Etikettarkiv: Censur

Även trams kan vara politik

Tjeckiska universalgeniet Jára Cimrmans liv och leverne beskrevs ingående i en relativt tunn faktabok som kom ut i början av 1970-talet – bara några år efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. De ivrigaste kulturkonsumenterna hade redan koll på Cimrman och hans minst sagt händelserika liv, eftersom teater var en mycket populär konstform och flera av hans delvis självbiografiska pjäser hade varit stora succéer.

Då Jára Cimrman föddes var hans blivande hemland fortfarande en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Cimrman – son till en tysktalande kvinna med tjeckiskt efternamn och en tjeckisk man som hette Zimmerman – genomled en fattig barndom. Efter att ha hittat den tjeckiska nationalismen blev han Cimrman i stället för Zimmerman och började samtidigt skörda framgångar på bred front. Cimrman tog initiativet till Panamakanalen, agerade konsult för Gustave Eiffels tornprojekt i Paris och övertygade Anton Tjechov om att det krävs tre systrar – inte bara två – för att skapa en trovärdig pjäs. Han ledde också en expedition till Nordpolen, men polarfararna gav upp sju meter före målet.

Boken som kom ut 1970 existerar på riktigt och finns även i nyare utgåvor, men alla beskrivningar av Cimrman är naturligtvis rent trams. Han skapades av Ladislav Smoljak, Jiří Šebánek och Zdeněk Svěrák då de behövde en karaktär till ett humorprogram i tjeckoslovakisk radio 1966. De tre var också centrala skådespelare då amatörer började sätta upp teaterpjäser ”skrivna” av den mytiska figuren.

Pjäserna – oftast bestående av ett pseudo-seminarium som inledning och en pjäs med samma tema kort därpå – blev stora succéer. Att Cimrmans skapare hade placerat sin hjälte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern visade sig vara ett genidrag – deras tidvis skarpt regeringskritiska pjäser fastnade bara ibland i kommunisternas censur.

”Vi kritiserade Österrike-Ungern och förtrycket som vi led av under hapsburgarna, men alla i publiken visste vad vi egentligen brydde oss om”, sade Zdeněk Svěrák till New York Times 2007. Han framför fortfarande Cimrmans verk som amatörskådespelare i originalensemblen trots en parallell karriär i filmvärlden – bland annat som manusförfattare till Oscarvinnande filmen Kolja, som kom 1996.

Portförbud

Svěrák har också skrivit en officiell historik över sin teatergrupp och den har översatts till engelska av politikprofessorn Andrew Roberts vid Northwestern University. Kommunistiska tjänstemän som motarbetade teatergruppen – bland annat med ett kort portförbud till alla teatrar i Prag på 1970-talet – hängs ut med namn.

Svěráks historik är på det hela stora taget en seriös text och Roberts är en existerande akademiker, men inte heller historiken är helt fri från humor med rötterna i gränslandet mellan fakta och fiktion. Jaroslav Vozábs debut som sjungande skådespelare beskrivs som en framgång med tillägget att han ”dagtid jobbade som översättare av alla språk till resten av världens språk”.

Den samhällskritiska, men samtidigt ytterst humoristiska approachen gav cimrmanologerna – de kallar sig så – stora framgångar långt in på 1980-talet. Gliringarna mot kommunismen var en central del av konceptet, men långt ifrån den enda orsaken till succéerna, visade det sig efter sammetsrevolutionen 1989. Framgångarna fortsatte och fulla hus är fortfarande snarare regel än undantag. Dessutom händer det med jämna mellanrum att Cimrman-teamet ”hittar tidigare okända manuskript” för nya pjäser. Någon av det dryga dussinet pjäser de skrivit står nästan alltid på programmet vid Jára Cimrman-teatern i Prag-stadsdelen Žižkov.

Den norska journalisten Terje B. Englund tar upp Cimrman i sin humoristiska guidebok The Czechs in a Nutshell – A User’s Guide to Foreigners, som kom ut 2004. Englund ser Cimrmans popularitet som ett tecken på att tjeckerna inte tar sig själva på för stort allvar, men ser också ett större sammanhang. ”Han reflekterar också den utbredda tendensen att se landets många historiska misslyckanden som något som skapats av utomstående”, skriver Englund, som studerat i Prag.

Cimrmans popularitet bland de breda massorna har lett till att hans åldrande skapare inte längre är ensamma om att driva legenden vidare. På alla håll i Tjeckien har det börjat dyka upp mer eller mindre välgjorda minnesplaketter i stilen ”tjeckiska universalgeniet Jára Cimrman åt frukost i detta hus”. Senast 2005 blev Cimrman definitivt en del av mainstreamkulturen, då public service-bolaget Česká televize köpte in ett brittiskt format för att kora den största tjecken genom tiderna.

Reglerna för tävlingen gjordes om efter första omgången, där varken Václav Havel eller den slutliga vinnaren, 1300-talskungen Karl IV, tog plats högst upp på rankingen. Cimrman seglade upp som storfavorit till segern, vilket tvingade en talesman att mitt under pågående programserie gå ut med en ”precisering”; bara personer som lever eller någon gång har existerat är valbara. Cimrman diskades.

Öjvind Strömsholm

Skylten på bilden är fäst på en ytterst anspråkslös husfasad, under
en stor luftkonditioneringsmaskin, i centrala Brno. Budskapet på skylten i Tjeckiens nästa största stad är att ”herr Jára Cimrman” bevisligen aldrig bott i byggnaden och verkligen inte skapat något där. På Google Street View syns tydligare skyltens placering. 

Andrew Roberts Cimrmansajt finns här och hand  officiella universitetssajt hittas här

Författaren, ideologin och politiken – och var går gränsen?

Inom litteraturdebatten har det bildats en presumtiv klyvning mellan yttrandefrihet och social rättvisa. Det ställer utgivaren mot väggen då det krävs ideologiska beslut vid publicering. Vi satte oss ner med Anna Friman på Schildts & Söderströms för att diskutera hur förlaget gör publicistiska beslut vid etiska gränsfall.

– Om Anders Behring Breivik plötsligt skulle bestämma sig för att han vill skriva en barnbok skulle det inte behövas någon större litterär bedömning för att se att det inte blir någon publicering, inte på detta förlag i alla fall. Det är sist och slutligen mycket svårt att separera verket från författarens ideologi och politik. Jag skulle vilja säga att verket är autonomt, men det tror jag inte riktigt på själv.

Det säger Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms. På sistone har det debatterats mycket kring yttrandefrihet och deplatforming. Är man aktiv i nätdiskussionen har man antagligen träffat på en självutnämnd ”yttrandefrihetsabsolutist” som anser att all form av publicistiskt ställningstagande är censur av den värsta sorten, och urholkar det västerländska samhällets fundament. Å andra sidan finns det en påvisbar växelverkan mellan skönlitteratur och samhället som den har skrivits i, och vissa menar att det inte är motiverat att publicera ideologiskt problematisk litteratur eftersom dess effekt på världen runtom oss kan vara skadlig. Friman anser att även om diskussionen kring åsikts- och yttrandefriheten har sin plats även i fråga om bokutgivning, behöver inte alla plattformar vara tillgängliga för alla.

– Det som krävs är öppenhet att ta emot alla förslag, men det måste absolut finnas en redaktionell åsikt som gäller när man fattar beslut. Förlaget har alltid ett ansvar för det som det ger ut.

Friman betonar att de flesta manuskript borde ges en chans oberoende av författarens personliga ideologier. Det är problematiskt att utesluta människor per automatik. Men plattformen styrs av människor som har all rätt i världen att ha åsikt om vem de vill låna ut sin megafon till, menar hon.

Redaktionsprocessen

Det rådande politiska klimatet har enligt Friman betydelse för hur ett manuskript bedöms. Den växande högernationalismen i Europa har gjort att man på förlaget är mer uppmärksam på frågor som för tillfället diskuteras i samhällsdebatten. Men andra mindre trendiga problem kan lätt slinka förbi eftersom man är så hyperfokuserad på vissa ämnen, uppger Friman. För att ge texten en möjligast grundlig och rättvis bedömning läses den oftast igenom av flera människor som sedan öppet diskuterar om vad de anser sig ha läst. Nästa steg är att ta upp saken i redaktionsmöten och på så sätt slå fler kloka huvuden ihop. Också författaren involveras i diskussionen.

– Reagerar man på något som kunde uppfattas som problematiskt är det ofta frågan om en helt oavsiktlig blind fläck, och författaren kan själv vara rentav chockerad över att det slunkit in. Men ibland kan författaren argumentera emot, och då ligger problemets kärna ofta annanstans i boken.

Bokförlagen Schildts och Söderströms fusionerades år 2012 till ett stort förlag, Schildts & Söderströms, och fram till att Förlaget bildades år 2015 genom en utbrytning från S&S utgjorde S&S Svenskfinlands enda stora bokförlag. S&S är fortfarande den överlägset största finlandssvenska utgivaren, men de sitter inte längre i likadan monopolposition som för dryga tre år sedan. Nu är det möjligt att utföra ett redaktionellt arbete, tycker Friman, medan de som arbetade på det stora hybridförlaget ofta kände att det uppfattades som censur då de gjorde normala redaktionella avvägningar.

Linjer i sanden

Några exakta ideologiska riktlinjer har Schildts & Söderströms inte till pappers, så det finns inte heller några exakta regler för vad som kan eller inte kan publiceras på förlaget. Enligt Friman handlar det först och främst alltid om kontexten. Det är viktigt att författarens avsikt framkommer tydligt i texten, eftersom man inte får författaren på köpet när man skaffar boken, konstaterar hon.

– Genren är förstås en sak som måste tas i beaktande. Till exempel är hets mot folkgrupp något vi i princip givetvis inte kan godkänna, men en roman som handlade om det ur hetsarens synvinkel kunde vara en jättebra berättelse. Som konstnärligt verk kunde det till och med åstadkomma en motsatt effekt i läsaren.

Det finns inte en enskild lösning som går att appliceras på all skönlitteratur, men riktlinjer kan och bör fastställas. Ett direktiv som följs på S&S är att ord och uttryck som kränker specifika människogrupper bör undvikas så länge som de inte är nödvändiga för intrigen, och även då gäller det att fundera på hur ämnet kan hanteras möjligast omsorgsfullt.

text Octavia Westerholm
foto Janne Wass

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen