Etikettarkiv: Energi

Eldflugslampor, spindelsilke och svampskor

eller 3,8 miljarder år av naturlig produktutveckling

Vi har mera samlad kunskap än någonsin tidigare i världshistorien. Samtidigt utnyttjar vi planetens resurser i en takt som hotar själva grunden för de ekologiska system som håller oss vid liv. Biomimik kan vara svaret vi söker för att vända utvecklingen mot en hållbarare värld. En värld som fungerar på planetens villkor.

Janine Benyus är amerikansk biolog, innovationskonsult och vetenskapsförfattare. Boken Biomimicry: Innovation inspired by Nature, utkom 1997. Termen biomimicry, på svenska används både biomimik och biomimetik, kommer från grekiskans bios liv och mimesis att imitera. Biomimik innebär att utforska och efterlikna naturens mönster och strategier för att skapa hållbara lösningar för framtiden. Idag är biomimik en tvärvetenskaplig metod som omfattar alla kunskapsområden.

Vi är omgivna av naturens genialitet, säger Benyus, i en av många TED-föreläsningar som kan ses på nätet. När vi söker efter någonting som är genuint hållbart är naturens värld den enda modell som har fungerat under en längre tidsperiod. Naturen är den fulländade designern, ingenjören, kemisten och fysikern. Det kännetecknande för livets egna lösningar är att de är eleganta, effektiva och på samma gång resurs- och energisnåla. Biomassa som byggs upp bryts ner och återanvänds i nya former i ett ständigt kretslopp. Naturen smutsar aldrig sitt eget bo. Det är just de här egenskaperna världen letar efter. Att studera naturens mekanismer är som att titta in i ett avancerat forskningslaboratorium med produktutveckling som testats under 3,8 miljarder år.

Människor har i tusentals år sökt inspiration i naturen för att underlätta vardagen och förbättra sina livsvillkor. Det nya är att systematiskt kartlägga biologiska strategier och inspirerande idéer på ett sätt som hjälper formgivare och innovatörer att hitta värdefull information. Benyus grundade organisationerna Biomimicry institute, Biomimicry 3,8 och Biomimicry Guild för att göra informationen tillgänglig över fackgränserna. Hennes kanske viktigaste insats är webbtjänsten asknature.org. Vem som helst kan logga in och få svar på hur naturen har löst ett specifikt problem som man för tillfället söker svar på. Eftersom tjänsten är offentlig och öppen för alla blir det också svårare för enskilda företag att kapa och patentera sådana metoder som tillhör själva livet och måste vara åtkomliga för alla.

Benyus kan vara startskottet för biomimikens segertåg på samma sätt som Rachel Carsons bok Tyst Vår ledde till den moderna miljörörelsen. När kreativa biologer, designers, tekniker och vetenskapsmän samlas runt samma bord för att utveckla en produkt eller söka efter lösningar på existerande problem, blir resultaten inte bara nyskapande men också fascinerande. Samarbete har blivit önskvärt. Man rör sig över gränserna och kombinerar kunskapsområden.

Naturens egna arkitekter

Arkitekturen är en av de branscher som snabbt insåg den nya trendens möjligheter.

Naturens former och funktioner ger en uppsjö sinnrika och raffinerade lösningar på vardagsproblem. Inspiration från naturen tillfredsställer naturen och samtidigt människor och samhällen. En win-win- situation.

Den engelska arkitekten Michael Pawlyn är en av de främsta förespråkarna för biomimisk arkitektur. När ett företag planerar ett kontor rekommenderar Pawlyn former ur växtriket  kombinerade med ultralätta konstruktioner härledda ur skelettets modeller. Hållfastheten kommer av att man omdistribuerar materialet med omväxlande robusta partier och håligheter. Håligheterna fungerar som kanaler för luftflödet. Överraskande former och reflekterande ytor maximerar ljusflödet så att det når ner till de lägsta våningarna. Sparsam materialanvändning minskar vikten. Detta sparar både pengar och naturtillgångar. Affärsbyggnaden fungerar som ett eget ekosystem, vilket befrämjar trivsamhet för personalen och ökar produktiviteten. Det i sin tur kompenserar extrakostnaderna. Inom ett par år är byggprojektet en vinstinvestering för företaget.

Termiterna är mästare på att hålla en konstant temperatur i sina bon, trots stora växlingar i yttertemperaturen. Så kallad termitventilation är ett kostnadseffektivt sätt att spara energi. Det fungerar både i heta och kalla klimat.

Den namibiska skalbaggen skördar fukt ur morgondimman när öknen möter kalla luftströmmar från Atlanten. Fukten kondenseras och samlas upp av ett sinnrikt mönster på skalbaggens rygg. När en tillräckligt stor vattendroppe koncentrerats rinner den ner till munnen längs skalbaggens rygg.

Skalbaggens överlevnadsstrategi har inspirerat uppfinnare från hela världen till häpnadsväckande konstruktioner. När man imiterar hela ekosystem kan man ta itu med världens skriande resursproblem. Vatten är en bristvara. Man har byggt växthus utgående från skalbaggens teknik, som kan förvandla saltvatten till dricksvatten med skörd som bonus.

Metoden är en välsignelse i torra, ofruktbara områden. Förutom att man erhåller dricksvatten, stimulerar fukten växtlighet och grödor i växthuset.

Tekniken är i bruk i USA, Abu Dhabi, Australien och Afrika. Växthus för dricksvattensskörd planeras nu också i familjestorlek. Det har visat sig att man till och med får större skördar när man utnyttjar fukten än när man odlar traditionellt med rinnande vatten.

Jakten på nya material

Biomimiken står också för revolutionerande framsteg inom materialtillverkningen. Forskningens strålkastarljus har länge varit fokuserad på en liten anspråkslös spindel. Spindelns förmåga att göra silke av proteiner med vatten som lösningsmedel i rumstemperatur är imponerande. Fibrerna är elastiska och starkare än stål. Det kaliforniska företaget Bolt Threads har utvecklat en metod att tillverka spindelsilke med proteiner och jästsvamp, metoden påminner om att brygga öl.

Också textilindustrin har fått upp ögonen för syntetiskt spindelsilke. Modeskaparen Stella McCartney är här en föregångare. Ju större efterfrågan är på nya produkter desto snabbare kommer innovationerna ut på marknaden. Framtidens material kan komma från svamparnas rike, från odlade alger, eller från räkskal. En forskargrupp i Harvard har med kitin från räkskal, en avfallsvara som finns i överflöd, och med trollsländans vinge som modell skapat ett material starkt som aluminium och hälften så lätt. Mycoworks i Kalifornien producerar på två veckor samma mängd svampläder som det tar två år att få ut av djur och med en bråkdel av kostnaderna. Temu Materials i Finland återanvänder begagnade kläder i en liknande process för lädertillverkning. I New York har Ecovative ersatt polystyren och andra förpackningsmaterial med likvärdiga material gjorda av svamp. Efter användning kan de grävas ner i jorden som gödsel.

Jakten på nya material går het runtom i världen. Forskningen i Finland har som mål att utveckla miljövänliga svamp- och träbaserade material för att ersätta tyg och plast. Uppstart-företaget Spinnova, med en ny giftfri metod att använda cellulosa som råmaterial inom klädindustrin, har redan påbörjat ett samarbete med Marimekko

Fotosyntesen som energimodell

Nyckelfrågan är trots allt hur vi ska lyckas producera ekologiskt hållbar energi. Naturen kan också här ge oss vägledning när det gäller att åtgärda de sista flaskhalsarna. Att ta tillvara solenergi på samma sätt som ett löv är den heliga gralen för energiforskningen. Det första artificiella lövet såg dagens ljus för ett tiotal år sedan. I fotosyntesen omvandlas koldioxid till kolhydrater och upptas av cellerna som näring. Målet är bränsle i vätskeform med ingredienserna solljus, koldioxid och vatten. Om det lyckas öppnar det dörren för en helt ny världsbild och ekonomi. På varsin sida av jordklotet närmar sig olika forskarteam lösningen.

Solceller och vindturbiner tar stora kliv framåt. Fiskar och fåglar visar vägen för ingenjörerna när det gäller hur man bäst ska designa vindmöllor och hur de skall placeras. Snilleblixten drabbade en professor vid Stanford University mitt under en lektion i gruppbeteendets mekanik, när han var i färd med att förklara hur fiskstim och fågelflockar rör sig. De djur som befinner sig i spetsen skapar vind- och vattenströmmar som underlättar färden för resten av flocken. Fiskarna och fåglarna rör sig därigenom som ett enda väsen. Helheten prioriteras för bästa energiupptag.

Det finns otaliga exempel på hur man kan efterlikna naturen för att konstruera smarta tekniska lösningar och samtidigt spara utgifter.

Att till exempel ta tillvara koldioxid – som ju är ett gift för människan men byggstenen för växter, skal- och koralldjur – som råmaterial löser inte utsläppsfrågan men är god draghjälp på vägen. Blue Planet, en byggfirma i Kalifornien, är en av de första som lyckats göra cement av koldioxid. Genom att studera koraller har man utvecklat en metod att tillvarata utsläppen från kraftverk. Koldioxiden leds genom havsvatten och resultatet är kalksten, den viktigaste ingrediensen i cement. Verksamheten har utvidgats till Mexiko, Kanada och den amerikanska delstaten Wyoming. 

LED-lampan som redan är en omstörtande uppfinning har ytterligare effektiviserats. En forskare som gjorde fältstudier i Centralamerikas regnskogar tjusades av svärmande eldflugor. Han tog med sig några exemplar för att undersöka dem närmare i laboratoriet i Belgien. Ljuset genereras av en lanterna på eldflugans buk men forskaren upptäckte att ett geometriskt mönster av tandade fjäll förstärkte lanternans ljus. När ett team med belgiska, kanadensiska och franska forskare överförde upptäckten till ett tunt skikt på LED-lampan genererade den 55 procent mera ljus och blev en och en halv gång effektivare.

En fågelskådare som tågingenjör

Tre fåglar och Japans transportindustri har gjort Eiji Nakatsu till en celebritet. Han arbetade som ingenjör för höghastighetståget Shinkansen. Med ökade hastigheter höjdes kraven på konstruktionen. Varje gång tåget kom ut ur en tunnel åstadkom lufttrycket en sonisk smäll som hördes på 400 meters avstånd. Nakatsu, som var ivrig fågelskådare, fick i uppdrag att leda projektet med att utveckla en ny och bättre tågmodell. Han gjorde en ritning med ugglans vingar, adéliepingvinens strömlinjeformade kropp och kungsfiskarens näbb som förebilder. Den viktigaste inspirationskällan var kungsfiskaren. Den dyker från hög höjd efter sitt byte i vattnet – från en dimension till en annan – utan ett stänk på vattenytan. Näbbens arkitektur återskapades i lokets form för att undvika ljudsmällar. Ugglans vingkonstruktion gav ljuddämpande effekt, och pingvinens form minskade vibrationerna. Man fick ett tystare tåg som blev 10 procent snabbare och krävde 15 procent mindre energi.

Biomimik har införlivats i allt som kan rymmas mellan medicinsk specialkunskap och jordbruk. Morgondagens åkrar har bälten av ängsblommor för att minska gödselbehovet. Samtidigt utgör dessa blombälten oaser för pollinerande insekter som humlor och andra organismer som i sin tur ger näring och ökar mångfalden. Framtidens städer planeras som ekosystem.

Det slagkraftigaste verktyget för en ny värld är 3D-printern. Plasten kan redan ersättas av printmaterial gjorda av svamp och alger. Man kan också printa levande celler för medicinskt bruk i nanoskala och stål för broar och byggnader.

Dags att tänka om senast nu

Sommaren 2015 sände Sveriges Radio sommarprat med Johan Rockström, miljöprofessor vid Stockholms universitet. Lyssnarsiffrorna blev enorma trots att han talar allvar och lägger de vetenskapliga korten på bordet. Vi befinner oss i en krissituation. Vi har ett gigantiskt ansvar. En tväromvändning i livsstil och ekonomiskt tänkande kan bli drivkraften för förnyelse. När Rockström ser konturer till en renässans låter det hoppfullt. Hans bok Vår tid på jorden: välfärd inom planetära gränser, som utkom 2012 i samarbete med fotografen Mathias Klum, är värdefull läsning. De nio planetära gränserna togs fram av Rockström och 27 andra erkända forskare år 2009. De utgör ramen inom vilken vi kan leva och handla tryggt. Vi har överskridit fyra av gränserna, så det är hög tid att bromsa och tänka om. Vår moderna välfärd har utarmat naturvärden och -tillgångar. Ett nytt tänkesätt ger oss möjligheten att få utvecklingen att vända i rätt riktning.

Allt vi gör har naturen redan gjort bättre utan att pantsätta framtiden. Det är också det här budskapet som Janine Benyus för fram. Biomimik som designmönster har visat sig vara en fruktbar metod som genererat billigare lösningar, hållbarare material och smartare innovationer på alla samhällsområden. Avfall och sidoprodukter har plötsligt blivit eftersökta resurser. Dagens elektronikavfall är morgondagens guldgruva.

Teknologiförespråkarna och miljörörelsens anhängare, de två ytterligheterna, närmar sig varandra. De har båda lika stor orsak att bevara våra sköra ekosystem. N

Angela Oker-Blom

TED

  • Förkortningen TED kommer från Technology, Entertainment and Design. Den ideella, opartiska organisationens mål är att förändra attityder med kunskapens kraft. Djupare kännedom förändrar världen. TED-konferenser hålls tre gånger i året och TED-seminarier i mindre skala ordnas i länder runtom i hela världen.
  • ted.com kan man lyssna till korta anföranden av världens mest inspirerande visionärer. Anförandena täcker alla kunskapsområden och kulturer.
  • TED-priset på en miljon dollar delas årligen ut till klarsynta framtidstänkare för de bästa koncepten att driva en global förändring.

Framtiden skymtar mellan svarta svanar

Lyckas vi inte snabbt minska utsläppen av växthusgaser och förhindra att jordens medeltemperatur stiger med mer än två grader kan vi lika gärna glömma all framtidsdiskussion. Men hur ser en möjlig framtid ut?

Klimatfrågan är inte förhandlingsbar. Naturlagarna medger inga kompromisser. En skenande uppvärmning med tre eller fyra grader skulle sannolikt innebära ”slutet på världen som vi känner den”, för att travestera titeln på en låt av rockbandet R.E.M.

Tack och lov har vi en reell chans att hålla uppvärmningen under två grader. Men det är bråttom. Den finländska regeringen talar svepande om att minska växthusgaserna med 80 procent till 2050. Det duger inte. Kännbara utsläppsminskningar måste göras redan inom fem–tio år, annars är loppet kört. En genomsnittlig finländare ger upphov till mellan 8,5 och 13,9 ton koldioxid per år, lite beroende på hur man räknar; de här utsläppen måste ner under två ton per capita snarast möjligt. Endast så går det att klara tvågradersmålet.

En fråga som inte diskuteras särskilt mycket är hur ett fossilfritt Finland egentligen skulle se ut. Kanske drar vi oss för den diskussionen, eftersom vi anar att omställningarna kommer att bli mycket stora. De självutnämnda klimatskeptikerna verkar åtminstone ha förstått en sak mycket bättre än vänstern och miljörörelsen – den nuvarande socioekonomiska ordningen kommer knappast att överleva de förändringar som klimatmålen kräver.

Industrisamhället har så länge det funnits – omkring 250 år – drivits av fossila bränslen, till en början med kol och från 1900-talet till idag med olja. I själva verket är industrikapitalismen oupplösligt förknippad med fossila bränslen, som den svenska humanekologen Andreas Malm visar i sin doktorsavhandling Fossile Captial. The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming. Först när vind-, vatten- och muskelkraft ersattes av kol blev industrikapitalismen möjlig i England; skiftet från ett energisystem till ett annat var själva förutsättningen för dess födelse. Nu förestår ett nytt, lika omvälvande skifte från fossil till förnybar energi. Följderna kommer sannolikt att bli lika omfattande som när industrikapitalismen uppstod.

Det har ”klimatskeptikerna” förstått, och de kämpar desperat för att bromsa de nödvändiga politiska besluten. Men de är dömda att misslyckas; dagens ekonomiska ordning är dömd att gå under på ett eller att annat sätt.

Hejdlöst förnybart

Om den globala uppvärmningen ska hållas under två grader är den mest angelägna åtgärden en omställning av energiproduktionen. Den kan paradoxalt nog bli ganska lätt att genomföra. Nu pågår något som bara kan kallas en energirevolution; till och med den konservativa finanstidningen Financial Times kallade den förnybara energins segertåg ”unstoppable” i ett reportage tidigare i år. Förnybar energi – främst vind och sol – utvecklas i allt snabbare takt samtidigt som investeringskostnaderna rasar. På många håll i världen är ny vindkraft och solceller idag billigare än fossil energi även utan offentliga subsidier. ”Smarta” distributionsnät, som gör det möjligt för privatpersoner att sälja och köpa el utan inblandning av stora distributörer, har även börjat bidra till att energimarknaderna i grund förändras.

Finland har tyvärr hamnat på efterkälken i den här utvecklingen. Samtidigt som satsningen på vindkraft bromsas framför allt av Sannfinländarna i regeringen fortsätter Finland att satsa på ny kärnkraft och att öka andelen bioenergi. Det senare har fått forskare att slå i varningsklockorna. Biomassa är inte nödvändigtvis så klimatsmart som man trott, under vissa omständigheter kan biobränslen leda till större utsläpp av växthusgaser än kol, olja och allt naturgas.

Kärnkraften spelar på sin höjd en marginell roll i den globala energiomställning som förestår. I Finland kan kärnkraften stå för en större andel av elproduktionen än på många andra håll, men bara under en begränsad tid. Om den planerade reaktorn i Pyhäjoki verkligen byggs – vilket är långt ifrån säkert – kommer den med all sannolikhet att bli den sista nya kärnkraftsenheten i Finland. De gamla reaktorerna i Lovisa och Olkiluoto ersätts knappast av nya. Frågan är hur länge Olkiluoto 3 kan drivas, det står redan nu klart att reaktorn aldrig kommer att bli lönsam och EPR-tekniken har visat sig vara behäftad med allvarligare säkerhetsrisker än väntat. Internationellt är det ekonomin som håller på att ta knäcken på kärnkraften. Även i Finland kommer kärnkraften att konkurreras ut av förnybara energislag och ju fortare man förstår den saken dess bättre.

Elbil räddar inte privatbilism

Vid sidan av energiproduktionen behöver transporterna och matproduktionen snabbt ställas om. I ett framtida, fossilfritt Finland lär privatbilen inte vara den självklarhet den är idag. Elbilsentusiasterna vill få det att framstå som om vi kommer att tuta och köra som förut, fast med en utsläppsfri elmotor istället för bensinmotor. Riktigt så enkelt blir det nog inte.

Förutom att elbilar kräver råvaror och genererar stora utsläpp vid tillverkningen glömmer man bort att byte av bränslen ofelbart påverkar transportstrukturen. Billig olja har varit den viktigaste förutsättningen för såväl massbilismen, vägtransporterna som för lågprisflyget. När vi snart lämnar den billiga oljans epok – antingen frivilligt av klimathänsyn eller ofrivilligt på grund av sinande oljereserver och kraftigt fördyrat bränsle – påverkar det transportinfrastrukturen. Eldrift kommer inte i stor skala att ersätta person- och lastbilar eller bussar med förbränningsmotorer.

De svenska försöken med elektrifierade vägar – det gäller ett par korta snuttar utanför Arlanda och i Sandviken – lär knappast vara inledningen på storskaliga satsningar på eldrivna långtradare. Det är fiffigare att satsa på järnvägarna, som redan är eldrivna. Behovet av transporter kommer sannolikt att minska i framtiden, antingen av nödtvång eller som en följd av utvecklingen mot en decentraliserad cirkulär ekonomi.

De billiga flygresorna vi är bortskämda med är inte hållbara och våra barn kommer att vara något våra barn får försaka. Flygbranschen menar att biobränslen kan ersätta fossilt flygfotogen i planens tankar – men jag skulle nog satsa mina pengar på att det mest förblir prat. Jetplanens kondensstrimmor kommer att vara betydligt färre på framtidens himlar jämfört med dagens.

Den tredje stora utsläppskällan är maten vi äter. Kött är den stora boven: att producera ett kilo nötkött genererar motsvarande 26 kg koldioxid. Motsvarande siffror för fläsk är 6-8 kg och kyckling omkring tre kilo. Som jämförelse ger ett kilo baljväxter 0,5 kg koldioxid.

Cirkulär framtid

En finländare av årsmodell 2050 äter övervägande vegetarisk kost, har aldrig varit i Thailand, äger ingen bil, har färre klädesplagg och prylar än sina farföräldrar 2017 och får den el hen behöver (mycket mindre än idag tack vare effektiviseringar) från ett lokalt vindkraftskooperativ, kompletterad med egna solceller på taket. Hen odlar själv en del av de grönsaker hen konsumerar, och vattnar dem med återvunnet gråvatten från det egna hushållet. Framtidens finländare bor högst antagligen i en större eller mindre tätort och tar sig fram med cykel eller med väl utbyggda spårvägssystem som kompletteras med eldrivna bussar; vid behov använder hen kanske ett fordon från den lokala elbilspoolen. Återbruk präglar hela samhället i mitten av seklet. Vitvaror, hushållsapparater, datorer, mobiltelefoner och annan teknik är konstruerade så att trasiga komponenter kan bytas ut istället för att telefonen ersätts med en ny när något går sönder. Man slänger inte fullt användbara kläder, möbler etc.

Finländarna lär i framtiden knappast arbeta lika mycket och lika länge som idag och arbetet ser väsentligen annorlunda ut. Många uppgifter har rationaliserats bort eller övertagits av robotar, ty trots att man medvetet har valt att förändra samhället i en resurssparande riktning och minska dess komplexitet (vilket samtidigt gör det mera motståndskraftigt mot störningar) har den tekniska utvecklingen knappast avstannat, snarare har den bytt inriktning. Nätet länkar samman människor i högre grad än tidigare, nu när man av klimatskäl inte kan resa lika mycket. Inte minst kultur levereras via nätet, kanske kan framtidens finländare uppleva en direktsänd operaföreställning från Metropolitan i New York eller ett naturprogram från Galapagosöarna virtuellt i sitt vardagsrum.

Det är knappast troligt att tekniken – den teknik som bidragit till att vi hamnat där vi är – eller marknaden på egen hand kommer att lösa våra resurs- och klimatkriser. Därför måste marknadsekonomin och idén om evig tillväxt som samhällets motor ersättas av en cirkulär ekonomi, som snålar med resurserna och framför allt förmår fördela de tillgångar som återstår så att såväl naturen som människorna gynnas.

Lokala valutor

En intressant modell för cirkulär ekonomi har föreslagits av Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet. Enligt Hornborg är pengar bara ett påhitt som bygger på premissen att allting är utbytbart. Om vi kan ändra spelreglerna i ekonomin kan vi också skapa en hållbar värld för framtida generationer. Hornborgs förslag går i korthet ut på att man vid sidan av världsekonomin inför kupongvalutor som bara gäller inom begränsade områden och som han kallar LUTS, lokala utbytesbevis. Med den här valutan skulle människor kunna handla endast lokalt producerade produkter, vilket skulle resultera i en kraftig decentralisering av ekonomin. De lokala utbytesbevisen skulle delas ut som ett slags medborgarlön. Enligt Hornborg skulle såväl staten som enskilda ha allt att vinna på ett skattefritt utbyte av varor och tjänster på lokalplanet.

Ett ekonomiskt system baserat på många små lokala ekonomier där människor samverkar för det gemensamma bästa skulle, om det implementerades över hela världen, inte bara spara resurser utan också skapa global rättvisa, menar Hornborg.

Någon form av globalt gångbara valutor kommer ändå att behövas eftersom man omöjligt kan producera allt som behövs lokalt. Men världshandeln skulle drastiskt minska och endast absolut nödvändiga varor – till exempel mediciner – skulle behöva transporteras långa sträckor. Världsekonomin skulle på köpet bli mindre volatil – de kriser och kollapser som präglar dagens marknadsekonomi skulle antagligen höra det förflutna till.

Ingen rak väg in i framtiden

Framtidsprognoser är alltid vanskliga. Det enda man egentligen kan vara säker på när det gäller framtiden är att den kommer.

Hur den sen ser ut är en annan femma. Kanske kommer Finland i mitten av seklet inte alls att se ut som jag föreställer mig. Misstaget vi alltid gör att tro att det går att dra en rak linje från nuet in i framtiden. Att framtiden egentligen blir som nu, fast med ännu bättre displayer på telefonerna och 3D-skrivare och fantastiska hologram. Men utvecklingen följer aldrig en rak linje, den vänder och vrider sig på oförutsedda sätt och gör ibland oförutsägbara svängar. Man talar om ”svarta svanar” – oförutsedda händelser – som ställer till det för prognosmakare och planerare.

Att vi måste göra något åt klimatförändringarna är uppenbart, men kanske har jag fel – kanske kommer det att visa sig att marknaden ändå till sist förmår lösa problemen. Eller kanske finns det en teknisk fix som gör att vi kan dra koldioxid ur atmosfären. Så kallad geoengeneering föreslås på fullt allvar som en lösning på de stora problemen vi brottas med.

Fast själv är jag rädd för att de svarta svanarna i det här sammanhanget kan utgöras av lika enorma som oväntade utsläpp av metan i atmosfären från tinande arktisk permafrost. I värsta fall skulle ett stort tillskott av metan – en hundra gånger mer potent växthusgas än koldioxid – kunna leda till en skenande uppvärmning på kort tid – det värsta tänkbara scenariet.

Men jag envisas med att tro att vi människor på jorden, när det kommer till kritan, lyckas slå oss ihop och avstyra den värsta klimatkrisen. Det som krävs är politiska beslut. Klimatfrågan är politisk, det kan inte nog ofta upprepas. De politiska beslut vi fattar nu – eller låter bli att fatta – avgör vilken värld våra barnbarns barn kommer att leva i.

Lars Sund

Kärlek och kärnkraft

I kommunalvalet fick Piratpartiet äntligen sitt slutliga genombrott i politiken, då två av partiets kandidater blev invalda i stadsfullmäktigen. En av dem är Petrus Pennanen, som drömmer om ett Helsingfors som öppnar sina armar för alla och där små mini-kärnkraftsverk surrar intill icke-kommersiella workshops och urbana vardagsrum.

– Aah, det känns genast lite bättre nu, då jag fått krama det här trädet en stund, man känner sig lite mer levande, säger Petrus Pennanen efter att han grabbat tag i ett träd mitt på Mannerheimvägen i Helsingfors där vi tagit bilder för intervjun.

Pennanen, född 1972, är nyinvald stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors, där han i april blev invald från Piratpartiet. Det är första gången partiet nått över röstspärren i ett allmänt val i Finland, sedan det ställde upp kandidater i kommunalvalet i Lovisa 2009. För Pennanen själv är det fjärde gången gillt, han ställde själv upp i kommunalvalet 2012, och i de påföljande EU- och riksdagsvalen.

– Jag hade varit med i bakgrundstrupperna i Piratpartiet sedan det grundades i Finland 2008. Som yngre var jag väldigt blyg och trodde väl inte heller att någon skulle vara speciellt intresserad av vad jag hade att säga. Men i och med att jag gick med i Facebook började jag skriva ner mina funderingar kring samhället.

Pennanen märkte till sin förvåning att hans skriverier fick stort genomslag, och beslöt sig att ställa upp i kommunalvalet 2012. Kampanjbudgeten var liten, men fördomsfritt gav han sig ut på gator och torg och delade ut pappershjärtan med kärlek som kampanjtema, ett som går igen än i dag.

– Jag tyckte det var jätteroligt – det var en ursäkt för att få tala med en massa helt okända människor på gatan. Och fast jag mest tyckte att jag hade skoj och inte satsade så hårt på kampanjen, fick jag flest röster av alla i Piratpartiet. Jag insåg att jag kanske hade något att ge samhället, och på den vägen blev det.

Det ska sägas rakt ut att det är lätt att tycka om Petrus Pennanen. Med sitt blonda hårsvall och sin vana att alltid bära något grönt i sina kläder, är han en udda figur i Helsingforspolitiken. Lite udda är också hans uppriktiga vänlighet och glädje, sättet på vilket han tar tag i ens hand med båda händerna då vi efter intervjun tar farväl, och hans närapå naiva humanism och längtan efter ett samhälle där alla kommer överens, alla är snälla med varandra, och där staden är ett mysigt vardagsrum där murgrönan växer på alla väggar och vi går och plockar ätliga örter i dikesrenen. Speciellt med tanke på att Pennanen med stor sannolikhet är den intelligentaste och mest naturvetenskapligt präglade politikern i hela stadsfullmäktige, om hans doktorsgrad i kärnfysik är något att gå efter. Men mer om det längre fram.

Piratpartier i 30 länder

Piratpartiet grundades i Sverige 2006 i samband med att det fördes livliga diskussioner kring immateriella rättigheter och illegal fildelning. Sverige var som känt hemvisten för den då största fildelningssajten The Pirate Bay.

I dag finns officiellt registrerade piratpartier i omkring 30 länder, och oregistrerade i ungefär lika många. Kring 20 partier hör till Europeiska piratpartiet, och har förbundit sig till ett gemensamt principprogram, som bland annat innefattar tankar om informationsfrihet, direktdemokrati och socialliberala värderingar. Partiernas valframgångar har fluktuerat stort. Historiskt har partiet haft starkast fotfäste i Sverige och Tyskland, som båda fått piratpartister invalda till EU-parlamentet (totalt tre pirater har suttit i parlamentet). Däremot fick Sveriges piratparti inte in en enda kandidat i det förra kommunalvalet, medan Piraten i Tyskland är relativt välrepresenterat både i lokalfullmäktigen och regionalparlament. I Tjeckien har piraterna en parlamentsledamot och i Island, där de senaste åren varit politiskt turbulenta, fick Piratar hela 15 procent av rösterna i alltingsvalet 2016.

Liberalism med hjärta

Till en början koncentrerade sig piratpartierna främst på immateriella rättigheter och webbfrågor, men snart växte en bredare politisk linje fram. Piratrörelsen är i dag en pseudolibertariansk, socialliberal rörelse, som anser att staten finns till för att trygga individens basrättigheter, säkerhet och sociala trygghet, men inte ska lägga sig i människors livsval. Piraterna tar inte ställning i ekonomisk politik, och är således svåra att placera in på en traditionell höger-vänster-axel, och det gör också att deras bredare samhälleliga visioner är något tunna och spretiga. De förespråkar ändå en minskad byråkrati och därigenom en förminskad offentlig sektor, direkt demokrati och basinkomst. Timo Soikkanen vid Åbo Universitet har kallar det finländska piratpartiet för ett ”ultraliberalt, till och med anarkistiskt, parti” för vilket individen står i centrum och staten är av ringa betydelse. Petrus Pennanen skriver ändå inte under det.

– När jag var yngre var jag faktiskt ultraliberal och ansåg att staten inte alls ska ha något att göra i människors liv, men efter att jag bott på olika håll i världen, och sett hur andra system än det finländska fungerar, har jag reviderat min åsikt.

– När jag under en kortare tid bodde i Kalifornien bevittnade jag den fruktansvärda ojämlikhet som råder i det amerikanska samhället. I pråliga lyxvillor bor folk som tjänar 200 miljoner dollar i året, medan det finns ett överflöd av fattiga, sjuka och gamla som lever på gatan och letar efter mat i soptunnor.

Pennanen berättar om hur de rika självgott basunerade ut att de hjälpte samhällets fattiga genom att ordna soppkök varje söndag i parkerna.

– Men jag tänkte att ”vad ska de fattiga leva på resten av veckan?”

Det amerikanska systemet visade enligt Pennanen på baksidan av en libertariansk modell, där socialtjänster måste skötas genom välgörenhet, eftersom den offentliga sektorn inte upprätthåller ett fungerande välfärdssystem. I dag värnar han om det finländska välfärdssystemet, men som resten av sitt parti anser han att byråkratin och administrationen kunde minskas.

– Här är social- och hälsovårdsreformen ett exempel på ett steg i alldeles fel riktning. I och med den planerade reformen kommer det att skapas ytterligare ett skikt av administration, då vi borde gå åt andra hållet. Jag är ingen expert på sote-reformen, men jag har sett graferna över hur beslutsfattandet och administrationen ska fungera, och det är ju helt obegripligt.

I den klassiska dikotomin vill högern ha en så liten offentlig sektor som möjligt, eftersom den anser att marknaden är mer effektiv och resurssnål, medan vänstern vill ha en stor offentlig sektor, eftersom den anser att marknaden inte kan garantera fungerande och tillgängliga tjänster för alla.

Piratpartiet ställer sig utanför den klassiska höger-vänsterdikotomin, hur ser ni på den här frågan? Var på skalan ligger punkten där den offentliga sektorn är stark nog att upprätthålla fungerande tjänster för alla, men ändå slimmad nog för att inte vara för tungrodd och byråkratisk?

– Den offentliga sektorn, tja hmm. Jag vet inte om jag vill ta ställning till hur stor eller liten den ska vara. Resurserna borde riktas till stödtjänsterna och till det konkreta arbetet, och onödiga lager av administration borde skalas bort. Om den sedan kallas stor eller liten är sekundärt.

Stäng datorn, ut i vimlet

Som doktor i kärnfysik hoppas Pennanen kunna föra in mer vetenskapligt tänkande i beslutsfattandet. Bland annat irriterar han sig över att kärnkraftsmotståndare inte inser att de statistiskt förutspådda hälsoriskerna som kärnkraften för med sig är minimala jämfört med de faktiska hälso- och miljöproblem som fossila bränslen orsakar.

Han förbereder som bäst ett förslag om att i Helsingfors utveckla en typ av mini-kärnreaktor, som han menar att på ett säkert och miljövänligt sätt skulle kunna producera energi för olika stadsdelar. En liten ”kärnkraftspodd” kunde enligt honom producera elektricitet för kring 10 000 invånare.

– Det är gott och väl med förnybara energikällor, men här måste man igen se på perspektiven. Jag har ingenting emot att man bygger solpaneler på alla hus i Helsingfors, men de fungerar endast då solen lyser. Och det stora problemet med vind och sol är att det inte finns tillräckligt med lagringskapacitet för tiderna då det det inte blåser eller är soligt. All världens ”elonmuskar” får säga vad de vill, men om vi i dag gick över till att endast använda vind- och solkraft, skulle hela världens kombinerade lagringskapacitet räcka för att täcka vårt energibehov i tre minuter.

Pennanen propagerar för en levande stadskultur, där invånare umgås med varandra under god stämning. Tomma affärsutrymmen och fastigheter kunde tas i bruk för rusmedelsfria, icke-kommersiella evenemang, workshops, kurser, pop-up-caféer eller helt enkelt bara som urbana vardagsrum.

– Se på Helsingfors. Var umgås ungdomarna i dag? Vid järnvägsstationen och i Kampens köpcentrum. I Kampen finns inte ens några bänkar att sitta på. Alla utrymmen är kommersialiserade, och folk blir utkörda om de inte köper något.

Fysiska möten och samtal är också i övrigt något som Pennanen varmt förespråkar. Man kunde tro att en piratpartist skulle tala varmt för ytterligare digitalisering av samhället, men han uppmanar i stället folk att stänga datorer och smarttelefoner och träffa varandra ansikte mot ansikte.

Petrus Pennanen.

Direktdemokratisk paradox

Globalt driver piraterna en form av direktdemokrati, som skulle ge väljarna betydligt större makt att påverka beslut i parlament och fullmäktigen. För det första skulle partisystemet och den d’Hontska metoden slopas, och man skulle gå in för regelrätta personval. För det andra skulle alla politiker som väljs in till riksdagen eller fullmäktigen ha så stort inflytande som deras röstetal gett dem mandat för. I Helsingfors skulle då till exempel Jan Vapaavuoris röst i stadsfullmäktige vara värd kring 30 000 röster, medan Petrus Pennanens skulle vara värd kring 1 300 röster.

– Men väljarna skulle också, om de så ville, kunna ”lösgöra” sin röst från politikern de röstat på, om de inte höll med politikerns ståndpunkt, och själva använda den rösten som de ville.

Till exempel skulle då riksdagsbeslut tas med en blandning av riksdagsledamöternas röster och medborgarnas röster.

Men är det inte aningen paradoxalt att å ena sidan förespråka vetenskapsbaserad och bevisprövad politik, och å andra sidan ge oinsatta lekmän, det vill säga de vanliga medborgarna, makt att besluta om frågor som de inte är insatta i?

– Men på sätt och vis gör vi det redan nu, då vi röstar in politiker som inte är experter i de frågor som det besluts om.

Visst, men politiker har ändå ofta experter kring sig, och tar del av utredningar och utlåtanden i invecklade frågor som till exempel dina minikärnkraftsverk, som gemena väljare inte förstår sig på, och det kan ju potentiellt sluta i katastrof om vem som helst kan rösta i dylika frågor utan att alls vara insatt i dem.

– Jag tror inte att folk är så intresserade av att rösta om frågor som de inte förstår sig på, så att det här blir knappast ett problem i praktiken. Inte är det ju så att vårt problem skulle vara att folk är för intresserade av politik, utan tvärtom. Jag tror inte att folk orkar besvära sig att rösta om sådant de inte känner till.

Men den här modellen öppnar ju hursomhelst den teoretiska möjligheten för den här typen av katastrofresultat. Är det inte lite av en ”hålla tummarna och hoppas”-politik?

– Nå, där skiljer sig våra synsätt kanske, jag är optimist och litar på att folk inte kommer att missbruka systemet på det sättet, medan du kanske är lite mer …

Cynisk?

– Ja, vi ser lite olika på saken, helt enkelt.

Humanistisk optimism

På den här punkten dras Piratpartiet till samma typ av samhällsoptimism som övriga liberalistiska partier, trots att Pennanen i ett tidigare svar bedyrat vikten av icke-optimistiska och bindande regler för att samhället ska upprätthålla en fungerande välfärdsstat, och inte bara hoppas att den sköts med välgörenhet. Denna inkonsekvens är kanske inte överraskande, med tanke på att Pennanen avskriver sig alla ideologiska -ismer. Det finns enligt honom för många känsloargument och för många ideologiska dogmer i politiken.

– Folk står och skriker sig röda i ansiktet om något som Marx eller någon sade för över hundra år sedan. Och, visst, olika ideologier har historiskt varit berättigade, men samhället har förändrats sedan dess. Att i dag fatta beslut utgående från dogmer i hundra år gamla böcker är bara inte fungerande. I stället borde vi nyktert se på de vetenskapliga bevisen som finns till hands och försöka att fatta beslut genom att arbeta med varandra i stället för mot varandra.

Piratpartiet ger sig ut för att vara ett äkta alternativ i ett stagnerat och dogmatiserat politiskt klimat. Alternativ är vad många i dag efterlyser, då tron på både socialism och nyliberalism svajar, och den socialdemokratiska mellanvägen är mindre populär än någonsin. Pennanen tvekar en stund med att svara på frågan om hur han anser att en ny fördelningspolitik kunde se ut, men säger sedan att basinkomst skulle vara en vettig lösning, kombinerat med en progressiv beskattning i två steg. Piratpartiet har ingen egen modell för hur en basinkomst skulle se ut, utan anser att De grönas modell är en ”bra utgångspunkt för vidare diskussioner”.

Hur skulle ditt framtida utopisamhälle se ut?

– Min utopi är ett samhälle där vi skulle le mot varandra på gatorna, föra diskussioner med varandra i stadens utrymmen, se varandra i ögonen då vi möts och trivas och umgås på människans egna villkor.

Det råder föga tvivel om att världen skulle vara en lite bättre plats att leva i om alla tänkte som Petrus Pennanen. Stötestenen i hans politiska filosofi kan dock vara att det finns alldeles för få människor i världen som tänker som Petrus Pennanen.

Text & foto Janne Wass

Bioenergi är inte automatiskt hållbart

På lång sikt ska Finland bli kolneutralt och fram till år 2050 ska Finlands klimatutsläpp minska med 80–95 procent. Den finländska regeringens strategi är att öka användningen av skog. Men nu höjs kritiska röster från miljöorganisationshåll och forskare som överlag hejar på förnybart.

Under de senaste åren har det blivit fart på strategierna som ska leda våra oljeberoende samhällen in i den postfossila eran. Att ersätta fossila bränslen med hållbara alternativ var huvudtemat på den årliga nordisk-baltiska bioenergikonferensen som i år ordnades i Helsingfors i slutet av mars.

Riktningen är klar – de fossila bränslena ska ut. Några röster från regeringen, EU och Globala bioenergiföreningen:

– Nu behöver vi tackla klimatförändringen och stärka vår ekonomiska konkurrenskraft. Skogen kan spela en viktig roll i båda fallen. En smidig övergång till förnybar energi är en nyckelfråga för alla sektorer, sade näringsminister Mika Lintilä i sitt öppningsanförande.

– Finland är en riktig ledare då det gäller decarbonization, sade Giulio Volpi från EU-kommissionen, och konstaterade att Finland redan uppfyller målet för år 2020 med knappt 40 procent förnybar energi.

– De fossila bränslena behöver fasas ut till år 2050 för att nå klimatmålen i Parisavtalet. Användningen av bioenergi ökar globalt men takten är långsam – vi behöver öka våra ansträngningar, sade Remigijus Lapinskas, ordförande för Globala bioenergiföreningen WBA.

Fossilt ersätts med skog

Finlands mål för utsläppsminskningar fram till år 2030 stakades ut i energi- och klimatstrategin som publicerades i november förra året och som godkännas i sommar. Regeringens mål är att öka andelen utsläppsfri förnybar energi till mer än 50 procent under 2020-talet. Här spelar biomassa från skogen en avgörande roll. Målet ska nås genom en ökning av den årliga inhemska avverkningen av stamved från 69 miljoner kubikmeter (i medeltal 61 miljoner under den senaste tioårsperioden) till 79 miljoner. Största delen av trädbränslena ska vara biprodukter från träförädlingsindustrin.

Den ökade användningen av bioenergi välkomnas av branschen.

– Vi ser det som en förnuftig utveckling. Finland har stora reserver av biomassa, och en växande skogsindustri. Restprodukterna som inte utnyttjas som material för bioprodukter kan användas för energiproduktion och ersätta fossila bränslen som fortfarande utgör 38 procent av vår energiförbrukning, säger Harri Laurikka, VD för Bioenergiföreningen i Finland, och konstaterar att utvecklingen dikteras av EU:s energistrategi 2030 och Finlands energi- och klimatstrategi.

Miljöforskare kritiska

Målsättningen att Finland på sikt ska bli klimatneutralt och att klimatutsläppen ska minskas med minst 80 procent fram till år 2050 låter väl som ett lika ambitiöst som nödvändigt mål sedan världens länder enades i Paris kring att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Något som kan tyckas överraskande är att det under våren höjts kritiska röster från forskar- och miljöorganisationshåll.

I slutet av mars väckte en grupp på 68 forskare med insyn i klimat- och miljöfrågor uppmärksamhet genom ett uttalande där de kritiserade Finlands planer på att öka användningen av bioenergi. Det skulle i själva verket äventyra Finlands klimatmål i och med att kolsänkan, det vill säga skogens förmåga att binda koldioxid, därmed minskar, hävdade de. Ur klimatsynvinkel är en minskning i kolsänkan jämförbar med ökade utsläpp. Dessutom skulle ökad skogsavverkning äventyra biodiversiteten i skogarna – redan idag klassas över 800 skogsarter som utrotningshotade i Finland. Ur den synvinkeln är också dagens skogsbruk ohållbart. I stället för ökad avverkning skulle ytterligare skyddsåtgärder behövas för att förhindra att allt från tiotals till över 200 arter dör ut.

”Vi hoppas att det här uttalandet väcker diskussion nationellt och internationellt om hur användningen av trä kan positioneras på nytt så att de stöder de globala klimatmålen utan att äventyra naturens mångfald”, skriver forskarna.

Också Finlands naturskyddsförbund (FNF) har lyft upp hur ökad skogsavverkning minskar kolsänkan.

– Antagandet att bioenergi kan ersätta fossila bränslen bygger på att bioenergi ses som klimatneutralt, trots att Finlands planerade ökning av skogsavverkningen skulle leda till stora koldioxidutsläpp de kommande årtiondena jämfört med dagsläget. Först på längre sikt skulle utsläppen minska jämfört med fossila bränslen, säger Otto Bruun, skyddsexpert vid FNF.

Bruun hänvisar också till att klimatforskare varnar för så kallade tipping points, att ökade utsläpp kan leda till att oåterkalleliga gränser överskrids med oförutsägbara följder för ekosystemen, och att det är avgörande att få utsläppen globalt att minska senast 2030.

Hur svarar bioenergibranschen på kritiken mot ökad användning av biomassa?

– Utsläppen från bioenergi beaktas redan i inventarien över växthusgasutsläpp och Finland har trots det en av de största kolsänkorna i Europa. Frågan är om kolsänkan får minska? Vi anser att kolsänkan i Finland är så stor att den också borde få minska på kort sikt. Men inte hur mycket som helst. Vi måste behålla en betydande kolsänka och ta trovärdiga steg mot kolneutralitet innan 2050, säger Harri Laurikka vid Bioenergiföreningen.

Det handlar alltså om olika syn på hur kolsänkan ska beaktas, vilket just nu diskuteras på EU-nivå. Laurikka säger att flera politiska frågor är kopplade till det här: vilken rätt har Finland att använda sin skog, vad är rättvist jämfört med andra länder, handlar skogsbruket bara om att bekämpa klimatförändringen eller kan den också ersätta fossila material, trygga energiförsörjningen och ge människor en utkomst?

Diskussionen om kolsänkor och utsläpp från markanvändning (LULUCF) på EU-nivå är komplicerad, men i korthet är kommissionens förslag att utsläpp från skogsbruk ska baseras på historia, vilket betyder att förändringar i klimatpåverkan skulle beaktas. Finland driver däremot på att utsläppen fortsättningsvis räknas utgående från planerad skogsavverkning.

Enligt Finlands Naturskyddsförbund finns det två problem med Finlands förslag. Länder överdriver konsekvent sin planerade avverkning och får extra utsläppskrediter. När krediterna används för att kompensera utsläpp inom trafiken eller jordbruket ökar de totala utsläppen. Otto Bruun lyfter upp att en följd av förslaget är att klimatpåverkan från skogsavverkning i praktiken inte beaktas i till exempel Finland – trots att de är ”välbevisade inom vetenskapen”. Att ignorera dem skulle urholka integriteten i klimatpolitiken generellt.

– Det handlar om en stor trovärdighetsfråga för bioenergin. Om man vill ersätta icke-förnybara resurser med skogsbiomassa så bör regelverket fungera, annars har vi ett klimat-trovärdighetsproblem, säger Bruun.

Klimatförändringen positiv för skogen?

Bioenergiföreningen för också fram att skogen i framtiden kan växa snabbare på grund av klimatförändringen vilket skulle leda till att den band mer koldioxid, något som inte beaktas i regeringens energi- och klimatstrategi. Enligt föreningen finns det därmed osäkerhet kring om ökad avverkning leder till en så betydande minskning i kolsänkan som har presenterats i offentligheten.

Finlands Naturskyddsförbund förhåller sig mer försiktigt till klimatförändringens positiva effekter på skogen.

– Det stämmer att kolsänkan varit större de senaste åren, och det är en viktig buffert. Däremot vet vi inte hur klimatförändringen påverkar skogarna i framtiden, kommer de att växa snabbare och hur de påverkas av till exempel skadedjur. Biodiversiteten i skogarna är hotad redan som det är nu, samtidigt som artrikedomen spelar en avgörande roll i skogarnas förmåga att anpassa sig till klimatförändringen, säger Bruun.

Bruun säger att man på vissa ställen kan använda mer bioenergi utan negativa konsekvenser, men att situationen är dålig till exempel i södra Finland. Överlag vill FNF se en förändring i hur de finländska skogarna används. Skogspolitiken bör anpassas så att den stärker biodiversiteten. Energimässigt ser FNF stor outnyttjad potential i biogas.

Energibehov kolliderar med klimatet?

Utgångspunkten är att tackla klimatförändringen. Det talas om nödvändigheten att frångå fossila bränslen, att Finland har stora reserver av biomassa. Å andra sidan höjs varnande röster för minskad biodiversitet och att ökad skogsavverkning i själva verket leder till mer koldioxidutsläpp totalt sett. Och då är vi tillbaka i ruta ett.

Går ekvationen ihop? Kan vi samtidigt tackla klimatförändringen, övergå från fossilt till förnybart – på ett hållbart sätt – och fortsätta leva som förut med allt vad den västerländska livsstilen innebär?

– Det här är ju en fråga som diskuteras väldigt lite, det är ofta starkt fokus på tekniska lösningar med små kostnader som inte märks. Finlands Naturskyddsförbund lyfter fram att vi inte kan fortsätta som förut. Vi måste till exempel minska privatbilismen, det finns helt enkelt inte tillräckligt med förnybara resurser, säger Otto Bruun.

Kunde bioenergibranschen själv ta hållbarhet i ett bredare perspektiv som sin ledstjärna, i stället för att fokusera på tillväxt inom den egna branschen?

– Hållbarhet är självklart en ledstjärna för oss, men vi ser ingen konflikt mellan branschens tillväxt och hållbarhet. Vi har i maj i fjol tagit ställning på EU-nivå för att hållbarheten måste säkerställas. Utöver det kan Finland göra frivilliga åtgärder. Vi funderar nu aktivt på hur vi kunde stödja biodiversiteten bättre. Skogsbranschen är en sektor med många aktörer och ett bra samarbete mellan dessa för att stödja biodiversiteten är viktigt, säger Harri Laurikka vid Bioenergiföreningen.

Hållbarhet är ett ord som ofta används i bioenergisammanhang. Men bioenergi betyder inte automatiskt hållbarhet. Många frågor kvarstår. Vilken roll ska bioenergin ha i övergången från fossilt till förnybart? Vad är hållbar användning av bioenergi? Och i ett större energiperspektiv: kan planeten förse oss med vad den västerländska livsstilen kräver då energirika fossila bränslen spelar en allt mindre roll? I vilken grad är vi villiga att minska energianvändningen – utöver energieffektivisering – det vill säga ändra vår livsstil?

Text & foto Tina Nyfors

Källor: Statsrådets redogörelse om nationell energi- och klimatstrategi fram till 2030, Forskaruttalande (http://bios.fi/julkilausuma),

Aho! Vi har vunnit!

I North Dakota har Siouxfolket under nio månader protesterat mot en oljeledning som ska dras under deras dricksvattenkälla och över helig mark. Ny Tid var på plats i protestlägret i december då bygget av ledningen stoppades – tillfälligt, befarar många.

Nyheten nådde säkert lägret via en telefon. Antagligen uppe på den kulle i lägrets nordvästra hörn – Facebook Hill – där det finns stark telefontäckning. Men därifrån rann den ned och ut i lägret på samma sätt som nyheter har spritts under tusentals år. Folk berättade för varandra. Veteranen i kamouflagedräkt med schäfer i koppel sa det till den skäggiga hippien i toppluva med soppkopp i näven som berättade det för den äldre Sioux-kvinnan i keps som sa det till den vedsågande vintersolbrända aktivisten i skidglasögon. Och så vidare.

Jag själv hörde det från en pressfotograf som kom pulsande genom decimeterdjup snö upp på den slänt där jag stod.

– De stoppar pipelinen! halvskrek han genom en snordränkt mustasch.

Jag vet inte om skriken från lägret hade pågått redan tidigare och om jag först nu lade märke till dem, eller om de började nästan omedelbart efter att fotografen yttrat orden, men skrik hördes plötsligt. Tjut upp mot den klara himlen.

Oljeledningen var stoppad. Hela lägrets existens hängde i den meningen.

Hade det verkligen skett?

Nordiska banker

Redan 1951 hittades olja i Bakkenformationen, ett enormt stenmassiv i North Dakota, Montana och delar av södra Kanada. Men det dröjde till 2006 innan oljan började utvinnas i stor skala. Nya utvinningstekniker (bland annat fracking) och lättad miljölagstiftning gjorde att oljebranschen nu kunde komma åt North Dakotas enorma reserver. 2011, då oljeboomen nådde sin klimax, hade North Dakota USA:s lägsta arbetslöshet: 3,5 procent. I till exempel Mountrail County fördubblades medelinkomsten och en uppskattning hävdar att det svarta guldet under boomens glansdagar skapade 2 000 miljonärer per år i delstaten.

Bakkens olja måste transporteras vidare ut i landet. Hittills har det skett med tåg och lastbilar, men en oljeledning började tidigt planeras: Dakota Access Pipeline. Ett företag med samma namn bildades, med förkortningen DAPL. Det ägs till största delen av företaget Energy Transfer Partners, baserat i Dallas, Texas.

Investerare från hela världen och de flesta av de största bankerna är involverade i projektet. Danske Bank fick rubriker när de sålde sina tillgångar i Energy Transfer Partners på grund av konflikten vid Standing Rock. Flera andra nordiska banker har också kopplingar till projektet. Handelsbanken har 24 miljoner investerade i en av ägarna av pipelinen, Phillips 66, genom en indexfond.

De totala kostnaderna för pipelinen beräknades till 3,8 miljarder dollar. Från början var den planerad att löpa alldeles intill staden Bismarck, North Dakotas huvudstad, och en för staden viktig vattenkälla. Men den planen stoppades. Tänk om en olycka skulle ske? Det skulle kunna förgifta stadens dricksvatten. Ledningen planerades om. Istället skulle den korsa en uppdämd del av Missourifloden som heter Lake Oahe 800 meter från Sioux-stammen Standing Rocks reservats gränser.

En internationell by

Den 1 april 2016 slog de äkta makarna LaDonna Bravebull Allard och Miles Allard upp ett litet läger på ett stycke mark intill Missouriflodens förbirinnande vatten. LaDonna är sioux och tillhör stammen Standing Rock. Hon är född precis intill platsen där oljeledningen skulle dras.

– Vi slog läger här för att följa händelserna på plats; för att skydda vattnet och för att be för det. Vi utförde ceremonier, sjöng, dansade, säger Miles då vi träffar honom innan det förlösande beskedet om att ledningen stoppas har kommit.

Han ser ut som en rebelledare på film. Vitt hår i en snygg hockeyfrilla, skägg, beige kamouflagekläder från topp till tå. En snävt krökt pipa i munnen. Han står lutad mot en gammal kämpe till Jeep.

– Det är för sent för förhandlingar nu. Det enda som gäller är kamp, säger han.

Hans hustru LaDonna äger marken där det första lägret anlades. Det var vår, kylan höll på att dra sig norrut, dagarna blev längre, då var de fem eller sex personer, Miles minns inte riktigt där vi står i snön, omgivna av tält, bilar, horder av människor. Det var i alla fall annorlunda. Och han hade aldrig kunnat tänka sig att vare sig protesten eller lägret skulle växa sig så här stora.

De senaste siffrorna från lägrets ledning säger att 15 000 personer är på plats. Ur mitt anteckningsblock den 3 december:

Solen på väg ned. Vi anländer till Standing Rock senare än vi planerat. Snö över böljande kullar. Vi kör upp och över en slänt, vi ser floden skära in från väster och dra vidare mot öster. På både den norra och den södra banken breder lägret ut sig. Det är enormt. Tält, allt från små enmanstält till gigantiska militärtält, skjul, enkla hus, wigwams och tipis. Till och med en igloo. Flera hundra bostäder. Tusen? Små rökpelare stiger mot himlen. Jag tänker på gallernas by i Asterix och Obelix. Men med ett virrvarr av bilar. Framför oss på vägen ser vi en bilkö. Trafikstockning vid oljeprotestlägret. Det är många på väg hit. Alla hyrbilar var uthyrda i närliggande städer. Överallt vajar flaggor i vinden ovanför tälten – olika stammars, organisationers, NGO:s, aktivistgruppers flaggor. Vissa har kommit långväga. Jag ser de australiensiska aboriginernas röda, svarta och gula flagga vaja ovant i den minusgradiga vinden.

Amnesty fördömer våldet

Det som synts mest i sociala medier, tidningar, på TV är bilder från The Front, fronten, som platsen kallas. Det är den punkt där demonstranterna och DAPL:s säkerhetsvakter och polisen möts. Vid en bro ungefär 500 meter från själva lägret har en väg stängts av med två rader betongsuggor. På DAPL-sidan står militärfordon: bepansrade Humvees, vakter med hundar, tungt beväpnade poliser. På kullarna omkring ligger krypskyttar utplacerade. Här har de våldsamma incidenter som inträffat på plats skett: folk har skjutits med gummikulor och ärtpåsar, pepparsprayats, bitits av hundar, skjutits med vattenkanoner i minusgrader, gripits i hundratal.

En av de som gripits är Johanna Holy Elk Face. Hon är 65 år och född i Standing Rock-reservatet, men bor i Denver. Hon visar upp sina underarmar. Polisen har numrerat henne med tuschpenna. Hon bläddrar igenom de papper där det står vad hon gripits för: inkräktande på privat mark, deltagande i upplopp. Hon skrattar till.

– Jag har aldrig varit med i ett upplopp. Vi satt bara vid sidan om vägen, på stubben där. Det är allmän mark. Vi ville hålla koll på de unga, så att det gick lugnt till. Så kom de och sa att vi var arresterade och band våra händer bakom ryggen. När de släppte oss kollade de att alla var ok, jag har typ 2-diabetes, och blev släppt först. Men jag fick inte tillbaka mina insulinsprutor.

Amnesty har fördömt övervåld från polisens och de inhyrda säkerhetsvakternas sida.

Glädje i smällkalla vintern.
Glädje i smällkalla vintern.

Alkoholförbud

Men det mesta som pågår vid Standing Rock sker i det större lägret: där lagas mat, huggs ved, byggs hus, barn går i skola. Under de åtta månader som protesterna pågått har våldsamheter enbart brutit ut några fåtal gånger. Protesternas ledare och stammarnas äldre har slagit fast att det rör sig om en fredlig protest. Inga vapen och ingen alkohol tillåts i lägret.

De första att sluta upp för Sioux-folket var andra urinvånare, 350 olika stammar från runt om i USA sägs vara på plats. Det är den största samlingen av USA:s urinvånare för en gemensam sak på flera hundra år, kanske någonsin.

– Oavsett vad som händer, oavsett om pipelinen faktiskt byggs här eller inte, så är det här en seger. För våra folk har förts samman igen, gamla konflikter har lösts, nya band har knutits. Det innebär en pånyttfödelse för våra kulturer, en spirituell renässans, säger Tracy Molina, sioux och militärveteran.

Kolonial historia

Det är inte första gången i historien som stora ekonomiska intressen står mot lokala dito, eller stora företags vinning och ”allmännyttan” står mot urinvånares vilja. Det är inte ens första gången det sker på platsen där vi befinner oss.

1851 slöts ett fredsavtal vid Fort Laramie i dagens Wyoming. Tusentals representanter för stammarna Cheyenne, Sioux, Arapaho, Crow, Assiniboine, Mandan, Hidatsa och Arikara närvarade. Det gjorde även representanter för USA:s regering samt armén. Avtalet innebar att mark mättes ut till de olika folken för att stävja konflikter mellan stammarna, som slöt fred sinsemellan. Det vita Amerika höll på att byggas och fler och fler nybyggare ville ta sig västerut över slätterna, The Great Plains, där regeringen nu ville ha lugn och ro.

Men redan i avtalets upplägg fanns koloniala drag. Två olika sorters sätt att utöva demokrati möttes. Den representativa form som USA:s regering förde skiljde sig från den som stammarna traditionellt utövade. Stammarna samlade alla och tog beslut utifrån konsensus. Men USA:s regering krävde representanter. Beslut fattades alltså med ett tillvägagångssätt som inte var förankrat i urinvånarnas traditioner, många av dem visste inte ens om vad som pågick.

Från gult till svart guld

Avtalet bröts snabbt och konflikter bröt ut. USA:s regering höll inte heller sitt löfte att skydda de områden som tilldelats stammarna, eftersom ekonomiska intressen tog plats i rampljuset. Guldruschen fick sin början; vita nybyggare och guldgrävare och alla andra lycksökare som följde i deras fotspår började strömma in på urinvånarnas markområden.

– Marken där pipelinen dras var vår. Den tillskrevs oss 1851. På kullen där borta, ser du? Där ska pipelinen dras. Det är helig mark, där ligger en av våra gamla begravningsplatser, säger Miles Allard.

Över 90 procent av oljeledningen är redan färdigställd. Merparten dras över privat mark, men just intill Standing Rock korsar ledningen mark som förvaltas av US Army Corps of Engineers, en federal myndighet som bland annat underhåller och bygger infrastruktur. Den förvaltar dessutom en lång rad vattendrag och dammar runt om i USA. När DAPL således vill dra pipelinen under Missourifloden så kommer de in på US Army Corps of Engineers territorium – vattendraget förvaltas av myndigheten.

I juli beviljade myndigheten DAPL tillstånd att borra under vattendraget. Men så i september blev det tillfälligt stopp: ”ärendet måste utredas utförligare”. Och så söndagen den 4 december, dagen innan protestlägret med tvång skulle tömmas på order av delstatens guvernör, kom plötsligt beskedet: US Army Corps of Engineers nekar DAPL tillstånd att dra ledningen under floden intill reservatet. I lägret började människor fira segern.

Luttrade skeptiker

– Jag säger aho! Vi vann! Vi gjorde det! Det här är en seger. Men det finns fler vattendrag att skydda världen runt. Nu fortsätter vi det som påbörjats här, säger Lisa Greyshield, en universitetslärare från New Mexico.

Hon står mitt i folkvimlet i lägrets mitt. Människor jublar omkring henne, jag hör knappt vad hon säger, musik spelas, en av Sioux-stammens äldre talar från scenen. Det går en våg av glädje genom hela lägret. Den svarta ormen, som oljeledningen kallas med hänvisningar till en gammal profetia, har dödats. Unga män på hästryggar tjuter av glädje. Folk kramas, ler. I lägrets mitt finns ett litet torg, där brinner en helig eld, här firar människor.

Men alla i lägret har inte samma inställning till nyheten. Jag går iväg bland tälten, en bit bort står en man vid sin häst. Jag klappar den.

– Har du hört? säger jag.

– Hört vadå? säger han lugnt.

– Pipelinen har stoppats. De har nekat den tillstånd, säger jag.

– Jaha, säger han, rycker på axlarna och vänder sig mot sin häst igen.

Människor är luttrade. De har hört löften förr.

Dave Archembault är Standing Rock-stammens ordförande.
Dave Archembault är Standing Rock-stammens ordförande.

Moralisk seger

En stor jeep kör förbi. En välbekant figur sitter i den. Jag springer efter bilen, hinner ikapp den efter ett hundratal meter, bankar på rutan med min mikrofon.

– Vill du snacka?

– Hoppa in, säger Dave Archembault.

Han är Standing Rock-stammens ordförande, den högsta folkvalda auktoriten i lägret och har varit proteströrelsens ansikte utåt. Många anser att det är tack vare honom som stammens kamp och protest varit så framgångsrik.

– Det här beslutet betyder att vi kan åka hem. Det betyder att kampen är över. Att vi kan tillbringa vintern med våra familjer. Att vi kan lämna kylan. Det betyder att de lyssnat på oss för första gången på flera hundra år.

Men långt ifrån alla håller med honom. Som miljöaktivisten John Quigley säger några minuter senare efter att han gett mig en kram.

– Det här är en enorm moralisk seger för Sioux-folket. Pipelinen är nu olaglig om den dras under floden. Men det är inte över. I en kamp som den här måste man fira alla små segrar. Så ikväll firar vi. Men imorgon är vi tillbaka.

Donald Trump

Två dagar senare återvänder vi till lägret. Vindar som kan välta en bisonoxe viner över slätterna. 16 minusgrader. Utmed vägen som går till lägret ligger mängder med övergivna bilar som kört i diket under de hårda förhållandena. En helt annan stämning än tidigare råder i lägret när vi väl kommer fram. Bilarna är färre, tälten likaså. Många har åkt hem. Men tusentals är kvar, och för dem gäller det nu att överleva. Kylan fryser lätt sönder tårna. Vinden sliter i tälten. Glädjen som fanns efter beslutet är utbytt mot överlevnadsinstinkt.

– Vi kommer att stanna kvar i några dagar. Sen återvänder vi i januari när Donald Trump blir president. Den här kampen är inte över, säger Cynthia Brannon Jones från Rosebud-stammen i South Dakota.

Donald Trump. Cynthia Brannon Jones är långt ifrån den första eller sista i lägret att nämna hans namn efter beslutet att stoppa oljeledningen. Trump har tidigare sagt att han stöder ledningen. Han har också ägt aktier i Energy Transfer Partners, företaget som driver byggarbetet. Rick Perry, den man som sägs bli Trumps energiminister, sitter i styrelsen för Energy Transfer Partners och företagets VD Kelcy Warren har donerat pengar till Trumps presidentkampanj. VD:n har även sagt offentligt att han, liksom de flesta andra, räknar med att Trump kommer att göra det enklare för Energy Transfer Partners och andra företag att färdigställa infrastrukturprojekt.

Det är ett bistert läger vi lämnar stående i minusgrader intill floden det vill skydda. Och förutom att den nordamerikanska vargavintern anlänt är egentligen allt precis som innan. Några vill dra en oljeledning, andra vill stoppa den, ingen vet vad som kommer att ske.

Men en sak är säker: det här är inte det sista vi hör från Standing Rock.

Text: Martin Brusewitz
Foto: Mattias Lundblad