Etikettarkiv: Familj

Mitt i Indiens feministiska kamp

Julia Wiræus reportagebok är ett resultat av fem års vistelse i Delhi, en vistelse som började året innan den brutala gruppvåldtäkten före jul 2012, som fångade världens uppmärksamhet. Juridiskt har utvecklingen sedan dess gått åt rätt håll, men starka högerkrafter i landet eldar upp en ny vurm för religiös konservatism, säger Wiræus som nu är tillbaka i hemlandet Sverige.

Delhi, december 2012. Efter en stund inser Jyoti att de inte kör mot Dwarka som konduktören hävdar. De närmar sig korsningen mot flygplatsen när tre män kommer ut från förarhytten. De stinker sprit och vill veta vart Jyoti och Avnindra är på väg. En hetsig diskussion tar fart. Plötsligt får Avnindra en knytnäve i ansiktet och brottas ner på golvet. Männen slår honom med järnrör medan Jyotis panik stiger och hon febrilt försöker ringa polisen. Någon rycker mobilen ifrån henne och även hon attackeras med slag. Jyoti gör allt för att komma loss när hon släpas längst bak i den vita skolbussen och det brutala våldet börjar.

När polisen anländer till platsen har Jyotis och Avnindras sönderslagna kroppar slängts av i farten och chauffören har dessutom försökt köra över dem. De ligger nakna och till synes livlösa vid en motorväg där hundratals bilar passerar.

Så inleds den svenska journalisten  Julia Wiræus reportagebok De kallade henne Delhi Braveheart. Händelsen som beskrivs är den internationellt uppmärksammade gruppvåldtäkt som inträffade i Delhi den 16 december 2012, och som utlöste en våg av protester i Indien. Offret för våldtäkten var den 23-åriga läkarstudenten Jyoti Singh, som var på väg hem från en bioföreställning med sin manliga vän Avnindra Pratap. Sex män misshandlade och våldtog Jyoti, och körde bland annat upp ett järnrör i hennes underliv. Hon avled av sina skador på sjukhuset den 29 december 2012.

Våldtäkt har länge varit tabu i Indien och kvinnor som utsätts för det skuld- och skambeläggs, tillsammans med sina familjer. Det har varit kutym att i det offentliga samtalet inte använda offrens riktiga namn – därav fick Jyoti i offentligheten pseudonymen Delhi Braveheart, och därav även titeln på Wiræus bok. Men boken handlar egentligen inte om våldtäkten, utan om det brytningsskede som pågår i det indiska samhället, där en ung, välutbildad och uppkopplad urban generation försöker bryta sig ut ur den konservativa, patriarkala traditionen.

– Idén om boken växte fram med tiden, jag var i Indien då bussvåldtäkten i Delhi hände – och reaktionerna på den visade att det var nånting stort och påtagligt på gång i det indiska samhället, säger Wiræus då Ny Tid träffar henne i samband med Helsingfors bokmässa i slutet av oktober.

– Jag visste att jag ville skriva nånting – om unga människor i Indien, inte analfabeta kvinnor i hyddor någonstans på landsbygden, utan om människor i det urbana Indien som jag kunde känna igen mig i. Jag hade fått flera nära vänner i Indien, och jag ville skriva något utgående från den jag är, och vem mina vänner är.

I hjärtat av det  moderna Indien

Någon känner kanske igen Wiræus namn från nyhetsrapporteringen – hon har i över fem år bott i och rapporterat från Indien, bland annat för Sveriges radio och Hufvudstadsbladet. Den som har litet längre minne, kanske kommer ihåg att hon också skrivit för Ny Tid. Att hon hamnade i landet var ändå något av en slump – som det så ofta tenderar att vara. Efter att ha slutfört gymnasiet i Sverige, flyttade Wiræus till Helsingfors för att jobba, och intresset för Indien väcktes då hon besökte landet efter att flera av hennes brors vänner åkt dit. Själv åkte hon dit 2011 för att göra arbetspraktik på svenska ambassaden, ett arbete hon inte trivdes speciellt bra med.

– Diplomatlivet kändes inte särskilt intressant, men jag blev kvar i Indien.

I stället började Wiræus läsa språk och göra frilansreportage från landet. Hon hade inte hunnit vara i Indien länge, då våldtäkten i Delhi inträffade, och blev startskottet för en omfattande rörelse för kvinnors rättigheter.

Varför väckte just den här våldtäkten så starka reaktioner?

– Jag tror att många kunde känna igen sig i Jyoti, det finns miljontals unga kvinnor som är de första i sina familjer som utbildar sig och lever med betydligt större friheter än tidigare generationers kvinnor. Det var nog också en slump, men att det skedde innan jul gjorde nog att fler studenter var lediga och hade tid att organisera sig.
– Och så var våldtäkten också ovanligt brutal, och den skedde i Delhi, som är en av Indiens huvud- städer för utbildning, näringslivet.

Krutdurken i vänsteruniversitetet

Vill man finna en ”ground zero” för proteströrelsen är det antagligen Jawaharlal Nehru-universitetet i Delhi – en bastion för den indiska vänstern, där många av landets mest prominenta politiker och samhällspåverkare studerat och undervisat. På universitetet är många studerande oroliga över att de konservativt religiösa krafterna har tagit makten i landet efter årtionden av sekulärt vänsterstyre. Missnöjet med de allt mer konservativa samhälleliga attityderna pyrde alltså redan då Jyoti Singh våldtogs, och som en följd av dådet har har det startats en rad kampanjer, bland annat för att motarbeta arrangerade äktenskap, skärpa lagstiftningen kring våld och trakasserier mot kvinnor, samt överlag för att minska på tabut och tystnaden kring kvinnors sexualitet.

Wiræus intervjuar i De kallade henne Delhi Braveheart flera studerande vid universitetet. Vissa unga kvinnor har brutit all kontakt med sin familj eftersom de vägrar bli hemmafruar i arrangerade äktenskap – de går ute med manliga vänner på kvällarna, röker, festar och njuter av livet. Bara det att de som unga kvinnor väljer att utbilda sig och siktar på en karriär i arbetslivet ses av vissa konservativa krafter som kontroversiellt.

Wiræus intervjuar aktivister och unga, frigjorda kvinnor. Men vi får också träffa de kvinnor som inte är redo att bryta med sina familjer och med traditionen. Wiræus intervjuar även två mycket ofrivilliga aktivister – Badri Nath Singh och Asha Devi Singh – föräldrarna till Jyoti Singh. Fast för Wiræus var det inte alls självklart från början att de skulle vara med i boken.

– De var alldeles ”vanliga” människor som inte på något sätt hade varit aktiva i någon proteströrelse tidigare, och jag tror att de hade svårt att riktigt förstå vad det var som hände kring dem. Plötsligt blev de rikskändisar, och det var många som parasiterade på deras kändisskap. Men till slut tänkte jag att de är ju bara ett telefonsamtal bort. Om man nu skriver om de här händelserna, varför inte lyfta telefonluren om det kan tillföra nånting?

Vänner för livet

Men boken handlar om så mycket annat också. Speciellt fascinerande är Wiræus beskrivning av transkvinnornas paradoxala situation i Indien. Å ena sidan är de utsatta och vanärade, precis som många våldtäktsoffer eller kvinnor som öppet tar makten över sin sexualitet. Det är oerhört svårt för trans-personer att få arbete eller bli fullvärdiga medlemmar av samhället.. Men å andra sidan är Indien ett av flera asiatiska länder som har ett juridiskt tredje kön. Dessutom finns det mycket hinduisk vidskepelse som omger transkvinnor. De antas ha övernaturliga krafter och många livnär sig på att i grupper ”välsigna” till exempel företag eller personer. Samtidigt tror många att de kan fälla förbannelser över folk, vilket gör att de åtnjuter ett visst socialt beskydd.

Under arbetet med boken blev Wiræus god vän med flera transkvinnor, och kom därför mycket nära inpå dem. Några har hon fortfarande regelbunden kontakt med via nätet. Bland annat fick hon och hennes australiensiska kompis möjlighet att följa med en grupp av dem då de drog runt och utfärdade välsignelser.

– Speciellt då vi rörde oss i de fattiga delarna av Delhi, slummen, väckte vi mycket uppmärksamhet, och blev nästan ett slags sevärdheter. För det första då transkvinnorna, som redan i sig drar blickarna till sig. Sedan jag, en lång blond svensk i leopardmönstrad byxdräkt, och min excentriska kompis med lila hår och platåskor!

Ur boken framgår tydligt att  Wiræus hyser en enorm respekt för transkvinnorna hon umgås med, deras överlevnadsstrategier och fasta beslutsamhet att inte be om ursäkt för sig själva. Wiræus skriver inte ut det i boken, men det verkar uppenbart att åtminstone de transkvinnor som hon umgås mest med inte hyser några föreställningar om sina ”övernaturliga” krafter – men ändå går de med i spelet, i teatern, helhjärtat – och kräver också betalt.

Det kan te sig besynnerligt att länder med en så konservativ sexual- och könstraditon på många sätt är mer progressiva än vi är i väst angående transpersoners juridiska ställning och acceptans i gatubilden.  Wiræus förklarar det här med att de konservativa idealen delvis härstammar från den brittiska kolonialtiden. Samtidigt hör glidande könstillhörighet till den indiska mytologin – många av de hinduiska gudomligheterna uppträder i både manlig och kvinnlig skepnad.

Modi och hinduhögern

Mycket mer kunde berättas, till exempel om Wiræus intervju med den kvinna som överlevde en syra-attack som öppnat skönhetssalong och blivit nationalhjälte, om de djupt oetiska plastikoperationer som ska ”rekonstruera mödomshinnan” så att kvinnor ”får tillbaka sin oskuld”, om menskampanjen där aktivister hänger upp bindor med slagord på kring städerna.

– Svårast var det att intervjua hindunationalisterna. De besitter värderingar som är verkligt skrämmande, och hela oskuldskulten är oerhört problematisk.

Kvinnornas situation har blivit bättre i Indien, delvis på grund av de senaste fem årens kampanjer och medieuppmärksamhet – enligt Wiræus är det här mycket tack vare smarttelefoner, internet och sociala medier. I dag kan kvinnor och aktivister få kontakt och organisera sig via sociala medier, och internet ger dem möjlighet att själva ta reda på fakta och slå hål på traditionella mytbildningar.

– Mycket har hänt på den juridiska fronten, och straffen för misshandel mot kvinnor och misshandel i hemmet har blivit strängare. #Metoo-kampanjen har varit alldeles gigantisk i Indien, och det finns en mycket stark name and shame-kultur, vilket är både på gott och ont.

En förändring sker ändå inte över en natt, eller ens fem år, och det finns starka motkrafter. Under premiärminister Narendra Modi har religiös konservatism fått ett allt starkare fäste inom samhället. Indien har nu två samhällssegment som rör sig i motsatta riktningar – den unga, utbildade urbana medelklassen, påivrad av den fortsättningsvis starka sekulära vänstern, och en religiöst konservativ hindunationalism, speciellt stark på landsbygden, som vill ”gå tillbaka” till en mer traditionell, konservativ livsstil, och som anklagar modernitetsivrare att vara offer för västerländskt moraliskt förfall. Vilken utveckling samhället tar under den närmaste framtiden tänker Wiræus ändå inte iaktta på riktigt lika nära håll som tidigare, och har nu flyttat tillbaka till Sverige.

– Det är skönt att ha lite paus från allt kaos, men jag älskar ju Indien så jag kan nog inte hålla mig borta därifrån! N

Janne Wass

Ramsvik Revisited

Den svavelgula himlen är enligt Kjell Westös egen utsaga hans sista episka roman av den typ som vi lärt känna i bland annat de tidigare verken Drakarna över Helsingfors, Där vi en gång gått, Gå inte ensam ut i natten och Hägring 38. Recensenten tackar författaren för ett omsorgfullt skrivet och vemodigt tillägg till den historiska Helsingfors-sviten, men ser nu fram emot Westös nya projekt med nyfikenhet.

Nästan allt i Den svavelgula himlen är bekant från Westös tidigare romaner. En grupp rastlösa människor i och strax utanför Helsingfors vars öden vävs samman. Det övergripande historiska perspektivet, krigets långa skuggor, samspelet mellan en sval, hårdnackad överklass och deras något mindre förmögna kompisar. En ouppnåelig kvinna som är både amper och skör på samma gång.

Att Westö också i denna roman kliver i bekanta spår betyder ändå inte att författaren plockar fram gammal skåpmat, utan snarare att han rör sig på mammas gata även i denna roman. Westö är en mästare på att skildra samspelet mellan människor, och Den svavelgula himlen är som bäst i de många samtalen som karaktärerna för sinsemellan, om sin vänskap, sin kärlek och längtan på ett sätt som bränner till i läsaren.  Ofta för Westös historia tankarna till Evelyn Waughs melankoliska storverk Brideshead Revisited, som liksom Den svavelgula himlen kretsar kring ett stort adelsgods, klasskillnader och enigmatiska syskon vars liv sammanflätas med berättarens.

Alltid lyckas Westö ändå inte få till texten på ett sätt som berör. Något påklistrad känns den thrilleraktiga vändning som inleder berättelsen och som inte får sin upplösning förrän under romanens sista 100 sidor. En sådan våldshandling som beskrivs i romanens dramatiska upplösning hade krävt mer utrymme än vad som nu ges, och spåret tillför inte berättelsen något extra. Att Kjell Westö kan skriva utmärkt spänningstext är bekant från den täta och tryckande stämning som präglade Hägring 38, men i Den svavelgula himlen rinner thrillerspåret på något vis ut i sanden.

Det övervägande intrycket av Den svavelgula himlen är ändå att det är en helgjuten och väldigt kjellwestösk roman som kretsar kring minnet, dess opålitlighet och dess förmåga att få oss att strukturera världen omkring oss på ett sätt som inte alltid motsvarar sanningen. Med sitt mjukt framskridande språk och sina berörande människoporträtt är det en angenäm och okonstlad läsupplevelse som säkert kommer att pryda många bokhandlars bästsäljarlistor under både senhöst och vinter. Att se vad Westö tar sig an till näst kommer också att vara intressant; under ett författarsamtal på Helsingfors Arbis lade han fram tankar om en roman förlagd till skärgården, vilket lät mycket lovande åtminstone i denna recensents öron.

Text Matilda Hakala
Foto Fredrik Willberg

Kjell Westö:
Den svavelgula himlen.
Sets, 2017.

”Not just a piece of meat”

– den ytliga romantiken

I sjätte säsongen (2010) av TV-deckarserien Bones, då rättsantropologen Dr. Temperance Brennan och FBI-agenten Seeley Booth löser ett mord på feststranden Jersey Shore, fascineras Brennan av de lokala strandlejonen. De anspelar på ”guido”-fenomenet som gjordes känt av dokusåpan Jersey Shore (2009–2012), som skildrar New Jerseys subkultur med främst italiensk-amerikanska ungdomar som prioriterar utseende, sex och festande över allt annat. Ordet ”guido” är i grunden rasistiskt och stämplar denna subkultur som fåfänga idioter och humoristiska troper. Brennan betraktar dessa strandlejon och -lejoninnor ur antropologisk synvinkel, som en primitiv folkstam med anor som är värda att studera. Deras brokiga språk, färggranna mode, och specifika sociala konventioner utgör ett intressant studieämne. Bland adoniskroppar och orangefärgade kvinnor på en trendig klubb förklarar hon att själva dansen är som en parningsritual, där hanen visar upp sin fysiska styrka för att para sig med en passande hona. Stoltheten spelar en roll, ytligheten möjligtvis en större roll, och gammalmodiga maskulina och feminina spärrar förbigås för sex, höga klackar och en väloljad tvättbrädsmage.

I filmen Don Jon (2013) återuppväcker regissören, skriptförfattaren och skådespelaren Joseph Gordon-Levitt denna stereotyp i en skildring som påminner om den typiska kärlekskomedin, men med kritiska undertoner mot samhälleliga konventioner. Filmen har producerats av Gordon-Levitts eget mediabolag Hit Record, samt är skriven och regisserad av Gordon-Levitt själv.

Don Jon fick ett ganska tyst mottagande i Finland, men i USA väckte den starka känslor. Intressegruppen Italian American One Voice Coalition kritiserade filmen för att reproducera stereotypier om italienare, och den har även anklagats för att ge en ful och ytlig bild av den judiska minoriteten, främst genom karaktären Barbara, som tolkas som en stereotypt judisk Jerseyprinsessa.

Gordon-Levitt spelar huvudrollen Jon Martello, en italiensk-amerikan med en livsstil som präglas av Jersey Shores hypermaskulinitet. Jon är duktig på att ragga och kallas därför Don Jon efter Don Juan. Hans få intressen går före allt annat. Dessa är hans kropp, lägenhet, bil, familj, kyrka, vänner, brudar, samt porr. Hans förhållande till porr är starkare än hans verkliga förhållanden och Jon föredrar porr framför sex med en verklig person.

Under ytan träder större samhällsrelaterade problem fram, som visuellt skildras i objektifieringen av människan. Jag säger människan, och inte kvinnan, eftersom Don Jon visar hur även mannen objektifieras som motpart till den påträngande, åtråfyllda och orealistiska bilden av kvinnan. Jon sexualiseras och objektifieras eftersom han svarar mot krav i sin omgivning. Han behöver se bra ut, ha den perfekta kroppen, dominera sina vänner i egenskap av gruppens alfahanne, och han behöver skapa en familj lik den som han själv kommer från. Den värld som Jon har växt upp i har format honom, inte minst efter hans far som ständigt objektifierar och sexualiserar kvinnor.

Jaktstrategier

På klubblandets jaktmarker har Jon utvecklat en teknik som återkommer under filmens gång i ett komiskt spel. Jon som alfahanne blir den dominerande parten i parningsritualen på nattklubben. Han dominerar en kvinna genom att först betygsätta henne med sina vänner, sedan försöker han imponera på henne med en ytlig charm, och lyckas nästan alltid övertyga kvinnan att ligga med honom. Men för Jon blir sexet varje gång en besvikelse och det blir aldrig lika bra som det verkar vara i porrfilmerna. Trots Jons kontroll över kvinnan har han väldigt lite kontroll över själva sexakten. Då fungerar porren som en tröst, där Jon kan återfå den kontroll han har förlorar under det verkliga samlaget.

Jons behov av kontroll över sin omgivning och över det intryck han gör på den kommer ur den förväntningshorisont han möter då han stiger ut ur sin lägenhet, och utgör det sociala erfarenhetsrum som han hör hemma i. Han förväntas få kvinnor och att njuta av sex eftersom det är så som hans omgivning ser honom. På samma gång förväntas han leva i katolsk ånger över sin sexuella energi, och som mognadsprov förväntas han skaffa en god och presentabel kvinna till fru. Som ung anses det vara bra att ragga duktigt, men den långsiktiga målsättningen är att mogna och bilda familj. Jon är kanske ytlig men han lever i en ständig existentiell kris.

Men allt förändras en kväll då han träffar Barbara (Scarlett Johansson) på nattklubben. Jon börjar sitt typiska spel med dominans och spänningar, men hans vanliga teknik misslyckas. Men Barbara har fått fulla tio poäng, och Jon bestämmer sig för att söka upp henne efter den misslyckade kvällen. Jon ser Barbara som värd det ”långa spelet” i hans existentiella mognadsprov. Då de träffas igen ger han henne komplimangen: ”You are the most beautiful thing I have ever seen.”

Hans ord ekar det som hans far sagt om Jons mor då de två träffades för första gången: ”That’s mine.” Ord som ”thing” och ”that” förvandlar kvinnorna till objekt och ordvalet sker naturligt inom konversationen.

Att objektifiera på det här sättet relaterar till teorier om den abstrakta maskuliniteten, där målsättningen för mannen är att äga medan kvinnan fungerar som kapital vars värde stiger ju mer åtråvärd hon är för andra män. Tendensen att objektifiera sitter djuprotad i Jon, det blir som en del av hans personlighet. Och varför inte? Barbara blir endast smickrad av hans komplimang och de går på bio.

Porren som utlösning

Jon gillar porr eftersom det ger honom en möjlighet att förlora sig själv. Orgasmen blir som en upplysning där det materiella och det ytliga försvinner. Barbara uppnår i sin tur upplysning genom kärleksfilmer, hon lever sig in i dem och jämför sin partner mot filmernas kärleksmagi. Det ger henne omöjliga förväntningar på Jon och deras förhållande, på samma sätt som porren ger Jon omöjliga förväntningar på sina sexpartners.

Men i deras förhållande är det Barbara som dominerar. Hon utnyttjar sin sexualitet för att manipulera honom att nå upp till hennes förväntningar, och nekar honom sex tills han utbildar sig för ett bättre jobb. (Det verkar dock inte vara så mycket en fråga om pengar som social status.) Jon i sin tur utnyttjar henne för sina egna sociala behov. Familjeinstitutionen kräver att han hittar en kandidat till hustru, och den abstrakta maskulineten kräver att han hittar en het brud som han kan stoltsera med åt andra alfahannar som till exempel hans far. När han presenterar Barbara för sina föräldrar blir hans mor ivrig över en möjlig svärdotter, medan hans far inspekterar henne som om hon vore ett fordon. Jons far blir imponerad av Barbara och det ger Jon en känsla av färdighet – han har presterat bra i sitt val av partner. Parningsleken är komplett.

Men Jon är fortsättningsvis frustrerad. Då han äntligen får ligga med Barbara vill han spela upp en porrscen medan hon vill ha den romantiska samlagsscenen. Ingendera bemöter varandras behov. Barbara lämnar honom till slut för hans porraddiktion, och då kunde tittaren förvänta sig att filmens naturliga sväng handlar om hur kärleksparet löser sina problem och hittar tillbaka till varandra.

Men istället blir Jon involverad med Esther (Julianne Moore), som är äldre och inte lika glamorös som Jons tidigare kvinnor. Men det är hon som till sist når fram till honom, och som upplyser honom om hans porraddiktion är en del av en större existentiell helhet. Det blir en enformig akt, förklarar Esther, att bara tänka på sin egen njutning inom sexakten och inte dela upplevelsen med någon som man skapar en gemenskap med. Genom att utmana Jons objektifierande av det motsatta könet, utlöser Esther Jons katharsis.

Jon växer inte mycket som person, men finner en mera harmonisk existens med sig själv och sin omgivning. Gamla anor släpper taget och nya prioriteringar etableras. Jon är plötsligt nöjd. Men inte för att han har hittat den ”rätta.” Och Esther är inte heller ute efter romans, snarare söker hon sex och vänskap – precis som Jon.

Spänningar

Filmen skildrar ett samhälle där både män och kvinnor görs till sexualiserade objekt. En förväntningshorisont pressar mannen att bete sig enligt vissa normaliserade konventioner likaväl som kvinnan måste möta vissa förväntningar. I början av filmen visas färgsprakande och översexualiserade bilder från tecknade program och TV-underhållning. Montaget består av sexualiserade bilder av kvinnors kroppsdelar – bröst, lår och bak flimrar om och om igen i välbekanta upplägg. I följande scen där Jon sitter framför sin dator, redo för kvällens onanisession. Under filmen visas liknande sexualiserade bilder flera gånger och Jon, med sina manliga motsvarigheter, blir åskådare till de utmanande skildringarna av kvinnokroppar.

Forskaren Thomas J. Gershick förklarar att kroppar inte är biologiskt fixerade utan snarare formbara enligt kontextspecifika könsförväntningar, vilket gör att den fysiska kroppen är starkt bunden till den sociala konstruktionen av kroppen. I Jersey Shores kontext verkar könsförväntningarnas relation till kroppen prioriteras, men samtidigt visar filmen att förväntningarna avspeglar de kroppsliga normer som dagens medier ständigt matar oss med. Kanske är det här det som Gordon-Levitt vill visa med filmen.

Det finns även spänningar i Barbaras relation till den romantiska filmen. Hon förväntar sig en filmromans, men filmen visar att livet är, sist och slutligen, inte en film. Därför står slutet på filmen utanför den typiska kärleksfilmens intrigkurva – den handlar om kärlek och allianser men skär av alla typiska förväntningar. Varken Esther eller Jon har förväntningar gällande sitt förhållande utan de tar det som det är. Vilket på samma gång gör filmen oerhört romantisk.

Att filmen kritiseras för sin användning av stereotyper är inte förvånande. Hollywood får ofta stryk för sitt sätt att porträttera den amerikansk-italienska befolkningen som onda mafiosor eller testosteronfyllda töntar. Don Jon är inte ett undantag, men att Jon prioriterar andra saker än intelligens betyder inte att han är dum. Snarare upplever jag ett djup i karaktärsskildringen som antyder att Jon är både intelligent och väldigt emotionellt laddad.

Det är möjligt att Gordon-Levitts val att representera den här sortens subkultur härstammar från det faktum att den är kollektivt nervärderad, hatad av vissa och utskrattad av andra. Den fåfänga och ytliga italienaren är en typisk manlig trop som syns i filmer allt från Saturday Night Fever (1977) till Summer of Sam (1999), och förstås i dokusåpan Jersey Shore. Filmen utmanar stereotypens ytlighet genom att dess konventioner och traditioner ifrågasätts och genom att den fördjupar själva karaktärsskildringen. På samma gång utmanas det övriga samhällets bild av sex och kärlek, samt det vi som filmåskådare förväntar oss av dessa. Don Jon lyfter fram hur sexuell manipulation förekommer i de bilder vi ser, och visar hur långt vi låter oss manipuleras, och till vilket pris.

Det fina med filmen är dess sätt att visa hur nuet kan ha en djupare betydelse, som kan vara viktigare än en långsiktig målsättning. Det kortsiktiga blir inte korttänkt, utan snarare fördjupat. Sociala strukturer är ofta invirade i de traditionella institutionernas tecken som, precis som Brennan beskriver i Bones, kan definieras som parningsritualer. Dessa ritualer manifesteras inom filmvärlden på olika sätt men målet är alltid detsamma: att metaforiskt rida emot solnedgången med sin älskade. Om denna metafor uppfylls i Don Jon är visserligen en fråga i sig själv, men tanken är ändå att människan alltid söker romans. Och romans är sist och slutligen en relativ term. Med korten på bordet rider Esther och Jon emot den metaforiska solnedgången.

Malin Bergström

Don Jon, 2013. Manus och regi: Joseph Gordon-Levitt. I rollerna bland annat: Joseph Gordon-Levitt, Scarett Johansson, Julianne Moore, Tony Danza.

Varför är det svårt att komma överens?

Vad förknippar du med ordet vegetarian? Är det en cyklande balkongsodlare, eller någon som vill skapa mera parkeringsplatser i staden? I sin bok Mikä niitä riivaa? tar journalisten Johanna Korhonen med oss på en psykologisk resa för att hitta orsakerna till att samhälleliga debatter så ofta leder till polarisering och missförstånd.

George Lakoff hittade inget vettigt samband mellan frågorna. Men de som motsatte sig aborter försvarade nästan alltid privatpersoners frihet att beväpna sig och USA:s hårda utrikespolitik. Motstånd mot homosexuella och deras parförhållanden hörde också till paketet, fastän bögar inte brukar göra abort (om de inte råkar vara läkare och ha det som yrke), och de kan ha vilka åsikter som helst om utrikespolitik eller vapen. Vad handlade det här märkliga ihopbuntandet om?”

Den amerikanska lingvisten och kognitionsvetaren Lakoff, som är journalisten Johanna Korhonens huvudsakliga inspirationskälla i boken Mikä niitä riivaa? (Vad går det åt dem?), grubblade länge över vad som förenade de här till synes olika frågorna, tills han insåg att deras gemensamma nämnare var att han själv hade precis motsatta åsikter. Han drog slutsatsen att det måste finnas två strukturellt liknande tankemönster, som producerar två motsatta attityder.

”Ifall det finns två olika syner på samhället, finns det då också två olika syner på familjen – och är det möjligt att synen på familjen är en sådan tänkandets djupt liggande struktur, som också påverkar människans syn på samhället?”

Familjedynamik

Lakoff började undersöka saken utgående från det offentliga språkbruket och kom till slutsatsen att de två tankestrukturerna mycket riktigt produceras av olika sätt att se på familjen, och utvecklade teorin om ”sträng far” och ”vårdande förälder”. I ”sträng far”-familjer är fadern familjens auktoritet. Regler och vid behov straff används för det allmänna bästa. De som står högre i hierarkin har en plikt att tillrättavisa dem som inte följer reglerna. Barnen uppfostras till att se tydlig skillnad på rätt och fel, och värdegrundens oföränderlighet är en källa till trygghet.

Vårdande föräldrar ser det som viktigt att uppmärksamma och lyssna på barnen, och anser att barnen bäst lär sig ansvar då de själva blir omhändertagna. Könsrollerna kan vara flexiblare, och regler ska förändras om de inte är till nytta för någon. Det finns ingen tydlig auktoritet i familjen, istället betonas samarbete och jämlikhet.

Det förklarar också varför de häftigaste, mest polariserade och hänsynslösa diskussionerna förs om ämnen som sexualitet, äktenskapslagar och genusfrågor. De berör grunden för hur de två världsbilderna ser på familjen, inverkar på hur vi ser på samhällsstrukturer och är därför avgörande för vår politik.

I ett interaktivt grepp ber Korhonen läsaren ta ställning till en rad olika fenomen i samhället, till exempel vegetarisk skolmat, invandring och det nya privata barnsjukhuset i Helsingfors. Alla påståenden har två eller flera alternativa svar, och genom att välja bland dessa kan läsaren ta reda på ifall hen är mer av en vårdande förälder eller sträng far.

Grupptänk och generalisering

Eftersom tänkesätten lägger ramarna för vår världsbild och moral uppstår det lätt konflikter och missförstånd då människor ifrån de två olika referensramarna ska kommunicera med varandra. Korhonen lyfter fram debatten kring den jämlika äktenskapslagen som ett exempel. De som förespråkade lagen poängterade ofta att den inte fråntog någon några rättigheter, den bara utsträckte dem till flera. Men eftersom lagen bryter mot normer som ”stränga fäder” anser vara gemensamma så är det ingen individuell fråga för dem, det rubbar verkligen grunden för deras existens.

Ibland måste man ta ett steg bakåt, till de saker som bygger upp en persons tänkande, för att komma framåt igen och kunna bygga en dialog. Frågan är, finns det en vilja för detta? Ibland är det frågan om ren oförståelse gentemot den andra,
ibland lutar oförståelsen mera mot en faktisk ovilja att förstå. Kanske det rubbar ens egen världsbild, eller så vill man inte identifiera sig med den man kommunicerar med.

Enligt Korhonen är längtan efter att bli accepterad inom en grupp en stark motiverande faktor, och det leder lätt till att individer inte ifrågasätter de teser som framförs av gruppen utan så att säga köper hela paketet. Därtill måste människan kategorisera saker för att skapa sig en bild av världen, men ofta går det till ologiska eller till och med komiska överdrifter.

”Ingen människa har bara en identitet, utan många. Var och en. På grund av de stereotypier som styr vårt tänkande har vi svårt att tänka oss en vuxen finländsk människa som samtidigt är barn till föräldrar med afrikansk bakgrund, hjärtkirurg, ensamförsörjande för tvillingar, glidflygare, miljöaktivist, investerare, en operavän i blommiga klänningar, vänsterröstare, esbobo, i sin tro omvartannat agnostiker och väckelsekristen.”

Rätt röst i debatten

Eftersom Korhonen tar upp så grundläggande frågor är det synd att hon inte använder sig av flera teorier, vilket hade givit boken mera djup. Nu fungerar Lakoff som Korhonens referensram vilket gör denna bok till det den är: lättläst och enkel i sin argumentation, och dessutom underhållande. Hon lyfter fram flera exempel från Finland och världen.

En strävan som lyfter hela boken är Korhonens vilja att ge människor verktyg att förstå samhällsdebatter mera helhetsmässigt, och i mån av möjlighet också själva fungera som brobyggare i konfliktsituationer. Det hjälper ifall man inte antar att man hör det som man förväntar sig höra. Bara för att talaren kommer från ett visst sammanhang skall man inte tro att man vet vad den personen har att säga. Korhonen hoppas att vi i stället för att polarisera skall kunna se den ibland mångfacetterade sanningen, som ligger någonstans där emellan. Hon talar själv med den röst hon eftersträvar i den politiska debatten.

Text Olga Pemberton
Foto Markus Koller /CC

Johanna Korhonen: Mikä niitä riivaa?
Suomalaisen julkisen keskustelun tuska – ja eräitä etenemismahdollisuuksia. Kirjapaja, 2016.

Entydigt obehag

Jeanette Björkqvists monologföreställning Mammas flicka är en rå och otäck historia berättad av ett barn som växer upp i en familj där pappan misshandlar mamma. Storebror checkar ut ur familjen då han inte orkar se på eländet, och lillasystern Milla (effektivt gestaltad av Linda Zilliacus) blir ensam kvar i en tillvaro av konstant stress och oro, och lever i en hjälplöshet som går djupt under huden. Chris af Enehielms regi går rakt på ämnet utan estetisering eller omskrivningar och visar Milla som ett skrämt och jagat djur i sitt eget hem. Utanför hemmet beter hon sig som alla andra barn, blir glad av samma saker, har nära och intensiva vänskaper, men är samtidigt är akut medveten om att hennes familj inte är som alla andras, utan en skamfläck som måste döljas och gömmas undan. Zilliacus levererar en säker gestaltning av Milla som växer upp från barn till ung vuxen.

Timmarna hemma är spända och oroliga, både då pappa är hemma och alla försöker låtsas som om ingenting av gårdagens brutala misshandel hade hänt, och när han är borta för då går Milla och väntar på de fruktade ögonblicken då han kommer hem full och rasande. Och kvällarna då hon lämnas ensam hemma och är livrädd för mörkret. Och tiderna då pappa är på gott humör för hon vet hur lätt det kan växla och hon skrattar och leker med bara för att vara honom till lags.

De vuxna i omvärlden vill inte se vad som pågår, och när de tvingas göra det blottar de en oförlåtlig feghet maskerad under attityden att ”man ska inte lägga sig i människors privatliv”. Våldet blir en del av vardagen och eskalerar till den punkt där det bara är en tidsfråga innan mamma blir ihjälslagen.

Jeanette Björkqvists pjäs är baserad på verkliga händelser och sådant gör det alltid vanskligt att peka ut brister eller komma med invändningar. Det är en konvention inom teaterkritik att pjäser som behandlar verkliga, tunga och angelägna teman – och Mammas flicka är definitivt en sådan – inte bemöts av samma kritik för utformning och innehåll som lättare dramer. Det råder ingen tvekan om att familjevåld är just sådant som det skildras i pjäsen: skoningslöst och äckligt, och förutsägbart till den punkt där offrens förmåga att ännu hoppas på något bättre blir en del av tragedin. Där gör pjäsen en insats i att den tvingar oss att titta på ett fruktansvärt våld som vi vet att idag pågår i en strukturell omfattning i vårt samhälle.

Samtidigt ligger pjäsens brist i att den har ett väldigt snävt fokus på det fysiska våldet, och dess traumatiska inverkan på den människa som tvingas leva med det som en ofrånkomlig omständighet i hennes liv. Vi får veta beklagligt lite om hurdana människor föräldrarna är, som borde ha en större handlingsfrihet men som trots det väljer att leva kvar i våldet. Pappa är ingenting annat än ett våldsamt fyllo som tillskrivs en hemsk barndom, mamma är ingenting annat än en kuvad slagpåse, och de har ingen inbördes relation utom våldet. Medan det kanske stämmer att familjevåld fräter bort individuella drag ur relationer (jag vet inte om det är så) så riskerar pjäsen i det här avseendet att bli endimensionell till den punkt där karaktärernas handlande saknar motivering, och därför är det svårt att hitta en nyanserad emotionell klangbotten utanför en entydig och ögonblicklig förfäran.

Flera nyckelfrågor, som känns centrala för en djupare förståelse av ett så smärtsamt fenomen, förblir obesvarade. Varför stannar mamma kvar och låter sig misshandlas? Varför lämnar hon inte pappa ens för sina barns skull? Inte minst, varför slår pappa sin fru? Varför tycker Milla synd om den vidriga människa som lämnar hennes liv för alltid? Varför återvänder Milla till ett våldsamt förhållande i vuxen ålder? De här mönstren är välkända från vår sorgliga verklighet, men också svårbegripliga för en som haft turen att själv växa upp i ett tryggt hem. Från en pjäs som behandlar de här mönstren skulle jag önska svar på de frågor som pjäsen väcker.

Lasse Garoff

Mammas flicka, av Jeanette Björkqvist. På scenen: Linda Zilliacus. Regi: Cris af Enehielm. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. Lilla Teatern, spelar till och med 31.10.