Etikettarkiv: Fattigdom

Klassamhällets barn

Lea Johansson växte upp i ett Dalsbruk där arbetarklassen bodde som packade sillar och där järnfabriken hade absolut makt över sina arbetares liv och död. Hon är en av de få vänsterveteraner på orten som minns 1930-talets misär, och hur arbetarrörelsen växte fram och med tiden erövrade den ena milstolpen efter den andra med en enkel princip: solidaritet.

– Jag föddes i Sibirien, säger Lea Johansson, där hon sitter nedsjunken i sin fåtölj.

På bokhyllan i det lilla vardagsrummet står en mängd fotografier och några prydnadsföremål, dock inte så många böcker, trots att Johansson är en ivrig läsare. Det mesta i bokväg kommer i dagens läge från biblioteket. Det som finns kvar i hyllan är däremot desto mer beskrivande: Karl Marx Kapitalet i två band, och några böcker om marxismen-leninismen.

Några övriga kopplingar till vårt östra grannland har Johansson ändå inte. Det ”Sibirien” hon talar om är ett av de många husen i den lilla industriorten i Dalsbruk som har fått kreativa namn i folkmun. Arbetarbaracken Råttfällans öknamn uppstod på grund av risken att bli i kläm mellan ytterdörrarna i den smala loftgången. I Hundkojan bodde järnfabrikens tjänstemän som jämt skällde på arbetarna. Sibirien fick sitt namn av att bostäderna i huset var kalla och dragiga.

I dag bor den över 90-åriga Johansson ensam i en rymlig tvåvåningslägenhet i området Sabbels. Här bodde hon i flera årtionden tillsammans med sin man Rudolf ”Rudo” Johansson, som i decennier var den tongivande kommunisten på den röda orten på Kimitoön i Åboland, och en formidabel kraft i Dragsfjärds kommunalpolitik. Lea Johansson förstår bättre än många att uppskatta den samhällsutveckling som gjort att hon i dag kan bo som hon gör. När hon växte upp på 1920- och 1930-talen var situationen en helt annan.

– Vi bodde hela familjen, mina föräldrar, jag och min bror i ett rum. Ja, och så hade vi också en kvarterskarl.

Kvarterskarlarna (från finskans kortteerismies) blev vanliga i början av 1900-talet, då järnindustrin växte och nya arbetstagare flyttade till industriorter, som inte hade nog med bostäder för att inkvartera dem alla. Nykomlingarna garanterades ofta inkvartering i fabrikernas bostäder. Ilmar Talve skriver i en artikel i Åbolands landskapsmuseums årsbok 1985 att de familjer som redan hade bostad kunde tvingas ta in ogifta, ensamkommande män – mot en liten betalning från arbetsgivaren.

Leas pappa Väinö Pakarinen arbetade som de flesta andra män på fabriken, och mamman skötte om barnen och hemmet. Den politiska övertygelsen kom hemifrån – Väinö hörde till de röda under inbördeskriget.

Arbetare K.J. Sjöholms bostad på Vals­verksholmen i Dalsbruk, som den såg ut 1923. I dylika bostäder kunde det som värst bo upp till tio personer, och den motsvarar på stort när den enrummare som Lea Johanssons familj bodde i på 1920-talet.
1. Matbord
2. Säng
3. Bord
4. Kärlskåp
5. Byrå
6. Spis
7. Vedlåda
8. Skafferi
ET: Farstu
Foto: Åbo universitet

Djup bostadskris

– Nog var det fattigt, nog var det så fattigt, säger Johansson då jag frågar om förhållandena i Dalsbruk under hennes uppväxt.

Inte bara var det bostadsbrist, fabriken betalade också låga löner i nationell jämförelse, och några moderna bekvämligheter var det inte tal om. Johansson berättar att mödrarna i hemmen hade fullt upp med att sköta både hushåll och barn. Rinnande vatten fanns inte, och brunnarna var relativt få, så vatten måste ofta bäras långt ifrån. Avlopp fanns inte heller, så slaskhinkarna skulle bäras till slaskuppsamlingen. På den här punkten gick utvecklingen långsamt. I en artikel om bruksarbetarnas socioekonomiska ställning i Dalsbruk från 1985 visar Tomy Wass att den stora majoriteten av alla bostäder i Dalsbruk ännu 1975 var utan både vatten och avlopp.

Fabriken tillhandahöll tvättstugor, och mycket av Johanssons och andra kvinnors tid gick till arbetsdryg handtvätt.

– Fast å andra sidan blev det ju inte så mycket tvätt, folk hade så lite kläder på den tiden. Jag minns en gång då jag tvättade med tvättbräde och det kom en gammal gumma och blev riktigt arg på mig. Man skulle tvätta kläderna i bottnen av tvättbunken och inte på bräde, menade hon. Brädet slet så mycket på kläderna.

Kämpade för åldringshem

Det är alltså mot den här bakgrunden som arbetar- och vänsterrörelsens strävanden ska ses, inte bara i Dalsbruk, utan även i resten av Finland, som snabbt industrialiserades under 1900-talets första hälft.

Arbetarrörelsen var naturligtvis aktiv i Dalsbruk redan innan kriget. Vänstern opererade under socialdemokraternas baner, fackrörelsen började organisera sig i slutet av 1800-talet, och 1908 grundades arbetaridrottsföreningen Jäntevä, som länge var en av de mest framstående arbetaridrottsföreningarna i Åboland, enligt Anne Bergström-Stenbäcks förträffliga 100-årshistorik. Men aktiviteten på radikalvänsterkanten blommade upp efter kriget då folkdemokraterna, eller DFFF (föregångaren till Vänsterförbundet) tilläts organisera sig efter att de så kallade kommunistlagarna, som förbjöd socialistisk verksamhet och propaganda, hade hävts. Strax efter kriget grundades också föreningen Dalsbruks demokratiska kvinnor, där Lea Johansson  var ordförande i många år. En av kvinnoföreningens största bedrifter var att den i början på 1950-talet lyckades driva igenom byggandet av ett nytt åldringshem, det så kallade Gamlas hem.

– Vi ville att de gamla skulle få det lite bättre. Många bodde i något hörn hemma hos sina barns familjer, eller i små enrummare som inte hade några som helst moderna bekvämligheter.

I en artikel i Ny Tid från invigningen av äldreboendet den 30 juli 1955 intervjuas Lea Johansson i egenskap av ordförande för kvinnoföreningen:

”Det var våren 1950 som det började pratas om att vi här i Bruket borde få ett hem för åldringar. […] Nåja, vi tog reda på av karlarna att vi kunde motionera om saken i fullmäktige, och så beslöt vi att det skulle bli verklighet. Vi gjorde upp en skrivelse till fullmäktige, och för att ge mera kraft åt motionen samlade vi in en massa underskrifter på den. Över 200 skrev under. Ja, och vi gick ju an som karlarna brukar göra i valtider och på sommaren var vi klara att överlämna vår motion. Motionen överlämnade vi till den folkdemokratiska gruppen för vidare befordran till fullmäktige. Ja, det var allt.”

Lea Johansson, ordfšrande fšr Dalsbruks demokratiska kvinnor, vid invigningen av seniorhemmet Gamlas hem i Dalsbruk 30.7.1955, tillsammans med Aili Gustafsson och Gunvor Gršönqvist. Saxat ur Ny Tid 2.8.1955.

Fingrarna i farozonen

Det var inte bara de gamla som hade det illa ställt före kriget. Under början av 1900-talet var det mer regel än undantag att också barn arbetade på fabriken efter skolan. Talve skriver att pojkar så unga som 8 år jobbade som springpojkar, och åtminstone in på 1930-talet arbetade 11-12-åringar med att ”springa med järnet”, det vill säga gripa tag i järntråden med tång då den pressades ut från valsen och flytta över den till den trådvinda som den sedan virades på. Majoriteten av arbetarna var pojkar och män, men det fanns också rikligt med arbete för kvinnor och unga flickor med de mindre fysiskt krävande och specialiserade arbetsuppgifterna.

– Jag började som 14-åring arbeta på nattskifte i tråddrageriet, där vi lyfte galvaniserad tråd in i en maskin, säger Johansson.

– Och man skulle akta så inte fingrarna kom i kläm, för då blev man av med dem. Jag jobbade där med din farmor då hon miste fingrarna på ena handen.

Min farmor Doris Wass, född Hellström, ville aldrig tala om hur hon förlorade två fingrar på den ena handen. Passande för denna artikel är kanske att det uppenbarligen handlade om bristande arbetssäkerhet på fabriken.

Rörelsen överallt

Efter kriget blev det allt mer organiserad verksamhet också för barn och unga i arbetarrörelsens regi. Idrottsföreningen Jäntevä hade funnits sedan länge tillbaka, men i och med att den folkdemokratiska rörelsen organiserades, tillkom också pionjärföreningarna – ett slags kommunistisk scoutkår. Dalsbruks demokratiska unga började sätta upp teaterföreställningar och revyer, där nog också de äldre deltog aktivt. Eldsjälen inom teaterverksamheten var Felix ”Feto” Nordman, som själv både skrev sketcher och sånger, och regisserade. ”Allas vår Feto” beskrevs Nordman som i Ny Tid på 1950-talet. Det gick knappt en vecka då han inte skickade in en verksamhetsrapport från Dalsbruk till Ny Tid på 1950-talet. Rörelsen hade också en egen hornorkester.

Genom Lea Johanssons berättelser träder det fram en bild av en efterkrigstida arbetarrörelse som var närvarande i stort sett från vaggan till graven. Fackförbundet och de politiska förtroendevalda kämpade för en bättre levnadsstandard, bättre ekonomi och frihet från den överstora kontroll som fabriken hade över de anställdas liv – fabriken ägde allt från bostäder till odlingsjord och skogar, samt drev sjukhus och BB, och delade ut matransoner. Kvinnoföreningen tog sig an omsorgen och frågor som rörde kvinnors frigörelse och förhållanden i hemmet. Ungdomsföreningen, pionjärerna och Jäntevä månade om själslig och fysisk hälsa, och stod för en uppsjö av fritidsaktiviteter. Idrottsföreningen hade inte bara träningar och tävlingar på programmet – för att finansiera verksamheten organiserade föreningen ofta danser och fester. När ungdomsföreningens aktivitet tynade på 1960-talet tog Jäntevä över revyverksamheten. Kring ett årtionde senare började idrottsföreningen ordna bingokvällar, som var mäkta populära till sent in på 1990-talet, och som för många fungerade som månadens sociala happening. På 1970-talet kom arbetarinstitutet till Dalsbruk med kurser, fortbildning, musikskola och konstskola. Via arbis återupplivades på nytt teatertraditionen, som en tid gått på sparlåga, på nytt. Det var också arbetarrörelsen som såg till att ortens idrottsplan anlades, och att Folkets hus byggdes som samlings-, fest-, teater-, och  idrottslokal.

Fallet med Majorn

Allt var naturligtvis inte en dans på rosor, och konflikter förekom naturligtvis, bland annat en utdragen lönetvist 1955 som ledde till att 38 personer sades upp som direkt följd av arbetsstridsaktionerna, generalstrejken 1956 och metallarbetarnas storstrejk 1971, för att nämna de milstolpar som Anne Bergström-Stenbäck räknar upp  i sin 85-årshistorik över Dalsbruks metallarbetarfackförening (2015). Tomy Wass skriver i sin artikel också om de svåra tiderna under vinter- och fortsättningskrigen; arbetare sades upp på politiska grunder, lönerna sänktes och arbetstiden förlängdes från åtta till tio timmar. 1940- och 1950-talen var de radikalaste årtiondena inom facket i Dalsbruk, och Wass lyfter fram konflikten 1955 som den sista stora arbetskonflikten i Dalsbruk vid sidan av storstrejken 1971.

Lea Johansson hade som ordförande för kvinnoföreningen också en viss roll i samband med uppsägningarna 1955 – inte så mycket för hur situationen utmynnade som för hur den koms ihåg. Incidenten där kvinnoförbundet tågade upp till fabrikens kontor för att protestera mot uppsägningarna har levt kvar som en sorts vandringssägen.

– Vi var väl sex kvinnor som marscherade till kontoret och bad om att få träffa ledningen och framföra vår ståndpunkt, att uppsägningarna inte kunde godkännas. Det var allt väldigt högtidligt och vi måste anmäla oss och anhålla om att få träffa ledningen.

Efter en viss väntan fick delegationen träffa fabrikens disponent, som kallades för ”Majorn”, och vars namn under årens lopp bleknat bort i minnet hos både Johansson och andra källor jag tillfrågar.

– Nå, vi framförde vårt ärende, och det var det. Inte ledde det ju till någonting. Men sen dog Majorn och folk började prata om att det var vi som hade livet av honom.

Disponenten avled mycket riktigt i ett slaganfall strax efter delegationens besök, och i folkmun har det sedan dess hetat att han blev så uppjagad över kvinnodelegationens protester att det blev för mycket för hans hjärta.

Politisk förföljelse

Politisk aktivitet på vänsterkanten kunde sätta käppar i hjulen för mångas liv och karriär. Som tidigare nämnts var det flera arbetare inom radikalvänstern som blev av med arbetet och tvingades flytta till andra orter för att söka jobb – Dalsbruk har haft en ansenlig utvandring till Sverige, då man blivit mer eller mindre svartlistad som kommunist i Finland. I samband med kriget blev fackföreningens ordförande – enligt Bergström-Stenbäck ”under besynnerliga omständigheter”– inkallad till fronten, och när han återvände, vägrade fabriksledningen ta honom tillbaka på jobb.

Rudolf Johansson, dominerande vŠänsterman, DFFF-politiker i flera decennier i Dalsbruk. Uppskattningsvis sent 60- eller 70-tal. 

Rudolf Johansson var en annan som föll offer för politiseringen.

– Rudolf blev avskedad på grund av att han studerade på Sirola, berättar Lea.

Sirola-institutet var det finländska kommunistpartiets eget lärosäte, där partiets medlemmar drillades i marxism-leninism, men också i en hel rad andra ämnen, som historia, ekonomi, språk, filosofi och mycket annat. För högern var institutet ett rött skynke, om ordleken ursäktas, och studerade man som Johansson där så länge som ett år, sågs man utan tvekan som en del av partikadern.

Rudolf fick aldrig tillbaka sitt jobb på fabriken, men arbetarrörelsen kom till undsättning, och man ordnade för honom en tjänst som lageransvarig på Dalsbruks andelshandel.

Splittringarna nådde naturligtvis liksom i resten av Finland också arbetarrörelsen i Dalsbruk – schismerna mellan minoritets- och majoritetskommunister, ”revisionister” och ”taistoiter”, för att inte tala om grälen mellan socialdemokrater och folkdemokrater, som speciellt präglade fackrörelsen.

Ledord: solidaritet

Johansson är en av de få aktivister i Dalsbruk som minns tiden före kriget, och aktivt var med då arbetarrörelsen byggdes upp i slutet av 1940-talet. Rudolf hade kunnat berätta ännu mer, om han fortfarande var i livet. Börje och Klas Sten, båda aktiva inom kommunalpolitiken, alla Hellströmar från min farmors sida; Åke, Sven-Erik, Ole. Min farfar Elof som satt många år i socialnämnden, hans systrar: Majken och framför allt Gunvor, som gift Grönqvist var teaterivrare, kommunalpolitiker, kvinnosakskvinna och poet, Bo Gustavsson, Feto Nordman, och många fler som man så gärna hade intervjuat för den här artikeln är borta.

Trots historiska schismer och splittringar inom vänstern sörjer Johansson en arbetarrörelse som hon ser att har – om inte gått i graven – så åtminstone i ide. För trots att det förr var fattigt och svårt, fanns det en sammanhållning och en gemenskap i misären, och i kampen för ett bättre liv, inte bara för individen, utan för alla som hade det svårt. Solidaritet är kanske ordet som vi fiskar efter. Talande är att då jag frågar vilka ärenden som speciellt sysselsatte arbetarrörelsen och Rudolf, nämner hon allra först en enkel, men ack så avgörande förbättring på en arbetsplats där personalen gick hem genomsvettiga och nedsmutsade från topp till tå: det var nämligen folkdemokraterna med Rudolf i spetsen som såg till att det installerades duschar och tvättutrymmen på fabriken.

Jag frågar upprepade gånger, med lite olika formuleringar, vad det var som drev henne, vad som drev Rudolf, och vad som var motivationen bakom engagemanget inom Dalsbruks arbetarrörelse. Svaret är alla gånger lika kort, och likadant. Det är inga marxist-leninistiska programförklaringar, inga revolutionära brandtal, inga snidade samhällsanalyser. Svaret kommer från ryggmärgen och är nästan hjärtskärande i sin enkla klarhet:

– Att folk sku få det lite bättre. N

Text: Janne Wass
Foto: Janne Wass & Ny Tids arkiv

”Att flytta till Estland var mitt livs bästa beslut

Författare – precis som andra konstnärer – ses ofta som något slags överlevnadskonstnärer. Ändå föds och lever också de finländska författarna under väldigt olika stjärnor. Emma Juslin beskriver från sin horisont hur en författare i dag får sin ekonomi att gå ihop.

– Jag har aldrig gnällt över att jag är fattig och det kommer jag inte att göra nu heller, slår Emma Juslin fast med en gång.

Vi talar i telefon för Juslin bor sedan fyra år i Haapsal i Estland. Just nu är hon på akademisk ledighet från universitetet i Tallinn tills hon arbetat färdigt med sina pågående skönlitterära verk.

– Saken är den att jag alltid har varit fattig, åtminstone enligt finländska mått mätt. Men jag har också i en väldigt tidig ålder arbetat och tjänat ihop pengar på egen hand. Men det är klart: det finns väldigt olika uppfattning om vad det betyder att vara fattig, jag har alltid haft en väldigt låg inkomst, men den har räckt till. Jag är van att klara mig med lite.

Sedan är det tyst ett tag i andra änden av luren.

– Jag tror att den högsta inkomsten jag haft, har varit 1 700 per månad. Den inkomsten har jag haft då jag beviljats statliga stipdendier.

Juslin flyttade hemifrån under gymnasietiden och livnärde sig delvis på ströjobb.

– När jag tänker på det nu efteråt så förstår jag faktiskt inte hur jag klarade mig. Jag fick i början jobb via min pappa, på konstgallerier. Senare extraknäckte jag på Borgåbladet. Det hela gick ihop tack vare studiestöd och att jag hittade billiga ställen att bo på i Borgå.

Åren mellan gymnasiet och romandebuten På barrikader av glas (2007) tog Emma Juslin korta vikariat på daghem och som eftisledare på olika skolor.

– Då tog jag emot olika lågavlönade jobb, det var bra i sig, jag har fått livserfarenhet via jobben.

Efter den första romanen blev det möjligt att ansöka om stipendier.

– Jag visste väldigt tidigt att jag vill bli författare. Men en miss gjorde jag; det var ett riktigt dåligt beslut att jag sökte mig till Helsingfors universitet. Jag blev antagen och började läsa nordisk litteratur.

Varför var det ett dåligt beslut?

– Jag fick en känsla av att jag som skrivande människa inte ska studera litteratur. Att analysera litteratur på ett akademiskt sätt passar inte för mig. Det slår helt fel. Jag har också efter det haft lite svårt med det akademiska förhållningssättet till litteratur.

Juslin studerade tre månader på universitetet, sen slutade hon.

– Jag borde genast ha studerat det jag studerar nu här i Estland: filosofi och översättning.

Det finns många jobb där lönen är så låg att den inte räcker till för att försörja en familj. Därför är många som bekant tvungna att ta flera deltidsjobb.

– Ja, skrivande är också ett jobb, ett lågavlönat jobb, det är en låglönebransch.

Att det är dåligt betalt att vara författare – på vilket sätt upplever du att den saken diskuteras i offentligheten?

– Jag har på senare år dragit mig undan från ganska många cirklar så jag vet inte om just den frågan diskuterats så mycket. Jag umgås inte så mycket med andra författare. Det är en dåligt betald bransch … men samtidigt känner ju författare att de brinner för det de gör. Författare kan inte tänka sig att göra något annat, det är en passion och ett sätt att leva. Jag har hört om författare som inte ens tar emot stipendier, för att de inte räcker till. Om man har en stor familj så räcker de inte.

Hur klarar de sig?

– De har ett annat jobb, en partner som tjänar något eller föräldrar med pengar som gör att ekonomin går ihop. Största delen av mitt liv har jag levt ensam, men nu i höstas har jag och min sambo förlovat oss. Han är poet så han är ännu fattigare än jag… Men man klarar sig, man hittar alltid på något. Så länge jag har pengar till mat och boende är det bra.

Hemadress: Haapsal

Att människor flyttar längre ut från dyra storstäder för att ha råd med hyran är inget nytt fenomen, det föreklommer i de flesta yrkesgrupper. Också bland författare är det vanligt – ibland kan flytten gå till ett annat land. Emma Juslin flyttade till Haapsal i Estland, delvis av ekonomiska skäl.

– Jag bor i Estland, och här gnälls det mindre över saker, trots att folk har lägre medelinkomster än i Finland.

Juslin berättar att flyttbeslutet fattades på mycket kort varsel medan hon var på en resa i Uzbekistan där hon gjorde reserach för en kommande roman.

– Jag var i Tasjkent för att samla in information om mina släktingar som försvann under Stalins utrensningar. Då mitt i allt fick jag beskedet att jag skulle bli utslängd från min hyreslägenhet i Helsingfors. Den underhyresgäst som bodde där hade tydligen betett sig så illa att hyresvärden fick nog.

Emma Juslin ställdes inför ett stort beslut när hyreslägenheten rök.

– Jag var plötsligt utan lägenhet och funderade en stund på vart jag skulle ta vägen. Jag tog ändå beslutet att flytta från Finland rätt snabbt. Jag har besökt Estland ofta ända sedan jag var 15 år gammal. Det är inte så långt till Finland och framför allt är det förmånligare att bo här, säger Juslin och tillägger med eftertryck:

– Att flytta till Estland är det bästa beslut jag gjort i hela mitt liv.

Nu har Juslin fått en bekantskapskrets och börjat studera.

– Också om det någon gång skulle bli dyrare att bo i Estland vill jag stanna här. Även med tanke på den kreativa skrivprocessen är det bra med distansen till Finland. Det är också skönt att vara borta från det finlandssvenska.

Juslin tillägger att det inte alls är särskilt billigt att bo i Tallinn i dag, men det mindre Haapsal är billigare.

– Hyrorna går upp i Tallinn hela tiden och elen är ungefär lika dyr som i Finland, men jag värmer mitt hem med ved.

Stipendium ger andrum och stress

Emma Juslin har just nu ett ettårigt stipendium från Svenska Kulturfonden i ryggen.

– Jo, enligt estniska mått har jag nu höga månadsinkomster. Det enda som är tungt med att hanka sig fram på stipendier är den ständiga rädslan: blir jag någonsin färdig. Att skriva är en kreativ process. Det är oerhört besvärligt att ha denna osäkerhetsfaktor med sig hela tiden och man kan lätt gå i baklås. Jag vet att jag har pengar nu, men vad händer nästa år?, beskriver Juslin avigsidorna med kortvariga stipendier.

– Jag måste bara aktivt blockera den tanken.

Juslin säger att hon likt många andra författare inte skulle kunna tänka sig att jobba med något annat.

– Jag skriver inte för pengarna, men det är det jag lever på. Det är ett liv som jag har valt från ganska tidig ålder. Men jag ska utvidga mitt arbete till att även översätta, nu när jag och min partner ska starta en översättningsbyrå. Vi ska göra det så fort min estniska har blivit lite starkare. N

Text Marcus Floman
Foto Henric Rönneberg

Politiska renoveringar

Miljonprogrammen som byggdes under sextio- och sjuttiotalen i Sverige är nu i behov av stambyte, och flera fastighetsägare tar chansen att slå till med stora hyreshöjningar i samband med renoveringen. ”Renovräkningar” är gentrifieringens nya redskap.

Rekordårens bostadsbestånd i Sverige, i folkmun kallat miljonprogrammet, renoveras som bäst. Renoveringarna av de bostäder som byggdes på 1960- och 1970-talen för att höja bostadsstandarden och bemöta den tilltagande urbaniseringen och bostadslösheten i Sverige är en politisk fråga: på vems villkor görs renoveringarna? Flera fastighetsägare, såväl allmännyttiga som privata bolag, ser i renoveringarna sin chans att höja hyrorna rejält. Ofta har hyresrättsinnehavare inte råd att flytta tillbaka till lägenheten efter att renoveringen genomförts. Men det finns även exempel på motstånd mot hyreshöjningar som gett resultat. Ny Tid har åkt till Stockholm för att träffa Viktor Mauritz, psykolog och aktiv i förbundet Allt åt alla.

– ”Renovräkningar” är den dominerande frågan inom den bostadspolitiska diskussionen i Sverige. Det finns visserligen även en allmän bostadsbrist, men den frågan har varit på bordet väldigt länge.

Renovräkning är ett begrepp som kombinerar orden renovering och vräkning. Det är en översättning från engelskans begrepp renoviction, som myntades av en aktivist från Kanada. Kortfattat innebär renovräkning att fastighetens renovering medför en så stor hyreshöjning att hyresgäster inte kan bo kvar när renoveringen är färdig.

– Renovräkningar är paketet. En omfattande renovering av en hyresrätt och en hög hyreshöjning som kommer på en gång. Hyreshöjningen hänger ihop med renoveringen. Vräkning innebär att alla inte har råd att bo kvar. De är tvungna att flytta då de inte har råd att betala den höjda hyran.

Psykisk belastning

Orsaken till att renovräkningar blivit den stora frågan i svensk bostadspolitik är att det så kallade miljonprogrammet renoveras som bäst. Nivån på hyreshöjningarna efter renoveringarna varierar stort.

– Alla lägenheter som byggdes på 1960-70-talen har renoverats eller står inför en renovering. Stammarna håller på att bli så gamla att de måste bytas, helt enkelt. När man ändå gör ett stambyte måste invånarna tillfälligt flytta ut, och då passar ägaren på att göra ytterligare ingrepp, höja standarden och höja hyran. Det blir inte ekonomiskt för en hyresvärd att byta stammarna utan att höja hyran, då måste pengarna komma någon annanstans ifrån.

Mauritz har skrivit sin examensuppsats vid psykologprogrammet vid Uppsala universitet om renovräkningarnas inverkan på den psykiska hälsan. Han har gjort en enkätstudie med hyresgäster i Uppsalas bostadsområden Norra Kvarngärdet och Gränby som genomgått en renovering och stannat kvar i lägenheten trots den förhöjda hyran. Resultatet av studien med 164 respondenter pekar på samband mellan att ha varit med om renovräkningar i bostadsområdet och sämre psykisk hälsa. Studien visar även att de nyinflyttade hade signifikant högre inkomst än de som bodde i området innan renoveringarna. Ett exempel på gentrifiering.

– Studien visar ett samband mellan renovräkningar och försvagad platsanknytning. Det finns även skäl att anta att de som drabbades mest av renoveringarna inte är med i studien, eftersom de inte bor kvar. Jag hoppas att detta blir ett mål för framtida forskning.

Framgångsrikt motstånd

Begreppet renovräkningar introducerades i Sverige av kulturgeografen Sara Westin år 2011. Westin menar i tidskriften Ordfront 3/2012 att renovräkningarna är en effekt av att kommunala bostadsbolag, den så kallade allmännyttan, sedan en lagändring 2011 inte endast ska fylla ett ”allmännyttigt syfte”, utan ska även drivas med ”affärsmässiga principer”. De kommunala fastighetsbolagen äger hälften av hyreslägenheterna i Sverige. Lagen som binder allmännyttan till affärsmässiga principer sammanfaller med renoveringarna av miljonprogrammet. Mauritz menar att fenomenet ändå är mer komplext.

– Privata hyresbolag som äger hälften av hyresrätterna skulle ju förekomma oavsett, och de drivs inte allmännyttigt. Lagen från 2011 säger att allmännyttiga bostadsbolag ska drivas affärsmässigt, men att de också ska drivas allmännyttigt. Det är en uppenbar konflikt. Det blir en mikropolitisk fråga på tjänstemannanivå i bolagen. En VD i Jönköping och en VD i Uppsala kan se på saken på helt olika sätt, och i kronor och ören blir det en enorm skillnad för dem som bor i lägenheterna. Det finns ingen tydlig juridisk riktlinje. Även politisk press kan inverka.

Nivån på hyreshöjningarna efter genomförd renovering är en politisk fråga. Motstånd kan leda till förändring.

– Det bästa exemplet på motstånd mot renovräkningar är kvarteret Pennygången i Göteborg. De startade ett nätverk för boende år 2012, Pennygångens framtid. De brände den privata hyresvärden Stenas varumärke offentligt. De gjorde musikvideor som blev virala, demonstrationer, och arrangerade möten dit de bjöd Stena, som avböjde. Ett ihärdigt, småskaligt aktivistarbete.

De boende i Pennygången i Göteborg organiserade sig autonomt, utanför men delvis med hjälp från den officiella intressebevakaren och förhandlaren Hyresgästföreningen. Det gav handlingsutrymme och möjliggjorde olika former av kreativ aktivism. Till slut tvingades Stena att backa. Hyreshöjningen på 60 procent blev inte av när renoveringen var klar. 

– Det slutade med att hyreshöjningarna uteblev. Visserligen kommer hyran att höjas för dem som flyttar in efter de nuvarande hyresgästerna, men skillnaden är enorm.

Helt lyckades aktivisterna inte stoppa hyreshöjningen, i Pennygången görs trots allt en badrumsrenovering, och hyran höjs efter det med i snitt 14 procent.

Politisk fråga

Mauritz tillägger att så kallade allmännyttiga fastighetsbolag inte nödvändigtvis är lättare förhandlingsparter än privata bolag ur hyresgästernas perspektiv. Som exemplet i Pennygången visar kan motstånd mot hyreshöjningar ge resultat även mot privata bolag.

– Allmännyttiga bolag är inte nödvändigtvis lättare att vara att göra med. De kan säga, tyvärr måste vi göra så här, vi är bundna av juridiska ramverket och politikerna. Men exemplet från Pennygången visar att motstånd kan leda till att hyreshöjningarna uteblir. Det är en politisk fråga.

I skrivande stund har hyresrättsinnehavare i flera städer skapat politiska initiativ inför stundande renoveringar. Det kanske intressantaste exemplet är återigen från Göteborg, där nätverket Alla ska kunna bo kvar och förbundet Allt åt alla tillsammans har framställt en karta över stadens med förväntade hyreshöjningar i varje stadsdel (se nedan).

Kartan som baserar på forskning av Mikael Mangold från Chalmers tekniska högskola är samtidigt inspirerande och skrämmande: den visar hur hyresnivåer förväntas höjas med över 45 procent, inte sällan på områden med låg medelinkomst. I värsta fall leder renoveringarna till en ofrivillig flyttvåg, som ytterligare ökar segregeringen och tvingar låginkomsttagare bort från sina hem. Men som exemplet i Pennygången visar är renoveringar en politisk fråga där utfallet inte är skrivet i sten utan alltid är en öppen konflikt.

Text & foto: Valter Sandell
Illustration: allaskakunnabokvar.se 

EDIT 17.6.2017: Lade till en mening om att hyran i Pennygången höjs med 14 procent. 

Vardagen vid frontlinjerna

Rapporter om ökat våld i östra Ukraina skapar oro om att kriget återigen kan komma att trappas upp under 2017. 

På väg mot den lilla staden Stanytsia Luhanska i Luhansk-regionen i östra Ukraina passerar vi stridsvagnar med tungt beväpnade soldater som färdas mot frontlinjen bara några kilometer bort. Soldaternas spända blickar vittnar om den senaste tidens strider.

I staden bevakar ukrainsk militär de ryskstödda separatisterna 24 timmar om dygnet. Staden ligger vid frontlinjen och har varit en av de mest utsatta platserna sedan kriget bröt ut för tre år sedan.

– Vi hör skottlossning nästan varje dag, säger Ivan, 67, där han står i den långa kö med människor som väntar på att få passera kontrollpunkten och återvända till separatistkontrollerade Luhansk.

Stanytsia Luhanska är en av de få platser där civila tillåts passera frontlinjen. Ivan är en av många som bor i Luhansk men som tvingas pendla över frontlinjen för att hämta ut månadens pensionsutbetalning från den ukrainska staten.

– Detta är allt jag har, säger han och skakar på huvudet medan han visar några sedlar som inte motsvarar mer än 5 euro.

– Jag är orolig för att våldet ska eskalera och gränsen stängas så jag inte får mina pengar nästa månad, fortsätter han.

Och Ivans oro är befogad, frontlinjens städer har återigen blivit farliga att vistas i.

Står längre ifrån varandra än på länge

Fast över 9 600 människor beräknas ha dödats i kriget och otaliga möten har hållits mellan den så kallade Normandiegruppen (ledarna från Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike), finns fortfarande ingen plan för en vapenvila.

För att få klarhet i varför Ryssland och Ukraina har så svårt att komma överens krävs att man spolar tillbaka bandet, till februari 2015 då Minsk II-avtalet förhandlades fram i den vitryska huvudstaden Minsk. Det var senaste gången enighet för en vapenvila faktiskt kom till stånd. 

Minsk II-avtalet består av ett antal punkter om bland annat tillbakadragande av vapen och trupper från frontlinjen, utbyte av krigsfångar och amnesti för separatister i Ukraina.

Men den kanske viktigaste delen av avtalet är ett lokalt val i ett separatistkontrollerat område, där invånarna i Donbass skulle få rösta om visst självstyre, specialstatus, i regionen.

Men för att valet ska bli verklighet, måste först Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kunna röra sig fritt i Donbass för att garantera säkerheten i regionen.

Varnar för ytterligare eskalering

Under 2016 rapporterades över 300 000 kränkningar av vapenvilan. OSSE:s rapporter betonar att båda sidor är lika skyldiga, men att organisationen har svårigheter att få tillträde till alla nödvändiga platser i Donbass för en fullständig övervakning av kriget.

Alexander Hug, som är näst högsta chef för OSSE-uppdraget i Ukraina, har precis genomfört en tio dagars resa längs frontlinjen i Donetsk och Luhansk-regionen för att rapportera om de senaste händelserna i kriget. Han berättar att efter en lugn start på 2017 har våldet i regionen åter igen trappats upp.

– Bara de senaste 12 dagarna har fem civila dött i Luhanskregionen.

Enligt Minsk II-avtalet har båda sidor lovat att dra tillbaka tunga vapen minst 15 kilometer från frontlinjen för att civila inte ska komma till skada i sammandrabbningar, men ingendera parten har hållit detta löfte.

– Det är ofrånkomligt att civila och infrastruktur drabbas, säger Hug.

Och människorna lider: den senaste tidens strider har stängt ett antal gränsövergångar mellan ukrainskt och separatistkontrollerat område, vilket fått katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen som tvingas leva mitt i korselden.

– På många plaster är människor desperata då de inte kan handla mat, uppsöka sjukhus eller föra sina barn till skolan.

Ingenmansland 

Ett exempel är den lilla staden Novotoschkivske, cirka fem timmars bilfärd från Stanytsia Luhanska. Separatistkontrollerade Luhansk ligger ett stenkast bort, liksom en ukrainsk militärutpost.

Här möts man av tystnad. Övergivna och förfallna byggnader blandas med tomma gator som viskar om vad människorna i Novotoschkivske tvingats utstå.

Innan kriget bodde cirka 10 000 människor här, idag finns bara runt 1 000 kvar. De som inte har dött i granatattacker har flyttat bort.

Novotoschkivske ligger i vad som brukar betecknas som ”den gråa zonen”, isolerad i ingenmansland mellan de båda fronterna.

Jag möter Ludmila Kononyue, 61. Hon och hennes familj, maken och sex barn, har inte haft råd att fly den gråa zonen, och försöker nu i stället överleva de konstanta attackerna. Grannarna har sedan länge försvunnit och huset de bor i liknar ett spökhus.

– När vi hör ljudet av granatattacker springer vi ner i källaren för att ta skydd. Man lär sig snabbt att känna igen dånet av när en granat träffar backen och då måste man ge sig av så snabbt som möjligt, berättar hon.

Marknadsplatsen, innan kriget fylld av liv och rörelse, är folktom efter att ha varit under attack flera gånger. Idag finns bara en livsmedelsaffär kvar i Novotoschkivske, och den har vanligtvis inte heller mycket att erbjuda.

– Man får bunkra upp så mycket som möjligt varje gång det kommer in nya varor, säger en av affärens kunder medan han betalar för sina uppköp.

Vardagen är ett överlevnadspussel som är beroende av hjälporganisationer och av en gemenskap där invånarna samarbetar och delar på nödvändigheter. Men att flytta är inget alternativ för människorna som fortfarande bor kvar i Novotoschkivske.

– Nästan alla våra grannar har flytt, men vi har inte råd. Här har vi ett hem. Vi skulle vara hemlösa om vi gav oss av, säger Kononyue.

Att passera checkposterna längs frontlinjen fortsätter att vara farligt för civila som har tvingats vänta i långa perioder i områden som ofta har ont om tillräckliga skyddsrum, vatten eller sanitära resurser, och som ibland hamnar i korselden. 

Livet med Trump

I Stanytsia Luhanska väntar Ivan på att få passera frontlinjen till Luhansk. Han berättar han om frustrationen han känner då kriget rasat i tre år.

– Allt vi vill är att striderna ska få ett slut så vi kan gå tillbaka till det liv vi en gång hade, då vi inte behövde vänta i timmar för att åka några kilometer, säger han.

Och de senaste händelserna i världspolitiken gör att utsikterna för fred är sämre än på länge.

Ett allt mer splittrat Europa, kombinerat med valet av Donald Trump till USA:s president, har förmodligen gett Kreml ytterligare anledningar att ställa svåra villkor för en vapenvila. Att Trump firades med champagne i Moskva efter det amerikanska valet 8 november säger mycket om Rysslands förväntningar på den nya administrationen i Washington.

Trump har åtskilliga gånger sagt sig vilja förbättra relationerna mellan Washington och Moskva, och Vladimir Putin hoppas säkert också på lättade amerikanska sanktioner gentemot Ryssland.

Även om de senaste vändningarna i Syrienkrisen lägger vissa band på förhoppningarna, finns byggstenarna för en ny världsordning som kan komma att ge Ryssland spelrum att agera mer aggressivt i sitt närområde, och där står kriget i östra Ukraina förmodligen först i tur. 

Om OSSE:s rapporter om upptrappat våld har att göra med den senaste tidens händelser i världspolitiken är svårt att sia om, men det kan vara ett första tecken på att östra Ukraina återigen kan komma att gå in i en mer aggressiv fas under 2017.

Till slut får också Ivan äntligen passera tillbaka till Luhansk efter över sex timmars väntan. Men han vet att det här kan vara sista gången han får hämta sina pensionspengar. 

Text & foto Andreas Ståhl

Betraktelser kring en sång

När meddelandet om att Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelades Bob Dylan nådde offentligheten gick åsikterna isär. En ledande litteraturkritiker konstaterade i ett öppet inlägg på Facebook att livet är för kort för att en enda minut av det ska ägnas åt Bob Dylan. Själv ägnade jag så gott som hela min ungdom åt att lyssna på hans musik, analysera sångerna, läsa om honom, ja, rent av dyrka honom, sådan som han var i Daniel Kramers fotobok från 1964: fotogenique, smal och finlemmad, lite androgyn. Cate Blanchett parodierade honom suveränt i sin roll som Jude Quinn i filmen I’m Not There.

Författaren Michael Cunningham konstaterade att han slutade lyssna på Dylan efter albumet Saved från 1980. Jag upplevde samma antiklimax. När man tidigare uppfattat Dylan som ett språkrör för världens alla orättvisor och som en surrealistisk poet, blev hans sångtexter plötsligt ointressanta. Joan Baez skrev i början av 1970-talet, då kriget eskalerade i Vietnam, den ganska pinsamma låten ”For Bobby”, i vilken hon bönade och bad honom att återinta rollen som en ledare för de demonstrerande ungdomarna – de ropade ju på honom i mörkret …

Efter en lång timeout från Bob Dylan känns det igen inspirerande att återvända till hans oeuvre, ett ymnighetshorn att ösa ur. Nya coverversioner att upptäcka, nya böcker och tolkningar, till exempel Tony Attwoods webbsajt Untold Dylan. Plus alla gamla bootlegserier och Basement Tapes. I dokumentärfilmen Lost Songs: The Basement Tapes Continued, som visades på Yle Teema i början av året, komponerade bland annat Elvis Costello och Marcus Mumford musik till sångtexter av Dylan som legat i en skolåda i närmare femtio år. I Rhiannon Giddens tolkning växer den avskalade poesin i ”Lost on the River” till mytiska dimensioner.

Ballad of trump

I dag ser jag den labila mannen i ”Ballad of a Thin Man” som ett slags obehaglig Donald Trump-figur, ovetande om vad som försiggår omkring honom. There ought to be law against you coming around … Att Dylan inte trivdes bland New Yorks pretty people kan man gott förstå. I dag läser jag att den utblottade kvinnan i ”Like a Rolling Stone” förmodligen är Edie Sedgwick, en vacker och anorektisk arvtagerska och aktris, som Dylan lär ha varit förtjust i. Hon rörde sig i kretsen kring Velvet Underground och Andy Warhol, som är sångens diplomat med siameskatt på axeln, och hon dog i unga år av missbruk.

Att i dag ge sig tid att lyssna på alla de album som kommit ut efter Saved verkar övermäktigt. Mina författarkolleger, poeterna och Dylanmännen Ralf Andbacka och Oscar Rossi, rekommenderar albumen Time Out of Mind, Love and Theft, Together Through Life och Modern Times.

Direkt tilltal

Bland Dylans tidiga sånger har jag återupptäckt ”North Country Blues” från 1964, speciellt i Joan Baez fina tolkning med en genomträngande stålgitarr i bakgrunden. Dylans egen version låter märkligt torr. ”North Country Blues” (liksom ”The Times They Are A-Changin’”) inleds på den traditionella balladens vis med en önskan om åhörare: Come gather round friends and I’ll tell you a tale …

Jag bläddrar bland de tidiga engelska balladerna och sångerna i Albatross Book of Verse och hittar inledningsstrofen: An ancient story I tell you anon … Eller: Oh where have you been, Lord Randal, my son? Eller: Who is at my window? Who? Who?  Tilltalet är direkt, med ett klart och tydligt narrativ, balladens personer presenteras utan större åthävor: There lived a wife at Usher’s Well. Eller: Childe Maurice hunted the Silver Wood. Så här inleder Dylan en av sina mest berömda sånger: Hattie Carroll was a maid in the kitchen.

”North Country Blues” framskrider i sparsamma formuleringar, det finns mycket att läsa mellan raderna. Sångtexten påminner nästan om ett slags vilhelmmobergskt romansynopsis, och handlar om gruvarbetarnas hårda villkor. En era går mot sitt slut: en järngruva läggs ner eftersom utvinningen av malmen är olönsam. Staden ligger avfolkad och tom. De amerikanska gruvbolagen flyttar sin verksamhet till Sydamerika, där gruvarbetarna arbetar så gott som gratis. 

Sångens jag är överraskande nog en kvinna, hennes skolgång avbröts när hon gifte sig med gruvarbetaren John Thomas. En efter en försvinner männen i hennes liv: fadern, brodern, den äkta mannen. Kanske dör de i en gruvolycka eller så bara ger de sig iväg, blir kringvandrande arbetare, hobos, som tågluffarna på godstågen som Jack Kerouac beskrev i Dharma Bums (1958): ”Min lille luffarkompis satt i sin del av vagnen med korslagda ben och kalasade på en burk sardiner.”

I filmen I’m not there skildras Dylans stora förebild Woody Guthrie förklädd till en ung svart pojke som tågluffar med sin magiska gitarr. Gitarren bär skriften This Machine Kills Fascists, som Guthrie målade på sin gitarr redan 1941 när han skrev sången ”Talking Hitler’s Head Off Blues”.

Passivitet vs. arbetarkamp

Tematiken i ”North Country Blues” för också tankarna till Lars Sunds skildringar av Telluride, en nordamerikansk silvergruvstad, i romanen Colorado Avenue (1991): de svarta slagghögarna, lukten av svavel och järn, det dova mullret av en dynamitblast djupt inne i berget. Ed Ness var i yngre dagar en kringvandrande hobo, som tjuvåkte på järnvägarna och anslöt sig till ett brokigt, bobdylanskt cirkussällskap. Syndikalisternas uppmaning under Pullmanstrejken 1894 ljöd: ”Endast genom att organisera er kan ni kräva bättre kompensation för de rikedomar ni producerar.”

Men i stället för fackföreningsaktivism i den svenskbördiga Joe Hills anda försjunker gruvarbetarna i Bob Dylans sång i passivitet. En enda rad beskriver arbetslöshetens gissel: The room smelled heavy from drinking. I Dharma Bums skildras Japhy Riders (poeten Gary Snyder) entusiasm så här: ”Och som den ideellt inriktade unge man från den amerikanska nordvästern vurmade han för gammal hederlig fackföreningsanarkism och han lärde sig också spela gitarr och sjunga gamla arbetarsånger.”

Bob Dylan var endast tjugotvå när han skrev ”North Country Blues”, men sångens sista rader, när barnen ofrånkomligt flyger ur boet, går rakt in i varje förälders hjärta, oavsett de sociala omständigheterna: My children will go, as soon as they grow, there ain’t nothing here now to hold them.

Marianne Backlén
Författare och dylankvinna, bloggar på Violetta skymningar

Illustration: Otto Donner