Etikettarkiv: De Gröna

Ulla Appelsin förstår sig inte på civil olydnad

“Finland är inte 50-talets Alabama” skriver Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin i en opinionstext 2.8 angående debatten om civil olydnad som blossat upp efter De Grönas lagstiftningssekreterare Aino Pennanens deportationsaktivism på Helsingfors-Vanda flygplats i början av veckan. Inspirerad av den virala sensation som svenska Elin Ersson skapat i och med en liknande aktion, filmade Pennanen sig själv medan hon vägrade sitta ner i ett flygplan, eftersom det ombord fanns en person som skulle tvångsavvisas från Finland.

Pennanens protestaktion har fått både ros och ris, och det är föga överraskande att Appelsin, som har ett ständigt horn i sidan till de rödgröna, antirasister, feminister och olika typer av aktivister, sällar sig till dem som ger Pennanen med riskvasten. Civil olydnad är bra, menar Appelsin, men bara under rätt slags förhållanden. Som under apartheid i Sydafrika och rassegregeringen i USA. Men eftersom Finland inte är 50-talets Alabama, utan ett demokratiskt samhälle, så är civil olydnad här inte önskvärd, menar Appelsin.

Vidare skriver Appelsin att Finland har en tradition av fredligt och sansat påverkande, det vill säga genom lugna demonstrationer och politiska val i stället för våldsamma och olagliga aktioner, “härjande”, som hon kallar det. I det påståendet både gör hon sig skyldig till historieförfalskning och till missförstår den civila olydnadens ideologiska och idéhistoriska grunder. En av de mest mytomspunna händelserna i den finländska självständighetskampen var ett terrordåd, här avser jag naturligtvis mordet på generalguvernör Nikolaj Bobrikov. Inbördeskriget vars märkesår vi i år uppmärksammar var väl i allra högsta grad våldsamt? Appelsin avfärdar också Lapporörelsen som en liten halsbränna i vår fredliga historia som kunde åtgärdas med ett glas samarin. Det här en en grov historieförfalskning.

Men i allt detta tal om “härjande” missar Appelsin en av den civila olydnadens grundpelare, det vill säga ickevåldsprincipen. Civil olydnad har till exempel aldrig varit en central del av den socialistiska idén, eftersom den har revolutionen som mål, och således laborerat med med direkt aktion. Civil olydnad fungerar dessutom ofta relativt dåligt till exempel i våldsbejakande diktaturer eller i samhällen där ett förtryck är mer eller mindre absolut, och rättsprinciper inte tillämpas. I Nazityskland krävdes inte mycket civil olydnad för att en skulle bli satt på ett tåg till Auschwitz. I Nordkorea ser myndigheterna knappast med blida ögon på civil olydnad. Nej, i själva verket fungerar civil olydnad som påverkningsform ofta bäst i länder med ett visst mått av demokrati, trygghet och rättsprinciper. Till skillnad från direkt aktion är civil olydnad nämligen i första hand ett sätt att försöka påverka opinionen, snarare än försök att uppnå omedelbara resultat, även om det kan ingå som en del i aktionen. I ett land där den allmänna opinionen och lag och rätt har föga betydelse, har civil olydnad också föga genomslagskraft. USA på 50-talet eller Sydafrika på 70-talet var kanske inte demokratiska och rättvisa, men byggde nog däremot på ett demokratiskt system och en rättsprincip, till skillnad från till exempel dagens Nordkorea. De stora framgångar som den civila olydnaden har rönt, har också kommit inom system som åtminstone i teorin byggt på demokrati och rätt. Må vara att den brittiska ockupationen av områden i Afrika och Asien varken var rättvis eller demokratisk, men brittisk rättspraxis gällde trots allt inom vissa givna ramar inom det brittiska samväldet. Ett belysande exempel är den egyptiska självständighetskampen kring decennieskiftet 1920, där civil olydnad användes som en central metod i kampen mot det brittiska väldet. Däremot användes metoden inte just för att protestera mot de mer traditionella lokala lagarna, som till betydligt mindre grad än de brittiska byggde på demokrati och rättsprincip, delvis på grund av rädsla för repressalierna. Samma sak gällde Mahatma Gandhis berömda icke-våldsamma kamp mot britterna i Indien.

Det var den amerikanska filosofen och författaren Henry David Thoreau som myntade uttrycket civil olydnad i mitten på 1800-talet, då han i en pamflett förklarade varför han vägrade betala skatt till staten, i protest mot det amerikanska slaveriet samt kriget mot Mexiko. I den förklarade han också att straffet var lika viktigt som själva aktionen – han protesterade inte då han sattes i fängelse, däremot beklagade han att en av hans släktingar mot hans vilja betalade skatten, så han inte behövde sitta fängslad längre än en dag. Thoreau menade att även de medborgare som inte berörs av en lag eller ett politiskt beslut har en skyldighet att påverka i samhället om lagen eller beslutet strider mot rättvisan. Som exempel tog han sina grannar, som ansåg att USA:s aggressioner mot Mexiko var förkastliga, men som nog snällt betalade skatt, och på så sätt hjälpte till att finansiera kriget. Thoreau vägrade dra sitt strå till stacken för krigföringen och slaveriet, även om han höll med om att personer som inte betalar skatt ska bestraffas. Appelsin skriver att samhället inte fungerar om alla tar lagen i egna händer, och det har hon helt rätt i. I Thoreaus tolkning handlar civil olydnad ändå inte om att ta lagen i egna händer, utan om att ta rättvisan i egna händer, och sedan stå sitt kast inför lagen.

Jag använder nu Appelsin som exempel, men hon är inte den enda som förfärat sig över Pennanens aktion, och det är många som använder just laglydighetsargumentet som tyngsta slägga. Det här tyder ändå på en bristfällig förståelse av begreppet civil olydnad. Civil olydnad, som definierat av en av auktoriteterna på området, samhällsfilosofen John Rawls, är en handling som tar vid då de lagliga medlen för att påverka ett samhälleligt missförhållande är otillräckliga. Enligt Rawls går civil olydnad inte att motivera med religiösa eller privata åsikter, utan den måste motiveras med en allmän förståelse av rättvisa. Att vägra betala skatt för att en själv vill ha mer pengar är till exempel inte civil olydnad. Att vägra att samarbeta med kvinnopräster av religiösa skäl är inte heller civil olydnad. Till den civila olydnadens natur hör också att den baserar sig på en icke-våldsprincip. Civil olydnad ska alltså inte försätta andra människor i fara. Vissa har oroat sig för att utvisningsprotesterna på flygplan skulle äventyra flygsäkerheten, men det argumentet skjuts i sank i Svenska Yles artikel från tisdagen, av överkommissarie Jan Lindström, som noterar att de på sin höjd påverkar flygtidtabellerna.

Lagar är till för att följas heter det, men alla normalt funtade människor torde kunna dra en skiljelinje mellan vilka lagar som det är absolut nödvändigt att följa för samhällets säkerhet och det allmänna bästa, och vilka lagar som det är acceptabelt att bryta mot – för samhällets bästa. Rawls menar vidare att civil olydnad inte ska användas innan demokratiska och lagliga metoder har testats.

Lag och rätt är relativa begrepp, och bara för att något är lagligt är det inte rätt. Lagar kan också vara motstridiga, till exempel i USA finner man fall där delstatslagar motsäger federala lagar, vilket till exempel medborgarrättsrörelsen för de svarta rättigheter, eller varför inte dagens kamp för homosexuellas rättigheter eller aborträtten, ger prov på. Nationella lagar kan också strida mot internationella fördrag och överenskommelser, till exempel Genevekonventionen, Nürnbergprinciperna eller FN:s människorättsfördrag. Man kan då välja om man hellre bryter mot lokala, nationella eller internationella lagar.

I princip är Ulla Appelsin inne på samma spår, då hon menar att vi i Finland har möjlighet att påverka samhället i demokratiska val. Det här är ett annat argument som ofta används av debattörer som motsätter sig civil olydnad som påverkningsform. “Rösta in partier som förändrar saker och ting” heter det. Det här är ett argument som är bekvämt att använda om man gillar status quo. Men okej, låt säga att de som stöder Pennanen röstar på De Gröna i nästa riksdagsval, utan att de Gröna får plats i regeringen, och tvångsutvisningen av asylsökande fortsätter i ytterligare fyra år. Ska alla som anser att det är fel att skicka människor i döden då snällt vänta fyra år igen och låtsas som att det regnar? Många hinner dö under en regeringsperiod.

Dessutom vet vi alla att vallöften och politisk verksamhet sällan går hand i hand. Samlingspartiet och Centern nämnde inget om tvångsutvisningar i sina valprogram, och oberoende av vad resten av riksdagen anser, så är det Samlingspartiet som haft makten över Migrationsverket, gränsmyndigheten och polisen under regeringsperioden, och de har de facto bara en knapp femtedel av finländarnas stöd. Det som kommits överens om i valdebatter och regeringsförhandlingar behöver inte alls motsvara verkligheten. Om en regering för en politik som inte motsvarar det folket trodde att de röstade om, så förverkligas ju inte heller demokratin. För att använda Rawls definition, så har då de lagliga och demokratiska medlen testats, och då de inte gett resultat, är det berättigat att ta till olagliga medel, så länge de håller sig inom den civila olydnadens definition.

Per Herngren, författaren till boken Handbok i civil olydnad, ger en enkel beskrivning av civil olydnad i fyra punkter:

Civil olydnad är en öppen handling, som grundas på ickevåld.
– Handlingen är olaglig eller bryter mot order eller beslut.
– Den har dessutom som direkt syfte att förändra eller bevara en företeelse i samhället.
– De personliga konsekvenserna är en viktig del av budskapet.

Herngren lägger en i mitt tycke onödigt stor vikt vid just den fjärde punkten, det vill säga straffet för lagbrottet, vilket ju snarast är viktigt om man med aktionen bryter mot den lag som man försöker påverka. Det här argumentet håller ju ändå inte till exempel i fråga om flyplansprotesterna. Det centrala är att den som utför civil olydnad inte försöker rymma från eller inte accepterar sitt straff. Bland annat sociologen Jürgen Habermas poängterar vikten av att den som utför civil olydnad bör acceptera att demokrati och rättsprincip har sin gilla gång, vilket jag har uppfattningen av att också till exempel Pennanen haft. Pennanen var utgående från de artiklar jag läst väl medveten om att hon bröt mot lagen och var redo att ta konsekvenserna. Konsekvenserna av den olagliga aktionen hjälper också till att skapa uppmärksamhet och mediesynlighet, vilket kan sporra fler att utföra samma handling. Enligt Herngren är detta den civila olydnadens kärna, att ur en minoritet skapa en kritisk massa av personer som i det allmänna godas bästa bryter mot lagen på fredlig väg. Såtillvida är flygplansprotesterna praktexempel på civil olydnad – Pennanen inspirerades ju av Elin Erssons snarlika aktion på Landvetters flygplats i Göteborg, och liksom Ersson filmade Pennanen aktionen med sin mobilkamera.

När Ulla Appelsin försöker förlöjliga de här aktionerna genom att kalla dem för “performanser” visar hon att hon överhuvudtaget inte förstår vad civil olydnad är för något. För det är ju just det de är tänkta att vara: performanser. Idén med att hindra ett flygplan från att lyfta är inte i första hand att rädda en enskild person, utan att skapa uppmärksamhet kring ett samhälleligt missförhållande. Därför är alla spekulationer kring om det verkligen var en asylsökande som satt på Finnairplanet, eller kring att Elin Ersson “räddade fel person” helt ovidkommande.

Pennanen avlägsnades ur flygplanet efter tio minuter och lyckades inte “rädda” någon, men jösses vad det snackas om tvångsutvisningar nu plötsligt. Med andra ord en lyckad “performans”.

Och för att ännu återkomma till slängen om att Finland inte är 50-talets Alabama. Tror inte Ulla Appelsin att de makthavande i Alabama på 50-talet använde sig av exakt samma argument? Vem är det som får definiera vad som är ett rättvist samhälle? De som har makten eller de som kämpar mot förtryck och orättvisor?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT 3.8. Lade till det sista stycket, rättade stavfel i första stycket och ändradesekelskiftet” till “decennieskiftet”,

Det är grön gubbe nu

De Grönas nya lots Touko Aalto vill inte slåss. Han siktar på statsministerposten, och betonar mer samarbete och mindre motsättningar. De Gröna har tagit steget från marginalen till centrum, såväl då det gäller popularitet som ideologi.

Touko Aalto valdes med bred majoritet till De Grönas partiordförande i Tammerfors juni. Vissa har spekulerat i att det var 33-åriga Aaltos bakgrund som icke-helsingforsare som hjälpte honom till partiledarposten. Det har också setts som ett tecken på att De Gröna nu har ett starkt fotfäste utanför axeln Åbo-Helsingfors – låt vara att Aalto har utfört sitt politiska värv i universitetsstaden Jyväskylä, som inte precis heller är landsbygd. Efter valet lyfte medierna bland annat upp Aaltos bakgrund som mobbningsoffer i skolan och hans uttalade ansats att samarbeta över partigränserna. Smekmånaden med medierna blev ändå inte lång, då hans hustru i augusti ansökte om skilsmässa efter att det uppdagats att Aalto haft ett förhållande med en annan kvinna i partiorganisationen. Han landade så att säga tungt i vardagen.

Förhastad lagprocess

Vi träffas i centrum av Helsingfors, där Aalto förbereder sig för att riksdagen ska återgå till arbetet. Det finns bara ett logiskt ämne att börja diskussionen med, eftersom intervjun äger rum bara en halv vecka efter knivdådet i Åbo, i vilket två personer miste livet och åtta skadades. Aalto säger att hans främsta känslor efter dådet är sorg och bestörtning, men han kommer snabbt in på politiken.

– Det som är oacceptabelt är att vissa aktörer utnyttjar den här tragedin för att driva sin egen politiska agenda.

Dels hänvisar Aalto till de krav på ytterligare åtstramning av asylpolitiken som framförts från sannfinländskt håll – den nya partiordföranden Jussi Halla-aho gav förra månaden sin välsignelse till riksdagsledamoten och stortruten Teuvo Hakkarainens idé att låsa in personer som fått avslag på asylansökan i fängelselika förhållanden. Enligt Halla-aho kunde dessa koncentrationsläger till exempel placeras på öar.

– Det här skulle innebära klara brott mot den asylsökandes rättssäkerhet. Det jag har försökt föra fram flera gånger är att asylsökande har precis samma juridiska rättigheter som alla andra i Finland, säger Aalto.

Men Aalto talar också om den underrättelselag som regeringen vill driva igenom som brådskande, som skulle ge polisen befogenheter att övervaka privatpersoners data- och telefontrafik. Den kräver ändå en revidering av grundlagen, vilket vanligtvis ska verifieras av två på varandra följande riksdagar. Inrikesminister Paula Risikko (Saml) och statsminister Juha Sipilä (C) vill nu ändå driva igenom lagändringen under pågående mandatperiod som ”brådskande”, det vill säga de hoppas få den godkänd med fem sjättedelars majoritet.

– Finland behöver en ny underrättelselag, eftersom det för tillfället är lite vilda västern över situationen, men varför måste man nu plötsligt driva igenom en ändring av grundlagen som brådskande? Finland är inte mindre säkert i dag än vad det var innan dådet i Åbo.

Aalto misstänker att det bakom brådskan att ramma igenom en ny underrättelselag i sprinterfart döljer sig en vilja bland regeringspartierna att ”göra nånting” som reaktion på det uppmärksammade knivdådet.

– Men det här är ju helt fel väg att gå – om man nu driver igenom en illa genomtänkt lag bara som en reaktion på dådet, så betyder det att rättsstaten böjer sig för påtryckningar utifrån. En grundsten i vårt samhälle måste vara att det inte ska gå att påverka det politiska beslutsfattandet med våldsdåd.

Politikens juggernaut

Det är ändå inte för att diskutera våldsdådet i Åbo eller underrättelselagen vi träffar Aalto, utan för att han är den nya galjonsfiguren för den finländska politikens juggernaut – De Gröna. Enligt de senaste opinionsmätningarna är De Gröna i skrivande stund Finlands näst populäraste parti. I sitt tal vid partikongressen upprepade Aalto företrädaren Ville Niinistös mål att göra De Gröna till statsministerparti – skillnaden är att det nu verkar vara inom räckhåll.

– Visst känns det ju bra, onekligen, inte kan man säga annat, säger Aalto, men tillägger att partiet inte kan vila på lagrarna, utan måste se till att fortsätta arbeta framåt i enlighet med De Grönas egna principer och värderingar.

Vilka dessa principer och värderingar är räknar Aalto upp i några repriser med en sådan fart att det är svårt att hänga med i alla detaljer. I grund och botten är det fråga om en klassisk socialdemokratisk vision med gröna förtecken. De Grönas partiprogram talar om ett rättvist samhälle med en stark offentlig sektor, där de svaga inte faller mellan stolarna. En stark basservice ska tryggas, det ska bli lättare att ta emot jobb och driva småföretag, byråkratin ska minskas inom social- och hälsovårdssektorn, och partiet lyfter fram invandrarnas sysselsättning som en av de centrala punkterna i sitt sysselsättningspolitiska program.

Utbildning och forskning hör till De Grönas tyngdpunkter, och partiet kräver att slopandet av den subjektiva rätten till dagvård återtas, och arbetar för att man i kommunerna ska specialsatsa på skolor och utbildning efter regeringens historiska nedskärningar i utbildningssektorn. Naturligtvis kommer till allt detta också miljöaspekten – De Grönas mål är att Finland på lång sikt ska sluta använda fossila bränslen.

Touko Aalto har beskrivits som en social och debattglad politiker. Själv framhäver han vikten av att föra en dialog med folket, något som också Helsingforsinvånarna verkar uppskatta.

Vänster = dogma

Enligt dataanalys som gjorts utgående från dagstidningen Helsingin Sanomats valkompass, är De Gröna ett liberalt vänsterparti. Hur detta har synts i den förda politiken råder det delade meningar om, särskilt vad vänstern anbelangar. Till exempel i Helsingfors har det funnits ett uttalat missnöje gentemot De Grönas politik, bland annat i samband med spjälkningen av servicebolaget Palmia, beslutet att tillåta fastighetsbyggen i Centralparken och motståndet mot att sänka stadens hyrestak för bostäder. ”Samlingspartiets parkavdelning” brukar De Gröna ibland skämtsamt kallas, och när jag nämner detta, släpper Touko Aalto ur sig något slags mellanting mellan en suck och ett skratt.

– Jag tänker inte bekymra mig om vad de andra partierna anser om De Gröna, det är deras eget problem. Vi har vår linje som vi håller fast vid.

De Gröna är notoriskt motvilliga mot att låta sig definieras enligt höger-vänster-axeln, och den nya ordföranden fortsätter på samma väg.

– Det finns så många sätt att definiera partier: höger-vänster, liberal-konservativ, och så vidare. Jag anser inte att man ska låsa sig i gamla tankestrukturer.

Aalto har själv ett förflutet med ”radikalvänstern”. I samband med att han valdes till partiordförande, noterade flera medier att han i sin ungdom på ett möte ordnat av Finlands kommunistiska parti deklamerat att han omfattar den socialistiska världsuppfattningen. I dag skrattar han åt minnet.

– Jag var en 16-åring med världsångest som lyssnade på Rage Against the Machine och försökte hitta min ideologiska hemvist. Jag hamnade i en diskussionsgrupp där de här idéerna ventilerades, men mer aktiv än så var jag inte. Jag insåg ganska fort att den typen av dogmatik inte var för mig.

”Dogma” är ett ord som Aalto använder flera gånger under vår diskussion, i första hand i anknytning till vänstern och till uppdelningen av politiken i en höger-vänster-axel. Själv har han kallat sig för en ”socialliberal anhängare av marknadsekonomin”.

För mycket spel

En kritisk tolkning av Touko Aaltos och De Grönas motvilja mot att ta ställning i vänster-höger-debatten skulle vara att partiet inte vill skrämma bort potentiella väljare och politiker genom att ta ställning för den ena eller den andra ideologiska inriktningen. Det är en taktik som bevisligen fått genklang i det finländska samhället efter 2010 – ett samhälle där tilltron till auktoriteter och gamla strukturer är låg. Sannfinländarna fiskar i samma vatten med löftet om att vara ”ett arbetarparti utan socialism”. De Gröna verkar tilltala de socialliberala och progressiva som hyser skepsis gentemot det politiska etablissemanget och kanske i första hand gentemot de klassiska vänsterpartierna. Via De Gröna kan en anamma traditionella vänstervärderingar utan att dras med vänsterns historiska bagage och dess allmänna imageproblem. Krumsprång högerut hindras inte heller av ”dogmatiska” ideologiska diktat.

Den mer välvilliga tolkningen står Aalto själv för, då han förklarar att De Grönas credo är att kunna samarbeta med alla, oberoende av partibok. Enligt Aalto sätter höger-vänster-dikotomin och andra uppdelningar käppar i hjulen för meningsfullt samarbete.

– Det finns för mycket politiskt spel i beslutsfattandet. Vi missförstår varandra avsiktligt för att samla populistiska poäng, och är mer intresserade av att pådyvla andra vår agenda än ingå i en meningsfull dialog.

Denna populistiskt dogmatiska inställning till politiken har enligt Aalto lett till en ytterligare polarisering av samhället, Donald Trump, Brexit och övriga problem. Det politiska arbetet hackas upp i fyraårsperioder som följer riksdagens mandat. Det leder till att beslut skyndas igenom utan tillräcklig beredning i rädsla för att nästa regering antingen omintetgör arbetet eller tar åt sig all ära för en reform.

– Vi står inför gigantiska utmaningar som måste lösas, som en skattereform, social- och hälsovårdsreformen, för att inte tala om klimatförändringen. De här är alla frågor som vi måste kunna arbeta med över valperioderna.

Inget vänsterparti

Aalto vill se mer kommittébetonat arbete i politiken, exempelvis i fråga om de ovanstående temana. Framför allt efterlyser han att politiker mer skulle lyssna på experter – och här ger han en ordentlig känga åt det sittande regeringen, som drivit igenom lagförslag som stridit mot en överväldigande majoritet av expertutlåtanden. Han betonar De Grönas ambition att samarbeta över partigränserna och finna gemensamma lösningar baserade på vetenskapliga fakta och långsiktig planering.

I många andra delar av Europa placerar sig de gröna partierna tydligt vänsterut på partikartan, ibland som radikala alternativrörelser. Aalto har däremot kategoriserat De Gröna som ”Finlands allmänparti” (Suomen yleispuolue).

– I Tyskland är ju de gröna också ett maktparti, och också där rör sig partiet mer i den politiska mittfåran. Kanske är det så att då varit med i politiken tillräckligt länge, blir man också mer moderat. Nya rörelser tenderar ju ofta att vara mer radikala, säger Aalto.

Den gröna rörelsen som fick sitt startskott i och med Koijärvi-rörelsen i slutet av 1970-talet var en radikal aktör. Också på senare år har De Gröna, till exempel i valkampanjer, ridit på bilden av De Gröna som ett radikalt alternativ till status quo.

Men erbjuder de gröna i dag verkligen ett radikalt alternativ?

– Tja, hur radikalt något är beror ju på vad man jämför det med. Någon kanske kan tycka att en realistisk, faktabaserad politik är radikal. En lösningscentrerad, resonlig politik kan uppfattas som moderat av någon annan. N

Text & foto: Janne Wass

För framtidens skull

Maria Ohisalo
Maria Ohisalo.
De Gröna kommer att välja en ny partiordförande på partikongressen i Tammerfors den 17–18 juni. Innan det sker en medlemsomröstning, där alla som blivit medlemmar innan 15 maj kan rösta.

Jag ställer upp i valet. Varför tror jag att en person utanför riksdagen (och oinsatt i dess oskrivna regler och konventioner) kan sköta posten? Jag skulle inte vara den första att göra det, Tarja Cronberg och Pekka Sauri var inte heller riksdagsledamöter när de ledde partiet. Deras exempel visar att en ordförande utanför riksdagen kan sköta jobbet precis lika bra som en sittande riksdagsledamot.

riksdagen fokuseras debatten på meningsskiljaktigheterna mellan regeringen och oppositionen utan att någon söker en gemensam grund. Alltför ofta ser politiken enbart ut som en kamp mellan olika politiska åtgärder, ett oupphörligt slagsmål. Då försvinner politikens stora bild: vad kommer att hända när automatiseringen och robotiseringen tar över nuvarande arbetsplatser, är vi redo för att skaffa nya liv för dem som måste lämna sina hem på grund av klimatförändring och konflikter, och vad kommer att ske när förmögenhetsskillnaderna ökar? Våra 200 riksdagsledamöter har väldigt få möjligheter för diskussioner av detta slag. Det finns inget forum där ledamöter från olika partier regelbundet kan utväxla idéer.

För framtidens skull måste man som politiker hela tiden leta efter nya lösningar som bekämpar klimatförändring och fattigdom – de största problemen mänskligheten står inför. En politiker som hävdar att hen själv har alla lösningar har inte lyssnat på andra tillräckligt mycket. Forskare, experter och erfarenhetsexperter har kunskap och information, om bara en politiker lyssnar kan hen få nya idéer för att förändra världen.

Social- och hälsovårdsreformen är ett perfekt exempel på hur Centern och Samlingspartiet ignorerar forskarnas varningar och folkhälsans bästa, och gör reformen enbart för sina egna ändamål och för att tilltala sina egna väljare: för Centern handlar det om att få makt genom landskapsmodellen och för Samlingspartiet om att ge privata aktörer bred tillgång till social- och hälsovårdssektorn.

En partiledare utanför riksdagen har tid att träffa partifolk, och även samla ihop människor förutom de partitrogna för att hitta gemensamma lösningar till dagens och framtidens stora frågor. Politik handlar inte enbart om att kritisera andra, utan om att föra fram hur man själv skulle göra något på ett annat sätt. För framtidens skull behöver vi mer samarbete. Vi behöver mindre bråk som fjärmar människor från varandra och fräter bort vår politiska vilja att påverka det som händer omkring oss. För framtidens skull behöver vi bevis- och forskningsbaserad politik, politik som vågar ifrågasätta ”landets seder”.

Maria Ohisalo
är fattigdoms-forskare och vice ordförande för De Gröna

Vänstern framåt i Folktinget

De 75 nya ledamöterna i Folktinget har utsetts efter kommunalvalet. Platserna i Folktingets högsta beslutsfattande organ delas ut till partierna i kommunalvalet enligt den mängd röster som deras svensk- och tvåspråkiga kandidater fått i valet. Platserna i folktinget går ändå inte automatiskt till de kommunalvalskandidater som får mest röster, utan partiernas distriktsorganisationer utser Folktingskandidaterna bland sina egna medlemmar, i rangordning. Li Anderssons goda valresultat i Åbo säkerställer således att Vänsterförbundet får två Folktingsmandat i Åboland, trots att Andersson inte själv är uppställd i Folktingsvalet.

Att svenskspråkiga kandidater i Vänsterförbundet gjort ett kanonval står tydligt, då Vänsterförbundet fördubblar sina mandat från 3 till 6. Också SDP gick framåt med ett mandat från 10 till 11. Ökningen kunde till och med ha varit större, men hejdas en aning av att mandaten i år omfördelas så att Ålands statiska andel ökar från 5 till 7. De gröna höll sina 4 mandat, och SFP gick bakåt med 3 mandat. SFP behöver ändå inte oroa sig för ett rödgrönt övertagande, eftersom partiet fortfarande har stadig enkel majoritet med 40 av de totalt 75 mandaten. Samlingspartiet gick bakåt till 4 mandat, Centern backade till 1 mandat och KD håller sina 2. Socialdemokraterna är alltså näst störst, följt av Vänsterförbundet. Ett intressant fenomen är att De grönas svenskspråkiga kandidater i kommunalvalet inte verkar ha gynnats avsevärt av partiets framstormande i Finland i stort.

Vänsterförbundets nya ledamöter är Joonas Leppänen och Mia Haglund [bilden] (Helsingfors), Birgitta Gran (Nyland), Tomy Wass, Jan Otto Andersson (Åboland) och Siv Ågren (Vasa). Bland socialdemokraterna hittar man bland annat Elisabeth Helander, Thomas Micklin, Anette Karlsson, Jacob Störbjörk och Johanna Överfors. Gröna ledamöter är Charlotta Wolff, Jonas Heikkilä, Mona Lehtonen och Tuula Närvä. Bland SFP:arna på vänsterflanken är till exempel Björn Månsson och Thomas Rosenberg invalda.

Folktinget har ibland beskrivits som Svenskfinlands inofficiella riksdag, även om organisationen inte har någon reell makt. Organisationens syfte är att bevaka finlandssvenskarnas och svenskans intressen. Folktinget sysslar med olika former av lobbningsarbete och finansierar också olika typer utredningar.

Text & foto Janne Wass

Vänstervalsdissektion

De rödgröna har all orsak att vara nöjda efter kommunalvalet. De gröna och Vänsterförbundet gick klart framåt, medan SDP lyckades karpa upp sig efter sammanklappningen i riksdagsvalet 2015 och hålla ställningarna i jämförelse med kommunalvalet 2012. Samtidigt gick regeringspartierna Samlingspartiet, Centern och Sannfinländarna alla bakåt, med Sannfinländarna som det här valets stora förlorare (–3,5 %). Oroväckande ur en vänstersynvinkel är kanske hur lite C och Saml trots allt backade (–1,1 och –1,2 %), trots missnöjet med regeringens politik. Delvis är det kanske ett bevis på att kommunalval inte är riksdagsval, och att det inte finns någon opposition i kommunerna. Allra tydligast syntes missnöjet med social- och hälsovårdseformen i Vasa, där SFP gick framåt med hela 7 procent och Samlingspartiet backade med närmare 6 procent. Vasa var också en av de få finlandssvenska kommuner där Vf gick något bakåt (–0,5 %), medan De gröna ångade på framåt (+3,3 %).

 

För Vänsterförbundet var valet en enorm lättnad, då partiet fick 8,8 procent av rösterna nationellt. Opinionsmätningarna hade visserligen gett partiet chans på över 9 procent, men gallupar tenderar ofta att ge Vf något bättre siffror än slutresultatet. Det var en skön revansch för riksdagsvalet, där partiet landade på sitt sämsta resultat någonsin, med futtiga 7,1 procent av rösterna. Också gentemot kommunalvalet 2012 förbättrade Vf sin närvaro i beslutsfattandet med 0,8 procentenheter.

I Åbo blev det, inte helt oväntat, Li Andersson-storslam, då Vänsterförbundet tog 16,1 procent av rösterna. Då socialdemokraterna inte fick mer än 17,1, betyder det att Vf bräcker sig in i den trio av partier (Saml, SDP, Gröna) som de senaste åren på egen hand härskat Åbopolitiken. Lägg till detta att De gröna gick framåt med över 5 procentenheter, och det betyder att konstellationerna i Åbo kommer att läggas om en hel del. Som Torbjörn Kevin påpekade i Yles valvaka – det är 40 år sedan det senast var en sådan här rödgrön dominans i Åbo.

Om Åbos vänster vann på ”Li Andersson-effekten”, är tiderna nu förbi då Helsingforsvänstern skulle vara beroende av ”Paavo Arhinmäki-effekten”. Den tidigare partiordföranden är fortfarande den populäraste vänsterpolitikern i staden, men bara med drygt 1 000 röster mer än svenskspråkiga Veronika Honkasalo, som förnyade sitt mandat med besked med 4 000 personliga röster. Överlag betecknas Helsingforsvänstern av ett mycket jämnt, ungt fält med många populära kandidater, som Mai Kivelä, Silvia Modig, Suldaan Said Ahmed och Dan Koivulaakso. Partiets mål att få in fler svensksspråkiga kandidater i Helsingfors stadsfullmäktige än SFP lyckades inte riktigt, då Mia Haglund fick nöja sig med suppleantplats och Henrik Nyholms personliga röster inte räckte ända fram.

 

Om det var De gröna som ledde den rödgröna fronten i Helsingfors och Åbo, så visar resultatet i Jakobstad att partiet fortfarande har stora problem med att få fotfäste utanför södra Finland. De gröna gick visserligen framåt med 0,7 procentenheter i staden, men fick bara 3,7 procent av det totala röstantalet.

Däremot gick vänsterpartierna framåt med stormsteg i Jakobstad. SFP dominerade i partiordförande Anna-Maja Henrikssons hemstad med 40,7 procent av rösterna, men Vf gick framåt med 3,5 procentenheter till 10,9 procent, och Jakobstad profilerar sig således som en av de starkaste svensk- eller tvåspråkiga kommunerna för partiet. Socialdemokraterna ökade dessutom till 21,6 procent. Lyckas Vf och SDP hitta en gemensam ton med traditionellt vänsterorienterade Pro Jakobstad (6,6 %) och De gröna, betyder det att en rödgrön allians kunde få stort inflytande i beslutsfattandet. Vänsterförbundets framgång torde dels bero på att Pro Jakobstad haft svårt med kandidatuppställningen, och dels på att Jeppis Pride-aktivisten Lisen Sundqvist säkert lockat nya röstare till Vf med sin kandidatur.

 

Framför allt kan Vänsterförbundet glädja sig över att valframgången inte varit något isolerat stadsfenomen – partiet gick framåt i nästan alla tvåspråkiga kommuner där det ställde upp kandidater, även om det inte i alla fall resulterade i fler mandat, eller några mandat alls.

På Kimitoön lyckades Vf (6,6 %) återta sitt andra mandat, delvis tack vare Tomy Wass, som efter en lång karriär som tjänsteman nu ställde upp i val som pensionär och drog åttonde flest röster i kommunen, där ju Jan-Erik Enestam (SFP) var röstmagnet. Vänstern på Kimitoön gläder sig också över att SFP (44 %) inte fick enkel majoritet, i första hand tack vare den obundna gruppen Fri samverkan, som drog 19 procent av rösterna.

I Pargas gjorde Vf ett kanonval och ökade med 1,5 procent, vilket gjorde att partiet kunde hålla sina 2 mandat, trots att fullmäktigegruppen krymper. De gröna gick mycket starkt framåt och ökade till 4 mandat, medan SDP klappade samman och förlorar 3. SFP förlorar 2 mandat, trots ett mycket bra val, som slutade med snudd på enkel majoritet. Vf:s långvariga Pargasordförande Nina Söderlund blev röstdrottning i kommunen (igen).

 

Också i Raseborg gjorde Vänsterförbundet ett mycket bra val, men blev otursamt nog bara några röster från ett andra mandat. I ärlighetens namn berodde partiets tillskott i röster (1,2 %) antagligen främst på att Finlands kommunistiska partis Peter Björklöf inte ställde upp för omval. FKP var också den stora förloraren i Raseborg, medan den stora segraren blev SDP, som gick framåt med 2,6 procentenheter till nästan 30 procent. SFP lyckades inte heller här knipa enkel majoritet, fast det låg nära till hands.

I Hangö höll Vänsterförbundet sina fyra mandat, och gick till och med framåt, trots att en av partiets röstmagneter, Marko Niemi, hoppat över till FKP och numera är chefredaktör för partiets språkrör Tiedonantaja. Niemi lyckades också knipa ett mandat för FKP i kommunen. Vänsterförbundets svenska landsstyrelses ordförande Birgitta Gran drog fjärde mest röster i Hangö. SDP gick däremot ordentligt bakåt, och förlorade både tre mandat och positionen som Hangös största parti, som nu gick till SFP. Den samlade vänstern är ändå fortfarande dominant i Hangö. I Kyrkslätt lyckades Irja Bergholm hålla Vf:s ena fullmäktigeplats.

 

Östnyland är något av ett sorgebarn för Vänstern. I Lovisa har partiet haft en hyfsad representation tack vare röstdrottningen Armi Lindell, samt Jerry Träskelin och Sari Eriksson. I år ställde ingen av dessa upp för omval, och Lovisas Vänsterförbund formligen kollapsade, och förlorade alla sina tre mandat. Stödet i Borgå och Sibbo, 3,3 jämte 1,8 procent, är kanske inget att hoppa jämfota för, men på båda orterna lyckades partiet förbättra resultatet i antal röster mätt.

Förutom i Jakobstad och Vasa, har Vf i Österbotten ett hyfsat stöd i Kaskö (7,8 %), där partiet dock gick back med 1 procentenhet i årets val, och i Karleby, där det i stället höjde sitt stöd med 2 procent till 6,8 och knep ett tredje mandat. I Kristinestad, Vörå, Nykarleby, Korsholm och Kronoby har Vf ingen representation i fullmäktige, men lyckades i de flesta av dessa kommuner trots allt öka partiets röstetal. I Kristinestad fördubblades röstmängden till 2,7 procent, och förde partiet hyfsat nära ett mandat.

 

Summa summarum kan man konstatera att Vänsterförbundet, med vissa undantag, gått stadigt framåt ett litet steg över hela landet, såväl på landsbygden som i städerna. Att partiet inte skulle ha potential att växa utanför de stora städerna är alltså en teori som kan skrotas. Problemet är väl snarast att på landsbygden och i småstäder hitta nya, unga kandidater som kan ta över stafettpinnen från veteraner som Esko Antikainen, Harry Yltävä, Stefan Håkans, Birgitta Gran, Nina Söderlund, Irja Bergholm och övriga. Akutast bland de kommuner där Vf fortfarande har ett hyfsat stöd torde situationen vara på Kimitoön, där 5 av 8 kandidater i år var pensionärer, och endast en av dem under 55. Vad det beror på att den ”traditionella arbetarklassens” barn inte har fortsatt inom vänsterrörelsen på landsbygden (om en grov generalisering tillåts) är en intressant fråga, som vi kanske ändå lämnar därhän den här gången.

 

Ännu några ord om de små landsomfattande partierna. Ännu 2012 hade Finlands kommunistiska parti 9 ledamöter; tre i Nokia och en i Heinola, Helsingfors, Raseborg, Jyväskylä och Nystad. Efter valet 2017 finns bara två kvar; en i Hangö och en i Nokia. Inte ens FKP:s långvariga ordförande Yrjö Hakanen lyckades ta sig in i Helsingfors stdadsfullmäktige, trots över 1 300 personliga röster. Det är knappast överdrivet att säga att en era lider mot sitt slut.

I stället fick hela tre nya partier in kandidater i fullmäktigen: Piratpartiet, Liberalpartiet och Feministiska partiet. Piratpartiet är visserligen inte nytt som parti, men har tidigare inte lyckats få en kandidat invald i vare sig kommunfullmäktige, riksdag eller EU-parlament. Ett parti gjorde också sorti i år, då Förändring 2011 inte ställde upp några kandidater, eftersom det strukits ur partiregistret (för stunden i varje fall).

 

På papper är det Liberalpartiet som klarat sig bäst – dess ordförande Juhani Kähärä valdes med darr på ribban in i Esbofullmäktiget med 338 personliga röster, och hela fyra kandidater kom in i Parikkala, där partiet blev tredje störst. Nå, nu är det ju inte så karelska Parikkala med sina 5 000 invånare plötsligt blivit frälst av ett litet libertarianskt parti av amerikanskt stuk, utan det hela handlar om valteknisk kohandel. De obundna i Parikkala har fått tillåtelse av partiet att använda dess parti som paraply för att kunna ingå valförbund med Kristdemokraterna och Sannfinländarna (obundna får inte som grupp ingå valförbund). De obundna kandidaterna har i sin tur lovat att inte representera partiet då de en gång blivit invalda. Så i praktiken har Liberalpartiet, tidigare känt som Nationella whiskypartiet, endast fått in en kandidat i Esbo.

Dessutom har Piratpartiet nu i sitt femte val lyckats bryta sig in i politiken på allvar. Piratpartiet, som har rymt några av de senaste valens mest färggranna kandidater med åsikter från höger till vänster, upp och ner, är i grund och botten ett värdeliberalt parti som ligger någonstans mellan libertarianism och anarkism. Dock utan libertarianismens fokus på ekonomi och privatägande, och utan anarkismens klassanalys. Vid sidan av mer bisarra uppenbarelser som Hansi Harjunharja och Kyuu Eturautti, har Piratpartiet också presenterat en helt seriös politik, även om partiet inte gjort det lätt för oss att ta dem seriöst. Med huvudsäte i universitetsstaden Jyväskylä är det knappast en överraskning att det är där partiet har störst stöd, och där fick partiet in en kandidat, Arto Lampila, som ofta fungerat som partiets samlade och seriösa ansikte utåt. Men också i Helsingfors fick partiet in en kandidat, doktorn i kärnfysik Petrus Pennanen.

 

I Helsingfors lyckades också nya Feministiska partiet få in sin ordförande Katju Aro i fullmäktige. Totalt fick partiet i kommunen nära 5 000 röster, och Aro fick kring 1 500 personliga, jämförbart med t.ex. Nasima Razmyar eller Harry Bogomoloff. Att Aro skulle bli invald var väntat, och det var också Feministiska partiets mål i detta val. Partiet kom inte speciellt nära inval i någon annan kommun, även om svenskspråkiga HBTIQ-aktivisten Panda Erikssons över 400 röster är imponerande för en kandidat som ännu för ett år sedan var mer eller mindre obekant för den breda allmänheten och ställer upp för ett parti som inte heller är mycket mer än ett år gammalt. Det grämer antagligen Eriksson att till exempel Vf:s Merja Lundén kom in i fullmäktige med 133 röster, men så fungerar tyvärr partipolitiken.

Feministiska partiets intrång på partikartan är ytterst välkommet såtillvida att det ruskar om en aning i strukturerna och sätter förhoppningsvis feminismen högre på agendan – även det inte riktigt lyckades med det ännu i det här valet. Med tanke på hur synlig och effektiv valkampanj FP förde åtminstone i Helsingfors, är det förvånande om partiet inte lyckas få in några kandidater till om fyra år.

 

Med ett hyfsat resultat för SDP, ett gott resultat för Vf, ett alldeles strålande resultat för De Gröna och en bra start för FP, finns alla chanser till en rödgrön front i många kommuner. Katju Aro kommer knappast att ha några problem att finna starka bundsförvanter bland Helsingfors unga, feministiska kandidater vare sig i VF eller Gröna. Men framför allt i De grönas starkaste fästen, Åbo och Helsingfors, har samarbetet mellan De gröna och vänstern ibland haltat avsevärt, eftersom De gröna ofta röstar med Samlingspartiet snarare än det röda blocket. I värdefrågor är De gröna och Vänsterförbundet snarlika, men då det gäller ekonomi och socialfrågor, och, lustigt nog, miljöfrågor, har de båda ibland haft svårigheter att hitta varandra. Att De gröna i Helsingfors röstade för utökad bebyggelse i Centralparken går stick i stäv med partiets egna principer, och partiets inställning till kärnkraft har varit svajande. Samtidigt har partiet också en hängivet röd flygel, som dock ibland blir brutalt överkörd. Socialdemokraterna har försökt finna sin själ i oppositionen, men verkar ha svårt att göra en avgörande vänstersväng tillbaka till rötterna. Så länge den uteblir, kommer Vänsterförbundet att se SDP som en högst opålitlig bundsförvant i många kommuner. Sedan måste man naturligtvis minnas att situationen varierar stort mellan olika kommuner. Och SFP ska naturligtvis inte heller räknas bort från samarbetsparterna i en rödgrön koalition. Även om partiet har en stark högerslagsida i ledningen, finns det många socialliberala och vänsterlutande politiker inom partiet.

Det är inte någon skön ny värld vi vaknar till efter kommunalvalet, men valet har åtminstone öppnat vissa dörrar och kanske förlöst vissa knutar. Om De gröna, Vf och SDP kan finna varandra, kan de utgöra en formidabel motkraft till högervågen, och det är vad som behövs i dessa tider då social- och hälsovårdsreformen ska drivas igenom, och vi även i övrigt står inför ett vägskäl då samhället borde byta riktning. Med flankstöd från SFP och andra mindre partier, åtminstone i vissa frågor, ska det kunna gå att bygga på det här valresultatet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör