiets kandidat.

Förutom Obamas tal var samtalsämnet under konventet fenomenet Bernie Sanders och hans fans. När Sanders intog podiet ville jublet nästan aldrig ta slut. ”Bernie”-ropen skallade under hela konventen, och utanför konventcentret samlades arga ”Bernie or bust”-demonstranter, bevakade av ett massivt polispådrag. Tv-kamerorna inne på konventen fångade upp flertalet Sanders-anhängare som stod och grät öppet under Sanders tal.

Demokraternas situation är inte lika prekär som republikanernas. Iögonfallande frånvarande från republikanernas konvent var före detta presidenterna George Bush den äldre och den yngre, förre presidentkandidaterna Mitt Romney och John McCain, samt en lång rad kongressledamöter och senatorer. Ännu svårare hade republikanerna att hitta kändis-talare. Höjdpunkterna var en av huvudpersonerna i reality-serien Duck Dynasty och den sedan länge avdankade tv-stjärnan Scott Baio. På demokraternas konvent talade tre presidenter, förutom Michelle Obamas och Hillary Clintons män gav också Jimmy Carter ett tal per video. Än värre för republikanerna var att så få av Trumps tidigare motkandidater uttalat sade sig stöda Trumps kandidatur.

Men även om hela det demokratiska partiets garnityr gick man ur huse för att höja Clinton till skyarna under konventen, är det tydligt att partiet har stora problem inför framtiden. Jag ska nu inte ge mig in på valmatematik, men den första utmaningen är helt enkelt att få Clinton vald till president. Clinton har otvivelaktigt en bred anhängarskara, men Sanders stora stöd visar att nästan lika många demokrater vill ha en tydlig förändring inom partiet och inom den amerikanska politiken. Blir Clinton USA:s nästa president, får hon tacka alla de Sanders-anhängare som motvilligt släpar sig till valurnorna enkom för att hindra att Donald Trump i framtiden är den som sitter på kärnvapenkoderna.

Skräckhistorierna som delvis också sprids av Sanders-anhängarna om klanen Clintons korruption är svartvita och förenklade, liksom exemplen på hur Hillary vänt kappan i ett antal frågor, som Irakkriget och samkönade äktenskap. Men faktum kvarstår att Clinton är en integrerad del av den amerikanska och internationella eliten, enprocentarna som Occupy-rörelsen dragit ut på gatorna för att protestera mot. Det är mycket begärt att nu kräva av dem att de med lika stor entusiasm ska lägga sin röst på en av dem, även om den stora majoriteten av Sanders-anhängarna enligt Pews opinionsundersökning kommer att rösta på Clinton. Som dokumentärfilmaren och samhällsdebattören Michael Moore skriver i ett blogginlägg: ingen av dem kommer att gå ut på gatorna och uppmana sina grannar, bekanta och släktingar att rösta på Clinton. För vissa av dem är Trump det bättre alternativet – han lovar åtminstone att skaka om systemet.

Antagligen kommer folkopinionen mot Trump att ge Clinton en snäv seger i valet, men frågan är hur demokraterna och Clinton själv kommer att förvalta Sanders arv. Trots att Sanders av nödtvång gjort gemensam sak med Clinton, är det ingen som förväntar sig att den tidigare presidenthustrun och utrikesministern ska bli den ledare som den unga generationen av liberala väljare sluter upp helhjärtat bakom. De som i allt högre grad kallar sig socialister, och varit redo att följa Bernie Sanders i vått och torrt i vad han kallar för en ”revolution”.

Under sin tid som president blev Bill Clinton tillsammans med brittiska premiärministern Tony Blair och den tyska rikskanslern Gerhard Schröder affischnamn för den tredje vägens socialdemokrati. Den tredje vägen genomsyrade snabbt socialdemokratin i resten av Europa, med praktexempel som Göran Persson och Paavo Lipponen som nordiska ledare. Den tredje vägen gjorde det rumsrent för socialdemokrater att tala om ”flexibilitet på arbetsmarknaden”, ”valfrihet inom tjänstesektorn”, att förespråka individualism framom kollektivism och sakta men säkert suddades gränserna mellan socialdemokrati och nyliberalism ut. Den tredje vägen lade ut den röda mattan för den amerikanska bolånekraschen, de växande samhällsklyftorna och den europeiska finanskrisen. De universitetsstuderande som stött Sanders är medvetna medborgare som läser sin Daily Kos, New Republic och Jacobin, och är väl medvetna om detta. På samma sätt som Jeremy Corbyns väljare i Storbritannien, är de inte nöjda med en liberal på högsta pallen, utan deras mål är en revolution inom partiet. Hillary Clinton är ungefär så långt från denna revolution man kan komma. Det enda som gör Clinton exceptionell är att USA ännu inte haft en kvinna som statsöverhuvud.

