Etikettarkiv: Fattigdom

Sipiläs tukt och förmaning

FPA skär i allt fler personers utkomststöd”, rubricerade Yle en nyhetsartikel den 1.10. Artikeln belyser det faktum att sedan FPA tog över utbetalningen av utkomststödet från kommunerna på våren har antalet personer som fått sitt stöd nedskuret skjutit mångfaldigt i höjden. Ännu i januari 2017 fick endast ett par hundra personer nedskuret utkomststöd, men sedan november 2017 har siffran legat stadigt kring 3 000. Ökningen beror på att FPA nitiskt har börjat implementera den möjlighet som lagen ger till att skära ner i stödet, en åtgärd som de kommunala socialarbetarna snarast har använt som ett teoretiskt hot för att locka eller tvinga motsträviga kunder till socialbyrån för att göra upp en personlig sysselsättningsplan.

Utkomststödets grunddel är i dag 491 euro, och det kan skäras ned med mellan 20 och 40 procent om FPA anser att en arbetslös person inte tagit emot en erbjuden möjlighet till arbete eller vidareutbildning, eller inte tillräckligt aktivt sökt jobb.

Att utkomststödet enligt finländsk lag går att skära ned på är värt att ifrågasätta. Utkomststödet är den lagstadgade grundtrygghet som varje finländare ska ha rätt till då allt annat fallerar. Det är den finländska välfärdsstatens sista offentliga skyddsnät, ett nät som – i teorin – är designat att vara så brett och finmaskigt att det ska fånga upp alla som bor i landet. Det är vårt gemensamma löfte om att ingen i det här landet ska behöva leva ett liv i en fattigdom som är under all mänsklig värdighet – det byråkratiska förkroppsligandet av Finlands mest innerliga nationalmotto: Kaveria ei jätetä.

Nedskärningen i utkomststödet följer två tydliga linjer som Sipiläregeringen drivit. För det första nedskärningar för de mest utsatta eller fattigaste: sjuka, arbetslösa, studerande och gamla. För det andra har regeringen gjort livet allt svårare för arbetslösa och utslagna, framför allt med de så kallade aktiveringsmodellerna, varav den senaste uppdaterade modellen medför att en arbetssökande kan bestraffas med karenstid på arbetslöshetsutbetalning av den enkla orsaken att hen inte hittat ett jobb.

Bakom den andra linjen döljer sig en obehaglig människosyn, enligt vilken en fattig och utsatt människa har sig själv att skylla. Denna människosyn går tillbaka till ett fördemokratiskt fattigvårdssamhälle i dickenskt snitt, där fattigdom sågs som ett tecken på en människas moraliska defekter. Tukt och förmaning skulle förmå dessa förtappade själar att rycka upp sig, klippa håret och skaffa ett jobb. Med samhällsvetenskapernas och socialdemokratins utveckling uppstod på 1900-talet en bred konsensus om att fattigdom och utsatthet snarare berodde på strukturell obalans och ofta olyckliga omständigheter, och att samhället i stort inte vann något på att slå den redan liggande. På dessa insikter byggdes bland annat den nordiska välfärdsmodellen, den välfärdsmodell som allt fler nu varnar för att ligger i vågskålen inför vårens riksdagsval. Detta är en fråga som vi garanterat återkommer till redan i nästa nummer av Ny Tid.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Rapport från ett kommunalt folkbibliotek

Ylva Larsdotter
Ylva Larsdotter.
Har du hört talas om Valfrid Palmgren? Kvinnorättskämpe. Bibliotekspionjär. Folkbildare. Ibland tänker jag på henne när jag jobbar i informationsdisken eller när jag sätter upp böcker på mitt jobb. En del av arbetet som en kollega beskrev som den bästa fortbildningen för då kan hen läsa på baksidor och åtminstone början på böcker. Nej vi som jobbar på bibliotek hinner på långa vägar inte läsa så mycket som vi skulle vilja.

När Valfrid Palmgren var verksam i början av förra århundradet hette det strängt ”tjänstgöring vid lånedisk” och öppna hyllor i biblioteket var inte en självklarhet. Inte heller var biblioteket för alla och envar. Då: höga trösklar och lågt i tak. Nu: en av de få offentliga platserna som faktiskt fortfarande är öppna och tillgängliga för alla. I Sverige går bibliotekslagen inte att missförstå. 6 § Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.

En vanlig dag på ett kommunalt folkbibliotek kan se ut så här: hjälpa låntagare att förstå ett byråkratiskt skrivet utlåtande från myndighet, reservera körkortsboken på arabiska, tipsa om bästa böckerna som handlar om Kalifornien, hjälpa en äldre herre att scanna sitt grekiska pass, sagostund på finska, förortspoesi och småprat med den lilla flickan som så gott som varje eftermiddag sitter på biblioteket, hälsa en känd författare välkommen, se till att det finns tysta studieplatser, dricka kaffe med kollegor – ja allt som är levande livet och mer därtill. Jag älskar verkligen mitt jobb. På biblioteket möter jag hela spektret av människor från jordens alla vrår och platser som av olika anledningar hamnat i just den här kommunen. Här talas det finlandssvenska, sorani, urdu, engelska, ryska, persiska och, ja, svenska såklart. Här finns filmer, böcker, tidningar, datorer, musik. Här finns möten och bokdamm.

Biblioteket är både ett fokuserat, noga indelat rum – klassificerat och ordnat – och samtidigt ett extremt spretigt rum. Det är precis så det ska vara. Jag tänker på Palmgren som beskrev folkbiblioteken som en ljushärd.

När du läser det här har vi ett valresultat i Sverige. Högervridningen i den politiska debatten kan inte ha undgått någon. Normaliseringen av människofientlig och rent rasistisk politik skrämmer mig och många med mig. De språkliga och politiska förskjutningarna har länge varit svåra att ignorera, men under valrörelsen har de intensifierats. Som ökad hets och jakt på personer utan rätt papper, en åtstramad asylpolitik. Med nuvarande opinionssiffror kan Sverigedemokraterna få ett omfattande inflytande över svensk kulturpolitik – både nationellt och inte minst kommunalt. Det oroar mig djupt. Att SD politiskt vill styra folkbibliotekens innehåll och användning är ingen hemlighet. Bland annat har de lagt fram förslaget att bibliotekens tjänster ska kopplas till medborgarskap, vilket strider mot FN-organet Unescos Folkbiblioteksmanifest: ”Folkbiblioteket är till för alla, oberoende av ålder, ras, kön, religion, nationalitet, språk eller samhällsklass.” Om det blir en realitet så skulle det i förlängningen innebära att biblioteken inte längre är just demokratiska mötesplatser öppna för alla, utan går mörkerpersonernas ärenden. Vad blir då vi som jobbar på bibliotek? Väktare och kontrollanter?

Just biblioteken kan fungera som fredade platser för papperslösa och hemlösa. Där kan personer sköta ärenden, studera, mötas, vara utan risk att bli röjda för myndigheter. Till exempel kan alla skaffa lånekort och låna datorer utan en registrerad, folkbokförd adress. Jag möter dessa personer så gott som dagligen. Oron och tröttheten i deras ansikten och kroppar. Biblioteket som en fristad. En lugn plats. Det ska inte tas för något självklart och efter valet måste vi som jobbar på bibliotek i allt högre utsträckning kämpa för att biblioteken fortsättningsvis ska vara öppna för alla och envar.

Vi har Valfrid Palmgren att tacka för mycket då det gäller de allmänna bibliotekens struktur. Hon är en viktig del av den nordiska biblioteksutvecklingen och på många sätt var hon exceptionell och banbrytande. 1905 blev hon anställd på Kungliga Biblioteket som första kvinnliga bibliotekarie. Bara en sån sak.

På foton ser hon säker och glad ut. Varm utstrålning. Strama höghalsade blusar i kombination med ett vänligt leende. Modig och frivolt. Säker på sin sak. Hon gjorde studieresor till Amerika. Jag ser framför mig hur hon tar sig an New York. Går rask på gatorna mot New York Public Library. Äventyr och bildning. Pärlhalsband och folklig kultur. Valfrid Palmgren fascinerar.

Jag tror hon både skulle känna sig stolt och inte så lite förvirrad om hon för – låt oss säga – en vecka skulle gästspela i dagens kommunala biblioteksverklighet. Jag leker med tanken. I min fantasi läxar hon upp politiker som vill inskränka och förminska och rensa bland hyllorna och förbjuda exempelvis regnbågsflaggor och flerspråkighet.

Dagen går mot sitt slut i den kommunala biblioteksverkligheten. Jag ber några ungdomar som hängt i soffan plocka med sig de tomma energidrycksburkarna när de går. ”Vi ses imorron” säger de innan de släntrar iväg. En dam ber om att få göra en sista utskrift och en annan vill bara låna om sina talböcker. Folkbiblioteket är för alla och envar, redan betalt med hjälp av skattemedel. Mer folkligt kan det knappast bli. Så använd dig av ditt folkbibliotek, sköt om det men låt inte biblioteken bli en arena för odemokratiska och främlingsfientliga krafter och politiska utspel. Palmgren kallade bibliotek för ”det vackraste uttrycket för sann demokrati som tänkas kan” och i den andan vill jag som bibliotekarie arbeta.

Ylva Larsdotter
är bibliotekarie på ett kommunalt bibliotek i Sverige.

Vem är dagens Billy Idol?

Marcus Prests gedigna essä om Billy- Idol öppnar för ett stickspår som jag gärna tar lyra på: nämligen frågan ”vem är 2010-talets Billy Idol?” Om den väteperoxidblekta sexmaskinen Idol med sin förkärlek för cyberpunk både tänjde gränserna för vad som var anständigt i offentligheten och fungerade som en pionjär för visuellt världsbygge i sina musikvideor, vilken är då den mainstreampopartist som i vårt tidevarv känts relevant ur en chockaspekt, vår tids enfant terrible?

Kanye West ligger nära till hands. Men Kanyes självcentrerade storhetsvansinne känns mer som ett symptom på dagens Paradise Hotel-samhälle än som någon som utmanar gränser. Talar vi om cyberpunk, så är det Janelle Monáe som gjort det överlägset bäst med sitt Metropolis-koncept, en audiovisuell hiphopvision om en dystopisk framtid med undertoner av jazz, feminism och George Orwell. Men Monáe är helt enkelt för snäll för att på allvar utmana.

Mitt tips är sydafrikanska Die Antwoord, en kontroversiell multimedia/electronic/hiphop-duo som blivit en symbol för den vulgära motkulturen zef, associerad med sydafrikansk white trash-arbetarklass. Där Billy Idol på 1980-talet kunde uppröra med vad Prest kallar för sin ”persona”, en uppenbar roll, har det under 2010-talet varit nästan omöjligt att att skapa rubriker med ren och skär performans. Die Antwoord, däremot, balanserar i ett gränsland mellan verklighet och fiktion, det är omöjligt för en utomstående att avgöra hur mycket av vulgariteten och det politiskt inkorrekta som är ironi och hur mycket som är verklighet, vilket skapar en läcker spänning, framför allt för en PK-medveten millennialgeneration.

Die Antwoord har meddelat att de lägger av efter sin nästa skiva, men det är omöjligt att veta hur sant det uttalandet ä

Janne Wass

Konservbaronens uppgång och fall

Berättelsen om Gheorghe Olarus liv är som en spegelbild av Moldaviens närhistoria. Den lilla pojken som växte upp i ett koncentrationsläger i Sibirien blomstrade inom den Sovjetdrivna moldaviska industrin som fabriks-vd och akademiker, bara för att förlora allt under den postsovjetiska rovkapitalismen.

Det är en kall och grå decemberdag och små vattendroppar faller från himlen. Låtsasregnet håller folk inomhus, gatorna i Moldaviens huvudstad Chisinau är tomma i dag. Jag kör nordväst längs huvudgatan Stefan cel Mare Boulevard. Vägen är en kaotisk blandning av nylagd asfalt och partier som inte reparerats på 50 år, men landskapet är vackert: vi passerar Ghidighicisjön, en Sovjetrelik byggd som rekreationscenter för stadens arbetare, i dag mer eller mindre övergiven. En bit av vägen har nyligen restaurerats med bidrag från USA, vilket görs mer än tydligt av de massiva skyltar som basunerar ut den amerikanska goodwillen. Det är med ett visst vemod jag svänger av den jämna amerikanska vägen då jag anländer till byn Roscani, och återigen finner mig bland sorgligt försummad Sovjetinfrastruktur.

Det här lapptäcket av gammalt och nytt, förfall blandat med lyx, modernitet och Sovjetnostalgi är beskrivande för mitt intervjuobjekt Gheorghe Olaru. Liksom republiken Moldavien har Gheorghe slungats från välstånd till avgrund, arbetat upp sig på grön kvist bara för att falla offer för omständigheterna igen. Som den eviga optimist han är, arbetar han i dag, efter nyss fyllda 70, på nästa projekt för att förbättra sitt och sin familjs liv.

Inga gatunamn

Gheorghe ger mig instruktioner över telefon: förbi Heliga Treenighetens monument, andra korsningen, fortsätt mot Kristus av Nasaret-korset, sedan vänster mot metallikonen Heliga modern och sonen, och så tredje huset till höger.

Jag undrar om det inte vore enklare om jag fick gatunamn och -nummer.

– Här finns inga gatunamn! Vi är för fattiga för det.

Slutligen hittar jag fram till Gheorghes hus, där han tar emot mig med leende blå ögon och öppna armar. Det lilla nedgångna blå huset är byggt av lersten och kronas av ett tak av korrugerad plåt. Alltid har han inte bott så här trångt – för bara några år sedan kunde han skryta med att han bodde i en av Chisinaus förnämsta paradbyggnader, ett pråligt ryskt Empire-hus från 1800-talet med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern i centrum av staden. I dag visar han mig hålet i marken utanför deras lilla kyffe, som snart ska bli en inomhustoalett.

– Det är det sista som ännu krävs för att huset ska bli helt beboeligt, förklarar han optimistiskt. Han klagar lite på orken, men sprudlar fortfarande av idéer och överlevnadsstrategier. Hans hustru Maria tillbringar hellre tiden med att överse gårdens prydliga trädgårdsland.

Sju år i Sibirien

Gheorghes släkthistoria är en förunderlig berättelse, från morfar Stefan med ”det magiska pappret” utfärdat av Lenin, som gav honom och hans familj fri lejd i allt samröre med kommunisterna, till pappa Nicolae som skadades i andra världskriget och blev krögare under smeknamnet ”Den glada krymplingen”, och Gheorghes föräldrars öden under kriget.

När Gheorghe föddes 1947 rådde brutal hungersnöd i Bessarabien, som omfattar större delen av dagens Moldavien, inklämt mellan Ukraina och Rumänien. Sovjetunionen annekterade Bessarabien 1940, och inledde omedelbart en utsvältnings- och deportationskampanj för att göra rum för ryska nyinflyttare. 1949, då Gheorghe var knappt två år gammal, utfärdades den sovjetiska politbyråns order nummer 1290-467cc, enligt vilken 11 239 familjer skulle tvångsförflyttas till Sibirien, som kulaker (storbönder) eller nazistiska medlöpare. En av dem var familjen Olaru, i vars hem två sovjetiska soldater bröt sig in en ovanligt mörk, månlös natt. Nu fanns ingen Stefan på plats med sitt magiska papper. Familjen blev förd till tågstationen, där de packades in i ett godståg tillsammans med hundratals andra personer.

”Passagerarna” serverades inget annat än saltig, torkad fisk, då och då en bit bröd och en hink vatten som skulle räcka till 50 personer under ett helt dygn. Tåget kunde stå stilla i flera dagar för att så många som möjligt skulle dö av törst eller syrebrist. Efter tre månader av tortyr anlände de till sin destination, ett litet improviserat läger mitt ute i skogen i Tyumen Oblast nära gränsen till Kazakstan, 300 kilometer från närmaste större bosättning, byn Berdjuzje. Vintern hade kommit, och ett tunt lager snö täckte redan den mark de var dömda att bo på resten av sina liv.

Deras ”hem” var ett gammalt stall på 10 gånger 15 meter, där 50 familjer skulle trängas i ”rum” som bestod av draperier hängda från stålvajrar i taket. Genom de gallerförsedda fönstren var de ständigt under uppsikt av sovjetiska soldater.

Ett av Gheorghes första tydliga minnen är då han en morgon vaknade på stallets jordgolv, tätt hopkurad med resten av familjen, och upptäckte att det hade bildats is ovanpå deras tunna filt.

Hem på soptippen

Kutymen var att varje månad skriva brev till Stalin och be om benådning, och likväl var kutymen att svaret varje månad var nekande. Tills en dag då en överraskande ynnest uppenbarade sig, och familjen Olaru fick tillåtelse att bosätta sig i ett nedgånget hus i en övergiven by i närheten. Huset var omgivet av en liten odlingsmark som de gavs tillstånd att kultivera för eget bruk. De sibiriska omständigheterna gjordes inte lättare av de månatliga ”inspektionerna” av sovjetiska soldater, som för det mesta utmynnade i att kuddar höggs sönder med knivar, möbler förstördes och invånarna terroriserades.

Räddaren i nöden var Ranca, en tjockpälsad bergsko med långa, spetsiga horn, som familjen fick av en lokal kazakstam i utbyte mot en moldavisk matta. Gheorghe blir fortfarande tårögd då han talar om Ranca, och minns hur barnen brukade smyga ut bröd från middagsbordet till henne, och hur hon slickade deras händer med sin sträva tunga för att visa sin tacksamhet.

1953 blev det slut på brevskrivandet till Stalin, då diktatorn dog. I kölvattnet efter Stalins död fick Olarus och sju andra moldaviska familjer till sin stora förvåning tillstånd att bosätta sig i Berdjuzje. Tomten de tilldelats var en avstjälpningsplats, men tillsammans lyckades de röja bråtet, och bodde där i tre år, tills de helt utan förvarning meddelades att de kunde återvända till Moldavien om de så ville. Och visst ville de det. Så efter sju år i Sibirien var de tillbaka hemma i Donduseni, där morfar Stefan, han med det magiska pappret, mötte dem i sin hästdragna kärra med ett par saftiga vattenmeloner under var arm.

Konservkung

Gheorghe flyttade till Chisinau 1967 och började studera oenologi, eller vintillverkning, på polytekniska universitetet. Här träffade han också Maria, och paret gifte sig 1969, då Gheorghe fick arbete på en fruktkonserveringsfabrik. Han steg snabbt inom fruktkonserveringens hierarkier, och fann sig 1973 som chefsingenjör på Sovjetunionens största fabrik för inlagd frukt – bland annat ansvarade han för utvecklingen av livsmedelskonservering för rymdfärder.

1980 blev han invald i Chisinaus vetenskapsakademi som forskare i livsmedelsteknologi, och 1984 valdes han både till chef för sin avdelning i akademin och till vd för konservfabriken han arbetade på. Han disputerade i Moskva och kunde titulera sig ”doktor Gheorghe Olaru”. Livet log, och familjen flyttade nu in i sin flotta Empire-lägenhet på Mihai Eminescu-gatan, den med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern. Inte illa för en liten pojke som 35 år tidigare vaknat under en isig filt i ett sibiriskt stall.

Barnbarnet Alexei och en ung Gheorghe.

Första kraschen

Men så kom 1991, Sovjetunionens fall och Moldaviens självständighetsförklaring. Och med Sovjet föll också Sovjetindustrin. Nästan över en natt förvandlades det moldaviska Orhei-distriktet från en av Sovjets industrigiganter till en rosthög som slumpades bort bit för bit till den som kunde betala de högsta mutorna. Utvecklingen var densamma som i de flesta länder som abrupt övergick från kommunism till fri marknadskapitalism.

Det var inte bara ekonomin som förändrades, utan även de sociala värdena. Det här var inte längre Gheorghes värld, och han kunde bara med fasa iaktta utvecklingen från sitt skrivbord vid akademin. Fabriken han hade gett 14 år av sitt liv gick i konkurs, och hans forskarbudget imploderade. Det var dags för stora beslut.

Familjen sålde en bostad de ägde i Chisinau, samt den restaurang i staden som Maria drev. Med pengarna köpte de ett gammalt tobakstorkeri i Sipoteni, nordväst om Chisinau, där de grundade ”Gheorghe Olarus traditionella gård”. I de gamla fabrikshallarna och på den omkringliggande marken byggdes en ny familjeindustri, där de odlade, torkade och lade in frukt och grönsaker. Snart blomstrade kommersen, med körsbärsmarmelad som exporterades till Ryssland som flaggskeppsprodukt. Gheorghe Olaru hade än en gång lyckats klättra upp för karriärstegen. Men återigen väntade ett katastrofalt bakslag bakom hörnet.

Andra kraschen

I april 2009 skakades Moldavien av blodiga protester i samband med parlamentsvalet, då landets styrande kommunistiska parti anklagades för valfusk. Den ”kommunistiska” presidenten Vladimir Voronin tvingades avgå, och landet störtades i politiskt kaos. Kapitalism var det som de unga demonstranterna skanderade för utanför parlamentsbyggnaden, och kapitalism var vad de fick: den ryska formen av oligarki-kapitalism. En extremform av kapitalism som mer liknade vilda västern än en modern ekonomi.

Gheorghe Olaru kände inte till reglerna för detta nya spel med cowboys och banditer, och föll i en av de finansfällor som var så vanliga under de här åren. 2012 nåddes Gheorghe av ett kreditlånserbjudande av en aktör som kallade sig CFR, eller ”Finanskorporationen för landsbygden”. CFR erbjöd kreditgarantier för små lantbruk för att expandera sin verksamhet. Gheorghe var naiv nog att falla för frestelsen, och hade stora drömmar om en moderniserad gård att lämna över till en familj som genom åren hade fått tillskott av sex barnbarn. Som garanti för kreditprogrammet skrev han över så gott som allt han ägde och hade: gård, fabrik, hus, bil, maskiner.

Och allt gick som smort fram till sommaren 2013 – det enda som saknades var en stor ångtank för sterilisering av glasburkar, som var nödvändig för tillverkning av höstens plommonsylt, och den planerade expanderingen av verksamheten. Tanken skulle köpas från Italien. Men då deadline för betalning kom och gick, hade Gheorghe inte fått några pengar från CFR. Varken e-post eller telefonsamtal till organisationen fick heller några svar, det var som om hela firman hade gått upp i rök. Långsamt gick det upp för Gheorghe att han blivit offer för ett listigt bedrägeri.

Utan pengar kunde Gheorghe inte köpa sin ångtank, och på hösten ruttnade plommonen på sina grenar. När vintern kom, var gården skuldsatt, och då plötsligt dök ”Finanskorporationen för landsbygden” igen upp som gubben ur lådan. Genom ett domstolsbeslut övergick Gheorghes gård, fabrik och resten av hans garanti i CFR:s ägo. CFR sålde sedan rubbet på en sluten auktion för en tiondel av dess värde.

Ett bedraget folk

Det här var livet i Moldavien efter protesterna 2009. 1,65 miljarder amerikanska dollar försvann mystiskt från Moldaviens statliga bank, organiserade i så kallade mikrokrediter på tiotals miljoner dollar var, som kanaliserades till en och samma bank i Vilnius. Samma bank hade tidigare använts för att kanalisera flera miljarder i ”mikrokrediter” från Ryssland, vars slutdestination var samma skatteparadis dit de moldaviska lånen slutligen hamnade. Moldavien, ett utfattigt land vars BNP ligger på plats 150 globalt, och där universitetsprofessorernas lön är 200 euro i månaden.

Men i sitt lilla hus av lertegel och korrugerad plåt bortom den amerikanska asfaltvägen låter Gheorghe Olaru sig inte nedslås. Med sin digra bakgrund i livsmedelsteknologi arbetar han som bäst på att uppfinna en helt ny sorts ångtank, som endast kräver en tredjedel av den energi som den italienska som han i tiderna försökte köpa. Om allt går väl, kan den bli det arv som han lämnar efter sig till sina barnbarn.

Innan jag lämnar Gheorghe och hans familj plockar Maria ihop en påse med godsaker åt mig. I den finns bland annat några burkar inlagd rödbeta enligt ett recept från hennes hemregion Gaugazien. Burkarnas metallock är tillslutna med den enda maskin som de lyckades rädda från den ekonomiska katastrofen 2013. En liten påminnelse om den optimism som vägrar att ge upp, och får en att resa sig igen mot alla odds. N

text & foto Octavian Balea
översättning & bearbetning Janne Wass

Jordin e ruko, o den håll’ int’

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En affärsman som reser mycket i USA berättade för mig att industrierna där sköter sina maskiner illa. Det gäller också familjer och deras hushållapparater.

Man ser också många rostiga bilar.

Ordet ”maintenance” har blivit gammalmodigt.

Annat är det i Tyskland, Schweiz och Holland. Där sköter man sina mojänger och tvättar och blankar sin bilar.

Det finns rentav ett amerikanskt talesätt om saken. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

När jag körde från Washington till Florida såg jag trakter fulla av förfallna hus, nyliberalismens ruinmonument. Överbelånade fastigheter som bankerna inte hade löst in. Det är en litet annan sak. Men enligt marknadsekonomins lagar borde de husen ha hittat sitt rätta pris, och blivit reparerade.

På finlandssvensk bygdedialekt finns ett liknande uttryck: ”När rukot börjar ti o håll’ så håller de längi”. När jag skulle skriva denna kolumn inledde mitt tangentbord dövsstumsskola med min PC – tji communication. Inga asssistentprogram rådde på problemet. Min son råkade komma på besök, så jag bad som vanligt honom fixa saken. Efter att ha mixtrat en stund gav han upp.

– Köp ett nytt tangentbord. Du får det för 10 euro.

”Even if it’s broken, don´t fix it. Buy a new one”.

När jag var liten lärde mig mamma att stoppa strumpor. Det gör jag aldrig.

Men när mina gamla innesockor fick ett hål tog jag fram ett garnnystan från hennes syförråd och stoppade dem, för att hedra henne på morsdag.

Hon hade själv stickat sockorna, under sina sista år. Hon stickade också konstfärdigt några fina ylletröjor, kanske för att bli ihågkommmen.

Det blev hon.

För 50 år sedan köpte jag i Skottland en polotröja av ett syntetiskt material. Jag använder den fortfarande. Skottarna hade inte hunnit importera uttrycket ”built-in obsolescence”(det vill säga att producenten planerat in att varan blir funktionsoduglig efter en bestämd tid) från Amerika.

När marknaden inte sköter om att det finns tillräcklig efterfrågan hjälper företagskonsulterna den på traven. Nu har också den affärsstrategin blivit föråldrad. Man behöver inte längre se till att varor blir obsoleta. Den tekniska utvecklingen har blivit så snabb att man hela tiden måste köpa nya manicker för att de tidigare har blivit teknologiskt föråldrade. Börja inte babbla om reservdelar! Så jag köpte ett nytt tangentbord. Och ökade mängden plastavfall. Det som så småningom bidrar till att ta kål på Östersjön.

Och så kommer vi till jorden.

”Låt bli att fixa den om den inte är sönder.” Det stämmer inte. Marknadsekonomins största problem är att den inte sätter ett tillräckligt högt pris på naturen. Den är varken en fast eller rörlig kostnad i täckningsbidragskalkylen. På så sätt bygger man hela tiden in en ny ”obsolescence”. Men det finns inget snabbt ökande utbud på natur. Man kan inte köpa en ny jord när den gamla klappar ihop. Den behöver ”maintenance” – i god tid.

Jordin e ruko, o den håll’ int längi till.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist