Etikettarkiv: Europa

Sävligt om våldet och flyktingsituationen under Stora ofreden

Medan 1900-talets dramatiska skeenden ofta får stå fond i det finländska berättandet hamnar den äldre – ofta lika våldsamma – historien inte sällan litet i skymundan.

På senare tid har dock det tidiga 1700-talet aktualiserats i flera finlandssvenska verk: häromåret utkom exempelvis frilansjournalisten Inger Östmans facklitterära Tsarens gisslan. Peter den stores krigståg 1714 som behandlar tiden för Stora ofreden, och i höstas kom Carina Karlssons fina roman Algot (recenserad i Ny Tid 12/2017) som utspelar sig något senare, under Lilla ofreden på 1740-talet.

I sin nya historiska roman De okuvliga, som även den utgavs i höstas, tar Lars Strang – likt Östman – avstamp i Österbotten 1714. Efter slaget vid Poltava 1709 hade ryssarna, ledda av Peter den store, under de följande åren expanderat västerut. Snart låg hela det svenska rikets östra halva – det vill säga Finland – under ryskt herravälde. Ockupationen präglades av våld och förtryck, och framför allt Österbotten utsattes av hårdföra regementen. Städer och byar brändes ned, kvinnor och barn våldtogs och kidnappades, skyhöga skatter i form av spannmål och andra förnödenheter drevs in. Våldet och armodet drev folk på flykt, tiotusentals finländare – de flesta österbottningar – inledde den mödosamma vandringen runt kvarken eller gav sig ut på den farofyllda seglatsen västerut för att söka skydd i städer som Umeå eller Stockholm. Andra blev kvar.

Släkten Smeds två falanger väljer skilda vägar: ena familjen vandrar till fots mot Umeå, den andra stannar kvar och försöker gömma sig så gott det går. Genom denna uppdelning lyckas Strang hålla liv i berättelsen genom att växelvis följa familjernas parallella öden. Det är tur, för det handlar annars om en okonstlad epik av traditionellt snitt, som visserligen någon gång kan föra tankarna till sådana som Moberg och Linna, men som på det stora hela sävligt maler på utan egentliga höjdpunkter eller tempoförskjutningar. Handlingen är förvisso emellanåt dramatisk och våldsam så det förslår, men stilen gör den inte rättvisa, författaren förmår inte riktigt förtäta, koncentrera eller gestalta på det sätt som skulle behövas; med språket händer inte mycket.

Något som också drar ner läsvärdet litet är att boken lider av slarvig (eller obefintlig?) korrekturläsning, och emellanåt också bristfälligt redaktörskap. Småfel går ofta att fördra, men som när patriarken Anders Smeds barnbarn omtalas som hans söner blir det både förvirrande och irriterande.

Ekonomen och före detta företagsledaren Strang har tidigare berättat om den österbottniska släkten Smed i romanen Smedjan vid sundet som utspelar sig i mitten av 1600-talet. De okuvliga utgör en fortsättning på släkthistorien, men den går också bra att läsas som fristående roman då Strang på ett flinkt sätt återkopplar till tidigare episoder där så krävs. Den innehåller detaljrika inblickar i ett historiskt skede som tidigare varit relativt odokumenterat i litteraturen, och inte minst skildringen av flyktingtillvarons utsatthet ger också en viktig genklang i dag.

Text Tomi Riitamaa
Foto Lena Malm

Lars Strang:
De okuvliga.
Vilda Förlag, 2017. 

När Grekland tvingades på knä

Susanne Björkholm
Susanne Björkholm.
Om du hör till dem som njuter av Kafkas roman Processen eller Orwells 1984, så kan jag varmt rekommendera Adults in the Room av Yanis Varoufakis.

Den grekiska ekonomen berättar där om sin korta men intensiva tid som Greklands finansminister under den ödesdigra våren 2015.

Grekland var sedan 2010 bankrutt. Trots europeiska centralbankens egna stadgar, som klart förbjuder det, påtvingades det betalningsoförmögna landet nya lån – de största i historien. Dessa grävde den grekiska graven än djupare, då de kom med politiska villkor som störtade landet i en depression vars like inte skådats efter andra världskriget. Allt medan den korrupta oligarkin fick fortsätta som förut. Samma process, alltså, som lanserats av Internationella valutafonden IMF, och som hindrar så många fattiga länder att ta sig ur sin misär medan de agerar som billiga råvarukällor åt de rika.

