Etikettarkiv: Estland

Jakten på de försvunna estlandssvenskarna

100 år har gått sedan Estland utropade sin självständighet för första gången. Friheten har kostat. Seklet har kantats av krig, ockupation och flykt. Estland har gått igenom många förändringar sedan år 1918. Då hade drygt en procent av befolkningen svenska som modersmål. De flesta har flytt västerut. Men än i dag kan man höra svenska även efter att båten lagt till. Det gäller bara att leta på rätt ställe.  

Aibolands museum i Hapsal. Det är en het torsdag i maj. Trägolvet knarrar och i nyrenoverade lokaler blandas det friskt mellan estniska och svenska. Några damer möts här en gång i veckan för att umgås och hantverka.

Torsdagstanterna kallar de sig och de har samlats kring ett stort bord i den gula museibyggnaden. I en tresitssoffa sitter två damer avslappnat, men händerna jobbar flitigt. På stolar kring samma bord sitter ytterligare tre kvinnor. De har alla estlandssvensk bakgrund men deras relation till det svenska språket varierar. Under ockupationstiden undervisade man inte på svenska i skolorna och många estlandssvenskar tappade därför sitt modersmål.

Vid bordets ena kortsida sitter Silvi-Astrid Mickelin, 82. Gruppen pekar ut henne som den mest svenskspråkiga. Mickelin ler försiktigt. Hennes svenska börjar lite avvaktande men snart kommer hon igång.

– I mitt barndomshem pratade vi bara estniska men min far var svenskspråkig, säger hon.

Mickelin växte upp på Ormsö, en ö strax utanför fastlandets Hapsal. Ön hade flera tusen svenskspråkiga invånare när hon föddes och där talades ormsömål. De hade egna ord och uttal, exempelvis uttalas långt ö som ett e.

– Jag talade också ormsömål när jag var en liten flicka. Jag kommer ihåg en sång. I den sjöng vi att potatis och kött är godaste maten… Eller tufflar och kett som det hette där, säger hon.

Silvi-Astrid Mickelin ler och verkar drömma sig tillbaka. När Mickelin sjöng visan som barn kunde hon knappast ha föreställt sig det öde som väntade många i hennes omgivning. När majoriteten av estlandssvenskarna lämnade ön, fanns det inte längre många att prata svenska med. Språket föll i glömska.

Numera är hennes barndomshem obebott och har i stället blivit ett museum. Ormsö hembygdsmuseum i Sviby. Eller Svibi som Mickelin uttalar det. Ett annat drag för svenskan på Ormsö är också att y uttalas i, vilket verkar hänga kvar. Mickelin fortsätter:

– Det är vackert på Ormsö. Du kan träffa Jonne Berggren där. Han kan svenska och kanske Oskar Friberg… Han har varit sjuk men går kanske i sin trädgård ändå, säger hon.

Jonne Berggren är övakt på Ormsö. Hans namn dyker ofta upp i estlandssvenska sammanhang men kanske inte lika ofta som Oskar Fribergs, den äldsta estlandssvensken på Ormsö.

Att Mickelins hem förvandlats till museum verkar ligga rätt i tiden. Intresset för estlandssvenskarnas historia har ökat och många reser numera tillbaka, för att komma närmare sina rötter.

Medan Mickelin berättar om sin hemö, låter de övriga torsdagstanterna händerna arbeta. De lyssnar och ibland nickar någon instämmande. Då och då byter de några ord på estniska. Det är lugnt i rummet. Men stämningen ändras snabbt när en nytillkommen karaktär slår sig ner i tresitssoffan som därmed är fullsatt. Hon talar till en början estniska med torsdagstanterna, som skrattar åt hennes anekdoter.

Inga Nylander

Både söderböna och est

Plötsligt hörs i stället en utpräglad stockholmska från damen i mitten. Inga Nylander är född i Hapsal. Nylander skiljer sig från de övriga vid bordet, eftersom hon som 12-åring flydde till Sverige. Nylander är nu 86 år men sprudlar av energi och är märkbart lycklig över att ha återvänt. Det är det första återtåget på tre år, fast innan dess blev det många glada stunder med torsdagstanterna.

– På 90-talet blev jag pensionär och då fick vi tillbaka husen. Jag orkade inte med det, så jag skrev över det till min son. Men i huset fanns flera lägenheter, så jag bodde sommarhalvåret under 12-13 år här i Hapsal. Då jobbade jag också som torsdagstant, ja, det heter ju faktiskt så, säger Nylander.

I början hade hon svårt att hitta ett meningsfullt sammanhang i sitt nygamla land. Men när hennes son blev tillsammans med en tjej vars mor var torsdagstant vände allt.

– Jag blev presenterad för tanterna här och då var lyckan total. Det blev en väldigt rolig tid, säger Nylander.

När Nylander i slutet av 90-talet åter befann sig i Hapsal fick hon lära sig estniska på nytt. Språket fanns någonstans långt bak i huvudet. När hon skojar på estniska är det svårt att tro att hon en gång hade tappat estniskan.

– När jag kom till Sverige slutade jag prata estniska. Pappa talade också svenska, men inte mamma. Så han fick översätta för henne, säger hon.

Längtade tillbaka men mamma satte stopp

Inga Nylander växte upp i Sverige och bildade familj. Fast längtan efter att återse sitt Estland var stark. Landet var då ockuperat av Sovjetunionen och hennes mamma ville inte att hon skulle resa tillbaka.

– Mamma blev tokig när jag sa att det skulle vara roligt att besöka Estland igen. Hon vägrade att låta mig åka, säger hon.

Det var först efter att hennes mor dog, som Inga Nylander beslutade sig för att ta med sin äldsta dotter och göra resan. Då var det inte möjligt att åka till Hapsal utan guide och destinationen blev därför Tallinn. Det var i början av 1980-talet och minnesbilden stämde inte överens med den hon hade från barndomen. Att inte få röra sig fritt var påfrestande.

Nylander hade efter sin första resa tillbaka ingen aning om att hon snart skulle återvända till ett självständigt Estland. Eller att hon skulle bo i landet igen och prata estniska helt obehindrat.

Och ungefär samtidigt som Inga Nylander lärde sig estniska på nytt i vuxen ålder, lärde sig Silvi-Astrid Mickelin svenska igen.

– Det hjälpte mig att hålla kontakt med släkten i Sverige, säger Mickelin.

Damerna runt bordet börjar packa ihop och en efter en reser de sig. De har kommit långt med sina hantverk och nu är dagens insats gjord. I vanliga fall hade det dröjt till nästa torsdag innan de träffats igen. Men nu ser de alla fram emot färsk fisk på lördag, när museet anordnar Näbbgäddans dag.

Museichefen Ülo Kalm kommer förbi och tackar damerna för den här gången. När den sista damen gått ut genom dörren, berättar han stolt om museets renovering.

– Under vintern, var det också vinter här inne. Det fanns ingen värme i huset, säger Kalm.

Ingen torsdagstant behöver frysa när isolering och värme är fixat. Bakom den nya värmeanläggningen leder en något dold trappa upp till några gästrum. Efter några knarrande fotsteg ler han och blickar ut genom ett fönster mot havet.

– Här kan gäster sitta med sitt morgonkaffe, säger Kalm och visar den soldränkta terrassen som har utsikt över Hapsalviken.

Vattnet är lugnt och det finns helt klart sämre utsikter. Halvön Nuckö skymtar på andra sidan viken. Det är där Ülo Kalm har sina rötter.

– Där bodde 3 000 svenskspråkiga vilket var lika många som på Ormsö, säger Kalm.

Ülo Kalm var tidigare Nuckös kommundirektör. Då var han drivande vad gäller både svensk språkundervisning och landreform. De är båda projekt som gett frukt.

Ülo Kalm.

Ville få de yngre intresserade av svenskan

Svenskundervisningen på Nuckö började under sovjettiden, närmare bestämt år 1989. Då bjöd skolledningen in en estlandssvensk från Sverige. Manfred Stenberg var pensionär och blev först med att lära ut svenska på Nuckö skola. Starten var svår då det inte fanns några svenska läroböcker. Stenberg fick vara kreativ.

– Han hade med sig gitarr och elpiano från Sverige. Många lektioner fick hållas ute i naturen. Han sjöng, spelade instrument och visade blommor och växter, säger Kalm.

Jord- och egendomreformen drevs igenom år 1993 på Nuckö. Då kunde estlandssvenskar skicka in ansökningar om att få tillbaka hus och mark. Det gjordes till en av kommunens prioriteter.

Numera ägs drygt 20 procent av marken i Nuckö kommun av estlandssvenskar och deras ättlingar. På Nuckö gymnasium startade svenskundervisningen år 1990 och än i dag får elever lära sig svenska där. Både gymnasiet och Aibolands museum har svenskspråkiga bibliotek.

– I Estlands senaste folkräkning från 2011 uppgav 375 personer svenska som sitt modersmål. Men samtidigt finns det 11 500 som kan tala svenska i Estland och eleverna på Nuckö gymnasium kommer från hela landet. När eleverna åker hem gör de också reklam för det estlandssvenska, säger Kalm.

Ett initiativ där man kan språkbada på svenska i Hapsal hoppas Kalm ska ge resultat och göra fler unga intresserade av kulturen. Han nämner att den finlandssvenska journalisten och Aibolandsvännen Mikael Sjövall varit med och startat projektet.

Runt museet är det tomt och fridfullt den här torsdagseftermiddagen. Men om två dagar blir det folkfest, när en av museets fiskedagar går av stapeln. Då ska Ülo Kalm ta på sig sitt förkläde och röka ofantliga mängder näbbgädda, till toner av dragspelsmusik och fiskkonässörers förväntansfulla sorl.

Bland myggor och höns på Ormsö

Det är lätt hänt att man romantiserar sitt barndomshem. Visst doftade barndomens syrenträd lite bättre? Visst var havet lite varmare och var det inte så att fiskmåsarna höll sig på ett behagligare avstånd?

Silvi-Astrid Mickelin och hennes gäng älskar Ormsö. När färjan lägger till är det lätt att förstå varför. Solens strålar skiner på fälten och på bländande vita ben. Många ben försvinner emellertid snabbt in i bilar och kör i väg.

