Etikettarkiv: Död

Vem som helst kan dö

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
Vem som helst kan dö.

Jag säger: vem som helst kan dö.

Jag ville bara säga det. Jag vet inte ens riktigt varför.

Människor dör, det är ofattbart. Och oundvikligt.

Föräldrar och barn dör. Vissa dör för unga, alldeles för unga. Ibland dör för många på samma ställe samtidigt. Ibland dör någon för att den bestämt sig för det. Nära människor dör, och främlingar i länder långt borta. Plötsligt eller långsamt. Jag kanske dör, jag kanske överlever, ännu en stund.

Jag vet inte vad jag skriver om, egentligen.

Jag ville skriva om döden och ångesten och diktaturer. Jag ville skriva om den enskilda människans eget kaos inombords, och samhällskroppens destruktiva kaos inombords. Om slutna finska män och kvinnor, och slutna diktaturstater. Allt blir kladdigt och rinner ut över kanterna på pappret.

Jag tänkte: Panikångesten är som en grym diktatorisk härskare: just när du vant dig vid dess former och börjar behärska dem, känna igen dem och undvika dem, så slår den till och antar nya former. Det oförutsägbara är det största hotet mot trygghet. Att det onda ändrar form och kan dyka upp var som helst, när som helst, när du minst anar det är den största osäkerheten: att söndra och härska.

Att söndra.

Som när det är möjligt att bli dömd till fängelse eller till och med döden för något du säger eller skriver, för att du har fel åsikt, för att du uttrycker din åsikt, för att någon uppfattar dig som ett hot, när presidenter får för stor maktbefogenhet eller använder sin makt irrationellt och när rättsväsendet inte längre är pålitligt och jämlikt utan styrs politiskt, när politik inte längre handlar om samhällets bästa utan om egen vinning pengar ära makt och det bästa för de bästa av bröder – när allt blir irrationellt och opålitligt skapar det rädsla och misstänksamhet hos samhällets små delar som kallas individer, skapar det en panikstörning i samhällskroppen, en socialsjälssjukdom, ett destruktivt samhällstillstånd, en samhällsneuros: världen insjuknar i galenskap.

Jag känner igen mig själv i världen, men bara som en flyktig metafor, en enskild människa, en illustration; min ångest är så liten i världen. Men jag ville ta den där ångesten och använda den, förbruka den, göra den nyttig, stjäla de ord som jag kan sätta på den medan jag famlar efter att sätta ord på något annat, något som är större än jag. Det är också ett slags vansinne.

Som ångesten i förrgår, jag klarade inte av livet, att leva det, denna ständiga räcka av motgångar, det kändes för svårt. Jag duschade och tvålade in mitt ansikte: ibland väcker det en panik, att stå med ögonen slutna i duschen, jag vet inte vad det är, kanske det klaustrofobiska i att inte se och inte kunna andas normalt, att drunkna, jag var tvungen att snabbt slarvigt skölja bort tvålen, öppna ögonen medan den sved i tårkanalerna, och andas. Det fortsatte, jag hade nyss sprungit, jag kände att jag höll på att bli utan krafter, kanske svimma, som om jag tynade bort, började försvinna, jag hällde upp blåbär och granola och mjölk i en skål, satte mig för att äta, jag var tvungen att ta skålen, lägga mig i sängen, mata mig själv liggande, varje tugga så svår, svårt att svälja, sedan satte jag undan skålen, solen sken in genom fönstret, jag lade min arm mot mina ögon, blundade och talade mig igenom allt: andas, visst känner du igen det här illamåendet, visst är det bekant, vad är det, är det magsjuka, nej, är det lunginflammation, nej, är det hjärtinfarkt, nej men det har jag ju inte haft så det kan jag ju inte känna igen, är det ätstörningar, nej, är det lungkollaps, nej, är det panikångest, visst är det väl det, det vet du ju, hur kan du tycka att det är så obekant igen, hjärtat kommer inte att slå sönder sig självt, det är inte en hjärtinfarkt, det är inte halsen som svullnar upp och kväver eller lungorna som kollapsar, tänk på att du känt det här förr, det här är bekant, det är ingenting, egentligen, bara lite svårt, tänk istället på hur avslappnad du lyckats bli i benen och armarna, hur tunga de är, och liksom sköna, vila i det, glöm bålen och allt vad hjärtat och lungorna håller på med, de fungerar nog som de ska, känn att sömnen finns bakom ögonlocken, och att du andas normalt fast hjärtat bankar, andas, och fötterna är varma, armen tung mot pannan och ögonlocken, det är en skön känsla, håller huvudet på plats, men huvudet vilar också skönt, kanske jag kan somna ifrån allt, bara fly in i sömnen, inte dö, bara vila lite i något annat, dåsa bort, nej inte dö, bara sova, sova, bara lugnt nu, andas, lugnt, och till slut somnade jag, och jag sov och jag vaknade som en annan, botad.

Varför skriver jag om det här? Det är privat. Vad tänkte jag att det hade att göra med döden, samhället, världen? Jag läste böcker om Förintelsen, jag såg The Handmaid’s Tale, jag var i Istanbul mellan terrorattentat och kuppförsök och såg att det nu var en annan stad, jag läser nyheterna om det ena och det andra, jag skriver dystopier ur min egen samhällsångest, samhället matar mig med sin egen ångest som är min, och min är samhällets.

Det är någonting med den jagade människan. Kriget inuti och kriget utanför. Det finns likheter. Logiken är den samma: det finns ingen logik. Det irrationella tar över, det mardrömslika, det otrygga och oförutsägbara. Första världskriget föder surrealismen. Kriget är kaos, det är oförutsägbart och brinnande, lagar upphävs. Psyket är ett kaos, det brinner, verkligheten krossas, går i bitar. Det är olika krig som söndrar. Trasar och tuggar sönder ett samhälle, och spränger sönder golvet under människorna där, och alla ansikten kan vara en fiende, vem kan man lita på, egentligen? Också ett inre krig kan upphäva lagar, verkligheten. Inom en människa. Alla dessa ansikten, vem kan man lita på, inte ens sig själv, spegelbilden upplöser sig, och jaget.

Det här är bara splitter och fragment. Vad ska jag göra med det här, egentligen?

Jag försöker skriva fram en ordning, men den finns inte.

Det är just det.

Plötsligt tycker jag illa om alla människor jag ser på järnvägsstationen, alla som står och ser nöjda ut med sina cyklar och vackra sommarklänningar och sina glada barn, alla som går och drar på sina resväskor i sina hängiga t-skjortor med bh:n som syns igenom, allt ser lite för tungt ut, alla som har kombinerat för många olika färger och mönster – jag vill veta vad de tänker, jag vill känna alla, jag vill inte att de ska dölja någonting för mig, jag vill kunna se rakt in i varje en av dem och känna dem och veta vad de vill och vem de är och vad de ska göra, jag vill inte se på dessa främlingar, jag vill veta er.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Subtil ekopoesi

Det finns en skönhet i förgängelsen, i själva medvetenheten om att ting är tillfälliga och övergående, finns för ett litet tag och sedan omvandlas till något annat. Detta är något jag tänker på när jag läser My Lindelöfs nya diktbok Färdas (in och ut ur bilden).

Det är en tunn liten bok, nästan kvadratisk till formen, och omslaget pryds av ett skogsklätt berg i dimma. Kanske är fotot taget i Kaukasien, i det konfliktfyllda gränsområde mellan Georgien och Ryssland som dikten genom ett ”du”:s minnen återkommer till. För den rörelse som titeln anger sker bland annat med tåg och båt genom Östeuropa. Men det är inte främst resan i det fysiska rummet som det handlar om, utan mer om den inre resan, den som sker efteråt eller hela tiden. Vi rör oss genom minnesbilder; dikten flackar omkring i minnen av ”uppbrottets tid” och en resa som leder ”allt längre in/  i det som nu nästan saknar innebörd.”

Att befinna sig på nya platser tenderar att skärpa sinnena, göra en öppen och mer närvarande. Detta är något som resande har gemensamt med riktigt bra poesi: den får en att verkligen se och känna ting och stämningar som annars drar sig undan i en vardagens avtrubbande lunk. Och Lindelöf besitter verkligen förmågan att skapa bilder som stannar i läsaren. Du-formen, som ibland kan vara störig, fungerar här som en mjuk hand som drar mig in i diktens stämning:

Det bländar som sol, men det är inte sol

stigarna på din karta är dolda

Det här är dikter som frammanar en känsla av rymd. Varje rörelse in i en bild öppnar ett rum som stannar kvar en stund innan det löses upp. ”På bottnen under isen/ fiskars stim” – Dessa rader betyder inget särskilt i sammanhanget, de är en bild bara, av ett rum i världen som vi inte har tillgång till, men ändå kan vi tänka på det, kanske leka med bilden som en metafor för medvetandet eller något annat.

Om man ska koka ned vad dikten handlar om, vilket man kanske inte borde göra, så skulle jag säga att den på ett lågmält sätt gestaltar alltings förgänglighet. Men inte som i ”kom ihåg att du ska dö”, utan mer som i ”allt är i rörelse.” Dikten nämner Charles Darwins sista år, då han under sjukdom skrev en sista bok, om daggmaskar och deras förbisedda men livsviktiga arbete med att plöja jorden. Denna bok, skriver Lindelöf, har haft stor betydelse för förståelsen av mullbildningen i lövskogar – varpå dikten associativt rör sig vidare till du:ets minne av Tollundmannen, ett mosslik som finns att beskåda på ett museum på Jylland. Alltså: nedbrytning, och icke-nedbrytning. Det föränderliga och det någorlunda beständiga. Men inte det beständiga som en tröst, utan som en sorglig, osmält kvarvara. Det föränderliga, eller förgängliga, som en naturens grundförutsättning.

Färdas är på så vis ett stycke subtil ekopoesi, och Lindelöfs sätt att skriva ihop språk och biologi (”slätter av meningar på obegripliga språk, svärmar av tecken mot den vitaktiga himlen”) och förskjuta perspektivet från mikro till makro får mig att tänka på den danska poeten Inger Christensen. Men det handlar här om medvetandets ekologi minst lika mycket som det materiellas (om dessa nu verkligen är två särskilda sfärer, kanske är poängen att de inte är det) och om diktens förmåga att förmedla det subjektiva. En prosadikt beskriver hur en bild som du:et först tror är ett fotografi av en stad visar sig vara en målning, och fascinationen inför vad det innebär: att någon betraktat staden under lång tid, verkligen gett den sin fulla uppmärksamhet, och avbildat den. Och därmed blir målningen något annat än en mekanisk representation; målandets process för med sig en bit av konstnärens uppmärksamhet, liksom Lindelöfs dikt förmedlar hennes skarpa uppmärksamhet inför det till synes obetydliga eller osynliga.

Och då är vi tillbaka till detta med uppmärksamhet, ett tema som är sammanlänkat med förgängligheten. För om allting vore fast och beständigt fanns kanske ingen brännande anledning att ägna världen sin uppmärksamhet. Men nu är det inte så, och jag uppfattar det som ett imperativ när dikten säger att ”du skall framför allt fästa dig vid detaljer.” Men det är inte ett tomt imperativ, utan ett som understöds av diktens rymliga, detaljrika universum.

Bergen på bokens framsida för tankarna till ett annat imperativ, nämligen den amerikanska miljöfilosofen Aldo Leopolds uppmaning att ”tänka som ett berg”, det vill säga att utöva ett holistiskt tänkande som utgår ifrån hela ekosystemet snarare än det individuella perspektivet. I dessa tider när man talar om antropocen och ”djuptid” (det vill säga geologisk tid) pekar berget även mot en tidsrymd som går långt bortom mänsklighetens existens och fattningsförmåga. Hos Lindelöf fungerar dock det individuella medvetandet som en prisma i vilken världens ljus bryts. Människan står mellan berg och daggmask, mellan helheten och sönderdelningen. En liten stund till står hon där.

Sofia Roberg

My Lindelöf: Färdas (in och ut ur bilden).
Ellips förlag, 2017.

Begäret, också efter döden

Hiromi Itos diktsamling Gratulerar till din förgörelse är en hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp av sex, våld, slukande och födelse, skriver Henrika Ringbom.

Efter att livet under en tid hade farit hårt fram med mig hörde jag då och då ett avgrundsskratt skalla inom mig. Det lockades fram av all världens föreställningar om att världen beskedligt ska låta oss känna att vi har kontroll över våra liv. Våra prydligt uppgjorda tidtabeller och karriärförväntningar, vårt behov av solljus och en ungdomlig kropp, vår olust inför att tvingas fylla i blanketter och hålla tider – det kan väl aldrig vara för mycket begärt att tillvaron ska stryka MIG medhårs vad gäller allt sådant?

Just det skrattet hör jag eka genom översättningsurvalet Gratulerar till din förgörelse av den japanska poeten Hiromi Ito. Ito, som är född 1955, är en av Japans mest tongivande och översatta poeter och delar sin tid mellan Kalifornien och Kumamoto.

Långdikten ”Jag är Anjuhimeko” blir för mig tveklöst urvalets starkaste. I den väller avgrundsskrattet, förkroppsligat av en fruktansvärd ”skojarhäxa från bergen”, upp ur världens kaos, våld och vansinne. Häxan inte bara glufsar i sig folk utan är dessutom våldsamt kåt. Hon tvingar diktjaget att kånka upp henne på ett berg där hon parar hon sig med en stenfallos varefter hon föder fram en oändlig mängd igelbarn. När jaget klagar över att hela tiden bli uppätet släpper häxan ur sig ett hånfullt skratt: ”vadå, när jag har ätit dig, har du väl alltid kommit tillbaka till livet utan problem?”

Det är allt levandes öde i Itos dikter: att lida och dö men komma tillbaka, liken må styckas men de fortsätter plågas och plåga varandra i alla fall, de har samlag med hundar och slingerväxter, förökar sig, dör, kommer tillbaka, det tar ingen ände. Det är som en grotesk hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp, ingenting upplöser sig och uppgår i det osynliga utan begäret består och kräver att bli kött också efter döden.

Vansinnesflora

I ”Jag är Anjuhimeko” suger sig ett av igelbarnen fast på diktjagets rygg. Barnet är språklöst men begär kunskap. Jaget svarar med språk: ”jag vet inte om det är bra eller dåligt, men språket är allt jag har, mitt enda sätt att svara är språk, jag har inget annat än språk, jag svarar med språk, jag svarar, och när jag svarar känner jag hur begäret långsamt tillfredsställs, för igelbarnet som jag bär på ryggen.”

Språket är alltså räddningen. Det bärs i dikterna av en besvärjande röst, formler, ramsor och fraser upprepas och varieras. I en dikt skriver Ito att kvinnorna i hennes familj under flera generationer besuttit andliga krafter av ovanligt slag, hennes mormor var schaman, hennes mor medium. När hon läser sina dikter högt tar rytmen över och driver upp tempot, japanskan blir en accelererande maskin, hon skakar i hela kroppen, slår handflatan i bordet. Man hittar både uppläsningar av och intervjuer (på engelska) på Youtube – för den som är det minsta intresserad är de värda att höra och se.

Översättaren Johanne Lykke Holm talar i sitt efterord om Itos skrivande som en sorts ”röstuppfångande”. Det känns som en helt riktig benämning, och stämmer också bokstavligen för ”Jag är Anjuhimeko” som bygger på en transkribering av en kvinnlig schamans version av en känd japansk berättelse om ett syskonpar. Vanligen berättas historien ur broderns synvinkel men hos Ito talar systern. Här, som i flera andra av dikterna, finns en destruktiv far. Just den här fadern gräver ner sin babydotter i sanden vid floden ”där alla begraver sina bebisar”. Om inte modern hade stuckit ner ett vasstrå i hennes öra att suga dagg genom hade flickebarnet dött, men nu växer hon upp till ”en skrattande, levande kropp”. I Itos diktvärld är flickan chanslös men lever i alla fall, som Lykke Holm skriver i efterordet: ”Om inte hennes mamma dödar henne så gör någon annan det.”

Översättningen av Lykke Holm och Lisa Pääjärvi är smidig och fungerar rytmiskt och efterordet är tätt och lysande. Jag skulle gärna citera mer ur det, men nöjer mig med ytterligare en språklig nyskapelse, ”vansinnesflora”. Ordet beskriver exakt växtlighetens art i Itos dikter.

Botgöring

Jag har ändå en invändning, eller önskan. Visserligen domineras urvalet av Itos tidiga produktion, men i det ingår också några nyare texter som starkt avviker från de begärsstyrda dikterna. Som en vattendelare framstår dikten ”Laga mat, skriva poesi” om den förödande jordbävningen och tsunamin år 2011. Tempot är lågt, uttrycket närmast prosaiskt, långa stycken utgörs av citat ur en klassisk text om en jordbävning i Kyoto på 1100-talet, samt ur lotussutran. Medan Ito i dikten ”Coyote” från 1986 lät en annan sutra, hjärtsutran, upplösas i skrattliknande bebisspråk: Haa, haa, haa, haaaaaaaa-uuu, haraharagyatei , gyaagyaagyaatei, skriver hon nu otvetydigt att det enda budskap hon har är lotussutrans: ”Först och främst ska du hjälpa människor / Det är det som är bodhisattva.”

Lite senare följer den korta lakoniska texten ”Botgöring” där Ito rakt av säger att hon ur sin kropp vill skära ut varenda ett misstag hon gjort på grund av sin ”oändligt fortsättande” girighet, ilska och dumhet. Och i urvalets sista dikt skriver hon högstämt om den Ärade Buddhan, lärornas konung, som finns i världen i form av ett stort moln och är den enda medicin som kan bota oss, jaga bort hettan och skänka svalka.

Särskilt de här två sista dikterna hade jag först svårt att hitta en läsart för, jag undrade till och med om Ito var ironisk. Men det är hon nog inte, utan det har skett ett verkligt brott i hennes tänkande och poetik – kanske orsakad av konfrontationen med lidandet, kanske med åldrandet. Gärna hade jag läst något om den utvecklingen i efterordet, fast hennes verk som helhet då blir svårare att inordna i det västerländska feministiska frigörelseprojektet.

Henrika Ringbom

Hiromi Ito: Gratulerar till din förgörelse.
Översättning och urval:
Johanne Lykke Holm och Lisa Pääjärvi,
W&W Internationell poesi 2016

Förlust som blomstrar

Olga Ravn-Den hvide Rose webbDen danska poeten Olga Ravns tredje bok Den hvide rose är ett gripande diktverk som uttrycker en mångskiftande sorg över en närstående människas gradvisa bortgång i följderna av en allvarlig sjukdom. Boken består av 160 numrerade dikter som alla håller plats för fem versrader (tomma rader markeras med ”x”). Dikten placeras med ytterst få undantag på uppslagens högersidor, en isolering som ger dem en stillastående och symmetriskt karaktär. Det bestämda radomfånget, textblockens fasta form samt det faktum att varje dikt numreras förstärker ytterligare dessa intryck. Men det är samtidigt en halvfärdig observation, för poesins bestämda och beständiga karaktär förstärks och förskjuts redan i bokens inledning, där dikterna 1, 2, 3 och 5 repeterar följande rader:

Alt

hvad jeg

har gjort for at

beholde dig

blomstrer

Första gången som denna dikt presenterar sig uppmärksammar jag inte fullt ut dess smärtsamma anspråk; den djupa dubbelhet som raderna frambringar: förlusten som blomstrar. Men när dikten insisterar på att repeteras inträffar något – ett sammanfallande mellan ett mekaniskt upprepande och ett ömt återvändande till sorgens smärtpunkt. Ravn lyckas med att sammantvinna sorg och systematik, vilket gör sorgen än mer smärtsam. Denna samtidighet är också central för diktens framåtskridande, som sker i små men obestridliga förskjutningar av det förutvarande. Dikt 123: ”Plejerens hænder / over morgenbakken / osten kaffet ægget / alle disse navne / havet er et navn”. 124 är identisk, bortsett från att den avslutande raden ersätts med ”den syges navn”. Det är tätt, men samtidigt så fruktansvärt medryckande. Och liksom bilderna av den blomstrande förlusten, som turneras genom Den hvide rose, illustrerar dikten gång på gång en grundläggande tragisk benägenhet – den att döden är ett livsfenomen.

Text: Filip Lindberg
Foto: Fryd Fryendahl

Olga Ravn:
Den hvide rose, Gyldendal, 2016.

Noggrannt mellan liv och död

epikris-qvandt-webbCharlotte Qvandts sjätte bok Epikris är en diktsamling där kroppen synas in i minsta detalj. Upptäcktsfärden leds av kirurgens skalpell, fynden som görs är ofta mångtydiga. Det är en resa in i en kropp på jakt efter ett jag.

Upplägget är tydligt – det här är en journal, en dokumentation. Liksom titeln, Epikris, antyder handlar det om just en epikris – ett utlåtande kring uppkomst, utveckling, förlopp och behandling av sjukdomstillstånd, de olika avdelningarna i diktsamlingen bär namn som härleds till detta.

Inledningsvis möter vi patienten som av diverse yttre och inre orsaker sökt sig till en vårdmottagning för utredning.

”När patienten vänder sig om finns inget där: / numera har den kliniska vetenskapen lämnat själen för psyket”

Qvandt är kort och precis i sitt uttryck. Den sterila omgivningen kring kroppen smittar av sig på texten. Läsaren står där i undersökningsrummet, i operationssalen och följer de anonyma kropparna. Den sakliga hållningen bryts i korta ögonblick för att utforska påståenden – emellanåt sväva iväg och fångas av det konceptuella för att igen flyga mer fritt. En kritik av sjukvårdssystem och kategoriseringar kan skönjas mellan raderna.

Hos Qvandt är kroppen kompakt, döljer mycket, men samtidigt kikar en hel värld fram – med årstider och natur: en trädgård med rosor och klängväxter, färger och former, processer på gränsen, innanför och utanför den egna kroppen.

”Språket är ingen malign vävnad, och lyser därför inte upp / när den påträffas vid undersökning”

Qvandts försök att förstå blir en jakt på liv med dödlig utgång. Undersökningen, som allt mer blir en alltmer utforskande operation går så långt det går att komma – kapar sig genom hinnor och organ, vener och artärer, ben och bottenslam. Till slut är kroppen en kropp – och bara det. ”Samtliga hypoteser kan strykas / Förlusten av liv har inget eget minne ”, så lyder den sista dikten på temat – sedan följer samlingens epilog (som naturligtvis också är en del av samlingen) och allt och ingenting har förändrats. Undersökningen av kroppen börjar om – nu obduktionen. Samma omsorgsfulla arbete – men ändå ett helt annat, och kanske var det vad som var på gång boken igenom.

Läsaren lämnar texten där och när patienten inte längre är patient, när kroppen inte längre är kropp.

Heidi von Wright

Charlotte Qvandt: Epikris. Sadura bokförlag, 2016.