Etikettarkiv: Familj

Det främmande huset: ”Ljubov” – en essäfilm om kärlek

”Med honom kände jag en fullständig trygghet, jag upplevde aldrig smärta eller oro. Det står ju i alla böcker att kärlek är lika med smärta, så jag väntade mig att den skulle föra med sig lidande.”

Det är Leta, 30 år, alldeles i början av Svetlana Aleksijevitjs (bilden) och Staffan Juléns dokumentär – Lyubov – kärlek på ryska (det ryska Люубовь (Ljubov, kärlek) stavas av någon anledning på engelska i titeln). Och Letas förvåning, över att ha upplevt kärlek utan lidande, får Aleksijevitj att fundera: ”vår litteratur har inga böcker om lycka … det är som en okänd värld, ett hus med en massa rum, med nycklar som är okända för oss”.

”Lycka utan gräns, kärlek så det känns, kassan aldrig läns”, som Laila Luger sjunger i Ulf Lundqvists tecknade serie Assar.

Tolstoj straffar Anna Karenina med döden för att hon upplever lycka genom otrohet, så långt stämmer protokollet.

Tjechov, däremot, klipper av sin novell Damen med hunden i ett öppet tillstånd, både lycka och kris. Tolstoj lär ha blivit mycket sur.
Idén om en speciell rysk (vitrysk?) syn på kärleken går igen i flera samtal i filmen. Ibland är det den sovjetiska erfarenheten man minns och försöker ringa in. En kvinna har varit gift med en KGB-officer. En annan, Julija, professor, säger  med glimten i ögat att ”den röda mänskan” var ”mycket kysk”.  ”Vi flickor hade alltid urinvägsinfektion, för vi kunde promenera omkring i sex timmar med någon pojke, utan att någonsin gå på toaletten. Vi visste ju att romanhjältinnorna i böckerna aldrig kissar.”

”På ryska”?

Rysk, sovjetisk, speciell – en tankefigur om en särskild syn på kärlek, en som finns bara ”hos oss”, det är kanske ett uttryck för något annat. Längtan efter en ”identitet”? Visst, den klassiska litteraturen spelar en påfallande roll, och repliker som ”till och med teet smakar bättre när man dricker det med en annan” känns rätt ”ryska”. Men vilar inte de här försöken att hitta en ”kärlekens nationalkaraktär” ändå på ganska lösa boliner? Är ”kärlek på ryska” så annorlunda och exotisk att den aldrig kunde vara ”kärlek på svenska”? Det tycker säkert rikssvensken, om man frågar. Liksom ryssen gör det. Men ursäkta, jag tvivlar.

Snarare än ett bevis för den svensk-ryska tesen om en särskild rysk kärlek är filmen Ljubov en kartläggning av en del av de många vitt skilda fenomen som vi i slattrigt vardagsspråk skuffar in under paraply-ordet ”kärlek”. Man kunde säkert undvika en del missförstånd om vi till exempel som de gamla grekerna höll isär eros och agape. Eller, som den italienska sociologen Francesco Alberoni, göra tydlig skillnad mellan ”förälskelse” och ”kärlek”.

Förälskelsen är, menar Alberoni, framför allt en revolution: ett tillstånd där man tillsammans är beredd att ge upp allt, också svika och bedra sin omvärld, riva ner, bryta mot lagar. Skapande förstörelse, ibland asocial och grym, mot alla andra än det nya, revolutionära tvåpersonerssamhälle som förälskelsen (om den är ömsesidig) vill etablera.

Kärlek, däremot, är något annat, menar Alberoni: långsiktigare, tålmodigare, mera kompromissvillig, inte nödvändigtvis asocial och hänsynslös mot alla andra än det begärda föremålet. Revolutionen har stabiliserat sig, erkänts, för inte längre krig mot sin omvärld.

Möjligen kände Alberoni inte till det när han skrev sina essäer, på 1980-talet, men boskillnaden han gör får starkt stöd i vad vi vet om känslornas biokemi. Förälskelsehormonet ger samma kick som heroin, kan givetvis leda till samma beroende och ”missbruk” (fast är det inte just ”missbruket” som är meningen?). Medan den lugnare kärleken – och dess kusin, allmänt gullande – också kan registreras i kemiska termer. Men en annan kemi.

Nu säger någon: ”Kärlek som bara kemi? Cyniska tanke!”. Till vilket man bara kan svara: ”Vad menar du med ’bara’?”

Alberoni skrev, förutom Förälskelse och kärlek också essäer under rubrikerna Erotik och Vänskap, och man kan konstatera att alla fyra typer av attraktion har skuffats in under begreppet kärlek. Tyder det på att vi inte är särskilt intresserade, egentligen? Eller är vi tvärtom så intresserade att vi inte klarar av att tänka klart?

Kristalliseringen

I Ljubov finns också ett ungt, sött och lyckligt par, Zjenja och Julija, med två barn men uppenbart kära. Trots att de, som de säger, har kommit förbi ”blommor och choklad-fasen”. Vad säger Alberoni, behövs här en tredje kategori? Och flera andra intervjuade nämner förstås förälskelsen, detta åtråvärda och skrämmande tillstånd. ”Kristalliseringen”, som 1800-talsförfattaren Stendhal talade om. Han såg en gruva där kristaller bildades på en trädgren man hade slängt ner, och såg parallellen till förälskelsefasen. Där vi i vårt ständiga och rastlösa ältande och suktande klär den åtrådda i de mest skimrande egenskaper; mentala kristaller. Stendhals finlandssvenska kollega Henry Parland talade i romanen Sönder om hur den förälskade oupphörligt bygger upp och tar isär sin bild av den älskade – ända tills konstruktionen är färdig, bilden framkallad, inte längre spännande. Skedet där förälskelsen i bästa fall övergår i kärlek eller vänskap. Skulle väl Alberoni säga.

Stendhals och Parlands kollega Roland Barthes löpte den analytiska, strukturalistiska linan ut och sammanställde ett slags lexikon över kärlekens ”figurer” med exempel både från egna upplevelser och klassiker typ Goethes Werther. Han skapar alltså en katalog över alla(?) förälskelsens olika besattheter, till exempel det ständiga teckentolkandet (”vad menade hon/han med det ordet, den gesten?” ”hur tolkade han/hon att jag…?” och så vidare), eller det fetischistiska heligförklarandet av  föremål och kläder som den älskade har vidrört.

Allt detta kaos prydligt ordnat, alfabetiskt – när boken översattes till till exempel svenska (med titeln Kärlekens samtal) hamnade alltså ”figurerna” i en annan ordningsföljd. Som för att markera att förälskelsen saknar lineär utsträckning, dramaturgi; den är ett framför allt ett skärrat tillstånd, ett besatt trampande i ring. Kreativt, hopplöst och underbart.

Sexet?

Erotiken då? Sexet? Det är klart att Eros, ”den grymmaste av gudar” (Södergran) är den tunga faktor som driver på, dolt eller öppet, en stor del av de olika relationer vi klumpar ihop under täcknamnet ”kärlek”. Samtidigt som inte ens den hetaste förälskelsen alltid ”levs ut”, ”förverkligas”.

Bland annat den medeltida kristendomen är som känt besatt av sex, och besatt av att låtsas inte vara besatt. Sex var visserligen ett nödvändigt ont – också så kallade kristna måste strängt taget göra barn om inte sekten skulle försvinna. Men okristlig, icke-saklig sex stämplades i tusen år plus som syndfull, ”smutsig”, Djävulens verk, eftersom den ledde tankarna till kroppen, bort från den så kallade själen.

Bland annat kyrkans besatthet av och fördömande av kärlek (sic) mellan mänskor av samma kön kan härledas till den här tankefiguren: all icke-reproduktiv erotik – inklusive singel-sex, enkvällsaffärer, pornografi, prostitution – är misstänkt, självisk, ful och ”smutsig”.

Det talas inte mycket om erotik i Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns dokumentär, även om den är underförstådd. De ryska romanhjältinnorna kissar inte, men de går inte heller i säng. Och här gissar jag att vi verkligen har en viss kulturskillnad – snarare än i den brist på litterära beskrivningar av lycka som Aleksijevitj tycker sig se. Eller hänger de kanske ihop, erotiken och lyckan?

Sexet faller hur som helst knappast inom den definition av ”kärlek” som filmen Ljubov ringar in, och här ser jag ett val som dikterats både av Aleksijevitjs egen personlighet och av den ryska (vitryska?) kulturen i stort, där den medeltida kristendomen, pre-Freud, pre-Marx, pre-Nietzsche ännu lever starkt.

Svetlana Aleksijevitj talar själv i början av dokumentären om hur främmande temat kärlek är, för henne alltså. Hon har fått Nobelpriset för sina skildringar av krig och Tjernobyl, men säger att hon måste ”liksom bli en annan, uppfinna en ny mänska” för att kunna ge sig in på det här okända territoriet.

Den rena kärleken

Den intervjuperson som får mest plats, både i början, slutet och mitten av filmen, är Volodja – medelålders konstnär (och misstänkt vacker). Han beskriver sitt livs stora förälskelse, i 20-årsåldern, i en kvinna som, som han säger, inte ville offra sin frihet att älska också andra. ”Jag var en av många”. Efter ett långt uppehåll kom hon ändå tillbaka till honom: ”Jag är med barn – snälla, gift dig med mig”. Dottern (som inte kunde vara hans, ”pausen” hade varat länge) föds och visar sig lida av cerebral pares. I slutändan blir det Volodja som tar hand om henne.

Budskapet är tydligt: det här är kärleken i sin grundform, den som verkar gå mot alla odds. Som till vår häpnad inte har ”låga” och ”smutsiga” motiv, enligt till exempel en ”kristen” syn på högt och lågt, rent och smutsigt.

Lyckligtvis har religionerna ingen ensamrätt till kärleken. Även om de häftigt försöker – religionernas olyckliga kärlek till kärleken. Det är som med jul och midsommar: man kan kolonisera dem, tukta dem, klistra på och dränka in dem med sina copyrightade myter. Med varierande framgång. Förr eller senare rasar ändå påläggskonstruktionerna och fakta kvarstår.

Förälskelse, kärlek, erotik, vänskap … Mänskokärlek. Moderskärlek. ”Obefläckad” avlelse. Osjälviskhet. Empati. Filantropi. Solidaritet. Många begrepp, hoptrasslade, svåra att hålla isär eftersom alla kanske är ”kärlek” på något sätt.

Och varför hålla dem isär? Vem vågar till exempel hävda i sten att vänskap är en sak, erotik en annan – ofta är drivkraften också erotisk, även om man inte skulle råka ligga med alla sina vänner. ”Vänskap” som den definieras av Facebook, å andra sidan, är kanske den mest uttunnade, lama och tvivelaktiga form av kärlek man överhuvudtaget kan tänka sig. Men var drar vi gränsen?

Kärleken är mild och söker inte sitt, meddelar Höga visan, men beskriver då självklart bara en liten färg i det stora kärleksspektrets regnbåge. Volodja i filmen Ljubov, med sin kärlek till sin CP-skadade dotter, verkar vara själva exemplet på den osjälviska kärleken. Men visst ”får” han ut något av den, som han beskriver den.

Det är som om alla relationer där vi inte beter oss omedelbart själviskt, uppenbart svinaktigt, förbluffar oss till den grad att vi behöver något slags magi som förklaring: kärleken. Att vara generös, kanske avstå något, ge julklappar utan garantier för att den som vi satt i tacksamhetsskuld återbetalar fullt ut nästa jul – vi ser sånt beteende som ett mer eller mindre knäppt, naivt eller bara annars misstänkt. Alltså: kärlek! Och vi gratulerar oss, förbluffade, till att vi lyckas hysa också denna mystiska känsla; inte är så till 100 procent rationella och tråkiga som vi hade trott.

En kanske förhastad slutsats.

Underlätta i vardagen

Litteraturprogrammet Babel i SVT gjorde för något tiotal år sen en kärleksenkät. Inspirationen kom från det kungliga hovet som inför något prinsessbröllop hade visionerat om att alla landets författare skulle skriva kärleksdikter till paret.

En fantastisk plan, som föll platt när det visade sig att landets poeter inte ville (kunde? vågade?)  skriva beställningsdikter för kungahuset. Babel bad istället TV-tittarna skicka in sina egna definitioner på kärlekens väsen. Många förslag kom in, det jag kommer ihåg utantill lydde: ”Kärlek är att underlätta för varandra i vardagen”.

Rätt långt från svettigt S/M-sex med kamelpiskor, kan man tycka. Men inte helt osant ändå; problemen börjar först när man i stället för ”kärlek” börjar tala om ”kärleken”. I bestämd form, uteslutande.

Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns Kärlek på ryska är, trots den exotiserande titeln, inte särskilt ”rysk” – eller syftar man kanske på det ovanligt öppna och ärliga tilltalet, som verkar ha marinerats vid åtskilliga köksbord? Framför allt fångar filmen in en rad former, aspekter och sätt att tala om ”kärlek”, vad det nu sen än är. Det hedrar filmteamet att de vågat sig ut på denna modiga upptäcktsfärd till det stora, okända huset med alla dess låsta rum. Denna främmande kontinent där så få har varit och så många gått under. N

Text: Trygve Söderling
Foto: Majaq Julén Brännström

Älskade farfar

Mikael Sjövall
Mikael Sjövall.
Min farfar föddes 1892 under tsar Alexander den tredjes tid. Tidsperspektivet svindlar. Det känns svårt att greppa att min farfar var 25 år gammal då Finland utropade sin självständighet eller att han deltog i inbördeskrigets strider i Tammerfors.

Han växte upp i en backstuga med jordgolv i Larsmo. Det dröjde till 1906 tills min farfarsfar Anders Henriksson i likhet med andra obesuttna torpare, backstugusittare och jordlösa fick rösträtt. Likt kutymen bland annat fattigt och löst folk konstruerades min farfars efternamn enligt logiken pappans namn plus efterledet son, alltså Andersson. Efternamnet Sjövall antog han efter att släktnamnslagen trädde i kraft 1920.

Då jag föddes hade farfar och jag en åldersskillnad på 74 år. Som familjens sladdbarn vande jag mig tidigt vid att inte fästa så stor uppmärksamhet vid åldersskillnader. Ett lunchbord med släktingar i alla åldrar ingav trygghet. Mina föräldrar var födda på 1920-talet och var i regel 20 år äldre än alla andra föräldrar som jag kom i kontakt med i kompiskretsen.

Farfars höga ålder var inte något jag tänkte på så värst mycket då jag började skolan. Jag hade inte full koll på hur gammal han var och tidsaxeln ser väldigt annorlunda ut för ett litet barn. Det enda jag visste med säkerhet var att jag älskade honom sådär som en liten grabb på sju år kan älska en annan människa. Vi gjorde upptäcktsfärder till Åbo slott och vallfärdade till zoologiska museet om och om igen. Vi plockade blåbär i skogen och metade på bryggan i Åbolands skärgård. Farfar berättade om sitt liv som skräddare och ibland gläntade han på dörren till min pappas barndom. Han kunde berätta om cykelfärderna med min pappa på pakethållaren då de åkte till simstranden i Hällören. Farfar gav mig ett sammanhang och skänkte mina rötter näring.

I år har det förflutit 28 år sedan min farfar dog i 97 års ålder. I juni ska vi hedra hans minne vid släktgraven i Jakobstad i samband med en kusinträff. Saknaden består.

I dag är det allt fler familjer som lever utan sina mor- och farföräldrar. Kontakten är sporadisk och individualismen firar triumfer. Utan att romantisera den forna trångboddheten så tror jag inte att det främjar vårt välbefinnande att generationer separeras genom att bo åtskilt, långt ifrån varandra. Min farfar bodde en stor del av sitt liv i samma hus som min faster och min kusins familj. Det var säkert inte lätt alla gånger, men den fysiska närheten till nära och kära släktingar bidrog säkert till att han blev så långlivad.

Då jag fuskade i politikens domäner ställdes jag inför en situation på en partidag i Karleby där Svensk Ungdom motsatte sig mor- och farföräldrarnas rätt att träffa sina barnbarn. Debattens vågor gick höga och oförståelsen för den generationsöverskridande umgängesrätten var kompakt. Det var hittills den första och den enda gången jag var av samma åsikt som bibelbältets laestadianer, som i likhet med mig försvarade umgängesrätten.

”Man behöver inte älska sina släktingar”, sade en av mina släktingar lakoniskt då hon blev osams med sin mormor om en struntsak, vilket ledde till långvarig tunghäfta som försatte mormor i offside. Det ungdomliga övermodet saknar perspektiv. Och då vi lyckas få rätsida på perspektiven igen i mogen ålder är det ibland för sent då liemannen har gjort sitt.

En god vän till mig berättade att hans blinda och ålderstigna, men sociala och vitala faster bor i ett så kallat kollektivhus i Malmö där olika generationer och hushållskonstellationer bor under ett och samma tak. Den gemensamma nämnaren stavas mångfald. Kollektivhusen har gemensamma lokaler där bostadsföreningen ordnar gemensamma middagar för alla boende några kvällar i veckan. Det låter som klippt och skuret för mig den dagen då jag får ty mig till rollatorn.

Mikael Sjövall
är journalist och ordförande för Finlands Svenska Publicistförbund

Mitt i Indiens feministiska kamp

Julia Wiræus reportagebok är ett resultat av fem års vistelse i Delhi, en vistelse som började året innan den brutala gruppvåldtäkten före jul 2012, som fångade världens uppmärksamhet. Juridiskt har utvecklingen sedan dess gått åt rätt håll, men starka högerkrafter i landet eldar upp en ny vurm för religiös konservatism, säger Wiræus som nu är tillbaka i hemlandet Sverige.

Delhi, december 2012. Efter en stund inser Jyoti att de inte kör mot Dwarka som konduktören hävdar. De närmar sig korsningen mot flygplatsen när tre män kommer ut från förarhytten. De stinker sprit och vill veta vart Jyoti och Avnindra är på väg. En hetsig diskussion tar fart. Plötsligt får Avnindra en knytnäve i ansiktet och brottas ner på golvet. Männen slår honom med järnrör medan Jyotis panik stiger och hon febrilt försöker ringa polisen. Någon rycker mobilen ifrån henne och även hon attackeras med slag. Jyoti gör allt för att komma loss när hon släpas längst bak i den vita skolbussen och det brutala våldet börjar.

När polisen anländer till platsen har Jyotis och Avnindras sönderslagna kroppar slängts av i farten och chauffören har dessutom försökt köra över dem. De ligger nakna och till synes livlösa vid en motorväg där hundratals bilar passerar.

Så inleds den svenska journalisten  Julia Wiræus reportagebok De kallade henne Delhi Braveheart. Händelsen som beskrivs är den internationellt uppmärksammade gruppvåldtäkt som inträffade i Delhi den 16 december 2012, och som utlöste en våg av protester i Indien. Offret för våldtäkten var den 23-åriga läkarstudenten Jyoti Singh, som var på väg hem från en bioföreställning med sin manliga vän Avnindra Pratap. Sex män misshandlade och våldtog Jyoti, och körde bland annat upp ett järnrör i hennes underliv. Hon avled av sina skador på sjukhuset den 29 december 2012.

Våldtäkt har länge varit tabu i Indien och kvinnor som utsätts för det skuld- och skambeläggs, tillsammans med sina familjer. Det har varit kutym att i det offentliga samtalet inte använda offrens riktiga namn – därav fick Jyoti i offentligheten pseudonymen Delhi Braveheart, och därav även titeln på Wiræus bok. Men boken handlar egentligen inte om våldtäkten, utan om det brytningsskede som pågår i det indiska samhället, där en ung, välutbildad och uppkopplad urban generation försöker bryta sig ut ur den konservativa, patriarkala traditionen.

– Idén om boken växte fram med tiden, jag var i Indien då bussvåldtäkten i Delhi hände – och reaktionerna på den visade att det var nånting stort och påtagligt på gång i det indiska samhället, säger Wiræus då Ny Tid träffar henne i samband med Helsingfors bokmässa i slutet av oktober.

– Jag visste att jag ville skriva nånting – om unga människor i Indien, inte analfabeta kvinnor i hyddor någonstans på landsbygden, utan om människor i det urbana Indien som jag kunde känna igen mig i. Jag hade fått flera nära vänner i Indien, och jag ville skriva något utgående från den jag är, och vem mina vänner är.

I hjärtat av det  moderna Indien

Någon känner kanske igen Wiræus namn från nyhetsrapporteringen – hon har i över fem år bott i och rapporterat från Indien, bland annat för Sveriges radio och Hufvudstadsbladet. Den som har litet längre minne, kanske kommer ihåg att hon också skrivit för Ny Tid. Att hon hamnade i landet var ändå något av en slump – som det så ofta tenderar att vara. Efter att ha slutfört gymnasiet i Sverige, flyttade Wiræus till Helsingfors för att jobba, och intresset för Indien väcktes då hon besökte landet efter att flera av hennes brors vänner åkt dit. Själv åkte hon dit 2011 för att göra arbetspraktik på svenska ambassaden, ett arbete hon inte trivdes speciellt bra med.

– Diplomatlivet kändes inte särskilt intressant, men jag blev kvar i Indien.

I stället började Wiræus läsa språk och göra frilansreportage från landet. Hon hade inte hunnit vara i Indien länge, då våldtäkten i Delhi inträffade, och blev startskottet för en omfattande rörelse för kvinnors rättigheter.

Varför väckte just den här våldtäkten så starka reaktioner?

– Jag tror att många kunde känna igen sig i Jyoti, det finns miljontals unga kvinnor som är de första i sina familjer som utbildar sig och lever med betydligt större friheter än tidigare generationers kvinnor. Det var nog också en slump, men att det skedde innan jul gjorde nog att fler studenter var lediga och hade tid att organisera sig.
– Och så var våldtäkten också ovanligt brutal, och den skedde i Delhi, som är en av Indiens huvud- städer för utbildning, näringslivet.

Krutdurken i vänsteruniversitetet

Vill man finna en ”ground zero” för proteströrelsen är det antagligen Jawaharlal Nehru-universitetet i Delhi – en bastion för den indiska vänstern, där många av landets mest prominenta politiker och samhällspåverkare studerat och undervisat. På universitetet är många studerande oroliga över att de konservativt religiösa krafterna har tagit makten i landet efter årtionden av sekulärt vänsterstyre. Missnöjet med de allt mer konservativa samhälleliga attityderna pyrde alltså redan då Jyoti Singh våldtogs, och som en följd av dådet har har det startats en rad kampanjer, bland annat för att motarbeta arrangerade äktenskap, skärpa lagstiftningen kring våld och trakasserier mot kvinnor, samt överlag för att minska på tabut och tystnaden kring kvinnors sexualitet.

Wiræus intervjuar i De kallade henne Delhi Braveheart flera studerande vid universitetet. Vissa unga kvinnor har brutit all kontakt med sin familj eftersom de vägrar bli hemmafruar i arrangerade äktenskap – de går ute med manliga vänner på kvällarna, röker, festar och njuter av livet. Bara det att de som unga kvinnor väljer att utbilda sig och siktar på en karriär i arbetslivet ses av vissa konservativa krafter som kontroversiellt.

Wiræus intervjuar aktivister och unga, frigjorda kvinnor. Men vi får också träffa de kvinnor som inte är redo att bryta med sina familjer och med traditionen. Wiræus intervjuar även två mycket ofrivilliga aktivister – Badri Nath Singh och Asha Devi Singh – föräldrarna till Jyoti Singh. Fast för Wiræus var det inte alls självklart från början att de skulle vara med i boken.

– De var alldeles ”vanliga” människor som inte på något sätt hade varit aktiva i någon proteströrelse tidigare, och jag tror att de hade svårt att riktigt förstå vad det var som hände kring dem. Plötsligt blev de rikskändisar, och det var många som parasiterade på deras kändisskap. Men till slut tänkte jag att de är ju bara ett telefonsamtal bort. Om man nu skriver om de här händelserna, varför inte lyfta telefonluren om det kan tillföra nånting?

Vänner för livet

Men boken handlar om så mycket annat också. Speciellt fascinerande är Wiræus beskrivning av transkvinnornas paradoxala situation i Indien. Å ena sidan är de utsatta och vanärade, precis som många våldtäktsoffer eller kvinnor som öppet tar makten över sin sexualitet. Det är oerhört svårt för trans-personer att få arbete eller bli fullvärdiga medlemmar av samhället.. Men å andra sidan är Indien ett av flera asiatiska länder som har ett juridiskt tredje kön. Dessutom finns det mycket hinduisk vidskepelse som omger transkvinnor. De antas ha övernaturliga krafter och många livnär sig på att i grupper ”välsigna” till exempel företag eller personer. Samtidigt tror många att de kan fälla förbannelser över folk, vilket gör att de åtnjuter ett visst socialt beskydd.

Under arbetet med boken blev Wiræus god vän med flera transkvinnor, och kom därför mycket nära inpå dem. Några har hon fortfarande regelbunden kontakt med via nätet. Bland annat fick hon och hennes australiensiska kompis möjlighet att följa med en grupp av dem då de drog runt och utfärdade välsignelser.

– Speciellt då vi rörde oss i de fattiga delarna av Delhi, slummen, väckte vi mycket uppmärksamhet, och blev nästan ett slags sevärdheter. För det första då transkvinnorna, som redan i sig drar blickarna till sig. Sedan jag, en lång blond svensk i leopardmönstrad byxdräkt, och min excentriska kompis med lila hår och platåskor!

Ur boken framgår tydligt att  Wiræus hyser en enorm respekt för transkvinnorna hon umgås med, deras överlevnadsstrategier och fasta beslutsamhet att inte be om ursäkt för sig själva. Wiræus skriver inte ut det i boken, men det verkar uppenbart att åtminstone de transkvinnor som hon umgås mest med inte hyser några föreställningar om sina ”övernaturliga” krafter – men ändå går de med i spelet, i teatern, helhjärtat – och kräver också betalt.

Det kan te sig besynnerligt att länder med en så konservativ sexual- och könstraditon på många sätt är mer progressiva än vi är i väst angående transpersoners juridiska ställning och acceptans i gatubilden.  Wiræus förklarar det här med att de konservativa idealen delvis härstammar från den brittiska kolonialtiden. Samtidigt hör glidande könstillhörighet till den indiska mytologin – många av de hinduiska gudomligheterna uppträder i både manlig och kvinnlig skepnad.

Modi och hinduhögern

Mycket mer kunde berättas, till exempel om Wiræus intervju med den kvinna som överlevde en syra-attack som öppnat skönhetssalong och blivit nationalhjälte, om de djupt oetiska plastikoperationer som ska ”rekonstruera mödomshinnan” så att kvinnor ”får tillbaka sin oskuld”, om menskampanjen där aktivister hänger upp bindor med slagord på kring städerna.

– Svårast var det att intervjua hindunationalisterna. De besitter värderingar som är verkligt skrämmande, och hela oskuldskulten är oerhört problematisk.

Kvinnornas situation har blivit bättre i Indien, delvis på grund av de senaste fem årens kampanjer och medieuppmärksamhet – enligt Wiræus är det här mycket tack vare smarttelefoner, internet och sociala medier. I dag kan kvinnor och aktivister få kontakt och organisera sig via sociala medier, och internet ger dem möjlighet att själva ta reda på fakta och slå hål på traditionella mytbildningar.

– Mycket har hänt på den juridiska fronten, och straffen för misshandel mot kvinnor och misshandel i hemmet har blivit strängare. #Metoo-kampanjen har varit alldeles gigantisk i Indien, och det finns en mycket stark name and shame-kultur, vilket är både på gott och ont.

En förändring sker ändå inte över en natt, eller ens fem år, och det finns starka motkrafter. Under premiärminister Narendra Modi har religiös konservatism fått ett allt starkare fäste inom samhället. Indien har nu två samhällssegment som rör sig i motsatta riktningar – den unga, utbildade urbana medelklassen, påivrad av den fortsättningsvis starka sekulära vänstern, och en religiöst konservativ hindunationalism, speciellt stark på landsbygden, som vill ”gå tillbaka” till en mer traditionell, konservativ livsstil, och som anklagar modernitetsivrare att vara offer för västerländskt moraliskt förfall. Vilken utveckling samhället tar under den närmaste framtiden tänker Wiræus ändå inte iaktta på riktigt lika nära håll som tidigare, och har nu flyttat tillbaka till Sverige.

– Det är skönt att ha lite paus från allt kaos, men jag älskar ju Indien så jag kan nog inte hålla mig borta därifrån! N

Janne Wass

Ramsvik Revisited

Den svavelgula himlen är enligt Kjell Westös egen utsaga hans sista episka roman av den typ som vi lärt känna i bland annat de tidigare verken Drakarna över Helsingfors, Där vi en gång gått, Gå inte ensam ut i natten och Hägring 38. Recensenten tackar författaren för ett omsorgfullt skrivet och vemodigt tillägg till den historiska Helsingfors-sviten, men ser nu fram emot Westös nya projekt med nyfikenhet.

Nästan allt i Den svavelgula himlen är bekant från Westös tidigare romaner. En grupp rastlösa människor i och strax utanför Helsingfors vars öden vävs samman. Det övergripande historiska perspektivet, krigets långa skuggor, samspelet mellan en sval, hårdnackad överklass och deras något mindre förmögna kompisar. En ouppnåelig kvinna som är både amper och skör på samma gång.

Att Westö också i denna roman kliver i bekanta spår betyder ändå inte att författaren plockar fram gammal skåpmat, utan snarare att han rör sig på mammas gata även i denna roman. Westö är en mästare på att skildra samspelet mellan människor, och Den svavelgula himlen är som bäst i de många samtalen som karaktärerna för sinsemellan, om sin vänskap, sin kärlek och längtan på ett sätt som bränner till i läsaren.  Ofta för Westös historia tankarna till Evelyn Waughs melankoliska storverk Brideshead Revisited, som liksom Den svavelgula himlen kretsar kring ett stort adelsgods, klasskillnader och enigmatiska syskon vars liv sammanflätas med berättarens.

Alltid lyckas Westö ändå inte få till texten på ett sätt som berör. Något påklistrad känns den thrilleraktiga vändning som inleder berättelsen och som inte får sin upplösning förrän under romanens sista 100 sidor. En sådan våldshandling som beskrivs i romanens dramatiska upplösning hade krävt mer utrymme än vad som nu ges, och spåret tillför inte berättelsen något extra. Att Kjell Westö kan skriva utmärkt spänningstext är bekant från den täta och tryckande stämning som präglade Hägring 38, men i Den svavelgula himlen rinner thrillerspåret på något vis ut i sanden.

Det övervägande intrycket av Den svavelgula himlen är ändå att det är en helgjuten och väldigt kjellwestösk roman som kretsar kring minnet, dess opålitlighet och dess förmåga att få oss att strukturera världen omkring oss på ett sätt som inte alltid motsvarar sanningen. Med sitt mjukt framskridande språk och sina berörande människoporträtt är det en angenäm och okonstlad läsupplevelse som säkert kommer att pryda många bokhandlars bästsäljarlistor under både senhöst och vinter. Att se vad Westö tar sig an till näst kommer också att vara intressant; under ett författarsamtal på Helsingfors Arbis lade han fram tankar om en roman förlagd till skärgården, vilket lät mycket lovande åtminstone i denna recensents öron.

Text Matilda Hakala
Foto Fredrik Willberg

Kjell Westö:
Den svavelgula himlen.
Sets, 2017.

”Not just a piece of meat”

– den ytliga romantiken

I sjätte säsongen (2010) av TV-deckarserien Bones, då rättsantropologen Dr. Temperance Brennan och FBI-agenten Seeley Booth löser ett mord på feststranden Jersey Shore, fascineras Brennan av de lokala strandlejonen. De anspelar på ”guido”-fenomenet som gjordes känt av dokusåpan Jersey Shore (2009–2012), som skildrar New Jerseys subkultur med främst italiensk-amerikanska ungdomar som prioriterar utseende, sex och festande över allt annat. Ordet ”guido” är i grunden rasistiskt och stämplar denna subkultur som fåfänga idioter och humoristiska troper. Brennan betraktar dessa strandlejon och -lejoninnor ur antropologisk synvinkel, som en primitiv folkstam med anor som är värda att studera. Deras brokiga språk, färggranna mode, och specifika sociala konventioner utgör ett intressant studieämne. Bland adoniskroppar och orangefärgade kvinnor på en trendig klubb förklarar hon att själva dansen är som en parningsritual, där hanen visar upp sin fysiska styrka för att para sig med en passande hona. Stoltheten spelar en roll, ytligheten möjligtvis en större roll, och gammalmodiga maskulina och feminina spärrar förbigås för sex, höga klackar och en väloljad tvättbrädsmage.

I filmen Don Jon (2013) återuppväcker regissören, skriptförfattaren och skådespelaren Joseph Gordon-Levitt denna stereotyp i en skildring som påminner om den typiska kärlekskomedin, men med kritiska undertoner mot samhälleliga konventioner. Filmen har producerats av Gordon-Levitts eget mediabolag Hit Record, samt är skriven och regisserad av Gordon-Levitt själv.

Don Jon fick ett ganska tyst mottagande i Finland, men i USA väckte den starka känslor. Intressegruppen Italian American One Voice Coalition kritiserade filmen för att reproducera stereotypier om italienare, och den har även anklagats för att ge en ful och ytlig bild av den judiska minoriteten, främst genom karaktären Barbara, som tolkas som en stereotypt judisk Jerseyprinsessa.

Gordon-Levitt spelar huvudrollen Jon Martello, en italiensk-amerikan med en livsstil som präglas av Jersey Shores hypermaskulinitet. Jon är duktig på att ragga och kallas därför Don Jon efter Don Juan. Hans få intressen går före allt annat. Dessa är hans kropp, lägenhet, bil, familj, kyrka, vänner, brudar, samt porr. Hans förhållande till porr är starkare än hans verkliga förhållanden och Jon föredrar porr framför sex med en verklig person.

Under ytan träder större samhällsrelaterade problem fram, som visuellt skildras i objektifieringen av människan. Jag säger människan, och inte kvinnan, eftersom Don Jon visar hur även mannen objektifieras som motpart till den påträngande, åtråfyllda och orealistiska bilden av kvinnan. Jon sexualiseras och objektifieras eftersom han svarar mot krav i sin omgivning. Han behöver se bra ut, ha den perfekta kroppen, dominera sina vänner i egenskap av gruppens alfahanne, och han behöver skapa en familj lik den som han själv kommer från. Den värld som Jon har växt upp i har format honom, inte minst efter hans far som ständigt objektifierar och sexualiserar kvinnor.

Jaktstrategier

På klubblandets jaktmarker har Jon utvecklat en teknik som återkommer under filmens gång i ett komiskt spel. Jon som alfahanne blir den dominerande parten i parningsritualen på nattklubben. Han dominerar en kvinna genom att först betygsätta henne med sina vänner, sedan försöker han imponera på henne med en ytlig charm, och lyckas nästan alltid övertyga kvinnan att ligga med honom. Men för Jon blir sexet varje gång en besvikelse och det blir aldrig lika bra som det verkar vara i porrfilmerna. Trots Jons kontroll över kvinnan har han väldigt lite kontroll över själva sexakten. Då fungerar porren som en tröst, där Jon kan återfå den kontroll han har förlorar under det verkliga samlaget.

Jons behov av kontroll över sin omgivning och över det intryck han gör på den kommer ur den förväntningshorisont han möter då han stiger ut ur sin lägenhet, och utgör det sociala erfarenhetsrum som han hör hemma i. Han förväntas få kvinnor och att njuta av sex eftersom det är så som hans omgivning ser honom. På samma gång förväntas han leva i katolsk ånger över sin sexuella energi, och som mognadsprov förväntas han skaffa en god och presentabel kvinna till fru. Som ung anses det vara bra att ragga duktigt, men den långsiktiga målsättningen är att mogna och bilda familj. Jon är kanske ytlig men han lever i en ständig existentiell kris.

Men allt förändras en kväll då han träffar Barbara (Scarlett Johansson) på nattklubben. Jon börjar sitt typiska spel med dominans och spänningar, men hans vanliga teknik misslyckas. Men Barbara har fått fulla tio poäng, och Jon bestämmer sig för att söka upp henne efter den misslyckade kvällen. Jon ser Barbara som värd det ”långa spelet” i hans existentiella mognadsprov. Då de träffas igen ger han henne komplimangen: ”You are the most beautiful thing I have ever seen.”

Hans ord ekar det som hans far sagt om Jons mor då de två träffades för första gången: ”That’s mine.” Ord som ”thing” och ”that” förvandlar kvinnorna till objekt och ordvalet sker naturligt inom konversationen.

Att objektifiera på det här sättet relaterar till teorier om den abstrakta maskuliniteten, där målsättningen för mannen är att äga medan kvinnan fungerar som kapital vars värde stiger ju mer åtråvärd hon är för andra män. Tendensen att objektifiera sitter djuprotad i Jon, det blir som en del av hans personlighet. Och varför inte? Barbara blir endast smickrad av hans komplimang och de går på bio.

Porren som utlösning

Jon gillar porr eftersom det ger honom en möjlighet att förlora sig själv. Orgasmen blir som en upplysning där det materiella och det ytliga försvinner. Barbara uppnår i sin tur upplysning genom kärleksfilmer, hon lever sig in i dem och jämför sin partner mot filmernas kärleksmagi. Det ger henne omöjliga förväntningar på Jon och deras förhållande, på samma sätt som porren ger Jon omöjliga förväntningar på sina sexpartners.

Men i deras förhållande är det Barbara som dominerar. Hon utnyttjar sin sexualitet för att manipulera honom att nå upp till hennes förväntningar, och nekar honom sex tills han utbildar sig för ett bättre jobb. (Det verkar dock inte vara så mycket en fråga om pengar som social status.) Jon i sin tur utnyttjar henne för sina egna sociala behov. Familjeinstitutionen kräver att han hittar en kandidat till hustru, och den abstrakta maskulineten kräver att han hittar en het brud som han kan stoltsera med åt andra alfahannar som till exempel hans far. När han presenterar Barbara för sina föräldrar blir hans mor ivrig över en möjlig svärdotter, medan hans far inspekterar henne som om hon vore ett fordon. Jons far blir imponerad av Barbara och det ger Jon en känsla av färdighet – han har presterat bra i sitt val av partner. Parningsleken är komplett.