Alla parter visste förstås att Grekland aldrig skulle kunna betala sina skulder, men nu hade man landet där man ville ha det: i ett neoliberalistiskt strypgrepp.

Angela Merkel hade tidigare framfört den schwabiska hemmafruns hushållsekonomi som rollmodell åt Grekland. Hennes Tyskland tillsammans med den ökända trojkan, det vill säga EU-kommisionen, centralbanken och IMF, tvingade nu den peloponnesiska hemmafrun att klara sina överstora skulder med snabblån av det predatoriska slaget, och dessutom med villkoret att hon skulle spara genom att inte mata barnen eller låta dem gå i skola.

Varoufakis tog posten som finansminister med ett enda mål i sikte: att förhindra ett tredje ”stödpaket” med dess ekonomiskt och humanitärt destruktiva villkor, för att i stället förhandla fram en omstrukturering av Greklands skulder.

Bokens beskrivning av händelseförloppet är inte smickrande för EU. Varoufakis spelade in möten och samtal på sin mobil, så boken har ordagranna skildringar av flera diskussioner. Då Varoufakis presenterade sin nyvalda regerings förslag till omstrukturering av lånen, sammanfattade den tyska finansministern Wolfgang Schäuble EU:s förhållande till demokrati nästan aforistiskt: ”Vi kan inte låta valresultat påverka den ekonomiska politiken”.

Europeiska centralbanken utbasunerar sin självständighet och sitt oberoende i alla lägen. Men det gäller endast bankens ansvar. Bankens handlingar är genompolitiserade. Den straffar regeringar som inte underkastar sig den tyska viljan och ser mellan fingrarna annars, oberoende av vad dess eget regelverk stipulerar. Centralbankens ordförande Mario Draghi sa det i klartext: om inte Grekland går med på alla krav och tar emot lånet, stänger ECB Greklands banker.

Boken innehåller så mycket anekdoter om fula och ännu fulare intriger av såväl centralbankschefer som kommissarier, finansministrar och ämbetsmän, att den kunde fungera som manuskript till två hela säsonger sydamerikansk telenovela. Man kunde nästan bli underhållen av de sluga och småaktiga tricken, om inte det vore för att det är på riktigt och handlar om att rasera hela nationer. Och dessutom i vårt fridfulla Europa.

Susanne Björkholm
är vetenskaps-journalist

Foto: Marc Lozano

Kan EU ännu räddas?

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Kan EU ännu räddas? Den frågan ställs allt oftare. En följdfråga, som inte ställs lika ofta, är: vad göra om EU bryter samman. Har vi – det vill säga Vänstern – en plan B?

När det begav sig var jag en uttalad motståndare till att Finland skulle ansluta sig till EU. Huvudargumentet var att den så kallade enhetsmarknaden (Single Market) och valutaunionen (Economic and Monetary Union, EMU) bara kunde fungera tillfredsställande inom ramen för en förbundsstat, men att en sådan inte skulle accepteras av medlemsländerna, som avundsjukt på olika sätt skulle försöka bevara sin ”suveränitet” även när de hade överlämnat centrala delar av den till ”marknaden”. Jag känner mig fortfarande tillfreds med de artiklar som jag då skrev inför folkomröstningen. Ett föredrag inför en brittisk konferens 1993, kallatEuropean integration and Finland: An alternative view, satte jag ut på Academia.edu-sajten i artikelform. Artikeln hör ännu till dem som ofta läses av folk från vitt skilda håll i världen.

Men nu är Finland en ”gammal” medlem av EU – en av ”de 15”, i motsats till de 13 som blivit medlemmar först på 2000-talet. Min uppgift är därför inte att uppmana till en finländsk exit, utan att i första hand propagera för en nyordning som skulle kunna rädda EU. Min övertygelse är att utan rätt radikala reformer kommer EU:s kriser att fördjupas, ända till den punkt där hela projektet bryter samman. Då står Europa och Finland inför en helt nytt läge, och plan B borde träda i kraft.

EU:s kris är trefaldig. Den första krisen och konflikten mellan Nord och Syd härrör från den felkonstruerade valutaunionen och från Tysklands fasthållande vid en för Syd helt främmande ordoliberal ordning. Den andra krisen, den mellan Öst och Väst, gäller inte så mycket den ekonomiska politiken, utan framför allt uppfattningarna av vad som krävs av en demokrati och vad som är normala mänskliga rättigheter. Den tredje konflikten berör samtliga länder i unionen. Den gemensamma marknaden, med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbete, förstärkt av en svårkontrollerad invandring, innebär ökad osäkerhet, större inkomstskillnader, svagare regeringar och allt stöddigare högerpopulism. När varken den egna staten eller unionen förmår trygga levnadsvillkoren, skyller nationella politiker på EU, regionala politiker på regeringarna och folk i allmänhet på politikerna. Det är olyckligt inte bara för EU, utan för demokratin på alla nivåer.

En av de mest sakkunniga kritikerna av hur olika EU-projekt – som valutaunionen och det gränsfria Schengenområdet – förverkligats är nationalekonomen Paul de Grauwe. Hans kolumner i mediasajten Social Europe och hans böcker om valutaunionen, makroekonomi och marknadens gränser visar med all tydlighet att det inte går att beröva nationalstaterna deras centrala funktioner, utan att ge unionen tillräckliga medel för att bedriva en koordinerad skatte-, social- och konjunkturpolitik och en enhetlig kontroll av unionens yttre gränser. För att garantera olika friheter och upprätthålla en tillfredsställande stabilitet krävs det helt enkelt en central statsmakt, som inte styrs av en ”polsk riksdag”, vilket är fallet idag när varje medlemsland har vetorätt beträffande helt avgörande institutionella lösningar.

I motsats till de allt högljuddare högernationalistiska EU-motståndarna finns det inom Vänstern EU-kritiska – isynnerhet EMU-kritiska – personer, som försöker frammana en vision av hur unionen kunde räddas från sitt nuvarande dödläge. Till mina gelikar hör den engelska ekonomen Malcolm Sawyer, som författat en nyttig handbok kallad Can the Euro be Saved? (Kan euron räddas?). Ett annat exempel är nätverket EuroMeMo group, som i flera års tid gett ut en rapport om det socioekonomiska läget i unionen. Jag brukar att, tillsammans med ett hundratal andra så kallade alternativa ekonomer, understöda rapporten. Den senaste, EuroMemorandum 2018, bär typiskt nog titeln Can the EU still be saved? The implications of a multi-speed Europe. (Kan EU ännu räddas? Följderna av ett Europa i flera takter)

Mest känd som EU-reformivrare på vänsterkanten är säkert Yanis Varoufakis, finansministern som avgick när Grekland inte lyckades pressa fram en hyfsad lösning på skuldkrisen. Han lanserade ett paneuropeiskt parti kallat DiEM25 (Democracy in Europe Movement 2025). Det försöker samla EU-kritiska vänsterpartier inför kommande EU-parlamentsval. Nationella partier som ställt sig bakom Varoufakis är Alternativet i Danmark, Piratpartiet i Tjeckien, Razem (Tillsammans) i Polen och Génération.s, ett nyskapat parti lett av socialisternas presidentkandidat Benoît Hamon i Frankrike. DiEM25-partiets viktigaste uppgift är att avfatta en ny konstitution för EU. I stället för en teknokratisk styrning vill Varoufakis, och de andra framträdande vänsteraktivisterna som stöder agendan, genomdriva en radikal demokratisering av unionen.

Inom vänstern i Europa finns också partier som gett upp hoppet beträffande EU och Eurozonen. Spanska Podemos, franska La France Insoumise, tyska Die Linke och det portugisiskaVänsterblocket har gått in för att försöka formulera en plan B. Visst stöder de i princip försöken att föra fram olika reformer, men de har uppgett den gnutta av optimism som ännu finns bland aktörerna kring EuroMeMo och DiEM25.

EuroMemorandum 2018 innehåller en mycket lång rad med reformförslag. De berör för det första den makroekonomiska politiken; en medveten konjunkturpolitik på EU-nivå, en långsiktig investeringspolitik för sociala och ekologiska behov, en förstärkning av löntagarnas ställning, en skatte- och socialpolitik för att utjämna inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, effektiva åtgärder mot skattekonkurrens och skattesmitning. Flera av förslagen berör Europeiska centralbanken och valutaunionen, bland annat bättre möjligheter för medlemsstaterna att få direkt finansiering via ECB. En lång lista på förslag som berör den så kallade sociala pelaren förs också fram. En princip som genomsyrar förslagen vill jag citera i sin helhet:

The welfare of all people in all member states must be placed at the centre of public policy and not subordinated to the primacy of market-driven growth or, worse, budgetary consolidation. (Alla människors välfärd i alla medlemsstater måste ställas i centrum för politiken och inte underordnas en marknadsledd tillväxt eller, än värre, en konsolidering av statsbudgeterna.)

Medborgarna borde ha rätt att ställa staterna till juridiskt ansvar om de inte uppfyller de överenskomna sociala rättigheterna.

Dokumentet innehåller ett kapitel om alternativa visioner för en socio-ekologisk omvandling. Man jämför ”en grön tillväxt”, ”en grön New Deal”, ”välfärd utan tillväxt” och ”samfällighetsinspirerade” scenarier. Det man till slut stannar för är en strategi i tre steg, framförd av den engelska samhällsforskaren Ian Gough. Först grön tillväxt, framdriven av en snabb avkarbonisering och förbättring av ekoeffektiviteten; sedan en betydligt hållbarare konsumtion och större jämlikhet; som tredje steg etableringen av en steady-state världsekonomi, det vill säga en ekonomi som utvecklas utan ekonomisk tillväxt. I memorandumet räknar man upp en rad åtgärder som borde genomföras i snabb takt för att inte miljön och den sociala tryggheten skall försämras ytterligare.

När man försöker göra reda för alla de dokument och rörelser som inom den europeiska vänstern försöker ”rädda EU”, slås man av hur många idéer och konkreta förslag som hänger i luften, men som ändå inte tycks rymmas med på den politiska agendan. De dagsaktuella problemen – från brexit till den tyska regeringskrisen, från Putin till Trump, från asylsökarna till islamisterna – överskuggar alla långsiktiga och grundläggande diskussioner om EU:s framtid. Vänsterns försök att lyfta fram vikten av en förnyelse av EU-projektet sker därför utan att folk i allmänhet bryr sig om eller förstår vad det är fråga om. ”Marknaden” får fortsätta att styra som den vill, och skrupellösa politiker får fortsätta att skrämma upp väljarna, så att det enda de kan föreställa sig är mera övervakning, mera upprustning och mera rivalitet på alla plan.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i ekonomi

“Väst borde ta emot Ryssland med öppna armar”

Vad händer efter att Putins sista presidentperiod tagit slut år 2024? Andreas Umland blickar framåt och diskuterar i en färsk artikel på nättidningen openDemocracy hur väst kan bidra till att kursen i Ryssland går mot ökad demokrati.

Andreas Umland är född i DDR, men har studerat ryska och forskat kring historia och politologi i USA och England. De senaste åren har han verkat vid Mohyla-akademin i Kiev och skrivit mycket om Ukrainas situation i skuggan av sin egen historia och av Ryssland. Han är medlem av Valdaj-klubben, som samlar en del av den ryska eliten, också Putin, och har skrivit om rysk extremhöger.

Ryssland kommer 2024 att stå inför ett avgörande vägskäl och också om det är tänkbart att landet fortsätter på den av Putin utstakade vägen ser Umland det som möjligt att politiken förändras tydligt och exempelvis att en demokratisering inleds.

En ny chans

Umland medger att utsikterna för Ryssland inte är så muntra, han har själv bidragit med pessimistiska funderingar kring till exempel postsovjetisk nationalism och den sköra geopolitiska gråzonen mellan den Kremldominerade zonen och Nato.

Men det läget behöver inte fortsätta i all evighet, allra minst efter 2024. I väst har man ändå inte varit beredd på grundläggande förändringar i öst. Mer omfattande projekt, som EU:s Strategiska och Moderniserande partnerskap med Ryssland, introducerades först efter att ”Putinsystemet” hade börjat ta form, och då var det för sent – det ser Umland som ett allvarligt misstag i Bryssel, Berlin och Washington.

Nu kan man räkna med att en ny chans att bjuda in Ryssland till den västliga gemenskapen uppstår. Andra vägar framåt finns förstås också. ”I värsta fall kan i stället för den nuvarande aggressiva kleptokratin en ännu farligare fascistisk rysk ideologi få överhanden.”

Umland tror ändå att det finns en chans att Ryssland återgår till kursen före Putin och medverkar till att skapa ”det gemensamma europeiska hem”, som Michail Gorbatjov i tiden drömde om.

Ekonomisk konkurs?

Den ekonomiska krisen till följd av sjunkande olje- och naturgaspriser försvårar situationen – ”om inte priset på råoljan på nytt skjuter i höjden kommer den bristande konkurrensförmågan och underprestationen hos Rysslands nuvarande socioekonomiska system att bli ännu mer uppenbar”. Det blir mindre att dela mellan olika intressegrupper. Rysslands ekonomiska dynamik, internationella tyngd och utländska inflytande minskar på ett alltmer synligt sätt. Stödet till annekterade områden och satellitregimer blir allt svårare att upprätthålla.

Därför har många medlemmar av det ledande skiktet i Moskva redan börjat fundera över utvecklingen efter 2024 och hur den kommer att påverka deras egen situation. Det gäller till och med medlemmar av Putins inre cirkel. Detta kan leda till konflikter mellan olika grupper inom den ryska eliten, något som eventuellt har en demokratiserande effekt. En utveckling i denna riktning kan dock i stället för en demokratisering medföra en fascistisering av systemet eller till ett handelskrig med väst.

En förutsättning för en positiv utveckling är att Ryssland drar sig tillbaka från sina olika expansiva äventyr i Abchazien och Sydossetien (Georgien) samt Donetsk-regionen (Ukraina) och tar tillbaka annekteringen av Krim. Detta skulle vara en svår process – territoriefrågor är alltid prestigefyllda.

På lite längre sikt tror Umland ändå på ett närmande till väst, eftersom det inte finns några andra hållbara geoekonomiska alternativ och eftersom de flesta ryssar utgående från sina europeiska traditioner förr eller senare vill driva Kreml tillbaka i västs armar.

När så sker bör väst stå redo, i motsats till det som skedde 1991. Man borde erbjuda Ryssland medlemskap i Nato, och därmed ”lindra den av historiska skäl djupa rädslan för utländsk invasion i den ryska kollektiva själen”. Man borde också erbjuda Ryssland ett associeringsavtal med EU, parallellt med Ukraina, Moldavien och Georgien.

Umland medger att mycket långtgående planer av detta slag lätt framstår som vilda spekulationer, men anser att det geopolitiska läget i det postsovjetiska rummet blivit så komplicerat, att det kan behövas också komplicerade planer för att lösa det.

Umland är inte ensam på plan. Carnegiestiftelsen har till exempel startat ett enormt projekt om hur USA ska förhålla sig till ett Ryssland i nedgång. Av det förberedande materialet framgår klart att man ser det som naturligt att Ryssland ser upp till USA som det internationella samfundets ledare. I dessa tider när USA har en ledare som det är svårt att se upp till verkar utgångspunkten inte speciellt fruktbar och det projektet känns inte heller annars meningsfullt, men mycket amerikanskt. N

Översättning och referat av Peter Lodenius. Nättidningen openDemocracy innehåller numera mycket intressant material om Ryssland, med bidrag från lokala oppositionella rörelser.

EU på väg – men vart?

När Frankrike i våras valde president stod slutstriden mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Macron var för många ett oskrivet blad, varken höger eller vänster sade han själv; en typisk nyliberal som svek det parti som fört fram honom, menade vänstern; smygvänster ropade högern, han kom ju upp sig som finansminister i en socialistisk regering. I ett avseende var han dock tydlig, han var för EU; när han hade besegrat Le Pen medgav hon att hennes linje – att ta Frankrike ur EU och sabotera hela projektet – inte hade ett så starkt folkligt stöd som hon hade hoppats på.

Efter Brexit har den nationalistiska, EU-fientliga högern stött på bakslag i flera länder men hittills har ingen politiker på samma sätt som Macron ställt sig bakom EU-projektet och utryckt en vilja att gå vidare och reformera den europeiska unionen. Det är inte så att Macron och hans parti La Republique en Marche står okritiska till EU som det ser ut i dag, tvärtom. Just för att de ser EU som ett viktigt och positivt projekt vill de utveckla unionen och har ett politiskt program för förändring. De vill initiera en bred samhällsdebatt över gränserna kring vad vi vill med Europa och hur EU ska kunna återfå de europeiska folkens förtroende. De vill förstärka EU i  frågor om gemensam säkerhet, ekonomisk tillväxt, globalisering, hållbar utveckling och informationsteknologi. Slutligen vill de arbeta för att det faktum att vi är medborgare i EU har betydelse både känslomässigt och praktiskt.

Inom ramen för detta program har Macron nyss gått ut och krävt, som en första åtgärd, att EU:s utstationeringsavtal förändras. Där har han redan stött på hårt motstånd från låglöneländerna inom unionen. Macron hävdar att avtalet i sin nuvarande form snedvrider konkurrensen och leder till lönedumpning. Personligen tycker jag att detta och liknande krav för länge sedan borde ha ställts av de europeiska facken i gemensamma aktioner. Jag skäms över hur svenska byggarbetare en gång stod utanför en byggarbetsplats och skanderade ”åk hem!” till sina europeiska kolleger.

När det gäller frågan om en gemensam europeisk samhällsdebatt har jag själv många gånger förvånat mig över att varken den svenska eller den finländska dagspressen behandlar Europa som vårt eget närområde. Man sätter rubriker på tidningssidorna som ”lokalt”, ”riksomfattande” och ”världen” men ingenstans hittar jag ”nyheter från Europa”. I mitt tycke borde en sådan avdelning vara en självklarhet i dagens europeiska verklighet. Vi får se om Macron och hans franska parti lyckas skaka liv i denna sovande elefant.

En annan intressant fråga som aktualiseras nu när Katalonien vill bryta sig ur Spanien och bli självständigt är hur unionen ska hantera att en region inom ett EU-land bryter sig ut. Röster har höjts för att utbrytarstaten i ett sådant fall måste betraktas som en ny medlem och genomgå den sedvanliga inträdesprocessen, en process som kan ta många år och där den nya medlemstaten enhälligt måste godkännas av samtliga medlemmar. Om det tidigare moderlandet inte accepterar den nya självständigheten kan en sådan process stöta på ett oöverkomligt veto. Å andra sidan kan man hävda att medborgarna i utbrytarstaten – i detta fall katalanerna – redan är medborgare i EU och att det då finns starka skäl att ifrågasätta om man kan beröva nio miljoner medborgare deras medborgarskap bara för att de i en demokratisk process väljer att låta sig styras på ett annat sätt än tidigare. Hur EU väljer att agera blir avgörande för om EU ska betraktas enbart som en sammanslutning av stater eller som en union av de europeiska folken och kan därmed få stora konsekvenser för den fortsatta utvecklingen.

Vid ett seminarium nyligen om Katalonien och dess strävan mot självständighet och om vad detta kan komma att betyda för EU, presenterade den katalanska forskaren Josep Costa en intressant juridisk spetsfundighet. Om EU är att betrakta som en ”federation i vardande” finns det ingen juridisk grund för att betrakta en sådan utbrytarregion som en ny stat som måste uteslutas och återintas. EU:s ställningstagande i frågan kan därför tolkas som ett ställningstagande i den kontroversiella frågan om EU är på väg att bli en europeisk federation eller om EU vill förbli ett fördrag mellan självständiga stater med ett minimum av övernationella inslag. Hur som helst innebär Kataloniens eventuella självständighet ett obanat territorium där varje ställningstagande kommer att tolkas och användas som argument i meningsmotsättningar som går långt utöver det konkreta fallet och där varje formulering därför behöver vägas på guldvåg. (Även fallet Skottland är intressant i sammanhanget, se Vivi Bolins artikel på föregående uppslag, red. anm.)

Tanken på ett efterkrigstida Europa som en federation av europeiska nationer var en gång en vänsteridé. Sen togs projektet över av marknadsliberaler och vänstern abdikerade. Det är kanske läge för de europeiska vänsterpartierna att gemensamt arbeta fram ett politiskt program för den europeiska unionens framtid och göra EU till  ett demokratiskt och folkligt förankrat europeiskt folkhem.

Rabbe Kurtén