Etikettarkiv: Feminism

Astra: Det personliga är fortfarande politiskt – men var blev den ekonomiska analysen?

Hur ser den finlandssvenska feminismen ut pre och post #metoo? Ett bland många svar kan man få genom att läsa tidskriften Astras 100-årsjubileumsbok Denna framtid är vår. Det första man kan säga är att boken uttrycker en glad och energisk feminism, och ger en bild av ett levande feministiskt finlandssvenskt sammanhang kring tidskriften. Boken är attraktivt formgiven och har vid sidan av texterna gett en jämbördig roll åt de fotografer och illustratörer som medverkar i Astra.

Skribenterna är i alla åldrar. Ebba Witt-Brattströms, Birgitta Bouchts och Sunniva Drakes feministiska verksamhet sträcker sig tillbaka till 70-talet, medan Monika Fagerholm är något yngre. Mia Frank och teaterduon Blaue Frau representerar en mellangeneration i fyrtioårsåldern. Merparten är eller förefaller ändå vara yngre och ställer den unga vuxna feministens fråga om hur man egentligen ska leva sitt eget liv, med vilka normer, i vilka konstellationer. Ska man ha barn, och i så fall hur?

I den unga feminismen har queer-tänkande, krav på alternativa familje-modeller utöver det tvåsamma och en ny fokusering på vänner som en del av familjen blivit mainstream, inte bara teoretiskt och principiellt utan också något som man försöker tillämpa i praktiken.

Ylva Perera problematiserar i den inledande texten det faktum att hon lever lyckligt gift med en man. För vore det inte mycket mer feministiskt att leva på något annat sätt: parförhållandet är ju en förtryckande institution? Ida Kronholm drömmer om ett samhälle där alla fryser ner sina ägg och spermier i tonåren och steriliseras sedan för att kunna njuta av konsekvenslöst sex med varandra. Barnen skaffar man på helt konstgjord väg när man är redo för det, inte nödvändigtvis med en partner, utan med någon som vill dela ansvaret.

Det existentiella perspektivet som präglar många av texterna är helt i linje med Astras chefredaktör Nina Nymans riktlinjer i förordet: ”Vi kräver ett annorlunda samhälle, men vi har alltför sällan möjlighet att drömma om hur det skulle se ut. Vi möts av en kritik som kräver att vi är rimliga trots att de patriarkala samhällen vi lever i saknar rimlighet. I den här boken finns inga krav på rimlighet, inga krav på att visa hur reformer ska finansieras.”

Frågan är ändå om inte lite mer konkretion hade varit gynnsam för boken som helhet. Det privata och det personliga må vara politiskt, men hur ser förhållandet mellan upplevelse och samhällelig verklighet ut i olika frågor? Jag efterlyser inte en finansieringsplan för en ny samhällsordning, utan handgriplighet i samtidsanalysen och kritiken. Hur ser vårt samhälle ut just nu? Exakt hur skulle jag vilja ändra på det? I vilken mån och på vilket sätt är det som 70- eller 80-talens feminister skrev fortfarande angeläget, aktuellt, träffsäkert? Vad innebär tanken om det heterosexuella parförhållandet som en förtryckande norm om man tillämpar påståendet på dagens Finland?

Man ska kanske inte heller vara alltför försiktig med att tala om pengar. I boken sägs inget om kvinnors löner, inget om dagvård och åldringsvård, inget om de konkreta jämställdhetskonsekvenserna av de senaste årtiondenas privatiseringspolitik. Den socialpolitiska feminism som varit med och byggt välfärdssamhället finns helt enkelt inte med. Bland skribenterna finns inga samhällsvetare, politiker eller historiker, som naturligt skulle ha sådana frågor för ögonen. Kapitalismen nämns här och var, men figurerar som en monolitisk fiende på samma sätt som patriarkatet, inte som ett tema för konkret analys.

Det här kan förstås ses som en feministisk framgångshistoria: de flesta av skribenterna har inte behövt kämpa för dagvård åt sina barn och de har alla kunnat försörja sig själva på sitt eget arbete. Men de drömmar som här kommer till uttryck – mera tid för sina barn, en mer kollektiv tillvaro – har också en ekonomisk sida. Man behöver inte ha färdiga svar för att få dryfta den.