Barack Obama har under sin presidentperiod varit så hårt ansatt från höger att han tvingats gå över senatens huvuden nästan varje gång han genomfört en reform. Han har ändå haft den fördelen att det funnits så lite benrangel i hans skåp, att hans motståndare tvingats hitta på fiktiva anklagelser mot honom, som hans födelseort och religiösa orientering. Hillary Clinton är om möjligt ännu mindre omtyckt inom det republikanska partiet, och hennes benrangel är såpass verkliga att vissa av dem utreds av FBI. Om tonen mot henne från höger varit giftig under presidentvalskampanjen, vänta bara tills hon är president.

Obama har också fått mycket kritik från vänsterhåll. Han har fortsatt rusta upp militären, misslyckats med att stänga Guantanamo-fånglägret, fört ett dödligt drönarkring i Pakistan och Afghanistan, intensifierat den amerikanska avlyssningsaktiviteten, inte lyckats ställa någon till svars för bolånekraschen och jagat visselblåsare, snarare än dem vars brott visselblåsarna avslöjat. Om Obama är illa omtyckt bland vänstern, försök bara föreställa er hur populär president Clinton kommer att vara.

Under partikonventet satsade demokraterna på tre kort för att övertyga väljarna om Clinton. För det första framställdes hon naturligtvis som alternativet till Trump, vilket antagligen är det lättaste argumentet att svälja. För det andra lyfte de flesta talare fram hur hon ”kommer att fortsätta arbeta för kvinnor, barn och minoriteter”. För det tredje talades det mycket om hennes långa erfarenhet av ”samhällstjänst” och hur Clinton ”aldrig ger upp” – en liten nickning till de problem hon ställts inför under kampanjen. För att blidka Sanders-rupportrarna upprepades flera gånger att Sanders och Clinton ”tillsammans” varit med om att utforma en plattform för den demokratiska valkampanjen, inklusive krav på 12 dollars minimilön. Men redan under konventet syntes sprickorna – Sanders höll ett brandtal mot frihandelsavtalet TTP – ett avtal som Clinton som utrikesminister lobbat hårt för.

Då det gäller Clintons feminism och arbete för barnfamiljer och minoriteter skulle man kunna kalla hennes bakgrund ”sketchy at best”. Visserligen är hennes hållning i frågor kring dessa teman att föredra framför en konservativ republikans, men hennes feminism har synts mer i retoriken än i praktiken. Clinton stöder kvinnors rätt till abort, men har gjort litet för att minska stigmatiseringen kring abort. Under sin tid som first lady sade Clinton att abort är ”fel”, och har upprepade gånger nämnt att abort bör vara ”säkert och lagligt”, men ”ovanligt”. Hennes tilltänkta vicepresident Tim Kaine har påpekat att han personligen, av religiösa skäl, motsätter sig abort, men anser att det inte är statens sak att bestämma över en kvinnas kropp.

Clintons stöd till sexuella minoriteter och samkönade äktenskap är relativt sent påkommet, vilket kan förklaras av hennes starka band till metodistkyrkan, men lika mycket av politisk taktikering. Så fort det stod klart att en majoritet av demokraterna stödde samkönade äktenskap, uttalade hon sitt stöd för desamma. Ur ett bredare politiskt perspektiv är Clintons stöd för nyliberal ekonomisk politik, amerikansk marknadsdominans och hennes kopplingar till fackfientliga storföretag som Walmart problematiska både då det gäller feminism och minoritetsfrågor. I bagaget har hon också Bill Clintons presidentperiod, då hon bland annat lobbade för den rasistiska kriminallagsförändringen som resulterat i en överrepresentation av svarta amerikaner i fängelse för droginnehav.

Men framför allt kännetecknades det demokratiska partikonventet av en avsaknad av sakfrågor. Kontentan av talen var att USA – tvärtemot vad Trump påstår – är världens bästa land att leva i, och att det gått åt rätt håll under Obama-eran. En röst på Clinton presenterades som en röst på ett fortsatt arbete åt samma håll, mot samma mål. De flesta demokrater anser antagligen att det alternativet är bättre än Donald Trump i Vita huset. Men vad ska Clinton göra med alla de demokrater som kräver mer? Hon kommer inte att driva Bernie Sanders radikala program, och hon kommer knappast att kunna övertyga hans anhängare om att ställa sig bakom hennes mindre radikala program. En risk är att Clinton således står i skottlinjen mellan höger och vänster umder hela sin presidentperiod. Mycket beror på vad Sanders själv gör. Han siktar inte på fler presidentval, där lägger åldern in sitt veto. Men fortsätter han sitt synliga politiska arbete, och kommer det någon efter honom ur den socialistiska rörelsen i USA som kan ta upp hans mantel? Ett annat alterternativ är att Sanders drar sig tillbaka och hans anhängare blir cyniska och passiva, i värsta fall aggressiva – och hela den rörelse för förändring som föddes med Occupy till sist rinner ut i sanden. Det vorde mest tragiska av allt. Då kan vi verkligen tala om en förlorad generation.

Janne Wass

är Ny Tids chefredaktör