Det finns många som kritiserar WSF och kritiken kring just arrangemangen i Nairobi är viktig. Men Markus Drakes kroppsfokuserade klagovisa (NT 5/07) eller cyniska rapport (6/07) hade en så märkvärdig vinkling på det hela. Eller är jag bara tråkig, var floppstoryn (5/07) en skämtsam parodi av interrail- eller arméberättelsegenren nu iklädd en vitsig karikatyr av världsförbättrarturism? Problemen med WSF är uppenbara. I stället för att dra slutsatsen att forumet har misslyckats menar många att dessa problem kan ses som ett sätt att aktualisera och konfrontera frågor som finns överlag – hierarkier, misogyni, korruption, elitism o.s.v. Ett härligt problemfritt WSF skulle vara en utopi att fly till, ett vakuum där alla orättvisor är lösta, inkomstskillnaderna inte syns, alla är rejäla och trevliga. Intressantare än att oja sig över arrangörernas brist på kompetens är att lyssna på de diskussioner om hur WSF nästa gång ska lösa dessa problem – utopistiskt i sig, men förankrat i en hoppfull realism. Viktiga samtal om strategier.
Läs mera
