Etikettarkiv: Dalsbruk

Klassamhällets barn

Lea Johansson växte upp i ett Dalsbruk där arbetarklassen bodde som packade sillar och där järnfabriken hade absolut makt över sina arbetares liv och död. Hon är en av de få vänsterveteraner på orten som minns 1930-talets misär, och hur arbetarrörelsen växte fram och med tiden erövrade den ena milstolpen efter den andra med en enkel princip: solidaritet.

– Jag föddes i Sibirien, säger Lea Johansson, där hon sitter nedsjunken i sin fåtölj.

På bokhyllan i det lilla vardagsrummet står en mängd fotografier och några prydnadsföremål, dock inte så många böcker, trots att Johansson är en ivrig läsare. Det mesta i bokväg kommer i dagens läge från biblioteket. Det som finns kvar i hyllan är däremot desto mer beskrivande: Karl Marx Kapitalet i två band, och några böcker om marxismen-leninismen.

Några övriga kopplingar till vårt östra grannland har Johansson ändå inte. Det ”Sibirien” hon talar om är ett av de många husen i den lilla industriorten i Dalsbruk som har fått kreativa namn i folkmun. Arbetarbaracken Råttfällans öknamn uppstod på grund av risken att bli i kläm mellan ytterdörrarna i den smala loftgången. I Hundkojan bodde järnfabrikens tjänstemän som jämt skällde på arbetarna. Sibirien fick sitt namn av att bostäderna i huset var kalla och dragiga.

I dag bor den över 90-åriga Johansson ensam i en rymlig tvåvåningslägenhet i området Sabbels. Här bodde hon i flera årtionden tillsammans med sin man Rudolf ”Rudo” Johansson, som i decennier var den tongivande kommunisten på den röda orten på Kimitoön i Åboland, och en formidabel kraft i Dragsfjärds kommunalpolitik. Lea Johansson förstår bättre än många att uppskatta den samhällsutveckling som gjort att hon i dag kan bo som hon gör. När hon växte upp på 1920- och 1930-talen var situationen en helt annan.

– Vi bodde hela familjen, mina föräldrar, jag och min bror i ett rum. Ja, och så hade vi också en kvarterskarl.

Kvarterskarlarna (från finskans kortteerismies) blev vanliga i början av 1900-talet, då järnindustrin växte och nya arbetstagare flyttade till industriorter, som inte hade nog med bostäder för att inkvartera dem alla. Nykomlingarna garanterades ofta inkvartering i fabrikernas bostäder. Ilmar Talve skriver i en artikel i Åbolands landskapsmuseums årsbok 1985 att de familjer som redan hade bostad kunde tvingas ta in ogifta, ensamkommande män – mot en liten betalning från arbetsgivaren.

Leas pappa Väinö Pakarinen arbetade som de flesta andra män på fabriken, och mamman skötte om barnen och hemmet. Den politiska övertygelsen kom hemifrån – Väinö hörde till de röda under inbördeskriget.

Arbetare K.J. Sjöholms bostad på Vals­verksholmen i Dalsbruk, som den såg ut 1923. I dylika bostäder kunde det som värst bo upp till tio personer, och den motsvarar på stort när den enrummare som Lea Johanssons familj bodde i på 1920-talet.
1. Matbord
2. Säng
3. Bord
4. Kärlskåp
5. Byrå
6. Spis
7. Vedlåda
8. Skafferi
ET: Farstu
Foto: Åbo universitet

Djup bostadskris

– Nog var det fattigt, nog var det så fattigt, säger Johansson då jag frågar om förhållandena i Dalsbruk under hennes uppväxt.

Inte bara var det bostadsbrist, fabriken betalade också låga löner i nationell jämförelse, och några moderna bekvämligheter var det inte tal om. Johansson berättar att mödrarna i hemmen hade fullt upp med att sköta både hushåll och barn. Rinnande vatten fanns inte, och brunnarna var relativt få, så vatten måste ofta bäras långt ifrån. Avlopp fanns inte heller, så slaskhinkarna skulle bäras till slaskuppsamlingen. På den här punkten gick utvecklingen långsamt. I en artikel om bruksarbetarnas socioekonomiska ställning i Dalsbruk från 1985 visar Tomy Wass att den stora majoriteten av alla bostäder i Dalsbruk ännu 1975 var utan både vatten och avlopp.

Fabriken tillhandahöll tvättstugor, och mycket av Johanssons och andra kvinnors tid gick till arbetsdryg handtvätt.

– Fast å andra sidan blev det ju inte så mycket tvätt, folk hade så lite kläder på den tiden. Jag minns en gång då jag tvättade med tvättbräde och det kom en gammal gumma och blev riktigt arg på mig. Man skulle tvätta kläderna i bottnen av tvättbunken och inte på bräde, menade hon. Brädet slet så mycket på kläderna.

Kämpade för åldringshem

Det är alltså mot den här bakgrunden som arbetar- och vänsterrörelsens strävanden ska ses, inte bara i Dalsbruk, utan även i resten av Finland, som snabbt industrialiserades under 1900-talets första hälft.

Arbetarrörelsen var naturligtvis aktiv i Dalsbruk redan innan kriget. Vänstern opererade under socialdemokraternas baner, fackrörelsen började organisera sig i slutet av 1800-talet, och 1908 grundades arbetaridrottsföreningen Jäntevä, som länge var en av de mest framstående arbetaridrottsföreningarna i Åboland, enligt Anne Bergström-Stenbäcks förträffliga 100-årshistorik. Men aktiviteten på radikalvänsterkanten blommade upp efter kriget då folkdemokraterna, eller DFFF (föregångaren till Vänsterförbundet) tilläts organisera sig efter att de så kallade kommunistlagarna, som förbjöd socialistisk verksamhet och propaganda, hade hävts. Strax efter kriget grundades också föreningen Dalsbruks demokratiska kvinnor, där Lea Johansson  var ordförande i många år. En av kvinnoföreningens största bedrifter var att den i början på 1950-talet lyckades driva igenom byggandet av ett nytt åldringshem, det så kallade Gamlas hem.

– Vi ville att de gamla skulle få det lite bättre. Många bodde i något hörn hemma hos sina barns familjer, eller i små enrummare som inte hade några som helst moderna bekvämligheter.

I en artikel i Ny Tid från invigningen av äldreboendet den 30 juli 1955 intervjuas Lea Johansson i egenskap av ordförande för kvinnoföreningen:

”Det var våren 1950 som det började pratas om att vi här i Bruket borde få ett hem för åldringar. […] Nåja, vi tog reda på av karlarna att vi kunde motionera om saken i fullmäktige, och så beslöt vi att det skulle bli verklighet. Vi gjorde upp en skrivelse till fullmäktige, och för att ge mera kraft åt motionen samlade vi in en massa underskrifter på den. Över 200 skrev under. Ja, och vi gick ju an som karlarna brukar göra i valtider och på sommaren var vi klara att överlämna vår motion. Motionen överlämnade vi till den folkdemokratiska gruppen för vidare befordran till fullmäktige. Ja, det var allt.”

Lea Johansson, ordfšrande fšr Dalsbruks demokratiska kvinnor, vid invigningen av seniorhemmet Gamlas hem i Dalsbruk 30.7.1955, tillsammans med Aili Gustafsson och Gunvor Gršönqvist. Saxat ur Ny Tid 2.8.1955.

Fingrarna i farozonen

Det var inte bara de gamla som hade det illa ställt före kriget. Under början av 1900-talet var det mer regel än undantag att också barn arbetade på fabriken efter skolan. Talve skriver att pojkar så unga som 8 år jobbade som springpojkar, och åtminstone in på 1930-talet arbetade 11-12-åringar med att ”springa med järnet”, det vill säga gripa tag i järntråden med tång då den pressades ut från valsen och flytta över den till den trådvinda som den sedan virades på. Majoriteten av arbetarna var pojkar och män, men det fanns också rikligt med arbete för kvinnor och unga flickor med de mindre fysiskt krävande och specialiserade arbetsuppgifterna.

– Jag började som 14-åring arbeta på nattskifte i tråddrageriet, där vi lyfte galvaniserad tråd in i en maskin, säger Johansson.

– Och man skulle akta så inte fingrarna kom i kläm, för då blev man av med dem. Jag jobbade där med din farmor då hon miste fingrarna på ena handen.

Min farmor Doris Wass, född Hellström, ville aldrig tala om hur hon förlorade två fingrar på den ena handen. Passande för denna artikel är kanske att det uppenbarligen handlade om bristande arbetssäkerhet på fabriken.

Rörelsen överallt

Efter kriget blev det allt mer organiserad verksamhet också för barn och unga i arbetarrörelsens regi. Idrottsföreningen Jäntevä hade funnits sedan länge tillbaka, men i och med att den folkdemokratiska rörelsen organiserades, tillkom också pionjärföreningarna – ett slags kommunistisk scoutkår. Dalsbruks demokratiska unga började sätta upp teaterföreställningar och revyer, där nog också de äldre deltog aktivt. Eldsjälen inom teaterverksamheten var Felix ”Feto” Nordman, som själv både skrev sketcher och sånger, och regisserade. ”Allas vår Feto” beskrevs Nordman som i Ny Tid på 1950-talet. Det gick knappt en vecka då han inte skickade in en verksamhetsrapport från Dalsbruk till Ny Tid på 1950-talet. Rörelsen hade också en egen hornorkester.

Genom Lea Johanssons berättelser träder det fram en bild av en efterkrigstida arbetarrörelse som var närvarande i stort sett från vaggan till graven. Fackförbundet och de politiska förtroendevalda kämpade för en bättre levnadsstandard, bättre ekonomi och frihet från den överstora kontroll som fabriken hade över de anställdas liv – fabriken ägde allt från bostäder till odlingsjord och skogar, samt drev sjukhus och BB, och delade ut matransoner. Kvinnoföreningen tog sig an omsorgen och frågor som rörde kvinnors frigörelse och förhållanden i hemmet. Ungdomsföreningen, pionjärerna och Jäntevä månade om själslig och fysisk hälsa, och stod för en uppsjö av fritidsaktiviteter. Idrottsföreningen hade inte bara träningar och tävlingar på programmet – för att finansiera verksamheten organiserade föreningen ofta danser och fester. När ungdomsföreningens aktivitet tynade på 1960-talet tog Jäntevä över revyverksamheten. Kring ett årtionde senare började idrottsföreningen ordna bingokvällar, som var mäkta populära till sent in på 1990-talet, och som för många fungerade som månadens sociala happening. På 1970-talet kom arbetarinstitutet till Dalsbruk med kurser, fortbildning, musikskola och konstskola. Via arbis återupplivades på nytt teatertraditionen, som en tid gått på sparlåga, på nytt. Det var också arbetarrörelsen som såg till att ortens idrottsplan anlades, och att Folkets hus byggdes som samlings-, fest-, teater-, och  idrottslokal.

Fallet med Majorn

Allt var naturligtvis inte en dans på rosor, och konflikter förekom naturligtvis, bland annat en utdragen lönetvist 1955 som ledde till att 38 personer sades upp som direkt följd av arbetsstridsaktionerna, generalstrejken 1956 och metallarbetarnas storstrejk 1971, för att nämna de milstolpar som Anne Bergström-Stenbäck räknar upp  i sin 85-årshistorik över Dalsbruks metallarbetarfackförening (2015). Tomy Wass skriver i sin artikel också om de svåra tiderna under vinter- och fortsättningskrigen; arbetare sades upp på politiska grunder, lönerna sänktes och arbetstiden förlängdes från åtta till tio timmar. 1940- och 1950-talen var de radikalaste årtiondena inom facket i Dalsbruk, och Wass lyfter fram konflikten 1955 som den sista stora arbetskonflikten i Dalsbruk vid sidan av storstrejken 1971.

Lea Johansson hade som ordförande för kvinnoföreningen också en viss roll i samband med uppsägningarna 1955 – inte så mycket för hur situationen utmynnade som för hur den koms ihåg. Incidenten där kvinnoförbundet tågade upp till fabrikens kontor för att protestera mot uppsägningarna har levt kvar som en sorts vandringssägen.

– Vi var väl sex kvinnor som marscherade till kontoret och bad om att få träffa ledningen och framföra vår ståndpunkt, att uppsägningarna inte kunde godkännas. Det var allt väldigt högtidligt och vi måste anmäla oss och anhålla om att få träffa ledningen.

Efter en viss väntan fick delegationen träffa fabrikens disponent, som kallades för ”Majorn”, och vars namn under årens lopp bleknat bort i minnet hos både Johansson och andra källor jag tillfrågar.

– Nå, vi framförde vårt ärende, och det var det. Inte ledde det ju till någonting. Men sen dog Majorn och folk började prata om att det var vi som hade livet av honom.

Disponenten avled mycket riktigt i ett slaganfall strax efter delegationens besök, och i folkmun har det sedan dess hetat att han blev så uppjagad över kvinnodelegationens protester att det blev för mycket för hans hjärta.

Politisk förföljelse

Politisk aktivitet på vänsterkanten kunde sätta käppar i hjulen för mångas liv och karriär. Som tidigare nämnts var det flera arbetare inom radikalvänstern som blev av med arbetet och tvingades flytta till andra orter för att söka jobb – Dalsbruk har haft en ansenlig utvandring till Sverige, då man blivit mer eller mindre svartlistad som kommunist i Finland. I samband med kriget blev fackföreningens ordförande – enligt Bergström-Stenbäck ”under besynnerliga omständigheter”– inkallad till fronten, och när han återvände, vägrade fabriksledningen ta honom tillbaka på jobb.

Rudolf Johansson, dominerande vŠänsterman, DFFF-politiker i flera decennier i Dalsbruk. Uppskattningsvis sent 60- eller 70-tal. 

Rudolf Johansson var en annan som föll offer för politiseringen.

– Rudolf blev avskedad på grund av att han studerade på Sirola, berättar Lea.

Sirola-institutet var det finländska kommunistpartiets eget lärosäte, där partiets medlemmar drillades i marxism-leninism, men också i en hel rad andra ämnen, som historia, ekonomi, språk, filosofi och mycket annat. För högern var institutet ett rött skynke, om ordleken ursäktas, och studerade man som Johansson där så länge som ett år, sågs man utan tvekan som en del av partikadern.

Rudolf fick aldrig tillbaka sitt jobb på fabriken, men arbetarrörelsen kom till undsättning, och man ordnade för honom en tjänst som lageransvarig på Dalsbruks andelshandel.

Splittringarna nådde naturligtvis liksom i resten av Finland också arbetarrörelsen i Dalsbruk – schismerna mellan minoritets- och majoritetskommunister, ”revisionister” och ”taistoiter”, för att inte tala om grälen mellan socialdemokrater och folkdemokrater, som speciellt präglade fackrörelsen.

Ledord: solidaritet

Johansson är en av de få aktivister i Dalsbruk som minns tiden före kriget, och aktivt var med då arbetarrörelsen byggdes upp i slutet av 1940-talet. Rudolf hade kunnat berätta ännu mer, om han fortfarande var i livet. Börje och Klas Sten, båda aktiva inom kommunalpolitiken, alla Hellströmar från min farmors sida; Åke, Sven-Erik, Ole. Min farfar Elof som satt många år i socialnämnden, hans systrar: Majken och framför allt Gunvor, som gift Grönqvist var teaterivrare, kommunalpolitiker, kvinnosakskvinna och poet, Bo Gustavsson, Feto Nordman, och många fler som man så gärna hade intervjuat för den här artikeln är borta.

Trots historiska schismer och splittringar inom vänstern sörjer Johansson en arbetarrörelse som hon ser att har – om inte gått i graven – så åtminstone i ide. För trots att det förr var fattigt och svårt, fanns det en sammanhållning och en gemenskap i misären, och i kampen för ett bättre liv, inte bara för individen, utan för alla som hade det svårt. Solidaritet är kanske ordet som vi fiskar efter. Talande är att då jag frågar vilka ärenden som speciellt sysselsatte arbetarrörelsen och Rudolf, nämner hon allra först en enkel, men ack så avgörande förbättring på en arbetsplats där personalen gick hem genomsvettiga och nedsmutsade från topp till tå: det var nämligen folkdemokraterna med Rudolf i spetsen som såg till att det installerades duschar och tvättutrymmen på fabriken.

Jag frågar upprepade gånger, med lite olika formuleringar, vad det var som drev henne, vad som drev Rudolf, och vad som var motivationen bakom engagemanget inom Dalsbruks arbetarrörelse. Svaret är alla gånger lika kort, och likadant. Det är inga marxist-leninistiska programförklaringar, inga revolutionära brandtal, inga snidade samhällsanalyser. Svaret kommer från ryggmärgen och är nästan hjärtskärande i sin enkla klarhet:

– Att folk sku få det lite bättre. N

Text: Janne Wass
Foto: Janne Wass & Ny Tids arkiv

Solen hedrar 30-årig bruksjazz

Den finlandssvenska träffpunkten Baltic Jazz i Dalsbruk firar sitt 30-årsjubileum med ett program som är manna för själen för inbitna tradjazzentusiaster, men som för andra kan kännas lite för mycket som en upprepning av tidigare års utbud. Svenska Carling Family, med kopplingar både till nynazism och invandringsfientlighet, kunde kanske ha lämnats utanför jubileumsfirandet, menar Ny Tids utsände.

– Jag tror nog att det är stämningen på festivalen som har gjort att den överlevt i 30 år.

Det säger Sanna Järf, som är ordförande för Intresseföreningen för jazzmusik i Dalsbruk, organisationen bakom Baltic Jazz. Festivalen stampade igång med en gratiskonsert på den berömda jazzgatan i Dalsbruk under fredagens tidiga eftermiddag. Maarian VPK:n soittokunta, som stod för musiken, noterade att under deras 10-åriga historia som öppningsorkester för Baltic Jazz, har de aldrig någonsin spelat för en så stor publik som 2017. Otvivelaktigt fick de lite draghjälp av det varma vädret, som efter en rätt så ruskig sommar påpassligt infunnit sig till evenemanget.

Vädret är naturligtvis alltid en faktor då det gäller publiktillströmningen, och förstås artistutbudet, men Sanna Järf menar att det framför allt är den gemytliga och familjära stämningen på Baltic Jazz som lockar både publik och artister till den lilla bruksorten i Åbolands skärgård år efter år. Många artister uttrycker vid ankomsten till varje festival hur glada de är att vara tillbaka.

Detta är förstås både en styrka och en svaghet. På senare år har det också framförts viss kritik mot den konstnärliga ledaren Antti Sarpilas programhelheter. Och otvivelaktigt är det så att bulken av programmet har sett rätt likadant ut nu under de senaste tio-femton åren – om inte de senaste 30 åren. Marian Petrescus trio är fantastisk, Antti Sarpila är en bandledare och klarinettist i världsklass, mångbegåvningen Ulf Johansson Werre är svårslagen, Pentti Lasanen, Mikko och Johanna Iivanainen, Hans Backenroth, Andreas Pettersson och Keith Hall går inte heller av för hackor.

Men har man sett dem på Baltic Jazz sisådär tio-femton-kanske-tjugo gånger tidigare, känns det som om man hellre skulle se något lite nytt och överraskande – om man nu inte är en riktigt fanatisk anhängare av swing och dixieland. En ”slölyssnare” av jazz som denna artikelskribent orkar inte riktigt hoppa jämfota av iver då programmet utlovar festivalens n:te tributkonsert till Louis Armstrong eller Benny Goodman. Och de riktigt stora fansen av traditionell jazz från genrens guldålder är tyvärr också en generation som långsamt men säkert blir allt glesare i leden, vilket de senaste åren synts i festivalens biljettintäkter. Detta är något som man inom organisationen också är medveten om.

– Ett alternativ för framtiden är att göra Baltic Jazz till en mindre och intimare festival, men å andra sidan har ”baltiken” varit en tillställning som också livat upp Dalsbruk, och ortsborna vill gärna ha kvar den klassiska jazzgatan, och de vill att festivalen ska synas i gatubilden. Och gör man den till en festival som endast bjuder på små, intima cafékonserter och dylikt, så försvinner den biten, säger Järf.

Ett annat alternativ skulle naturligtvis vara att ändra musikprofilen, men då skulle festivalen förlora sin särprägel som en av de få festivaler i Finland som fortfarande bjuder på riktigt klassisk tradjazz, något som Sarpila utgående från intervjun i HBL på torsdagen uppenbarligen inte entusiastisk över.
Men utgående från uppslutningen på fredagens konsert på jazzgatan, lever Baltic Jazz åtminstone ännu i år gott på sitt beprövade koncept.

Stark lokal förankring
Och vissa specialiteter bjuds också på under detta 30-årsjubileum. Bland annat har festivalen beställt ett specialprogram av vibrafonisten Panu Savolainen, vilket Järf gärna lyfter fram.

– Man brukar tala om beställningsverk, men det här är kanske snarare ett beställningsarrangemang, som består av finländska klassiker och Savolainens egna kompositioner, som han har specialarrangerat för oss.

Savolainen framför specialprogrammet på lördagens jubileumskonsert i Dalsbruks park tillsammans med den finländska jazzens superstjärna, saxofonisten Timo Lassy.

En glädjande aspekt av årets festival är att det lokala kunnandet lyfts fram. På fredag kväll hålls i gamla mekaniska verkstan konserten Baltic Goes Local, med hela tre lokala grupper, och de färgerna syns också i flertalet andra sammanhang. För de yngsta bjuds som vanligt på en barnkonsert, denna gång med veteranerna Sås & Kopp, och de lite äldre torde dras till humorgruppen KAJ, som på senare år gjort succé på festivalen. Söndagens ”Jatkot” har också lokal prägel med rockbanden Atomic Annie, Piia Kolima & Kozmic Company, samt Pargas rockstjärnor TrrTrrTrr, som också uppträder för n:te gången på Baltic Jazz – fast de har väl en liten bit kvar tills de kommer upp i samma siffror som Kim & Janne Engblom eller Allan & the Astronauts.

Maarian VPK öppnade Baltic Jazz i strålande solsken.

Flyktingkritiker med nynazistkopplingar
På öppningskonserten på jazzgatan består en ansenlig del av publiken av de syriska flyktingar som under de två senaste åren anlänt till Dalsbruk, och som säkert gläds av att kunna ta del av festivalens gratisutbud. För en by som så öppenhjärtat tagit emot flyktingar, känns det en aning nedslående att en av huvudartisterna på jubileumsfestivalen är svenska Carling Family. Musikaliskt är gruppen fenomenal, men efter ett par års bejublade uppträdanden på Baltic Jazz uppdagades familjeorkesterns patriark Hans Carlings kopplingar till nynazistiska rörelser, varefter gruppen i flera år inte bjudits tillbaka till festivalen. År 2015 skapade bröderna och bandmedlemmarna Ulf och Max Carling uppståndelse genom protester mot ett asylboende, och störde också ett bygdeföreningsmöte som skulle ta ställning för boendet genom att provocerande spela klarinett under mötets gång. Höganäs kommunalråd Peter Kovacs sade efter incidenten till SVT att han under sina ”13 år som kommunstyrelsens ordförande aldrig träffat personer med så främlingsfientliga åsikter”. Flera konsertarrangörer avbokade sina spelningar med Carling Family efter incidenten.

Sanna Järf säger att frågan om familjen Carlings medverkan på Baltic Jazz har diskuterats i festivalens styrelse.

– Först av allt vill jag säga att Baltic Jazz på inga sätt omfattar de värderingar som vissa av gruppens medlemmar har gett uttryck för. Och för det andra gäller det inte hela familjen.

Frågan om en eventuell avbokning av orkestern togs upp också av Baltic Jazz arrangörer då de blev medvetna om händelserna för två år sedan. Men enligt Järf resonerade man som så, att det inte skulle vara rättvist att avboka Carlings för politiska åsikter som vissa av orkesterns medlemmar står för, då inte heller andra orkestrars politiska ställningstaganden bakgrundskollas då de bokas.

– Vi har bokat orkestern för musikens skull, och att vi har bokat dem betyder alltså inte att vi delar de här värderingarna som det har kommit fram att förekommer inom gruppen.

Men vill man inte betala 40 euro för att se Carlings på jubileumskonserten i Verkstan på lördagen, så finns det som sagt ett digert utbud av både tradjazz och annan musik att spisa på festivalen, som detta år ju verkligen ser ut att gynnas av vädermakterna.

Text & foto: Janne Wass

Skärgårdens sista strid

Skärgårdens framtid står på spel då Åboland går till kommunalval. Förändring kräver ett steg ut i det okända och stora uppoffringar. Men alla har en röst, och om man använder den, märker man plötsligt att folk lyssnar, menar Vänsterförbundets Madelene Häggman. Ny Tid besökte Kimitoön, Pargas och Åbo inför valet.

Madelene Häggman
rattar in sin vita farmarbil framför de kännspaka gula strandmagasinen vid Dalsbruks gästhamn. Sommartid ligger båtarna packade som sardiner här, i en av knutpunkterna för stug- och segelbåtssäsongen på Kimitoön. I slutet av februari är det svårt att föreställa sig att det är samma ort. Gästhamnsbodarna är stängda och den snöslaskiga strandgatan är tom, sånär som på en taxi som står och väntar på kunder. På andra sidan hamnen tornar de anskrämliga plåthallarna på fabriksudden upp sig, som en påminnelse om ortens postindustriella predikament. Stålfabriken, som sedan slutet av 1600-talet utgjort både Dalsbruks identitet och ekonomiska motor, står i dag så gott som stilla.

Inför kommunalvalet i Kimitoöns kommun är det två frågor som dominerar diskussionerna: omsorgen och sysselsättningen, säger Häggman, som kandiderar för Vänsterförbundet. Som bäst sysselsatte fabriken på 1970-talet över 1 700 personer. 2012 blev det konkurs. Några mindre företag arbetar fortfarande på fabriksområdet, men den stora majoriteten av hallarna står inaktiva och förfaller.

– Flera av dem som förlorade arbetet då har inte hittat nytt, och andra har flyttat bort från ön.

I sitt valprogram skriver Vänsterförbundet på Kimitoön att kommunen, dominerad av SFP och det nya partiet Fri samverkan, inte har axlat sitt ansvar för att få igång företagsamheten på fabriksområdet, trots att flera anbud har lämnats och förhandlats om. Ett av problemen är att marken är full av tungmetaller och andra skadliga ämnen, vilket skulle kräva en kostsam sanering som kommunen varit tveksam till att betala utan garantier för att satsningen betalar sig tillbaka i form av arbetsplatser och skatteintäkter.

– Det är klart att man aldrig kan bygga bostäder på området, men saneras måste det ju hursomhelst om det ska komma någon verksamhet dit, säger Häggman då vi sätter oss ner i strandcafét som trotsar ortens vinterdvala.

Madelene Häggman.

Också Jari Lehtivaara, som kandiderar för Socialdemokratiska partiet (SDP) önskar att kommunen skulle ta en aktivare roll i sysselsättningfrågorna, och speciellt för det tomma industriområdet.

– Kommunen borde vara en aktiv part i förhandlingarna och erbjuda sig att sköta all infrastruktur på området. Att sköta om helheten är en för stor kaka för kommunen, men man borde aktivt söka samarbetsparter på den privata sidan.

Fel år i Pargas

Situationen är bekant längs hela den finlandssvenska kustremsan, från Borgå till Karleby. Orter som Hangö, Dalsbruk och Kaskö har drabbats hårt av tillverkningsindustrins nedläggningar på 2010-talet, med arbetslöshet och utflyttning som följd. På många håll försöker man nu i stället dra nytta av flyttrenden som går åt andra hållet, både i form av permanenta nya invånare som eftersträvar ett lugnare liv på landsbygden och den ökande mängden sommargäster och internationella turister.

Det här är också en fråga som sysselsätter beslutsfattarna i Pargas, även om den orten tack vare sin enorma kalkgruva inte har drabbats lika hårt som många andra finlandssvenska småstäder.

– Pargas finns bland de mest framgångsrika fem procenterna av alla Finlands kommuner, det är något vi måste komma ihåg, säger Julius Karlsson, ordförande för Vänsterförbundet i Pargas.

– Men å andra sidan är våra problem annorlunda än många andra finländska kommuners. Kustkommunernas år är helt enkelt inte samma år som inlandskommunernas dito.

”Pargas rinner obönhörligt mot Åbo”, menar Karlsson, då industriaarbeten långsamt försvinner, och traditionella näringsgrenar som fiske, hantverk och jordbruk blir olönsamma.

– Jordbruk i all ära, men inte bygger man en kommunal ekonomi på att odla potatis i dagens Finland. Däremot borde vi mycket bättre kunna utnyttja sommarmånaderna då kommunens invånarantal tredubblas.

Efter kommunsammanslagningen hör i dag också orter som Nagu, Korpo och Houtskär till Pargas kommun, orter som i dag nästan helt och hållet lever på stugsäsongen och sommarturismen. Men enligt Karlsson är de lokala småföretagarna utlämnade åt sitt eget öde då det gäller att erbjuda tjänster åt sommargästerna, företag vars kapacitet är begränsad både vad gäller planering och verksamhet, för att inte tala om marknadsföring. Här borde kommunerna skjuta sitt till, menar han.

– Skärgården har möjlighet till en precis lika lukrativ turism som Lappland, men ändå har man inte lyckats locka en enda stor aktör i turism- eller resebranschen att börja verka här, vilket jag tycker att är helt ofattbart.

Finlands Florida?

Julius Karlsson.

Turismen och stuglivet på Kimitoön har upplevt ett stadigt uppsving under de senaste decennierna, och ön har också flertalet evenemang som lockar gäster från hela Svenskfinland: Baltic Jazz, Kimito musikfestspel och Norpas, för att bara nämna några. Den omkringliggande skärgården lockar med bland annat Bengtskär, Hitis, Vänö och Högsåra som populära mål.

– Just nu är situationen ganska bra på Kimitoön, säger Jari Lehtivaara, och påpekar att kommunen har satsat på marknadsföring och nyligen anställt en turismchef.

– Men jag hoppas att man förstår att det är ett långsiktigt arbete att få mer turism till ön, och att det inte räcker med punktinsatser. Satsningen från kommunens sida skulle inte få minska, utan hållas på nuvarande nivå också i framtiden.

Julius Karlsson i Pargas menar ändå att det skulle krävas en betydligt större kraftinsats, inte bara på att locka turister och turistföretagare till Åbolands skärgård, utan för att anpassa alla aspekter av både närlingslivet och den kommunala servicen till den åboländska verkligheten. Han anknyter till sin kommentar om att skärgårdens år är annorlunda än det inlandsfinländska året.

– Det är ju på sommaren då här finns allra mest folk som också servicen borde vara bredast. Det betyder att man inte kan stänga ner de kommunala tjänsterna bara för att det är semesterperiod. Vi som bor och arbetar här året runt måste vara villiga att ge upp vissa saker för att gynna kommunen. Till exempel måste de kommunalt anställda förstå att alla inte kan ta två och en halv månads sommarsemester. Vi måste semestra på andra tider av året, så att säga vrida hela året.

Och i stället för att ondgöra sig över att medelåldern i kommunen stiger, borde man se det som en möjlighet, menar Karlsson. Pargas ligger nära till städer som Åbo, St. Karins och Salo, och många som arbetat i städerna vill gärna flytta ut till landsbygden då de pensionerar sig. Pargas borde ligga i framkant då det gäller seniorservice och äldrevård, och marknadsföra sig som ett paradis att åldras på, men det kräver medvetna satsningar, säger Karlsson.

– Problemet med Pargas är att det är ett oerhört tjänstemannastyrt samhälle. Och på tjänstemannahåll gåt man lydigt i regeringens ledband, trots att det inte skulle vara nödvändigt. Pargas är en ekonomiskt välmående kommun, men trots det har staden på befallning av regeringen drivit en hård åtstramningspolitik.

Svenskhatet oroar

Men sysselsättningsläget ser inte lika dystert ut på alla orter i Åboland, påpekar De Grönas Janina Andersson då vi träffas på ett café i centrum av Åbo. Eftermiddagsrusningen är i full gång på torget nedanför panoramafönstret. Vare sig man gillar idén med en parkeringsgrotta under torget eller inte, kommer det massiva byggprojektet som nu slutgiltigt klubbats igenom efter många vändningar att erbjuda många arbetsplatser. Den stora motorn i Åbos ekonomi under de kommande åren blir ändå varvsindustrin som har sin orderbeställning tryggad för närmare tio år framöver.

– För ett par år sedan oroade man sig över sysselsättningen i Åbo, Nystad och Salo, men nu har det svängt, även om Salo fortfarande har problem.

I Salo har man fortfarande inte kommit över nedläggningen av Nokias fabrik, men Valmet i Nystad anställer 1 000 nya bilmekaniker för att bygga Mercedes-Benz.

Tidigare riksdagsledamoten Andersson lämnade rikspolitiken 2011 och har i stället satsat på att påverka i hemstaden. Mycket har hänt sedan hon gav sig in i politiken i början av 1990-talet. Åbo har på många sätt blivit en öppnare och mer internationell stad, men på samma sätt som i resten av Finland har det ideologiska klimatet under de senaste åren blivit hårdare. Åbo har visserligen i årtionden haft sin egen husrasist i Olavi Mäenpää, som lyckats med konststycket att bli utsparkad från Finlands landsbygdsparti, Sannfinländarna, Frihetspariet och till och med Soldiers of Odin. Men till exempel finlandssvenskar är i dag mer utsatta i gatubilden än tidigare, anser Andersson.

– När jag rörde mig ute i nattlivet i Åbo tidigare, var det aldrig någon som kommenterade att jag talade svenska, men i dag hör man allt oftare kommentarer om att ”i Finland talar man finska”.

Däremot har Åboborna överlag vant sig vid en mer mångkulturell vardag, och förutom några enstaka sannfinländare är man i Åbopolitiken ense över partigränserna om att hålla rasism och främlingsfientlighet stången, menar hon.

De grönas dilemma

Invandringen är något som Julius Karlsson anser att diskuteras alldeles för mycket i Pargas.

– Den lilla invandring vi haft till kommunen har inte vållat några som helst problem, och integrationsarbetet har skötts på ett ypperligt sätt. Vi har till och med fått internationell publicitet för hur fantastiskt väl invandrarna togs emot i asylmottagningscentret i Nagu.

Karlsson själv säger sig inte vara en alldeles typisk vänsterförbundare, utan placerar sig ute på partiets högra flank.

– När jag i senaste riksdagsval kollade grafik på var jag placerar mig i jämförelse med andra kandidater ideologiskt, baserat på svar i en valmaskin, låg jag längst högerut av Vänsterförbundets kandidater, i ett kluster av gröna. Men jag har sen igen svårt att acceptera De grönas högerfalang, som ligger i närheten av Samlingspartiet. För mig känns Vänsterförbundet rätt därför att det är det enda partiet som på riktigt utgår från att samhället ska byggas utifrån gemenskap och inte individualism.

Janina Andersson säger att hon i dag hellre är med i politiken och får små förbättringar till stånd, än ropa på barrikaderna utan att få något verligt gjort.

– Men uppfattningen om motsättningar mellan höger och vänster inom partiet är mer en imagefråga som har lagts på partiet utifrån, jag ser inte att det representerar verkligheten inom De gröna. Snarare är det sakfrågor som man är oense om.

Janina Andersson.

Frifräsare på Kimitoön

Både i Pargas och Kimitoön är den stora frågan inför själva valet om SFP ska få enkel majoritet eller inte – i Pargas har partiet för tillfället kring 45 procent av fullmäktigeplatserna och i Kimitoön drygt 40 procent. I Kimitoön utmanades partiet 2012 av utbrytargruppen Fri samverkan, en samling kommunalpolitiker som övergett den traditionella partipolitiken och gick till val utan ideologiska linjedragningar, och lyckades knipa 23 procent av rösterna, vilket gjorde dem till näst största ”parti” i kommunen. SDP, som kämpat med inre stridigheter, fälldes ner till tredje plats med 14 procent av rösterna. Vänsterförbundet, De gröna och Centern har en fullmäktigeplats var.

– För sådana som är trötta på partipolitiken är det naturligtvis lättare att rösta på en gruppering som Fri samverkan, säger SDP:s Jari Lehtivaara.

– Men utan en långsiktig gemensam ideologi fungerar det inte i längden.

Vänsterförbundet fick 2012 drygt sex procent av rösterna på Kimitoön, och speciellt i Dalsbruk ser många med längtan tillbaka till tiden då Dragsfjärd var en av de rödaste orterna på den finlandssvenska politiska kartan. Madelene Häggman från Dalsbruk är i dag partiets yngsta kandidat på ön. Trots att Vänsterförbundet har föryngrats massivt i de stora städerna, har processen inte nått landsbygden. Enligt Häggman handlar det här ändå mindre om ideologi än om image.

– När jag ställde upp för fyra år sen, hade jag bilden av att Vänstern bara bestod av gamla gubbar som inte skulle ge mig möjlighet att höras alls – men sedan märkte jag att det inte alls var på det sättet.

Viktigaste valet

I Pargas har Vänsterförbundets långvariga eldsjäl Nina Söderlund stigit ner från ordförandepallen, vilket kan vara ett problem för partiet, som nu snarast kämpar om att hålla sina två mandat som det fick med knappt 5 procents röstskörd i förra valet. SDP ligger väl till med 20 procent och De gröna fick i förra valet närmare 8 procent.

I Åbo, liksom i resten av städerna, har De gröna gått framåt med stormsteg under det senaste decenniet. När Janina Andersson tänker tillbaka på de första tiderna i De gröna, säger hon att det känns nästan bisarrt att partiet nu är tredje störst i Åbo och har chans att bli störst i Helsingfors. Kampen om tredjeplatsen i Åbo står mellan De gröna och Vänsterförbundet, som i förra valet landade på drygt 14, respektive drygt 13, procent.

– Kommunalvalet är ju egentligen det viktigaste valet i Finland. Det är via det som den vanliga människan kommer åt att påverka samhället, säger Julius Karlsson.

Och det fungerar, kan Madelene Häggman intyga. Hon var en av de många unga vuxna i Finland som inte brydde sig mycket om politik. Men då Vänsterförbundets dåvarande ordförande på Kimitoön frågade om hon ville ställa upp i valet 2012 tog hon ett kliv ut i det okända och tackade ja. Och hon har inte ångrat det. Hennes farhågor om att behöva sitta som en tyst väggdekoration på nämndmöten kom genast på skam.

– Jag upptäckte att det gick att diskutera med de andra medlemmarna i nämnden, och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Hon önskar att allt fler unga skulle ta vara på möjligheten att påverka i politiken, för deras eget bästa.

– Sedan jag gick med i politiken har jag fått uppleva att jag har en röst, och att den blir hörd.

Text & foto Janne Wass

  1. EDIT: I en tidigare version stod att Nina Söderlund inte ställer upp i valet. Det gör hon.

Fem frågor till Antti Sarpila

konstnärlig ledare för festivalen Baltic Jazz i Dalsbruk.

Vi är inne på Baltic Jazz-festivalens lördag. Vilka konserter ska man se på lördag och söndag?

– Det är svårt för mig att säga som varit med och planerat programmet, men min absoluta favorit är Scott Hamilton, en av de största tenorsaxofonisterna i världen, som vidareforskar swingepoken.

