Etikettarkiv: Eva Biaudet

Biaudet: Höj kvaliteten på vården av minnessjuka

Eva BiaudetLägger ifrån mig boken och funderar om jag är tillfreds med att det inte egentligen fanns ett slut. Berättelsen om Alice; Still Alice av Lisa Genova – om att insjukna i Alzheimers mitt i en beundrad akademisk karriär, är bara för sorglig att berättas till slut. Och hur skulle Alice egna tankar kunna beskrivas i ord efter att hon förlorar förmågan att förmedla sina tankar i förståeliga meningar eller då hennes minnen inte längre bildar en helhet som kan uppfattas kronologiskt eller logiskt, utan består av fragment såsom pusselbitar som skakats om i lådan. Men länge har hon, vad man utifrån kanske kan ha svårt att tro, ett väldigt stort antal pusselbitar som passar ihop – samtidigt som andra verkar ha tappat sina former som kopplar dem till varandra. Tidigt tappar hon bort sig på hemvana platser som hon känt till hela sitt liv och tidvis förlorar hon sin anknytning till även de käraste personerna kring henne. Ur mänskligt perspektiv känns det nästan outhärdligt att läsa och rädslan att eventuellt drabbas  av denna nya folksjukdom smyger under skinnet.

Mitt i all sote-politik om förvaltning, finansiering och privatisering av vår hälsovård, känns det absurt att vi inte använder mer energi på att analysera vad som egentligen mäter kvaliteten på vården, vad är bra hälsovård, och vilka är utmaningarna för omsorgen och sjukvården för de allt fler äldre. Hur skulle vi kunna erbjuda  även de minnessjuka ett mänskligt sett bra liv. Ett liv där de kan leva så normalt som möjligt, trygga men fria att själva bestämma hur de vill ha det. Hur skall vi trygga personalresurserna – att det finns tillräckligt med människor omkring en Alzheimerpatient som inte kan sova om natten, som är orolig och rädd eller att hon om dagarna får röra sig ute och inne, njuta av solen och vinden och naturen. 

Idag lyckas det inte. Åtminstone  finns det alltför få exempel på bra boenden. Ni får gärna skriva till mig om ni har sådana. Det finns inte heller indikatorer som skulle mäta hur tillräckligt bra omsorg och boende ser ut eller hur självbestämmanderätten skall förverkligas. Hur skall de anhöriga veta vad som är bra omsorg? Att få bo hemma har stor betydelse, men bara om det finns omsorg med proffs och anhöriga. Men ju längre sjukdomen framskrider ju tyngre blir kärleken för de anhöriga och då måste samhället erbjuda mänskliga former av boende med mycket resurser som stöd – dag och natt. Utan ett samarbete av frivilliga och av professionell vård, kan detta kanske inte realiseras. 

För att förändringen kunde bli barmhärtigare för den som tappar bort plats och tid, borde boendet vara småskaligt, icke-institutionaliserat och friheten får inte kännas begränsad. Boendet måste planeras så att närheten till naturen och närheten till andra människors liv – unga och gamlas – inte skärs av. Jag sörjer att jag inte idag har ett sådant alternativ att erbjuda, men är övertygad om att det är möjligt att skapa sådana framöver om vi bestämmer att det är viktigt. Viktigt för att även den som insjuknar i minnessjukdom skall få leva värdigt.

Eva Biaudet
är riksdagsledamot för Svenska folkpartiet

En feministisk president, tack!

Eva Biaudet
Eva Biaudet.
Gör könet någon skillnad i politiken? Det är en fråga som ställts mig gång på gång under alla de år jag varit aktiv inom politiken. Som ung ville jag kanske inte själv tro att könet spelade någon roll. En liberal idé om människan är att vi alla är olika och unika, att vi själva definierar vår identitet och att respekten för människovärdet är okränkbar, oavsett språk, ursprung, hudfärg, religion och så kön, naturligtvis. Det här med kön är ju lite exceptionellt, eftersom kvinnorna inte är en minoritet. Vi är för många för att sticka ut som en uppenbart svagare eller mer utsatt grupp än männen.

Till och med inom de mest medvetna och bildade grupper har man lämnat kvinnorna ensamma med sin emancipationsutmaning. Det är tyvärr fortfarande helt acceptabelt att säga att kvinnor inte finns på chefsposter, inte blir intervjuade i samma utsträckning som män, inte styr politikens innehåll just därför att de själva inte vill eller inte vågar ta steget ut. För mig är det till exempel en gåta att inte media hittills har definierat kunskap om kvinnors liv, om jämställdhet eller om könsdiskriminering, som en kompetens som en president borde ha eller åtminstone vara intresserad av. Presidentvalskampanjen är ett praktiskt och bra exempel att studera eftersom kandidaterna är så få men ändå representerar hela skalan av de traditionella partierna.

Varför ligger presidentvalets säkerhetspolitiska diskussionsfokus på de militära satsningarna? Sverige har deklarerat att deras utrikespolitik bör vara feministisk. Vad skulle det betyda för Finlands del om vi på allvar kunde anta en sådan utmaning? Vår säkerhetspolitik får inte vara könsblind eftersom trygghet och säkerhet, både när det gäller fred och konflikt, ser väldigt olika ut för män och kvinnor. Kvinnor förhåller sig till exempel mer öppet än män till invandring och betonar betydelsen av fredsmedling och utvecklingssamarbete. Borde vi inte i högre grad diskutera vad det är som egentligen bygger fred och förebygger krig, våld och konflikter? Om vardagen blir tryggare blir också samhället mera stabilt. I en tryggare vardag kan också demokratier och delaktighet stärkas. Detta måste fungera lika i alla samhällen – också i Ryssland eller Syrien. Varför saknas det en diskussion om konkreta satsningar på förtroendeskapande mellan människor, fredsmedling, demokrati och biståndsarbete, där vi inte är särskilt framstående i jämförelse med våra nordiska grannar?

Feministisk utrikes- och säkerhetspolitik handlar om mer än om vilket kön en har, men det är ändå inte betydelselöst vilket kön presidenten har. I så fall skulle fler än en kvinna ha valts till Finlands president. För en manlig kandidat får det inte räcka med en deklaration, utan det behövs ambitiösa åtgärder för jämställdhet. Och för en kvinnlig kandidat räcker det inte med det faktum att hon är kvinna om hon inte kämpar för en feministisk politik.

Eva Biaudet
är feminist-sfp:are

Foto: Anton Sucksdorff

Bildning och bildat ledarskap

Eva Biaudet
Eva Biaudet.
Perspektivet utvidgas med tiden och livet. Sanningarna blir komplicerade och förståelsen för det mänskligt ofullständiga ökar. Jag har levt hälften så länge som kvinnor haft politiska rättigheter i vårt land. Erfarenheterna av dessa 55 år borde göra mig klokare, men ovissheten och osäkerheten tar lätt över i en känsla av sorglig maktlöshet. Det som jag trott mig dela med de flesta människor, det vill säga uppfattningen om att grunden för samhällsbygget måste var tron på ett inkluderande samhälle, ett som aktivt eftersträvar att minska orättvisor och ojämlikhet. Men denna uppfattning raljeras utstuderat av vissa politiska rörelser och nonchaleras av andra. De personer som jobbar för ett instängt Finland har själva fostrats under välstånd och rivna murar, de är barn av den Pisa-bästa grundskolan och har rest mer än någon generation före dem. De har inte behövt göra någonting för sin demokrati och förstår inte vad det kostar att försumma den.

Trumpifieringen av politiken började naturligtvis långt före Trump. Hans vulgära och arroganta förakt mot politiken och demokratins grunder och hans respektlöshet för allas lika människovärde, väckte oss med en kalldusch till en verklighet vi inte trodde var möjlig någonstans, allra minst i ett västerländskt land. I analyserna av vad som möjliggjort en sådan utveckling lyftes utbildningens roll fram – eller bristen på allmänbildning för alla barn, oberoende av bakgrund eller boplats. Det räcker alltså inte att bygga ett utbildningssystem som möjliggör briljans om det lämnar så många unga utan hopp om en framtid där allt är möjligt.

Den finländska skolan och utbildningen har alltid varit en viktig fråga i politiken. Därför inger det mig en alldeles särskild oro att regeringspolitiken tappat greppet om bildningens betydelse för vårt samhälle. Det bekymrar mig att regeringen saknar ambition att satsa på utbildning, att regeringen inte ser utropstecknen hopa sig efter varje ung person som lämnat sin skola på hälft. Att spara i eller rentav låta bli att investera i utbildning är Trumpifieringens triumf. I ett sådant samhälle föraktas kompetens och kunskap och förväxlas med elitism.

Då kompetensen, kunskapen och vetenskapen värdesätts blir de byggstenar för en inkluderande demokrati och tillgängliga för alla. I ett sådant samhälle kan inte beslutsfattarna föra folket bakom ljuset eftersom det förutsätter en kritisk dialog och välmotiverade argument och ingen kan då vinna ledarskap enbart med hjälp av maktutövning eller personkult. Också därför borde statsministern uppmärksamma att ett auktoritärt, traditionellt paternalistiskt ledarskap inte är en heder för honom eller ett betyg för starkt förtroende. Ett starkt ledarskap är ett intelligent ledarskap som öppnar upp för större perspektiv än det egna. En stark ledare är inte maktfullkomlig utan respekteras för sin skicklighet att nyttja samlad kunskap, föra en diskussion, ha förmåga till reflektion och försvara de svagare.   

Finland fyller 100 år. En ärevördig ålder som innehåller så mycket vi kan vara stolta över. Tron på att välfärden kan delas mellan oss alla har också sparat oss från cynism och social oro. I år inleder vi samhällsbygget för följande hundra år. Ett tryggt välmående samhälle kan inte byggas på hatprat, diskriminering eller rasism. Vi måste kunna lita på att samhället inte lämnar den utsatta utan hjälp, varifrån hen än kommer. Inte ett enda av våra barn, eller ungdomar, får lämnas utanför. Kosta vad det kosta vill. Allt annat kostar betydligt mer.

Eva Biaudet
är riksdagsledamot för Svenska folkpartiet

Immonens åsikter “som illaluktande maskar från underjorden”

Regeringen bör nu starkt reagera på den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonens rasistiska uttalande, säger Eva Biaudet, Börje Mattsson och Silvia Modig. “Samlingspartiet måste kräva att Immonen utesluts ur riksdagsgruppen, eller så bör Samlingspartiet utträda ur regeringen”, säger Mattsson, som är uppriktigt besviken på Alexander Stubb. 

Medborgarplatsen i Helsingfors fylldes på tisdag eftermiddag till brädden av folk som ville visa sitt stöd för ett öppet och tolerant Finland, i svallvågorna efter den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonens uppmärksammade Facebookinlägg. Under natten till lördagen skrev Immonen på knagglig engelska att han upplever att han och hans meningsfränder är inbegripna i ett “krig mot multikulturalismen”, och många har tolkat inlägget som någon slags våldsfantasi där Immonen utmålar ett kommande krig till sista blodsdroppen – där det sanna finska folket utgår med seger över, ja, vem nu fienden sen är; muslimer, ”kulturmarxister” eller andra som inte passar in i den antijihadistiska, främlingsfientliga rörelsen.

Eva Biaudet. Foto: Janne Wass
Eva Biaudet. Foto: Janne Wass

En av talarna på den drygt tre timmar långa antirasistiska tillställningen var Eva Biaudet, riksdagsledamot från SFP och tidigare minoritetsombudsman. Enligt Biaudet var Immonens inlägg speciellt obehagligt eftersom det var skrivet med en sådan finess att det är svårt att rent ut anklaga honom för hatprat eller uppvigling till våld.

– Det här är inte längre bara Sannfinländarnas problem, det är hela riksdagens problem och regeringens problem, säger Biaudet.

Enligt polisens uppskattningar var 15 000 personer på Medborgarplatsen. Foto: Lilian Tikkanen
Enligt polisens uppskattningar var 15 000 personer på Medborgarplatsen. Foto: Lilian Tikkanen

Olli Immonen är ordförande är den nationalistiska rörelsen Suomen Sisu, som på papper tar avstånd från nynazism, men som trots det har många kopplingar med uttalat nynazistiska och fascistiska rörelser, som Nationella motståndsrörelsen, som Immonen bland annat nyligen poserade med vid Eugen Schaumans grav. Enligt Biaudet borde den sittande regeringen klart och tydligt ta avstånd från dessa rörelser, som med Sannfinländarna som språngbräda infiltrerat sig i både regering och riksdag, genom att gå ut med ett klart och tydligt program mot rasism.

Börje Mattsson är verksamhetsledare för Faces-festivalen, som går av stapeln i Raseborg om knappt två veckor. Förra året skulle ha varit den sista festivalen, men organisatörerna valde att låta den antirasistiska och mångkulturella tillställningen få fortsättning i Raseborgsruinerna, dels på grund av det politiska klimatet i Finland. Immonens uttalande, säger Mattsson, är sista droppen.

– Man har ju vetat om att de här åsikterna har funnits under ytan bland Sannfinländarna. Men nu har de riktigt krälat fram, som illaluktande maskar från under jorden, det är tydlig klar fascism och tydlig klar rasism, att nu måste det finländska livet reagera.

Framför allt är Mattsson besviken på finansminsister Alexander Stubb, som enligt honom gett sken av att vara en modern, värdeliberal europeisk politiker.

– Samlingspartiet måste agera. Man måste säga att antingen åker Immonen ut ur Sannfinländarna, eller så går Samlingspartiet ut ur regeringen.

Börje Mattsson anser att Alexander Stubb bör ta sitt parti som en modern, värdeliberal partiledare. Foto: Janne Wass
Börje Mattsson anser att Alexander Stubb bör ta sitt parti som en modern, värdeliberal partiledare. Foto: Janne Wass

Vänsterförbundets riksdagsledamot Silvia Modig, för sin del, är lättad över att demonstrationen dragit så mycket folk – enligt polisens uppskattningar deltog 15 000 personer. Det är enligt henne ett klart och tydligt bevis på att det finns en stor folkmassa i Finland som inte godkänner rasism och våldsuppvigling. Det goda i debatten är, säger hon, att det här bevisar att det fortfarande finns en värdediskussion inom politiken, allt handlar inte enbart om pengar och siffror.

"Rasism - den sämsta idén i världen". Foto: Lilian Tikkanen
“Rasism – den sämsta idén i världen”. Foto: Lilian Tikkanen

Samma sak lyfte socialdemokraternas ordförande Antti Rinne upp i en kolumn i Satakunnan Kansa. Rinne skrev att problemet med Sannfinländarna är att partiet saknar en värdegrund, och därför är det fritt fram att vara rasistisk och fascistisk inom ramarna för Sannfinländarna. Värdegrunden om att alla människor är likvärdiga är enligt Rinne den grund som SDP bygger sin politik på.

Tvärtemot Biaudet säger Silvia Modig att det tyvärr inte finns så mycket praktiskt som riksdagen kan göra i den här situationen.

– På gott och ont har vi en fungerande demokrati. Tyvärr är det ju så, då vi har politiker med sådana här åsikter, att någon har röstat dit dem.

Text & film: Janne Wass
Foto: Lilian Tikkanen

Chans till stark opposition

Det var mig ett jädrans regeringsprogram det blev i Finland. Men nog gråtet över det – det är ett regeringsprogram som speglar Samlingspartiets och Centerns ekonomiska ideologi, även om få kanske väntade sig en såpass kall och våt trasa i de fattigas ansikten. I stället kan det vara intressant att blicka framåt. Det har spekulerats i om regeringen kommer att hålla fyra år ut. Framför allt är det fråga om Sannfinländarna. Hur länge kan Timo Soinis parti sitta med och driva den mest högerinriktade politiken i Finlands moderna historia utan att tappa all trovärdighet som ”folkets röst”? Regeringsmedverkan är det hårdaste provet partiet mött, och risken finns att det splittras. Ett scenario som lyfts fram är att Sannfinländarnas popularitet rasar. Den förhoppningen är ändå ett svagt strå att klamra sig fast vid – de finländska väljarnas minne har visat sig vara förvånansvärt kort, vilket inte minst bevisas av att Centern igen är största parti. Ett mer sannolikt scenario är att regeringsmedverkan tvärtom svetsar samman partiet – alla sannfinländare vet att man nu är i blickfånget och kan kanske skyla över tvistefrågorna för att bevisa olyckskorparna fel.

Oppositionen är mandatmässigt relativt svag – 76 riksdagsmandat mot regeringens 124. Däremot är det en ovanligt enig opposition, med några undantag. De rödgröna krafterna dominerar. Vi kan antagligen se De Gröna glida vänsterut när man inte längre tvingas rätta sig efter regeringens led. För Vänsterförbundet är det säkert befriande – speciellt med en ung och taggad riksdagsgrupp – att nu fullt ut kunna syssla med populistisk agitation mot borgarna på toppen.

Den dominerande kraften i oppositionen är SDP, med nästan hälften av stolarna. Socialdemokraterna är på fallrepet – endast sju procent av alla väljare under 50 röstade på partiet, enligt en undersökning – och det ska bli intressant att se hur SDP formar sig som oppositionsparti. Troligt är att sossarna nu kränger ordentligt till vänster efter att ha haft den knepiga situationen att under en längre tid inneha finansministerposten i en borgerligt dominerad regering. Ett hett tips till socialdemokraterna skulle nu vara att lyfta fram partiets unga förmågor.

De två udda fåglarna i oppositionen är Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna. De sistnämnda kommer, med alla sina konservativa själsfränder på andra sidan staketet, att i mångt och mycket rösta med regeringen.

Detsamma gäller säkert också SFP, i synnerhet i ekonomiska frågor. SFP:s riksdagsgrupp domineras av partiets höger- och mittenfalang, och Eva Biaudet sitter ganska ensam ute på vänsterflygeln. Å andra sidan är gruppen benhårt enad i sin värdeliberalism, och kan där hitta gensvar både i Vänsterförbundet och De Gröna, samt stora delar av SDP. Oppositionen samlar också de partier som starkast försvarat svenska frågor. Däremot kommer pälsnäringen att bli ett ämne där SFP kan finna sig i minoritet, möjligtvis också kärnkraftsfrågan, där partiet varit delat.

Finns det kompromissvilja, samarbetsförmåga och kreativitet, kan oppositionen bli en formidabel motståndare för högerregeringen. Samröret med tre unga, ettriga partier kan blåsa nytt liv i SDP. Oppositionen kan, om den spelar sina kort rätt, också få en stark medborgarrörelse bakom sig. En stark och enad opposition kan vitalisera den politiska debatten i Finland, och med god tur kan även ideologi ta plats i diskussionen – något som i den sifferstinna diskursen ofta lyst med sin frånvaro. Nu gäller det för SFP att välja sida: i vems led står du, frågade den gamla agit prop-sången. Nu då staten och kapitalet mer tydligt än någonsin sitter i samma båt, vems intressen kommer SFP att driva? Den lilla människans eller storfinansens? Går man med i en politik som förstärker klassklyftorna och smular sönder välfärdsstaten, eller följer man med upp på barrikaderna?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör