Dansa och veta att man skall dö
Carita Backström analyserar Pina Bausch koreografi till Stravinskijs Våroffer, som nu är aktuell i Wim Wenders dansfilm Pina.
BERÄTTELSER OM FÄRG, VÅLD OCH VANDRINGAR
Annu Kekäläinen har skrivit en personlig reportagebok om dagens Sydafrika.
Annu Kekäläinen inleder sin reportagebok från Sydafrika i apartheidkolonin Oranien. Där odlar värdshusvärden Renus Steyn rosor: Rosa Bushveld Dawn, Rosa Ester Geldenhuis, Rosa Pretoria, Rosa Touch of Glass, Rosa Harmonie.
TRIOMF – EN BERÄTTELSE OM FÖRKROSSANDE MYTER
”There’s always a light at the end of the wagon-trek!” They never said there’s a gun or bread or a factory or a trading licence there at the front of the wagon. No, always a fucken light, a column of fire, a Spirit, a Higher Idea, an Ideal of fucken unity or something. And that’s ’cause we’re all supposed to be from the same culture. What kind of fucken thing is that, I ask you, with tears in my light-blue, poor-white eyes? (ur Marlene van Niekerks Triomf, i Leon de Kocks engelska översättning)
Marlene van Niekerks modersmål är afrikaans, i dag ett av Sydafrikas 11 officiella språk, mindre än xhosa men större än engelska. Det talas av sex miljoner människor varav hälften är vita boer (afrikander), resten färgade. Många anser att den litteratur som i dag skrivs på afrikaans är den mest spännande i Sydafrika. Stefan Helgesson talar i tidskriften Karavans Sydafrikanummer om att författare som Brink och Breytenbach”odlade en rebellisk anda som har fortsatt att prägla afrikaanslitteraturen fram till idag”. Men som all litteratur från små språkområden har den svårt att nå ut i världen.
