Etikettarkiv: Boende

Bostadslöshet eller bostad först?

Maria Ohisalo
Maria Ohisalo.
Att ha en bostad är en grundläggande mänsklig rättighet – alla har rätt till ett hem. Fast detta låter som en självklarhet, lever fortfarande miljontals människor i världen utan en bostad, och även flera utan ett hem och en känsla av autonomi.

Att minska bostadslöshet är inte kärnfysik utan det handlar om direkta resurser, bostäder och för vissa individer stöd med det vardagliga livet. Det vill säga pengar som delas ut genom politiken. Finland är känt för många olika sociala uppfinningar såsom moderskapsförpackningen som funnits i 80 år eller vaccinationsprogram för barn. En av de nyaste sociala uppfinningarna är bostad först-principen. Finland hade redan arbetat mer eller mindre enligt principen innan den amerikanska modellen Housing First nådde Europa och diskussionen kring saken blev livlig. Idén med hela principen är att ge en människa bostaden först och att ge stöd med boendet. Har man problem i livet, försvinner de nästan aldrig om man lever på gatan. Traditionellt har man tvingats till en osäker tillvaro i diverse härbärgen innan man fått rätt till bostad.

Principen har blivit viktig speciellt i Finland, där man år 2007 beslöt att avskaffa härbärgena och bygga bostäder istället. Varenda invånare ska ha ett eget hyreskontrakt och sitt eget namn på dörren. Antalet bostadslösa har sjunkit från över 18 000 människor år 1987 till 6 650 människor år 2016. Men många personer utöver dessa lever fortfarande hos släktingar och vänner utan autonomi i sina liv.

Den stora förändringen har skett inom stadsplaneringen. Det handlar om hur mycket mark det byggs på och särskilt hurdan tillgång på hyresbostäder med ett rimligt pris det finns samt att folk kan röra sig fritt inom städer utan att behöva äga en bil. Det handlar även om åtgärder på statlig nivå. Sedan 2007 har de finländska regeringarna genomfört tre omfattande program för att förebygga bostadslöshet. Staten har knutit samarbetsavtal tillsammans med kommuner i fråga om förebyggande arbete. Det har visat sig att modellen har minskat på kostnader inom social- och hälsovårdssektorn och har ökat människors välstånd. Det här finländska exemplet bekantar sig sakkunniga från andra europeiska länder med under sina studiebesök till Finland.

Ett stort nätverk av proffessionella och erfarenhetsexperter som har jobbat med principen har gjort kvalitetsrekommendationer för att utveckla arbetet vidare. Den centrala idén är att fokusera på varje människa och inte se dem som klienter utan istället som människor som har haft problem med att få en bostad.

Det är dags att börja tänka på ett nytt sätt, dags att ge alla en bostad först. Finland har lyckats med att minska bostadslösheten, men det finns fortfarande kring 7 000 människor som lever utan en bostad.

Maria Ohisalo
vice ordförande för De Gröna, forskare i Y-Stiftelsen

Läs hur Finland har lyckats med bostad först i Y-Stiftelsens bok A Home of Your Own – Housing First and ending Homelessness in Finland. Boken finns att läsa gratis på nätet.

Politiska renoveringar

Miljonprogrammen som byggdes under sextio- och sjuttiotalen i Sverige är nu i behov av stambyte, och flera fastighetsägare tar chansen att slå till med stora hyreshöjningar i samband med renoveringen. ”Renovräkningar” är gentrifieringens nya redskap.

Rekordårens bostadsbestånd i Sverige, i folkmun kallat miljonprogrammet, renoveras som bäst. Renoveringarna av de bostäder som byggdes på 1960- och 1970-talen för att höja bostadsstandarden och bemöta den tilltagande urbaniseringen och bostadslösheten i Sverige är en politisk fråga: på vems villkor görs renoveringarna? Flera fastighetsägare, såväl allmännyttiga som privata bolag, ser i renoveringarna sin chans att höja hyrorna rejält. Ofta har hyresrättsinnehavare inte råd att flytta tillbaka till lägenheten efter att renoveringen genomförts. Men det finns även exempel på motstånd mot hyreshöjningar som gett resultat. Ny Tid har åkt till Stockholm för att träffa Viktor Mauritz, psykolog och aktiv i förbundet Allt åt alla.

– ”Renovräkningar” är den dominerande frågan inom den bostadspolitiska diskussionen i Sverige. Det finns visserligen även en allmän bostadsbrist, men den frågan har varit på bordet väldigt länge.

Renovräkning är ett begrepp som kombinerar orden renovering och vräkning. Det är en översättning från engelskans begrepp renoviction, som myntades av en aktivist från Kanada. Kortfattat innebär renovräkning att fastighetens renovering medför en så stor hyreshöjning att hyresgäster inte kan bo kvar när renoveringen är färdig.

– Renovräkningar är paketet. En omfattande renovering av en hyresrätt och en hög hyreshöjning som kommer på en gång. Hyreshöjningen hänger ihop med renoveringen. Vräkning innebär att alla inte har råd att bo kvar. De är tvungna att flytta då de inte har råd att betala den höjda hyran.

Psykisk belastning

Orsaken till att renovräkningar blivit den stora frågan i svensk bostadspolitik är att det så kallade miljonprogrammet renoveras som bäst. Nivån på hyreshöjningarna efter renoveringarna varierar stort.

– Alla lägenheter som byggdes på 1960-70-talen har renoverats eller står inför en renovering. Stammarna håller på att bli så gamla att de måste bytas, helt enkelt. När man ändå gör ett stambyte måste invånarna tillfälligt flytta ut, och då passar ägaren på att göra ytterligare ingrepp, höja standarden och höja hyran. Det blir inte ekonomiskt för en hyresvärd att byta stammarna utan att höja hyran, då måste pengarna komma någon annanstans ifrån.

Mauritz har skrivit sin examensuppsats vid psykologprogrammet vid Uppsala universitet om renovräkningarnas inverkan på den psykiska hälsan. Han har gjort en enkätstudie med hyresgäster i Uppsalas bostadsområden Norra Kvarngärdet och Gränby som genomgått en renovering och stannat kvar i lägenheten trots den förhöjda hyran. Resultatet av studien med 164 respondenter pekar på samband mellan att ha varit med om renovräkningar i bostadsområdet och sämre psykisk hälsa. Studien visar även att de nyinflyttade hade signifikant högre inkomst än de som bodde i området innan renoveringarna. Ett exempel på gentrifiering.

– Studien visar ett samband mellan renovräkningar och försvagad platsanknytning. Det finns även skäl att anta att de som drabbades mest av renoveringarna inte är med i studien, eftersom de inte bor kvar. Jag hoppas att detta blir ett mål för framtida forskning.

Framgångsrikt motstånd

Begreppet renovräkningar introducerades i Sverige av kulturgeografen Sara Westin år 2011. Westin menar i tidskriften Ordfront 3/2012 att renovräkningarna är en effekt av att kommunala bostadsbolag, den så kallade allmännyttan, sedan en lagändring 2011 inte endast ska fylla ett ”allmännyttigt syfte”, utan ska även drivas med ”affärsmässiga principer”. De kommunala fastighetsbolagen äger hälften av hyreslägenheterna i Sverige. Lagen som binder allmännyttan till affärsmässiga principer sammanfaller med renoveringarna av miljonprogrammet. Mauritz menar att fenomenet ändå är mer komplext.

– Privata hyresbolag som äger hälften av hyresrätterna skulle ju förekomma oavsett, och de drivs inte allmännyttigt. Lagen från 2011 säger att allmännyttiga bostadsbolag ska drivas affärsmässigt, men att de också ska drivas allmännyttigt. Det är en uppenbar konflikt. Det blir en mikropolitisk fråga på tjänstemannanivå i bolagen. En VD i Jönköping och en VD i Uppsala kan se på saken på helt olika sätt, och i kronor och ören blir det en enorm skillnad för dem som bor i lägenheterna. Det finns ingen tydlig juridisk riktlinje. Även politisk press kan inverka.

Nivån på hyreshöjningarna efter genomförd renovering är en politisk fråga. Motstånd kan leda till förändring.

– Det bästa exemplet på motstånd mot renovräkningar är kvarteret Pennygången i Göteborg. De startade ett nätverk för boende år 2012, Pennygångens framtid. De brände den privata hyresvärden Stenas varumärke offentligt. De gjorde musikvideor som blev virala, demonstrationer, och arrangerade möten dit de bjöd Stena, som avböjde. Ett ihärdigt, småskaligt aktivistarbete.

De boende i Pennygången i Göteborg organiserade sig autonomt, utanför men delvis med hjälp från den officiella intressebevakaren och förhandlaren Hyresgästföreningen. Det gav handlingsutrymme och möjliggjorde olika former av kreativ aktivism. Till slut tvingades Stena att backa. Hyreshöjningen på 60 procent blev inte av när renoveringen var klar. 

– Det slutade med att hyreshöjningarna uteblev. Visserligen kommer hyran att höjas för dem som flyttar in efter de nuvarande hyresgästerna, men skillnaden är enorm.

Helt lyckades aktivisterna inte stoppa hyreshöjningen, i Pennygången görs trots allt en badrumsrenovering, och hyran höjs efter det med i snitt 14 procent.

Politisk fråga

Mauritz tillägger att så kallade allmännyttiga fastighetsbolag inte nödvändigtvis är lättare förhandlingsparter än privata bolag ur hyresgästernas perspektiv. Som exemplet i Pennygången visar kan motstånd mot hyreshöjningar ge resultat även mot privata bolag.

– Allmännyttiga bolag är inte nödvändigtvis lättare att vara att göra med. De kan säga, tyvärr måste vi göra så här, vi är bundna av juridiska ramverket och politikerna. Men exemplet från Pennygången visar att motstånd kan leda till att hyreshöjningarna uteblir. Det är en politisk fråga.

I skrivande stund har hyresrättsinnehavare i flera städer skapat politiska initiativ inför stundande renoveringar. Det kanske intressantaste exemplet är återigen från Göteborg, där nätverket Alla ska kunna bo kvar och förbundet Allt åt alla tillsammans har framställt en karta över stadens med förväntade hyreshöjningar i varje stadsdel (se nedan).

Kartan som baserar på forskning av Mikael Mangold från Chalmers tekniska högskola är samtidigt inspirerande och skrämmande: den visar hur hyresnivåer förväntas höjas med över 45 procent, inte sällan på områden med låg medelinkomst. I värsta fall leder renoveringarna till en ofrivillig flyttvåg, som ytterligare ökar segregeringen och tvingar låginkomsttagare bort från sina hem. Men som exemplet i Pennygången visar är renoveringar en politisk fråga där utfallet inte är skrivet i sten utan alltid är en öppen konflikt.

Text & foto: Valter Sandell
Illustration: allaskakunnabokvar.se 

EDIT 17.6.2017: Lade till en mening om att hyran i Pennygången höjs med 14 procent. 

Fångad i det förflutna

Axel Vikström
Axel Vikström.
En novemberdag i fjol åkte jag upp till Göteborg i jakt på boende inför min kommande praktik i staden. På kvällen satt jag och drack te hemma hos två tjejer som jag kommit i kontakt med via Blocket. Vi klickade otroligt bra och när jag efteråt satt på bussen kände jag mig bergsäker på att jag skulle få hyra deras extrarum. Nästa dag fick jag till min förvåning veta att de valt någon annan. I stället fick jag hyra in mig hos en arbetssökande arkeolog – en härva som slutade med att jag lurades på några tusenlappar och i ett och samma sms blev kallad både ”journalistsvin” och ”finskt rövtroll”.

På min 25-årsfest häromdagen berättade min sambos nya pojkvän att han är kompis med tjejerna från Göteborg som dissade mig, och att orsaken till dissen var att de hittat en video på mig på Facebook från en konsert som såg frikyrklig ut. Jag, vars enda erfarenhet av frikyrklighet är en närmast traumatiserande kommendering till ett ungdomsläger under militärtjänstgöringen, scrollade förvånat igenom mina bilder, innan jag hittade klippet. Det var från när jag som 16-åring såg min morbrors band uppträda på Höstdagarna i Tammerfors. En nio år gammal filmsnutt låg alltså till grund för deras uppfattning att jag skulle bli svår att dela kylskåp med.

Den franske filosofen Michel de Certeau skrev på 1980-talet om hur människan använder sig av arkivering för att ge sin vardag mening. På de Certeaus tid var inte offentlig arkivering något som gemene person hade möjlighet att ägna sig åt – för att din livshistoria skulle bli hörd ur just ditt perspektiv krävdes det att du hade de ekonomiska och kulturella verktygen för att skriva en självbiografi och sedan få den spridd. I dag har sociala medier bidragit till en demokratisering av den publika självbiografin. Alla med tillgång till internet kan publicera sin historia och se hur den med åren skapar ett eget narrativ. Visst är det en polerad berättelse där vi aktivt väljer vad som utelämnas, men det är väl inte direkt så att självbiografin någonsin kan sägas ha varit en alltigenom ärlig genre.

Det som gjorde mig mest ledsen när jag fick höra om varför jag inte fick det där rummet var att de inte ens frågat mig om klippet. Jag kunde ju ha förklarat att jag aldrig varit frikyrklig. Och oberoende av detta: om jag så hade varit megafrikyrklig för nio år sedan, varför skulle de automatiskt dra slutsatsen att jag fortfarande var det i dag? Det är ju inte som om vår identitet blivit mer statisk bara för att omvärlden i dag tror sig kunna analysera vår historia genom några klick.

Nu finns det såklart ingen som kräver att jag ska visa upp en version av mitt liv på sociala medier. Men likt många andra har jag trots upprepade försök aldrig lyckats hålla igång dagboksskrivandet. För mig är Facebook det bästa arkivet för att minnas vad jag haft för mig det senaste decenniet. Där finns 17-årige Axel som skrev att U2 var världens coolaste band, 19-årige folkhögskole-Axel som mest berättade att han spelade munspel, 22-årige Axel som var studentikos och festade hårt. Ingen av dessa är Axel anno 2016. Men jag vill inte radera eller förfina delar av mitt förflutna för att det ska representera den jag är i dag.

Med det sagt tycker jag det är värt att diskutera huruvida museum och liknande institutioner bör se över sina inventarier för att bättre kunna förklara vår samtid. De har ett helt annat ansvar för att kontextualisera. Däremot känns det fånigt att jag skulle behöva bifoga förklarande kommentarer till varenda Instagrambild jag någonsin lagt upp.

Killen som tjejerna i Göteborg gav rummet åt istället för mig kom de förresten i slutändan inte alls överens med. Han visade sig vara frikyrklig.

Axel Vikström
är journalist

Aktivism botar den spanska bostadssjukan

Europas kanske populäraste folkrörelse finns i Spanien. PAH hjälper de över en halv miljon människor som blivit bostadslösa, men fungerar också som en startmotor för medborgarnas politiska aktivism.

När finanskrisens svallvågor nådde Europa drabbades den spanska bostadsmarknaden hårdast av alla. Som grund till kollapsen låg en skattepolitik som med förmånliga krediter på bostadslån och dåligt reglerade hyror skapat en bostadsmarknad som gynnade privat ägande. Opinionen som basunerades ut var att den som inte ägde sin egen bostad var en idiot som slängde bort sina pengar. Samtidigt hade bostadspriserna på tio år stigit med 180 procent, så storleken på bostadslånen som låginkomsttagare tog ut för att leva upp till idealet hade bara ökat och ökat. När arbetslösheten sköt i höjden stod plötsligt tusentals familjer utan inkomst men med stora lån som bankerna fortsättningsvis krävde amortering på. På de åtta år som gått sedan dess har över 500 000 människor vräkts från sina hem.

Inte bara vänstern

Vintern 2009 grundade fyra aktivister Plataforma de Afectados por la Hipoteca, plattformen för dem som påverkats av bostadslån (PAH), i Barcelona.

– I början gick verksamheten ut på att organisera flashmobs som dök upp när polisen skulle vräka en familj. Mycket gjordes via sociala medier i samarbete med olika grannskapsföreningar. Efter att de lyckats stoppa sin första vräkning började ordet spridas i staden att något var på gång, säger sociologen María José Zapata Campos (bilden) vid Göteborgs universitet som forskat om PAH.

På sju år har PAH inte bara spridit sig över hela Spanien och på vägen förhindrat över 1 700 vräkningar. De har också revolutionerat den spanska synen på vad det innebär att vara aktivist. Ada Colau, en av rörelsens grundare, är i dag borgmästare i Barcelona.

– Det fantastiska är att rörelsens agenda inte bara stöds av vänstersympatisörer – även konservativa väljare har ställt sig bakom deras hyfsat radikala krav: att rätten till en plats att bo ska vara överordnad rätten till privat ägande. Enligt den senaste undersökningen stöder hela 86 procent av spanjorerna PAH, säger Campos.

Att PAH vuxit till en massrörelse har även möjliggjorts av samarbetet med andra sociala rörelser, främst Occupy-rörelsen Indignados.

– PAH gav Indignados en tydlig fråga att kämpa för, medan Indignados försåg PAH med mängder av aktivister. En kan säga att de lever i symbios med varandra.

Terroriserade medborgare

PAH:s verksamhet kan i dag delas in i två sektioner – en synlig och en osynlig. Den synliga består, utöver flashmobbarna, av att arrangera olika aktioner mot banker som hotar att vräka någon av de egna medlemmarna. Den vanligaste proceduren är att PAH:s medlemmar tapetserar bankens dörr med budskap som ”här är en bank som vräker familjer”. Liknande aktioner görs även mot lokala beslutsfattare som tagit bankernas sida i konflikten. Men enligt Campos är det under de lokala samlingarna som det viktigaste arbetet äger rum. Det är här som passiva offer förvandlas till aktiva subjekt.

– Mötena blir väldigt emotionella. De som kommer dit för första gången är terroriserade, många känner sådan skam för att de är på väg att förlora sitt hem att de inte vågat berätta om det för någon. En av mina familjemedlemmar slutade helt att svara i telefonen eftersom banken varje dag ringde och hotade honom. När dessa personer får berätta sin historia och sedan höra äldre medlemmar säga: ”Jag var i samma situation. Oroa dig inte, det här fixar vi tillsammans” … Du kan inte förstå lättnaden i deras ansikten, säger Campos och slår ut med händerna.

Största delen av mötena går ut på att sprida det Campos kallar för ”finansiell läskunnighet”. Medlemmarna delar upp sig i grupper enligt vilken bank de har. Varje grupp leds av två personer som läst in sig på bostadslagen och den aktuella bankens policys. Vissa är universitetsutbildade, andra är sjuttioåringar som knappt kan läsa – men det gemensamma är att de besitter större kunskap än många advokater. På detta sätt ges medlemmarna verktyg för att själva sköta sina individuella förhandlingar med banken.

– De äldre medlemmarna följer med till banken som stöd, men PAH är tydliga med att ansvaret för att ta tag i förhandlingarna ligger hos den utsatte personen. På detta sätt förstärks individens självkänsla när hen märker att hen på egen hand klarar av att reda ut vad som framstod som en omöjlig situation. När jag själv besökte ett möte kunde jag inte tro att jag befann mig i Spanien, säger Campos och skrattar.

Många blir politiker

PAH:s inflytande syns även på den politiska nivån. Ett medborgarinitiativ för att förändra bostadslagen samlade nyligen 1,5 miljoner underskrifter och flera partier har redan tagit in delar av PAH:s agenda i sina program. Många medlemmar har gått i Ada Colaus fotspår och tagit steget från aktivist till politiker i vänsterpartiet Podemos eller andra nybildade partier. I juni hålls ett förtida parlamentsval, och Campos håller tummarna för att en vänsterkoalition ska kunna överta makten i parlamentet. Men även om de konservativa skulle återta kommandot menar Campos att bostadspolitiken kommer att fortsätta att gå till vänster.
– Det finns ingen väg tillbaka.

Campos är övertygad om att andra europeiska rörelser kan lära mycket av PAH. De har en tydlig agenda, en platt organisation och noggranna strategier för sina aktioner. Men den största styrkan ligger i hur rörelsen förvandlat synen på aktivisten och byggt broar mellan samhällsklasserna.
– Min gamla högstadielärare trodde aldrig att hon kunde bli vän med någon som röstar på de konservativa. Under en ockupation låste hon in sig i en bank tillsammans med en konservativ, och när de satt där märkte båda två att de trots allt kunde komma överens. Det är precis det här som Spanien behöver. Det må inte finns någon konsensus för hur landet ska styras – men PAH visar att vi i varje fall kan tala med varandra.

Text & foto Axel Vikström

Efter skammen: Europas mest intressanta rörelse finns i Spanien

Mikael Brunila
Mikael Brunila
Hundra personer sitter samlade i en sal och lyssnar på hur den ena hjärtskärande berättelsen om fattigdom, trauma, skam och rädsla avlöser den andra. De flesta här har en sak gemensamt: vid något tillfälle har någon försökt beröva dem deras hem.

Fast ångesten ligger tjock över utrymmet är den inte kvävande. Tvärtom bryts den i ett sakta men säkert staccato av rop och högljudda kommentarer.

”Du har kommit till rätt plats, oroa dig inte!”

”Gråt inte kära du, du är bland vänner nu!”

”Vad som än händer så kommer du inte att hamna på gatan!”

Det är som en av de där rörelserna i Latinamerika man då och då får läsa om i någon vänsterblaska, men som aldrig riktigt vill materialisera sig i Europa, hur mycket man än vänder och vrider på deras begrepp och praktik.

Språket i salen är visserligen spanska, men trots det befinner vi oss inte i Latinamerika, utan i Barcelona, Spanien. Det är rörelsen Plataforma de los Afectados por la Hipoteca:s (PAH) måndagsmöte. Mötet organiseras varje vecka, oftast med över hundra deltagare och alltid med ett tiotal nya, oroade ansikten på plats.

La PAH grundades år 2009 i Barcelona av fyra personer som ville ta tag i den eskalerande bostadslösheten. Två år tidigare hade den spanska bostadsbubblan spruckit samtidigt som finanskrisen i USA spreds och blev global. När bubblan sprack hade knappa 90 procent av spanjorerna ett eller flera bostadslån, oftast garanterade av nära och kära. När sedan arbetslösheten sköt i höjden och allt fler inte kunde betala av sina lån, märkte de till sin fasa att lagen i Spanien är sällsynt sträng mot dem som inte kan betala sina skulder.

Lägenheter vars ägare inte kunde fortsätta avbetalningen på sitt lån auktionerades ut av bankerna som utfärdat lånen och såldes ofta till ett värde som inte ens uppgick till 50 procent av lånet. Låntagaren fick, och får fortfarande i de flesta delar av Spanien, endast den del av lånet avskriven som motsvarade summan som banken fått genom auktionen. Plötsligt hade alltså tiotusentals spanjorer blivit av med sina hem samtidigt som de satt kvar med lån som kunde uppgå till flera hundratusen.

Konsekvensen för de skuldsatta var ett slags social död. Den skuldsatte kunde – och kan – inte ta emot lön utan att genast bli av med den, inte till exempel ha ett telefonabonnemang och har svårt att hyra bostad Som om detta inte hade varit nog, så drogs tiotusentals garanter in i samma röra då de plötsligt ansvarade för stora delar av den återstående skulden.

När la PAH efter ett par år av verksamhet äntligen stoppade sin första vräkning fick rörelsen vind i seglen och började växa fort. Ändå skedde den verkliga explosionen av aktiviteter först efter maj 2011 och de så kallade torgprotesterna som utspelade sig i Spanien och andra delar av världen. ”Indignados”-rörelsen pollinerade PAH som idag är verksam i över 230 städer i Spanien. Detta i ett land som befinner sig på en kontinent som sakta men säkert verkar implodera under trycket från nyliberala institutioner och högerpopulistiska rörelser.

Varför har la PAH då vuxit så fort? Det är svårt att begripa varför den frågan inte är mera angelägen för den breda vänstern i Europa och annanstans. Kanske är det för att rörelsens institutionella segrar väckt så mycket intresse? Så som en del läsare säkert vet så är en av rörelsens grundare, Ada Colau, idag borgmästare i Barcelona och flera av rörelsens aktivister blev från lokala, självständiga listor invalda i det spanska parlamentet i december. Den kanske minst kända, men helt klart viktigaste institutionella segern för rörelsen är ny lagstiftning som antagits i Katalonien och som revolutionerat boenderättigheterna i regionen.

Var och en av de här segrarna hade ändå varit omöjliga utan själva la PAH, som vuxit sig till en enorm krigsmaskin för den spanska krisens otaliga förlorare. Den som sitter på ett la PAH-möte lägger snabbt märke till flera viktiga drag hos rörelsen. För det första måste varje person föra sin egen talan och driva sitt eget fall. La PAH är inget kontor dit man kommer och avbeställer en vräkning, utan alla skall stöda varandra i kampen.

Samtidigt är la PAH, om något, en enastående empatisk rörelse. Det finns plats för sorg, vrede och hat, för rädsla och för ångest. Ingen som gråter blir ensam, det finns alltid en axel att luta sig mot. Eftersom det emotionella trycket på varje möte är enormt, är möteskulturen också väldigt utvecklad. Roller på möten roterar och alla som stannar en längre tid rutineras snart i den gemensamma mötespraktiken.

Den här typen av omsorg och strukturer ser man sällan, om någonsin, hos en rörelse. Det är knappast förvånande att mötena är dominerade av kvinnor, varav många är invandrare. Trots det är la PAH också en otroligt pluralistisk rörelse. Bostadskrisen drabbade hårt både arbetar- och medelklassen och de som tar plats i rörelsen, aktivisterna som suttit på möten i flera månader eller år, kommer från olika bakgrund.

Vid sidan om omsorgen verkar en annan viktig komponent i la PAHs metoder vara konfrontationen. Efter ett första möte hos la PAH behöver ingen längre förhandla ensam med banken, andra från rörelsen följer alltid med. Om inte enkla förhandlingar hjälper stöder la PAH dem som vill ockupera och blockera bankkontor, händelser som rörelsen allt som oftast skickligt manövrerar in i medierna.

De som hotats och utpressats av bankerna får ett tillfälle att bemöta dem och ta tillbaka sin känsla av egenvärde. De känslor av skuld och skam som de som inte klarar av att betala av sina lån ofta drabbas av, krossas visserligen ofta redan under de första mötena, men utan konfrontationen skulle de inte ha samma substans.

Kanske det är just här, i omsorgen, de horisontella strukturerna, de territoriella strategierna av förhandlingar och aktioner, samt det skickliga mediaspelet som nyckeln till la PAH:s framgångar ligger. I sådana fall är det värt att ta sig en närmare titt.

Text: Mikael Brunila
Foto Andrea Ciambra/Flickr