Etikettarkiv: Fattigdom

Basmane – fristad eller ändhållplats

Många flyktingar har funnit en fristad i Basmane, ett slags stad i staden i Izmir i västra Turkiet, som har en lång historia av mångkulturalism och solidaritet. Men nu hotas denna oas av fattigdom, arbetslöshet och ”urbana reformer” initierade av den turkiska regeringen.

I hörnet av Gaziler Caddesi står kebabförsäljaren Emre, som informerar oss om hur man beställer en flaska vatten på turkiska, arabiska och kurdiska. Har du en aldrig så liten kunskap om något av dessa språk, besitter du ett slags inträdespass till stadsdelen Basmane i turkiska Izmir. Basmane har inte mycket gemensamt med de trendiga centrumkvarteren i Alsancak, men i årtionden har området varit Izmirs starkaste fäste för sekulära republikaner som röstat på Kemal Atatürks center-vänsterparti Republikanska folkpartiet (CHP). Stadsdelen är berömd för Kemeralti, sin traditionella basar med dess färger och dofter, och har genom historien bevarat Izmirs mångkulturella själ, staden där greker, armenier, européer och turkar levde i harmoni ända tills en katastrofal brand år 1922. Efter flyktingöverenskommelsen mellan EU och Turkiet i mars 2016 har över 300 000 flyktingar anlänt till Izmir: kurder och araber från Syrien och kurder från södra Turkiet har blandats med de romer som bott här sedan det ottomanska imperiets dagar.

Basmane är ett virrvarr av branta gator som klättrar uppåt längs en bergssluttning, kantade av gamla hus, vissa nymålade, vissa som har kollapsat och förvandlats till illaluktande avstjälpningsplatser. Övre Basmane, vid foten av Alexander den stores slott, heter Kadifekale. Dess olagligt byggda hus kallas på turkiska gecekondu, vilket avser något som smällts upp under en natt, och bebos i första hand av kurder från Mardin-regionen, där strider pågår mellan turkiska regeringstrupper och PKK-gerillan. Det är inte ovanligt att se väggar täckta av graffiti som hyllar Abdullah Öcalan eller de kurdiska självförsvarsstyrkorna YPG. Området ovanför borgen bulldozades nyligen som ett led i de urbaniserings- och gentrifieringsprojekt som staten har implementerat över hela landet under de senaste åren.

Andningshålet Kapılar

Basmanes bultande hjärta är Kapılar, ett socialcentrum som nu varit öppet i snart två år, och där det varje vecka ordnas workshoppar för barn, språkkurser i engelska och turkiska, och där frivilliga erbjuder invandrare hjälp med översättningar och juridiska frågor. I det Öppna Köket ordnas kulturtillställningar, och centret används av många av de organisationer som hjälper flyktingar i Izmir. Centrets målsättning är att motarbeta isolation och främja umgänge och dialog mellan kurder, araber och turkar i området.

– Det är viktigt för invandrarna att de får relationer inom området och staden som bygger på tillit, och det kan ta länge att uppnå det, säger en lokal kvinna som arbetar på centret.

Aktivister och hjälparbetare håller möte på gården vid socialcentret Kapılar,
den stora ljusglimten för flyktingarna i Basmane. På centret får de asylsökande ta del av språkkurser, kulturprogram och juridisk samt övrig hjälp.

Kapılar Collective är en grupp som arbetar för att skapa debatt kring frågor som i Turkiet ses som snarast hädiska, som feminism, ekologi och minoritetsrättigheter.

Invandrare utnyttjas

På centrets översta våning sitter textilarbetaren Yalcin, som har afroturkiskt ursprung, och som på egen hand administrerar insamling och distribution av mat och kläder till områdets allra fattigaste. Han visar oss en lista på allt som fordras att eleverna ska ha för att de ska få delta i de statliga skolornas undervisning, och mycket av det är märkesprodukter som fattiga familjer inte har råd att köpa.

– I områden med mycket barnarbete är flyktingar ett behändigt tillskott, eftersom de endast får hälften av en turkisk arbetares lön. Därför är det viktigt att uppmuntra flyktingfamiljer att skicka sina barn till skolan, säger Yalcin.

– Många turkar tror att staten ger mer bidrag till flyktingar än till infödda turkar, vilket göder rasismen i landet, som utmynnar i attacker mot invandrare.

Yalcin ansvarar egenhändigt för distribution av mat och kläder till de fattigaste flyktingarna i Basmane. Han försöker också hjälpa flyktingbarnen med det skolamateriel som staten kräver att barnen ska ha för att få gå i skola.

Efter flyktingavtalet med EU, som i praktiken stängde gränsen mot Europa, hoppas många flyktingar i dag kunna stanna i Turkiet så länge att de blir beviljade turkiskt medborgarskap. Men som en av centrets frivilligarbetare, Selin, säger, finns det många problem: ekonomiska, strukturella och det faktum att många av invandrarna saknar identitetshandlingar. Ett av de stora hindren är språket.

– Det finns specialskolor för syrier, men ingenting för kurder.

Hjälparbetet i Basmane består av ett lapptäcke av statliga organisationer, lokala medborgarorganisationer och internationella hjälporganisationer, vissa mer professionella än andra. Julie, en ung kvinna från Holland som beslöt att stanna kvar och hjälpa flyktingar efter att hennes Erasmusprogram tog slut, säger att det fortfarande existerar informella flyktingläger, men att de ofta flyttas från plats till plats för att undvika journalister.

Drömmen om Vatikanen

Det är inte lätt att få kontakt med familjer som bor i Basmane. Efter kuppförsöket i Turkiet sommaren 2016 är många rädda för att tala med journalister och fotografer. Vissa hjälpcenter för flyktingar stängdes då de anklagades för samröre med de påstådda kuppledarna, och på grund av detta finns det en tendens bland flyktingar att inte uttala sig kritiskt om den turkiska regeringen.

Men Nour, en 27-årig syrisk kvinna med palestinska rötter, är inte rädd för några följder, och bjuder in oss i sitt blåmålade hem. Nours ben är förlamade efter en virusinfektion, men hon lyckades trots det fly från Damaskus tillsammans med sin mamma och sin bror. Hon drömmer om att ta sig till Tyskland, där det skulle finnas hopp om att hennes ryggrad kunde opereras, och hopp om att hon kunde återuppta sig studier i juridik. Inte bara hopp, utan beslutsamhet:

– En dag tänker jag besöka Vatikanen. Jag älskar kyrkor, i Libanon studerade jag tre år vid en kristen institution.

Medan hon talar visar tv-nyheterna bilder på hur den syriska presidenten Bashar al-Assads trupper återtar Aleppo, det hörs skottlossning och bombardemang. Nour förlorar en del av sin entusiasm och ber sin mamma att byta kanal. Från andra sidan rummet ljuder signalen om ett Skype-samtal, som hennes bror svarar på, efter att ha suttit på soffan och väntat i flera timmar. Det är Nours pappa som fortfarande befinner sig i Damaskus. Få ord växlas, men många leenden och ännu fler förhoppningar.

Barn med cancer och HIV

Naser är en 50 år gammal irakisk soldat som kom till Izmir 2014. Två av hans sex barn är HIV-positiva och ett av dem har fått cancer, som antagligen orsakats av kemiska vapen. Han bor i undermåliga förhållanden i Buca, en annan del av staden.

– Jag kunde inte bli kvar i Basmane, säger han.

– Barnen behövde mer ljus och luften där var ohälsosam. Här är hyrorna högre 50 000 syriska pund i månaden (kring 350 turkiska lira eller 75 euro), och så måste jag betala för el och gas. Lyckligtvis hjälper omgivningen oss med mat.

En av sönerna har varit sängbunden i flera månader, och hans kropp stöter ifrån sig all medicin. De lokala läkarna ger honom inte mycket hopp för framtiden.

– Han skulle ha en chans om jag lyckades ta mig till Holland. Jag har en bror där, som har fått holländskt medborgarskap, men den turkiska regeringen låter oss inte resa, eftersom vi lämnade in ansökan efter att vi registrerades som flyktingar här. Jag har i flera månader försökt få kontakt med FN:s kontor, men inte fått något svar, säger Naser.

Den forna irakiska soldaten Naser bor i undermåliga förhållanden i stadsdelen Buca
i Izmir. Hans son har både HIV och cancer som orsakats av kemiska vapen. Om han inte lyckas ta sig till sin bror i Holland, är hoppet för att pojken ska överleva litet.

Enligt turkisk lag kan asylsökande, medan deras asylansökan behandlas, tillfälligt placeras i ett av de 20 officiella flyktinglägren i landet, eller i någon av de 28 ”satellitstäderna”, inklusive Izmir, under den långa väntan på att kanske få omplaceras i något tredje land. De asylsökande får under inga omständigheter lämna de städer där de blivit placerade, och anhållan om att lämna Turkiet godkänns nästan aldrig för personer som har registrerats som flyktingar innan avtalet med EU slöts. Samtidigt ger den turkiska staten flyktingarna nästan inga garantier om hjälp.

Syrisk basar

Men vissa flyktingar i Izmir har också positiva historier att berätta. 21-åriga Aisha från Syrien talar i dag flytande turkiska, och ställer sig till förfogande för att hjälpa alla sina landsmän och -kvinnor med byråkratin. Den 24-åriga kurden Youssef från Qamishlo flydde Syrien efter att ha suttit fängslad av al-Assad i två månader, och har nu kunnat återuppta sina läkarstudier vid universitetet i Izmir.

Gatorna runt tågstationen i Basmane är en veritabel basar, med restauranger, salustånd och aktiviteter organiserade av syrier. Priserna här är lägre än på andra håll i staden, och kanske kan de som nostalgiskt längtar tillbaka till sorlet på marknadsplatserna i de i dag förstörda städerna Aleppo och Damaskus finna viss tröst bland de här gatorna.

Tidigare var skyltfönstren fyllda av flytvästar för dem som planerade den farliga resan till Grekland över Egeiska havet, av flyktingarna här kallat ”dödens hav”, men i dag har nästan alla flytvästar försvunnit ur gatubilden. För vissa, som Aisha och Youssef, har Izmir erbjudit en chans att bygga en ny och bättre framtid. För andra är drömmen om frihet i Europa mer avlägsen än någonsin. N

Text Francesco Moisés Bassano
Foto Giancomo Sini
Översättning Janne Wass

Fattigdomens omoral

Den som i dag går och ser den klassiska musikalen My Fair Lady på teatern reflekterar knappast på verkets snarast socialistiska ursprung. Historien om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som tar tallektioner hos Henry Higgins för att kunna framstå som en lady har sitt ursprung i den irländska pjäsförfattaren, skribenten och polemikern George Bernard Shaws talpjäs Pygmalion (1913).

I ursprungsverket är Elizas far Alfred Doolittle en synnerligen osympatisk figur – en bitter fattiglapp som uppsöker Henry Higgins i tron att denne har utnyttjat dottern för sexuella tjänster. Doolittle är inte upprörd å Elizas vägnar, Higgins får utnyttja henne bäst han vill, men anser att han som flickans far borde få ekonomisk kompensation.

Senare i pjäsen, då Doolittle som genom ett trollslag själv kommit på grön kvist, är det en helt annan man vi möter. Då har den omoraliska bittra mannen som är redo att sälja sin egen dotter till prostitution förbytts i en som i stället vill framstå i god och moralisk dager.

George Bernard Shaws politik och filosofi är omöjlig att spika fast i någon förutbestämd mall. Men en fråga han brann för genom hela sitt liv var avmoraliseringen av fattigdomsfrågan, och han närde en bestämd uppfattning om att fattigdomen var hela samhällets, inte bara den fattigas, problem.

Ännu i början av 1900-talet, före socialismens slutliga genombrott, rådde bland överklassen en allmän uppfattning om att fattigdom berodde på den fattigas egna moraliska tillkortakommanden. Den fattiga var fattig på grund av att hen var lat, syndig, dum, alkoholiserad, etc.

Med sitt porträtt av Alfred Doolittle ville Shaw visa att det inte var den fattigas omoraliska beteende som gjorde honom fattig, utan hans fattigdom som drev honom till omoraliska handlingar. Eller som han uttryckte det i en annan pjäs, Major Barbara, motsatte han sig det ”idiotiska lättsinne med vilket vi ser fattigdomen som en hälsosam tinktur för lata människor”.

Fattigdomen har en enkel orsak, enligt Shaw: den fattiga har för lite pengar.

Tanken om att de fattiga förtjänar sin fattigdom är en som igen har fått starkt fotfäste i vår nyliberala era. Det här kommer inte minst till uttryck i den nästan universellt kritiserade så kallade ”aktivmodellen” för arbetslöshetsunderstödet som vår regering och riksdag nyligen klubbade igenom. Som bland annat Vänsterförbundet rasande påpekat, bestraffar modellen de arbetslösa helt enkelt för att de är arbetslösa, utan att den enskilda individen kan rå för sin situation.

Det är ett genomgående drag i den samlingspartistiska politik som förs av regeringen att arbetslösa och fattiga skuldbeläggs för situationen de befinner sig i, oberoende av orsaken till situationen. Trots att en enkel matematisk övning visar att arbetslösheten är hög i Finland på grund av att det inte finns tillräckligt många lediga jobb, anser regeringen att det bästa sättet att åtgärda problemet är att anta att fattigdomen är hög för att de arbetslösa – som grupp – är lata och omoraliska och behöver piskas till bot och bättring.

Jag har tidigare noterat att regeringens politik för oss mot ett dickenskt klassamhälle, och den snarast viktorianska syn på samhällets underklass som Sipiläregeringen under det gångna året gett uttryck för endast stärker denna uppfattning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Bostadslöshet eller bostad först?

Maria Ohisalo
Maria Ohisalo.
Att ha en bostad är en grundläggande mänsklig rättighet – alla har rätt till ett hem. Fast detta låter som en självklarhet, lever fortfarande miljontals människor i världen utan en bostad, och även flera utan ett hem och en känsla av autonomi.

Att minska bostadslöshet är inte kärnfysik utan det handlar om direkta resurser, bostäder och för vissa individer stöd med det vardagliga livet. Det vill säga pengar som delas ut genom politiken. Finland är känt för många olika sociala uppfinningar såsom moderskapsförpackningen som funnits i 80 år eller vaccinationsprogram för barn. En av de nyaste sociala uppfinningarna är bostad först-principen. Finland hade redan arbetat mer eller mindre enligt principen innan den amerikanska modellen Housing First nådde Europa och diskussionen kring saken blev livlig. Idén med hela principen är att ge en människa bostaden först och att ge stöd med boendet. Har man problem i livet, försvinner de nästan aldrig om man lever på gatan. Traditionellt har man tvingats till en osäker tillvaro i diverse härbärgen innan man fått rätt till bostad.

Principen har blivit viktig speciellt i Finland, där man år 2007 beslöt att avskaffa härbärgena och bygga bostäder istället. Varenda invånare ska ha ett eget hyreskontrakt och sitt eget namn på dörren. Antalet bostadslösa har sjunkit från över 18 000 människor år 1987 till 6 650 människor år 2016. Men många personer utöver dessa lever fortfarande hos släktingar och vänner utan autonomi i sina liv.

Den stora förändringen har skett inom stadsplaneringen. Det handlar om hur mycket mark det byggs på och särskilt hurdan tillgång på hyresbostäder med ett rimligt pris det finns samt att folk kan röra sig fritt inom städer utan att behöva äga en bil. Det handlar även om åtgärder på statlig nivå. Sedan 2007 har de finländska regeringarna genomfört tre omfattande program för att förebygga bostadslöshet. Staten har knutit samarbetsavtal tillsammans med kommuner i fråga om förebyggande arbete. Det har visat sig att modellen har minskat på kostnader inom social- och hälsovårdssektorn och har ökat människors välstånd. Det här finländska exemplet bekantar sig sakkunniga från andra europeiska länder med under sina studiebesök till Finland.

Ett stort nätverk av proffessionella och erfarenhetsexperter som har jobbat med principen har gjort kvalitetsrekommendationer för att utveckla arbetet vidare. Den centrala idén är att fokusera på varje människa och inte se dem som klienter utan istället som människor som har haft problem med att få en bostad.

Det är dags att börja tänka på ett nytt sätt, dags att ge alla en bostad först. Finland har lyckats med att minska bostadslösheten, men det finns fortfarande kring 7 000 människor som lever utan en bostad.

Maria Ohisalo
vice ordförande för De Gröna, forskare i Y-Stiftelsen

Läs hur Finland har lyckats med bostad först i Y-Stiftelsens bok A Home of Your Own – Housing First and ending Homelessness in Finland. Boken finns att läsa gratis på nätet.

Klassamhällets barn

Lea Johansson växte upp i ett Dalsbruk där arbetarklassen bodde som packade sillar och där järnfabriken hade absolut makt över sina arbetares liv och död. Hon är en av de få vänsterveteraner på orten som minns 1930-talets misär, och hur arbetarrörelsen växte fram och med tiden erövrade den ena milstolpen efter den andra med en enkel princip: solidaritet.

– Jag föddes i Sibirien, säger Lea Johansson, där hon sitter nedsjunken i sin fåtölj.

På bokhyllan i det lilla vardagsrummet står en mängd fotografier och några prydnadsföremål, dock inte så många böcker, trots att Johansson är en ivrig läsare. Det mesta i bokväg kommer i dagens läge från biblioteket. Det som finns kvar i hyllan är däremot desto mer beskrivande: Karl Marx Kapitalet i två band, och några böcker om marxismen-leninismen.

Några övriga kopplingar till vårt östra grannland har Johansson ändå inte. Det ”Sibirien” hon talar om är ett av de många husen i den lilla industriorten i Dalsbruk som har fått kreativa namn i folkmun. Arbetarbaracken Råttfällans öknamn uppstod på grund av risken att bli i kläm mellan ytterdörrarna i den smala loftgången. I Hundkojan bodde järnfabrikens tjänstemän som jämt skällde på arbetarna. Sibirien fick sitt namn av att bostäderna i huset var kalla och dragiga.

I dag bor den över 90-åriga Johansson ensam i en rymlig tvåvåningslägenhet i området Sabbels. Här bodde hon i flera årtionden tillsammans med sin man Rudolf ”Rudo” Johansson, som i decennier var den tongivande kommunisten på den röda orten på Kimitoön i Åboland, och en formidabel kraft i Dragsfjärds kommunalpolitik. Lea Johansson förstår bättre än många att uppskatta den samhällsutveckling som gjort att hon i dag kan bo som hon gör. När hon växte upp på 1920- och 1930-talen var situationen en helt annan.

– Vi bodde hela familjen, mina föräldrar, jag och min bror i ett rum. Ja, och så hade vi också en kvarterskarl.

Kvarterskarlarna (från finskans kortteerismies) blev vanliga i början av 1900-talet, då järnindustrin växte och nya arbetstagare flyttade till industriorter, som inte hade nog med bostäder för att inkvartera dem alla. Nykomlingarna garanterades ofta inkvartering i fabrikernas bostäder. Ilmar Talve skriver i en artikel i Åbolands landskapsmuseums årsbok 1985 att de familjer som redan hade bostad kunde tvingas ta in ogifta, ensamkommande män – mot en liten betalning från arbetsgivaren.

Leas pappa Väinö Pakarinen arbetade som de flesta andra män på fabriken, och mamman skötte om barnen och hemmet. Den politiska övertygelsen kom hemifrån – Väinö hörde till de röda under inbördeskriget.

Arbetare K.J. Sjöholms bostad på Vals­verksholmen i Dalsbruk, som den såg ut 1923. I dylika bostäder kunde det som värst bo upp till tio personer, och den motsvarar på stort när den enrummare som Lea Johanssons familj bodde i på 1920-talet.
1. Matbord
2. Säng
3. Bord
4. Kärlskåp
5. Byrå
6. Spis
7. Vedlåda
8. Skafferi
ET: Farstu
Foto: Åbo universitet

Djup bostadskris

– Nog var det fattigt, nog var det så fattigt, säger Johansson då jag frågar om förhållandena i Dalsbruk under hennes uppväxt.

Inte bara var det bostadsbrist, fabriken betalade också låga löner i nationell jämförelse, och några moderna bekvämligheter var det inte tal om. Johansson berättar att mödrarna i hemmen hade fullt upp med att sköta både hushåll och barn. Rinnande vatten fanns inte, och brunnarna var relativt få, så vatten måste ofta bäras långt ifrån. Avlopp fanns inte heller, så slaskhinkarna skulle bäras till slaskuppsamlingen. På den här punkten gick utvecklingen långsamt. I en artikel om bruksarbetarnas socioekonomiska ställning i Dalsbruk från 1985 visar Tomy Wass att den stora majoriteten av alla bostäder i Dalsbruk ännu 1975 var utan både vatten och avlopp.

Fabriken tillhandahöll tvättstugor, och mycket av Johanssons och andra kvinnors tid gick till arbetsdryg handtvätt.

– Fast å andra sidan blev det ju inte så mycket tvätt, folk hade så lite kläder på den tiden. Jag minns en gång då jag tvättade med tvättbräde och det kom en gammal gumma och blev riktigt arg på mig. Man skulle tvätta kläderna i bottnen av tvättbunken och inte på bräde, menade hon. Brädet slet så mycket på kläderna.

Kämpade för åldringshem

Det är alltså mot den här bakgrunden som arbetar- och vänsterrörelsens strävanden ska ses, inte bara i Dalsbruk, utan även i resten av Finland, som snabbt industrialiserades under 1900-talets första hälft.

Arbetarrörelsen var naturligtvis aktiv i Dalsbruk redan innan kriget. Vänstern opererade under socialdemokraternas baner, fackrörelsen började organisera sig i slutet av 1800-talet, och 1908 grundades arbetaridrottsföreningen Jäntevä, som länge var en av de mest framstående arbetaridrottsföreningarna i Åboland, enligt Anne Bergström-Stenbäcks förträffliga 100-årshistorik. Men aktiviteten på radikalvänsterkanten blommade upp efter kriget då folkdemokraterna, eller DFFF (föregångaren till Vänsterförbundet) tilläts organisera sig efter att de så kallade kommunistlagarna, som förbjöd socialistisk verksamhet och propaganda, hade hävts. Strax efter kriget grundades också föreningen Dalsbruks demokratiska kvinnor, där Lea Johansson  var ordförande i många år. En av kvinnoföreningens största bedrifter var att den i början på 1950-talet lyckades driva igenom byggandet av ett nytt åldringshem, det så kallade Gamlas hem.

– Vi ville att de gamla skulle få det lite bättre. Många bodde i något hörn hemma hos sina barns familjer, eller i små enrummare som inte hade några som helst moderna bekvämligheter.

I en artikel i Ny Tid från invigningen av äldreboendet den 30 juli 1955 intervjuas Lea Johansson i egenskap av ordförande för kvinnoföreningen:

”Det var våren 1950 som det började pratas om att vi här i Bruket borde få ett hem för åldringar. […] Nåja, vi tog reda på av karlarna att vi kunde motionera om saken i fullmäktige, och så beslöt vi att det skulle bli verklighet. Vi gjorde upp en skrivelse till fullmäktige, och för att ge mera kraft åt motionen samlade vi in en massa underskrifter på den. Över 200 skrev under. Ja, och vi gick ju an som karlarna brukar göra i valtider och på sommaren var vi klara att överlämna vår motion. Motionen överlämnade vi till den folkdemokratiska gruppen för vidare befordran till fullmäktige. Ja, det var allt.”

Lea Johansson, ordfšrande fšr Dalsbruks demokratiska kvinnor, vid invigningen av seniorhemmet Gamlas hem i Dalsbruk 30.7.1955, tillsammans med Aili Gustafsson och Gunvor Gršönqvist. Saxat ur Ny Tid 2.8.1955.

Fingrarna i farozonen

Det var inte bara de gamla som hade det illa ställt före kriget. Under början av 1900-talet var det mer regel än undantag att också barn arbetade på fabriken efter skolan. Talve skriver att pojkar så unga som 8 år jobbade som springpojkar, och åtminstone in på 1930-talet arbetade 11-12-åringar med att ”springa med järnet”, det vill säga gripa tag i järntråden med tång då den pressades ut från valsen och flytta över den till den trådvinda som den sedan virades på. Majoriteten av arbetarna var pojkar och män, men det fanns också rikligt med arbete för kvinnor och unga flickor med de mindre fysiskt krävande och specialiserade arbetsuppgifterna.

– Jag började som 14-åring arbeta på nattskifte i tråddrageriet, där vi lyfte galvaniserad tråd in i en maskin, säger Johansson.

– Och man skulle akta så inte fingrarna kom i kläm, för då blev man av med dem. Jag jobbade där med din farmor då hon miste fingrarna på ena handen.

Min farmor Doris Wass, född Hellström, ville aldrig tala om hur hon förlorade två fingrar på den ena handen. Passande för denna artikel är kanske att det uppenbarligen handlade om bristande arbetssäkerhet på fabriken.

Rörelsen överallt

Efter kriget blev det allt mer organiserad verksamhet också för barn och unga i arbetarrörelsens regi. Idrottsföreningen Jäntevä hade funnits sedan länge tillbaka, men i och med att den folkdemokratiska rörelsen organiserades, tillkom också pionjärföreningarna – ett slags kommunistisk scoutkår. Dalsbruks demokratiska unga började sätta upp teaterföreställningar och revyer, där nog också de äldre deltog aktivt. Eldsjälen inom teaterverksamheten var Felix ”Feto” Nordman, som själv både skrev sketcher och sånger, och regisserade. ”Allas vår Feto” beskrevs Nordman som i Ny Tid på 1950-talet. Det gick knappt en vecka då han inte skickade in en verksamhetsrapport från Dalsbruk till Ny Tid på 1950-talet. Rörelsen hade också en egen hornorkester.

Genom Lea Johanssons berättelser träder det fram en bild av en efterkrigstida arbetarrörelse som var närvarande i stort sett från vaggan till graven. Fackförbundet och de politiska förtroendevalda kämpade för en bättre levnadsstandard, bättre ekonomi och frihet från den överstora kontroll som fabriken hade över de anställdas liv – fabriken ägde allt från bostäder till odlingsjord och skogar, samt drev sjukhus och BB, och delade ut matransoner. Kvinnoföreningen tog sig an omsorgen och frågor som rörde kvinnors frigörelse och förhållanden i hemmet. Ungdomsföreningen, pionjärerna och Jäntevä månade om själslig och fysisk hälsa, och stod för en uppsjö av fritidsaktiviteter. Idrottsföreningen hade inte bara träningar och tävlingar på programmet – för att finansiera verksamheten organiserade föreningen ofta danser och fester. När ungdomsföreningens aktivitet tynade på 1960-talet tog Jäntevä över revyverksamheten. Kring ett årtionde senare började idrottsföreningen ordna bingokvällar, som var mäkta populära till sent in på 1990-talet, och som för många fungerade som månadens sociala happening. På 1970-talet kom arbetarinstitutet till Dalsbruk med kurser, fortbildning, musikskola och konstskola. Via arbis återupplivades på nytt teatertraditionen, som en tid gått på sparlåga, på nytt. Det var också arbetarrörelsen som såg till att ortens idrottsplan anlades, och att Folkets hus byggdes som samlings-, fest-, teater-, och  idrottslokal.

Fallet med Majorn

Allt var naturligtvis inte en dans på rosor, och konflikter förekom naturligtvis, bland annat en utdragen lönetvist 1955 som ledde till att 38 personer sades upp som direkt följd av arbetsstridsaktionerna, generalstrejken 1956 och metallarbetarnas storstrejk 1971, för att nämna de milstolpar som Anne Bergström-Stenbäck räknar upp  i sin 85-årshistorik över Dalsbruks metallarbetarfackförening (2015). Tomy Wass skriver i sin artikel också om de svåra tiderna under vinter- och fortsättningskrigen; arbetare sades upp på politiska grunder, lönerna sänktes och arbetstiden förlängdes från åtta till tio timmar. 1940- och 1950-talen var de radikalaste årtiondena inom facket i Dalsbruk, och Wass lyfter fram konflikten 1955 som den sista stora arbetskonflikten i Dalsbruk vid sidan av storstrejken 1971.

Lea Johansson hade som ordförande för kvinnoföreningen också en viss roll i samband med uppsägningarna 1955 – inte så mycket för hur situationen utmynnade som för hur den koms ihåg. Incidenten där kvinnoförbundet tågade upp till fabrikens kontor för att protestera mot uppsägningarna har levt kvar som en sorts vandringssägen.

– Vi var väl sex kvinnor som marscherade till kontoret och bad om att få träffa ledningen och framföra vår ståndpunkt, att uppsägningarna inte kunde godkännas. Det var allt väldigt högtidligt och vi måste anmäla oss och anhålla om att få träffa ledningen.

Efter en viss väntan fick delegationen träffa fabrikens disponent, som kallades för ”Majorn”, och vars namn under årens lopp bleknat bort i minnet hos både Johansson och andra källor jag tillfrågar.

– Nå, vi framförde vårt ärende, och det var det. Inte ledde det ju till någonting. Men sen dog Majorn och folk började prata om att det var vi som hade livet av honom.

Disponenten avled mycket riktigt i ett slaganfall strax efter delegationens besök, och i folkmun har det sedan dess hetat att han blev så uppjagad över kvinnodelegationens protester att det blev för mycket för hans hjärta.

Politisk förföljelse

Politisk aktivitet på vänsterkanten kunde sätta käppar i hjulen för mångas liv och karriär. Som tidigare nämnts var det flera arbetare inom radikalvänstern som blev av med arbetet och tvingades flytta till andra orter för att söka jobb – Dalsbruk har haft en ansenlig utvandring till Sverige, då man blivit mer eller mindre svartlistad som kommunist i Finland. I samband med kriget blev fackföreningens ordförande – enligt Bergström-Stenbäck ”under besynnerliga omständigheter”– inkallad till fronten, och när han återvände, vägrade fabriksledningen ta honom tillbaka på jobb.

Rudolf Johansson, dominerande vŠänsterman, DFFF-politiker i flera decennier i Dalsbruk. Uppskattningsvis sent 60- eller 70-tal. 

Rudolf Johansson var en annan som föll offer för politiseringen.

– Rudolf blev avskedad på grund av att han studerade på Sirola, berättar Lea.

Sirola-institutet var det finländska kommunistpartiets eget lärosäte, där partiets medlemmar drillades i marxism-leninism, men också i en hel rad andra ämnen, som historia, ekonomi, språk, filosofi och mycket annat. För högern var institutet ett rött skynke, om ordleken ursäktas, och studerade man som Johansson där så länge som ett år, sågs man utan tvekan som en del av partikadern.

Rudolf fick aldrig tillbaka sitt jobb på fabriken, men arbetarrörelsen kom till undsättning, och man ordnade för honom en tjänst som lageransvarig på Dalsbruks andelshandel.

Splittringarna nådde naturligtvis liksom i resten av Finland också arbetarrörelsen i Dalsbruk – schismerna mellan minoritets- och majoritetskommunister, ”revisionister” och ”taistoiter”, för att inte tala om grälen mellan socialdemokrater och folkdemokrater, som speciellt präglade fackrörelsen.

Ledord: solidaritet

Johansson är en av de få aktivister i Dalsbruk som minns tiden före kriget, och aktivt var med då arbetarrörelsen byggdes upp i slutet av 1940-talet. Rudolf hade kunnat berätta ännu mer, om han fortfarande var i livet. Börje och Klas Sten, båda aktiva inom kommunalpolitiken, alla Hellströmar från min farmors sida; Åke, Sven-Erik, Ole. Min farfar Elof som satt många år i socialnämnden, hans systrar: Majken och framför allt Gunvor, som gift Grönqvist var teaterivrare, kommunalpolitiker, kvinnosakskvinna och poet, Bo Gustavsson, Feto Nordman, och många fler som man så gärna hade intervjuat för den här artikeln är borta.

Trots historiska schismer och splittringar inom vänstern sörjer Johansson en arbetarrörelse som hon ser att har – om inte gått i graven – så åtminstone i ide. För trots att det förr var fattigt och svårt, fanns det en sammanhållning och en gemenskap i misären, och i kampen för ett bättre liv, inte bara för individen, utan för alla som hade det svårt. Solidaritet är kanske ordet som vi fiskar efter. Talande är att då jag frågar vilka ärenden som speciellt sysselsatte arbetarrörelsen och Rudolf, nämner hon allra först en enkel, men ack så avgörande förbättring på en arbetsplats där personalen gick hem genomsvettiga och nedsmutsade från topp till tå: det var nämligen folkdemokraterna med Rudolf i spetsen som såg till att det installerades duschar och tvättutrymmen på fabriken.

Jag frågar upprepade gånger, med lite olika formuleringar, vad det var som drev henne, vad som drev Rudolf, och vad som var motivationen bakom engagemanget inom Dalsbruks arbetarrörelse. Svaret är alla gånger lika kort, och likadant. Det är inga marxist-leninistiska programförklaringar, inga revolutionära brandtal, inga snidade samhällsanalyser. Svaret kommer från ryggmärgen och är nästan hjärtskärande i sin enkla klarhet:

– Att folk sku få det lite bättre. N

Text: Janne Wass
Foto: Janne Wass & Ny Tids arkiv

”Att flytta till Estland var mitt livs bästa beslut

Författare – precis som andra konstnärer – ses ofta som något slags överlevnadskonstnärer. Ändå föds och lever också de finländska författarna under väldigt olika stjärnor. Emma Juslin beskriver från sin horisont hur en författare i dag får sin ekonomi att gå ihop.

– Jag har aldrig gnällt över att jag är fattig och det kommer jag inte att göra nu heller, slår Emma Juslin fast med en gång.

Vi talar i telefon för Juslin bor sedan fyra år i Haapsal i Estland. Just nu är hon på akademisk ledighet från universitetet i Tallinn tills hon arbetat färdigt med sina pågående skönlitterära verk.

– Saken är den att jag alltid har varit fattig, åtminstone enligt finländska mått mätt. Men jag har också i en väldigt tidig ålder arbetat och tjänat ihop pengar på egen hand. Men det är klart: det finns väldigt olika uppfattning om vad det betyder att vara fattig, jag har alltid haft en väldigt låg inkomst, men den har räckt till. Jag är van att klara mig med lite.

Sedan är det tyst ett tag i andra änden av luren.

– Jag tror att den högsta inkomsten jag haft, har varit 1 700 per månad. Den inkomsten har jag haft då jag beviljats statliga stipdendier.

Juslin flyttade hemifrån under gymnasietiden och livnärde sig delvis på ströjobb.

– När jag tänker på det nu efteråt så förstår jag faktiskt inte hur jag klarade mig. Jag fick i början jobb via min pappa, på konstgallerier. Senare extraknäckte jag på Borgåbladet. Det hela gick ihop tack vare studiestöd och att jag hittade billiga ställen att bo på i Borgå.

Åren mellan gymnasiet och romandebuten På barrikader av glas (2007) tog Emma Juslin korta vikariat på daghem och som eftisledare på olika skolor.

– Då tog jag emot olika lågavlönade jobb, det var bra i sig, jag har fått livserfarenhet via jobben.

Efter den första romanen blev det möjligt att ansöka om stipendier.

– Jag visste väldigt tidigt att jag vill bli författare. Men en miss gjorde jag; det var ett riktigt dåligt beslut att jag sökte mig till Helsingfors universitet. Jag blev antagen och började läsa nordisk litteratur.

Varför var det ett dåligt beslut?

– Jag fick en känsla av att jag som skrivande människa inte ska studera litteratur. Att analysera litteratur på ett akademiskt sätt passar inte för mig. Det slår helt fel. Jag har också efter det haft lite svårt med det akademiska förhållningssättet till litteratur.

Juslin studerade tre månader på universitetet, sen slutade hon.

– Jag borde genast ha studerat det jag studerar nu här i Estland: filosofi och översättning.

Det finns många jobb där lönen är så låg att den inte räcker till för att försörja en familj. Därför är många som bekant tvungna att ta flera deltidsjobb.

– Ja, skrivande är också ett jobb, ett lågavlönat jobb, det är en låglönebransch.

Att det är dåligt betalt att vara författare – på vilket sätt upplever du att den saken diskuteras i offentligheten?

– Jag har på senare år dragit mig undan från ganska många cirklar så jag vet inte om just den frågan diskuterats så mycket. Jag umgås inte så mycket med andra författare. Det är en dåligt betald bransch … men samtidigt känner ju författare att de brinner för det de gör. Författare kan inte tänka sig att göra något annat, det är en passion och ett sätt att leva. Jag har hört om författare som inte ens tar emot stipendier, för att de inte räcker till. Om man har en stor familj så räcker de inte.

Hur klarar de sig?

– De har ett annat jobb, en partner som tjänar något eller föräldrar med pengar som gör att ekonomin går ihop. Största delen av mitt liv har jag levt ensam, men nu i höstas har jag och min sambo förlovat oss. Han är poet så han är ännu fattigare än jag… Men man klarar sig, man hittar alltid på något. Så länge jag har pengar till mat och boende är det bra.

Hemadress: Haapsal

Att människor flyttar längre ut från dyra storstäder för att ha råd med hyran är inget nytt fenomen, det föreklommer i de flesta yrkesgrupper. Också bland författare är det vanligt – ibland kan flytten gå till ett annat land. Emma Juslin flyttade till Haapsal i Estland, delvis av ekonomiska skäl.

– Jag bor i Estland, och här gnälls det mindre över saker, trots att folk har lägre medelinkomster än i Finland.

Juslin berättar att flyttbeslutet fattades på mycket kort varsel medan hon var på en resa i Uzbekistan där hon gjorde reserach för en kommande roman.

– Jag var i Tasjkent för att samla in information om mina släktingar som försvann under Stalins utrensningar. Då mitt i allt fick jag beskedet att jag skulle bli utslängd från min hyreslägenhet i Helsingfors. Den underhyresgäst som bodde där hade tydligen betett sig så illa att hyresvärden fick nog.

Emma Juslin ställdes inför ett stort beslut när hyreslägenheten rök.

– Jag var plötsligt utan lägenhet och funderade en stund på vart jag skulle ta vägen. Jag tog ändå beslutet att flytta från Finland rätt snabbt. Jag har besökt Estland ofta ända sedan jag var 15 år gammal. Det är inte så långt till Finland och framför allt är det förmånligare att bo här, säger Juslin och tillägger med eftertryck:

– Att flytta till Estland är det bästa beslut jag gjort i hela mitt liv.

Nu har Juslin fått en bekantskapskrets och börjat studera.

– Också om det någon gång skulle bli dyrare att bo i Estland vill jag stanna här. Även med tanke på den kreativa skrivprocessen är det bra med distansen till Finland. Det är också skönt att vara borta från det finlandssvenska.

Juslin tillägger att det inte alls är särskilt billigt att bo i Tallinn i dag, men det mindre Haapsal är billigare.

– Hyrorna går upp i Tallinn hela tiden och elen är ungefär lika dyr som i Finland, men jag värmer mitt hem med ved.

Stipendium ger andrum och stress

Emma Juslin har just nu ett ettårigt stipendium från Svenska Kulturfonden i ryggen.

– Jo, enligt estniska mått har jag nu höga månadsinkomster. Det enda som är tungt med att hanka sig fram på stipendier är den ständiga rädslan: blir jag någonsin färdig. Att skriva är en kreativ process. Det är oerhört besvärligt att ha denna osäkerhetsfaktor med sig hela tiden och man kan lätt gå i baklås. Jag vet att jag har pengar nu, men vad händer nästa år?, beskriver Juslin avigsidorna med kortvariga stipendier.

– Jag måste bara aktivt blockera den tanken.

Juslin säger att hon likt många andra författare inte skulle kunna tänka sig att jobba med något annat.

– Jag skriver inte för pengarna, men det är det jag lever på. Det är ett liv som jag har valt från ganska tidig ålder. Men jag ska utvidga mitt arbete till att även översätta, nu när jag och min partner ska starta en översättningsbyrå. Vi ska göra det så fort min estniska har blivit lite starkare. N

Text Marcus Floman
Foto Henric Rönneberg