Etikettarkiv: Bildning

Det går inte att släcka en eldsjäl

– Det är nog väldigt svårt att vara stolt över det hundraåriga Finland just nu, säger Birgitta Boucht fundersamt där vi sitter i hennes vardagsrumssoffa och dricker kaffe framför den välfyllda bokhyllan.
Utanför fönstret på Sanitärgatan i Helsingfors regnar det precis som det har gjort de senaste veckorna men i Finland brinner en eld som vi inte har sett maken till sedan den nya kvinnorörelsen fick sin början i en lägenhet på Mechelingatan i mitten av 1970-talet.

Bristen på Birgitta Bouchts stolthet över vårt land beror inte på höstens stora händelse #metoo eller på #dammenbrister som dagen innan intervjun sköljde genom rikstäckande medier. Den beror på den politiska oviljan till förändring mot en mera empatisk hållning till medmänniskor och de svagare i samhället som  genomsyrat de finländska styrande toppolitikernas agerande med statsminister Juha Sipilä som spjutspets.

– Det är något fel på den där människans förmåga att sätta sig in i hur andra har det och känner sig, fortsätter Boucht.

– Eller kanske är det bara hans hållning. Att han alltid är fullständigt uttryckslös.

För inte så länge sedan var det en märklig tystnad som rådde i Finland kring #metoo kampanjen som inleddes i oktober då Hollywood-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp av ett växande antal kvinnliga skådespelare. Kvinnor på olika håll i världen började uppdatera sina statusar på sociala medier med #metoo för att tydliggöra hur otroligt vanligt det var att kvinnor utsätts för övergrepp. Också i Finland fylldes olika virtuella kanaler av dessa uppdateringar men det var i Sverige som allt detta ledde till offentliga upprop i olika yrkesbranscher. I Finland fick vi på avstånd följa med hur en revolution skakade om etablissemanget medan vi själva befann oss i epicentrum av en stor tomhet. Vår statsminister uttalade sig vagt om att den här saken redan har behandlats helt tillräckligt i Finland men han hade tydligen fel, för några dagar senare brakade det loss. När det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som samlade mera än 6 000 underskrifter mot sexuella trakasserier nådde offentligheten hittade Birgitta Boucht en liten flaska mousserande vin i kylen och skrev på Facebook att hon ämnade öppna den och skåla för alla de fina kvinnor som bidragit med sina namn och berättelser. Innan hon visste ordet av hade närmare 600 personer gillat och/eller kommenterat hennes status.

– Det är ju en känsla av solidaritet och systerskap som … ja, det påminner mycket om 1970-talet. Det är helt fantastiskt.

Karlhatare och marxist-feminister

På 1970-talet nådde den nya vågen av modern kvinnokamp Finland och även då kom ansatserna via Sverige och spred sig till resten av Finland från finlandssvenskt håll. Kontakten med det aningen mera progressiva systerlandet har alltid varit viktig när det gäller stora samhälleliga omvälvningar och förändringar i en mera jämställd riktning men det är inte avgörande när det gäller att ta upp saker och ting. Det måste finnas eldsjälar, och det var just dessa som samlades hemma hos Birgitta Boucht för att prata om saker som de ansåg vara viktiga. Men hur organiserade sig folk för snart femtio år sedan då det inte fanns en likadan djungeltrumma som Facebook där nästan alla du känner är på ett snabbt klicks avstånd?

– Folk träffades, helt enkelt! Och det var nog otroligt viktigt. Ja, det går snabbt att få tag på varandra via internet i dag men ingenting kan jämföras med hur det var att verkligen sitta där, ansikte mot ansikte i samma rum och diskutera alla de här sakerna. Om det inte hade varit för våra träffar så skulle inte Denna värld är vår ha blivit verklighet.

Kvinnogruppen hemma hos Annlis Söderholm på Mechelingatan kallade sig Marxist-feministerna, och i början var de omkring tio stycken, men idén spred sig så att kvinnogrupper började ordnas i andra städer och snart samlades också grupper på finskt håll. En tidning gavs ut och en paraplyorganisation, Feministit-Feministerna, uppstod. Också Ny Tid spelade en viktig roll i och med att tidningen aktivt uppmuntrade dessa kvinnor att publicera sina texter.

– Det fanns ett uppdämt behov hos kvinnor som blivit nonchalerade en lång tid och folk blev förvånade över att kvinnor krävde att bli hörda. Men vi trodde faktiskt att saker skulle förändras på riktigt. Det gällde så många, inte bara oss, så det var absolut nödvändigt. Det var helt enkelt rätt tidpunkt. Precis som just nu.

Frigörande pedagogik stötte på motstånd

I de kommentarer som Bouchts statusuppdatering fick nämndes handboken i systerskap, Denna värld är vår, skriven tillsammans med Carita- Nyström år 1975, flera gånger, vilket visar på att den fortfarande läses och är viktig.

– Det känns bra att folk fortfarande kommer ihåg den. Att kunna få finnas som en slags förebild för de yngre generationerna, säger Boucht och ler glittrande och okynnigt.

Och bortglömd, det är hon definitivt inte.

– Kanske borde jag börja hålla salonger?

Jag nickar, kanske lite för ivrigt.

Samtalet går in på tiden då hon och Carita Nyström jobbade på DFFF:s (vänsterns) bildningsorganisation Folkets bildningsförbund och herrarna som styrde och ställde hälsade dem välkomna med att det var trevlig att få dit lite söta flickor. Det skulle snart visa sig att flickorna var kvinnor och inte söta på det sätt som de manliga kollegorna hade förväntat sig. Med sig hade de en feministisk kvinnosyn och det räckte inte länge innan en av de chefer som inte var så förtjust i det där med kvinnofrågor på en middag ställde sig bakom dem och väste: ”Är det sant att ni är såna där karahatare”.

– Jag tror i efterhand att han menade lesbiska. Jag var fortfarande väldigt naiv och trodde alla folkdemokrater var goda människor som stod för det här med jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Trots det här jobbade Boucht vidare med kurser som planerades specifikt för kvinnor och följde en slags frigörande pedagogik där kursen byggdes upp tillsammans med deltagarna, för kvinnor i facken, och som skulle fylla deras behov. Pedagogiken, som byggde på den brasilianske pedagogen Paulo Freires teorier, stötte på motstånd. Det som hade dugt för hårdhudade metallarbetare tidigare skulle duga också i fortsättningen. Det fanns helt enkelt inte plats för kvinnor.

– Jag tror nog att jag har förträngt en hel del av det allra värsta som jag fick höra under åren. Som när min mamma pekade på en hund som lade sig ner på rygg och sprattlade med benen och sade att det där är den vanligaste kvinnorörelsen.

Samma mamma var det som på 1940-talet lät barnet Birgitta sitta i famnen på en äldre släkting trots att hon fann det motbjudande. När den unga kvinnan Birgitta många år senare bjöds på lunch av samma man varnade hennes mamma henne för att träffa honom. #metoo.

Ensamma åldringar och eldsjälar

Att dröja i det förflutna är inte Birgitta Bouchts stil. I stället ser hon framåt och trots att hon har en gedigen litterär produktion bakom sig är hon ännu inte färdig. Det finns en idé för en text som ligger i bakhuvudet och skaver. Vad den ska handla om är hon förtegen om, men någonstans i texten finns en hyllning till hennes egen livlina, tians spårvagn.

– Jag har lite hälsoproblem och känner mig väldigt trött men tänker att det enda som skulle göra mig frisk är att skriva. Årstiden lockar tyvärr inte fram kreativiteten. Jag skulle gärna vilja vara en av björnarna på Högholmen och bara gå i ide.

Eftersom det inte är ett alternativ promenerar hon minst en halv timme per dag, de flesta dagar, och försöker hålla sig à jour med dagens samtalsämnen. Som länk till samhället fungerar dels barnbarnen som hon är mån om att umgås med och dels sociala medier.

– Alla människor borde få en smarttelefon och en ordentlig dator som pensionsgåva av staten. Och någon ung person som kommer och visar hur de ska användas, säger hon bestämt.

Med åren har det blivit svårare för henne att upprätthålla de sociala kontakterna lika aktivt som tidigare och flytten från centrum till Brunakärr för några år sedan kändes som ännu ett steg längre bort.

– Jag tror de flesta åldringar är rädda för att dö i sin egen säng och att det ska dröja flera veckor innan de hittas. Speciellt ensamma åldringar som inte har några anhöriga längre.

Om Boucht fick som hon ville skulle varje åldring ha någon slags kontaktperson som de kanske själva får välja eller som valts dem, någon som hörde av sig varje dag.

– Det går ju inte att kräva att alla ska ha barnbarn och det är synd. Att hålla kontakt med andra, speciellt yngre människor, hindrar en från att bli alltför egocentrisk.

Vi pratar en stund om hur det är att vara yngre nu, att det kanske är svårare att påverka i samhället då allting är så splittrat.

– Den politiska verksamheten är mindre. Tidigare var alla politiskt engagerade, men nu finns det så många olika alternativ och sätt att engagera sig på och folk kanske tror att det räcker med att skriva på ett upprop och ge en liten peng till flyktinghjälpen. Vi lägger pussel men ser ingen helhet.

Det här med flyktingar verkar ligga nära om hjärtat. En av hennes tre döttrar, Charlotta, har varit i Grekland och erbjudit sin hjälp. Birgitta Boucht tror att hon själv skulle ha kunnat göra likadant, om hon varit i tjugoårsåldern nu.

– Allt hanteras på ett så tafatt sätt, till exempel flyktingfrågan. Det är bra att det finns sådana som till exempel Sunniva Drake som orkar kämpa. Det finns ännu eldsjälar.

Text Johanna Holmström
Foto Janne Wass

Östsamiskan hämtar sig

– men kanske för långsamt

Skolt- och enaresamiskan klassas som hotade språk. Skoltsamiska talas i dag av bara 300 personer. I dag arbetar många för att återuppliva språken och i förlängningen de samiska kulturerna – men frågan är om det redan är för sent.

Duns, duns, fniss. Syskonen Agafia Kaneli Niemenmaa, 3 år, och Pieti Niemenmaa, 6 år, på förskolan Kuuskõõzz i Sevettijärvi (Čeavetjávri) i norra Finland busar så att leksakerna flyger och teckningarna på väggen fladdrar. Hack i häl följer förskoleläraren Hanna-Maaria Kiprianoff som tappert försöker hålla ordning på diverse utklädningskläder, gummisvärd och barbiedockor. Det är en scen som hade passat in på vilken förskola som helst om det inte hade varit för en viktig skillnad – Kiprianoff pratar nämligen bara skoltsamiska med barnen.

– Alla som kommer över tröskeln måste prata, eller åtminstone lyssna på skoltsamiska, säger hon.

Skoltsamiska talas av drygt 300 personer, vilket gör det till ett av de mest hotade språken i världen, enligt Unesco. Antalet talare hade troligtvis varit många fler om det inte hade varit för den omfattande förfinskningen av samerna under 1800- och 1900-talet som bland annat innebar att all undervisning skedde på finska.

Sedan drygt två decennier tillbaka finns det dock möjlighet att gå i en skoltsamisk förskola, åtminstone om du väljer att bosätta dig i Sevettijärvi eller i Ivalo där landets två förskolor finns. Skolorna är även öppna för barn som inte har en skoltsamisk bakgrund, men trots detta går regenereringen långsamt och på Kuuskõõzz går i dag bara tre barn i åldrarna tre till sex år.

Ensamheten verkar dock inte beröra Kaneli och Pieti nämnvärt där de rusar runt i snövitklänning respektive batmancape.

– När man är förälder tänker man på barnets bästa och då är det oftare enklast att bara sätta dem i en finsk skola. Trots att man har rätt till det är det för mycket byråkrati med undervisning på skolt och det krävs mycket beslutsamhet om man vill att ens barn ska lära sig språket, säger Kiprianoff.

Lärt sig som vuxen

Hon samlar barnen runt ett litet bord och berättar att det är dags för ”peei’vkruug” – aktiv undervisning i skoltsamiska. I dag ska de spela memory och öva på orden och genast sätter både Pieti och Kaneli, som hittills svarat Kiprianoff på finska, att prata skoltsamiska.