Men en promenad på sex kilometer kan ju bli riktigt trevligt i sommarsolen. Ett härligt samtalsämne när nya estlandssvenska bekantskaper ska stiftas. Fast, när vägen till Oskar Friberg sticker av igenom ett tätt skogsparti är det lätt att inse varför ingen annan traskar längs landsvägarna. Gårdarna var fler förr. Självaste Silvi-Astrid Mickelin kanske skuttade fram här och sjöng om tufflar och kett.

Men nu finns bara myggor som girigt tar för sig av blottade vader. Efter att ha tappat vad som känns som, om än något överdrivet, flera liter blod ser jag ljuset i tunneln. En svenskregistrerad bil uppenbarar sig, vars ägare känner till ön väldigt väl.

– Jag har aldrig sett så många myggor här. Det är nog det tidiga sommarvädret som gjort att det exploderat så, säger han och smäller en mygga. Och sedan en till… Och en till.

Även denna karl känner Oskar Friberg och bjuder dessutom på skjuts den sista biten dit. Utanför huset går ett par höns. Det är oklart om de kacklar på estniska eller på ormsömål.

Den omtalade herr Friberg visar sig inte vara hemma. Han ligger nämligen på sjukhus. Den vänliga chauffören visar sig känna Jonne Berggren och förvarnar honom att Ny Tid är på väg.

Övakten som blev kvar

Jonne Berggren föddes på ön år 1953. Här har han tillbringat större delen av sitt liv. Men militärtjänsten tog två år och den gjorde han i Kaliningrad. Det blev också en avstickare till svenska Norrtälje under några månader i början av 90-talet.

Hans pappa var från ön medan mamma var från fastlandet. Strax efter kriget, år 1946, träffades föräldrarna på Ormsö. Under kriget hade Berggrens pappa skadats och skickats till Armenien. När fadern återvände hem var Ormsö en ödslig plats. De flesta han kände hade flytt. I hans hus hade nya människor flyttat in. Men han fick tillbaka huset och familjen stannade på ön. De var grannar med Oskar Friberg och hans familj och släkterna har kontakt än i dag.

– Pappa var yrkesfiskare och jobbade i fiskekolchosen. Allt vatten var under sovjetisk militärkontroll så han fick informera dem om när han skulle åka och återvända, säger Berggren.

Numera är det Jonne Berggren och inte militären som övervakar ön. Eftersom han jobbat 18 år inom kustbevakningen, är jobbet som övakt som klippt och skuret för honom.

– Folk hör av sig om de behöver hjälp. Det kan gälla miljön eller att få kontakt med polisen. Man kan säga att jag är öns kontaktperson, säger Berggren.

Skyltat på svenska.

Svenskan har återvänt till honom – och skyltarna

Att han lärde sig sin fars modersmål gjorde att han kände sig närmare honom. Det svenska språket hänger också kvar i släkten, eftersom Berggren också har en son som talar svenska. Men det har blivit ett slags bonusspråk som de inte talar så ofta med varandra.

Språket har ändå hjälpt honom på ön. Jonne Berggren kommunicerar ofta med hemvändare och turister som inte kan estniska. Ortnamnen på ön har också fått tillbaka sina svenska namn, något som försvann efter de svenskspråkigas flykt från ön.

– Man kan inte säga att Ormsö är väldigt tvåspråkigt ändå. De svenskspråkiga som fick tillbaka mark och byggde sommarstugor har blivit gamla. Bara några orkar komma hit och många har sålt. Min kusin i Sverige byggde hus här men sålde nyss. Hans barn är inte intresserade av underhållet och de lever ju sina liv i Sverige. Kommer de hit så hyr de istället, säger Berggren.

Berggren menar ändå att intresset för Ormsö ökat och att man hör mer svenska på ön nu än förr.

– Vi har fler turister här nu och många har faktiskt ingen koppling till ön, mer än att de gillar den, säger Berggren.

I Jonne Berggrens barndomshem kom svenskan oftare från hans fars radio än mun. Radion stod på varje dag. Annars talade familjen estniska hemma.

– Vi läste inte heller svenska i skolan, så jag kunde bara några ord. År 1988 började jag på svenskkurs här på Ormsö. Det var svårt till en början men jag hade ju hört språket i bakgrunden hela mitt liv så det kom tillbaka, säger han.

Studierna fortsatte under hans tid i Sverige. Hans kusin försökte få honom att göra flytten permanent. Men 6 månader i Norrtälje fick räcka. Ormsös dragningskraft var för stark.

– Sverige är ju inte mitt hemland, säger han och ler stort.

Näbbgäddor röks.

Aiboland festar för framtiden

När nästa dag gryr över fastlandet kan man känna doften av nyrökt fisk ifrån Aibolands museum. Näbbgäddans dag är kommen. Festen sker på museets bakgård och torsdagstanterna har tagit på sig somriga kläder. Dragspelsmusik ljuder ut över folkmassan. De hälsar glatt med ena handen i luften och varm, nyrökt fisk i vita plastpåsar i den andra. En av tanterna som tidigare inte sagt något på svenska utbrister ”färsk fisk!”, och pekar på sin plastpåse.

Estniska är språket som hörs mest men nyfikna svenskspråkiga söker sig också till varandra. Vid museibryggan guppar traditionella estlandssvenska båtar. Musikerduon sjunger om Roslagen fast på estniska. Flera bekanta ansikten skymtar, bland annat Ülo Kalm som joggar mellan rökstugan och besökarna.

