Short cuts (1–6)
1
Jag misstror oss normala, hyggliga och diskreta som i vänskapens, kollegialitetens och anständighetens namn skriver våra namn på listor över dem som av folkrättsliga och säkerhetspolitiska skäl inte längre har tillåtelse att andas vår gemensamma luft, dricka vårt gemensamma vatten och äta vår dyrköpta föda. Ty var och en (hävdar vi med gröten i halsen) måste i första och sista hand tänka på sig själv och sin familj, på nationen och den egna etniciteten.
När barnen far illa
Om ni är intresserade av våra barns framtid – läs! Claes Andersson recenserar en färsk – och mycket tung – antologi om hur barn far illa.
Lapsen kaltoinkohtelu (Det kränkta barnet) hör definitivt till de viktigaste och mest angelägna och samtidigt till de tyngsta böcker jag läst. Boken är utgiven av Duodecim och redaktörer är Annlis Söderholm, barnläkare och socialpediatriker, samt Satu Kivitie-Kallio, barnläkare, barnneurolog och socialpediatriker. I boken medverkar ett stort antal specialister och sakkunniga i frågor som rör barns omvårdnad, hälsa och olika former av försummelser och övergrepp. Resultatet är en kompakt och faktaspäckad bok på drygt 300 tättskrivna sidor. Med risk för illamående och onda drömmar: Läs! Läs om ni är intresserade av våra barns framtid och deras odds att växa och få ett bra liv.
Den finska diktens blomning och skördefest
Illustration: Ika Österblad
Ingen estetisk skola är för tillfället dominant, men den finska poesin lever och mår bra. Claes Andersson presenterar tolv nyskapande finska poeter.
Nyss återkommen från ett besök på Tammerfors lyrikvecka, med tiotals diktuppläsningar, poetryslams, föredrag och andra poetiska jippon kan jag bekräfta att den finska poesin befinner sig i en stigande trend och ingalunda är på utdöende, som vissa olyckskorpar prägar kraxa. I den poesidiskussion där jag själv deltog trängdes 250 personer in i biblioteket Metsos stora sal, ändå fick många helt enkelt inte plats! Samma dag läste jag dikter tillsammans med bland andra Arja Tiainen, Tommi Parkko, Heikki Niska och Tiina Lehikoinen, också då inför en fullsatt kaféaula.
Du är värdelös!
Är viljan att skada och plåga andra genetiskt betingad? Bär vi inom oss anlag till grymhet gentemot andra levande varelser? Njuter vi av att se andra mänskor skadas, dödas, torteras och utsättas för våld i olika former? Eller är vår våldsbenägenhet och lusten att se våld enbart kulturellt betingad?
Drömmens och diktens språk
Vad händer med oss medan vi håller på med våra liv? Hur mår vi när vi mår bra? Mår vi i själva verket dåligt utan att vi vet om det och utan att vi vet varför? Vad är det som styr oss och som bestämmer våra viktiga livsval? Bryr vi oss alls om våra fantasier, våra rädslor och vår inre framtid? Om det är okända och undermedvetna krafter som leder oss från mörker till ljus, eller tvärtom, kan vi ha någon kontroll över dessa krafter? Är våra drömmar bara nonsens, dåliga pilsnerfilmer som spelas upp för oss medan vi sover? När vi drömmer att vi flyger över Guds gröna ängar eller när vi likt Ikaros störtar från vår piskbalkong och nästan krossas, berättar det någonting om oss som vi borde ägna mera eftertanke? Är drömmarna bara overkliga parenteser mellan våra nog så verkliga vakenliv? Är drömmarna vårt opium och vår verklighetsflykt? Eller är de i själva verket vårt allra verkligaste? Hur skall vi komma till rätta med våra demoner och mardrömmar? Skall vi förneka dem eller söka försoning med dem?