– De förstår samiska, men brukar svara mig på finska. Men lustigt nog byter de ofta till skoltsamiska när det är en lek eller uppgift som de blivit introducerade för här på förskolan.

Själv var Kiprianoff vuxen när hon lärde sig skoltsamiska. Efter att ha flyttat till södra Finland i unga år föll all samiska som hon hade lärt sig i glömska och det var inte förrän hon flyttade tillbaka till Sevettijärvi som hon bestämde sig för att ta upp språket igen.

– Min pappa föddes på gamla ryska sidan och fick inte prata samiska i skolan. Och när vi flyttade till södra Finland sa han att vi inte skulle säga att vi kom från norr för då skulle folk tro att vi var samer.

Kultur behöver språk

Ett par timmar söder om Sevettijärvi ligger Enare (Anar) kyrkby med drygt 500 invånare. Majoriteten av invånarna är enaresamer och drygt 350 av dem talar enaresamiska. En av dem är musikern och journalisten Mikkal Morottaja, även känd under sitt artistnamn Amoc, som förutom att tala språket även har valt att rappa på det.

– I gymnasiet var det en kille som rappade på nordsamiska och då tänkte jag varför inte göra det på enaresamiska? Att göra musik på enare håller det levande och det är mitt sätt att promota det.

Amoc i Enare.

Precis som Hanna-Maaria Kiprianoff, Kaneli och Pieti har han lärt sig samiska från sina föräldrar. I skolan var det däremot finska som gällde, och han hade bara rätt till en timmes modersmålsundervisning på enaresamiska i veckan.

– Min pappa har alltid pratat enare med mig. Det var förbjudet när han gick i skolan, men han var lite av en aktivist och gjorde mycket för att hjälpa och främja samernas rättigheter.

Efter att debutalbumet släpptes 2007 bodde Amoc i Helsingfors i fem år. Efterhand insåg han ändå hur viktigt språket var för identiteten och valde att flytta tillbaka till det glesbefolkade Enare.

– Det skulle vara bättre för både mig och samerna om jag, en kille som kan tala enare och som jobbar med media, var här och förde kampen på hemmaplan, tänkte han.

Enligt Amoc skulle det inte finnas någon enaresamisk kultur om det enaresamiska språket försvann. Å andra sidan är han medveten om att samhället är föränderligt och att kulturer vidareutvecklas. Han nämner samiska nyord som exempel.

– Jag kan inte alla gamla ord, de dog ut med de äldre så vad vi har nu är ett mer finsk-samiskt språk. Men grejen med ett levande språk är ju att det förändras. I mitt arbete som journalist försöker jag att använda så många gamla ord som möjligt, men det är svårt eftersom orden blir allt mer urbana.

Juha Feodoroffs renar.

En futil kamp?

Alla är inte lika optimistiska som Amoc och Kiprianoff. Enligt Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet, är den generella utsikten för de samiska språken allt annat än god. Han menar att så fort ett språk börja tappa talare är det i princip för sent.

– Varje gång ett språk är hotat så kommer solskenshistorierna, men rotar man lite så visar det sig att det gäller fyra ungdomar som kan räkna till tre på det gamla språket och det tycker jag inte räknas. Att man har ett mål betyder ju inte att det kommer att uppfyllas och bara för att föräldrar vill något betyder det inte att det kommer att ske.

Enligt Parkvall ska det mycket till för att en nedåtgående språktrend ska vändas. Förutom högre utbildningar på respektive språk krävs till exempel en urban miljö dominerad av språket ifråga.

– För många utgör staden en lockelse bortom de nödvändiga ärendena och det är ju därför som urbaniseringen är en realitet. Oftast hamnar man då i en miljö som inte domineras av ens eget språk, vilket gör att man börjar tala det andra språket.

Så är fallet med ungdomarna i Sevettijärvi och Enare som för att gå i gymnasiet måste söka sig till Ivalo där majoriteten av invånarna har finska som modersmål. Risken är enligt Parkvall således stor att samiskan får stå tillbaka för majoritetsspråket.

– Innan man vet ordet av har man fått barn med en person ur majoritetsgruppen som har en majoritetstalande förälder. Där man sedan befinner sig i en helt majoritetsspråkig omgivning måste det närmast ske ett mirakel för att barnet ska bli en kompetent talare av minoritetsspråket. Då måste nästa generation också få språket i skolan och så får den konstgjorda andningen hålla på i all evighet. Det är såklart en smaksak, men för mig är inte det vad som menas med att ett språk är levande. N

De samiska språken

Det finns nio samiska språkvarieteter som är indelade i tre huvudsakliga språk.

  • Skolt- och enaresamiska tillhör den östsamiska språkgrenen där även akkala-, kildin- och tersamiska ingår. Skoltsamiska talas nästan uteslutande i området kring Sevettijärvi i Finland samt i Ryssland som skoltsamerna härstammar från. Enaresamiska talas i trakterna kring Enare träsk i Enare kommun. Akkala-, kildin- och tersamiska talas på Kolahalvön. Akkalasamiska anses av Unesco vara utdött.
  • Centralsamiska kan delas in i ett nordsamiskt och ett lulesamiskt område och talas av 20 000 respektive 2 000 talare. Till nordsamiska räknas sjösamiska, som talas i kustområdet i Norge, finnmarkssamiska, som talas i Finnmarken i Norge samt tornesamiska som talas norr om Jiellevárri/Gällivare. Lulesamiska talas i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk i Sverige och i Divtasvuodna/Tysfjord i Norge. Till de centralsamiska språken hör även arjeplogssamiska som talas i arjeplogsområdet.
  • Till de sydsamiska språken hör umesamiska, som talas i Västerbotten, och den egentliga sydsamiskan som talas i södra Västerbotten och Jämtland.

Text Izabella Rosengren
Foto Moa Dahlin

Postmodernisterna till höger

Lars Sund
Lars Sund.
Den 22 april kommer ”all världens docenter” (för att låna statsminister Juha Sipiläs uttryck) att genomföra en manifestation i Washington D.C. och på många andra håll i världen – även i Helsingfors. March for Science föddes som ett svar på den nytillträdda amerikanska presidentens vetenskapsfientliga hållning och kolartro på ”alternativa fakta”, inte minst när det gäller den globala uppvärmningen. Men March for Science handlar om långt mer än Donald Trumps ignorans och klumpiga försök att vrida klockan tillbaka i klimatfrågan. Sent omsider ser sig forskare tvungna att träda ut ur sina laboratorier och seminarierum för att försvara vetenskapen mot dess fiender.

Det är någonting rätt unikt.

Vetenskapens fiender är långt fler än den figur som en minoritet av de amerikanska väljarna har lyckats placera i Vita huset. Kriget mot vetenskapen – för att låna titeln till den amerikanska journalisten och författaren Shawn Ottos uppmärksammade bok från i fjol – har rasat i mer än 30 år och gäller vem som ska ha rätten att bestämma över vår världsbild.

Just klimatfrågan kan tjäna som illustration av den rådande situationen.

Majoriteten – ja, faktiskt 97 procent – av alla de forskare som studerar hur jordens klimatsystem fungerar och vad som sker med det säger att det är ställt utom allt tvivel att jorden blir varmare och att uppvärmningen beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser. De säger också att följderna blir katastrofala om vi inte gör någonting för att hejda utsläppen.

På andra sidan står så kallade ”klimatskeptiker”. De påstår att forskarna har fel. ”Skeptikerna” drivs först och främst av ideologi: deras slutliga mål är att förhindra effektiva åtgärder mot utsläppen från kol och olja och därigenom säkra fossilindustrins vinster ännu några år. Fossilindustrin kämpar för sin överlevnad på samma sätt som tobaksindustrin gjorde för ett par decennier sedan. Samma slags lobbning som tobaksindustrin utnyttjade för att bromsa begränsningar av rökningen går igen också nu: fossilindustrins springpojkar försöker så tvivel på vetenskapens rön genom att misstolka data, presentera ”alternativa fakta” och ibland rent av misstänkliggöra namngivna forskare. Konspirationsteorier om att klimatforskningen styrs av krafter som är ute efter att störta kapitalismen och att forskarna är grönröda fanatiker är ymnigt förekommande i ”skeptikernas” retorik – och dessvärre tror alltför många på sådana dumheter. En av dem är Förenta staternas 45:e president: Donald Trump påstod i en famös tweet att den globala uppvärmningen ”är en bluff som Kina hittat på för att skada amerikansk industri”.

Hade en amerikansk presidentkandidat på 1960-talet visat samma ignorans för dåtidens vetenskap som Trump gör för dagens hade vederbörande blivit utskrattad. I sextiotalets USA ansågs vetenskap viktigt, det minns jag från min egen skoltid där. Ända fram till nu har amerikanska presidenter hållit sig med kvalificerade vetenskapliga rådgivare.

Men Donald Trump är högerpopulist. Ett djupt förakt för vetenskap och dess utövare löper igenom den högerpopulistiska rörelsen: ”kyllä kansa tietää – nog vet folket”, som Veikko Vennamo sade redan 1970. I dokusåpan som nu utspelas i Vita huset kulminerar den process som startade 1979 med publiceringen av den franske filosofen Jean-François Lyotards lilla bok La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir (Det postmoderna tillståndet: en rapport om kunskap). Jag tror nog att många, precis som jag, har uppfattat postmodernismen som åtminstone delvis ett vänsterprojekt. Men det är hos högerpopulismen vi hittar en av postmodernismens centrala tankar omsatt i praktiken – avobjektifieringen, idén att det inte finns objektiva sanningar utan att vår uppfattning om världen baseras på subjektiv representation och konstruktion. Eller för att uttrycka det rakare: min sanning är precis lika god som din.

”Alternativa fakta” har blivit högerpopulisternas retoriska kännemärke, oavsett om det gäller invandrare, brottslighet, klimatet eller vindkraftens inverkan på fladdermössen. Högerpopulister är numera de sanna postmodernisterna, fastän utan all ironi. Och alltför ofta tillåts de numera sätta agendan för den samhälleliga diskursen. Ett bra exempel är den svenska debatten om invandrare och brottslighet som sedan länge förs på Sverigedemokraternas villkor. Följer man debatten får man uppfattningen att Sverige är på väg tas över av kriminella invandrargäng medan det i verkligheten förhåller sig så att i synnerhet vålds- och sexualbrotten minskar över tid och att utlandsfödda inte alls är överrepresenterade i brottsstatistiken om sociala och andra faktorer rensas bort.

Det här kan kriminologerna berätta för oss. Men alltför få lyssnar till forskarna. Och de är ofta alldeles för lågmälda när de yttrar sig.

Aldrig tidigare har människan haft tillgång till så mycket information som nu. Allt vi behöver veta (och ännu mer vi inte behöver veta) finns bara ett musklick bort. Men på nätet konkurrerar parallella diskurser, sanning och ”sanningar”. Att skilja relevant från irrelevant och fakta från ”alternativa fakta” blir allt svårare. Vi drunknar i information och vet samtidigt allt mindre: det är överflödets paradox.

Vetenskapen är långt ifrån perfekt, men den erbjuder oss det bästa verktyget som hittills uppfunnits när det gäller att förstå hur världen är uppbyggd och hur den fungerar. Vetenskapen har – på gott och ont – format vår värld. När vetenskaplig kunskap ersätts med ”alternativa fakta” som baseras på ideologi och önsketänkande kommer det att gå illa. ”Klimatförnekelsen” har redan lett till att åtgärder som skulle behövas för att stoppa den globala uppvärmningen har fördröjts alltför länge. Vi kan ännu klara FN:s mål att hålla temperaturökningen under två grader – men marginalerna minskar praktiskt taget dag för dag.

Och det är i grunden detta som March for Science och hela debatten handlar om.

Lars Sund
är författare

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Kultur är inte ytkultur

Detta inlägg Ny Tids kulturredaktör Margaretha Romberg är ett svar på en debattartikel av en annan Ny Tid-medarbetare, den sedermera Finlandiaprisbelönade författaren Gösta Ågren, som i sin tur var ett svar på en annan debattartikel av Margaretha Romberg. Ågren kritiserade Romberg för hennes elitistiska syn på kultur. Även andra personer deltog i debatten om kultursidan, vi har valt att ytterligare lyfta upp Ågrens svar på Rombergs svar, samt ett inlägg av Eva Wichman. Artikeln är digitaliserad 27.6.1957

”Kultur – ordet låter tråkigt”, så började Gösta Ågren sitt inlägg i en debatt som startade i nr 1 av Ny Tid 1957. Det första inlägget var försett med min signatur, men utrustades av ombrytningsnisse med ett lättigenkännligt fotografi av mig, varpå Gösta Ågren identifierade mig och riktade sitt svar till mig. På arenan har sedan dess uppträtt sign. Stns (utan foto), som kompletterat och fördjupat mina synpunkter på kulturspalten i en tidning. Rektor Anna-Lisa Österberg införde nya moment i diskussionen. Jag tar fasta på Stns’ definition av fostran till kultur-förståelse: en orientering, bibringande av förmågan att skilja agnarna från vetet. Vidare vill jag instämma med A-L. Öster-berg, som understryker att landsortens bibliotek är otillräckliga och betonar att dialekterna utestänger många från litteraturläsning och kulturkontakt. [Rombergs signatur var M-a R-mg, vilket kanske inte var helt ogenomträngligt också utan bild, red.anm.]

Kultur — ordet låter tråkigt. Men tråkig kultur är ju ytkultur, vetande utan djup, spackelfärg, som någon smetar på en och som man snobbar med. Man kan slå i sej lite Runeberg och Goethe om man har förmånen att gå i läroverk, höra lite Beethoven till maten i sin matsal och titta på Van Gogh på en vägg. Det är inte kultur. Det är snobberi, men det var kultur vi talade om.

Vanligen är det av en slump, som folk i detta land når fram till kulturens skatter. Somliga lär sig själva, såsom Gösta Ågren gjort, somliga blir lyckligt påverkade av föräldrar eller vänner eller organisationer och går vidare ensamma. Ingen får i sig kulturen med modersmjölken! Jag känner massor av arbetare, och bland dem finns det en del som har föreståelse [sic] för konst. Jag känner också flere akademiskt bildade, som inte har det. Härav drar jag den slutsatsen — och någon annan kan inte dras — att ifrågavarande arbetare lärt sig genom självstudier eller genom verksamhet i organisationerna, och å andra sidan, att skola och högskola inte har förmått ge ifrågavarande ingenjörer etc. förståelse för kulturlivet.

Det var lite onödigt av Gösta Ågren att ta upp frågan om att kulturen är av folket. Vi vet alla, att all kultur baserar sig på folkets arbete, har växt upp ur det och aldrig kan existera utan det. Folkets arbete är kulturskapande, men alla människor är inte kulturspecialister. På folkets arbete baserar sig både Einsteins relativitetsteori och den estetiska katharsisteorin, men det betyder inte, att hela folket är specialister på dem.

På tjugotalet hade dadaisterna en tes, enligt vilken dikten är mänskans normala uttryckssätt och utan vidare förståelig för envar, t.o.m. barn under skolåldern. Praktiken visade att denna tes var fullständigt verklighetsfrämmande. Jag har inte sett den upprepas så frejdigt förrän nu, när Gösta Ågren slog fram den igen med stor fräschör. Alla sådana spontanitetsteorier är osmälta och hör hemma i en overklig värld.

Ågren efterlyser det material, som skall förmedla föreståelse [sic] för kulturens värden till en bredare allmänhet. Det är sant, att han inte fann några påtagliga förslag i mitt inlägg. I själva verket är den frågan en mycket omdebatterad fråga, frågan om material av ny typ för pressen. Jag kunde bara hänvisa till att pressen genom att följa med kulturhändelserna, recensera och presentera populärt, kan göra en insats hand i hand med organisationerna och folkbildningsarbetet. Och med skolan, det viktigaste av allt. Nya synpunkter på dessa saker har ju redan visat sig. Och det är skäl att fundera allvarligt på frågan alltjämt.

Margaretha Romberg
Foto: CC/Väinö Kannisto