Till Marianne, Jenny och Stéphane Hessel
Författarna borde aktivt involveras i bokutgivningen, skriver Birgitta Boucht.
Hade detta varit en vanlig söndag så hade den här texten sänts som e–post till de vänner som fortfarande har tröst att ge när jag blir nedslagen (fint ord, tänk på vad det betyder) av den litterära och massmediala situationen i Svenskfinland och världen.
Jag skulle ha skrivit BRAVO till Marianne Backlén för hennes text i HBL 13.11.11 om att man längtar efter lite mera nyanserat formulerade åsikter om årets finlandssvenska romaner. Att “årets saldo varit synnerligen svagt” får mig att undra om det handlar om en räkenskapsavslutning eller om en litterär bedömning. Av Pia Ingströms svar får vi veta att hon (med rätta) oroar sig för den finskspråkiga Finlandia-urvalsjuryns kunskaper i svenska, men inte har ett ord att säga om romanerna.
Haglund, Haglund, Haglund…
Med Hbl 15.6 följde ett “betalt instick” som tryckts i 122 000 ex. Mitt i Europa heter tryckalstret som omfattar 16 sidor. Intressant och egendomlig läsning. Det handlar nämligen explicit om Carl Haglund från pärmbild till sista sidans “A till Ö under Calles första år”.Haglund förekommer på elva bilder. Hans namn nämns åtminstone fyrtiosju gånger i texterna. Hans egen avslutande text innehåller ordet “jag” tjugonio gånger. De verb som anknyts till denna huvudperson är att Haglund “betonar”, “förklarar”, “påpekar”, “konstaterar”, “fastställer”, “anser”, “berättar”. Ingen plats för tvivel i dessa utsagor. Ingen plats för ett “vi”. Ingen plats för tvekan, eftertänksamhet, ifrågasättande, andras åsikter. Ingen plats för att pusta ut och tänka efter. Det är säkert meningen att man ska bli imponerad. Jag tycker det är närmast tragikomiskt.
Min fråga är: vem har betalat detta gigantiska “instick”? 5734000 avtryck av namnet “Haglund”. Med reservation för räknefel. Vems pengar det än är så undrar man om de inte hade kunnat användas bättre.
Birgitta Boucht
Med Worrals i Bagdad
”Hon var den första kämpande feminist jag stött på”, skriver Birgitta Boucht om flygofficer Joan Worralson – Worrals bland sina vänner.
När jag var barn var Juho Kusti Paasikivi president. Våra lunchtider sammanföll. När jag gick hem till Norra kajen i Helsingfors från Laurellska skolan, i Svenska litteratursällskapets nuvarande hus, mötte jag regelbundet presidenten på hans lunchpromenad längs stranden. Jag var tillsagd av mina föräldrar att stanna och niga. Då lyfte han ett knubbigt finger mot hattbrättet.
Litteraturens underklass?
– Jag efterlyser intresse, synlighet och respekt för den här litterära genren – diskutera LL-litteratur gott folk! skriver författaren Birgitta Boucht här i sitt upprop för en litterär form som oftast förbises av både förlag och kritiker.
Förväntningsutrymmets renlighet
Birgitta Boucht som är aktuell med boken Sökord skriver om vad det innebär att skriva på svenska i Finland idag.
(Shit vad det är svårt att skriva den här texten! Jag är så ambivalent, motsäger mig i varenda mening. Är det okej att vara finlandssvensk författare idag? Är vi på utdöende tillsammans med resten av vår befolkningsspillra? Är vi en sorglig domänförlust som ingen sörjer för att ingen förstått hur viktiga vi är? Eller är vi det vi alltid varit: individer i en grupp med svenska som modersmål, bosatta i Finland? Med en ambivalens som är samhällelig men som genomlevs personligt och individuellt.)
