Etikettarkiv: Donald Trump

Ambassadflytten hårt slag mot fredsprocessen

Trumps utlåtande om att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från Tel Aviv till Jerusalem visar Washingtons äkta lynne.  Flyttbeskedet kom plötsligt men inte oväntat. De närmaste dagarna blir avgörande för den framtida fredsprocessen i Mellanöstern, men oberoende av vad som händer kommer ockupationen att bli allt mer hänsynslös, skriver Johannes Jauhiainen.

År 2017 utmärker inte bara hundra år av självständighet för Finland, utan även hundra år sedan Balfourdeklarationen och 60 år sedan Israel återerövrade Västbanken och inledde dess militära ockupation. Sedan grundandet av staten Israel har flera hundratusen palestinier ryckts upp med rötter och tvingats fly. De flesta av dessa har sedermera inte kunnat återvända.

Borde man då vara överraskad av det amerikanska utspelet om ambassadflytten? Inte egentligen, men ändå lite.

Donald Trump lovade redan under sin presidentvalskampanj att flytta ambassaden från Tel Aviv. I och med att hans övriga politiska framgångar lyser med sin frånvaro är detta en lätt manöver som skulle behaga både den Steve Bannon-sympatiserande delen av hans väljare, evangeliskt kristna samt en del av det judiska samfundet. I bakgrunden finns även kongressens lag från 1995 enligt vilken USA bör flytta ambassaden, ett beslut som skjutits upp av varje president i över tjugo år. Flytten kan även tänkas avleda en del av uppmärksamheten från den otäcka utredningen om Rysslands inflytande på presidentvalet.

I sitt utlåtande försökte Trump både äta kakan och ha den kvar genom att understryka att flytten inte utesluter en tvåstatslösning eller att Jerusalem i framtiden även kunde vara huvudstad för Palestina.

USA blir härmed det enda landet utanför Israel som erkänner Jerusalem som israelisk mark. Det internationella samfundet, inklusive alla USA:s västliga bundsförvanter, ser fortsättningsvis östra Jerusalem som olagligt annekterat och under ockupation. Därmed välsignar Trump inte bara annekteringen och ockupationen av Jerusalem, utan också förtrycket av den palestinska befolkningen, muslimer som kristna, i östra Jerusalem.  

Överraskningen består snarast i att så många inflytelserika parter misslyckats med att övertala Trump om att låta saken bero. Till dessa hör bland annat Jordaniens kung Abdullah, Turkiets president Erdoğan, samt tungviktare både inom EU och den amerikanska förvaltningen. Theresa May gav en gnutta hopp om att Trump skulle ändra sig då hon bara ett par timmar före deklarationen, lovade att försöka få Trump på andra tankar.

Abdullah, som har ansetts haft speciellt goda relationer med Trump, har även sin egen heder på spel. I egenskap av Jordaniens kung och ledare för Hashim-familjen, agerar han väktare för de islamska helgedomarna i Jerusalem, som till exempel Al-Aqsamoskén, därifrån profeten Mohammed enligt sägnen steg till himmelen.

Vad kan man då vänta sig inom de närmaste dygnen?

I Tel Aviv har tiotusentals demonstranter uttryckt sitt  missnöje med Benjamin Netanyahus regering. Kommer de att agera i frågan? Då jag ringer upp min Israeliska vän som bor i Galileen säger hon att något nog kommer att ske, men att hon inte känner till planerna i Tel Aviv.

För en fingertoppskänsla gällande palestiniernas reaktion under de kommande dagarna behöver man bara gå tillbaka till förra sommaren, då Palestinierna demonstrerade mot metalldetektorerna som installerats vid muslimernas ingångar till Tempelberget i Jerusalem.

Den palestinska auktoriteten har deklarerat en tre dagars generalstrejk. Demonstrationer kommer högst antagligen att bryta ut utanför Jerusalem i städer som Betlehem, Ramallah, Hebron och Nablus.  