Estlandssvenskarna fick en egen flagga långt efter att de flesta flytt. Den ser ut som en estnisk flagga fast med gult i stället för vitt. Precis som näbbgäddans dag var den ett initiativ för att hålla kulturen vid liv och för att känna samhörighet.

Ülo Kalms dröm är en strandpromenad hela vägen till museet. Då skulle ännu fler komma förbi och intressera sig för historien. För han vill att estlandssvenskarnas kultur inte bara lever i det förgångna. Den ska också fortsätta att utvecklas. N

Text & foto Marcus Carlsten

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

#Metoo i estnisk tappning

På grund av all hatmejl har den feministiska organisationen Feministeerium inga kontaktuppgifter på sin webbsida. #Metoo drog med kraft fram också över Estland, men enligt journalisten och aktivisten Kadi Viik skyddas männen vid makten fortfarande effektivt av de patriarkala strukturerna.

Reval kafé i Telliskivi pulserar hipsterkultur. Den loja stämningen sitter i väggarna. Jag spanar in klientelet för att klura ut vem som är en av Estlands tongivande feminister.

Den slitna Fjällräven Kånken-ryggsäcken avslöjar henne. Kadi Viik pendlar mellan två kulturer. Hon är född i Estland, men flyttade som barn med familjen till Stockholm. Returen till de estniska rötterna gick i etapper.

– Jag flyttade tillbaka till Estland för några månaders tid redan 1993. Med tiden blev det allt längre vistelser och 2004 insåg jag att jag bodde mer i Estland än i Sverige, berättar Viik.

Jämställdhetsfrågorna har funnits med i bilden under hela hennes karriär i Estland. Först på Förenta Nationernas utvecklingsorganisation UNDP och sedan på det estniska social- och hälsovårdsministeriet där hon basade för avdelningen för jämställdhetsfrågor. En stor del av jobbet har kretsat kring familjepolitik, reproduktiv hälsa och kvinnors rättigheter.

För några år sedan var Viik med om att grunda den feministiska plattformen Feministeerium som framför allt riktar sig till yngre kvinnor i Estland. Enligt Viik fanns det en social beställning på en ny kvinnorörelse som kunde börja från rent bord och inte var rädd för att jobba med ett fränare angreppssätt.

Prisbelönta chauvinister

– Vi har till exempel lanserat en tävling där vi utser årets chauvinist. I år var det Estlands justitieminister Urmas Reinsalu som vann utmärkelsen redan i januari.

Till Reinsalus bedrifter hör att han i en uppmärksammad artikel i Eesti- Päevaleht försvarade den kända regissören Tiit Ojasoo som för ett par år sedan blev prickad för kvinnomisshandel. Fallet sopades under mattan i en förlikningsprocess, men fick förnyad aktualitet då Ojasoo handplockades för att sköta regin för balen på presidentens slott i februari då Estland fyllde 100 år.

– Valet av Ojasoo väckte ett ramaskri. 104 artister och konstnärer undertecknade ett upprop som skickades till president Kersti Kaljulaid. Många tyckte att presidenten hade svikit sina ideal genom att behandla Ojasoo med silkesvantar och ge honom tillträde till de estniska finrummen igen.

Reinsalu skrev bland annat att han ångrade att han tidigare hade fördömt kvinnomisshandlare och att han tyckte synd om alla män som hade blivit utpekade som förövare i #metoo-kampanjen. Reinsalus skriverier i Eesti Päevaleht föranledde en politisk kris där en lång rad parlamentariker krävde hans avgång. Till allas förvåning räddades Reinsalu av feminister i sitt eget parti, koalitionspartiet Socialdemokraterna. Realpolitiken och maktens sötma fick företräde. Skandalen blev därmed avstyrd från den politiska dagordningen.

– Med tanke på att Reinsalu tappade fattningen och flippade i Eesti Päevaleht så är det rätt anmärkningsvärt att han sitter kvar som minister.

Det är inte bara justitieministern som har klantat sig och blivit utpekad av estniska dagstidningar. Estlands tidigare statsminister Taavi Rõivas valsade i fjol omkring i spalterna efter att han hade tafsat på en kvinna i samband med ett statsbesök till Malaysia. I Rõivas fall ledde svineriet och mediedrevet till att han fick lämna sin post som vice talman i det estniska parlamentet.

Lågvattenmärken

Det retoriska lågvattenmärket i den estniska jämställdhetsdebatten uppmättes då parlamentarikern Viktor Vassiljevitj från centerpartiet Keskerakond sa att kvinnor som gifter sig och skaffar en massa barn med oansvariga män borde steriliseras.

– Det är tyvärr ganska vanligt att brottsoffren blir skuldbelagda i debatten. Det finns en kriminalreporter här i Estland som brukar skuldbelägga unga kvinnliga mordoffer och insinuera att de bär skulden för sin egen död genom att de har provocerat förövaren.

Feministeeriums arbete går främst ut på att medvetandegöra den stora allmänheten med hjälp av journalistiskt skrivna artiklar om angelägna teman ur ett feministiskt perspektiv. Texterna får spridning via sociala medier och snappas ofta upp av traditionella, etablerade tidningar. Feministeerium har inom ramen för #metoo också publicerat kvinnors berättelser om sexuella trakasserier.

– Utöver skrivjobbet som redaktör är jag med om att leda verkstäder och ordna skrivarkurser. Det är viktigt att det finns arenor och sammanhang där kvinnor kan dela sina erfarenheter.

Vilka är de viktigaste jämställd-hetsfrågorna i Estland just nu?

– Det är utan tvekan lönegapet. Kvinnor tjänar i genomsnitt 26 procent mindre än män. Utöver löneskillnaderna är det grasserande våldet mot kvinnor fortfarande ett ofantligt problem.

Varför finns det inga direkta kontaktuppgifter till dem som jobbar på Feministeerium på er sajt?

– Vi får tyvärr en del hatretorisk respons. Vi måste skydda oss och värna om vår integritet.

Hurdan respons har du fått?

– Det handlar ofta om våldtäkt. Jag fick nyligen ett mejl av en man som hoppades att en muslimsk invandrare ska våldta mig. N

Text & foto Mikael Sjövall

”Att flytta till Estland var mitt livs bästa beslut

Författare – precis som andra konstnärer – ses ofta som något slags överlevnadskonstnärer. Ändå föds och lever också de finländska författarna under väldigt olika stjärnor. Emma Juslin beskriver från sin horisont hur en författare i dag får sin ekonomi att gå ihop.

– Jag har aldrig gnällt över att jag är fattig och det kommer jag inte att göra nu heller, slår Emma Juslin fast med en gång.

Vi talar i telefon för Juslin bor sedan fyra år i Haapsal i Estland. Just nu är hon på akademisk ledighet från universitetet i Tallinn tills hon arbetat färdigt med sina pågående skönlitterära verk.

– Saken är den att jag alltid har varit fattig, åtminstone enligt finländska mått mätt. Men jag har också i en väldigt tidig ålder arbetat och tjänat ihop pengar på egen hand. Men det är klart: det finns väldigt olika uppfattning om vad det betyder att vara fattig, jag har alltid haft en väldigt låg inkomst, men den har räckt till. Jag är van att klara mig med lite.

Sedan är det tyst ett tag i andra änden av luren.

– Jag tror att den högsta inkomsten jag haft, har varit 1 700 per månad. Den inkomsten har jag haft då jag beviljats statliga stipdendier.

Juslin flyttade hemifrån under gymnasietiden och livnärde sig delvis på ströjobb.

– När jag tänker på det nu efteråt så förstår jag faktiskt inte hur jag klarade mig. Jag fick i början jobb via min pappa, på konstgallerier. Senare extraknäckte jag på Borgåbladet. Det hela gick ihop tack vare studiestöd och att jag hittade billiga ställen att bo på i Borgå.

Åren mellan gymnasiet och romandebuten På barrikader av glas (2007) tog Emma Juslin korta vikariat på daghem och som eftisledare på olika skolor.

– Då tog jag emot olika lågavlönade jobb, det var bra i sig, jag har fått livserfarenhet via jobben.

Efter den första romanen blev det möjligt att ansöka om stipendier.

– Jag visste väldigt tidigt att jag vill bli författare. Men en miss gjorde jag; det var ett riktigt dåligt beslut att jag sökte mig till Helsingfors universitet. Jag blev antagen och började läsa nordisk litteratur.

Varför var det ett dåligt beslut?

– Jag fick en känsla av att jag som skrivande människa inte ska studera litteratur. Att analysera litteratur på ett akademiskt sätt passar inte för mig. Det slår helt fel. Jag har också efter det haft lite svårt med det akademiska förhållningssättet till litteratur.

Juslin studerade tre månader på universitetet, sen slutade hon.

– Jag borde genast ha studerat det jag studerar nu här i Estland: filosofi och översättning.

Det finns många jobb där lönen är så låg att den inte räcker till för att försörja en familj. Därför är många som bekant tvungna att ta flera deltidsjobb.

– Ja, skrivande är också ett jobb, ett lågavlönat jobb, det är en låglönebransch.

Att det är dåligt betalt att vara författare – på vilket sätt upplever du att den saken diskuteras i offentligheten?

– Jag har på senare år dragit mig undan från ganska många cirklar så jag vet inte om just den frågan diskuterats så mycket. Jag umgås inte så mycket med andra författare. Det är en dåligt betald bransch … men samtidigt känner ju författare att de brinner för det de gör. Författare kan inte tänka sig att göra något annat, det är en passion och ett sätt att leva. Jag har hört om författare som inte ens tar emot stipendier, för att de inte räcker till. Om man har en stor familj så räcker de inte.

Hur klarar de sig?

– De har ett annat jobb, en partner som tjänar något eller föräldrar med pengar som gör att ekonomin går ihop. Största delen av mitt liv har jag levt ensam, men nu i höstas har jag och min sambo förlovat oss. Han är poet så han är ännu fattigare än jag… Men man klarar sig, man hittar alltid på något. Så länge jag har pengar till mat och boende är det bra.

Hemadress: Haapsal

Att människor flyttar längre ut från dyra storstäder för att ha råd med hyran är inget nytt fenomen, det föreklommer i de flesta yrkesgrupper. Också bland författare är det vanligt – ibland kan flytten gå till ett annat land. Emma Juslin flyttade till Haapsal i Estland, delvis av ekonomiska skäl.

– Jag bor i Estland, och här gnälls det mindre över saker, trots att folk har lägre medelinkomster än i Finland.

Juslin berättar att flyttbeslutet fattades på mycket kort varsel medan hon var på en resa i Uzbekistan där hon gjorde reserach för en kommande roman.

– Jag var i Tasjkent för att samla in information om mina släktingar som försvann under Stalins utrensningar. Då mitt i allt fick jag beskedet att jag skulle bli utslängd från min hyreslägenhet i Helsingfors. Den underhyresgäst som bodde där hade tydligen betett sig så illa att hyresvärden fick nog.

Emma Juslin ställdes inför ett stort beslut när hyreslägenheten rök.

– Jag var plötsligt utan lägenhet och funderade en stund på vart jag skulle ta vägen. Jag tog ändå beslutet att flytta från Finland rätt snabbt. Jag har besökt Estland ofta ända sedan jag var 15 år gammal. Det är inte så långt till Finland och framför allt är det förmånligare att bo här, säger Juslin och tillägger med eftertryck:

– Att flytta till Estland är det bästa beslut jag gjort i hela mitt liv.

Nu har Juslin fått en bekantskapskrets och börjat studera.

– Också om det någon gång skulle bli dyrare att bo i Estland vill jag stanna här. Även med tanke på den kreativa skrivprocessen är det bra med distansen till Finland. Det är också skönt att vara borta från det finlandssvenska.

Juslin tillägger att det inte alls är särskilt billigt att bo i Tallinn i dag, men det mindre Haapsal är billigare.

– Hyrorna går upp i Tallinn hela tiden och elen är ungefär lika dyr som i Finland, men jag värmer mitt hem med ved.

Stipendium ger andrum och stress

Emma Juslin har just nu ett ettårigt stipendium från Svenska Kulturfonden i ryggen.

– Jo, enligt estniska mått har jag nu höga månadsinkomster. Det enda som är tungt med att hanka sig fram på stipendier är den ständiga rädslan: blir jag någonsin färdig. Att skriva är en kreativ process. Det är oerhört besvärligt att ha denna osäkerhetsfaktor med sig hela tiden och man kan lätt gå i baklås. Jag vet att jag har pengar nu, men vad händer nästa år?, beskriver Juslin avigsidorna med kortvariga stipendier.

– Jag måste bara aktivt blockera den tanken.

Juslin säger att hon likt många andra författare inte skulle kunna tänka sig att jobba med något annat.

– Jag skriver inte för pengarna, men det är det jag lever på. Det är ett liv som jag har valt från ganska tidig ålder. Men jag ska utvidga mitt arbete till att även översätta, nu när jag och min partner ska starta en översättningsbyrå. Vi ska göra det så fort min estniska har blivit lite starkare. N

Text Marcus Floman
Foto Henric Rönneberg

Balansgång på sköra linor

– Det är kanske en moralisk skyldighet att ge de röstlösa en chans att bli hörda som människor, inte som tigande statistik, skriver Emma Juslin i sin essä om den växande maktlösheten som i sin tur skapar förutsättningar  för extremism och hatretorik runtom i Europa. Samtidigt hoppas hon att hennes nuvarande hemland Estland väljer en annan väg.

En kväll i slutet av september återvänder jag till Estlands västkust efter en resa till Frankrike, året är 2015 och jag har varit bosatt i Estland i tre år. Jag lägger ner min tunga ryggsäck på marken, löven prasslar lågmält under mina slitna skosulor som om de fogade sig efter sitt öde, sin annalkande förruttnelse.

Innan jag bär in ved från lidret, bestämmer jag mig för att hämta posten.

Brevlådorna är belägna vid den gemensamma ingången till ett ålderstiget trähus, byggt kring år 1870. I husets konstruktion reflekteras siluettlika fotspår, såväl individuella som de som en mångfacetterad historia efterlämnat när den stigit över tröskeln, stundom smygande som om den skämdes. Dessa sist nämnda fotspår bleknar till skillnad från de personliga. När jag kliver över tröskeln är tanken efterhängsen likt min egen skugga som avspeglas på marken i det lena höstljuset – vår kollektiva historia är skapad och upprätthålls av oss alla, tillsammans. Den tigande skammen är min, men den är också din.

I den barrskogsgröna brevlådan finns räkningar, ett vykort samt två veckors reklamansamling från bland annat Rimi, Bauhof och Maxima. Bland all annan post hittar jag en politisk pamflett som får mig att reagera. Jag ögnar flyktigt igenom pappret med en tilltagande känsla av modlöshet, alltmedan jag fritt översätter slagordet från estniska till svenska.

Tillsammans kan vi bekämpa massimmigrationen!

Jag placerar pamfletten underst i reklambunten och går ut på gården där mitt bagage och en barnvagn väntar på mig. Jag ser mig omkring, kvarteret i den lilla kuststaden är folktomt och stilla. På avstånd kan man höra vågorna ryta när de väller in mot kusten.

Vilken massimmigration menar ni, frågar jag mig själv eftersom jag inte ser någon annan person jag kunde ställa frågan till. Vilken massimmigration? Menar ni mig, eller?

Allt medan jag bär in mitt bagage till den kantstötta verandan, skuffar in vagnen med det sovande barnet samt börjar bära in ved – omsluten av den pittoreska solnedgången – överger inte denna obesvarade fråga mig. Den klamrar sig fast i mitt medvetande med samma enträgenhet en spindel spinner sitt fångstnät. Till skillnad från en spindels nätverk känns mitt medvetande otillräckligt – språket kan inte längre fånga känslan av vilsenhet som den dominerande samhällsretoriken skapar, såväl i de nordiska länderna som i otaliga länder inom EU – och plötsligt även i Estland.

I egenskap av författare är jag väl insatt i hur ord, uttalanden och retorik kan brukas men likväl missbrukas. Ordmissbruket påminner om orwellskt nyspråk, men även detta dystopiska nyspråk är ett illa medfaret begrepp för att skildra den politiska diskursen. Nyspråket utnyttjas och rentav förutsätter en enhetlig auktoritet, men dagens fragmenterade samt individualiserade samhällen tenderar sakna en sådan auktoritet. Det finns ingen Storebror. Ingen ser dig men alla vill bli sedda.

De ideologiska motsättningarnas era är försvunnen och verkar ha ersatts av en alternativlös neoliberalism i kombination med ett allt mer digitaliserat informationssamhälle. Inom de ramarna förskjuts makten. Politikerna är den fria marknadens marionetter, nyspråket privatiseras och konkurrensutsätts tillika som institutioner.

***

I Estland har denna utveckling förlöpt snabbt – övergången från en statligt reglerad planekonomi till en så kallad fri marknad. Inget är enkelspårigt, det är en konstant balansgång på sköra linor. Denna så kallade fria marknad förvandlas träget till en fängslande arena för dem som är utsatta, fattiga samt i minoritetsställning. En fri marknad innebär per se en tävlingsmentalitet som exkluderar solidaritet och främjar egocentricitet.

Hopplösheten de marginaliserade upplever tilltar bland de unga. Denna pessimism göder en ny typ av fanatism som i botten grundar sig på en känsla av hemlöshet i världen, en rotlös situation i samhället. Denna utveckling är tydlig i Finland.

Från andra sidan av Finska viken har jag iakttagit hur en borgerlig regering konsekvent nedmonterar den nordiska välfärdsmodellen, komponent efter komponent. Främlingsfientligheten ökar och de marginaliserade förblir ofta ohörda. Det är kanske en moralisk skyldighet att ge de röstlösa en chans att bli hörda som människor, inte som tigande statistik.

Jag är ofta naiv, men jag vill se små gnistor av hopp glöda någonstans. Jag vill höra en dialog inom EU med ett annat slag av retorik. Sluta, vill jag säga, sluta dränka oss i ett hav av slitna koncept. Sluta påstå att EU är ett skepp som håller på att sjunka på grund av alla läckande hål av osämja. Prata inte om flyktingproblemet, det fanns en tid då det pratades om judeproblemet – har ni glömt det redan? Är inte EU:s grundkoncept att garantera att historien inte upprepas samt att mänskliga rättigheter är obestridliga?

Jag är för ung för att minnas Berlinmurens fall, en händelse som är starkt förknippad med Sovjetsystemets upplösning samt Estlands andra självständighetsförklaring 1991. När jag var nio år gammal förliste passagerarfartyget Estonia i Östersjön. Det kan jag erinra mig klart, trots att känslan av sorg var diffus. Det var också en dag i slutet september, jag befann mig hos min farmor. Hon förklarade att Estoniakatastrofen var snäppet värre än Titanic och isberget. Den skedde alltför snabbt – påpekade min farmor medan hon dukade upp saft och kex – när folk insåg vad som höll på att hända, var det redan för sent.

Jag funderar på farmor. Hon, om någon, förstår innebörden i begreppet när folk insåg vad som höll på att hända, var det redan för sent. Hennes föräldrar flydde till Finland från Sovjetunionen samma år unionen tillkännagavs, de emigrerade från det område som i dag är Uzbekistan. De förskonades från de förföljelser som oliktänkare senare utsattes för. Farmors moster och hennes familj – de som stannade kvar – försvann spårlöst 1937 under Stalins mest omfattande utrensningar. I dag finns inget av dem kvar, de berövades sin humanitet och förvandlades till statistik. Det enda som återstår av dem, likt en spöklik viskning från det förflutna, är ett vykort. ”Situationen är instabil, vi måste gå under jorden”, stod det skrivet, ”vi sänder vår nya adress senare”.

Någon ny adress anlände aldrig.

***

Konfronterad med pamfletten, omkring tjugo år senare står jag inför en likartad förnimmelse av sorg, samma abstrakta sorg som jag förnam vid Estonias förlisning. Likt årstiderna i norra Europa är historien inte lineär, den återkommer. Jag är djupt besviken på den politiska diskursen i Finland, mitt hemland. Utvecklingen i Sverige följer samma mönster. Länge har jag betraktat Estland som progressivt, ett land som är humant samt utsmyckat med outtömliga möjligheter. En ynka pamflett kan inte ändra på min positiva inställning till Estland, men den kan ställa några öppna samt fundamentala frågor.

Jag hyser en hoppfull tilltro till att Estland – trots att landet ständigt varit geografisk utsatt, en jord i vilken det förflutna sått konflikter, krig – lyckas bemöta den utmaning EU står inför på ett mer värdigt vis än de nordiska länderna.  Delvis för att problematiken är ny i en estnisk kontext: hur borde Estland förhålla sig till flyktingar och migranter?

Finns det en möjlighet att förhindra att utvecklingen följer den nordiska? Kan Estland dra lärdom av den integrationspolitik Sverige bedrivit? En politik som resulterat i immigrantgetton – nationer i nationer – med Rosengård i Malmö som ett varnande exempel. Symptomatiskt eskalerar nationalistiska rörelser i Sverige med Sverigedemokraterna i spetsen. Redan år 2009 uttalade sig partiordförande Jimmie Åkesson islamkritiskt genom att påstå att muslimer är Sveriges största utländska hot. En dylik retorik har fått genklang i alla nordiska länder. Partier som förespråkar stängda gränser samt så kallade traditionella familjevärden erhåller oväntat reell politisk makt. Nationalismen har återkommit, men iklädd andra kläder än de totalitära regimer som föregick andra världskriget.

Under andra världskriget – år 1943 – skrev filosofen Hannah Arendt en essä med titeln We Refugees. Essän är såväl tidsbunden som tidlös och behandlar judarnas ställning som flyktingar och statslösa. Trots att Arendt i en tidsbunden kontext bearbetar de svårigheter emigrerande judar tvingades bemöta, går delar av hennes resonemang kring flyktingskap att överföra till ett mer kontemporärt sammanhang, och hennes budskap är fortfarande angeläget.

”De filosofer som lär ut att självmord är den sista och ultimata garantin för mänsklig frihet har kanske rätt”, konstaterar Arendt, ”ofria att utforma våra liv eller den värld i vilken vi lever, finns trots allt friheten att förkasta världen och lämna den”.

Sedan Arendt myntade denna mening, har världen förvandlats. Globaliserats. Fragmentiserats. Digitaliserats. Individualiserats. Makten – trots att det är en medfaren term – förfogas numera av den fria, överstatliga neoliberala marknaden och problem som skapats globalt kan inte heller lösas lokalt, inom en nations gränser. Karakteristiskt vaknar en ofattbart stor del av världens befolkning upp varje morgon och känner sig som ohyra – likt Gregor Samsa. Oförmögna att leva ett mänskligt liv, fråntagna sin möjlighet till arbete samt med en känsla av att de är maktlösa, eftersom makten är osynlig och gärna gömmer sig. De nyligen offentliggjorda Panamadokumenten kunde symbolisera denna nya globala makt.

Människor som är utlämnade åt en osäker framtid väljer inte sällan att resa någon annanstans, bosätta sig där de upplever att de har en chans att fortleva och höra hemma i världen.

Exkludering, rotlöshet samt maktlöshet föder hat. Ett privatiserat hat. Unga människor med en känsla av rotlöshet i världen är mer utsatta än andra och tenderar bli lätta offer för hatretorik samt finna en hemvist inom extrema organisationer eller begå enskilda desperata handlingar. Detta sker oberoende av den religiösa eller ideologiska tröst som extrema rörelser erbjuder.

Islamiska Statens växande popularitet bland muslimer är ett exempel, Anders Behring Breiviks terrorattack i Norge 2011 är ett annat. Självmordsattentat som sker ideligen är också sprungna ur samma problematik. I denna kontext föder den nuvarande främlingsfientligheten enbart mera hat.

Historiskt sett är migration en regel, snarare än ett undantag, trots att sammanhangen har varierat. I begynnelsen: vår mänsklighet som klättrade ner från ett träd och lärde sig gå upprätt och sedan förflyttade sig från kontinent till kontinent utan ett koncept om vad en nation innebar, vilken roll en gräns skall spela på mänsklighetens scen. Den senaste betydande folkrörelsen ur ett eurocentriskt perspektiv var all migration som det andra världskriget förde med sig.

***

Jag är orolig och sorgsen över den retorik som utvecklats i de nordiska länderna, att det talas om en gemensam europeisk värdegrund är illavarslande. Tillika att påstå att det finns en utpräglad nordisk, estnisk, rysk eller religiös värdegrund som måste skyddas från någon, inte sällan från islam, som om alla muslimer vore en generaliserad ansiktslös massa. En värdegrundsretorik kan lätt missbrukas för att diskriminera minoriteter, jag har personligen upplevt detta ur minoritetsperspektiv i Finland.

Fundamentala värden handlar inte om patriotism, de handlar om grundläggande universella mänskliga rättigheter. Detta borde vi vara kapabala att reflektera över och diskutera. Jag tror orubbligt att en dylik dialog är möjlig i Estland.

När jag tänder veden i kakelugnen och ser pamfletten brinna mellan vedklabbarna, tänker jag på den sista meningen i Hannah Arendts essä från 1943: ”För första gången är judarnas historia inte avskild utan tvärtom, förenad med alla andra nationers. Gemenskapen bland befolkningen i Europa söndersmulades vid denna tidpunkt och på grund av att den tillät exkludering och förföljelse av dess svagaste medlemmar.

Text: Emma Juslin
Illustration: Ulla Donner