Du har nu varit konstnärlig ledare nästan lika länge som legendariska festivalgrundaren Kaj Kulla. Hur har festivalen, som fyller 30 nästa år, förändrats under de senaste 15 åren.

– Den har egentligen inte förändrats så mycket, vilket jag ser som positivt. Alla andra festivaler anser att allt måste förnyas hela tiden, och jag tycker att det är nåt fel på det. När man har skapat det här intima feelingen som Baltic Jazz har, varför ändra på det?

Vad betyder Baltic Jazz för dig?

– Det betyder väldigt mycket, jag tror att jag har varit på nästan alla festivaler sedan 1987 eller -88 då jag var här första gången, och jag tycker att det här är en av höjdpunkterna under sommarens lopp.

Hur skiljer den sig från andra festivaler?

– Alla andra festivaler har blivit så stora och man har ändrat på musikstilen. Man kallar dem för jazzfestivaler, men det är ganska lite jazz där, jag tycker att vi har kunnat hålla den här jazzidén.

Hur planerar ni för nästa års 30-årsjubileum?

– Nu börjar vi planera på hösten, och jag tror att det blir nåt jättefint.

Text, foto & video: Janne Wass

Tema: på flykt i Europa

Inte sedan andra världskriget har Europa mött en flyttvåg av de dimensioner som nu pågår. Kriserna i Mellanöstern och Afrika i kombination med klimatförändringens effekter har fått miljontals personer att lämna sina hem. Flyktingsituationen har lyft fram både det bästa och det värsta i européerna. I tusental har folk ställt upp med materiell och immateriell hjälp, välkomstkommittéer har organiserats och manifestationer för solidaritet och öppenhet har ordnats runtom på kontinenten.

Ett ställe där man nu väntar på nya gäster är Kimitoön, som i februari tar emot 20 kvotflyktingar från Syrien. Den nyanställda flyktingkoordinatorn Sini-Tuulia Numminen berättar att det är fråga om barnfamiljer som alla kommer att bo i centrala Dalsbruk.

– De har redan bostäder som väntar på dem, och skolplatserna för barnen är fixade. De kommer att gå i Dalsbruks finskspråkiga skola, som faktiskt i år valdes till Finlands bästa skola, så på det sättet är det väl förspänt för dem.

I det här fallet är det fråga om kvotflyktingar som kommit till Finland den officiella vägen från ett flyktingläger i Libanon.

– Ortsbefolkningen är ovärderlig då det gäller integrationen av flyktingarna. Jag hoppas att man tar in de nyanlända som en del av samhället, bjuder in dem till aktiviteter och hobbyer, och överlag ser till att de känner sig välkomna, säger Numminen.

Också rasismen och främlingsfientligheten i Europa har nått sällan skådade höjder i och med den ökade invandringen – inte minst bevisat av högerpopulistiska partiet Front Nationals framgång i lokalvalen i Frankrike i början av månaden. Pressen har hjälpt till att elda upp känslorna med stora rubriker om misstänkta fall av våldtäkter och misshandel där asylsökande påståtts vara inblandade, ofta utan grund.

Rädsla och okunskap, kombinerade med medveten rasistisk och ultranationalistisk propaganda har lett till att osannolika historier om asylsökande har florerat. Ibland har det låtit som om man varit tillbaka i den mörka medeltiden, då rasistiska kommentatorer målat upp en bild av svartmuskiga barbarer som svämmar in över Europas gränser, stjäl, dödar och våldtar, bränner kyrkor i Allahs namn, kuvar folken under sharialag, raserar vår civilisation och sprider främmande sjukdomar.

Sini-Tuulia Numminen har ändå inte stött på dylika tongångar på Kimitoön, säger hon.

– Åtminstone har inga negativa reaktioner nått mina öron. Tvärtom verkar lokalbefolkningen förhålla sig positivt till situationen. Röda korset ordnade nyligen en informationskväll om flyktingmottagningen, som var väldigt välbesökt, och där handlade frågorna främst om hur man kunde hjälpa till. Kimitoön har ju historiskt varit en väldigt mångkulturell ort där svenska och finska har blandats och som kustort har den alltid fått influenser av omvärlden.

I detta nummer ger vi ordet till de asylsökande själva och till de personer som försöker hjälpa dem som flyr undan krig, misär och förföljelse. Vi försöker reda ut bakgrunden till flyktingsituationen och gå ens några steg i de nödställdas skor.

För den som vill läsa in sig i frågor kring flyktingskap och främlingsfientlighet bifogar vi här intill en lista på boktips. Nedan listar vi några korta fakta om flyktingsituationen.

Kring 700 000 personer hade mellan januari och oktober 2015 ansökt om asyl i Europa. Lilla Libanon, med en areal som motsvarar huvudstadsregionen med omnejd, har tagit emot över en miljon syriska flyktingar. Två miljoner finns i Turkiet.

Drygt 30 000 personer sökte mellan januari och december 2015 asyl i Finland.

Asylsökande som anlänt i år har inte gjort sig skyldiga till fler brott i snitt än den infödda befolkningen. Däremot har antalet rasistiskt motiverade brott i Helsingfors fördubblats sedan i fjol.

Det stora antalet flyktingar kostar visserligen stat och kommuner en del pengar, men på det stora hela har flyktingsituationen en positiv effekt på ekonomin. Det visar siffror från EU och Norge. På Näringslivets forskningsinstitut Etla uppskattar man att Finlands BNP kommer att höjas med några tiondels procent tack vare den sysselsättning som flyktingsituationen för med sig. 

De flesta flyktingarna i Europa kommer från Syrien, men drygt 60 procent av de asylsökande i Finland kommer från Irak.

Janne Wass

Alla artiklar i temahelheten: