Etikettarkiv: Birgitta Boucht

Det går inte att släcka en eldsjäl

– Det är nog väldigt svårt att vara stolt över det hundraåriga Finland just nu, säger Birgitta Boucht fundersamt där vi sitter i hennes vardagsrumssoffa och dricker kaffe framför den välfyllda bokhyllan.
Utanför fönstret på Sanitärgatan i Helsingfors regnar det precis som det har gjort de senaste veckorna men i Finland brinner en eld som vi inte har sett maken till sedan den nya kvinnorörelsen fick sin början i en lägenhet på Mechelingatan i mitten av 1970-talet.

Bristen på Birgitta Bouchts stolthet över vårt land beror inte på höstens stora händelse #metoo eller på #dammenbrister som dagen innan intervjun sköljde genom rikstäckande medier. Den beror på den politiska oviljan till förändring mot en mera empatisk hållning till medmänniskor och de svagare i samhället som  genomsyrat de finländska styrande toppolitikernas agerande med statsminister Juha Sipilä som spjutspets.

– Det är något fel på den där människans förmåga att sätta sig in i hur andra har det och känner sig, fortsätter Boucht.

– Eller kanske är det bara hans hållning. Att han alltid är fullständigt uttryckslös.

För inte så länge sedan var det en märklig tystnad som rådde i Finland kring #metoo kampanjen som inleddes i oktober då Hollywood-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp av ett växande antal kvinnliga skådespelare. Kvinnor på olika håll i världen började uppdatera sina statusar på sociala medier med #metoo för att tydliggöra hur otroligt vanligt det var att kvinnor utsätts för övergrepp. Också i Finland fylldes olika virtuella kanaler av dessa uppdateringar men det var i Sverige som allt detta ledde till offentliga upprop i olika yrkesbranscher. I Finland fick vi på avstånd följa med hur en revolution skakade om etablissemanget medan vi själva befann oss i epicentrum av en stor tomhet. Vår statsminister uttalade sig vagt om att den här saken redan har behandlats helt tillräckligt i Finland men han hade tydligen fel, för några dagar senare brakade det loss. När det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som samlade mera än 6 000 underskrifter mot sexuella trakasserier nådde offentligheten hittade Birgitta Boucht en liten flaska mousserande vin i kylen och skrev på Facebook att hon ämnade öppna den och skåla för alla de fina kvinnor som bidragit med sina namn och berättelser. Innan hon visste ordet av hade närmare 600 personer gillat och/eller kommenterat hennes status.

– Det är ju en känsla av solidaritet och systerskap som … ja, det påminner mycket om 1970-talet. Det är helt fantastiskt.

Karlhatare och marxist-feminister

På 1970-talet nådde den nya vågen av modern kvinnokamp Finland och även då kom ansatserna via Sverige och spred sig till resten av Finland från finlandssvenskt håll. Kontakten med det aningen mera progressiva systerlandet har alltid varit viktig när det gäller stora samhälleliga omvälvningar och förändringar i en mera jämställd riktning men det är inte avgörande när det gäller att ta upp saker och ting. Det måste finnas eldsjälar, och det var just dessa som samlades hemma hos Birgitta Boucht för att prata om saker som de ansåg vara viktiga. Men hur organiserade sig folk för snart femtio år sedan då det inte fanns en likadan djungeltrumma som Facebook där nästan alla du känner är på ett snabbt klicks avstånd?

– Folk träffades, helt enkelt! Och det var nog otroligt viktigt. Ja, det går snabbt att få tag på varandra via internet i dag men ingenting kan jämföras med hur det var att verkligen sitta där, ansikte mot ansikte i samma rum och diskutera alla de här sakerna. Om det inte hade varit för våra träffar så skulle inte Denna värld är vår ha blivit verklighet.

Kvinnogruppen hemma hos Annlis Söderholm på Mechelingatan kallade sig Marxist-feministerna, och i början var de omkring tio stycken, men idén spred sig så att kvinnogrupper började ordnas i andra städer och snart samlades också grupper på finskt håll. En tidning gavs ut och en paraplyorganisation, Feministit-Feministerna, uppstod. Också Ny Tid spelade en viktig roll i och med att tidningen aktivt uppmuntrade dessa kvinnor att publicera sina texter.

– Det fanns ett uppdämt behov hos kvinnor som blivit nonchalerade en lång tid och folk blev förvånade över att kvinnor krävde att bli hörda. Men vi trodde faktiskt att saker skulle förändras på riktigt. Det gällde så många, inte bara oss, så det var absolut nödvändigt. Det var helt enkelt rätt tidpunkt. Precis som just nu.

Frigörande pedagogik stötte på motstånd

I de kommentarer som Bouchts statusuppdatering fick nämndes handboken i systerskap, Denna värld är vår, skriven tillsammans med Carita- Nyström år 1975, flera gånger, vilket visar på att den fortfarande läses och är viktig.

– Det känns bra att folk fortfarande kommer ihåg den. Att kunna få finnas som en slags förebild för de yngre generationerna, säger Boucht och ler glittrande och okynnigt.

Och bortglömd, det är hon definitivt inte.

– Kanske borde jag börja hålla salonger?

Jag nickar, kanske lite för ivrigt.

Samtalet går in på tiden då hon och Carita Nyström jobbade på DFFF:s (vänsterns) bildningsorganisation Folkets bildningsförbund och herrarna som styrde och ställde hälsade dem välkomna med att det var trevlig att få dit lite söta flickor. Det skulle snart visa sig att flickorna var kvinnor och inte söta på det sätt som de manliga kollegorna hade förväntat sig. Med sig hade de en feministisk kvinnosyn och det räckte inte länge innan en av de chefer som inte var så förtjust i det där med kvinnofrågor på en middag ställde sig bakom dem och väste: ”Är det sant att ni är såna där karahatare”.

– Jag tror i efterhand att han menade lesbiska. Jag var fortfarande väldigt naiv och trodde alla folkdemokrater var goda människor som stod för det här med jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Trots det här jobbade Boucht vidare med kurser som planerades specifikt för kvinnor och följde en slags frigörande pedagogik där kursen byggdes upp tillsammans med deltagarna, för kvinnor i facken, och som skulle fylla deras behov. Pedagogiken, som byggde på den brasilianske pedagogen Paulo Freires teorier, stötte på motstånd. Det som hade dugt för hårdhudade metallarbetare tidigare skulle duga också i fortsättningen. Det fanns helt enkelt inte plats för kvinnor.

– Jag tror nog att jag har förträngt en hel del av det allra värsta som jag fick höra under åren. Som när min mamma pekade på en hund som lade sig ner på rygg och sprattlade med benen och sade att det där är den vanligaste kvinnorörelsen.

Samma mamma var det som på 1940-talet lät barnet Birgitta sitta i famnen på en äldre släkting trots att hon fann det motbjudande. När den unga kvinnan Birgitta många år senare bjöds på lunch av samma man varnade hennes mamma henne för att träffa honom. #metoo.

Ensamma åldringar och eldsjälar

Att dröja i det förflutna är inte Birgitta Bouchts stil. I stället ser hon framåt och trots att hon har en gedigen litterär produktion bakom sig är hon ännu inte färdig. Det finns en idé för en text som ligger i bakhuvudet och skaver. Vad den ska handla om är hon förtegen om, men någonstans i texten finns en hyllning till hennes egen livlina, tians spårvagn.

– Jag har lite hälsoproblem och känner mig väldigt trött men tänker att det enda som skulle göra mig frisk är att skriva. Årstiden lockar tyvärr inte fram kreativiteten. Jag skulle gärna vilja vara en av björnarna på Högholmen och bara gå i ide.

Eftersom det inte är ett alternativ promenerar hon minst en halv timme per dag, de flesta dagar, och försöker hålla sig à jour med dagens samtalsämnen. Som länk till samhället fungerar dels barnbarnen som hon är mån om att umgås med och dels sociala medier.

– Alla människor borde få en smarttelefon och en ordentlig dator som pensionsgåva av staten. Och någon ung person som kommer och visar hur de ska användas, säger hon bestämt.

Med åren har det blivit svårare för henne att upprätthålla de sociala kontakterna lika aktivt som tidigare och flytten från centrum till Brunakärr för några år sedan kändes som ännu ett steg längre bort.

– Jag tror de flesta åldringar är rädda för att dö i sin egen säng och att det ska dröja flera veckor innan de hittas. Speciellt ensamma åldringar som inte har några anhöriga längre.

Om Boucht fick som hon ville skulle varje åldring ha någon slags kontaktperson som de kanske själva får välja eller som valts dem, någon som hörde av sig varje dag.

– Det går ju inte att kräva att alla ska ha barnbarn och det är synd. Att hålla kontakt med andra, speciellt yngre människor, hindrar en från att bli alltför egocentrisk.

Vi pratar en stund om hur det är att vara yngre nu, att det kanske är svårare att påverka i samhället då allting är så splittrat.

– Den politiska verksamheten är mindre. Tidigare var alla politiskt engagerade, men nu finns det så många olika alternativ och sätt att engagera sig på och folk kanske tror att det räcker med att skriva på ett upprop och ge en liten peng till flyktinghjälpen. Vi lägger pussel men ser ingen helhet.

Det här med flyktingar verkar ligga nära om hjärtat. En av hennes tre döttrar, Charlotta, har varit i Grekland och erbjudit sin hjälp. Birgitta Boucht tror att hon själv skulle ha kunnat göra likadant, om hon varit i tjugoårsåldern nu.

– Allt hanteras på ett så tafatt sätt, till exempel flyktingfrågan. Det är bra att det finns sådana som till exempel Sunniva Drake som orkar kämpa. Det finns ännu eldsjälar.

Text Johanna Holmström
Foto Janne Wass

Den sista scenen

En döende människa är någon som de flesta är rädda för, eftersom döden i sig skrämmer. En döende människa är också någon som vi har respekt för, men samtidigt allra helst undviker. Den döende kvinnan i BirgItta Bouchts roman Dånet i ett ensamt öra är Tessa, 89 år. Platsen är en sal på ett sjukhus. Närvarande finna inga anhöriga, för Tessa saknar familj. Istället har hon sällskap av en ung kvinna vid namn Lillemor som arbetar extra som nattvak. Lillemor är dock mer upptagen med sina egna relationsbekymmer än med den döende åldringen. Tessa i sin tur beskrivs knappast som en sjuk stackare; hon kommenderar och passar gärna på att läxa upp både den unga kvinnan och andra förbipasserande.

Boken är uppbyggd kring en ramberättelse som består i Tessas dödsvaka. Omkring den kretsar tillbaksblickar från hennes liv och personer som hon har mött.

Dånet i titeln läser jag som Tessas liv som passerar i revy: sorgen, ångern, egensinnigheten och glädjen hos den 89-åriga kvinnan. Men dånet är också dödsångesten och ensamheten i livet som för Tessa bestått av tillfälliga bekantskaper i stället för familjeskapande och trygghet. I ett stycke heter det att Tessa är flyktig. Under sitt liv har hon mest och helst umgåtts med fantasifigurer, och så även när hon nu ligger för döden.

I romanen figurerar en rad olika personer: de övergivna pojkarna Klaus och Peter, Tessas döda syster Klara-Fina och flickan Till för att nämna några. Verklighet blandas med fantasi. Vad som skiljer dem åt blir till slut så otydligt att det också blir oviktigt och ganska snart kapitulerar jag för de övernaturliga inslagen. En rad olika personer kommer och går in och ut ur sjukhussalen. Rummet transformeras till en mörk skog. Boucht låter sin huvudperson avgöra vad som är rimligt eller inte. Även om det är oväntat så verkar det vid närmare eftertanke naturligt att det är den döende som får regissera sitt eget dödsögonblick.

Det är lätt att dra paralleller till Bouchts tidigare roman Tusenblad, en kvinna som snubblar (2011), där en äldre kvinna som ligger orörlig med bruten lårbenshals i ett badkar ser tillbaka på sitt liv. En skillnad mellan de två texterna är att Tusenblad var renare i sin form än denna. I Dånet i ett ensamt öra läser jag in en rad olika genrer: prosa, lyrik, dramatik, brevroman och essä. Det här är långt ifrån en närsynt och detaljerad roman, istället tar den sig stora friheter i sin komposition och sitt berättande. Boken är indelad i nio kapitel av olika slag. Ett av dem består enbart av citerade brev från Tessa och andra har inslag av långa monologer.

Dånet i ett ensamt öra beskrivs som en saga för vuxna och författaren tillåter sig minst sagt att fantisera. Det här genreöverskridandet är en av bokens förtjänster och det som gör den säregen. Det som gör mig kritisk är att det kollageliknande skrivsättet inte tillåter en att stanna upp vid personerna och platserna. Berättelserna, minnena och det ofta tungrodda livet är lika flyktiga som Tessas personlighet. Det är lite synd, eftersom Boucht snuddar vid brännande ämnen. Men i denna flyktighet finns också den ständiga dödsångesten i bakgrunden och sorgen i att ångra sina livsval.

Det fantasifulla och övernaturliga kan komma plötsligt. Mitt i en förhållandevis realistisk återblick ”bestämde [Tessa] sig för att bli en fågel men kom inte längre än till Stadiontornet då hon mindes sin svindel”. Förutom att det här ger texten en anekdotisk prägel kryddas den också med humor.

Under läsningen kommer jag att tänka på romanen som ett kammarspel med övernaturliga utvikningar. Det är någonting med den ständigt återkommande sjukhussalen, där huvuddelen av boken utspelar sig. Jag kan tänka mig att texten, med en del omskrivningar, skulle göra sig bra på scen. I en dramatiserad version skulle scenen vara sjukhusrummet och Tessas säng, och rollfigurerna de olika personerna som kommer och går. Att Dånet i ett ensamt öra till stor del är styrd av uttalanden förstärker också känslan av dramatik. Personerna framkommer till stor del i sina repliker. Delar av texten, som vissa längre monologstycken, är välskrivna men ter sig något slumpmässiga i romanform och jag kan sakna ett mått av gestaltning. Boucht använder sig dock av ett språk som går rakt in och som skulle kunna fungera väl på scen.

Man kan skriva om döden på tusen olika sätt. Boucht skriver om den döende äldre kvinnan i förhållande till sina egna minnen och sina begär och detta skapar en kontrast till den återkommande sjukhussalen. Sett till ramberättelsen kunde det här ha varit en sorglig roman, men istället har Boucht skrivit fram en fantasifull resa mot det okända. Vetskapen att vi alla en dag ska ligga för döden är nog för de flesta en skrämmande tanke. I Dånet i ett ensamt öra gör Boucht någonting helt annat än det förväntade av detta ögonblick: trots ångesten ger hon den döende Tessa en oväntad livskraft.

Text: Elin Rosén
Foto: Charlotta Boucht

Birgitta Boucht:
Dånet i ett
ensamt öra. Schildts &
Söderströms, 2016.

Ny Tid 70 år

Vid årsskiftet fyller Ny Tid 70 år. Tidningens brokiga historia uppmärksammas mer högtidligt i februari i samband med utgivningen jubileumsskrift, men vi ger här nedan en kort översikt över Ny Tids olika faser under åren som gått, genom nedslag i jubileumsnumren. Se papperstidningen för bilder på de gamla tidningarna.

1. Folktidningen grundades 1944, som svenskspråkigt organ för DFFF, Demokratiska förbundet för Finlands folk (i praktiken kommunistpartiet). Det första egentliga numret utkom 10 januari 1945, med Cay Sundström som huvudredaktör, men han efterträddes redan under 1945 av Allan Asplund. 1947 skapade Folktidningen en smärre skandal inom Finlands vänsterrörelse då planerna på en gemensam svenskspråkig vänstertidning röstades ner av socialdemokraterna. Resultatet var att en grupp socialdemokrater, med Arbetarbladets avskedade chefredaktör Atos Wirtanen i spetsen, lämnade partiet, grundade Socialistiska enhetspartiet, och började ge ut Ny Tid tillsammans med DFFF – med Wirtanen som ny chefredaktör. Mellan 1947 och 1957 utkom Ny Tid 5-6 dagar i veckan. Bland medarbetarna noterades bland annat Asplund, Ragni Karlsson, Bertel Stenius, Jörn Donner, och Georg Backlund. 1947-48 publicerades chefredaktör Wirtanens flickvän Tove Janssons första Muminserier i Ny Tid. Serien lades dock ner efter en läsarstorm mot de förhatliga borgerliga seriestripparna. Här intill syns ett av de första numren från år 1948.

2. I årsskiftet 1964-65 firades tjugoårsjubileum. Då hade Ny Tid redan i fem år varit veckotidning, och chefredaktör var den långvariga redaktionssekreteraren Mikael Romberg. Trots övergången till veckovis utgivning, har tidningen behållit sitt dagstidningsaktiga utseende. Bland nyheter, rapporter från DFFF:s kongresser och kommunistiska brandtal, hittar man även sportrutor, korsord, kolumnen Hemma och ute, en spalt för barn, filmrecensioner (bland annat Dr. Strangelove hyllas), sporadiska moderutor för kvinnor, samt Tjingis Ajtmatovs roman Dzhamilja som följetong. En osignerad ledare beklagar tidningens svåra ekonomiska position, så allt har inte förändrats. Ledaren konstaterar även att övergången till veckovis utgivning har medfört större upplaga och tjockare tidning, men även ospecificerade ”nackdelar”.  Ett fotoreportage visar hur ”Folktidningen” blir till. Förutom chefredaktören kan noteras långvariga redaktören och senare redaktionssekreteraren Christina Nordgren, samt en korrekturläsare, ombrytare, ”klichégraffa”, ett tiotal tryckeriarbetare, samt ”flinka postflickor”.

3. Ny Tids 30-årsjubileum uppmärksammas stort i det sista numret för 1974, bland annat med det satiriska ”Borgarbladet”, där SFP får sig en ordentlig känga. En åtta sidor lång bilaga skriven av den nyss avgångna chefredaktören Romberg ger en diger bild av redaktionens historia. Nye chefredaktören är långvariga medarbetaren Georg Backlund. Bland medarbetarna nämns bland annat kulturredaktören Tatiana Sundgren, Börje Mattsson och Ilkka-Christian Björklund. På ett fotografi stoltserar tidningen med sin nye, unge redaktionssekreterare Peter Lodenius. Unga medarbetare bland de studerande är bland annat Johan Storgårds, Leif Salmén, Jan Otto Andersson, Johan Willner och Nils Torvalds. De dagsnyhetsaktiga inslagen är färre, och ”oseriösa” rutor och kolumner har noggrant städats bort. Inget pyssel och mode här, inte. Gubbar, grabbar, fabriker, kongresser och någon enstaka vilsen hippie fyller sidorna. Layouten är renare och den röda färgen har gjort intrång på de svartvita sidorna. Det som inte nämns i den historiska överblicken är att taistoiterna 1973 lämnade redaktionen för att grunda sin egen tidning Enhet, för vilken bland annat ovan nämnda Torvalds fungerade som chefredaktör under en kort tid.

4. Luftigare, bildrikare, lättare, mer humoristiskt, mer splittrat är intrycket av 1984 års årgång av Ny Tid. Tidningen känns inte längre som ett tungt partispråkrör, utan chefredaktör JohanSeppivon Bonsdorff och redaktionssekreterare Peter Lodenius låter ämnesfloran blomma fritt. Det är många gedigna utrikesreportage, med fokus på Östeuropa (för vilket Ny Tid även fick journalistpris på 80-talet), samt stort uppslagna rapporter från kongresser och facktillställningar. Kommunalpolitik, bland annat bråket kring Holger Wickströms position inom Karis stad, får mycket utrymme. Men också kulturen vinner mark, bland annat rockfestivaler och konserter bevakas flitigt av Matts Kullman och Trygve Söderling, som är en av tidningens flitigaste redaktörer. Agneta Enckell och Birgitta Boucht märks också bland skribenterna. Lodenius Överblickar har gjort entré, liksom Sista ordet. Ombrytaren gottar sig storligen i möjligheten att variera typsnitt.

5. När Ny Tid ger ut sitt 50-årsjubileumsnummer i slutet av 1994 sker det mot bakgrund av stora omvälvningar. 1990 upplöses Finlands kommunistparti, och Ny Tid blir en partipolitiskt obunden tidning. Vänsterförbundets ordförande Claes Andersson både skriver och skrivs om i blaskan. Peter Lodenius har nu varit chefredaktör i nio år, Tapani Ritamäki är redaktionssekreterare, Juhani Olavinen ombryter och Lena Malm fotograferar. Om intrycket 1984 var lättare, är 1994 ett år då texten är kung. Långa reportage om både inrikes- och utrikesfrågor, kultur, politik och filosofi fyller tidningen, ibland avbrutna av anarkistiskt ombrutna fotoreportage. Mikko Zenger, Tiina Kirkas, Ulrika Milles och Martti Puukko skriver på fyrmanhand ungefär häften av alla texter 1994. Malms proffsiga fotografi ger tidningen ett visuellt lyft.

6. Efter 50 år och 5 chefredaktörer inleds år 2000 en period då dörren till chefreds kontor går betydligt oftare. Mellan 2000 och 2010 har Ny Tid fem ordinarie chefredaktörer, och räknar man tillfälliga ersättare är det hela tio chefredaktörsbyten. Efter Peter Lodenius blir Theresa Norrmén 2000 tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hon efterträds 2002 av Jan-Erik Andelin, som 2004 lämnar över åt Patsy Nakell, som i sin tur 2009 ger över år Nora Hämäläinen. Av olika orsaker träder mellan varven också Peter Lodenius, Solveig Arle, My Lindelöf och Fredrik Sonck in på chefredaktörsposten. År 2004 ser man mycket som är bekant ännu 2014. Grunden till den nuvarande layouten läggs av grafikern och serietecknaren Kaisa Leka. Nu är det fyrfärg, och borta är det ställvis ”plåttriga” utseende som präglat Ny Tid egentligen från start. Lekas layout hämtar ett lugn och ett visst statiskt utseende. Diskussionen kring 9/11-attacken och kriget mot terrorismen präglar mycket av tidningen. Det är mycket islam och Mellanöstern, liksom USA och biståndsarbete. Inrikespolitiken har nu fått sätta sig i baksätet, och kultur och filosofi får en allt mer framträdande roll. Bland ”nya” medarbetare 2004 noteras bland annat Sara Ehnholm-Hielm, Janco Karlsson, Eva Biaudet, Lasse Garoff, Bianca Gräsbeck, Johanna Holmström, Filip Saxén och Joel Backström.

Janne Wass

Feminist, forskare, författare

harriet clayhillsOm jag är någonting så är jag feminist, sade den då 81-åriga Harriet Clayhills i tv-dokumentären Käringen mot strömmen (YLE, 2002). Etiketten kvinnosakskvinna var för begränsad.

En kvinnosakskvinna kämpar främst för formella rättigheter inom det borgerliga samhällets ram, medan en feminist vill ha en grundläggande förändring av förhållandet mellan man och kvinna och av samhället i stort.

Fortsätt läsa Feminist, forskare, författare