Etikettarkiv: Benjamin Netanyahu

“70 år av apartheid fick sin kulmination”

Janne Wass
Janne Wass.
”Dessa är segerns dagar för premiärminister Benjamin Netanyahu, för högern och för ett nationalistiskt Israel. Dessa är segerns dagar för deras utstakade väg, en våldets väg, och för deras tro, en tro på ett utvalt folk som kan göra vadhelst de vill.

Iran har blivit offentligt förlöjligat, palestinierna har krossats, och på måndag kommer de att bli nedtrampade med pompa och ståt då USA:s ambassad i Jerusalem invigs. Gaza är belägrat, Israel jublar. På söndagen, Jerusalemdagen, kan mycket väl oskyldiga människor komma att dödas i Gaza och i Jerusalem.

Den 14 maj, dagen då ambassaden flyttar, kommer oskyldiga människor med all säkerhet att dödas i Gaza och på Västbanken; under nästa dag, Nakba-dagen, kommer många fler att dödas.”

Så här skrev den israeliska journalisten och författaren Gideon Levy på lördagen den 13 maj i den israeliska dagstidningen Haaretz, och förutspådde, föga överraskande, den massaker som ägde rum på måndagen i Gazaremsan. Minst 58 palestinier dödades av israelisk militär under stora protester, i samband med vilka palestinska demonstranter försökte storma gränsmuren mellan Israel och de palestinska områdena.

Symboliken som omgav dagen så gott som garanterade våldsamheter. Dagen markerade 70-årsjubileet för staten Israel, som under FN:s diktat inrättades 1948. På andra sidan staketet symboliserade dagen 70 år av exil, etnisk rensning och apartheid – 750 000 palestinier drevs med våld från sina hem 1948 för att göra plats för israeliska bosättningar, och kring 300 000 tvingades fly brutalt våld under och efter Sexdagarskriget 1967. Av kring 12 miljoner palestinier lever i dag nästan 5 miljoner i Gaza och på Västbanken, medan knappt 2 miljoner lever som andra klassens medborgare i Israel. Merparten av alla palestinier i världen är i dag registrerade som flyktingar eller lever som invandrare i andra länder.

Det som blev droppen som fick bägaren att rinna över var USA:s president Donald Trumps meddelande i fjol om att USA flyttar sin ambassad i Israel från landets administrativa huvudstad Tel Aviv till den symboliska dito, det omstridda Jerusalem. Flytten saknar praktisk betydelse, och har av omvärlden tolkats som ett amerikanskt stöd till den israeliska högerregeringens nationalistiska politik. Att Jerusalem, som både palestinier och israeler gör anspråk på som sin huvudstad, hittills varit åtminstone till pappers neutralt, har hållit vid liv ens en gnista av hopp för en aldrig så gäckande tvåstatslösning. USA utförde under Barack Obamas tid en skicklig lindans i Palestinafrågan, och den tidigare presidenten tog till och med till brösttoner mot Netanyahu, och lyckades på så sätt hålla hoppet levande. Men Donald Trump har nu på basis av internationella opinionstexter helt och hållit stampat ut gnistan. Trump har sänkt sig som en räddande ängel över ett Israel som under Obama-eran hotade att bli så gott som helt isolerat av omvärlden – symboliskt, om än inte praktiskt; det amerikanska militära och ekonomiska stödet till Israel vacklade aldrig ens under Obamas mest svidande kritik mot Netanyahu.

I nästa nummer av Ny Tid recenserar vi Michael Wolfs omstridda bok Fire and Fury om Trumps presidentskap. I boken framgår att ambassadflytten var en av de åtgärder som Trumps spin doctor och chefsstrateg Steve Bannon satte på agendan redan under sin första dag i Vita huset, medan resten av Trumps illa anpassade stab sprattlade som fiskar på torra land då de mot alla odds plötsligt blev tvungna att ta itu med verkliga politiska strategier. Enligt Wolf hade Bannon föga intresse av var ambassaden låg, och lika föga intresse för Israel. Det han däremot visste var att en ambassadflytt till Israel var något som ansågs fullständigt otänkbart inom den ”liberala eliten”, ett drag som skulle alienera USA från merparten av dess europeiska allierade och skapa ytterligare kaos i Mellanöstern. Bannon var fullt medveten om att en ambassadflytt innebar dödsstöten för hoppet om fredsförhandlingar, och därför något som men helt enkelt inte gjorde, oberoende på vems sida man stod på i konflikten. Och just därför var ambassadflytten en av Bannons centrala åtgärder. Steve Bannons metod för att göra USA ”great again” var att rasera visa att USA kan göra precis vad Vita huset vill, och på samma gång reta gallfeber på vad Bannon såg som den ”liberala eliten”.

För Donald Trumps del, menar Wolf, är flytten av ambassaden helt enkelt ett ego-projekt. Trumps drivkraft är att bli omtyckt och få bekräftelse. I en situation där så gott som hela den västerländska opinionen är vänd mot Trump, och han har misslyckats i nästan alla sina uppsåt, är ambassadflytten en av hans få segrar: ett konkret resultat och hyllningar från Netanyahu och ytterhögern. Exakt vad Trumps goodwill-ambassadör, dottern Ivanka, och svågern Jared Kushner, vars uppgift det är att ”skapa fred i Mellanöstern”, tänkte då de stod i centrum för blodbadet och log sina breda leenden är svårt att avgöra.

Måndagen var den blodigaste dagen i Israel-Palestinakonflikten sedan kriget blossade upp på nytt år 2014. Men det var ändå bara en fortsättning på det asymmetriska våld som Israel utövat mot palestinierna i 70 år. Israel försvarar som vanligt sitt dödliga våld med att medlemmar av militanta Hamas kastade brandbomber, avfyrade granater och sköt över muren. Trots detta har sedan demonstrationerna började den 20 mars endast en israelisk soldat sårats: under måndagen fick en soldat lindriga skador av granatsplitter. I jämförelse dödades på måndagen hela 58 palestinier, och antalet sårade uppgår till mellan 1 200 och 2 700 personer, beroende på källan. Enligt ögonvittnen har Israel placerat prickskyttar längs gränsstaketet, och använder sig av höghastighetsgevär ämnade för krigsförhållanden.

Greg Shupak skriver i vänstertidskriften Jacobin Magazine att Israels agerande under de gångna sju decennierna är i linje med det som kolonialstater traditionellt utövat. Regering och militär strävar till att kväsa allt motstånd mot etnostaten i sin linda genom groteskt överdrivet gensvar. Vidare lever palestinierna under ständigt förtryck, såväl militärt och juridiskt som ekonomiskt. Människorättsorganisationer har under de senaste åren varnat för att läget på Gazaremsan fyller kriterierna för en humanitär katastrof, och att området snart är helt obeboeligt på grund av brist på vatten, föda och infrastruktur.

När USA flyttade sin ambassad till Jerusalem och Ivanka Trump och Jared Kushner stod och solade sig i den israeliska högerns lovord, raserade de i palestiniernas ögon all sin kvarvarande trovärdighet som neutral medlare i konflikten – en trovärdighet som trots Hillary Clintons och John Kerrys idoga arbete redan tidigare varit allvarligt ifrågasatt. Den palestinska chefsförhandlaren Saeb Erekat säger att ”USA inte längre är en partner för fred”. Gideon Levy skriver att Donald Trump nu har hjälpt till att krona den israeliska högerns slutliga seger. USA:s utträde ur kärnkraftsavtalet med Iran, samt ambassadflytten har besannat två av Netanyahus våtaste drömmar, och bidragit till ökad instabilitet i Mellanöstern: ”Dessa resultat är korrumperade. De bevisar för Israel att våld lönar sig, att man inte behöver ta den andra parten i beaktande, att internationell lag inte gäller här.”

Amnesty International och övriga människorättsorganisationer ser tydliga tecken på att Israel genom sitt agerande på måndagen gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Men anklagelser om krigsbrott och människorättsbrott är inget nytt för Israel, och så länge USA fortsätter att blockera oberoende utredningar, sanktioner och resolutioner i FN:s generalförsamling med sitt veto, behöver Netanyahu & Co inte oroa sig. Det som finns kvar är unilaterala aktioner, och aktioner som kan utföras av EU. För Finlands del gäller kanske i första hand att avsluta vapenhandeln med Israel, något som bland annat Vänsterförbundet har krävt. Partiordförande Li Andersson har på sin blogg uppmanat Finlands utrikesminister Timo Soini och EU:s övriga utrikesministrar att sätta press på Israel, bland annat genom att förbjuda import och försäljning av produkter som är producerade i de olagliga bosättningarna. Andersson kräver också att Finland erkänner staten Palestina.

För palestinierna återstår inte många alternativ om inga åtgärder tas för att förbättra deras situation. Internationella medier rapporterar om demonstranter vid gränsstaketet som uttrycker hopplöshet inför situationen: Gazaremsan är i praktiken belägrad av USA, Israel och Egypten och levnadsförhållandena är snarast katastrofartade. ”Vi kan inte bara tyna bort här i tysthet”, säger en ung demonstrant enligt nyhetsbyrån AP. När förhandlingsvägen nu också enligt många palestinier slutgiltigt har stängts i och med USA:s agerande, finns inte många andra alternativ kvar än för Gazaremsans invånare att följa militanta Hamas ledning och kasta sina kroppar mot de israeliska kulorna. En väpnad seger mot Israels överlägsna krigsmaskineri är utesluten. Frågan är nu hur illa situationen hinner bli innan USA, med eller utan Trump, återtar ambassadens flyttbeslut. Om Iran och Hezbollah dras in i en väpnad kris med Israel vid sidan av Hamas, är det inte svårt att föreställa sig ett blodbad som närmar sig samma kaliber som i Syrien. Än är vi inte där, dock.

Text Janne Wass
Foto Israels utrikesministerium

Högerhökar försvårar Palestinakonflikten

BILDEN: President Reuven Rivlin träffade representanter för Likud efter parlamentsvalet.

Israels nya högerregering riskerar att ytterligare inflammera förhållandet mellan israeler och palestinier, och en lösning på den segdragna konflikten är inte i sikte, skriver Semy Kahan.

Benjamin Netanyahu vann i mitten av mars en överraskande seger i valet till Knesset, Israels parlament. Ännu kort före valdagen var frågan enligt opinionsmätningarna inte om Isaac Herzogs arbetarparti skulle utgå från valet som det största partiet, utan frågan var med hur många mandat man skulle besegra Netanyahus Likud. Detta väckte Netanyahu, vars parti dittills hade fört en ganska lam valkampanj. På valkampanjens slutraka gjorde han en kraftansträngning för att vinna tillbaka de traditionella Likudväljare som troligen skulle lägga ner sin röst eller rösta på något annat parti. Han vädjade bland annat till deras patriotiska känslor och av valutgången att döma lyckades han över alla förväntningar i detta avseende. Med sina 30 mandat besegrade Likud Herzogs parti som bara fick 24 mandat.

Högerspurt

Det hela började för fyra månader sedan då Netanyahu helt oväntat avskedade sin regering, upplöste parlamentet och utlyste nyval. Valkampanjen ackompanjerades av nästan dagliga opinionsmätningar som troligen inte bara återspeglade folkopinionen, utan också påverkade väljarnas åsikter. I början ansåg över 65 procent av de tillfrågade att Netanyahu var bäst lämpad att bilda nästa regering, medan bara omkring 20 procent ansåg det samma om Herzog. Men under valkampanjen krympte avståndet dem emellan till bara 4 procent. Dessutom visade opinionsmätningarna att Herzogs parti ledde med 3-4 mandat över Netanyahus Likud. De två största partiernas mandatantal har sjunkit betydligt sedan början av år 2000 från 50-60 av Knessets 120 mandat. Detta har lett till en svårhanterlig situation där regeringsbildaren alltmer är beroende av en mängd mindre partier för att uppnå majoritet i Knesset, vilket gör det svårare att regera i Israel.

Ett nytt parti lett av en före detta Likudmedlem, Moshe Kahlon, som betonade socialpolitiska frågor, fick 10 mandat. Yair Lapids centerparti Yesh Atid, som var överraskaren i valet 2013, fick denna gång nöja sig med bara 11 mandat.

Huvudduellen gick mellan Likud och Arbetarpartiet. Trots att Israel har partival, låg valkampanjens fokus i år på de två partiledarna.

Palestina i lä

Mycket handlade inför valet om sociala och ekonomiska frågor. Genomsnittsisraelens levnadsstandard har påverkats negativt av en brant stegring i prisen på bostäder och baslivsmedel, delvis som följd av en monopolisering av marknaden. Protestvågen i Israel år 2011 har höjt medvetandet om behovet att bryta producenternas monopol. Konflikten med palestinierna blev därmed i skymundan.

Netanyahu försökte få in debatten på säkerhetspolitiska spår. Hotet om att Iran sällar sig till de kärnvapenutrustade ländernas skara blev huvudtemat i Netanyahus budskap, vilket bland annat har lett till meningsskiljaktigheter mellan honom och USA:s president Barack Obama.

Schismen mellan Netanyahu och Obama fick sin början i samband med ett uppmärksammat tal som den israeliska premiärministern höll inför USA:s kongress och senat. I talet krävde han hårdare tag för att hindra Iran från att kunna utveckla kärnvapen. Talet bojkottades av många demokrater, dels därför att republikanernas ledare John Boehner arrangerade sessionen utan Obamas vetskap, strax innan det israeliska valet.

Öppen konfrontation

Talet fick också kritik i en del politiska och akademiska kretsar i Israel där man ansåg att denna öppna konfrontation mellan Israels premiärminister och USA:s president inte bara skadar Israels relationer med landets viktigaste bundsförvant, utan också försvagar Israels ställning internationellt.

Herzog beskyllde Netanyahu för att överdriva hotbilderna mot Israel, och menade att Israel bör göra ett nytt försök att lösa konflikten med palestinierna. Det skulle enligt honom öppna vägen till samarbete med arabländer som Saudiarabien, Egypten och Jordanien, länder som kunde bli bundsförvanter i kampen mot Islamiska staten och andra islamistiska terrorgrupper.

Frågan är i vilken mån Netanyahu är beredd att återuppta förhandlingarna med palestinierna. Under valkampanjen lät han under en intervju förstå att han inte kommer att godkänna en tvåstatslösning under sin period som premiärminister, efter att tidigare ha gett sitt stöd till en tvåstatslösning. Efter valet har Netajahu försökt lindra intrycket av uttalandet genom att förklara att han fortfarande stöder tvåstatsmodellen, men att det under nuvarande stormiga och labila omständigheter i Mellanöstern är svårt att förverkliga tvåstatsmodellen.

Tre möjliga stigar

När detta skrivs förhandlar Netanyahu om bildandet av en ny regering med ett nytt parti, två högerpartier och två religiösa partier som accepterar Netanyahus politiska linje. Den nya regeringen har en ännu klarare högerbetonad profil än den tidigare.

Utsikterna för återupptagna förhandlingar med palestinierna är alltså små trots att vardera parten har förklarat sig villig att förhandla. Dessutom är palestinierna splittrade mellan Mahmoud Abbas parti Fatah och det betydligt mer extrema Hamas, som i praktiken kontrollerar hela Gazaremsan.

I Israel finns tre inställningar till hur konflikten med palestinierna ska lösas. En falang anser att man nu bör avvakta med några vidare förhandlingar tills den stormiga situationen i Israels grannskap har lugnat sig. En stor del av Likud stöder detta alternativ, liksom det hökaktiga partiet Israel vårt hem, som leds av den karismatiske Naftali Bennett. Andra anser att man inte bör skjuta upp problemet, eftersom konflikten med tiden blir allt svårare lösa. Denna åsikt har bland annat Isaac Herzog och ex-utrikesministern Zipi Livni.  En tredje inställning omfattas av en del akademiker, som anser att utsikterna för ett slutligt avtal i detta skede är minimala, och att man därför borde avancera etappvis med begränsade avtal som det är lättare att få vardera parten att acceptera.

Arabisk uppvärmning

På den internationella arenan letar man också efter nya sätt att övervinna den över ett halvt år rådande stiltjen i fredsprocessen efter att förhandlingarna som leddes av USA:s utrikesminister John Kerry stötte på grund.

En nyckel kan vara arabländernas initiativ Arab Peace Initiativ (API) från 2002. Enligt detta kommer alla arabiska och muslimska länder att erkänna Israel – förutsatt att palestinierna och israelerna kommer överens om alla tvistefrågor, inklusive de palestinska flyktingarnas status. Hittills har man förutsatt Israel och palestinierna först löser sin konflikt innan API kan tillämpas. Men nu övervägs möjligheten att parallellt med israelisk-palestinska förhandlingar gradvis tillämpa API, vilket kunde göra det lättare för Israel att avancera på det bilaterala spåret. Bland annat överväger USA och Frankrike en resolution i FN:s säkerhetsråd som länkar API med ett beslut om att ge en palestinsk stat fullt medlemskap i FN.

Israel har hittills intagit en reserverad hållning till API, men nu kan man skönja ett vaknande intresse hos Netanyahu för initiativet. Frågan är om hans nya högerregering kan komma med något förslag som uppfyller ett acceptabelt minimum av palestiniernas krav. Kan Abbas finna en gemensam plattform med det betydligt mer extrema Hamas?

En annan fråga är hur israeler och palestinier kommer att reagera om de blir utsatta för allvarliga internationella påtryckningar och sanktioner. Paradoxalt nog kan kanske de extrema islamistiska rörelsernas växande inflytande i Mellanöstern bidra till fruktbarare förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

Text: Semy Kahan
Foto: Mark Nayman/Israeliska statens presskansli