Etikettarkiv: Feminism

Poddpremiär – Finland100 & dammenbrister

Ny Tids utgivarförening Tigern rf har gjort en ny inmutning genom att ge sig in i podcastvärlden. Tigerpodden fick premiär i dag, och ska bli en återkommande företeelse varannan vecka.

I den första Tigerpodden tar sig poddvärdarna an två aktuella hashtaggar: #dammenbrister och #Finland100. “Äntligen!” är det samlade omdömet om #metoo-kampanjen som svept som en flodvåg över världen, “det bästa som hänt sen … ja, jag vet inte när”, säger skådespelaren och studeranden Marika Parkkomäki. Ny Tids redaktionssekreterare påminner också om en incident för flera år sedan, som hade kunnat bli starten på en dammenbrister-kampanj, involverande Sanna Tahvanainen och Pär Stenbäck.

Alla fyra poddvärdar är urleda på hela Finland 100-firandet med all den krystade nationalism och kommersialism som det ger upphov till. Författaren Hannele Mikaela Taivassalo säger att hon endast använt hashtaggen #Suomi100 i ironiskt syfte. Parkkomäki har hittat en #Suomi100-likkista gjort av finskt virke och med blå sidendraperad insida, som säljs för  2017 euro. Kommunalarbetaren Jan Rundt föreslår att hela projektet kunde begravas i den.

Hör podden härunder (vi beklagar den dåliga ljudkvaliteten, poddstudions teknik valde just denna dag att inte samarbeta, så det blev inspelning med liten handinspelare):

Tigerpodden behandlar kultur, samhälle och aktualiteter ur ett rödgrönt, radikalt perspektiv. De återkommande poddvärdarna Floman, Parkkomäki, Rundt och Taivassalo diskuterar samhälle, politik, kultur eller vad som helst annat som faller dem in, tillsammans med gäster och andra tigrar. Podden spelas huvudsakligen in i poddstudion i Ny Tids bakrum på Kabelfabriken i Helsingfors. Ansvarig utgivare och producent är Ny Tids chefredaktör och Tigerns verksamhetsledare Janne Wass. Tekniken sköts av Jeppe Karlsson.

Missa aldrig en ny Tigerpodd! Gå in och gilla Tigern på Facebook, Youtube och Soundcloud! Följ också med nyheterna på Tigerns webbsida!

Red

Dammen brast – vad händer nu?

Dammen brast till slut i Svenskfinland. 6111 kvinnor uppger i en namnlista administrerad av den feministiska tidskriften Astra att de utsatts för sexuella trakasserier. Över 800 kvinnor delar med sig av sina upplevelser. #Dammenbrister är det finlandssvenska gensvaret på de namnlistor som publicerats i Sverige i eftersvallet av #metoo-kampanjen. Många har frågat sig varför det varit tyst som i graven i Finland, då kvinnor i bransch efter bransch talat ut i Sverige. På grund av närheten till den svenska debatten är det ingen överraskning att det var i Svenskfinland som dammen först brast. Också på 1970-talet var det finlandssvenska pionjärer som gick i bräschen för den finländska feministiska vågen.

Och nu brast alltså dammen också i Svenskfinland. Enligt de kvinnor som organiserat uppropet har många som delat med sig av sina berättelser aldrig tidigare yppat något om sina upplevelser åt någon annan. Många har säkerligen burit med sig minnen av trakasserier och övergrepp genom flera årtionden, utan att våga, kunna eller hitta rätt omständigheter för att tala ut. Speciellt svårt är det naturligtvis i en så liten gemenskap som Svenskfinland.

Det finlandssvenska uppropet har åtminstone inte ännu ledsagats av det naming and shaming-fenomen som – på gott och ont – uppstått bland annat i USA och Sverige. Gott, därför att specifika män nu äntligen tvingas ta konsekvensen av sina handlingar, och kvinnor som berättar om sina upplevelser tas på allvar. Det internationella genomslaget av metoo-kampanjen är, som Ylva Perera skriver i ett blogginlägg på Svenska Yle, ”svindlande”.

Eller som min kollega på Ny Tid uttryckte saken: ”Det här är inget mindre än en revolution”.

Men det finns alltid betänkligheter kring revoltförsök. En skevhet som påpekats av av en del debattörer är att framför allt naming and shaming-förfarandet leder till mediala tribunaler som i sin tur kan kosta utpekade män både arbetsplats, samhällsposition och vänner, utan att det bevisats att han gjort sig skyldig till något. I de fall där personer namngetts (jag tänker till exempel på Martin Timell eller Jean Claude Arnault) har saken ändå förefallit så entydigt klar att någon misstanke om orättvis behandling knappast föreligger. Vare sig i fallet Timell eller Arnault har medierna gått ut med anklagelser utan att de varit väl underbyggda av flertalet vittnesmål, och detsamma torde gälla de flesta andra män som namngetts. Beter man sig som en skitstövel får man väl också ta konsekvenserna av det, och att flertalet kvinnor av någon orsak skulle börja utpeka fullständigt oskyldiga män som våldtäktsmän eller trakasserare är ganska långsökt. Dylika konspirationer förekommer visserligen, men har väldigt lite med metoo att göra.

En annan följd av namngivningen kan, som Perera påpekar, vara att den motverkar sina egna syften. I stället för att öppna sig och blir jämlikare, riskerar det patriarkala etablissemanget att sluta sig allt tätare om sig självt. Om beslutsfattare, samhällspåverkare, näringslivsledare, etc. ser kvinnor som ett hot kan det leda till att kvinnors möjligheter till delaktighet försämras snarare än förbättras. ”Liksom Saturnus äter revolutionen sina barn”, lyder det bevingade uttrycket av Jacques Mallet du Pan. Men så var han visserligen rojalist under Franska revolutionen också.

Oron är befogad om man ser på saken ur ett kortsiktigt perspektiv. Många av de patriarkala institutioner som under de senaste åren långsamt börjat öppna sig riskerar att igen sluta sig. Men den bredd och kraft med vilken metoo-kampanjen har dragit över världen vittnar om att det i det långa loppet helt enkelt inte finns en återvändo. När feminismens historia skrivs i framtiden, kommer det att talas om tiden före metoo och tiden efter. Det upprop mot sexuella trakasserier som nu har initierats saknar motstycke – som professorn i kvinnohistoria Christina Florin skriver i DN har det här potential att bli lika mäktigt som kampen för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början. Vill man dra ännu mer svulstiga paralleller, går det att söka sig tillbaka till 1700-talets Frankrike: frihet, jämlik och systerskap. I processen kommer huvuden att rulla – inte bara patriarkatets, utan också kvinnor kommer att drabbas av patriarkatets motreaktion. Men revolutioner är aldrig vackra. ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg” är ett uttryck som lustigt nog också myntades av en annan rojalist under Franska revolutionen, men torde vara adekvat i situationen trots det.

Inget är ändå hugget i sten. Nu har dammen brustit, men för att flodvågen ska få önskad effekt, krävs att den kanaliseras rätt, och inte bara rinner ut i sanden. Ur ett långsiktigt perspektiv handlar det om att den manliga, patriarkala kulturen och traditionen måste förändras. Det här sker inte över en natt, och kräver ett genomgripande arbete, man kan till och med använda ett så dammigt ord som kulturfostran. Män måste börja ta ansvar inte bara för sitt eget, utan också andra mäns beteende, och det är det som avses då det talas om en kollektiv skuld eller ett kollektivt ansvar. Det här är det främsta, det viktigaste och det enda sättet att få till stånd en verklig förändring. Handlingsbördan kan inte läggas på sexismens offer utan måste läggas på förövarna och deras villiga eller motvilliga medlöpare, alltså männen. Om detta skrev jag i min förra ledare om metoo-kampanjen i oktober.

Vidare handlar det om hur det momentum som nu har skapats förvaltas i framtiden. I #dammenbrister-uppropet vänder sig de undertecknade till beslutsfattarna och kräver resurser och kompetens för att förebygga och motarbeta sexuella trakasserier och övergrepp, samt att man gör städer (man får väl anta att även landsbygden här inkluderas) där flickor och kvinnor kan känna sig trygga. I sig är det här klara och tydliga mål. Men då man går in på hur begreppen ska tolkas och vilka konkreta åtgärder som ska tas för att de här målen ska uppnås, blir det, som alltid i politiken, komplicerat. Hur mäter man trygghetskänsla och hur mycket trygghetskänsla behövs för att resultatet ska vara acceptabelt? Hur mycket resurser är nog för att motarbeta övergrepp och vilka är de rätta åtgärderna? Fler skyddshem, fler poliser på gatorna, genusundervisning i skolorna, könsneutral uppfostran, strängare straff för förövare, mer övervakningskameror, eller mer pengar till arbete för pojkars psykiska välmående?

Dessa är politiska beslut, och om de ska drivas igenom, måste den rörelse (för det kan man väl ändå kalla det?) som nu uppstått också lyckas enas om vilka de rätta tillvägagångssätten är. Vi har sett att folkrörelser kan driva igenom politiska beslut om de är tillräckligt konkreta och snävt definierade – som till exempel lagen om könsneutrala äktenskap. Att få ett slut på – eller ens minska – sexuella trakasserier och övergrepp är däremot en mångfasetterad och knepig fråga, och hur den bäst ska tacklas beror till stora delar på vilken samhällssyn de olika parterna företräder. Ett tryggt och fritt samhälle med breda skyddsnät och proaktiva statliga och kommunala åtgärder kräver en stark och inflytelserik offentlig sektor. Är en sådan framtid ens möjlig i ett samhälle där konkurrenskraft och vinstdrift värderas högre än solidaritet och omtanke? Det finns feminister av alla partitillhörigheter, och uppfattningen om hur en god feministisk politik förs färgas naturligtvis av den ideologiska bakgrunden. Om inte vi feminister nu lyckas enas kring vilka frågor som ska drivas, och samlas under ett och samma baner, riskerar åtminstone de omedelbara följderna av #dammebrister-uppropet, liksom #metoo-kampanjen, att bli en besvikelse.

Kortsiktigt och politiskt är jag pessimistisk. En genomgående omvälvning av de välfärds- och rättsstrukturer som på ett avgörande sätt skulle minska på trakasserier och övergrepp kräver i min mening ett genomgripande maktskifte med röda förtecken, med fokus på förebyggande, välfärd, en stärkt offentlig sektor och en stark solidaritetsprincip. Detta maktskifte synes i dag inte vara alldeles överhängande i Finland.

Långsiktigt och kulturellt är jag optimistisk. Tystnaden är bruten och anden är ute ur flaskan. Tröskeln för att tala ut har sänkts avsevärt och det kommer att vara betydligt svårare att i framtiden dölja trakasserier bakom en tystnadens kultur. Dessutom verkar det vara fråga om en generationsförändring. De som mest högljutt opponerat sig mot metoo- och dammenbrister-uppropen har varit män i övre medelåldern eller över, som sitter fast i en förlegad patriarkal världsbild där lite tafsande på personalfesten hör till och där kvinnor nog egentligen menar ja fast de säger nej. Jag menar inte att yngre män nödvändigtvis är mindre benägna att utföra övergrepp, men av den offentliga debatten att döma har de åtminstone vett nog att vara tysta och skämmas.

En förändring måste till stånd, och vi får hoppas att ännu fler listor publiceras i Finland för att ytterligare sätta press på samhället – på männen. Vi måste få till stånd en bred diskussion om mäns beteende, uppfostran, psykiska hälsa och synen på manlighet, kvinnlighet och icke-binära könsdefinitioner. Bollen är hos oss nu.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Ny Tids utgivare Tigern rf ordnar en diskussion med temat ”Toxisk maskulinitet” torsdagen 14.12 i samband med nästa Klubb Tigern på Teater Viirus. Medverkande är bland annat Bosse Hellsten, Jamie MacDonald och Juho Pylvänäinen. Mer info på evenemangets Facebooksida.

Vill du ha mer finlandssvensk feministisk debatt och aktivism, prenumerera på tidskriften Astra!

Mitt i Indiens feministiska kamp

Julia Wiræus reportagebok är ett resultat av fem års vistelse i Delhi, en vistelse som började året innan den brutala gruppvåldtäkten före jul 2012, som fångade världens uppmärksamhet. Juridiskt har utvecklingen sedan dess gått åt rätt håll, men starka högerkrafter i landet eldar upp en ny vurm för religiös konservatism, säger Wiræus som nu är tillbaka i hemlandet Sverige.

Delhi, december 2012. Efter en stund inser Jyoti att de inte kör mot Dwarka som konduktören hävdar. De närmar sig korsningen mot flygplatsen när tre män kommer ut från förarhytten. De stinker sprit och vill veta vart Jyoti och Avnindra är på väg. En hetsig diskussion tar fart. Plötsligt får Avnindra en knytnäve i ansiktet och brottas ner på golvet. Männen slår honom med järnrör medan Jyotis panik stiger och hon febrilt försöker ringa polisen. Någon rycker mobilen ifrån henne och även hon attackeras med slag. Jyoti gör allt för att komma loss när hon släpas längst bak i den vita skolbussen och det brutala våldet börjar.

När polisen anländer till platsen har Jyotis och Avnindras sönderslagna kroppar slängts av i farten och chauffören har dessutom försökt köra över dem. De ligger nakna och till synes livlösa vid en motorväg där hundratals bilar passerar.

Så inleds den svenska journalisten  Julia Wiræus reportagebok De kallade henne Delhi Braveheart. Händelsen som beskrivs är den internationellt uppmärksammade gruppvåldtäkt som inträffade i Delhi den 16 december 2012, och som utlöste en våg av protester i Indien. Offret för våldtäkten var den 23-åriga läkarstudenten Jyoti Singh, som var på väg hem från en bioföreställning med sin manliga vän Avnindra Pratap. Sex män misshandlade och våldtog Jyoti, och körde bland annat upp ett järnrör i hennes underliv. Hon avled av sina skador på sjukhuset den 29 december 2012.

Våldtäkt har länge varit tabu i Indien och kvinnor som utsätts för det skuld- och skambeläggs, tillsammans med sina familjer. Det har varit kutym att i det offentliga samtalet inte använda offrens riktiga namn – därav fick Jyoti i offentligheten pseudonymen Delhi Braveheart, och därav även titeln på Wiræus bok. Men boken handlar egentligen inte om våldtäkten, utan om det brytningsskede som pågår i det indiska samhället, där en ung, välutbildad och uppkopplad urban generation försöker bryta sig ut ur den konservativa, patriarkala traditionen.

– Idén om boken växte fram med tiden, jag var i Indien då bussvåldtäkten i Delhi hände – och reaktionerna på den visade att det var nånting stort och påtagligt på gång i det indiska samhället, säger Wiræus då Ny Tid träffar henne i samband med Helsingfors bokmässa i slutet av oktober.

– Jag visste att jag ville skriva nånting – om unga människor i Indien, inte analfabeta kvinnor i hyddor någonstans på landsbygden, utan om människor i det urbana Indien som jag kunde känna igen mig i. Jag hade fått flera nära vänner i Indien, och jag ville skriva något utgående från den jag är, och vem mina vänner är.

I hjärtat av det  moderna Indien

Någon känner kanske igen Wiræus namn från nyhetsrapporteringen – hon har i över fem år bott i och rapporterat från Indien, bland annat för Sveriges radio och Hufvudstadsbladet. Den som har litet längre minne, kanske kommer ihåg att hon också skrivit för Ny Tid. Att hon hamnade i landet var ändå något av en slump – som det så ofta tenderar att vara. Efter att ha slutfört gymnasiet i Sverige, flyttade Wiræus till Helsingfors för att jobba, och intresset för Indien väcktes då hon besökte landet efter att flera av hennes brors vänner åkt dit. Själv åkte hon dit 2011 för att göra arbetspraktik på svenska ambassaden, ett arbete hon inte trivdes speciellt bra med.

– Diplomatlivet kändes inte särskilt intressant, men jag blev kvar i Indien.

I stället började Wiræus läsa språk och göra frilansreportage från landet. Hon hade inte hunnit vara i Indien länge, då våldtäkten i Delhi inträffade, och blev startskottet för en omfattande rörelse för kvinnors rättigheter.

Varför väckte just den här våldtäkten så starka reaktioner?

– Jag tror att många kunde känna igen sig i Jyoti, det finns miljontals unga kvinnor som är de första i sina familjer som utbildar sig och lever med betydligt större friheter än tidigare generationers kvinnor. Det var nog också en slump, men att det skedde innan jul gjorde nog att fler studenter var lediga och hade tid att organisera sig.
– Och så var våldtäkten också ovanligt brutal, och den skedde i Delhi, som är en av Indiens huvud- städer för utbildning, näringslivet.

Krutdurken i vänsteruniversitetet

Vill man finna en ”ground zero” för proteströrelsen är det antagligen Jawaharlal Nehru-universitetet i Delhi – en bastion för den indiska vänstern, där många av landets mest prominenta politiker och samhällspåverkare studerat och undervisat. På universitetet är många studerande oroliga över att de konservativt religiösa krafterna har tagit makten i landet efter årtionden av sekulärt vänsterstyre. Missnöjet med de allt mer konservativa samhälleliga attityderna pyrde alltså redan då Jyoti Singh våldtogs, och som en följd av dådet har har det startats en rad kampanjer, bland annat för att motarbeta arrangerade äktenskap, skärpa lagstiftningen kring våld och trakasserier mot kvinnor, samt överlag för att minska på tabut och tystnaden kring kvinnors sexualitet.

Wiræus intervjuar i De kallade henne Delhi Braveheart flera studerande vid universitetet. Vissa unga kvinnor har brutit all kontakt med sin familj eftersom de vägrar bli hemmafruar i arrangerade äktenskap – de går ute med manliga vänner på kvällarna, röker, festar och njuter av livet. Bara det att de som unga kvinnor väljer att utbilda sig och siktar på en karriär i arbetslivet ses av vissa konservativa krafter som kontroversiellt.

Wiræus intervjuar aktivister och unga, frigjorda kvinnor. Men vi får också träffa de kvinnor som inte är redo att bryta med sina familjer och med traditionen. Wiræus intervjuar även två mycket ofrivilliga aktivister – Badri Nath Singh och Asha Devi Singh – föräldrarna till Jyoti Singh. Fast för Wiræus var det inte alls självklart från början att de skulle vara med i boken.

– De var alldeles ”vanliga” människor som inte på något sätt hade varit aktiva i någon proteströrelse tidigare, och jag tror att de hade svårt att riktigt förstå vad det var som hände kring dem. Plötsligt blev de rikskändisar, och det var många som parasiterade på deras kändisskap. Men till slut tänkte jag att de är ju bara ett telefonsamtal bort. Om man nu skriver om de här händelserna, varför inte lyfta telefonluren om det kan tillföra nånting?

Vänner för livet

Men boken handlar om så mycket annat också. Speciellt fascinerande är Wiræus beskrivning av transkvinnornas paradoxala situation i Indien. Å ena sidan är de utsatta och vanärade, precis som många våldtäktsoffer eller kvinnor som öppet tar makten över sin sexualitet. Det är oerhört svårt för trans-personer att få arbete eller bli fullvärdiga medlemmar av samhället.. Men å andra sidan är Indien ett av flera asiatiska länder som har ett juridiskt tredje kön. Dessutom finns det mycket hinduisk vidskepelse som omger transkvinnor. De antas ha övernaturliga krafter och många livnär sig på att i grupper ”välsigna” till exempel företag eller personer. Samtidigt tror många att de kan fälla förbannelser över folk, vilket gör att de åtnjuter ett visst socialt beskydd.

Under arbetet med boken blev Wiræus god vän med flera transkvinnor, och kom därför mycket nära inpå dem. Några har hon fortfarande regelbunden kontakt med via nätet. Bland annat fick hon och hennes australiensiska kompis möjlighet att följa med en grupp av dem då de drog runt och utfärdade välsignelser.

– Speciellt då vi rörde oss i de fattiga delarna av Delhi, slummen, väckte vi mycket uppmärksamhet, och blev nästan ett slags sevärdheter. För det första då transkvinnorna, som redan i sig drar blickarna till sig. Sedan jag, en lång blond svensk i leopardmönstrad byxdräkt, och min excentriska kompis med lila hår och platåskor!

Ur boken framgår tydligt att  Wiræus hyser en enorm respekt för transkvinnorna hon umgås med, deras överlevnadsstrategier och fasta beslutsamhet att inte be om ursäkt för sig själva. Wiræus skriver inte ut det i boken, men det verkar uppenbart att åtminstone de transkvinnor som hon umgås mest med inte hyser några föreställningar om sina ”övernaturliga” krafter – men ändå går de med i spelet, i teatern, helhjärtat – och kräver också betalt.

Det kan te sig besynnerligt att länder med en så konservativ sexual- och könstraditon på många sätt är mer progressiva än vi är i väst angående transpersoners juridiska ställning och acceptans i gatubilden.  Wiræus förklarar det här med att de konservativa idealen delvis härstammar från den brittiska kolonialtiden. Samtidigt hör glidande könstillhörighet till den indiska mytologin – många av de hinduiska gudomligheterna uppträder i både manlig och kvinnlig skepnad.

Modi och hinduhögern

Mycket mer kunde berättas, till exempel om Wiræus intervju med den kvinna som överlevde en syra-attack som öppnat skönhetssalong och blivit nationalhjälte, om de djupt oetiska plastikoperationer som ska ”rekonstruera mödomshinnan” så att kvinnor ”får tillbaka sin oskuld”, om menskampanjen där aktivister hänger upp bindor med slagord på kring städerna.

– Svårast var det att intervjua hindunationalisterna. De besitter värderingar som är verkligt skrämmande, och hela oskuldskulten är oerhört problematisk.

Kvinnornas situation har blivit bättre i Indien, delvis på grund av de senaste fem årens kampanjer och medieuppmärksamhet – enligt Wiræus är det här mycket tack vare smarttelefoner, internet och sociala medier. I dag kan kvinnor och aktivister få kontakt och organisera sig via sociala medier, och internet ger dem möjlighet att själva ta reda på fakta och slå hål på traditionella mytbildningar.

– Mycket har hänt på den juridiska fronten, och straffen för misshandel mot kvinnor och misshandel i hemmet har blivit strängare. #Metoo-kampanjen har varit alldeles gigantisk i Indien, och det finns en mycket stark name and shame-kultur, vilket är både på gott och ont.

En förändring sker ändå inte över en natt, eller ens fem år, och det finns starka motkrafter. Under premiärminister Narendra Modi har religiös konservatism fått ett allt starkare fäste inom samhället. Indien har nu två samhällssegment som rör sig i motsatta riktningar – den unga, utbildade urbana medelklassen, påivrad av den fortsättningsvis starka sekulära vänstern, och en religiöst konservativ hindunationalism, speciellt stark på landsbygden, som vill ”gå tillbaka” till en mer traditionell, konservativ livsstil, och som anklagar modernitetsivrare att vara offer för västerländskt moraliskt förfall. Vilken utveckling samhället tar under den närmaste framtiden tänker Wiræus ändå inte iaktta på riktigt lika nära håll som tidigare, och har nu flyttat tillbaka till Sverige.

– Det är skönt att ha lite paus från allt kaos, men jag älskar ju Indien så jag kan nog inte hålla mig borta därifrån! N

Janne Wass

Författaren som förvaltare eller utnyttjare?

Dagen då jag bläddrade fram Amanda Aaltonen i Åbo landskapsarkiv sken solen in genom fönstren så där snett som den gör sent i oktober. Jag hade redan besökt Själö hospital i Nagu skärgård en gång i ett liknande ljus och kunde se allt så tydligt framför mig. Amanda som steg i land på bryggan år 1891. Hur hon vandrade längs Lönnallén upp mot den vita jugendbyggnaden och kanske kände hon sig ängslig, kanske bara trött. Hon hade ju sett allt det där tidigare. Instanserna. Myndighetsmakten. Missbruket. Och vem var hon? Bara en fattig fläck på en Finlandskarta som precis höll på att ritas. Hon var Ingen.

När nationers och länders historia skrivs brukar den handla om de stora vändpunkterna och de stora ledarna. Av givna orsaker har ledarna tidigare oftast varit män och de stora vändpunkterna oftast varit krig. Sådant som kvinnorörelsernas arbete eller att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt verkar inte höra till de händelser som det är viktigt att göra filmer om. Därför finns det också stora delar av vårt lands historia som inte har berättats på ett sätt som når den breda publiken, och när det sedan berättas så räknas det inte som värst viktigt. Jag syftar alltså på kvinnornas historia.

En del av kvinnornas historia är berättelsen om Själö hospital, 1889–1962. Det fanns många andra mentalsjukhus också, men Själö i Åbo skärgård var en speciell plats för att det var ett sjukhus för obotligt sjuka och enbart för kvinnor. Det är inte en unik plats i världen. Andra liknande sjukhus har också funnits på andra ställen, men det som gör platsen till en unik företeelse för den finländska kvinnan i den här historiska epoken, var att den synliggjorde henne.   

Inskrivningens extrema exponering

Jag sade tidigare att Amanda Aaltonen var ”Ingen”. Men det är inte sant. Vi vet faktiskt ganska mycket om henne. Vi vet vad hon hette, var hon föddes och av vem, hur hon levde både innan hon kom till Själö och hur hon levde där. Vi vet hur hon mådde, vad hon tänkte och tack vare den bokförda listan över sjukhusets måltider, till och med vad hon åt. Själva upptagningen i de sjukas sfär, och speciellt de psykiskt sjukas, betydde en alldeles enorm exponering av någon som egentligen var betydelselös. Om Aaltonen aldrig hade blivit inskriven skulle vi troligen inte veta något om henne idag.

Att bli inskriven och frihetsberövad är en exceptionell situation, men tack vare det vet vi till exempel hur en prostituerad kvinna med ovanliga dryckesvanor levde och mådde på 1930-talet. Eller att ryska kvinnor skrevs in på mentalsjukhus av sina finska, äkta män. Via journaler om dessa alldeles vanliga, fattiga och utsatta människor som vistades på ett hospital en gång lär vi oss om maktstrukturer och om vad som tidigare ansågs vara abnormt och avvikande. Vi lär oss om rashygienen och dess utövande. Det är en stor bit (kvinno)historia som vi har åboforskaren Jutta Ahlbeck-Rehn att tacka. I sin avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944” beskriver hon genom fallstudier kriminalpatienter på ett så verkligt och levande sätt att det är svårt som läsare att inte känna empati, sympati och dessutom se dem framför sig nästan lika levande som de en gång måste ha varit. Nästan, ja, för egentligen finns det stora luckor i deras liv. Luckor som en författare som jag var väldigt frestad att fylla i när jag väl hade bestämt mig för att skriva om Själö hospital och dess patienter.

Fiktion eller faktion?

Till författarens ansvar hör en mängd olika val. Ska du skriva om en historisk epok måste du förlita dig på källor, ofta resultatet av mödosam forskning utfört av personer som kanske fortfarande är vid liv och verksamma. Hur ska du göra det respektfullt och utan att exploatera en annan människas livsverk? Är inte publicerat material allmän egendom som tillhör vår kollektiva kunskapsbas? Räcker det med att nämna forskaren i efterordet eller ska du rent av be om tillstånd?  När det gäller material som är känsligt, rent av sekretessbelagt, så tillför det ytterligare en komplikation. Patientmaterial är hemligstämplat för att skydda de svagaste, och psykiskt sjuka kroniker tillhör det allra mest utsatta samhällsskiktet. Författare har naturligtvis alltid förvrängt verkligheten när det gäller till exempel stora historiska personligheter, men det blir en annan sak då det gäller en människa som inte har en given plats i historieskrivningen och som inte har haft makt då det gäller att påverka bilden av sig själv eller hur den senare kommer att uttolkas. Regeln ”du får alltid sparka uppåt men inte neråt” gäller också i detta avseende.

Själv valde jag fiktionens väg eftersom jag helt enkelt inte kunde försona mig med tanken på att utgå från de verkliga berättelserna, kvinnorna på Själö som levde, led och dog där, och därmed riskera att utnyttja dem än en gång. Ändå tror jag att de kvinnor jag skrev om, de fiktiva Kristina, Ellinor och Sigrid, kunde ha funnits, har funnits, någon gång, på ett hospital på någon annan plats.

Johanna Holmström

Borde vi slopa idrotten?

Axel Vikström
Axel Vikström.
En av de historier som i Sverige fått störst uppmärksamhet i svallvågorna av #metoo-kampanjen berättades av Gunilla Axén, tidigare utvecklingschef på Svenska Fotbollförbundet. Under sin tid på förbundet ska Axén vid upprepade tillfällen fått penisbilder med bifogade ”hälsningar” skickade till sin mobil av tre landslagsmeriterade herrspelare. Kritiken mot den sexistiska kulturen inom förbundet blev inte mindre när Lars-Åke Lagrell, som var ordförande vid tiden som trakasserierna ska ha ägt rum, gick ut i media och sade att han inte tror på Axéns historia. Och att starta en utredning såhär i efterhand bara hade varit ”dumheter”.

Att sexismen är utbredd inom idrotten är i sig inget förvånande. Idrottens fokus på den fysiska kroppen och dess prestationer gör att sexualiseringen närmast är inbyggd i dess natur. Dessutom finns det få institutioner, om någon, som fortfarande är lika besatt av att upprätthålla den binära föreställningen om att det skulle finnas två kön och att dessa måste säras på eftersom den ”manligt” konstruerade kroppen förmodas vara överlägsen den ”kvinnliga”. Redan från tidig ålder lär samhället pojkarna att de enligt idrottens darwinistiska logik är det starkare könet, vilket ingjuter ett osunt självförtroende som de sedan tar med sig in i vuxenlivet. Denna självföreställning bidrar onekligen till det sexistiska sorgespel som varje dag utspelar sig på arbetsplatser och dansgolv.

I Sverige har flertalet projekt startats för att bekämpa sexismen inom idrotten. Dessa handlar dels om att förändra värdegrunden i vad som sägs i omklädningsrum och på läktaren, dels om att höja statusen på ”damidrotten” genom ekonomiska satsningar. Men vad ingen diskuterar är om det verkligen finns någon plats för idrott i det postpatriarkala samhälle som vi kämpar för? Om inte slutmålet för feminismen egentligen borde vara att helt och hållet slopa idrotten i sin nuvarande form.

Låt mig här kasta in en armada av brasklappar. Jag vet att idrotten med sin ickeverbala kommunikation spelar en stor roll när människor från olika håll i världen kommer i kontakt med varandra. Jag vet att det finns hur många exempel som helst på kvinnor som berättat om hur idrotten gett dem bättre självkänsla. Lagsportens kollektiva natur, där individer går samman och arbetar mot ett gemensamt mål, innebor ett vackert ideal. Men frågan är om någon av de reformer som görs inom ramen för idrottens logik verkligen har potentialen att förändra dess grundläggande sexistiska struktur. Jag tänker på den amerikanska feministen Audre Lords berömda citat om att ”the master’s tools will never dismantle the master’s house”. Idrotten är otvivelaktigt ett patriarkalt verktyg. Och jag ställer mig tveksam till att den någonsin kan bidra till att störta systemet.

Självklart ska vi fortsätta motionera för att upprätthålla en god fysisk och mental hälsa. Jag menar inte att det i ett postpatriarkalt samhälle bör vara förbjudet att sparka fotboll tillsammans med kompisarna. Nyckeln och utmaningen ligger i att lyckas förvandla idrotten genom att tona ner tävlings- och prestationshetsen och istället fokusera mer på lek och socialt umgänge. Detta går givetvis hand i hand med att nedmontera den globala idrottsindustrin, som i dag är en av de tydligaste symbolerna för den utspårade kapitalismen.

Jag är medveten om att tankarna kring huruvida vi bör slopa idrotten kan upplevas som provocerande. Jag påstår inte heller att jag landat i någon konkret slutsats. Men vad jag hoppas är att vi framöver får se mer kritiska diskussioner kring vilken roll idrotten bör spela i ett feministiskt samhälle.

Axel Vikström
är frilansjournalist bosatt i Malmö
Foto: Chad Cooper/CC/Flickr