Etikettarkiv: Barn

Aborträtten i Europa hotad – trots framgången i Irland

I en historisk folkomröstning avkriminaliserades abort i Irland förra månaden. Men det är ett av de få länder i världen där utvecklingen går mot det liberalare hållet.

I Chile avkriminaliserade Michelle Bachelets regering 2017 abort vid tre omständigheter: om graviditeten har föregåtts av våldtäkt, om fostret är livsodugligt, eller om kvinnans liv är i fara. Det var ett historiskt beslut som föregåtts av många års påtryckningar från kvinnorättsaktivister och liberala politiker.

Sebastián Piñeras sittande konservativa regering har valt att skärpa lagstiftningen. I januari 2018 infördes en samvetsklausul som innebär att en läkare kan vägra att utföra en abort utifrån sin etiska övertygelse. Detta orsakade en protestvåg runtom i landet.

Rätten till samvetsfrihet finns även inskriven i den italienska konstitutionen. Det innebär att upp till 100 procent av alla gynekologer och läkare i vissa delar av landet vägrar avbryta graviditeter, även i fall då gravt missbildade foster anses ha ringa chanser att överleva. Detta trots att det är en lagstadgad rättighet för varje kvinna att välja om hon önskar avbryta en graviditet under de 90 första dagarna.

Abortvägran ett karriärdrag

Silvana Agatone, gynekolog och ordförande i Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Applicazione della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som utför aborter, säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som samvetsvägrar och inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det inte längre finns några läkare alls som utför aborter – åtminstone inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet.

Agatone menar att möjligheten att samvetsvägra överutnyttjas.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val som ger en läkare större karriärmöjligheter, förklarar hon.

Aborträtten, som när den blev verklighet i Italien år 1978 innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att implementera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbetsuppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och får färre patienter till din privata klinik, säger Agatone.

Kontroll över kvinnan

Laetizia Costa (namnet fingerat) från Ancona berättar om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter dessutom försökte få henne att behålla barnet mot sin vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum en dag ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var, ”Uppenbart är ju fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20e veckan, vänta.”

– Istället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation utövar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att en ska ändra sitt beslut, säger Costa och beskriver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet.

Men det är också en rättighet som riskerar att försvinna. För trots att abortlagen fyller 40 år, så är den under ständig attack. Abortmotståndarna mobiliserar, uppbackade av fascistiska och högerkonservativa partier samt katolska kyrkan, som alla fått vind i seglen efter valen i mars. Kvinnors rättigheter finns sällan med i partiernas partiprogram, men då partierna väl tagit makten blir det plötsligt en viktig fråga.

– Vi upplever en allt fientligare inställning mot kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar, säger Giorgia Serughetti, författare och forskare som nyligen gett ut boken Libere tutte ”Fria alla (kvinnor)”, som hon har skrivit tillsammans med Cecilia D’Elia.

Hon fortsätter:

– Det nya angreppssättet från högern innebär att de talar i termer av kvinnans bästa och även använder feministiska argument.

Serughetti menar att det är tydligt att det handlar om att vilja ta tillbaka kontrollen över kvinnan och dra in hennes rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Inte bara i Italien, utan också i länder som USA och Polen.

– Konservativa krafter vill införliva kvinnan i hennes traditionella roll med fokus på att reproducera.

Kräftgång i USA

Donald Trump hade inte suttit länge som president innan han fattade beslut om att skära ner de statliga bidragen till organisationer som utför aborter, och strypa biståndet till grupper som arbetar med abort och sexuella och reproduktiva rättigheter ute i världen.

Trump har även lovat att tillsätta fler domare i högsta domstolen som är villiga att riva upp den lag, Roe vs. Wade, från 1973 som gjorde abort lagligt i USA.

I januari anslöt sig Trump till två tidigare republikanska presidenter, Ronald Reagan och George W Bush, när han hälsade på demonstranterna i den årliga demonstrationen March for Life och på så vis gav sitt stöd till de pro-life-grupper som till varje pris vill ”försvara rätten till liv”, med andra ord motsätter sig abort – till och med i fall då kvinnans liv är i fara.

I maj 2018 rapporterades det om att delstaten Iowa hade röstat igenom USA:s striktaste abortlag. Abort kommer att förbjudas i fall där man kan uppfatta fostrets hjärtslag. Det innebär att många kvinnor inte ens kommer att hinna upptäcka att de är gravida förrän det är för sent att avbryta graviditeten.

Stark aktivism i Polen

En av de mest restriktiva abortlagarna i Europa finns i Polen. Förra året uppskattades runt 80 000 polska kvinnor ha genomgått olagliga aborter, både i Polen och i andra länder.

Förslaget som ligger på bordet handlar om att förbjuda abort i alla fall förutom där kvinnan blivit gravid via våldtäkt eller incest. Det innebär bland annat en skärpning av lagen i fall av allvarliga fosterskador. I dag är det tillåtet med sådana aborter, men det vill man nu alltså förbjuda.

Enligt Katarina Bergehed, sakkunnig på kvinnors rättigheter vid Amnesty i Sverige, är den anledningen man nu vill förbjuda den vanligaste till att kvinnor och flickor får abort i Polen i dag. Det handlar om ungefär 95 procent av alla fall.

För ett par år sedan stoppade hundratusentals polacker ett förslag som helt skulle förbjuda aborter och dessutom göra abort straffbart, med uppemot fem års fängelse som påföljd (både för kvinnan som gjorde abort och läkaren som utförde ingreppet). Också nu har det organiserats ett flertal demonstrationer mot de föreslagna skärpningarna i abortlagstiftningen och många av deltagarna riskerar repressalier. Det rapporteras också om att aktörer som visar stöd för abort, som kvinnoorganisationer, utsätts för polisräder.

I mars ordnades demonstrationer i bland annat Warszawa, då de protesterande tog sig till regeringspartiet Lag och Rättvisas (PIS) högkvarter och skrek slagord som ”Valfrihet istället för terror”. Konservativa PIS uppbackade av den katolska kyrkan är positiva till att skärpa abortförbudet. Aktuella opinionsundersökningar visar dock att en betydande majoritet av det polska folket är emot lagförslaget.

Irland en ljuspunkt

På Irland har utvecklingen ändå gått i motsatt riktning.

”Det ser ut som att vi skriver historia i morgon”, skrev Leo Varadkar, Irlands premiärminister och ja-förespråkare inför folkomröstningen om att skrota abortförbudet på Irland.

Och det skrotades, som känt. I folkomröstningen den 25 maj i år vann ja-sidan stort. Det innebär att det konstitutionella förbudet mot abort, som infördes i en folkomröstning 1983, kommer att upphöra. Den gamla lagen innebär att den som gör en abort riskerar upp till 14 års fängelse.

Den irländska regeringen kommer nu att påbörja arbetet för att rösta igenom ett lagförslag som innebär fri abort till och med tolfte graviditetsveckan och vid speciella omständigheter till och med sjätte graviditetsmånaden.

Premiärminister Varadkar säger att han hoppas att den nya lagen hinner stiftas innan årets slut. Han kallar det kulmen på en revolution som pågått i det tysta under 10-20 år.

Över 3 000 irländska kvinnor tvingas i dagsläget varje år att resa till England och andra länder för att kunna göra abort. Men det är inte alla som har möjlighet eller hinner resa. En av dem som drabbades av abortförbudet på Irland var Savita Halappanavar, som dog i sviterna av ett missfall på grund av att läkarna vägrat genomföra en abort. Halappanavars pappa Andanappa Yalagi sa i en intervju med Irish Times att han är mycket glad över resultatet av folkomröstningen. Han säger också att han önskar att den kommande lagstiftningen ska uppkallas efter dottern, ”Savitas lag”.

Förbud i Malta

Även på Cypern togs ett steg mot att avkriminalisera abort tidigare i år då strafflagen ändrades så att risken för åtal efter avbruten graviditet minskar. På Malta, en annan ö i Europa, är det dock helt förbjudet.

– Jag kan inte säga att jag är för abort, men jag accepterar en kvinnas val och jag skulle genomföra aborter på kvinnor, som så önskar, även om det inte var lagligt, säger Beatrice Berluti, gynekolog och en av få icke-samvetsvägrare i regionen Marche i centrala Italien.

Berluti menar om att det handlar om svåra livsval. Det viktigaste som professionell är att stå vid kvinnans sida: ge information och stöd och helst också ha möjlighet att följa upp.

– Att förbjuda abort innebär inte att färre unga flickor och kvinnor blir gravida. Kvinnor blir oftast gravida under en livskris eller förändring i livet. Det kan handla om sorg efter en avliden anhörig, separation, att ha förlorat arbetet, våld, krig eller konflikter, en flytt, att man blivit sjuk eller deprimerad eller bara är på semester och glömmer rutinerna, säger Tiziana Antonucci, en radikal kvinnorättskämpe som hjälpt kvinnor i Italien med preventivmedelsrådgivning och abort på organisationen AIED sedan 1978.

Mordåtal för missfall

Världshälsoorganisationen WHO har beräknat att det utfördes 25 miljoner osäkra aborter (45 procent av det totala antalet aborter) varje år under åren 2010 till 2014. Majoriteten av dem, 97 procent, genomfördes i Afrika, Asien och Latinamerika. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort, uppskattar WHO. Sydafrika har sedan 1997 en av kontinentens mest liberala abortlagar, vilken säkerställer rätten att göra abort fram till 20:e veckan. Till följd av introducerandet av Sydafrikas abortlag Choice Act 1997 minskade landets mödradödlighet med 90 procent.

