”Människotanken livnär sig av glädje”
Einar Askestad skriver om den fransk-judiska filosofen Simone Weils tankar om makten, materien och verkligheten.
”Det enda som hjälper är att skriva en bok”
Sex år efter Saul Bellows död har ett digert urval av hans brev publicerats. Kritisk både mot sig själv och andra brottades nobelpristagaren livet igenom med tvivel på sitt författarskap. Under sina sista medgav han att han förmodligen ”saknade sinne för form”.
Att få nobelpriset i litteratur är väl det närmaste en författare kommer ett evigt liv. Böckerna slumpas ut för en tia i boklådorna på trottoarerna, eller samlar damm in i det sista i de överlastade bokhyllorna, men till slut måste ändå ägaren avlida och böckerna åter bli det brännbara material de alltid var. Barnen, som med åren blivit mer än vuxna, har möjligen sett en filmatisering eller två av den odödlige författarens verk, och de blir alltid lika förvånade över att inget antikvariat vill köpa de lådor med böcker som de kommer stånkande med. Ja, antikvariaten vill inte ta emot dem ens om de är gratis.
Saul Bellow, nobelpristagare i litteratur 1976, skrev inte bara ordrika romaner i monumental amerikansk stil, han författade en stor mängd brev som bevarats för eftervärlden. Sex år efter hans död publiceras nu ett urval av dem i en mäktig volym. På baksidan skriver kollegan, vännen och en av adressaterna Philip Roth att det rör sig om ett mästerverk, och Martin Amis, en annan något yngre kollega, vän och adressat, skriver att allt som Bellow skrev befann sig på en ”stratosfärisk nivå”. Det är storslagna utlåtanden. Den som mer blygsamt hoppas på att genom korrespondensen bättre förstå mannen bakom verket, och verket genom mannen, riskerar att bli både besviken och upplyst.
Breven är riktade till älskarinnor, redaktörer, litterära agenter, vänner och bekanta, beundrare och belackare. Ett fåtal är adresserade till släktingar, inga till fruarna, och eftersom de sistnämnda hinner bli fem till antalet har han uppenbarligen dragit ett streck vid de relationerna. Ofta handlar breven om hur han själv mår och han mår ofta ganska dåligt, men aldrig så dåligt att han inte kan skriva om det till någon. Periodvis söker han, som de flesta i hans generation, miljö och samtid, professionell hjälp. Man samtalar med sin analytiker, och skriver sedan om det i brev och romaner. En del ekonomiska besvär förekommer, parallellt med ökade inkomster och antal skilsmässor. Bilden framträder av en självuppoffrande man, vars självuppoffring emellertid stannar vid den egna personen och litterära verksamheten. Andra framgångsrika författare utgör en nagel i ögat, och avfärdas mer eller mindre på den ena eller andra grunden. Beckett, Blixen, Sartre, Borges, Heller, Burroughs, Joyce, Eliot, Proust, Arendt, Nabokov, Camus, Updike, Bernhard, Steiner är några av dem som på ett eller annat sätt inte håller måttet. Den ena är ”anal”, den andra är ”antisemit”, den tredje är kort och gott österrikare. Man får intrycket av någon slags litterär polis, och kanske rör det sig om spår från hans yngre år, då ledstjärnan i hans liv hette Trotskij.
Ett storslaget experiment
Pengar har tidigare följt förändringarna i samhället, inte skapat dem. Detta har euron vänt upp och ner på, konstaterar David Marsh i sin bok om EMU:s tillblivelse.
”I penningaffärer upphör vänskapen” lyder ett talesätt som kommer till mig vid läsning av David Marshs bok om den europeiska monetära unionens tillblivelse. Det handlar med andra ord om att försöka förstå en dimension av tillvaron som rör sig bortom den mer personligt förankrade, att greppa den politiska och ekonomiska ordningen, där frågan om hur mycket av dess verklighet och logik som är nödvändig eller ens önskvärd ter sig ofrånkomlig.
CHARTERRESA TILL VERKLIGHETEN
Bussfärden till det ospecificerade hotellrummet leder över ett ödsligt vulkanlandskap. Enstaka buskar sticker upp ur den bruna jorden, karga klippor reser sig om båda sidorna av vägen. I ett försök att rädda relationen, har vi tagit en sista minuten resa, min fästmö och jag.Stillastående getter, vita som grå, skymtar på de stupande sluttningarna. Guiden, som krampaktigt håller i mikrofonen, försöker göra sin röst hörd genom ljudanläggningens burkiga ljud. En spänning har smugit sig på passagerarna, kanske rent av en oro. Denna vindpinade ö verkar ogästvänlig. Vem vet vad som väntar på en gudsförgäten plats?
DET MÄNSKLIGAS NEDERLAG
För många i min generation har det sena sextiotalets och tidiga sjuttiotalets radikala vänstervåg alltid framstått i en lätt komisk dager. Tillräckligt gamla för att känna till exempelvis Jan Myrdal, har vi varit för unga för att uppfatta honom annat än som en genuin tokstolle. Bilden av en lätt korpulent man med marxistiskt kantiga svarta glasögon och överdriven mustasch, som stridsberedd står mot en fond av kinesiska risfält, och som i obegripligt snåriga artiklar yttrar sig tvärtemot allt vedertaget på ett lika obegripligt stöddigt vis, har varit svår att undkomma. Media har bidragit till att forma denna bild, men känslan många nog haft, har varit den att någonting inte står helt rätt till med varken honom eller den samhällsomstörtande revolutionsromantik som hörde våra föräldrars ungdomstid till.
