Etikettarkiv: Claes Andersson

Vårt behov av fiender

Claes Andersson
Claes Andersson.
Jag befinner mig i Nice och tittar på Marine Le Pen i direktsänd fransk tv. Hon talar i Paris inför ett par tusen entusiastiska anhängare, i närmare två timmar. Hon är oerhört skicklig och karismatisk och lyckas hypnotisera publiken totalt. Mänskorna gråter, skriker och tjuter av skratt när hon hetsar upp dem genom att utmåla en framtid där islam tagit över och ruinerat det som en gång var hennes älskade hemland eller när hon parodierar sina politiska motståndare. Hennes tal är uppbyggt av korta slogans som hon rytmiskt upprepar gång på gång tills också publiken skriker ut sitt hat.

Hennes argument liknar dem som Donald Trump använde under sin kampanj och i sitt första presidentiella tal: makten måste återerövras och ges till ”folket”, det finns ingen höger eller vänster, det finns bara den folkföraktande eliten och så hennes eget Front National, partiet som ska rädda Frankrike genom att stänga gränserna, lämna EU och euron och häva de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland. Mot slutet av talet är stämningen som vid en bättre rockkonsert, mänskorna är i extas, i ett somnambult och saligt tillstånd.

Jag blir illamående och samtidigt rädd och tänker att det inte skulle vara överraskande om Marine Le Pen väljs till Frankrikes nya president, särskilt som de övriga huvudkandidaterna är komprometterade av ekonomiska oegentligheter eller tidigare belastande poster.

Är dagens politiska ledare annorlunda än ledarna på den ”gamla goda tiden”? Kanske känns det så för att den mediala bevakningen blivit så mycket effektivare än den var ännu för ett halvsekel sedan?

Eller har de alla förläst sig på Machiavellis Fursten?

När jag försöker föreställa mig i hur en Bashar al-Assad, en Vladimir Putin, en Donald Trump eller Recep Tayyip Erdoğan tänker och handlar förefaller de ha mycket gemensamt i sitt agerande.

Det absolut viktigaste för dessa ledare tycks vara att skaffa sig pålitliga fiender, och att hålla dem kvar. al-Assad har sina ”terrorister” (landets oppositon), Putin har USA, EU och sina tjetjener, Trump har Mexiko, 1,2 miljarder muslimer och hela det politiska etablissemanget i Washington, Erdoğan har kurderna och sin tidigare kumpan Fethullah Gülen.

Utan sina fiender skulle de maktfullkomliga ledarnas maktposition vara hotad. Att skaffa sig fiender är inte svårt. Svårare kan det vara att hålla dem kvar. Då kan man bli tvungen att ordna provokationer, ofta blodiga, för att få större tyngd bakom anklagelserna. Om fienden visar tecken på samarbetsvilja gäller det att slå till snabbt och med sådan kraft att ingen tvekan råder om fiendskapets äkthet och beständighet.

Kekkonens gamla regel, att man helst ska ha fienderna så långt borta som möjligt, och vännerna så nära som möjligt tycks inte mera gälla i en global verklighet.

Det händer allt mera, och allt oförutsägbarare saker, än vi riktigt orkar fördjupa oss i. Vad kan vi välja bort? Måste vi vara upprörda hela tiden?

Det verkar faktiskt så. Eller hur ska vi förhålla oss till det dagliga och nattliga flödet av grymma, ofattbara och otänkbara händelser som strömmar och angriper oss via appar och iphones och bloggar och dokument och tv-nyheter var vi än är och vad vi än gör.

Vad kan vi göra annat än bli upprörda, ursinniga och sedan lamslagna. Vad ska vi ta oss till? Om vi inte kan göra annat så kan vi åtminstone betala in pengar till kyrkans eller någon medborgarorganisations ulands- eller flyktinghjälp. Så lugnar vi bara ner vårt sjuka samvete, hävdar någon cyniker. Ja, än sen då?

Vi betalar för att hjälpa vår egen vanmakt och för att bättre klara av vår upprördhet.

Det är väl ändå bättre än att ingenting göra?

Tycker du faktiskt det? Ja, det gör jag faktiskt.

Vi borde kanske börja med sådant som vi verkligen har möjlighet att påverka. Ens lite.

Vår egen tv-kanal, Yle Fem, har lagts ner! Alltså: vårt ansikte mot världen är helt enkelt förvunnet, bortskuret. Vi har blivit amputerade. Också om Femman försummade många av sina uppgifter, till exempel när det gäller bevakningen av vår finlandssvenska kultur och litteratur, och också om programmet mest bestod av småprat om ditten och datten samt kändisintervjuer i en soffa på Georgsgatan, trots det handlar det om ett ondsint angrepp mot vårt språk och vår kultur som borde föranleda ett samlat motangrepp.

Men vad hände. Den svenska medlemmen i Yles förvaltningsråd, Mikaela Nylander, förklarade att hon var ”nöjd” med beslutet.

Nöjd! The rest is silence.

Saken blir inte bättre av att man samtidigt demolerar också den finskspråkiga Teema-kanalen, vår enda ambitiösa kulturkanal som vi fick efter en årslång kamp.

SOS-regeringen (SipiläOrpoSoini) har visat föga eller inget intresse för att trygga våra grundlagsenliga rättigheter. Bakom den aktivt fientliga inställningen finns förstås Sampo Terho (vår nye kulturminister, som kommer att ha svårt att fylla Claes Anderssons skor, red. anm.), som uppgett som sitt särintresse att angripa finlandssvenskarna, och Jussi Halla-aho, som är den ledande språkfanatikern, men den övriga regeringens passiva understöd till språkhetsen är oförsvarlig och också politiskt obegriplig.

Bit för bit försöker man underminera svenskans ställning i samhället – senast genom att föreslå att svenskan inte längre skall vara obligatorisk i de finska skolorna.

När man samtidigt genomför en skolreform som innebär att historia inte längre är ett obligatoriskt ämne för våra skolelever, ja då går vi med berått mod in i historielöshetens dimma. Hur ska vi kunna begripa nånting av dagens verklighet om vi ingenting vet om de skeenden som ligger till grund för det som händer idag och det som kommer att hända i morgon.

Så är jag upprörd i alla fall, trots att jag ville skriva om allt som är underbart i livet, som vänskapen, kärleken, arbetet, omsorgen, lojaliteten och den härliga stunden av njutning som ibland kan infinna sig, ängslig som en liten ekorrunge som kommer emot i parken.

Claes Andersson
är författare

Makten och litteraturen

Litteratur är kunskap och kunskap är makt, var kontentan av det vidsynta perspektiv på skönlitteraturen som Vasa Littfest 2017 erbjöd sina besökare.

Med ”Freaks” som sitt tema anslog Vasa Littfest en karnevalistisk ton. Och trots att programmet under lördag kvällen kulminerade i blod och sex – Fakiren Orthae stack fingrarna i rävsaxar och krossade en glödlampa i handen, medan Lady Laverna som uppträdde med en rodnadsframkallande burleskshow – så var det istället begreppet ”makt” som med en nästan arrogant självklarhet intog mittpunkten av de litterära diskussionerna i Littfestens program.

Under rubriken ”Freaks förr och nu” diskuterade författarna Leena Parkkinen, Karolina Ramqvist och Pajtim Statovci under ledning av Karin Tötterman, och begreppet ”freak” störtade intet ont anande in i en sociologisk aikidouppvisning där det dekonstruerades till en hårsmån ifrån total utplåning. Statovci värmde upp med konstaterandet att ”freak” traditionellt använts som en synonym för personer som inte möter förståelse i samhället.

– Nu lever vi i en tid då vi ifrågasätter vad identitet är, och vilka de egenskaper är som gör en människa till ett freak, och vem som tar sig rätten att definiera det. Och i den bemärkelsen verkar samhället gå framåt, säger Statovci.

Leena Parkkinen, som i sitt författarskap fokuserat på olika former av utanförskap, bland annat skildrat siamesiska tvillingar och två mäns kärlekshistoria i Åbolands skärgård, konstaterade att författarskap traditionellt utövats av medelklassen, och ofta av en vit medelklassman. Visserligen kan författaren gå utanför sig själv och ta sig an att skildra normavvikelse, men kommer ändå att göra det utgående från sin egen position och sin förståelse.

– Finland är ett så nytt land, och har en så bred historia utanför den historia som vi lär oss i skolan. Bland annat de homosexuellas historia har inte skrivits ner utan gömts undan och marginaliserats.

”Litteratur är också makt”, konstaterade hon i en av festivalens minnesvärda oneliners.

– Den stora drömmen för min generation av sexuella minoriteter har varit att få vara normala, och vi har kämpat för saker som att få gifta oss och få barn. Tidigare generationer kämpade för rätten att få vara synliga och vara en radikal minoritet som utmanade ett normativt ideal. Vi vill vara helt vanliga människor, säger Leena Parkkinen.

Mer än representation

Om litteratur är makt, vari består då den makten? Är det fråga om något större än en fråga om representation inom ett system av relativt respekterad underhållning? Frågan behandlades vidare i diskussionen ”Hjärnan som freak” där författarna Claes Andersson och Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), samt hjärnforskaren Minna Huotilainen intervjuades av filosofen Nora Hämäläinen.

UKON förde fram litteraturen som en metod som gör det mänskliga tänkandet omänskligt, det vill säga tillåter människan som art att förankra sitt tänkande i världen utanför sig själv. Vårt tänkande resulterar i texter och redskap, och vi kan föra vidare vår kunskap till följande generation. I sista hand är det detta som möjliggör den ackumulation av vetenskap är förutsättningen för det framåtskridande som vi trots allt kan urskilja i mänsklighetens historia.

– Jag tänker mig att den mänskliga tekniken, all forskning är ”farmakon”, det grekiska ordet som betyder både gift och botemedel. Vi kan se stora förbättringar och framsteg, men vi gör oss också helt beroende av en teknologi som skapar klimatförändring och andra allvarliga problem, som gör att världen går åt helvete, säger UKON.

Kunskap är makt, men när vi en gång uppnått den blir vi beroende av den. När problemen med våra skapelser blir tydliga finns det inget sätt för oss att frigöra oss från dem och gå tillbaka.

Psykiatrikern och författaren Claes Andersson lyfte fram mytologi, religion och sagor som ett annat exempel på sådan kunskap.

– Det är en otrolig mängd överförbar kunskap och visdom som finns i skönlitteraturen och i sagorna, som alla finns närvarande i vårt språk idag. Det sägs inom psykiatrin att det som Sigmund Freud hade rätt i, det hade han stulit från den grekiska mytologin. Allt det andra hade han hittat på och det var helt fel. Till exempel i pjäsen Fadren visar August Strindberg hur en människa görs vansinnig och bryts ner, genom att han behandlas som ett omyndigt barn, folk talar om honom i tredje person fast han sitter i samma rum, ända till den punkt att han hamnar i tvångströja. Allt det här har senare beskrivits i schizofreniforskningen med en vetenskaplig terminologi, men det är exakt samma sak, säger Andersson.

Ord är handling

Enligt Minna Huotilainen visar hjärnforskningen tydligt att ord är början till handling, när vi talar om en sak så förbereder sig hjärnan redan för att ta itu med den saken. Därför är det av väldigt stor betydelse vilka ord vi väljer att använda då vi talar om någon företeelse.

– Att tala är att förbereda sig för handling, säger Huotilainen.

Det är givetvis en påminnelse om varför olika former av hatretorik är något att ta på stort allvar i samähllet. Men som Nora Hämäläinen påpekade är det också en påminnelse om hur litteratur, och tillgången till den, är en vital form av makt som det är en jämställdhetsfråga att medborgaren har tillgång till.

– De ord vi väljer beskriver att vi förhåller oss till världen på ett visst sätt. Ord är redan ett stadium av handling, och ett rikt språk betyder att våra handlingsmöjligheter i förhållande till världen är större. Därför är det viktigt att till exempel barn ges tillgång ett rikt språk, genom att de får läsa litteratur. Det är en fråga om rättigheter, säger Hämäläinen.

Eller som Andersson formulerade sig i en annan slagkraftig oneliner, ”språket är tankens mikroskop”.

Den tvåspråkiga litteraturfestivalen Vasa Littfest arrangerades den 17–19 mars på Vasa Stadsbibliotek. Festivalens konstnärliga ledare var Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo.

Text Lasse Garoff
Foto Eija Aromaa & Janne Wass

Se galleri från Vasa littfest nedan:

Maktlöshet i mentalvården

Nylands svenska ungdomsförbund (NSU) sätter upp en dramatiserad version av den svenska journalisten Daniel Velascos radiodokumentär Den fastspända flickan. Dokumentären berättar historien om Nora, en ung kvinna från våldsamma familjeförhållanden, som i tonåren blir självdestruktiv, och som till slut dras in i Sveriges kafkalika mentalvårdssystem där de mest utsatta patienternas välmående får vika inför vinster i välfärden.

NSU:s dramatisering av radiodokumentären framförs av Lidia Bäck som Nora och Maria Helander i en rad biroller, och som ljudtekniker i de partier där ensemblen väljer att använda ljudspår, ibland ur den ursprungliga radiodokumentären, för att föra berättelsen vidare. Resultatet blir ett ovanligt slag av dokumentärteater som grundar sig på ett annat ursprungsverk som delvis också finns närvarande i scenuppsättningen, men som ensemblen ändå valt att tillföra ett visst estetiskt lager för att gestalta hjälplösheten i Noras situation. Budskapet blir väldigt entydigt men tjänar till att beskriva den mänskliga verkligheten bakom socialvården, och gör det med en klarhet som är förtjänstfull med tanke på föreställningens unga målgrupp. Det är en historia om svek, sårbarhet, girighet och kyla, men också förlösning och hopp, som trots ett pedagogiskt ”nu ska vi berätta något viktigt”-tonfall berättas osentimentalt och med stark inlevelse.

Föreställningen reser sig över sentimentaliteten i att den riktar sitt fokus mot strukturella frågor snarare än det personliga livsödet. Dels höjer den ett varnande finger när det kommer till privatiseringar i social- och hälsovården: när en patient fråntas eller saknar möjligheter att välja själv är det vanligen någon annan än patienten som kammar hem vinsterna. Men Den fastspända flickan beskriver också hur patienter tystas och omyndiggörs.

– När en människa insjuknar i psykos så kan vi observera att det är något som händer i hjärnan. Men är det som händer i hjärnan orsaken till psykosen, eller är det snarare en följd av sociala omständigheter där människan förtrtycks och tystas? säger Claes Andersson i en diskussion på Vasa Littfest (se föregående uppslag).

Vi dras med ett arv efter en neurologisk tradition inom psykiatrin som var stark under 1960- och 70-talen (tänk Clockwork Orange) som förverkligade sina anspråk på kontroll över människopsyket med kraftfulla ingrepp och medicinering, i värsta fall lobotomi. I detta vårdsystem utövade läkaren en väldig makt över patienten, som i sin tur tystades och fråntogs möjligheten att vara delaktig i sitt eget tillfrisknande – och drevs till vansinne av sin maktlöshet.

– Om man vill hjälpa en människa som har psykiska problem måste vi försöka förstå vad den människan känner och vad den varit med om. Det är en stor förändring som har inträtt i vården av psykiska sjukdomar, säger Andersson.

Som Den fastspända flickan visar väger den insikten lätt då den kommer i konflikt med vinstmarginalerna.

Text Lasse Garoff
Foto Sanna Hoang

FNU: Den fastspända flickan. Regi: Anja Bargum. Medverkande: Lidia Bäck, Maria Helander. Ljud och scenografi: Markus Packalén. Dramaturgisk hjälp: Sofia Aminoff och Nina-Maria Häggblom. Publikarbete: Maria Helander.

Lögnen

Claes Andersson
Claes Andersson.
Nyligen visade Yle TV 1 en två timmars dokumentär om Rysslands president Vladimir Putin där han intervjuades om sin syn på centrala nationella och internationella frågor; om konflikterna och spänningarna mellan stormakterna; om de återkommande och kroniska krigen och miljontals flyktingars desperata nöd; om Rysslands expansiva strävanden och landets roll i Ukraina och Syrien; om inställningen till Natos strategier i Europa; om FN:s roll och betydelse som fredsförmedlare och konfliktmoderator; om klimathotet och om västvärldens sanktioner och deras inverkan på Rysslands ekonomiska stagnation.

Dokumentärens upplägg var raffinerat: Putin intervjuades av en journalist som ställde aggressiva och provokativa frågor som fick Putin att framstå som en ultraliberal fredens och fridens man, som talade varmt om förståelse mellan folken och vikten av att på diplomatisk väg hitta fredliga lösningar för världens konflikthärdar – vare sig det gällde Mellanöstern, Irak, Syrien eller Ukraina. Annekteringen av Krim berördes inte alls.

Insprängda i intervjun kunde man se utdrag ur Putins tal i FN, av hans anföranden i Duman och hans TV-svar på frågor som medborgarna fått ställa honom. Som grädde på moset fanns västliga ledares kommentarer, skickligt lösgjorda från sitt ursprungssammanhang och nu använda för att stöda Putins resonemang.

Erkki Tuomioja som inkallats för att kommentera filmen kunde endast konstatera att den var så skickligt och undflyende gjord, att han inte kunde komma på en enda uppenbar lögn i hela dokumentären.     

Det lögnaktiga gick inte att påvisa i det som sades utan fanns i det som undveks och inte sades. Genom att utelämna fakta om annekteringen av Krim, krigshandlingarna i östra Ukraina och stödet av president Bashar al-Assad i Syrien kunde Putin framställa sig själv som en fredsmäklare och kämpe för mänskliga rättigheter.

Men är lögnen som politiskt vapen egentligen någonting nytt? Har inte lögnen, bedrägeriet, förtalet och bakhållet alltid varit de medel och metoder som den makthungriga mänskan använt för att nå sin maktposition och för att behålla sin makt?

Det finns naturligtvis olika slags lögner. Att ljuga om saker som lätt kan kontrolleras är givetvis kontraproduktivt och korkat. I riksdagen får man inte heller beskylla någon för att ljuga – däremot får man påtala att den andra talar en ”modererad sanning” .

Svårare är det att påvisa lögnaktigheten i handlingar och uttalanden som delvis är med sanningen överensstämmande, men som genom att utelämna eller förbigå olagliga, obehagliga eller mindre smickrande omständigheter ger en helt felaktig och därigenom lögnaktig bild av helheten.

Den politiska populismen grundar sig just på det medvetna utelämnandet av obehagliga men för helheten betydelsefulla sanningar. Populistens lögn avslöjas ofta först när populisten verkligen tvingas ta ansvar för sina blå dunster och falska löften.

Urho Kekkonen ville reducera kommunisternas inflytande efter den stora valsegern efter krigen genom att tvinga in dem i regeringen och ”krama ihjäl dem”, vilket delvis också lyckades.

Sannfinländarna vann sin stora valseger (jytky) med ett väljarunderstöd på 18 procent, vilket gjorde dem till landets näststörsta riksdagsparti. Då vallöftena sedan sveks, det ena efter det andra, när partiet axlade regeringsansvar halverades väljarstödet på kort tid.

Lögnen är sannerligen ingen garant för bestående framgång, förr eller senare sviker lögnen sin upphovsman.

I USA pågår en aggressiv och lögnspäckad kamp om vem av de två, Hillary Clinton eller Donald Trump, som ska bli landets nästa president. Ju mera Trump ljugit och skroderat desto mera tycks hans understöd växa. Trump ljuger fräckt och ogenerat och använder invektiv och hotelser som för länge sedan borde ha diskvalificerat honom som potentiell presidentkandidat. Han har uttalat sig  inställsamt om Putins ledarskap, han har uppmanat främmande länders nördar att hacka in sig i Clintons e-post och också antytt att hans motståndare kunde undanröjas med vapen. Han har hävdat att hans motkandidat är en brottsling som egentligen borde sitta i fängelse. Han har lovat återinföra tortyren och lovat förvägra muslimer tillträde till USA – allt detta är givetvis helt lagstridigt.

Det Pulitzer-prisbelönta Politifact-projektet som undersökt sanningshalten i Trumps och Clintons utsagor i förvalet har konstaterat, att av 259 påståenden som Trump uttalat visade sig 181 vara lögnaktiga och helt osanna. Av Clintons 255 utsagor var 70 osanna. Det häpnadsväckande är att lögnerna och de olagliga och hätska uttalandena inte tycks avskräcka Trumps anhängare – snarare tvärtom!

Hur är det möjligt att USA – ett land med hög utbildningsnivå och demokratiska traditioner – låter sig duperas och manipuleras av en skojare och showman som saknar både kunskap och allvar i sina strävanden och som av sina republikanska partikamrater  beskrivits som ”narcissist, patologisk lögnare och fanatiker”?

En orsak kan vara den amerikanska medelklassens sociala nedgång med stor arbetslöshet och allt sämre materiella villkor, vilken lett till en stark misstro och avsky mot politikerna och hela det politiska systemet, som inte längre verkar åtnjuta vare sig tilltro eller respekt. Mänskor som känner att de inte har nånting att förlora längre kan drivas till irrationella och självdestruktiva handlingar.    

Men också i Europa skördar lögnen och den fundamentalistiska enögdheten stora triumfer.

Brexit grundades på lögnaktiga löften och ogrundade prognoser om kommande välstånd och lycka utanför den europeiska gemenskapen. I en analys i The Guardian påpekades att till exempel invånarna i Sunderland i norra England, som har mindre än 1 procent invandrare, till 70 procent röstade för Brexit på grund av sin invandrarskräck. Medan 80 procent av invånarna i London, där över hälften har invandrarbakgrund, röstade för att stanna kvar i EU.    

Den första TV-debatten mellan Clinton och Trump visade med stor tydlighet tomheten och bristen på konkretion i Trumps argument. En stor del av hans tid gick åt till att förneka och dementera de rasistiska invektiv och nedsättande formuleringar som han slängt ur sig om kvinnor, mexikanska invandrare, afroamerikaner och muslimer och om Barack Obamas härkomst. På frågan hur hans skulle göra ”Amerika stort igen” var hans recept: sänk de rikas skatter för att på det sättet skapa ”miljontals nya jobb”.

God bless Amerika.

Claes Andersson
är författare
Illustration: CC/DonkeyHotey

Ottos värld

claes-andersson-stilla-dagar-i-mejlans-webbGubbighet har blivit ett tudelat tillstånd. Från ett feministiskt eller ungdomligt perspektiv har ordet gubbe sedan länge med fördel använts som skällsord. Men gubbigheten har de senaste åren fått sina apostlar: främst Ove i Fredrik Backmans En man som heter Ove och Allan Karlsson i Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Vad som utmärker gubben som karaktär är bland annat förmågan att göra rätt för sig, att faktiskt stå upp för humanistiska och medmänskliga värden utan att för den skull göra avkall på sin vresighet. Detta kännetecknar också den i förhållande till Ove och Allan betydligt mer själfulla Otto i Claes Anderssons romaner Ottos liv från 2011 och den föreliggande uppföljaren Stilla dagar i Mejlans (2016).

Otto är en romankaraktär och romanerna om honom påhitt, även om Claes Anderssons självbiografiska skrivande tangerar huvudpersonens tänkande här och där. Den varma vänsterhumanismen, kärleken till jazz och klassisk musik samt funderingarna på författarlivet utgör en sympatisk grundvärme i karaktären, vilken ger honom utrymme att vara lite bitter emellanåt. Otto får till exempel brev från förlagets chef där de nya författarnas ”representativitet, karisma och sexighet” betonas och brevskrivaren accentuerar att just de egenskaperna är förutsättningarna för författares framgång på förlaget.

”Och visst är Otto en skröplig gubbe i jämförelse med dessa unga kvinnor, militanta, feministiska (bra på att skära upp män!), vackra, själv- och modemedvetna, talföra och suveräna särskilt i televisionen och i sina superintressanta bloggar på facebook och twitter och gud vet vad.

Några av dem är till råga på allt mycket bra författare!

Fan också! Helvetes helvetes helvete!”

Det är ett klokt val av Andersson att skriva i tredjeperson. På det sättet kommer han litet längre ifrån sig själv och kan vrida till Otto en aning. Rösten som talar till mig som läsare är omisskännligen Claes Anderssonsk. Den är både rytmisk och behaglig att följa samtidigt som den förädlar tankeinnehållet, inte sällan med poetisk skärpa: ”Det är aldrig för sent att få en nattsvart barndom”, står det i en av ”Bilderna” som avdelar de berättande kapitlen. Rösten är också vad som får utrymme, den yttre handlingen är minimal, inte förrän i slutet inträffar något.

Välgörande för mig som läsare är att Otto har levt och verkat under lång tid och därför för in ett tidsperspektiv på det som händer i nuet. Vad jag saknar är ett driv i de yttre skeendena, något som tar med mig in i fiktionen, något som sveper iväg mig till Ottos värld. Stilla dagar i Mejlans skulle kunna vara en fiktiv krönikesamling fram till den sista händelsen då boken för några sidor blir händelserik och sedan slutar. Jag vet inte riktigt vad en fiktiv krönikesamling tillför som inte en samling krönikor av Claes Anderson skulle generera.

Otto kommenterar dagshändelser och tänker på världen och på sig själv och sin omgivning. Han är sjuklig, det hör åldern till. Han är emellanåt grinig, även det ett ålderstecken. Han är underhållande i sin frustration, vilket är ett signum för gubbigheten i romaner. Som sina medgubbar i den humoristiska diktens värld är Otto humanistisk och medkännande i sin avighet inför det nya, vilket till syvende och sist gör de drygt 224 sidorna behagfulla att ta del av. 

Peter Nyberg

Claes Andersson: Stilla dagar i
Mejlans.
Förlaget, 2016.