Trädgården och lyckan
”Tror ni att jag blir lycklig” är ju en ofta citerad Edith Södergran-replik.
Det är en både gripande och överspänd replik, men allmänmänsklig.
Den här kolumnen ska ändå inte handla om Edith; jag hör inte till de mest passionerade läsarna av hennes lyrik.
Men hon har skrivit om trädgård, om natur och om att vara lycklig eller olycklig och mellan de tillstånden finns bindestreck som håller, fastän trädgårdar har romantiserats och omgetts med ett nästan halvreligiöst språkskimmer så till den grad att mullen och dyngan förångats.
FADERMORDETS NÖDVÄNDIGHET?
”Nu har jag aldrig riktigt förstått det här att Rabbe Enckell inte insåg hur naturligt det var med en protest från de ungas sida ­p; fadermordet som en slags rituell nödvändighet. Att han inte kom ihåg sitt eget 20-tal, där dom verkligen bedrev klappjakt på Jarl Hemmer”, säger Johannes Salminen i en stort upplagd intervju i senaste Ny Tid.
Fadermordet som rituell nödvändighet? Som ”naturligt”?
Vad betyder det? Jag är ett outsuddbart frågetecken.
Jag vet hur livligt det förekommer, inte bara med Jarl Hemmer och Enckell som mål, men vad handlar det här om?
Under det senaste året har jag frågat flera av mina manliga vänner, i olika åldrar, om ”fenomenet”. Ingen har kunnat ge ett svar, ingen av dem har känt behovet att mörda rituellt som ett slags allmän kulturinsats.
Därför tar jag tillfället i akt och ställer frågan till någon som vågar ställa upp för berättigandet, någon som inte ångrar sig, någon som inte ser en anledning till bikt.
För att klargöra min fråga är det väl bäst att precisera anledningarna till att fadermordet, ur mitt perspektiv, är fullt av frågetecken.
Den grundläggande utgångspunkten är att jag faktiskt förstår, t.o.m. i vissa fall bejakar, det riktiga mordet, men inte hittar tillräckliga motiv för det rituella.