Men Jon är fortsättningsvis frustrerad. Då han äntligen får ligga med Barbara vill han spela upp en porrscen medan hon vill ha den romantiska samlagsscenen. Ingendera bemöter varandras behov. Barbara lämnar honom till slut för hans porraddiktion, och då kunde tittaren förvänta sig att filmens naturliga sväng handlar om hur kärleksparet löser sina problem och hittar tillbaka till varandra.

Men istället blir Jon involverad med Esther (Julianne Moore), som är äldre och inte lika glamorös som Jons tidigare kvinnor. Men det är hon som till sist når fram till honom, och som upplyser honom om hans porraddiktion är en del av en större existentiell helhet. Det blir en enformig akt, förklarar Esther, att bara tänka på sin egen njutning inom sexakten och inte dela upplevelsen med någon som man skapar en gemenskap med. Genom att utmana Jons objektifierande av det motsatta könet, utlöser Esther Jons katharsis.

Jon växer inte mycket som person, men finner en mera harmonisk existens med sig själv och sin omgivning. Gamla anor släpper taget och nya prioriteringar etableras. Jon är plötsligt nöjd. Men inte för att han har hittat den ”rätta.” Och Esther är inte heller ute efter romans, snarare söker hon sex och vänskap – precis som Jon.

Spänningar

Filmen skildrar ett samhälle där både män och kvinnor görs till sexualiserade objekt. En förväntningshorisont pressar mannen att bete sig enligt vissa normaliserade konventioner likaväl som kvinnan måste möta vissa förväntningar. I början av filmen visas färgsprakande och översexualiserade bilder från tecknade program och TV-underhållning. Montaget består av sexualiserade bilder av kvinnors kroppsdelar – bröst, lår och bak flimrar om och om igen i välbekanta upplägg. I följande scen där Jon sitter framför sin dator, redo för kvällens onanisession. Under filmen visas liknande sexualiserade bilder flera gånger och Jon, med sina manliga motsvarigheter, blir åskådare till de utmanande skildringarna av kvinnokroppar.

Forskaren Thomas J. Gershick förklarar att kroppar inte är biologiskt fixerade utan snarare formbara enligt kontextspecifika könsförväntningar, vilket gör att den fysiska kroppen är starkt bunden till den sociala konstruktionen av kroppen. I Jersey Shores kontext verkar könsförväntningarnas relation till kroppen prioriteras, men samtidigt visar filmen att förväntningarna avspeglar de kroppsliga normer som dagens medier ständigt matar oss med. Kanske är det här det som Gordon-Levitt vill visa med filmen.

Det finns även spänningar i Barbaras relation till den romantiska filmen. Hon förväntar sig en filmromans, men filmen visar att livet är, sist och slutligen, inte en film. Därför står slutet på filmen utanför den typiska kärleksfilmens intrigkurva – den handlar om kärlek och allianser men skär av alla typiska förväntningar. Varken Esther eller Jon har förväntningar gällande sitt förhållande utan de tar det som det är. Vilket på samma gång gör filmen oerhört romantisk.

Att filmen kritiseras för sin användning av stereotyper är inte förvånande. Hollywood får ofta stryk för sitt sätt att porträttera den amerikansk-italienska befolkningen som onda mafiosor eller testosteronfyllda töntar. Don Jon är inte ett undantag, men att Jon prioriterar andra saker än intelligens betyder inte att han är dum. Snarare upplever jag ett djup i karaktärsskildringen som antyder att Jon är både intelligent och väldigt emotionellt laddad.

Det är möjligt att Gordon-Levitts val att representera den här sortens subkultur härstammar från det faktum att den är kollektivt nervärderad, hatad av vissa och utskrattad av andra. Den fåfänga och ytliga italienaren är en typisk manlig trop som syns i filmer allt från Saturday Night Fever (1977) till Summer of Sam (1999), och förstås i dokusåpan Jersey Shore. Filmen utmanar stereotypens ytlighet genom att dess konventioner och traditioner ifrågasätts och genom att den fördjupar själva karaktärsskildringen. På samma gång utmanas det övriga samhällets bild av sex och kärlek, samt det vi som filmåskådare förväntar oss av dessa. Don Jon lyfter fram hur sexuell manipulation förekommer i de bilder vi ser, och visar hur långt vi låter oss manipuleras, och till vilket pris.

Det fina med filmen är dess sätt att visa hur nuet kan ha en djupare betydelse, som kan vara viktigare än en långsiktig målsättning. Det kortsiktiga blir inte korttänkt, utan snarare fördjupat. Sociala strukturer är ofta invirade i de traditionella institutionernas tecken som, precis som Brennan beskriver i Bones, kan definieras som parningsritualer. Dessa ritualer manifesteras inom filmvärlden på olika sätt men målet är alltid detsamma: att metaforiskt rida emot solnedgången med sin älskade. Om denna metafor uppfylls i Don Jon är visserligen en fråga i sig själv, men tanken är ändå att människan alltid söker romans. Och romans är sist och slutligen en relativ term. Med korten på bordet rider Esther och Jon emot den metaforiska solnedgången.

Malin Bergström

Don Jon, 2013. Manus och regi: Joseph Gordon-Levitt. I rollerna bland annat: Joseph Gordon-Levitt, Scarett Johansson, Julianne Moore, Tony Danza.