Etikettarkiv: Death Metal

Ingen dödade Kenny på South Park Festival

South Park Festival har inget med tv-serien att göra, utan är en urtypisk finsk metalfestival. Ny Tids recensent imponerades mest av festivalens unga finländska garde, även om thrash-jätten Slayer var publikens stora favorit.

Tammerfors är Suomirockens hemstad och också i övriga hänseenden något av en kulturhuvudstad vid sidan av Helsingfors och Åbo. Trots det har staden inte lyckats etablera en musikfestival med samma omedelbara identifikationsfaktor som till exempel Ruisrock eller Provinssirock. Tammerfest, som grundades på 90-talet, tog sin modell från DBTL i Åbo, och liksom den är det en veritabel sillsallad där metalbandet Viikate kan efterföljas på scenen av Kaija Koo, som i sin tur efterföljs av Apulanta (ur årets program).

Den festival som kanske lyckats bäst är Blockfest, som väl kan kallas för Finlands enda rap- och hiphopfestival av världsklass. Tidigare har Blockfest besökts av artister som Snoop Dogg, Wiz Khalifa och T.I, och i år uppträder världsstjärnor som NAS, Big Sean, A$AP Rocky och Travi$ Scott (man ska ha dollartecken i namnet för att vara trovärdig rappare).

Grusplan och musik på South Park 2016.
Grusplan och musik på South Park 2016.

Sauna Open Air var en av festivalerna som kring 2005 började växa fram som svampar efter regn, och profilerade sig genast med ett utbud av old school-metal och hårdrock, och under sina bästa år utmanade Sauna Open Air till och med Tuska som Finlands högklassigaste metalfestival. Bland de uppträdande fanns bland annat Dio, Slayer, Megadeth, Type O Negative, Heaven and Hell, KISS, Ozzy Osbourne, Danzig, Judas Priest, Mötley Crüe, Iggy Pop, med flera. Men Sauna Open Air gick också i graven i samband med den stora festivaldöden i början av 2010-talet, trots att man ännu försökte sig på en återupplivning 2013 genom att flytta festivalen från parken Eteläpuisto till stadens stadion.

Arvtagaren till Sauna Open Air blev 2014 South Park-festivalen, som arrangeras i samarbete med Radio City, och den fortsatte där Sauna Open Air slutade. De två första åren satsade man hår på hair metal från 80-talet, med band som Def Leppard, Europe och W.A.S.P., men i år var det lite brutalare tongångar, med huvudartisterna Slayer och Bullet For My Valentine. Men också för vänner av lättare rock av 80-talsstuk var bordet väldukat, trots att inga internationella stornamn medverkade denna gång. I stället lyckades South Park samla den finska retroglamens grädda, men uppträdande av såväl Reckless Love och Santa Cruz, som nykomlingen Shiraz Lane. Ytterligare ett intressant tillskott var tyska power metal-bandet Powerwolf, vars symfoniska black metal-flörtande humppametal med teatraliska övertoner, framförd med glimten i ögat, hänförde Tammerforspubliken. Iförda läder, nitar och corpse paint, framförde Powerwolf en veritabel metalmässa, ledd av rumänska frontmannen Attila Dorn, som fick publiken att äta ur sin hand. Tänk er en blandning av Ghost, King Diamond och tidig Finntroll, så torde ni vara ungefär på rätt spår.

ember falls  south park 100616 005
Ember Falls.

De övriga utländska förstärkningarna var schweiziska Triptykon och svenska Soilwork. Intressantare av de två var på förhand utan tvekan Triptykon, vars primus motor är legendariska Thomas Gabriel Fischer, som var med om att skapa death metal som genre med Hellhammer, och vars experimentella Celtic Frost var ett av de mest inflytelserika extremmetalbanden i historien. Triptykons två fullängdare hör till det absoluta toppskiktet inom avantgardistisk doom under det gångna decenniet, men live, i den finska sommarkvällen som badar i dagsljus fungerar det inte riktigt lika bra. Nyanserna går lätt förlorade och låtarna smälter ihop i en grå matta av rön, och visuellt är det utan ljusshowens hjälp ungefär lika spännande som att stå och kolla på målfärg som torkar. Triptykon hade dessutom förtjänat en aning högre volym. (Soundis Vesa Siltanen noterar att bandets midnattskonsert i hällregnet på Jalometalli 2014 fungerade betydligt bättre.)

Death metal har aldrig varit den här recensentens favorit, så jag tar en oförtjänt lunchpaus medan de svenska gästerna Soilwork vispar upp en moshpit som resulterar i åtminstone ett besök till första hjälp-tältet, då en av slamdansarna lyckas demolera sitt ben.

Kerry King i Slayer.
Kerry King i Slayer.

Det mest förutsedda bandet är utan tvivel fredagens huvudartist, amerikanska Slayer, medlem av “the Big Four”, tillsammans med de andra thrash metal-storheterna Metallica, Megadeth och Anthtrax. Fansen behövde inte gå besvikna hem – så gott som alla de stora hitsen speades, inklusive Seasons in the Abyss, Raining Blood och Angel of Death. Slayer har alltid hört till de där banden som jag hyst gigantisk respekt för, men aldrig riktigt lyckats ta till mig. Mycket av Slayers material är helt enkelt lite för snabbt och brutalt för min smak. Men fansen stortrivs, och det verkar också frontmannen Tom Araya göra – Araya som på senare tid lagt sig till med ett riktigt präktigt jultomteskägg, och står och myser med ett brett leende på läpparna under största delen av giget. Han är dessutom riktigt pratsam mellan låtarna.

Bullet for My Valentine.
Bullet for My Valentine.

Söndagens huvudartist, brittiska Bullet for My Valentine, är ett av banden som stigit fram under metalcore-hajpen under de senaste tio åren. Till skillnad från många andra har BFMV ändå inte rötterna i Linkin Parks nu-metal, utan snarare thrash och NWOBHM. Det är inget större fel på de fem låtar jag hör innan jag flyr kylan och en annalkande förkylning mot hotellet, men inte skulle jag betala fulla konsertbiljettpriser för att se bandet heller. BFMV är inte heller riktigt lika stora dragplåster som Slayer, och fredagen är också mer välbesökt än lördagen. Totalt 9 000 personer gästade South Park, vilket är 2 000 färre än i fjol, och mindre än hälften av vad Sauna Open Air drog under sina glansdagar.

Överlag är South Park en väldigt typisk finsk metalfestival: ett eller två stora utländska dragplåster, några utländska kuriosa, ett par finska toppar, några inhemska dussinband och ett par lokala talanger – allt kryddat med lite hårdrock för att locka andra besökare än bara det mest hängivna metalfolket. Unga thrash-stjärnskotten Lost Society (översta bilden) var antagligen det mest imponerande av de finska bidragen. Jag såg dem första gången på Sauna Open Air 2013, och konstaterade då att killarna kommer att gå långt, och sedan dess har de tagit Finland med storm med sin gammaldags thrash-sensibilitet. Santa Cruz missar jag tyvärr, men inte Shiraz Lane, vars Skid Row- och Def Leppard-inspirerade debutplatta väckt mycken beundran bland kritiker och fans sedan den släpptes för några månader sedan. Mest av allt imponerar finlandssvenska sångaren Hannes Ketts glasklara falsettsång vars like antagligen aldrig någonsin tidigare hörts i ett finländskt rockband. Låtarna har en positiv popsensibilitet, men saknar ibland den där extra växeln som skulle göra dem till verkliga radiohits, av den typen som Reckless Love till exempel pumpat ut under åren som gått. Musiken saknar också den punkådra som skulle få den att riktigt övertyga fans av band som Hanoi Rocks eller Guns N’ Roses.

Hannes Kett i Shiraz Lane.
Hannes Kett i Shiraz Lane.

På tal om Reckless Love, är det ett band som fått utstå mycket spott och spe bland “riktiga” rockmusiker. Men det förändrar inte det faktum att Reckless Love med sin spandex-rock och sina tuggummidoftande stadionrefränger av typen Poison och Def Leppard varit en av de största rocksensationerna i Finland under det gångna årtiondet. Själv var jag oerhört imponerad av gruppen då jag på allvar fick upp ögonen för den i och med andra skivan Animal Attraction 2011, men med tiden känns det som om låtarna inte håller för upprepade spolningar, och en spelning är den andra lik. Väldigt mycket yta och väldigt lite innehåll. Men trots det är det omöjligt att inte bli på bra humör av de glättiga powerpop-refrängerna.

Övrigt: Amorphis sångare Tomi Joutsen hade märkbara problem med sina monitorer i början av sitt gigg, men bandet är så bombsäkert professionellt att det inte störde publiken nämnvärt. Jag har aldrig varit något stort Amorphis-fan, men hur det nu är, så smäller deras spelningar lika högt varenda gång jag ser dem på en festival, och de gångerna måste snart börja räknas på två händer och en fot. Blind Channel är en ung, energisk outfit som friskt blandar stilar till nån form av nu-metal-sammelsurium, som inte nödvändigtvis alls är dåligt. Om de ännu lyckas få lite mer riktning på det hela, kan det bära riktigt långt. Mokoma är lika tråkiga som de alltid varit.

Attila Dorn i Powerwolf.
Attila Dorn i Powerwolf.

Då det gäller arrangemangen är South Park också en väldigt typisk finländsk rockfestival. Här finns allt man behöver för att fysiskt överleva en nio-tio timmar lång festivalsejour, men inte så mycket mer. Enligt klassiskt upplägg finns en stor öppen scen och en mindre tältscen, och banden turas om så att då musiken slutar på ena scenen, börjar den på den andra. Det är grusplan utan några onödiga försköningar eller lyxattiraljer som sittplatser, förutom några bord och bänkar på det ena serveringsområdet och den så kallade food courten, som fungerar ypperligt. Som på de flesta större festivaler har utbudet breddats avsevärt från tiden då man fick pyttipanna, grillkorv och dagens obskyra köttsås. Nu är det lyxburgare, lyxhotdog och falafel som gäller. Det finns också ett fiskstånd och ett munkstånd och annat, men ett litet minus är att den billigaste salta maten kostar 8 euro. Jag saknar kanske den simpla grillkorven eller hotdogen för tre euro.

Det verkar finnas en viss aversion bland Finlands festivalarrangörer att skapa trivsel på festivaler, även om saker och ting börjat förändras tack vare Flow, och Sideways var redan nästan i en klass för sig i fjol. Varför kan man inte låta folk sitta ner utanför ölområdet? Är det förbjudet att på något sätt dekorera festivalområdet, eller förlorar man då metaltrovärdigheten?

rodakorset

Framför allt, varför ska det vara så svårt att få toalettavdelningen att fungera? Det är mer regel än undantag att det är långa köer till bajamajorna. Och det är visserligen helt förståeligt på en festival som Ruisrock, som på en dag kan ha upp till 50 000 besökare på plats på en gång, och alla får för sig att söka upp bajamajan precis mellan de två huvudartisterna. Men det borde inte ske på en festival som South Park, som inte ens når upp till 10 000 besökare på två dagar. Nästan ännu värre är det att pissoarerna inte töms i tid, utan börjar svämma över, vilket gör dem helt redundanta. En festival som inte nåt sitt publimål ska inte ha överfulla pissoarer.

Men överlag fungerar så gott som allting som måste fungera på South Park. Förutom lite bajamajaköer på damsidan, klarar man sig nästan helt utan stockningar, programmet håller, trots lite skyfflande dagen innan festivalen, det sker inga större tekniska missöden, och såvitt jag såg uppstod heller inga större slagsmål eller oroligheter. Stämningen var god, och inte ens det ställvis iskalla och regniga vädret lyckades avsevärt dämpa den. Lite fulla gråtande tonårstjejer och några småaggressiva tammerforspjattar som raglar omkring hör väl till festival som festival. Musikaliskt inte det mest spännande utbudet i sommar, men jämn och relativt hög standard genom hela linjen.

Text & Foto: Janne Wass

Alice Cooper tyngst på Tuska 2015

Gammal är äldst, bevisade shockrockens fader Alice Cooper under årets upplaga av Nordens största metalfestival, Tuska Open Air Metal Festival. Annars var det svenskt så det förslog – huvudakterna på både fredag och lördag kom från Svea rike, i ett annars kanske lite namnfattigt artistutbud. Janne Wass fortsätter Ny Tids sommarsatsning på festivalreportage.

Under mina sju Tuskafestivaler har det bara slagit fel en enda gång. Men regeln är den, att under hela juni regnar det småspik, men då tredagarsfestivalen drar igång på fredagen spricker molntäcket upp och solen gassar sedan ner på metalltrollen under hela veckoslutet. Så också detta år, då 25 000 vänner av domedagsgitarrer och bröl samlades i det gamla industriområdet i Södervik i Helsingfors. Låt vara att det kom någon liten blyg skur på fredagen.

Tuska 2015 har kommit långt från endagsfestivalen på rockklubben Tavastia 1998, då ett litet gäng entusiaster beslöt sig för att sätta ihop en festival med extremmetall. De följande åren ordnades Tuska på de intima magasinen vid järnväggsstationen, som Helsingfors stad i sin enorma visdom valde att riva ner och ersätta med en gigantisk staty av en gädda. Sedan växte den till ett evenemang med 30 000 besökare och flyttade ut till Kajsaniemiparken. I Södervik har den nu hållit till under de senaste fem åren.

Det är många som saknar parken, och det ska sägas att Söderviks industriområde inte är en optimal plats för en festival. Fördelen är att området är litet och kompakt, så man behöver egentligen inte ens flytta på sig då musiken slutar på stora scenen och fortsätter på näst största. Dessutom är det nästan cirkelformat, så det uppstår få flaskhalsar eller omöjlig trängsel. Men nackdelen är att det är betong och grus, betong och grus och så lite mer betong och grus. Till skillnad från till exempel Sideways, som jag besökte i början av månaden, är kringservicen minimal, och funktionalitet går framom trivsel. Öldrickarna är inhängnade (så att också folk under 18 ska kunna besöka festivalen – trevligt så) och de flesta sittplatserna är placerade så att man inte ser scenerna från dem. Ska man lyssna på musiken, ska man alltså stå. Det finns dessutom inga sittplatser utanför serveringsområdet – utom en liten servering vid sidan om, där man kan sitta och äta. Inte heller finns det några gräsmattor eller dylikt där man kunde vila benen. Till Tuska kommer man inte för att umgås – det är musiken som gäller. Låt vara att till exempel matutbudet har förbättrats en del under årens lopp, vilket utan tvivel i slutändan är Flows förtjänst. Festivalbesökare nöjer sig inte längre med pyttipanna och nasigoreng.

Sittplatserna på Tuska var på kort, även om festivalen i år satsade en aning på att förbättra kringservicen.
Sittplatserna på Tuska var på kort, även om festivalen i år satsade en aning på att förbättra kringservicen. Foto: Janne Wass

De som var med då det begav sig beklagar också att festivalen blivit mer ”mainstream” rent musikaliskt. Och visst stämmer det att det spelas annat än de mest extrema avarterna av metal på dagens Tuska – men nog är det fortfarande den tunga, brutala, snabba musiken som gäller, och minst hälften av banden som uppträder är sådana som nog ingen mainstream rockdiggare skulle kunna ta till sig. Årets huvudartist Alice Cooper är nog egentligen i alldeles fel liga på Tuska. Själv ligger jag musikaliskt nog mer i Alice Cooper- än i Bloodbath-lägret, och jag är glad över att mellan (i och för sig ibland fantastiskt bra) bröl- och gurgelmetal kunna koppla av med lite ”lättare” musik då och då. Och otvivelaktigt är det så att ingen festival i Tuskas storlek tackar nej om en Alice Cooper eller en Iggy Pop ställer sig till förfogande, oberoende av om de passar in i den musikaliska linjen eller inte.

Glamrock det nya svarta?

Det verkar också ha blivit något av en tradition att ha ett glammigt hårdrockband på den lilla klubbscenen. I fjol var det eminenta Santa Cruz, som sedan dess gett sig ut på en smärre världserövring. Årets tillskott är Shiraz Lane, med tunga Guns N’ Roses- och Skid Row-influenser. Den här typen av band har ploppat fram som soppar under svampsäsong i Finland under de senaste fem åren, men det som skiljer Shiraz Lane från mängden är sångaren Hannes Kett, som till sin habitus har en viss likhet med hädangångne Ilari ”Claude” Peltola från legendariska Smack, men som är den första i dessa sammanhang jag hört som verkligen kommer upp till samma glasspräckande toner som en ung Vince Neil, Axl Rose eller Sebastian Bach. Det är ett sant nöje att höra en riktigt glasklar hårdrocksfalsett, och man skulle önska att låtmaterialet också skulle backa upp talangen. På skiva är det lite personlighetsbefriat, men live sparkar det här bandet minst lika mycket röv som själsfränderna i Santa Cruz eller Reckless Love.

Basisten Joel Alex i hårdrockbandet Shiraz Lane. Foto: Janne Wass
Basisten Joel Alex i hårdrockbandet Shiraz Lane. Foto: Janne Wass

Klubbscenen är överlag den scen där man för det mesta ser de intressantaste och mest udda banden. I år fastnar jag speciellt för Apina – en Uleåborgs-outfit som skamlöst blandar hårdrock och rap med texter som kommenterar samhälleliga frågor ur den lilla människans perspektiv. Utan att vara partipolitiskt ställningstagande ger Apina en röst åt landets fattiga, arbetslösa, utslagna och diskriminerade – må så vara att man gör det ur ett på det hela normativt maskulint perspektiv. En annan ljusglimt på klubbscenen är svenska Enforcer, som redan funnits i tio år, men som hittat sin stil och sin publik i och med den senaste skivan Death By Fire. Enforcer frammanar både till musik och utseende gamla klassiska metalband som W.A.S.P, Twisted Sister och Judas Priest, och är en del av den våg av ”retroband” som svallat under de senaste åren. Är man vän av dessa band bör man absolut kolla in Enforcer.

Besvärlig krigsromantik

Fredagens huvudartist – likaså svenska – Sabaton har förbryllat mig sedan jag såg dem på Sauna Open Air för ett par år sedan. Bandet spelade glad och trallvänlig power metal och sken som hangökex på scenen, på samma gång som de sjöng krigshistoriska låtar som bland annat hyllade de finska soldaterna i Vinterkriget och krypskytten Simo Häyhä, ”den vita döden”. Sångaren hoppade omkring i tåstrumpor med ett tunnrakat latin lover-skägg och nån slags harnesk som såg ut som om hans mamma satt ihop det åt honom av äggkartonger och aluminiumfolie. Jag antog att det var fråga om en ploj i stil med Sleepy Sleepers eller Leningrad Cowboys och kallade dem i min recension för ”humorband”, vilket gjorde deras fans oerhört upprörda. När jag insåg att det var på ”allvar” blev jag bara illa till mods av allt krisgförhärligande, och påpekade detta då jag under Tuska satte upp en bild av gruppen. Jag blev dock tillrättavisad av fansen än en gång, och vet numera att de i mångt och mycket kritiserar krig och är rätt antifascistiska – källan torde veta vad han talar om.

Joakim Brodén i Sabaton, som slänger sig med ett problematiskt krigsförhärligande koncept.
Joakim Brodén i Sabaton, som slänger sig med ett problematiskt krigsförhärligande koncept. Foto: Janne Wass

Men problemet är att detta ingalunda framgår i livesammanhang där bandet avtäcker en pansarvagn i naturlig storlek och hoppar omkring och berömmer de krigiska finnarna för att de bultar skiten ur ryssarna, och sedan går över till att sjunga om mordiska svenska hedningar som bultade skiten ur alla på 800-talet. Men hursomhelst är musiken fantastiskt medryckande och bandet har sköna och trallvänliga melodier. Det är också svårt att inte charmas av de glada svenskarna, som alldeles tydligt är tagna av Tuska-publikens varma mottagande.

Fuck the sun

På lördagen är det förutom Shiraz Lane norska Olve Eikemo – eller Abbath – som imponerar mest. Abbath har på så sätt en speciell plats i mitt hjärta att det var hans band Immortal som fick mig att förälska mig i black metal 2009 när de spelade på Tuska – också den gången i strålande solsken. Abbath hör till den gamla stammens black metal-veteraner som fortsatt nu som han gjorde då. Där Dimmu Borgir rört sig allt mer mot den publikfriande power metal-genren och gjort fullständig teater á la Alice Cooper av sin show, och Ihsahn från Emperor tvättat bort ansiktsmasken och blivit seriös, har Abbath hållit stilen. Fortfarande lika vräsig och svår, och fortfarande lika ovillig att tala med journalister, och fortfarande i vinglig balans mellan komedi och tragedi. På scenen är han en seriefigur där han står med sina taggiga axelpuffar, svingar gitarren som en stridsyxa och gör sin ”crab walk” över scenen, medan han fräser ”Fuck the sun!”. Som Janne Strang skriver i Hbl: Immortals die-hard-fans kommer aldrig att acceptera Abbaths solomaterial, men själv gillar jag de stentunga riffen och Abbaths kompromisslösa stil. Jag diggar den här konserten lika mycket som jag diggade Immortal 2009. Black metal som bäst.

Black metallens egen seriefigur, norska Abbath hade en tuff publik framför sig då han försökte charma Tuskas metalexperter med sitt nya solomaterial. Foto: Janne Wass
Black metallens egen seriefigur, norska Abbath hade en tuff publik framför sig då han försökte charma Tuskas metalexperter med sitt nya solomaterial. Foto: Janne Wass

Jag har alltid haft lite svårt för all form av -core, och därför tänder jag inte heller på vare sig brittiska Architects på fredagen eller lördagens huvudartist, svenska In Flames. In Flames vållar också ordningsvakterna huvudbry då de uppmanar publiken att crowdsurfa trots festivalens förbud, och innan tredje låten är över börjar det regna gubbar i nacken på oss fotografer i fotodiket framför scenen.

Imponerande svensk bluesrock

Söndagens och hela festivalens mest platta fall är supergruppen The Sirens. Bandet består av de tre renommerade metalvokalisterna Liv Kristine, Anneke van Giersbergen och Kari Rueslåtten och ett kompband. Alla tre är tekniskt fulländade sångare med operettkvaliteter, men musiken är något av det tråkigaste som hörts i mannaminne. I inget skede får vokalisterna tillfälle att verkligen visa upp sina talanger, utan det är ett jämnt malande av halvsymfonisk, oanstötlig radiovänlig dussinmetal, som ett lamt hopkok av Nightwish, Within Temptation och Wintersun på tomgång. Detta har naturligtvis att göra med att bandet spelar låtar av sina forna band: The Gathering, The 3rd and the Mortal och Theatre of Tragedy – alla tre inflytelserika såtillvida att de var metalband med kvinnliga sångare i början av 90-talet innan det var vanligt, men musikaliskt knappast några banbrytare. Trögt var ordet.

Blues Pills vokalist Elin Larsson imponerade på Ny Tids recensent med sin fantastiska röst och sin rockattityd. Foto: Janne Wass
Blues Pills vokalist Elin Larsson imponerade på Ny Tids recensent med sin fantastiska röst och sin rockattityd. Foto: Janne Wass

Festivalens enda andra kvinnliga frontfigur (hur var det nu med kvinnliga artister på festivaler?) är sångerskan i Blues Pills, också de från Sverige. Blues Pills är ett lite udda band på Tuska, men verkar också vara bokade på andra metalfestivaler i sommar, så det måste vara något i soundet som tilltalar metalfolket. Till sin image ser bandet mer ut som ett flower power-kollektiv som tappat bort sig i en tidsvirvel år 1967, och musiken vilar mer på klassisk bluesrock än på heavy metal. Men där finns vibbar av band som Deep Purple, Steppenwolf, Uriah Heep, Yardbirds när de var som tyngst, och deras arvtagare Led Zeppelin, så visst kan man kalla det heavy om man vill. På Tuska är de trots allt ganska malplacerade, men mig passar det utmärkt. Vokalisten Elin Larsson är enastående och bandet går inte av för hackor heller.

Publik på Sabatons konsert på Tuska 2015. Foto: Janne Wass
Publik på Sabatons konsert på Tuska 2015. Foto: Janne Wass

Söndagens två stora uppvärare inför grande finale med Alice Cooper var finska Stratovarius och svenska Opeth. Stratorvarius, som av någon outgrundlig orsak valt att spela igenom sin internationella bästsäljare Visions (det släpptes 1997, så något jubileum är det inte fråga om). Kanske ett tecken på att bandets glansdagar är över. Den finska metalscenen har mycket att tacka vokalisten Timo Kotipelto och hans band för. Tillsammans med grupper som Peer Günt och Waltari banade Stratovarius väg för HIM, Nightwish och Children of Bodom på de mellan- och sydeuropeiska scenerna, och Stratovarius var det första som fick riktigt stort genombrott i länder som Tyskland och Italien. Och visst är det ju nostalgiskt värre för en som växte upp på 90-talet att höra bandets stora hit Black Diamond som avslutare. Men tiden har nog ändå ganska ohjälpligt kört förbi Stratovarius. Svenska Opeth med Mikael Åkerfeldt i spetsen är lika pålitlig som klockan. Jag är inte något stort fan av progressiv metal, än mindre av progressiv death metal, men Opeth är så fylld av blues- och hårdrockinfluenser att det aldrig blir för mycket navelskådande instrumentonani. Opeths styrka ligger i ett stentungt sound med innovativa och lyssnarvänliga melodier och en gudabenådad låtskrivartalang. Opeth får mig aldrig att hoppa jämfota av glädje, men gör mig heller aldrig besviken.

Entusiastiska fans slut upp bakom thrash metal-veteranerna Exodus från USA. Foto: Janne Wass
Entusiastiska fans slöt upp bakom thrash metal-veteranerna Exodus från USA. Foto: Janne Wass

Den som däremot får mig att hoppa jämfota är festivalens stornamn Alice Cooper, som i år firar 50-årsjubileum som artist. 1965 var han 17 år gammal då han med sitt dåvarande band The Spiders släppte sin första singel. Cooper upplevde sin storhetstid på 70-talet – först med de klassiska ”Alice Cooper Band” och sedan som soloartist, gick spritindränkt genom ett 80-tal som han själv helst vill glömma, och fick en stor comeback i början på 90-talet med skivorna Trash och Hey Stoopid. Den tidigare innehöll bland annat glamrockballaden Poison, som i dag antagligen är hans mest kända låt efter klassiska School’s Out. Lite fantasilöst var det också de två som fick avsluta spelningen – den senare med draghjälp av Finlands egen evigt unga rocklegend, Michael Monroe, som är en bekant gäst då Cooper spelar i Finland. Det är svårt att tro att det är en 53-åring och en 67-åring som hoppar omkring på scenen bland såpbubblor, konfetti och ballonger i encoren.

Michael Monroe klev upp på scenen under Alice Coopers ebcore School's Out, till publikens stora förtjusning. Och såpbubblor. Foto: Janne Wass
Michael Monroe klev upp på scenen under Alice Coopers ebcore School’s Out, till publikens stora förtjusning. Och såpbubblor. Foto: Janne Wass

Men innan det har Cooper och hans extremt kompetenta (och snygga) band hunnit dra av en en och en halv timme lång hitkavalkad som täcker hela Coopers karriär. Det är svårt att ens på 90 minuter klämma in alla hans klassiker. Radiovänliga balladen Only Women Bleed lyser med sin frånvaro, men så ligger tyngdpunkten också på de rakaste rocklåtarna i ett set som man kan tänka sig är skräddarsytt för Nordens största metalfestival. Elected är en annan klassiker som inte ryms med, men förutom det finns nästan allt där: Hello Hooray, No More Mr. Nice Guy, Billion Dollar Babies, Ballad of Dwight Frye, Welcome to my Nightmare från 70-talet, Hey Stoopid, Feed My Frankenstein, House of Fire och Lost in America från 90-talet och till och med 80-talsklassikern He’s Back (The Man Behind the Mask). Annars spelas inget annat från 80-talseran (jag har alltid velat höra Clones live), och från hans Rob Zombie-inspirerade epok på tidiga 2000-talet finns endast Wicked Young Man med. Däremot ryms Dirty Diamonds och I’ll Bite Your Face off från 2000-talet med på listan. Dessutom hinner han också med en (kanske lite onödigt lång) coverkavalkad med låtar av döda rockstjärnor. Orsaken är ett coveralbum som ska läppas inom kort. The Doors, John Lennon, The Who och Jimi Hendrix avhandlas överraskande kompetent av Cooper som ju inte i första hand är känd för sina sångtalanger. Men om han är tvungen att sadla om, skulle han ha en bra framtid som frontman i ett The Doors-tributband.

Gitarristerna Ryan Roxie och Nita Strauss i Alice Coopers band underhöll publiken både med musik och show. Foto: Janne Wass
Gitarristerna Ryan Roxie och Nita Strauss i Alice Coopers band underhöll publiken både med musik och show. Foto: Janne Wass

I Hendrix Foxy Lady får gitarristen Nita Strauss (som 2014 ersatte Orianthi Panagaris i bandet) lysa. Strauss röstades 2014 av Guitar World fram som världens bästa kvinnliga gitarrist, och hon imponerar också storligen med sin teknik och sin tolkningsförmåga. Ibland blir hon ändå lite för ivrig med att visa upp sin tekniska kunskap i gitarrsolon som blir rätt oigenkänneliga. Men överlag är det här bandet ett av de bästa Cooper haft på en lång tid. Det tar aldrig för mycket utrymme och arrangerar inte om låtarna för mycket, som vissa uppsättningar gjort, speciellt under Coopers mest metal-influerade era. De gamla klassikerna låter som de ska, utan att fördenskull vara trötta kopior. Bandet tar också sin plats (eller ges plats av Cooper), och det är tydligt att det finns mycket spelglädje.

Alice Cooper lever visserligen på gamla meriter, men det är talande att tre låtar från 2000-talet ryms med i denna hitkavalkad utan att det alls känns ansträngt. Trots vissa snedsteg har han lyckats hålla sig konstnärligt och kroppsligt viril – han verkar faktiskt vara i bättre skick än för tio år sedan, och har regelbundet gett ut skivor, vissa bättre och vissa sämre, men inga rent usla (förutom kanske på 80-talet, då). Han kan alltså leva på ”gamla meriter” utan att behöva förnya sig, och nu är han tillbaka i den gamla klassiska Alice Cooper-showen från 70-talet. Det är teater för hela slanten – med finns tvångströjan, Frankenstein-maskinen, en tre meter hög Frankencooper, giljotinen och den mordiska sjuksköterskan (Coopers dotter). Speciellt för denna spelning får vi också Coopers klassiska boaorm (det är Mr. Lordi som lånat ut den).

Mr. Lordis boaorm (som naturligtvis bär namnet Alice) fick äran att ringla sig kring sin namne i Helsingfors. Hon bor till vardags i Rovaniemi.
Mr. Lordis boaorm (som naturligtvis bär namnet Alice) fick äran att ringla sig kring sin namne i Helsingfors. Hon bor till vardags i Rovaniemi. Foto: Janne Wass

Ni kan kanske räkna ut att denna recensent var såld av Alice Coopers show. Veteranen visade att gammal är äldst, och då både gubben själv och bandet är i gott skick och på spelhumör är det ju svårt att misslyckas. Saknade jag något så var det kanske att han skulle ha sagt några ord till publiken. Å andra sidan: varför fylla tiden med döprat om man kan klämma in ytterligare en hitlåt i stället?

Alice Cooper var också den överlägset namnstarkaste artisten på årets festival, som kanske annars inte hade den allra mest inspirerade uppställningen av band. Sabaton i all ära, men visst känns det som om det skulle ha suttit med ett lite större namn som avslutare på fredagen och inte heller In Flames kändes riktigt som det bästa man kunde ha kommit dragande med. Att Abbath valde Tuska för att göra premiär för sitt nya solomaterial är visserligen ganska stort – men kunde man kanske ha låtit honom få avslutande slotten på lördagen i stället? Visserligen fick han ju spela i skugga då han spelade på andrascenen – första scenen badar i ständigt solljus – och fuck the sun, liksom.

Se mer bilder från Tuska på Ny Tids Facebooksida.

Text och foto: Janne Wass

Death metal, Knausgård och döden

Illustration: Otto Donner

Det moderna samhällets rädsla för de döda kropparna i vår närhet gör att death metal-bandens frosseri i döden upplevs som så chockerande. Också Karl Ove Knausgård förundrar sig över vår tids stora tabu, skriver Andreas Jakobsson.

”Barn såg lik i öppen kista – på öppen gata” löd en av rubrikerna på nyhetssajten MSN:s startsida den 14 april 2012. Artikeln handlade om att en död kvinna låg i en kista med öppet lock i flera minuter mitt på gatan i stadsdelen Østerbro i Köpenhamn blottad för förbipasserande. ”Flera personer, både barn och vuxna, passerade liket samtidigt som en misstänkt dödgrävare stod bredvid kistan” stod det och sedan uttalade sig ett vittne och en begravningsentreprenör chockat och fördömande om händelsen.

Fortsätt läsa Death metal, Knausgård och döden