I skrivande stund har den Israeliska militären ryckt in även i Hebrons H1-område och avfyrat tårgas och gummikulor. Även i Betlehem har miliären ryckt in, trots att både Ramallah och Betlehem hör till “A-området” där Israel varken har rätt att idka militär eller civil kontroll.

Detta betyder att invånare i H2-området kommer att försättas under utegångsförbud. Folk kommer att gripas och fängslas. Misstänks någon för att kasta sten, kan Israel  tillämpa kollektiva straff, till exempel genom att upphäva en hel familjs arbetsvisum. 

Något som dock tillfälligt kan lugna demonstrationerna är att enligt väderprognosen kommer att regna på flera ställen i Västbanken under de kommande dagarna.

På längre sikt kan beslutet även leda till ett nytt folkuppror eller intifada, som Hannu Juusola, professor vid Helsingfors Universitet, förutspådde i en intervju för Helsingin Sanomat.  

Människor i Hebron, Västbankens största stad. Foto: Alberto Conti/Oxfam/CC.

Vad palestinierna rent konkret skall ta sig till är en annan fråga i och med att de saknar en ledare som kunde ena folket. Marouan Baroghouti sitter fängslad, som så många andra politiska aktivister, och Mahmoud Abbas har sedan länge förlorat sitt breda folkliga stöd. Därav är Trumps manöver ytterligare ett hårt slag mot hoppet om ett slut på ockupationen och om att palestinierna kunde få leva ett någorlunda normalt och suvevärnt liv. Två generationer har vuxit upp under militär ockupation på Västbanken. De har aldrig kunnat besöka Medelhavet, som inte ligger mycket längre än ett stenkast bort. 

Hamas och den libanesiska hybridorganisationen Hezbollah kommer högst antagligen att hålla sig till verbala påhopp.

Hezbollah har fullt upp med kriget i Syrien medan Hamas möjligtvis kommer att avfyra en raket eller två, vars militära förmåga kan jämföras med att strida med tändstickor mot stridsvagnar.  Något som dock kommer att sätta press på Hezbollah att reagera är att de i sin propaganda sedan länge betonat Jerusalems heliga roll för alla muslimer. Men jag tror ändå Nasrallah kommer att nöja sig med att observera hur situationen utvecklar sig innan han gör sitt egna drag.

USA kommer däremot att bli allt mer ensamt. Hur storskalig och bestående bristen på förtroende gentemot Washington blir återstår se och den kommer antagligen bero på hur länge Trump sitter kvar i Vita huset. Washingtons inkonsekvens är ändå alarmerande. För så sent som i december 2016 bekräftade USA Västbankens och östra Jerusalems status genom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Varför skulle en aktör inom internationell politik nu ha någon tillit för att göra avtal med USA då de kan brytas ett år senare?

För Israel innebär det hela ett orubbat stöd från Washington, vilket i sin tur driver landet allt längre bort från förhandlingsbordet. Varför förhandla då de istället kan fortsätta bygga olagliga bosättningar, fängsla palestinier under administrativt häkte och kanske bomba Gazaremsan en till omgång nästa sommar. 

Trots att hopp om fred, jämlikhet och samlevnad just nu, verkar tvina,  kan det även handla om en tillfällig nedförsbacke och oro. För att citera en god vän i Hebron, eller Al-Khalil som det heter på arabiska:

”De trodde att de kunde begrava oss, men de visste inte att vi är frön”.*

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Haim Zach/GPO/Israels utrikesministerium/CC

Underhållande satir utan klös

Lilla Teaterns revy Det ordnar sig Sapiens är njutbart teaterhantverk. Satiren tar berömvärt sikte på samhällets missförhållanden, men kulorna viner tyvärr ofta förbi målet, skriver Janne Wass.

Revy på institutionsscener i Svenskfinland har en tendens att vara lite hit-and-miss. Revyn som satirisk underhållningsform är för det mesta vassast och bäst då den görs av ett sammansvetsat gäng som specialiserat sig på den här formen av musikteater.

I Svenskfinland har vi saknat den här typen av specialiserade revygrupper. Det närmaste vi kommer är antagligen Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms Pleppo.

Av de professionella teatrarna är det i första hand Lilla Teatern som upprätthållit revytraditionen, som lever vidare under nya teaterchefen Marina Meinander.

Kirsi Porkka och Marina Meinander har bakom sig ett mångårigt regi- och skrivarsamarbete, bland annat med pjäser för Nationalteatern. Som några anmärkningsvärda komiker har de ändå inte utmärkt sig, och därmed är det något överraskande att det är de två som står för manuset för Lilla Teaterns revy Det ordnar sig, Sapiens (härefter i texten kort och gott Sapiens), som hade premiär i mitten av september.

Att det är proffsdramatiker som står bakom revyn är tydligt – Sapiens är en föreställning med en tydlig röd tråd och en sammanhängande ramberättelse. Vi rör oss långt från finlandssvensk institutionsteaterrevy då den varit som sämst (på Svenska Teatern, till exempel), där personer i diverse peruker springer ut och in på scenen och uppför dåliga punchlineskämt om SFP och mobiltelefoner, till koreografi som lågstadiets julshower skulle skämmas över.

Fräscht grepp

Lilla Teaterns revyer har under många år lidit av en viss dammighet och gubbighet, och mer än en gång har det slagit över i ren buskis. Det är tydligt att Porkka och Meinander gjort sitt bästa för att undvika detta. Då skådespelarna äntrar scenen iklädda stramt futuristiska vita dräkter för det snarare tankarna till någon av vokalgruppen Forks föreställningar.

Så inleds ramberättelsen om en utomjording som sänds till Tellus för att reda ut om planeten är ett vettigt investeringsobjekt, eller om den dominerande arten homo sapiens är ett för stort problem för att det ska vara mödan värt. Skönsjungande och naturligt karismatiska Sanna Majuri i punkig håruppsättning spelar den utomjording på vars lott det faller att inspektera jorden. Majuri är också revyns mest lyskraftiga stjärna – även om det är gudabenådade komikern, imitatören och dragartisten Christoffer Strandberg som stulit rubrikerna.

På jorden konfronteras vår utomjording med vår tids absurda samhälleliga företeelser, som det bisarra hat-kärleksförhållandet mellan Vladimir Putin och Donald Trump, det faktum att åtta personer äger hälften av världens resurser och hela den omöjliga ekvation som det utgör att försöka vara både startup-indoktrinerad selfhelp-karriärist och miljömedveten världsförbättrare.

Bäst i det lågmälda

Mycket i revyn är – som sig bör – uppskruvat på hög volym och gjort med stora gester och bred pensel. Men mest träffande som samtidskommentar är ändå de lågmälda mellanspelen som återkommer i några repriser – en slags sidoberättelse – om Olof. Olof, känsligt porträtterad av Lillan-trotjänaren Joachim Wigelius, är mannen på gatan, den normala medelklassmänniskan, som så gärna vill vara den goda medborgaren som hjälper de nödställda, tiggarna, flyktingarna, men som har svårt att få ekvationen att gå ihop med den egna bekvämligheten. Dessa segment är ytterligare exempel på den stilrenhet och smakfullhet som utmärker scenografen och dräktdesignern Alisha Davidows linje genom största delen av revyn: Olof och alla andra medverkande ikläds beiga trenchcoats.

Ramarna för revyn är på alla sätt exemplariska. Sofia Finnilä har skrivit mångsidig, tidlös musik till texterna av Henrik Huldén. Sanna Majuris vemodiga ballader är de som bäst stannar kvar i minnet, men också Ole Øwre visar prov på utmärkta sångtalanger. Lyriken är vackert och ofta fyndigt skulpterad, även om få av sångerna står på egna ben, utan mer fungerar som illustrationer till sketcherna. Ibland kvittar det, eftersom åskådaren har fullt upp med att följa med den välinövade koreografin av Johanna Elovaara.

Än HBL-recensionen?

Så här långt alltså allting gott. Men vi kan inte skriva om Sapiens utan att nämna den mördande kritik som revyn fick av Hufvudstadsbladets recensent (och tillika Ny Tid-medarbetaren) Otto Ekman. I Ekmans sågning fick Lillans revy bära hundhuvudet för hela den finlandssvenska småborgerligheten och dess (upplevt) dammiga attityder gentemot köns- och sexualminoriteter. Kritiken stämmer väl för merparten av de revyer som Lillan satt upp under det senaste decenniet.

Också i Sapiens finns en scen där det förefaller krystat att det klämts in ett parti med en man i kvinnokläder. Sketchen som följer innan klädbytet stampar på stället och drag-numret ska fungera som punchline, men hallå – ska vi 2017 skratta åt att en medelålders man har en raffig liten svart under kappan?

I övrigt är det nog ändå svårt för den här recensenten att uppfatta att humorns udd skulle riktas mot minoriteter – även om jag i ett bredare perspektiv förstår Ekmans frustration över den ofta aningslösa okänslighet inför gender- och sexualitetsfrågor som ibland dyker upp hos en äldre (småborgerlig, om man så vill) generation. Men Sapiens är på inga sätt en särdeles stor syndare i det här sammanhanget.

Platt samhällskritik

Man kan dock till fullo hålla med Ekman i omdömet att satiren i revyn känns platt och tandlös, trots de uppenbarligt goda intentionerna. Pia Runnakkos Donald Trump-nummer är ingen höjdare då det kommer till imitation, och då sketchen inte riktigt vet vad den vill säga om Trump och Vladimir Putin (Øwre), annat än att båda är makthungriga, känns det som en darling som borde ha dödats.

Meinander och Porkka tar sikte på SOS-regeringen, främlingsfientligheten och konsumtionskulturen, men det är för det mesta oklart vart pikarna egentligen riktar sig. Visst kan man parodiera världens tre rikaste män som sitter och pöser i sin överlägsenhet, men om parodin inte innehåller systemkritik, frågar man sig vad poängen med den är.

För att återknyta till den här textens inledning: riktigt bra satir på scenen kräver både nytänkande komik och en knivskarp politisk analys. Sapiens har svårt att leverera på båda punkterna, liksom så gott som alla andra revyer som inte är skrivna av garvade revy- och satirikergrupper. Ett av de få undantagen i Svenskfinland var Teater Viirus uppsättning Valet och kvalet, men så var den också skriven av den utpräglade komikern Christoffer Strandberg, som antagligen också arbetat fram en del av sina egna nummer i Sapiens.

Steget vidare saknas

Man avundas inte dagens satiriker. Världen är så knäpp att verkligheten överträffar fiktionen. Sapiens samhällskommentarer stannar också för det mesta på en beskrivande nivå: världens stolligheter och problem hålls upp framför åskådaren som en spegel. Men steget vidare uteblir. Ett lysande undantag finns i en scen som behandlar ett framtida samhälle där resursbristen har lett till kannibalism på industriell skala. Sketchen är en verklig pärla. Linda Zilliacus som Laura Huhtasaari/drottningen av Finland är också snudd på genial. Men sedan tar krutet liksom slut, och det blir mer igenkännande fniss-fniss än överraskande flabb-flabb.

Den röda tråden i samhällskritiken går att finna i historien om Olof, och mycket i revyn anknyter till samma tema: en samtid som gärna oroar sig över världens problem, men har svårt att få den metaforiska tummen ur röven för att göra något åt saken. Det är bara det att det som samtidskritik känns en aning lamt.

Sapiens är en underhållande revy med en berömvärd ansats, men Porkkas och Meinanders satiriska knivar tål att vässas ytterligare till nästa försök.

Text: Janne Wass
Foto: Henrik Schütt

Lilla Teatern: Det ordnar sig, Sapiens. Text & regi: Marina Meinander & Kirsi Porkka. Producent: Caroline Heiknert. Musik: Sofia Finnilä. Sångtexter: Henrik Huldén. Scenografi och dräkt: Alisha Davidow. Koreografi: Johanna Elovaara. Orkester: Henrik Wikström, Sampo Tiittanen, Hannu Rantanen. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. På scenen: Ole Øwre, Linda Zilliacus, Pia Runnakko, Sanna Majuri, Joachim Wigelius, Christoffer Strandberg. Revyn spelas fram till 30.12.

 

När nej inte längre räcker

Naomi Kleins nya bok Nej är inte nog (No is not enough) är en vädjan till alla att vakna upp, sluta klaga och aktivera sig istället. Boken handlar mest om Donald Trump, men Klein nöjer sig inte med att bara klaga på Trump som individ utan hon går mer på djupet. Klein definierar vad Trump är och vad som skapade denna från verkligheten avskärmade person.

Klein inleder sin faktaspäckade tegelsten till bok med en referens till sitt första verk No Logo (2000) där hon analyserade termen superbrand. Ett superbrand är ett företag som tjänar pengar på att vara ett märke, ett brand,  istället för en produkt. Nike fungerar här som ett väldigt bra exempel. Man köper inte Nikes skor därför att kvalitén är bäst eller för att Nike inte utnyttjat barnarbetskraft (för det har de under de gångna decennierna gjort). Nej, man köper Nikes 200 euros sportskor uttryckligen för märkets skull och alla de associationer som man kopplar till loggan.

Klein menar att Trump som person är ett sådant superbrand. Först låter det fånigt, men under bokens gång bygger Klein upp sitt resonemang på ett trovärdigt sätt. Trump hyrde innan han blev president ut sitt namn till olika företag. I första hand brandade Trump byggnader. Hör och häpna: Donald Trump äger inte Trump tower i New York där han bor. Han är mannekängen som håvat in massvis med pengar i utbyte mot att namnet Trump ståtar i meterhöga bokstäver på husfasaden. Klein påminner om att Trump aldrig lyckades särskilt bra som affärsman. Det var först i och med realityserien The Apprentice som Trumps namn blev synonymt med framgång.

Naomi Klein läser också lusen av några av Trumps ministrar. Jag lyfter gärna upp Rex Tillerson, denne tidigare vd för oljebolaget ExxonMobil, som idag kan titulera sig utrikesminister. Speciellt en sekvens har etsat sig fast på näthinnan efter att jag läst boken. I inledningen av bokens andra del talar Klein om ett korallrev i Australien som hon besökte bara några dagar innan presidentvalet avgjordes till Trumps fördel. Klein och hennes son besökte revet tillsammans med marinbiologer och ett team journalister som jobbade med en film om de utdöende korallreven. I början av dagen var allting perfekt, sonen simmade runt den friska sidan av revet: korallen liksom lyste upp bottnen. På eftermiddagen besökte gruppen den andra sidan av revet. Den döda sidan. Klein beskriver stanken av död på ett sätt som får en att må illa. Koralldöden skyller Klein på en mänsklighet som stilla tigande låtit allt detta ske. Rex Tillersons ExxonMobil åkte nyligen fast för att ha hemligstämplat forskning om klimatförändring och aktivt arbetat emot aktivister och forskare för att kunna utvinna miljarder dollar ur marken. Att ett företag redan på 1970-talet hade information om oljeindustrins ansvar för klimatförändringen och bara tystade ner allting är en skrämmande tanke.

Nej är inte nog är en väldigt tung bok. Det är en bok man inte vill lägga ifrån sig för att innehållet är så intressant; samtidigt är det så till den grad deprimerande läsning att pauser är ett måste.

Klein slår an en väldigt personlig ton i sin text istället för att vara grå och opartisk som journalister har en tendens att vara. Klein skriver på ett väldigt medryckande sätt och får snabbt läsaren att hålla med om bokens titel: Nej är inte nog. Vi måste göra något för att vända världen till det bättre. Trumps strävan att bana väg för att hans miljardärvänner enklare ska bli ännu rikare måste stoppas. Samtidigt som jag läste boken drog jag paralleller till Finland. Vi hade en Trump hos oss som ledare långt innan USA hade sin. En affärsman som vill styra och ställa för att gangna sina ekonomiska intressen och rika vänner.

Text: Tony Pohjolainen
Foto: Ben Powless
Naomi Klein: Nej är inte nog. Ordfront förlag, 2017.

Utopin efter Trump

För ganska exakt två veckor sedan meddelade USA:s ”president” Donald Trump att USA drar sig ur den historiska klimatöverenskommelsen från Paris.

Det är beklagligt, men Parisavtalet var ändå inte mycket mer än en symbolisk handskakning – en bekräftelse på att världens nationer åtminstone teoretiskt är överens om att klimatförändringen är ett faktum och att något måste göras. Utan en bred folkopinion bakom sig hade Obama inte kunnat ingå avtalet, och den folkopinionen har inte försvunnit någonstans. Fördelen med USA:s splittrade delstatslagstiftning är att delstaterna kan stifta sina alldeles egna miljölagar.

Också på andra fronter har Donald Trump skiftat Vita husets vänskapsband från de demokratiska allierade till autokratier och teokratier. Hans hat-kärleks-förhållanden till Ryssland och Kina är välkända, och i maj lyste han som en sol då han blev mottagen med pompa och ståt i gulfstaterna. När han fortsatte till Europa, började han med att skälla ut de de europeiska länderna för att de inte är lika krigiska som USA, knuffade Sloveniens premiärminister, och mer eller mindre förödmjukades av Angela Merkel och Emmanuel Macron.

I stället för att fälla tårar över Trump, säger jag: good riddance. När USA är redo att återvända till den civiliserade världen, är de välkomna tillbaka. Eran Trump varar inte för evigt, och trots den tillfälliga galenskap som tycks ha drabbat Amerika, går utvecklingen obönhörligt framåt. USA har inget annat val än att förr eller senare följa efter.

Vilket tar oss till detta dubbelnummer inför sommaren, som har utopi som tema. Det här numret är egentligen Åbo Underrättelsers ex-chefredaktör Torbjörn Kevins fel. I en kolumn i Hbl 23.4 berömde Kevin Ny Tids ambition att staka ut en vägkarta för en alternativ framtid, men beklagade sig över att det i hans tycke var fattigt med konkreta förslag i tidningen.

Delvis tycker vi att utlåtandet är en aning orättvist. Sedan Ny Tid i slutet av 1970-talet lämnade den allra klumpigaste Sovjetpropagandan, har spaltkilometer av artiklar skrivits, som utforskat inte bara vänsterns, utan hela världens framtidslösningar.

Men tiden är kanske mogen för ett helt dubbelnummer på temat, och nu levererar vi ett kalejdoskop av lösningar för en ny och bättre värld. Någon absolut patentlösning på alla världens problem kan inte ens vi komma med, ty som Lars Sund skriver i sin artikel på sid 48: ”utvecklingen följer aldrig en rak linje”.

Kevin ondgör sig i sin kolumn över att ”så mycket är så förväntat” i Ny Tids framtidsvisioner, och visst slår det också mig då jag läser texterna i detta nummer att vi hört det mesta som skrivs förut, i ett eller annat sammanhang, i en eller annan form.

Men det här är kanske en orsak till optimism: vi vet redan hur lösningarna borde se ut. Den stora frågan är hur vi tar oss från punkt A till punkt B. Några intressanta fingervisningar för detta finns också i den här tidningen, men i grund och botten är saken enkel – igen med Sunds ord: ”Det som krävs är politiska beslut”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Vardagen vid frontlinjerna

Rapporter om ökat våld i östra Ukraina skapar oro om att kriget återigen kan komma att trappas upp under 2017. 

På väg mot den lilla staden Stanytsia Luhanska i Luhansk-regionen i östra Ukraina passerar vi stridsvagnar med tungt beväpnade soldater som färdas mot frontlinjen bara några kilometer bort. Soldaternas spända blickar vittnar om den senaste tidens strider.

I staden bevakar ukrainsk militär de ryskstödda separatisterna 24 timmar om dygnet. Staden ligger vid frontlinjen och har varit en av de mest utsatta platserna sedan kriget bröt ut för tre år sedan.

– Vi hör skottlossning nästan varje dag, säger Ivan, 67, där han står i den långa kö med människor som väntar på att få passera kontrollpunkten och återvända till separatistkontrollerade Luhansk.

Stanytsia Luhanska är en av de få platser där civila tillåts passera frontlinjen. Ivan är en av många som bor i Luhansk men som tvingas pendla över frontlinjen för att hämta ut månadens pensionsutbetalning från den ukrainska staten.

– Detta är allt jag har, säger han och skakar på huvudet medan han visar några sedlar som inte motsvarar mer än 5 euro.

– Jag är orolig för att våldet ska eskalera och gränsen stängas så jag inte får mina pengar nästa månad, fortsätter han.

Och Ivans oro är befogad, frontlinjens städer har återigen blivit farliga att vistas i.

Står längre ifrån varandra än på länge

Fast över 9 600 människor beräknas ha dödats i kriget och otaliga möten har hållits mellan den så kallade Normandiegruppen (ledarna från Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike), finns fortfarande ingen plan för en vapenvila.

För att få klarhet i varför Ryssland och Ukraina har så svårt att komma överens krävs att man spolar tillbaka bandet, till februari 2015 då Minsk II-avtalet förhandlades fram i den vitryska huvudstaden Minsk. Det var senaste gången enighet för en vapenvila faktiskt kom till stånd. 

Minsk II-avtalet består av ett antal punkter om bland annat tillbakadragande av vapen och trupper från frontlinjen, utbyte av krigsfångar och amnesti för separatister i Ukraina.

Men den kanske viktigaste delen av avtalet är ett lokalt val i ett separatistkontrollerat område, där invånarna i Donbass skulle få rösta om visst självstyre, specialstatus, i regionen.

Men för att valet ska bli verklighet, måste först Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kunna röra sig fritt i Donbass för att garantera säkerheten i regionen.

Varnar för ytterligare eskalering

Under 2016 rapporterades över 300 000 kränkningar av vapenvilan. OSSE:s rapporter betonar att båda sidor är lika skyldiga, men att organisationen har svårigheter att få tillträde till alla nödvändiga platser i Donbass för en fullständig övervakning av kriget.

Alexander Hug, som är näst högsta chef för OSSE-uppdraget i Ukraina, har precis genomfört en tio dagars resa längs frontlinjen i Donetsk och Luhansk-regionen för att rapportera om de senaste händelserna i kriget. Han berättar att efter en lugn start på 2017 har våldet i regionen åter igen trappats upp.

– Bara de senaste 12 dagarna har fem civila dött i Luhanskregionen.

Enligt Minsk II-avtalet har båda sidor lovat att dra tillbaka tunga vapen minst 15 kilometer från frontlinjen för att civila inte ska komma till skada i sammandrabbningar, men ingendera parten har hållit detta löfte.

– Det är ofrånkomligt att civila och infrastruktur drabbas, säger Hug.

Och människorna lider: den senaste tidens strider har stängt ett antal gränsövergångar mellan ukrainskt och separatistkontrollerat område, vilket fått katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen som tvingas leva mitt i korselden.

– På många plaster är människor desperata då de inte kan handla mat, uppsöka sjukhus eller föra sina barn till skolan.

Ingenmansland 

Ett exempel är den lilla staden Novotoschkivske, cirka fem timmars bilfärd från Stanytsia Luhanska. Separatistkontrollerade Luhansk ligger ett stenkast bort, liksom en ukrainsk militärutpost.

Här möts man av tystnad. Övergivna och förfallna byggnader blandas med tomma gator som viskar om vad människorna i Novotoschkivske tvingats utstå.

Innan kriget bodde cirka 10 000 människor här, idag finns bara runt 1 000 kvar. De som inte har dött i granatattacker har flyttat bort.

Novotoschkivske ligger i vad som brukar betecknas som ”den gråa zonen”, isolerad i ingenmansland mellan de båda fronterna.

Jag möter Ludmila Kononyue, 61. Hon och hennes familj, maken och sex barn, har inte haft råd att fly den gråa zonen, och försöker nu i stället överleva de konstanta attackerna. Grannarna har sedan länge försvunnit och huset de bor i liknar ett spökhus.

– När vi hör ljudet av granatattacker springer vi ner i källaren för att ta skydd. Man lär sig snabbt att känna igen dånet av när en granat träffar backen och då måste man ge sig av så snabbt som möjligt, berättar hon.

Marknadsplatsen, innan kriget fylld av liv och rörelse, är folktom efter att ha varit under attack flera gånger. Idag finns bara en livsmedelsaffär kvar i Novotoschkivske, och den har vanligtvis inte heller mycket att erbjuda.

– Man får bunkra upp så mycket som möjligt varje gång det kommer in nya varor, säger en av affärens kunder medan han betalar för sina uppköp.

Vardagen är ett överlevnadspussel som är beroende av hjälporganisationer och av en gemenskap där invånarna samarbetar och delar på nödvändigheter. Men att flytta är inget alternativ för människorna som fortfarande bor kvar i Novotoschkivske.

– Nästan alla våra grannar har flytt, men vi har inte råd. Här har vi ett hem. Vi skulle vara hemlösa om vi gav oss av, säger Kononyue.

Att passera checkposterna längs frontlinjen fortsätter att vara farligt för civila som har tvingats vänta i långa perioder i områden som ofta har ont om tillräckliga skyddsrum, vatten eller sanitära resurser, och som ibland hamnar i korselden. 

Livet med Trump

I Stanytsia Luhanska väntar Ivan på att få passera frontlinjen till Luhansk. Han berättar han om frustrationen han känner då kriget rasat i tre år.

– Allt vi vill är att striderna ska få ett slut så vi kan gå tillbaka till det liv vi en gång hade, då vi inte behövde vänta i timmar för att åka några kilometer, säger han.

Och de senaste händelserna i världspolitiken gör att utsikterna för fred är sämre än på länge.

Ett allt mer splittrat Europa, kombinerat med valet av Donald Trump till USA:s president, har förmodligen gett Kreml ytterligare anledningar att ställa svåra villkor för en vapenvila. Att Trump firades med champagne i Moskva efter det amerikanska valet 8 november säger mycket om Rysslands förväntningar på den nya administrationen i Washington.

Trump har åtskilliga gånger sagt sig vilja förbättra relationerna mellan Washington och Moskva, och Vladimir Putin hoppas säkert också på lättade amerikanska sanktioner gentemot Ryssland.

Även om de senaste vändningarna i Syrienkrisen lägger vissa band på förhoppningarna, finns byggstenarna för en ny världsordning som kan komma att ge Ryssland spelrum att agera mer aggressivt i sitt närområde, och där står kriget i östra Ukraina förmodligen först i tur. 

Om OSSE:s rapporter om upptrappat våld har att göra med den senaste tidens händelser i världspolitiken är svårt att sia om, men det kan vara ett första tecken på att östra Ukraina återigen kan komma att gå in i en mer aggressiv fas under 2017.

Till slut får också Ivan äntligen passera tillbaka till Luhansk efter över sex timmars väntan. Men han vet att det här kan vara sista gången han får hämta sina pensionspengar. 

Text & foto Andreas Ståhl