Etikettarkiv: Feminism

Katja Kettu lät äntligen kvinnorna ta plats i historien

Författaren Katja Kettu skrev med genombrottsromanen Barnmorskan in de finska kvinnorna i landets historia. Nu är hon dubbelt aktuell med romanerna Nattfjärilen, som ges ut på svenska i Janina Orlovs översättning, och Rose on poissa, som samtidigt ges ut på finska.

Katja Kettu, som är född och uppvuxen utanför Rovaniemi, tillhör en ung generation finländska författare som inte räds svåra teman. I Barnmorskan (Kätilö) skrev hon fram ett tidigare tabubelagt ämne genom en kärlekshistoria mellan en finsk barnmorska och en tysk soldat under Lapplandskriget 1944.

Nattfjärilen (Yöperhonen) handlar om den 15-åriga flickan Irga från Finland. Gravid bestämmer hon sig för att skida över gränsen till Sovjet. Liksom Irga tog sig runt 30 000 papperslösa finländare till Sovjet på 1920- och 1930-talet. De flesta för att det inte fanns plats för vänstersympatisörer i Finland, menar Kettu.

Liksom en gång Kettus egen pappas morfar hoppades Irga på en bättre framtid.

– De förstod inte att det var farligt och att de flesta av dem skulle komma att dödas i Sibrien, säger Kettu och tillägger:

– Folk insåg väl inte att när de väl tog sig dit så fanns ingen väg ut.

Irga lyckas i alla fall skida sig in i Sovjet, men väl över gränsen tillfångatas hon och skickas till arbetslägret Vorkuta. Nattfjärilen är berättelsen om hur hon mirakulöst nog överlever under de omöjliga omständigheter som där råder.

Det är också en berättelse om språk och identitet. Irga har nämligen förlorat sin tunga och därmed sin talförmåga (sitt språk). Kettu ville med detta dra en parallell till dagens Ryssland.

– Situationen i Ryssland är svår. Många språk tystas och människor som tillhör minoriteter förtrycks.

Kettu beskriver det som att det finns en idé om en ny tsarism och att det råder en tro på ett starkt diktatoriellt ledarskap.

– På något sätt ville jag väva ihop Irgas historia under Stalinterrorn med nutiden och den karaktär jag i boken kallar Vova, vilket är diminutiv för Vladimir – samma namn som Rysslands president har – är mitt sätt att göra det.

Hon ser det som ett äventyr i sig att experimentera fram hur den ”minsta av de minsta”, flickan Irga, skulle lyckas få makt över den mäktigaste personen i landet, nämligen presidenten.

Ingen plats för kvinnorna

Just maktutövande är ett tema som går igen i Kettus böcker.

– Jag har studerat mekanismer för hur maktutövande, framför allt manligt och sexuellt förtryck, används. Det är ett mycket effektivt sätt att utöva makt, konstaterar hon.

Våld och sexuellt våld mot kvinnor är vanligt som maktmedel för att ta kontroll över folk i krig, både historiskt och i nutid. Dessa maktutövningsmetoder har Kettu inte väjt sig för att lyfta fram. Beskrivningarna av sexuella övergrepp hör till de mest våldsamma inslagen i böckerna. Men de skedde systematiskt och hon ville inte dölja dem.

Varför blev det du som skrev in de finska kvinnorna i historieböckerna?

– Jag har alltid varit intresserad av historia, särskilt ur kvinnors och barns perspektiv. Även i min familj följde vi då jag växte upp i Lappland debatten kring den finska historien. Kvinnor och barn har ju historiskt inte varit lika lyssnade till, och de har förtryckts och utnyttjats allra mest under alla tider.

Men varför tog det så lång tid innan kvinnorna fick ta plats i historien?

– Det är en bra fråga. Det handlar inte om att kvinnor inte har haft förmåga att skriva den utan helt enkelt för att det inte har funnits plats bland alla historier utifrån ett manligt perspektiv. Vi hade liksom fastnat någonstans i den svartvita hjältehistorien, menar Kettu.

Dessutom har det varit känsliga ämnen att ta upp, både den del av Finlands historia som rör relationen till nazismen, och det faktum att många finländare valde att lämna Finland för att resa till Sovjet under framför allt 1920- och början av 1930-talet.

– Eftersom Finland sedan var under Sovjets kontroll så var det under lång tid inte tillåtet att skriva om den här delen av historien, säger hon.

Det verkar helt enkelt handla om timing.

– Nu är nog rätt tid att skriva om det här, säger Kettu.

Fascinerad av marifolket

Alla Kettus böcker bygger på grundläggande och minutiös research.

– Jag reser till de platser jag skriver om, intervjuar människor och läser litteratur och allt som finns i forskningsväg, berättar hon.

Under arbetet med Nattfjärilen bodde hon en period i Moskva och där började hon intressera sig för marifolkets livsöde. Marifolket är ett finsk-ugriskt folk som huvudsakligen lever i den ryska republiken Mari El, vid ena änden av floden Volga.

– Där finns enligt romantiken den finsk-ugriska vaggan, vilket lockade mig, säger Kettu.

Marifolket har sitt eget språk, kultur och andlighet, men dess fortlevnad är hotat av årtionden av förtryck.

