Desperat känsla av overklighet
György Dragománs genombrottsroman skildrar livet i en diktatur bakom järnridån, genom en elvaårig pojkes röst. Bodil Zalesky träffade den transsylvansk-ungerske författaren under Göteborgs bokmässa.
Din roman Den vita kungen har alldeles nyligen kommit i svensk översättning. När jag läste den fäste jag mig särskilt vid huvudpersonen Dsjatas röst. Hans röst håller liksom samman hela romanen och präglar den. När du skrev romanen byggde du den då kring Dsjata eller utgick du från en historia du ville berätta?– Det började med att jag hörde en röst, en röst som överraskade mig. Min första bok var helt annorlunda än den här och jag ville att den här nya skulle ha formen av en monolog. Jag såg ett tv-program – egentligen tittar jag nästan aldrig på tv – där en rumänsk målvakt berättade om ett mycket underligt fotbollsspel, han sa att målvakterna var tillsagda att akta sig för att röra vid bollen för den var full av radioaktivitet från marken. Den meningen, den här absurda meningen, stannade i mitt medvetande och jag visste att jag ville skriva en bok om den, men jag visste inte hur. Sedan hörde jag i mitt huvud den här barnrösten säga meningen och jag förstod att det var den rösten som skulle bära romanen, för bara ett barn skulle kunna tro på något så absurt. Så jag hade en röst och jag hade en berättelse och jag började skriva väldigt snabbt. Först av allt skrev jag det tredje kapitlet ”Domedag”, det om fotbollsmatchen. Ann-ars brukar jag skriva mycket långsamt, men det här kapitlet skrev jag på några dagar. Jag hörde den här barnrösten som talade i långa långa meningar. Nästa kapitel var ”Musik” som är det femte i boken. Sedan skrev jag ”Present” som kanske är det tionde kapitlet. Så jag hade plötsligt tre historier och jag visste att den här rösten skulle stanna hos mig. Och jag visste att det skulle bli en roman. Det var väldigt märkligt för jag hade egentligen inget händelseförlopp klart för mig. Och jag skrev kapitlen i en helt annan ordning än den de har i boken nu, men jag visste att det skulle gå att genomföra det här. Den här rösten var så stark att den överraskade mig med sin styrka. Jag hade viss kontroll över det som skulle hända, men jag hade ingen kontroll över den här berättarrösten. Det var verkligen som att höra den. Då och då försökte jag använda min egen röst från den åldern, men det gick inte och Dsjata var också mycket modigare än jag.
Müllers mörka ljus
, som tilldelades årets Nobelpris i litteratur, är inte någon nykomling i den svenskspråkiga sfären. Redan 1985 kom den första svenska översättningen, den av debutboken Niederungen (Flackland). Och sedan dess har hon översatts flitigt. Ändå är det inte så många i vårt hörn av Europa som läst henne. Men kanske kommer priset att öppna vägen för fler läsare.Själv är jag sedan länge hennes fånge. Hennes stora allvar, hennes oeftergivliga ihärdighet och hennes sanningslidelse bortom allt ytligt är den ena sidan av trollkraften. Den andra är hennes språk eller hennes sätt att ge det hon bär inom sig ett uttryck. Hon sa en gång i en intervju: ”Jag skriver om det som inte släpper taget om mig.” Hennes texter släpper inte taget om mig. Tingen blir så tydliga att minnesbilderna låses kvar, kanske för alltid. Från Flackland känner jag ännu det hårda sticksiga gräset, jag ser smutsranden i storfamiljens badbalja, orgeltramparens glappande protes och scenen där modern bränner sin fläta. Mycket av det Müller skildrar är fult och skrämmande och ändå finns det en stor skönhet i berättarvävens helhet, precis som man säkert kan måla vackra tavlor med färger baserade på blod och exkrementer.’
MINSK – DRÖMMARNAS SOLSTAD
Den vitryske konstnären, arkitekten och publicisten Artur Klinau har skrivit en fängslande bok om sin barndomsstad Minsk, den kommunistiska utopins idealstad.
INTE BARA MOLNEN RÖR SIG
Ett av de mest infekterade europeiska 1900-talssåren sträcker sig genom de gamla sudettyska områdena i dagens Tjeckien.
Läs mera
LITTERATUR OCH MINNE