I El Salvador råder det totalförbud mot abort. En kvinna som avbryter en graviditet efter en våldtäkt eller får ett missfall riskerar att dömas till fängelse. Trots påtryckningar från människorättsorganisationer och anhöriga till kvinnor som har avlidit efter illegala aborter har regeringen inte prioriterat frågan. Under tiden sitter kvinnor av fängelsestraff för mord efter att ha drabbats av missfall.

Text & foto: Christin Sandberg

In i mörkret

Den svenska journalisten Åsa Erlandssons pris-belönta bok ”Det som aldrig fick ske”, som handlar om skolmorden i Trollhättan 2015, är samtidigt en sorglig berättelse om Sverige av i dag.

På förmiddagen den 22 oktober 2015 går en maskerad man iklädd lång, svart kappa och nazisthjälm med ett skarpslipat svärd in på Kronans skola i Trollhättan. Hans namn är Anton Lundin Pettersson, han är 21 år och uppvuxen i staden. Han har inte själv varit elev på skolan. Under några veckors tid har han kartlagt skolan, noggrant planerat hur han ska gå till väga, skaffat mordvapnet och rekvisitan. 

Han väljer ut sina offer utifrån deras utseende. De män och pojkar – han låter bli flickor och kvinnor – som han tycker ser mest utländska ut.

Han marscherar målmedvetet genom skolan. Han tar sig till och med tid att stanna upp under mördarturnén för att posera på ett foto tillsammans med två elever. På svärdet som han håller i sin hand finns blodet från två av hans offer.

Han är där av en anledning: som den hjältekrigare han ser sig som ska han befria Sverige från utländska parasiter. Kallblodigt hugger han ner tre personer och skadar ytterligare en innan han skjuts av polisen. Tio minuter av vansinne. Senare på dagen avlider Anton på sjukhuset av skottskadorna. Polisens gärningsmannaprofil säger att det var ett ”suicide by cop”, det vill säga ett självmord där tillvägagångssättet är att provocera fram dödligt våld från polisen. Det blodiga attentatet skakar naturligtvis hela landet. Det är det första skoldådet av det här slaget i Sverige. Finland däremot har haft flera allvarliga skolskjutningar, Jokela 2007 och Kauhajoki 2008, i vilka tjugo personer miste livet. 
”Det som aldrig får ske, det har skett idag”, säger statsminister Stefan Löfven på presskonferensen samma dag. Det som aldrig fick ske är också titeln på journalisten och författaren Åsa Erlandssons bok, i vilken hon fördjupat och välformulerat berättar vad som hände den där höstdagen för två och halvt år sedan. Mycket välförtjänt vann hon Stora Journalistpriset förra året i kategorin Årets berättare med motiveringen ”För att hon genom virtuos berättarteknik kryper in under skinnet – på både mördare och läsare – och därmed får oss att inse vidden av ett av de värsta rasistdåden i svensk historia.”

Från reportage till bok

Vi träffas en kall marseftermiddag i Uppsala. Lite senare ska Åsa Erlandsson prata om Det som aldrig fick ske på biblioteket i stadsdelen Stenhagen. Sedan boken utkom i höstas reser hon runt i landet för att tala om den, träffa och prata med läsare, skolpersonal, poliser, journalister, ungdomar. Till vardags jobbar hon som redaktör på tidningen Svensk Polis.

– Jag bara väntade på att någon skulle intervjua patrullen som var först på plats vid Kronan. Då det aldrig kom någon, förstod jag att poliserna inte ville prata. Jag ville ändå försöka få dem att berätta om sina upplevelser. Det resulterade i reportaget ”Tillbaka på Kronan”, där poliserna som jag kallar ”Anna” och ”Stefan” för första gången offentligt berättar vad som hände. Sedan kontaktade Norstedts förlag mig och frågade om jag ville skriva en hel bok om dådet, berättar Erlandsson.

Det är väldigt ovanligt att svensk polis använder sig av tjänstevapen. Än mer ovanligt är det att polisen skjuter ihjäl någon. Efter skolskjutningen i Jokela ändrade svensk polis sin taktik för att hantera så kallat pågående dödligt våld, som till exempel en skolskjutning eller ett terroristattentat. Samtliga poliser i yttre tjänst utbildas numera i att hantera PDV – pågående dödligt våld – vilket innebär att de i första hand ska stoppa gärningsmannen, och inte invänta förstärkning. Första prioritet är inte heller att ta hand om skadade, något som annars sitter i ryggmärgen på poliser.

I boken möter vi offren genom deras anhöriga, poliser, vårdpersonal och personal på skolan. Erlandsson lämnar inget åt slumpen och låter inga lösa trådar bli hängande i luften. Gediget journalistiskt arbete när det är som bäst. 
Vi får veta mer om gärningsmannen Anton Pettersson och vem han egentligen var bakom masken. För en gång var också han en liten pojke med solsken i blick som lekte med ett piratskepp – vilket vi kan se på det fotografi, som Erlandsson fått av Petterssons storebror. Han är den enda i familjen som hittills talat med någon utomstående. Mamman och pappan orkar helt enkelt inte.

Vad var det egentligen som hände med den glada pojken och som fick honom att femton år senare ikläda sig en bisarr maskering och bli en mördare? Vad var det som gick så fruktansvärt fel? Det finns naturligtvis inget enkelt svar eller ens ett svar, frågan är mer komplex än så.

Marinerad i nätvåld

Det som aldrig fick ske är också en berättelse om Sverige idag. Förtjänstfullt sätter Erlandsson dådet i Trollhättan i sin historiska och samtida kontext – för att bredda bilden och visa på att Pettersson inte alls var någon ensamagerande galning eller ett enskilt monster.

Början av 1990-talet kan ses som en politisk vattendelare i Sverige. Landet upplevde den största flyktingströmmen sedan andra världskriget, i form av människor som flydde inbördeskrigets Jugoslavien. Flyktingförläggningar brann, skinnskallar drev runt på gatorna och det politiska partiet Ny demokrati satt i riksdagen och spred rasistiska budskap. I just Trollhättan skedde flera brutala våldsdåd mot invandrare. Staden fick stämpeln ”rasismens huvudstad”.

Tjugo år senare upprepar historien sig. Också nu upplever vi ett allt hårdare och alltmer polariserat samhällsklimat. Också nu frodas rasismen och främlingsfientligheten – i politiken och inte minst på nätet. Rasistiska uttalanden och kommentarer är en del av vårt offentliga samtal. Redan dagen efter morden slog polisen fast att dådet i Trollhättan var ett hatbrott.

– Jag såg om tv-serien Lasermannen för ett tag sedan. Jag slogs av att polisens gärningsmannaprofil om John Ausonius påminner starkt om Anton Petterssons. Båda levde ensamma, hade ingen sysselsättning eller annat socialt sammanhang. De sökte ensamheten, men led samtidigt svårt av den. Ausonius var ingen dumskalle. Pettersson hade högsta betyg i flera ämnen i skolan. Däremot var han socialt handikappad. Jag har aldrig studerat en så ensam människa, påpekar Erlandsson.

I USA kallas de lone wolves, ensamvargar. Inom svensk polis kallas de ensamagerande våldsverkare. Det är gärningsmän som går under radarn, håller allt för sig själva. De är ofta tidigare ostraffade, planerar och finansierar sina dåd på egen hand, och har ingen synbar koppling till någon grupp eller organisation.

– Det är dubbelt. Förvisso var Pettersson en extremt ensam människa. Däremot är det fel att säga att han verkade och agerade utan sammanhang. Han beundrade till exempel Anders Behring Breivik och Columbinemördarna. Hur ensam han än var i det verkliga livet, var han det inte digitalt. Han följde rasistiska nätforum, spelade våldsamma dataspel, konsumerade oerhörda mängder vålds-och porrvideor. Han marinerade sig själv i hat och våld. Jag har följt honom i hans digitala fotspår. Han bröt aldrig av genom att titta på något lättsammare.  Under årens lopp radikaliserades han framför datorn. Jag tror också att om han hade fått fast jobb på sin sista praktikplats, så hade det inte behövt gå som det gick. Det blev ytterligare ett misslyckande för honom. Spiken i kistan, säger Erlandsson.

Autism och självhat

I familjen Pettersson fanns en vurm för vikingatiden och ett stort intresse för fornnordiskhet som kan kopplas till det nationalkonservativa. Man upplevde att Sverige gått förlorat i och med invandringen. En av Anton Petterssons släktingar hade under en ganska lång tid efter dådet kvar sin Facebookprofil – en vikingakrigare med höjt svärd. Anton iscensatte sig själv som en supermanlig hjältekrigare som ville rädda nationen.
Det paradoxala är att familjen uppfattade Anton som en vänlig, blyg person och en stor djurvän. Erlandsson upptäckte efter ett tag att Pettersson skickat ett hemligt avskedsbrev via en spelchat – något som polisen helt hade missat. Det skiljer sig innehållsmässigt från det brev som fanns i hans lägenhet och som bara handlade om invandrarhat. I det digitala brevet nämns inte detta med ett ord – här talar Pettersson enbart om sitt självhat. Brevet är skickat till en jämnårig man i Holland som Pettersson kallar för ”min enda vän i världen.” Han avslutar brevet med ”jag älskar dig”.

Vi har talat mycket om Pettersson, våldsdådet, dagens Sverige och debattklimat. Erlandsson poängterar att boken inte främst handlar om Anton Pettersson, utan minst lika mycket om offren.

– Däremot är Pettersson inte längre en gåta för mig. Han borde ha utretts inom psykiatrin och fått hjälp. Hans bror funderade kring att han hade autism, men gick aldrig vidare med det. Brodern berättade att man inte pratade om känslor hemma. Man fiskade, snickrade på huset, grillade. Men frågade inte varandra hur man mår. Anton Pettersson blev inte den martyr eller ikon han hade tänkt sig bli. Visst finns det kommentarer på nätet som hyllar hans dåd, men i det stora hela och jämfört med andra gärningsmän så blev det tyst och ensamt runt hans person även efter hans död.

De vuxnas svek

Jag undrar vad som förvånar Åsa Erlandsson mest i Trollhättandådet, nu när det gått några år.

– Att Pettersson tilläts gå så ensam och osedd genom hela sitt liv. Att jag trots stora ansträngningar inte hittat en enda vuxen kring honom som reagerade, som till exempel försökte initiera ett orossamtal, en utredning av hans svårigheter att förstå sociala koder, göra en orosanmälan – eller bara försöka nå Pettersson inne i bubblan. Det är som om han blev sviken av hela vuxenvärlden under hela barndomen, tonåren och åren efter det. Han hade inte en enda vän. Den här typen av djup isolering ser man nästan annars bara kring gamla människor.

Dessvärre kommer det att hända igen, befarar Erlandsson. Hon lyfter fram att vi har haft en homogen välfärd. Den stora massan i Sverige har haft det ganska bra. Därför bekymrar det henne att Sverige slits isär – både vad gäller ekonomi och klass, men också ifråga om debattklimatet. Det är lättare att radikaliseras när man befinner sig i enskilda filterbubblor. De naturliga kontaktytorna och mötena mellan människor minskar.

Erlandsson poängterar att vi måste börja se de tysta och ensamma barnen. De som till synes har allt, men som är isolerade, utanför. De sköter sig, kommer i tid, gör sina läxor, stökar inte. Är det något som arbetet med boken har lärt henne är det att ”hälsan inte tiger still”. En pedagog på Kronans skola sade efteråt att ”Vi har massor med olika program och handlingsplaner för våra elever. Mot mobbing, mot hedersförtryck – men inget mot
ensamhet”. N

Ylva Larsdotter

Läsandet är en demokratifråga

De svenskspråkiga regionerna har i tre år fått en vitamininjektion i form av läspropaganda och tips för att öka barns läslust och nyfikenhet för böcker. Sedan 2014 har en läsambassadör turnerat runt på föräldramöten, i bibliotek och skolor.

Många goda initiativ har sett dagens ljus, men tillsvidare är det oklart om någon tar över läsambassadörsuppdraget nu när författaren och modersmålsläraren Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb i Mattlidens gymnasium.

Formellt var det resultaten i PISA-undersökningen bland finlandssvenska skolbarn som var väckarklockan till läsambassadörsprojektet. Särskilt de finlandssvenska pojkarna ligger illa till i PISA-mätningarna; nivån är under OECD:s medelvärde. Redan 2009 stod det klart att de finlandssvenska eleverna halkat efter i läsförmåga jämfört med de finskspråkiga. Enligt en forskningsrapport från Svenska Kulturfonden och Jyväskylä universitet som analyserat just PISA-resultaten år 2009, motsvarar skillnaden mellan språkgrupperna nästan ett års skolgång, något rapportförfattarna utryckte  oro över.

Två aktörer som inte lät det hela stanna vid en upprörd medial debatt i höjt tonläge var Svenska modersmålsföreningen i Finland och Tidningen i skolan. De vände sig till Kulturfonden och lyckades i samarbete med Sydkustens landskapsförbund sy ihop ett treårigt projekt för att öka läskunnigheten bland finlandssvenska barn och unga. Den tillfälliga läsambassadörens arbete drevs under tre år med hjälp av 310 000 euro.

Efter tre år: dags för resumé

Nu när den finlandssvenska läsambassadören lämnat sitt uppdrag är det dags att knyta ihop säcken – vad har uppnåtts?

Ny Tid träffar den tidigare finlandssvenska läsambassadören Katarina von Numers-Ekman i hennes nuvarande jobblandskap: lärarrummet i Mattlidens gymnasium i Esbo.

Det framgår tydligt under intervjun att det inte finns en början eller ett slut i jobbet för ökad läsförståelse. Att främja läsande bland barn och unga är en fortlöpande rörelse – nu gäller det för många små aktörer att ständigt hålla bollen i rullning.

– Medvetenheten kring hur viktigt läsande är har ökat och den här frågan har under de gångna åren fått större synlighet.

Skolorna är självfallet en av de viktigaste aktörerna i sammanhanget och von Numers-Ekman har sett att skolor runtom i Svenskfinland har tagit sitt uppdrag på stort allvar.

– Under de här tre åren har många olika aktörer startat läsfrämjande projekt som riktar sig till barn och unga.

Den eventuellt mest lovande rörelsen som hon fick bevittna var den folkvandring av föräldrar som strömmade till hundratalet föräldraträffar som arrangerades i de svenskspråkiga skolorna i landet.

– Det handlar om flera tusen föräldrar som har hört mig prata om hur man som förälder kan stöda barnens läslust. Det har funnits ett stort intresse och jag har fått svara på väldigt många och väl formulerade frågor, berättar von Numers-Ekman.

Högläsning är nyckeln

Frågan om att bjuda in barn till läsandets värld är inte ny, och varje tid har sina utmaningar och favoritskurkar i dramat: serietidningar, filmer, videospel och nu skärmar i största allmänhet. Så, hur ska en medmänniska – förälder, mor/farförälder, lärare – kunna hävda att det här med att läsa en bok vore  värt försöket?

– Ja, det finns ju redan i 9-10 års åldern grovt sett två grupper av barn, bokslukarna och de som inte är så intresserade. Att fortsätta läsa högt för barnen – även efter att de lärt sig läsa – är den främsta nyckeln till att öka läslusten, säger von Numers-Ekman.

För en del barn fungerar ljudböcker som ett komplement till det egna läsandet. Ett annat tips är att prata högt om läsupplevelser både i hemmen och i skolan.

– Ibland är det förstås bra att eleverna själva får välja vilken bok var och en vill läsa, men ibland är det bra att alla i klassen läser samma bok eller samma text. I sådana situationer kan man fundera högt och utbyta tankar – det utvecklar läsförståelsen när man hör vad någon annan har för tankar om en text och själv tvingas sätta ord på sin läsupplevelse.

Engagemang från föräldrar, lärare och bibliotekarier är i väldigt många fall mer eller mindre ett måste för att en del barn ska få chansen att bekanta sig med böcker och läsning. Och här är det klart att alla inte är lika lyckligt lottade; alla har inte läsande förebilder i sin omgivning och alla skolor har inte en vana att regelbundet besöka ett bibliotek med eleverna. Det är inte så lätt för barn att hitta de rätta böckerna och i en klass är det inte heller lätt för läraren att hitta böcker för, säg 25 barn, med olika intressen.

– För att locka särskilt de lite svagare läsarna krävs det ofta både uppfinningsrikedom och engagemang  innan man hittar böckerna som handlar om något verkligt intressant. Ibland kan en enda läsupplevelse bli en inkörsport till mera läsning – något som framöver kan leda till ett större intresse för litteratur.

Det lilla extra

Under de år von Numers-Ekman reste runt noterade hon att många kommuner redan gör många saker rätt. Det finns flera initiativ som på ett bra sätt ökar läsförståelsen.

– Till exempel Borgå, Lovisa, Nykarleby, Sibbo och Vanda – där har de väldigt tydligt identifierat ett problem som de vill åtgärda med hjälp av en strategi. I Borgåskolorna har pedagogerna arbetat målmedvetet med läsandet. De får läsa kvantitativt långa perioder på lektionerna och så arbetar de gemensamt med texterna.

Ett annat exempel är Vanda, där lärarna länge noterat att den svenska som används i skolorna varit svag  till stor del för att finskan är så dominerande i vardagen. von Numers-Ekman berättar att engaerade pedagoger från alla stadier, från daghem till gymnasium, samarbetade för att stärka svenskan via en lässtrategi.

– Lärarna har fått både resurser och ett starkt stöd från sina överordnade. De har fått stor frihet: cheferna har litat på att pedagogerna vet vad som bör göras.

Gruppen av pedagoger har träffats regelbundet för att planera hur läsförståelsen ska förbättras.

– Jag tror att det varit viktigt att lärarna varit skickliga på att involvera eleverna. I någon av Vanda-skolorna har de ett bokråd där eleverna från skolans alla klasser är med och väljer de böcker som ska läsas.

Barnets läsbagage

Von Numers-Ekman tror att kontinuitet är viktigt i sammanhanget.

– Jag har nu själv insett att jag som gymnasielärare haft alldells för lite information om vilket ”läsbagage” mina elever haft med sig från klass 7-9, när de kommer till Mattliden från olika skolor.

I ett sådant läge kunde en läsdagbok eller -portfölj, som tagits i bruk i exempelvis Pargas och Nykarleby, fungera som stöd för skolorna.

– Lärarna för bok över alla de böcker och boksidor som eleverna läst mellan klass 1 och 9. På en del håll är det ett digitalt verktyg och på andra håll en fysisk dagbok. Och det är ju alldeles fantastiskt att tänka sig att du som gymnasiemodersmålslärare skulle få möjligheten att se vad eleven läst under sin skoltid.

För att det här ska bli verklighet krävs en kommunal strategi som slår fast att alla skolor ska följa planen.

Det finns också en stor ojämlikhet mellan kommunerna vad gäller en annan nyckelaktör: biblioteken. Endel skolor har lyxen att ha ett eget skolbibliotek med egen bibliotekarie eller ett bibliotek nära intill skolan medan andra har längre väg till kunskapens källa.

– Den nya bibliotekslagen kräver inte, bara rekommenderar, att det ska finnas skolbibliotek. I Sverige kräver lagen att alla elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Det fungerar ju inte på alla håll, men i de skolor där det gör det, är skolbibliotekarierna en fantastisk resurs. De undervisar i informationssökning och källkritik, båda viktiga färdigheter i dagens samhälle, konstaterar von Numers-Ekman.

– Barn och unga är ju väldigt duktiga på att hoppa i texter och ta sig till olika plattformer. Så oron handlar främst om läsningen och förståelsen av långa och svårare texter. Både läsningen av faktaböcker, dagstidningar och skönlitteratur minskar hela tiden. Det är oroväckande eftersom det i grunden är en väldigt stor demokratifråga.

Von Numers-Ekman påminner om att elever som inte är vana att läsa behöver hjälp med studieteknik.

– Är du en svag läsare så behöver du hjälp med att plocka fram det viktiga i en text, med hur man benar ut resonemangen. Om eleverna inte får hjälp med det, så skapar de egna sätt att läsa, som eventuellt inte är så effektiva.

Vem tar över uppdraget?

Nu har Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb som lärare, läsambassadöruppdraget är avslutat och det finns ingen som ska ta över. I motsats till länder som Sverige, England och USA har Finland ingen permanent post med en nationell läsambassadör. Före det finlandssvenska projektet fanns Lukuinto-Läslust, ett samarbete mellan skolor och bibliotek som också inbegrep läsambassadörer, men också det projektet var tidsbundet.

Nu är det upp till andra aktörer, statliga och privata, att föra vidare budskapet om styrkan i att kunna läsa.

– Jag tror att det är så pass många som insett föredelarna med läsambassadörsprojekten att jag litar på att någon sätter igång något motsvarande, säger von Numers-Ekman.

Vissa lovande frön har redan såtts. Ett initiativ som föddes vid sidan av läsambassadörsprojektet är Estrids bokklubb. Många lågstadieklasser tittar regelbundet på programmet som prisats för att det på ett lättfattligt sätt presenterar böcker, läsande och författare för barn.

– Jo! Estrid Airas och det nätbaserade bokprogrammet Estrids bokklubb har blivit en verklig succé. Till och med Expressen har lyft fram det fina med Estrids boklubb, att det är barnen som är i fokus. Nu under hösten fortsätter bokklubben med Estrid och hennes kollega Milo – det är fint att programmet ser på böcker och läsande ur barnets eget perspektiv. N

Text & foto Marcus Floman

Avväpnande Larssonsk barndomsskildring

Anders Larsson har skrivit sex prosaböcker vari han säger sig ha gått från att ha fångat upp abstraktioner i tillvaron till att allt mer i sina berättelser avhandla det egna livet. Ett barns memoarer är således ett logiskt steg. Tidigare har Selma Lagerlöf och Stig Dagerman givit berättelser från barndomen titeln Ett barns memoarer. Författarna använder i stort sett samma perspektiv. Den vuxna människan ser tillbaka och försöker gestalta barndomens skeenden.

Mer än sina föregångare närmar sig Anders Larsson det naiva sinnet. Barnet tillåts överföra sin förståelsehorisont på världen, men med den vuxnes språkbruk och i hög grad perspektiv. Hos både Lagerlöf och Dagerman är perspektivet strikt den vuxnes. Trots att man kan ha akademiska invändningar mot hybridbruket av barnets kontra den vuxnes perspektiv på barndomen är just det vad som skapar de drastiska svängningarna i Larssons Ett barns memoarer.

Texten tar sin början i barndomen, inuti barnet Lasse. Han föds: ”Skrek så att alla som låg där skulle veta att jag anlänt. När man kommer till världen ska man inte vara blygsam, som baby kan man fritt hävda sin storhet och betydelse. Det är först när det börjat gå bra för en i livet som man tvingas bli blygsam. Och blir man det inte självmant kan man ge sig den på att någon annan viger sitt liv åt att se till att man blir det”. Kapitlen är korta, oftast en knapp sida, och på citatets sätt uppbyggda i närmast aforistiska stycken. Författarens teknik att lappa ihop fragment på ett sätt så att de genast får betydelse och bäring vittnar om en utpräglad skicklighet i att se skeendens kärna. Dramatikern närvarar, scenerna växlar snabbt och blir tablåer, men mer i Stig ”Slas” Claessons anda än Roy Anderssons. På samma sätt som i Slas böcker vrids begrepp och klokskaper in i sina motsatser genom komprimerade resonemang. En tes som efter hand skrivs fram är att det varken är ålderdomen eller barndomen som är de svåra perioderna i en människas liv utan tiden däremellan.

”Folk i åldersmarginalerna står ut med det obesvarbara, medan de medelålders tror sig vara tvungna att veta. Även när de inte har en aning, måste de konstruera trovärdiga svar på frågor ingen ställt, leverera universallösningar i tid och otid till var och en som råkar passera. I hopp om att någon plötsligt ska utropa: Just det, det skulle jag aldrig själv ha kommit att tänka på, tack för att du tänker åt mig! / Vilket aldrig sker”.

I barnets memoarer får vi möta Barbro, pojkflickan som med en krocketklubba slagit ut en av Lasses tänder. Hon är ”inte elak, men snabb och teknisk”. Grannen Georg som numera är impotent men har två barn tillsammans med fru Johansson. Barnen är sävliga, tysta pojkar som inte förstår att fotbollar är till för att sparkas på. Istället ägnar sig Johanssons åt trädgårdsskötsel. Småningom befolkas boken av klasskamraten Thomas Sommarström, av den första kärleken med stjärnögon och hustrun, fadern och modern. Ett helt liv. Larsson lyckas forma de många karaktärerna till minnesvärda människor, somliga mer framträdande än andra, precis som vi minns människorna vi växte upp med.

En del av boken utgår också från den vuxna mannens perspektiv. Här reser och skriver Lasse tillsammans med ”hustrun”. Främst tycks den vuxne kämpa med människorna runt omkring sig, till skillnad från barnet. Att vara vuxen, konstateras tidigt, är att inte sparka på bollen som är till för att sparkas på, att inte tillåta sig den glädjen. Trots att Lasse frågar sig varför man inte sparkar bollen, hamnar han själv i samma position till sin omgivning.

Ett barns memoarer öppnar jag första gången när jag åker tåg i det Smålandska landskap som också är bokens. Mellan Nässjö och Alvesta skrattar jag högt ett par gånger och sitter resan igenom i ett leende. Alla akademiska invändningar förbleknar inför en sådan bok. Anders Larsson har fyllt verket med klokhet, humor och en översvallande närhet till människovarandet vilket gör Ett barns memoarer till en höjdpunkt i hans karriär. Jag hoppas på baksidestextens aforism ”Det är värst de första femtisex åren, sen går det som på räls”.

Peter Nyberg

Anders Larsson:
Ett barns memoarer.
Schildts & Söderströms, 2017.

Click zombie

Sabine Forsblom
Sabine Forsblom.
Jag har en ny sambo. Han lägger sig bredvid mej i sängen på kvällen, finns där när jag vaknar, möter min blick i spegeln i badrummet. Han är ett klick som hålögt tittar på mej, kräver mer klick på nätet, mer mat i form av fasorna i världen och det unkna andliga klimatet här hemma. Mina vänner säger att de inte orkar mer. De orkar inte ta emot, orkar inte skriva under adresser till tjänstemän och presidenter, delta i demonstrationer. Är den nya krigföringsstrategin inte längre söndra och härska, utan trötta ut och härska?

På nätterna medan zombien vilar en stund brukar jag tala med Barack Obama. Bästa president Obama, säger jag respektfullt: No, you couldn’t. Du var revolutionen, vägskälet, hoppet om en förändring. Hur kunde du sitta i åtta år i Vita Huset och inte veta vilket stort missnöje det fanns ute bland väljarna? Jag börjar tro att du visste det men litade på att ni skulle vinna valet och alltså kunna fortsätta som förut. Du som var hela den liberala världens offentliga ansikte, hur gick det till? Du som var den leende presidenten, den gråtande presidenten, den coola presidenten. Du som var de vackra ordens president, de förtvivlade ögonens president. Det du stod för nådde inte folket den här gången. Blev du bländad av vitheten i huset där du bodde? Barack, jag älskade dej och du svek mej. Jag var som du: bländad.

Varje morgon går jag till bibliotekets läsesal. Den är min arbetslust, min källa till lugn och ro. De andra platserna med sina dofter av rädsla och ångest får inte vara med här. Unga studerande delar dagarna med mej, böjda över sina böcker.

Två pauser tar jag under dagen och går då ner för trapporna och in mellan hyllorna. Sätter mej en stund bland böckerna och lyssnar på bibliotekets alla diskreta ljud, på ryggarnas viskningar om berättelser från hela världen, men jag orkar inte ta emot något just nu. Jag vill bara läsa barnböcker och beskrivningar av en värld jag förstår. Om hur Emil hissade upp lilla Ida i flaggstången så hon kunde se ända till Mariannelund, få ett nytt perspektiv på saker och ting.

Sen går jag till cafeterian och hoppas att också idag få se den lilla flocken rosa, vita och blekblå lågstadieflickor som på eftermiddagarna flaxar in i här. Det kvittar och skvattrar om dem när de kommer, rödbrusiga och glittrande. De hjälper varandra: skriver, räknar, frågar och fnissar. Jag blir rörd av att se dem hjälpa varandra, höra dem jobba.

På natten talar jag med Barack igen. Du borde kanske också ha blivit upphissad i en flaggstång, Mr President, säjer jag, du och dina kolleger i Europa. Kanske ni inte bara kunde ha sett Mariannelund, utan ända in i väljarnas vardagsrum och missnöjet som växte där.

Barack ler mot mej. Så talar han till mej: Yes, we can, säjer han. Have you got the contact information to this guy? Sen tar click zombien mej mot nya klick, nya fasor.

I morgon igen Mr President. I morgon igen.

Sabine Forsblom
är författare