Hon beskriver det som en chockartad insikt när hon läste att alla marifolkets egna författare hade dött samma år.

– Först förstod jag inte att de hade mördats. Men när jag såg att det till och med var samma dag, gick det upp för mig att de alla hade fallit offer för Stalins terror.

– Det är ett under att de har överlevt det ortodoxa förtrycket och kommunismen, konstaterar Kettu och tillägger att hon alltid tycker det är intressant att försöka förstå hur människor, folk och språk har överlevt och lever vidare under svåra omständigheter.

– Svaret är nästan alltid tack vare kvinnorna, framhåller hon.

Kettu lyfter även fram marifolkets religiösa riter som väldigt intressanta.

– De klär sig i vitt, använder blodsoffer, vilket i dag kan handla om en anka, inget större, och tillber gudarna genom träden. Det är vackert och grymt på samma gång, säger hon.

Precis som Kettus egna böcker är både vackra och brutala. Det vackra utgörs av hur hon skriver fram relationen till naturen, som nästan får eget liv i böckerna. Samt kärleken till allt som växer – blommor, örter och andra plantor och deras helande eller förgörande kraft.

Kettu blandar naturlyrik med mystik och andlighet i sina romaner. Ibland är det just dessa ingredienser som gör att huvudpersonerna i böckerna håller sig vid liv. Ibland tvingar nöden fram  betydligt grymmare överlevnadsstrategier.

– Det är ironiskt att det i det kommunistiska paradiset växte fram ett extremt kapitalistiskt system i fånglägret, där allt kunde säljas och utbytas bara för att folk skulle hålla sig vid liv.

Amerika nästa

Katja Kettu är oerhört produktiv och jobbar i princip hela tiden.

– Det är många av mina vänner som fyller 40 år i år och bjuder in till fester, men jag har bara gått på en enda av dem, eftersom jag annars förlorar dyrbar skrivtid, säger hon och konstaterar att hon behöver semester.

Men först väntar en intensiv höst. Hon ska turnera både i Sverige, där Nattfjärilen släpps den 16 oktober, och i Finland i samband med att den nya boken Rose on poissa – en kärlekssaga mellan en finsk gruvarbetare och Rose, en amerikansk ursprungsinvånare, som en dag försvinner från reservatet i Minnesota – kommer ut.

– Det är en sak att vara författare och skriva och en annan att stå på scen och agera som en författare, säger hon.

Vad föredrar du?

– Jag föredrar att skriva. Men nu känner jag att jag behöver en paus, gå ut i skogen och plocka svamp och titta ut över havet. N

Text: Christin Sandberg
Foto: Ofer Amir

Hur tre forskare blottlade den djupa polariseringen kring feminismen

Nej, de nyligen avslöjade så kallade Sokal-artiklarna bevisade inte att feminismen är den nya nazismen. Däremot bevisade de hur svårt det är att diskutera feminism och postmodernism utan att hänfalla till dogmer och anklagelser. På båda sidor. 

Ute i världen har debatten under den gångna veckan gått het kring en forskartrio som lyckats få ett omskrivet kapitel av Hitlers Mein Kampf – pepprat med anti-rasistiska och feministiska modeord – publicerat i en referentgranskad (peer-reviewed) vetenskaplig tidskrift med fokus på genusfrågor och socialt arbete. Publiceringen var en del av ett större projekt, där de tre forskarna under tio månaders tid sysselsatte sig med att skriva tjugo låtsasartiklar som de sedan skickade in till lika många vetenskapliga tidskrifter. Inga av artiklarna hade några som helst vetenskapliga meriter, och flera av dem gränsade till det uppenbart absurda. Trots detta accepterades sju av dem, varav fyra hann publiceras innan en uppmärksam journalist på The Wall Street Journal började ana ugglor i mossen (artikeln bakom betalvägg här).

En publicerad artikel hade titeln Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Ore.”, i vilken “forskaren” i fråga iakttog hundägares reaktioner på hundars kärleksbestyr för att bilda sig en uppfattning om hur de förhöll sig till våldtäkt, och konkluderade bland annat att män borde skolas som hundar för att bli kvitt våldtäktskulturen. En annan publicerad “studie” framhöll att män genom anal självpenetrering kan bli av med homo- och transfobi och bli bättre feminister. En tredje efterlyste bodybuilding-tävlingar för feta människor för att motarbeta så kallad fat shaming. Och så då den redan berömda artikeln där skribenten bytt ut “judar” mot “vita” och “nationalsocialism” mot “feminism” i Mein Kamps tolfte kapitel och skrivit om texten så den såg ut som en självbiografisk essästudie där en vit kvinna granskade sitt eget vita privilegium, med referenser till feministisk litteratur inströdda i texten. Till saken hör alltså att de flesta av de journaler som forskarna skickade in sina texter till var sådana som fokuserade på genusvetenskap och annan identitetsvetenskap.

På det stora hela har reaktionerna varit förutsägbara. De som inte gillar feminism och genusteori har skrattat rått och pekat finger: vi sa ju hela tiden att feminismen är en bluff. Många som gillar feminism och genusteori har attackerat de tre forskarnas intellektuella oärlighet och metodologi, och hävdat att upptåget inte bevisar något annat än att referensgranskningen hos vissa enskilda vetenskapliga tidskrifter har fallerat.

Det är värt notera att de tre forskarnas upptåg är en del av en större debatt – eller egentligen flera större debatter – inom vetenskapen. Dels handlar det om den akademiska pressen på att publicera artiklar. Den akademiska världen har under det senaste halvseklet, med speciell tyngdpunkt på de senaste tjugo åren, allt mer börjat likna affärsvärlden. Forskningsprojekt avkrävs kvartalsresultat, forskare måste marknadsföra sina studiers praktiska nytta och allting poängsätts och graderas, och en forskares värde mäts ofta i hur många artiklar hen publicerat i vetenskapliga journaler. Publicering höjer universitets anseende, och utan publicering anses forskningen ofta som värdelös. Det sporrar också till grundande av allt fler referentgranskade journaler, vissa av dem extremt nischade och små – och dessa journaler måste hitta artiklar att publicera för att rättfärdiga sin existens. Således har det uppstått en hel industri, ibland mer seriös, ibland mindre, kring publicering av artiklar, och trots peer-review-systemet är kvalitetskontrollen av forskningen och artiklarna i vissa fall närmast obefintliga. Den andra debatten handlar om ett segdraget akademiskt krig om de postmodernistiska teoriernas vetenskapliga legitimitet, som jag ska återkomma till.

Jag tänker inte gå in på diskussionen om de tre forskarnas uppsåt eller den forskningsetiska aspekten av upptåget, även om där skulle finnas en hel del att gräva i. Den krassa sanningen är att sju referentgranskade vetenskapliga tidskrifter accepterade artiklar som saknade all all vetenskaplig legitimitet. En av de sju artiklarna som accepterades förklarar i omständliga vetenskapliga termer hur “forskaren” under tre månaders tid lyssnade på sina manliga gymkompisar medan de satt på Hooters, och hur hon utgående från det i sin forskning försökt utreda varför heterosexuella män gillar att gå på restauranger med lättklädda, storbystade servitriser. Den likaledes accepterade artikeln “Moon Meetings and the Meaning of Sisterhood: A Poetic of Lived Feminist Spirituality” består till hälften av nonsenspoesi hämtad från poesigeneratorn Teenage Poetry Generator.

Det man däremot kan ifrågasätta är hur väl ansedda de journaler är som de tre forskarna kallar “toppjournaler inom sina discipliner”. Tidskrifter som Affilia, Journal of Poetry Therapy och Fat Studies må vara de ledande journalerna inom sina respektive discipliner, men det beror på att alla tre är de enda journalerna inom sina snävt definierade discipliner. Inga av de berörda tidskrifterna kan anses höra till de absoluta toppjournalerna ens inom genusforskningen. Det förändrar naturligtvis inte på faktumet att de alla är referentgranskade och inte borde ha släppt igenom dylika artiklar.

Det här är inte första gången bluffartiklar väcker uppmärksamhet. 1996 postade fysikern Alan Sokal en artikel i den interdisciplinära kulturjournalen Social Text, där han på postmodernistiskt vis argumenterade för att kvantgravitation är en social och lingvistisk konstruktion, med andra ord att gravitationen inte existerar (se Wikipedia). Den här typen av bluffpublikationer har sedermera kallats för Sokal-bedrägerier. Liknande bluffartiklar har efter det publicerats till exempel i biomedicinska och datavetenskapliga publikationer, vilket visar att problemet inte existerar enbart inom humanismen.

Men liksom Sokals ursprungliga bluff, är det nu aktuella upptåget en kritik mot den postmodernistiska vetenskapsdiskursen som bland annat är vanlig inom genusstudier och framför allt inom feministisk teori. Det här är ett diskussionsträsk som det är farligt att trampa i, eftersom möjligheterna till missförstånd och generaliseringar är otaliga. Inom den filosofiska disciplinen innebär postmodernistisk dekonstruktivism i praktiken att alla universella sanningar bör utsättas för skeptisk granskning. Extremvarianten av det här är påståendet att vi inte kan vara säkra på att någonting existerar (denna typ av existentialism är visserligen äldre än postmodernismen). Postmodernismen kan till exempel hävda att ett bord inte existerar annat än som en gemensam överenskommelse mellan människor om att bordet existerar. Men, hävdar postmodernismen, där person A ser ett bord, kan person B se en säng och person C se en träskiva och fyra pinnar. Ur sina respektive synvinklar har alla tre rätt. Verkligheten, hävdar postmodernismen, ser olika ut beroende på ur vilken synvinkel man granskar den från och din verklighet kommer aldrig att vara identisk med min. Så länge som det handlar om stolar och bord är det här knappast något större problem: vi är väl ganska många som ätit middag på sängen och sovit på bordet. Knepigt blir det som känt då vi applicerar postmodernismen på politiska frågor och identitetsfrågor. Som att kön är en social konstruktion eller att alla har rätt att definiera sin egen etnicitet. Och det är också här som förespråkare för och motståndare mot postmodernismen så lätt börjar tala förbi varandra.

Jag är ingen expert på vare sig postmodernismen eller feministisk teori, så ni får gärna rätta mig om jag fått nått om bakfoten: Men alltid då man diskuterar vetenskapsgrenar och teorier som angränsar på filosofins område bör man minnas att deras syfte sällan är att erbjuda heltäckande och absoluta sanningar om världen, utan snarare att ge verktyg för att bättre förstå människan och samhället. En vanlig kritik mot postmodernismen är att disciplinen förkastar empirisk forskning och vetenskaplig metod. Ur en rent teoretisk synvinkel kan det här stämma i vissa fall, men påståendet är i alla praktiska bemärkelser en förvrängning av sanningen. Postmodernistisk genusteori förnekar till exempel inte att människor i allmänhet föds med två olika typer av könsorgan, inte heller att de biologiska skillnaderna kan ha inverkan på vårt psyke och beteende. Men tvärtemot att förkasta empirin menar postmodernismen att vi inte kan anta att män tänker X och kvinnor tänker Y av rent biologiska skäl bara för att det är vår kulturella uppfattning att de gör det. Postmodernismen hävdar tvärtom att det är empiriskt falskt att anta att eventuella psykologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor enbart beror på biologi utan att ha vattentäta vetenskapliga bevis på det. I stället kan det finnas kulturella normer och traditioner som påverkar oss i lika hög grad, om inte högre, än biologin. Och för att komma till botten med vilka dessa är och hur de påverkar, blir vi tvungna att på sätt och vis dekonstruera den kulturella och sociala uppfattningen om kön – därav påståendet att könet är en social konstruktion. Och, påminner postmodernismen, även om något är statistiskt sant, behöver det inte stämma på individnivå. Således är alltså breda generaliseringar om mäns och kvinnors beteende inte särskilt värdefulla till exempel i fråga om lagstiftning som påverkar enskilda individer, menar genusteorin.

En annan grundpelare i den postmoderna feministiska teorin är att alla människor har tolkningsföreträde till sin egen identitet och verklighetsuppfattning. Igen: här förnekas inte existensen av det biologiska könet, t.ex., utan endast fastställs att det sociala och mentala könet kan ta många fler former än de som vi traditionellt och kulturellt har slagit fast. Till och med biologin visar ju att vår traditionella binära könsindelning är för begränsad. Men det är också viktigt för förespråkare av postmodern genusteori att minnas att till exempel begrepp som patriarkat, toxisk maskulinitet och gender fluidity är filosofisk-teoretiska begrepp och inte ostridbara sanningar. Märkväl: det är en lika filosofisk-teoretisk ståndpunkt att hävda att toxisk maskulinitet och gender fluidity inte existerar. Därför att de här är begrepp som skapats för att försöka förklara rent påvisbara sanningar i världen: till exempel att kvinnor förtjänar mindre än män och att män oftare begår våldsbrott än kvinnor, eller att vissa personer inte känner sig representerade i en strikt binär och statisk könsindelning.

När det gäller vetenskapliga artiklar inom vad man kunde kalla identitetsrelaterade discipliner, alltså sådana som undersöker verkligheten ur en viss identitetsmarkörs synvinklar, är fokuset på tolkningsföreträde en potentiell akilleshäl, vilket de nu aktuella bluffartiklarna tydligt visar. Flera av artiklarna är skrivna som autoetnografiska analyser – bland annat den uppmärksammade Mein Kampf-omskrivingen, som i praktiken är ett ideologiskt traktat med källhänvisningar inslängda på passande ställen. Även om de i sig till och med skulle vara vettiga texter, kan man med visst fog fråga sig om sådana artiklar alls hör hemma i en vetenskaplig tidskrift, eller om de snarare borde publiceras i opinionstidskrifter som Ny Tid. Med detta inte sagt att den autoetnografiska analysmetoden är vetenskapligt värdelös i sig, men man bör vara medveten om de uppenbara fallgroparna då man granskar en dylik artikel.

En av orsakerna till att de aktuella bluffartiklarna uppfattas som så roliga är att deras titlar och innehåll till ytan inte skiljer sig avsevärt från helt legitima vetenskapliga artiklar. Hundparksartikeln hänvisar bland annat till den fullt verkliga artikeln “Sex Differences in the Herding Styles of Working Sheepdogs and Their Handlers.”, medan Hooters-artikeln hänvisar till “Carnivorous heterotopias: Gender, nostalgia and hipsterness in the Copenhagen meat scene.” En kritisk läsare kan naturligtvis fråga sig vad dylik forskning ska ha för nytta. Men som filosofen Liam Kofi Bright, som själv forskat i vetenskapliga bedrägerier säger till Buzzfeed (som för övrigt skrivit en av de bästa artiklarna om den nu aktuella uppståndelsen), finns det ett intellektuellt värde i att kunna konstatera att också absurda slutsatser kan vara “sanna” ur ett rent teoretiskt perspektiv, eftersom det tvingar oss att granska världen ur nya synvinklar. Och här kommer vi in på en viktig diskussion, nämligen den om forskningens och vetenskapens, i förlängningen universitetens syfte. Ska endast sådan forskning som till exempel leder till resultat som går att omsätta i ekonomisk vinst eller tydlig praktisk nytta vara tillåten – enligt den modell som Sipiläregeringen förespråkar? Eller ska vi ha ett bildningsuniversitet som uppmanar till vildvuxen och överraskande forskning och som stimulerar debatt och reflektion?

Det som framför allt behövs är mindre polarisering i debatten kring genusfrågor och feminism. Mindre skrikande, fingerpekande och hånande. Mindre dogmatik och mer diskussion, och det gäller båda lägren. För postmodernt inställda feminister är det viktigt att minnas att postmodernismen är ämnad att bredda förståelsen och analysen av världen, inte att användas som dogmatiskt slagträ. Genusteorin sitter inte på alla svar och bara för att man är väl påläst på dylik betyder inte att man slentrianmässigt kan avfärda kritiska synpunkter med uppmaningen att “läsa genusteori” som om det skulle vara en patentlösning på allt. Genusteorin är en av många infallsvinklar som kan användas för att betrakta världen, och en mycket nyttig sådan, enligt min åsikt.

De feminister och genusteoretiker som låser sig i dogmatiska positioner gör gott i att lära sig av vänsterrörelsens historia. Det var till en ansenlig del fragmentaringen i till varandra ytterst aggressivt inställda grupper som vägrade ge avkall på dogmatiska teoretiska ståndpunkter som ledde till att vänsterrörelsen slet sig själv i stycken inifrån på 70- och 80-talet. Det fanns en motvilja till öppen ideologisk debatt, sårad ära på olika kanter och en oförlåtande atmosfär. Tyvärr syns mycket av samma mönster i dag i vissa delar av det som man brett kan kalla för den identitetspolitiska rörelsen. För att inte feminismen ska gå samma väg som vänstern gick på 90- och början av 00-talet, måste vissa knutar lösas upp både inom den feministiska rörelsen och till vissa delar i den feministiska rörelsens inställning till dem som i dag inte betraktar sig själva som “feminister”, vad man nu än lägger in i det begreppet. Detta skriver jag alltså som en som starkt identifierar mig själv som feminist och hoppas att feminismen går en ljus framtid till mötes.

För kritiker av postmodern feministisk teori är det viktigt att för det första minnas att inte alla feminister omfattar postmodernismen. Det är i dag tvärtom trendigt att skriva debattartiklar med rubriker som “varför jag inte längre kallar mig själv feminist” och i dem kritisera postmodernismen. Men måste man kasta ut barnet med badvattnet? Visst, att skriva “varför jag inte kallar mig själv postmodernist” är ju inte lika klickvänligt. Men diskussionen om postmodernismen och dess stundvisa upphöjande till dogma pågår också inom den feministiska rörelsen, och nidbilden av den dogmatiskt postmoderna feministen är inte alls så utbredd inom den feministiska rörelsen som vissa debattartiklar gärna vill påskina.

De nu publicerade artiklarna pekar på ett trovärdighetsproblem och en ideologisk slentrian inom den postmodernistiska genusforskningen. Men att som vissa debattörer hävda att det skedda visar att all feministisk teori är värdelös är inte bara intellektuellt slappt, det är rentav barnsligt, och skvallrar om just den typ av ideologiska skygglappar som artikelbluffen varnar för. Ska vi avfärda alla vetenskapsgrenar som tillåtit fraudulenta artiklar att slinka igenom peer review-filtret, så blir vi tvungna att lägga ner hela den akademiska världen. Dessutom är det inte heller ett antagande inom den postorderna humanistiska forskningen att en slutsats i en vetenskaplig artikel representerar en oemotsägbar sanning, utan snarare en utkristallisering av ett logiskt argument. Ingen baserar diskrimineringslagar på från en enskild autoetnografisk essä. Betydligt allvarligare är det då världens högst rankade medicinska tidskrift publicerar en förfalskad artikel om att vaccin orsakar autism. Trots det har väl ingen påstått att all medicinsk forskning är falsk.

Som filosofen och författaren William Eggington skriver i New York Times, är lösningen på den ibland slappa kvalitetsgranskningen inom den forskning som fokuserar på margineliserade folkgrupper inte att sluta göra forskning om marginaliserade folkgrupper, utan att vinnlägga oss om att de som utför forskningen inte själva blir marginaliserade. Genusforskning, liksom humaniora i allmänhet, ger föga utdelning i den form av innovationer som nyliberala ledare eller marknadskrafterna efterlyser, och således är det ofta de humanistiska ämnena som får bära den tyngsta bördan då universiteten tvingas skära ner – till exempel har framtiden för genusvetenskapen vid Åbo Akademi legat i vågskålen sedan 2012. Mindre resurser leder lätt till både snävare specialisering och sämre kvalitetskontroll. Och om ett ämne till exempel endast har en anställd, blir det föga tid över för bredare samarbeten. Specialiseringskravet, skriver Eggington, ligger också i det moderna antagandet att forskningen i humaniora borde struktureras på samma sätt som den inom naturvetenskaperna, och att en forskning som inte kan ge klara och entydiga slutsatser som går att kvantifieras är värdelös. Igen: om man alltså vill ge postmodernistisk forskning ostridbart sanningsanspråk, så är man ute på hal is, vare sig man stöder eller motsätter sig disciplinen. Om vi däremot använder den för att bredda vår uppfattning om världen och människan, och tar dess slutsatser i beaktande då vi fattar beslut om samhället, kan vi arbeta för en mer inkluderande och rättvis värld, eftersom varje människas röst är värdefull.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Läs mer:
– Här redogör de tre författarna för projektet på Areo Magazine, där ev dem är chefredaktör.
– Här finns alla 20 artiklar på Google Drive.

Vänsterförbundet röstade mangrant mot Soini

Riksdagen röstade i dag om fortsatt förtroende för utrikesminister Timo Soini från De blå, efter att Soini upprepade gånger gått emot Finlands officiella utrikespolitiska linje i abortfrågan. Soini har på sin berömda ploki uttryckt abortmotstånd och bland annat deltagit i en demonstration mot abort i samband med en arbetsresa i Kanada.

Innan omröstningen meddelade den blå partiordföranden Sampo Terho att om Soini faller, så faller hela regeringen med honom, underförstått att partiet drar sig ur regeringssamarbetet om inte regeringspartierna enat ställer sig bakom Soini. Omröstningen var alltså på förhand laddad, och precis som väntat fick ministern fortsatt förtroende med klara siffror: 60-100. Flera samlingspartistiska kvinnor har tidigare uttalat sig starkt negativt om Soinis abortutspel, och beklagade sig före omröstningen om att det gjordes till en regeringsfråga. Bland annat Jaana Pelkonen, som hårt kritiserat Soini, var på plats i plenisalen under omröstningen, men avhöll sig helt från att rösta. Således lyckades De blå med att hålla regeringspartierna gisslan för att rädda sin tidigare ordförande och minister.

I praktiken blev det regeringen mot oppositionen. Sannfinländarna valde mangrant att rösta tomt. Riksdagsgruppens ordförande Leena Meri säger till Yle att det finns många inom Sannfinländarna som gärna skulle se Soini puttad från ministerposten, men att principfrågan avgjorde: Sannfinländarna försvarar Soinis rätt att i samvetsfrågor uttala sig i strid med Finlands officiella linje.

Inom de övriga oppositionspartierna röstade alla ledamöter som var närvarande mot fortsatt förtroende för Soini. Vänsterförbundet var det enda parti vars alla ledamöter hade bemödat sig att dyka upp för omröstningen. Det var SDP:s Maarit Feldt-Ranta som initierat misstroendeomröstningen, och hon stöddes av alla de partikamrater som dök upp – 4 av SDP:s 35 ledamöter var frånvarande, inklusive Sanna Marin och Jutta Urpilainen. De gröna led av ett visst manfall, då 4 av 15 ledamöter var frånvarande, bland annat sjukskrivna partiordföranden Touko Aalto och Jani Toivola, var väl tilltagna taxiersättningar på sistone bykats i offentligheten. Bara 6 av SFP:s 10 ledamöter hade bemödat sig att dyka upp, bland annat Ålandsledamoten Mats Löfström och tidigare partiordförande Stefan Wallin var frånvarande.

Janne Wass

 

Vad är priset för skönhet?

Johanna Holmström
Johanna Holmström.
För en tid sedan fattade jag ett drastiskt beslut. Jag skulle minska på användningen av smink och varje gång jag målar på skulle jag fråga mig själv varför. Det här kanske inte låter så revolutionerande, men för mig som har sminkat mig i tjugotvå år finns det mycket bagage och en hel del tankar att reda ut kring mascaran och läppstiftet.

Jag kommer ihåg den första gången; det var på åttan i högstadiet och en kille hade ropat ”Huj helvete!” när han tittat på mig. Jag kände honom. Han gick en klass under mig och hade inte sett mig sedan jag slutade sexan. Pinsam tystnad. Sedan ursäktade han sig med att jag såg ”annorlunda ut” än förr. Ja, det var sant. Jag hade vuxit enormt på ett år, jag var smal som en pinne och jag hade blivit välsignad med ett ansikte fullt av akne. Hemma såg jag mig i spegeln och såg vad han sett; jag hade blivit ful.

Efter den gången fortsatte det. Inte samma kille, men andra. Jag friidrottade sex dagar i veckan och var platt som en planka, och det var vad killarna i min klass kallade mig. Varje dag undrade de om jag inte skulle få bröst snart. Det var den gångbara valutan för tjejer i min skola. Mycket annat behövdes inte för att vara populär. Att vara populär bland killarna kom trots allt med en rejäl dos sexuella trakasserier och kanske var det lika så bra att inte vara populär. Jag fick en långsammare start i den delen av livet som kvinna. För det skulle ju komma senare, med ränta.

Första gången jag sminkade mig övade jag mig hemma med min mammas avlagda palett. Ögonskugga, röd först, sedan blå, puder, mascara och eyeliner. Läppstift. Rött. Jag såg mig i spegeln och hatade det jag såg. En docka. Jag var en annan. När min pappa såg mig sade han: ”Du är faktiskt mycket sötare så där.” Det gick som ett tjack rakt upp i belöningscentret i hjärnan. Bekräftelse.

Att jag sminkade mig som fjortonåring betydde att jag såg mycket äldre ut än jag var. I skolan skedde ingen förändring utom att jag fick vara i fred från killarna ibland, då de inte hånade mig för att jag sminkade mig, så klart. I stället ledde det till att min första pojkvän hade bil. Jag var femton. Jag föredrog äldre killar, eller alltså fullvuxna män, för att de inte tyckte jag var ful. Att det här ledde till en del obehagliga situationer är givet. Det är inte tryggt för en femtonåring att hoppa in i bilar med vuxna män. Men jag skyller på sminket.

Bekräftelsen fortsatte. När jag var tjugo träffade jag mannen jag skulle vara gift med i tio år och han vägrade gå med mig någonstans om jag var osminkad. När jag fick mitt första barn tyckte han att sjuksköterskorna tittade medlidsamt på honom för att han hade en så ful fru. Medan jag födde, alltså. Och när jag var osminkad hemma med två småbarn var han övertygad om att bebisen grät för att den var rädd för mitt ansikte. Det är ju fullkomligt skrattretande, men det gör trots det inte några under för självförtroendet.

Vid trettiosex års ålder satt jag sedan framför spegeln, på väg att fara till gymmet. Jag stirrade på burken med underlagskräm och tänkte, att vad fan, jag ska ju snart svettas bort allting ändå. Jag stirrade på mina ögon och tänkte att de är väl ganska fina ändå. Och vad spelar det för roll? Vem ska se mig? Vem är det jag vill att ska se mig? Jag ska träna. Jag ska vara där för min egen skull, för att det får mig att må bra. Jag lämnade hemmet osminkad och gick på gym och såg ut som en trettiosexårig kvinna som tränar. Röd i ansiktet, svettig och med smutsigt hår. Ful? Inte vet jag. Säkert var jag just precis då mycket mindre attraktiv för en del, men kanske mycket mera attraktiv för vissa andra. Och dessutom är det inte därför jag finns. Jag existerar inte för att vara attraktiv för andra. Det är en stor och revolutionerande tanke att inse som trettioplussare. Vägen dit har varit lång.

Den amerikanska politikprofessorn Sheila Jeffreys är en av dem som jämför smink med den muslimska kvinnans slöja. Både slöjan och sminket brukar försvaras som en kvinnas val och rättighet att använda om hon så vill, men i båda fallen finns det betydande bevis på social press från manligt dominerade samhällen som leder till detta beteende i form av straff och belöning. Kosmetikindustrin har blomstrat sedan 1920-talet då kvinnor en masse började leta sig utanför hemmet för att arbeta, och sminket ansågs vara en symbol för denna nyvunna frihet. Men Jeffreys har en annan förklaring: Muslimska kvinnor anser sig ofta vara tryggare då de kliver ut i samhället om de är skylda. Att använda smink signalerar likaså att kvinnor inte har en automatisk rättighet att kliva ut i det offentliga på lika grunder som män. Smink, liksom slöjan, försäkrar samhället om att kvinnan hålls maskerad och att hon inte har råd att visa sig som den rättmätiga och jämlika medborgare hon är. Både slöjan och sminket visar alltså kvinnans brist på självberättigande. De klarröda läpparna syns kanske bättre, men till vilket pris?

Johanna Holmström
är författare

Här får kvinnorna vara normen

En festival helt utan män. Det är konceptet för den kanske mest omtalade – och kritiserade – festivalen i Sveriges historia. Festivalen Statement, som ägde rum sista helgen i augusti i Göteborg, blev en högljudd hyllning till systerskapet och en hård spark mot patriarkatet, skriver Tove Lillsund.

Allt började med ett tweet. Den svenska komikern Emma Knyckare hade precis sett en nyhetssändning där det rapporterades om allt fler våldtäkter och övergrepp på festivaler i Sverige när hon skrev på Twitter: ”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”
Ett år senare besöker jag det som kom att bli Sveriges första festival endast för kvinnor, transpersoner och ickebinära.

Kön ringlar lång utanför Bananpiren i Göteborg, en kö helt utan män. Folk är glada och uppsluppna, men framför allt förväntansfulla. Känslan av att vara med om något unikt, snudd på historiskt, är påtaglig. Förutom ett fåtal bandmedlemmar kommer endast kvinnor att stå på scen, och inte heller bland väktarna och den övriga personalen kommer det att finnas några män. Med 5 000 besökare rör det sig om ett könsseparatistiskt rum i stor skala. Ett unikt evenemang som fått stor medial uppmärksamhet både i Sverige och internationellt.

Inne på området träffar jag Matilda Samson Löfving, Linnea Samson och Ida Lingegård som gärna tar en paus i sitt samtal för att prata om festivalen. De berättar att de köpte biljetter redan innan artisterna var bokade.

– Det känns bra att vara här och stötta initiativet, säger Samson.

Alla tre lyfter fram den goda stämningen och trygghetskänslan som de största skillnaderna jämfört med en vanlig festival.

– Man slipper oroa sig, helt enkelt, säger Lingegård.

– Och så är det ingen som bufflar sig fram i publiken, tillägger Matilda Samson Löfving.

Två andra som också köpte biljetter så fort de släpptes är vännerna Ingrid Sandstedt och Mimmi Fasth.

– Här finns en gemenskap och en trygghetskänsla. Det känns mycket bekvämare än en vanlig festival, säger Sandstedt.

– Att vara här är som att träffa alla tjejer man någonsin pratat med i en toakö, säger Fasth och skrattar.

Behövs det verkligen en separatistisk festival som Statement?

– Ja, festivalen är viktig för att belysa strukturella problem kring manlighet. Den debatten behövs och måste uppmärksammas, säger Fasth.

Ett hektiskt år

När festivalens grundare Emma Knyckare kliver upp på scenen för att inviga festivalen går det en våg av jubel genom publiken som aldrig vill ebba ut. En banderoll med texten Patriarkatet får inte dansa med oss hänger på väggen bakom henne och framför henne applåderar tusentals händer. Det är uppenbart att många av festivalens besökare inte i första hand är här för musiken utan för att vara del av ett ställningstagande, ett feministiskt Statement.

– Det känns helt fantastisk här i dag. Jag får rysningar från fötterna och upp till skalpen, säger Knyckare när jag senare lyckas få en pratstund henne.

Hon har haft ett hektiskt år. Förutom allt arbete bakom kulisserna har hon varit festivalens ansikte utåt och gjort fler intervjuer än hon kan minnas. Nu skriver hon dessutom på en bok om festivalen som kommer att släppas nästa vår. Det är ändå en förvånansvärt avslappnad person som sitter mittemot mig i presstältet.

När du skrev inlägget på Twitter för ett år sedan, kunde du då föreställa dig vilket genomslag det skulle få?

– Absolut inte, då tänkte jag mig inte ens att det skulle bli en festival. Det var mer en tanke jag hade, att om man gjorde en festival på det här sättet skulle man bli av med nästan allt sexuellt våld eftersom det är män som står för nästan alla övergrepp. Sedan blev det en festival på grund av den enorma responsen jag fick. Många hörde av sig och ville hjälpa till.

Förra året anmäldes 150 sexualbrott på festivaler i Sverige, inklusive 20 våldtäkter eller våldtäktsförsök, enligt en sammanställning gjort av tidningen Metro. Händelserna blev startskottet för Statement. Knyckare är noga med att poängtera att Statement inte är någon lösning, utan en reaktion på problemet.

– Lösningen ligger på så mycket högre nivå. Det vi vill uppnå är att visa att enough is enough. Och det är alltid roligare att protestera med glädje och fest!

Kritik från dag ett

Festivalen har fått en hel del kritik under året. Bland annat har det diskuterats om festivalen är diskriminerande mot män eftersom de nekas tillträde. För tillfället pågår en utredning hos Diskrimineringsombudsmannen om festivalen rentav bryter mot lagen.

– Jag tycker det är roligare att prata om vilka festivalen är till för och varför istället för att prata om vilka den inte är till för, säger Knyckare och fortsätter:

– Män har ju alltid annars tillgång till samhällets alla ytor 24 timmar om dygnet, så det kanske är bra för dem att känna på hur det är att inte ha det.

Många har även lyft frågan om separatism är rätt väg att gå för att nå målet med ett mer jämställt samhälle. Vill vi inte snarare ha fler gemensamma ytor? Enligt Knyckare kan separatistiska rum fylla en viktig funktion. Under Statementfestivalen handlar det om att kvinnor, transpersoner och ickebinära ska få en trygg festivalupplevelse, men hon lyfter också fram exemplet med killmiddagar som blivit ett fenomen i Sverige.

– Jag tror att det är jättebra för killar att prata med andra killar om till exempel sexuellt våld, utan att behöva känna sig ansvariga eller utpekade av kvinnor i rummet.

Har du någon hälsning till alla i Finland som arbetar för att motverka sexuellt våld?

– Det går bra att höra av sig om ni vill hitta på något liknande. En festival som den här kan vara väldigt uppfriskande, säger Knyckare och skrattar.

”Lyrisk stämning”

Ute på festivalområdet höjs stämningen i takt med att luften blir allt mer syrefattig framför scenerna i de gamla lagerlokalerna. Loreen får till en rungande allsång av Eurovisionslåten ”Euphoria” och dj-duon Rebecca & Fiona skapar något som kan beskrivas som ett glädjebubblande danskaos i publikhavet. Följande dag tar Frida Hyvönen över stafettpinnen och slår nästan sönder pianot när hon under en timme ger utlopp för så gott som hela känslospektret. Hiphopartisten Maxida Märak blandar rap med jojk med en nästintill ilsken energi och nya stjärnskottet Shirin fyller rummet med en röst som för tankarna till Adele och Amy Winehouse.

Artisterna möts av en generös publik som inte snålar med applåderna och snabbt förlåter bortglömda textrader och teknikstrul. Hela festivalen präglas av en vänlig stämning där främlingar kramas spontant och drinkar kan lämnas obevakade.

Matilda Ersson som kommit från Umeå för att besöka festivalen beskriver känslan:

– Det är lyriskt och mäktigt. För en gångs skull behöver man överhuvudtaget inte anpassa sig efter männen.

Hennes kompis Ann Högberg tillägger:

– Såklart hoppas att jag att festivalen inte ska behövas i framtiden under de här premisserna, utan att den ska kunna öppna upp för alla. I och med allt som hänt efter #metoo är jag hoppfull. N

Text & foto: Tove Lillsund