Något mer av ett historiskt perspektiv saknar jag i Nymans text, som handlar om hur vårt samhälle är barnfientligt i sin oförmåga att integrera barn i de vuxnas miljöer. Hon blir som hon själv säger ”omotiverat provocerad” när hon hör att en kollega ska inrätta ett lekrum på sin arbetsplats. För egentligen borde väl barnen få vara där de vuxna är på samma villkor, eller hur? Å ena sidan är Nyman nervös över att hennes barn ska störa andra när det gråter; å andra sidan det här gränslösa kravet på tolerans för barnens särart. Lösningsförsöket påminner om författaren och uppfostringsgurun Anna Wahlgrens utopi, där de små barnen inte ska behöva gå på dagis, även om föräldrarna arbetar. Barnen ska vara med överallt och barnen ska få vara barn, det vill säga leka och larma så som moderna barn gör.

Det faktum att vårt samhälle redan har gått långt i den riktningen, att man redan har utverkat långt gående fri- och rättigheter åt barnen faller utanför texten, liksom det att genomsnittsföräldern faktiskt tillbringar mer tid med sina barn idag än man gjorde till exempel på 1980-talet.

Ur feministisk synvinkel blir kritiken mot lekrum, dagvård och barnfria zoner grumlig. Antyder den inte att föräldrar (läs mammor) ska ha lite dåligt samvete när de inte har barnen med sig, när de yrkar på fredad arbetstid och dörrar att stänga?

Ett centralt och väl fungerande tema i boken är äkta retro: vänskapen mellan kvinnor, 70-talets systerskap. Hos Hanna Lutz utgör den temat för en kort novell om att växa upp tillsammans, Blaue Frau gör en dialog där J och S talar om sin skapande vänskap till varandra, medan en viktig del av Fagerholms text är en hommage till vännen och redaktören Silja Hiidenheimo (1961–2015). Och då handlar det inte bara om kvinnor som stöttar varandra i med och motgångar, utan om kvinnor som utgör en viktig del av själva poängen med att finnas till, kvinnor som (en del av) de mest riktiga, viktiga och spännande människorna.

Nora Hämäläinen

Astra: Denna framtid är vår.
Förlaget, 2018.

Aborträtten i Europa hotad – trots framgången i Irland

I en historisk folkomröstning avkriminaliserades abort i Irland förra månaden. Men det är ett av de få länder i världen där utvecklingen går mot det liberalare hållet.

I Chile avkriminaliserade Michelle Bachelets regering 2017 abort vid tre omständigheter: om graviditeten har föregåtts av våldtäkt, om fostret är livsodugligt, eller om kvinnans liv är i fara. Det var ett historiskt beslut som föregåtts av många års påtryckningar från kvinnorättsaktivister och liberala politiker.

Sebastián Piñeras sittande konservativa regering har valt att skärpa lagstiftningen. I januari 2018 infördes en samvetsklausul som innebär att en läkare kan vägra att utföra en abort utifrån sin etiska övertygelse. Detta orsakade en protestvåg runtom i landet.

Rätten till samvetsfrihet finns även inskriven i den italienska konstitutionen. Det innebär att upp till 100 procent av alla gynekologer och läkare i vissa delar av landet vägrar avbryta graviditeter, även i fall då gravt missbildade foster anses ha ringa chanser att överleva. Detta trots att det är en lagstadgad rättighet för varje kvinna att välja om hon önskar avbryta en graviditet under de 90 första dagarna.

Abortvägran ett karriärdrag

Silvana Agatone, gynekolog och ordförande i Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Applicazione della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som utför aborter, säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som samvetsvägrar och inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det inte längre finns några läkare alls som utför aborter – åtminstone inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet.

Agatone menar att möjligheten att samvetsvägra överutnyttjas.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val som ger en läkare större karriärmöjligheter, förklarar hon.

Aborträtten, som när den blev verklighet i Italien år 1978 innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att implementera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbetsuppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och får färre patienter till din privata klinik, säger Agatone.

Kontroll över kvinnan

Laetizia Costa (namnet fingerat) från Ancona berättar om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter dessutom försökte få henne att behålla barnet mot sin vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum en dag ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var, ”Uppenbart är ju fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20e veckan, vänta.”

– Istället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation utövar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att en ska ändra sitt beslut, säger Costa och beskriver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet.

Men det är också en rättighet som riskerar att försvinna. För trots att abortlagen fyller 40 år, så är den under ständig attack. Abortmotståndarna mobiliserar, uppbackade av fascistiska och högerkonservativa partier samt katolska kyrkan, som alla fått vind i seglen efter valen i mars. Kvinnors rättigheter finns sällan med i partiernas partiprogram, men då partierna väl tagit makten blir det plötsligt en viktig fråga.

– Vi upplever en allt fientligare inställning mot kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar, säger Giorgia Serughetti, författare och forskare som nyligen gett ut boken Libere tutte ”Fria alla (kvinnor)”, som hon har skrivit tillsammans med Cecilia D’Elia.

Hon fortsätter:

– Det nya angreppssättet från högern innebär att de talar i termer av kvinnans bästa och även använder feministiska argument.

Serughetti menar att det är tydligt att det handlar om att vilja ta tillbaka kontrollen över kvinnan och dra in hennes rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Inte bara i Italien, utan också i länder som USA och Polen.

– Konservativa krafter vill införliva kvinnan i hennes traditionella roll med fokus på att reproducera.

Kräftgång i USA

Donald Trump hade inte suttit länge som president innan han fattade beslut om att skära ner de statliga bidragen till organisationer som utför aborter, och strypa biståndet till grupper som arbetar med abort och sexuella och reproduktiva rättigheter ute i världen.

Trump har även lovat att tillsätta fler domare i högsta domstolen som är villiga att riva upp den lag, Roe vs. Wade, från 1973 som gjorde abort lagligt i USA.

I januari anslöt sig Trump till två tidigare republikanska presidenter, Ronald Reagan och George W Bush, när han hälsade på demonstranterna i den årliga demonstrationen March for Life och på så vis gav sitt stöd till de pro-life-grupper som till varje pris vill ”försvara rätten till liv”, med andra ord motsätter sig abort – till och med i fall då kvinnans liv är i fara.

I maj 2018 rapporterades det om att delstaten Iowa hade röstat igenom USA:s striktaste abortlag. Abort kommer att förbjudas i fall där man kan uppfatta fostrets hjärtslag. Det innebär att många kvinnor inte ens kommer att hinna upptäcka att de är gravida förrän det är för sent att avbryta graviditeten.

Stark aktivism i Polen

En av de mest restriktiva abortlagarna i Europa finns i Polen. Förra året uppskattades runt 80 000 polska kvinnor ha genomgått olagliga aborter, både i Polen och i andra länder.

Förslaget som ligger på bordet handlar om att förbjuda abort i alla fall förutom där kvinnan blivit gravid via våldtäkt eller incest. Det innebär bland annat en skärpning av lagen i fall av allvarliga fosterskador. I dag är det tillåtet med sådana aborter, men det vill man nu alltså förbjuda.

Enligt Katarina Bergehed, sakkunnig på kvinnors rättigheter vid Amnesty i Sverige, är den anledningen man nu vill förbjuda den vanligaste till att kvinnor och flickor får abort i Polen i dag. Det handlar om ungefär 95 procent av alla fall.

För ett par år sedan stoppade hundratusentals polacker ett förslag som helt skulle förbjuda aborter och dessutom göra abort straffbart, med uppemot fem års fängelse som påföljd (både för kvinnan som gjorde abort och läkaren som utförde ingreppet). Också nu har det organiserats ett flertal demonstrationer mot de föreslagna skärpningarna i abortlagstiftningen och många av deltagarna riskerar repressalier. Det rapporteras också om att aktörer som visar stöd för abort, som kvinnoorganisationer, utsätts för polisräder.

I mars ordnades demonstrationer i bland annat Warszawa, då de protesterande tog sig till regeringspartiet Lag och Rättvisas (PIS) högkvarter och skrek slagord som ”Valfrihet istället för terror”. Konservativa PIS uppbackade av den katolska kyrkan är positiva till att skärpa abortförbudet. Aktuella opinionsundersökningar visar dock att en betydande majoritet av det polska folket är emot lagförslaget.

Irland en ljuspunkt

På Irland har utvecklingen ändå gått i motsatt riktning.

”Det ser ut som att vi skriver historia i morgon”, skrev Leo Varadkar, Irlands premiärminister och ja-förespråkare inför folkomröstningen om att skrota abortförbudet på Irland.

Och det skrotades, som känt. I folkomröstningen den 25 maj i år vann ja-sidan stort. Det innebär att det konstitutionella förbudet mot abort, som infördes i en folkomröstning 1983, kommer att upphöra. Den gamla lagen innebär att den som gör en abort riskerar upp till 14 års fängelse.

Den irländska regeringen kommer nu att påbörja arbetet för att rösta igenom ett lagförslag som innebär fri abort till och med tolfte graviditetsveckan och vid speciella omständigheter till och med sjätte graviditetsmånaden.

Premiärminister Varadkar säger att han hoppas att den nya lagen hinner stiftas innan årets slut. Han kallar det kulmen på en revolution som pågått i det tysta under 10-20 år.

Över 3 000 irländska kvinnor tvingas i dagsläget varje år att resa till England och andra länder för att kunna göra abort. Men det är inte alla som har möjlighet eller hinner resa. En av dem som drabbades av abortförbudet på Irland var Savita Halappanavar, som dog i sviterna av ett missfall på grund av att läkarna vägrat genomföra en abort. Halappanavars pappa Andanappa Yalagi sa i en intervju med Irish Times att han är mycket glad över resultatet av folkomröstningen. Han säger också att han önskar att den kommande lagstiftningen ska uppkallas efter dottern, ”Savitas lag”.

Förbud i Malta

Även på Cypern togs ett steg mot att avkriminalisera abort tidigare i år då strafflagen ändrades så att risken för åtal efter avbruten graviditet minskar. På Malta, en annan ö i Europa, är det dock helt förbjudet.

– Jag kan inte säga att jag är för abort, men jag accepterar en kvinnas val och jag skulle genomföra aborter på kvinnor, som så önskar, även om det inte var lagligt, säger Beatrice Berluti, gynekolog och en av få icke-samvetsvägrare i regionen Marche i centrala Italien.

Berluti menar om att det handlar om svåra livsval. Det viktigaste som professionell är att stå vid kvinnans sida: ge information och stöd och helst också ha möjlighet att följa upp.

– Att förbjuda abort innebär inte att färre unga flickor och kvinnor blir gravida. Kvinnor blir oftast gravida under en livskris eller förändring i livet. Det kan handla om sorg efter en avliden anhörig, separation, att ha förlorat arbetet, våld, krig eller konflikter, en flytt, att man blivit sjuk eller deprimerad eller bara är på semester och glömmer rutinerna, säger Tiziana Antonucci, en radikal kvinnorättskämpe som hjälpt kvinnor i Italien med preventivmedelsrådgivning och abort på organisationen AIED sedan 1978.

Mordåtal för missfall

Världshälsoorganisationen WHO har beräknat att det utfördes 25 miljoner osäkra aborter (45 procent av det totala antalet aborter) varje år under åren 2010 till 2014. Majoriteten av dem, 97 procent, genomfördes i Afrika, Asien och Latinamerika. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort, uppskattar WHO. Sydafrika har sedan 1997 en av kontinentens mest liberala abortlagar, vilken säkerställer rätten att göra abort fram till 20:e veckan. Till följd av introducerandet av Sydafrikas abortlag Choice Act 1997 minskade landets mödradödlighet med 90 procent.

I El Salvador råder det totalförbud mot abort. En kvinna som avbryter en graviditet efter en våldtäkt eller får ett missfall riskerar att dömas till fängelse. Trots påtryckningar från människorättsorganisationer och anhöriga till kvinnor som har avlidit efter illegala aborter har regeringen inte prioriterat frågan. Under tiden sitter kvinnor av fängelsestraff för mord efter att ha drabbats av missfall.

Text & foto: Christin Sandberg

Sex, makt och beröringsångest

Joel Backström
Joel Backström.
Det har talats och skrivits en hel del om #metoo, senast i förra numret av Ny Tid. Men märkligt litet har blivit sagt. Alla är överens om att vittnesmålen blottat en oacceptabelt brutal verklighet, att vi måste se till att diskussionen fortsätter och leder till konkreta åtgärder. Men klargörande analyser av vad problemet egentligen handlar om, vilket naturligtvis är en förutsättning för att faktiskt göra något åt det, lyser mestadels med sin frånvaro. Ta till exempel den destruktiva sammanflätningen av makt och sex. Man kunde ägna hela livet åt att nysta upp den härvan; här blir det bara några korta anmärkningar.

Det som skiljer flirt och genuina sexuella inviter från sexuella trakasserier är att den som trakasserar, paradoxalt nog, inte är sexuellt intresserad av sitt offer. Det handlar inte om att han (om det är en han) åtrår henne (om det är en hon). Istället använder han sexuellt laddad kommunikation som ett maktmedel för att få henne att känna sig obekväm, för att förringa henne och manifestera sitt förmodade övertag över henne. Ofta har det här maktspelet en uppenbar sexuell laddning för förövaren: han njuter av att utöva makt över offret, att se hennes hjälplöshet. Men det sexuella här är ensidigt, det är förövarens privata sexualiserade fantasi som han dramatiserar med offret tvingat in i den roll han bestämt för henne. Vad han inte vill ha är just det som den genuina sexuella inviten frågar efter: ömsesidighet, förtjusning, en åtrå från den andras sida som svarar på ens egen.

I den genuina inviten sätter en människa sig själv på spel genom att öppet visa sin personliga förtjusning i den andra. Trakasserier iscensätts däremot från en avpersonaliserad, kollektiv position. Genomsnittskillen i killgänget som kommenterar tjejen som går förbi skulle aldrig öppna munnen om han stod där ensam. Han är ”en av killarna” som kommenterar ”en av dom (tjejerna)”. Och han utgår från att han inte ska få en förtjust respons av henne; om hon vände sig om och uppskattande kommenterar honom skulle han bli helt ställd. Sexuella trakasserier handlar inte om att skapa kontakt, utan om att upprätta ett avstånd mellan människor, men ett avstånd av det där obehagliga, samtidigt opersonliga och intima slaget som finns där en människa eller grupp ser på en annan som om den andra inte räknades, som om man kunde tala till och om henne, men hon inte fick svara. Offret blir samtidigt utpekat och osynliggjort. Allt förtryck fungerar i grunden enligt denna logik.

Problemet med sexuella trakasserier är alltså inte för mycket, utan för litet åtrå. Mot den bakgrunden är det beklagligt och ironiskt att #metoo förmodligen, i namn av ”nolltolerans” mot sexuella trakasserier, kommer att leda till en mer restriktiv och ängslig inställning till flirt och sexuellt laddad kommunikation överlag. Det visade sig redan i förvirrade manliga kommentarer under kampanjen, i stilen ”Men hur ska man veta vad man får göra nuförtiden? Får man skämta om sex överhuvudtaget längre, eller ens ge en kvinna en komplimang?” Såna kommentarer är förstås totalt idiotiska om tanken är att den stackars mannen inte har en aning om vad kvinnor tycker om hans beteende utan måste få klara förhållningsorder, som en liten pojke som mamma instruerar i hur man tilltalar en dam. Både män och kvinnor vet mycket väl, om de bara vill veta, huruvida avsikten är att uttrycka genuin uppskattning, eller ”komplimangen” i själva verket är ett förtäckt sätt att förringa och förödmjuka. Däremot kan man helt befogat bekymra sig för att samhällsklimatet utvecklas i en hysterisk riktning där också genuina eller harmlösa reaktioner börjar anses socialt oacceptabla. Det ironiska är att sånt ängsligt pryderi i själva verket manifesterar precis samma främlingskap mellan människor, samma beröringsångest, som trakasserierna man tror sig motverka.

Det har ofta sagts att vi måste lära våra pojkar att respektera flickor. Grovt taget: fråga om flickan vill och lämna henne ifred om hon säger nej. Och det är förstås ett minimikrav, men fokuset blir helt fel om man glömmer den positiva sidan av uppgiften: att lära pojkar att våga vara intresserade av flickor, och vice versa. Alltså inte bara intresserade på avstånd, som någon från det ena könslägret som kikar över muren på det andra, utan intresserade som en människa är intresserad av en annan. Könen är fortfarande i våra relativt jämställda länder extremt segregerade på dagis och i skolan: flickor och pojkar leker för sig, och det är bara undantagsvis som en flicka och en pojke är bästisar. Med en sån uppställning är det självklart att flickors och pojkars intresse för varandra kommer att förvrängas av kollektiva och främmandegörande idéer om hur ”dom” på ett både lockande, irriterande och obegripligt sätt är annorlunda än ”vi”. Och lika självklart är att sexuella relationer mellan enskilda ”representanter” från två sålunda segregerade läger fylls av projektioner, missförstånd och frustration, av maktlöshet och maktmissbruk, hur mycket samtyckesförhandlingar och respektfulla beteenderegler man än försöker införa.

Makt och sexualitet blandas ständigt ihop, inte bara i sexuella trakasserier. Makt i sig uppfattas ofta som sexigt, vilket visar hur ointresserade många människor är av sex; det som attraherar är makten, det vill säga den kollektiva prestigen. Och i kollektiva termer är sexighet omvänt en form av makt. ”Sexig” är ett slags opersonlig bedömning av vad som allmänt betraktas som attraktivt och avundsvärt, det handlar inte om huruvida du personligen tänder på en person, eller hon/han på dig. Vi kan alla instinktivt skilja de attraktiva från de oansenliga, och det spel om sexuell prestige, om popularitet och bekräftelse, som dagligen spelas i varje klassrum och på varje dansgolv är fullkomligt skoningslöst, även om ingen blir ”trakasserad”. I det spelet finns kvinnor och män ungefär jämnt fördelade bland vinnarna och förlorarna, bland offren och deras  bödlar. #Youtoo?

Joel Backström
är filosof

#Metoo i estnisk tappning

På grund av all hatmejl har den feministiska organisationen Feministeerium inga kontaktuppgifter på sin webbsida. #Metoo drog med kraft fram också över Estland, men enligt journalisten och aktivisten Kadi Viik skyddas männen vid makten fortfarande effektivt av de patriarkala strukturerna.

Reval kafé i Telliskivi pulserar hipsterkultur. Den loja stämningen sitter i väggarna. Jag spanar in klientelet för att klura ut vem som är en av Estlands tongivande feminister.

Den slitna Fjällräven Kånken-ryggsäcken avslöjar henne. Kadi Viik pendlar mellan två kulturer. Hon är född i Estland, men flyttade som barn med familjen till Stockholm. Returen till de estniska rötterna gick i etapper.

– Jag flyttade tillbaka till Estland för några månaders tid redan 1993. Med tiden blev det allt längre vistelser och 2004 insåg jag att jag bodde mer i Estland än i Sverige, berättar Viik.

Jämställdhetsfrågorna har funnits med i bilden under hela hennes karriär i Estland. Först på Förenta Nationernas utvecklingsorganisation UNDP och sedan på det estniska social- och hälsovårdsministeriet där hon basade för avdelningen för jämställdhetsfrågor. En stor del av jobbet har kretsat kring familjepolitik, reproduktiv hälsa och kvinnors rättigheter.

För några år sedan var Viik med om att grunda den feministiska plattformen Feministeerium som framför allt riktar sig till yngre kvinnor i Estland. Enligt Viik fanns det en social beställning på en ny kvinnorörelse som kunde börja från rent bord och inte var rädd för att jobba med ett fränare angreppssätt.

Prisbelönta chauvinister

– Vi har till exempel lanserat en tävling där vi utser årets chauvinist. I år var det Estlands justitieminister Urmas Reinsalu som vann utmärkelsen redan i januari.

Till Reinsalus bedrifter hör att han i en uppmärksammad artikel i Eesti- Päevaleht försvarade den kända regissören Tiit Ojasoo som för ett par år sedan blev prickad för kvinnomisshandel. Fallet sopades under mattan i en förlikningsprocess, men fick förnyad aktualitet då Ojasoo handplockades för att sköta regin för balen på presidentens slott i februari då Estland fyllde 100 år.

– Valet av Ojasoo väckte ett ramaskri. 104 artister och konstnärer undertecknade ett upprop som skickades till president Kersti Kaljulaid. Många tyckte att presidenten hade svikit sina ideal genom att behandla Ojasoo med silkesvantar och ge honom tillträde till de estniska finrummen igen.

Reinsalu skrev bland annat att han ångrade att han tidigare hade fördömt kvinnomisshandlare och att han tyckte synd om alla män som hade blivit utpekade som förövare i #metoo-kampanjen. Reinsalus skriverier i Eesti Päevaleht föranledde en politisk kris där en lång rad parlamentariker krävde hans avgång. Till allas förvåning räddades Reinsalu av feminister i sitt eget parti, koalitionspartiet Socialdemokraterna. Realpolitiken och maktens sötma fick företräde. Skandalen blev därmed avstyrd från den politiska dagordningen.

– Med tanke på att Reinsalu tappade fattningen och flippade i Eesti Päevaleht så är det rätt anmärkningsvärt att han sitter kvar som minister.

Det är inte bara justitieministern som har klantat sig och blivit utpekad av estniska dagstidningar. Estlands tidigare statsminister Taavi Rõivas valsade i fjol omkring i spalterna efter att han hade tafsat på en kvinna i samband med ett statsbesök till Malaysia. I Rõivas fall ledde svineriet och mediedrevet till att han fick lämna sin post som vice talman i det estniska parlamentet.

Lågvattenmärken

Det retoriska lågvattenmärket i den estniska jämställdhetsdebatten uppmättes då parlamentarikern Viktor Vassiljevitj från centerpartiet Keskerakond sa att kvinnor som gifter sig och skaffar en massa barn med oansvariga män borde steriliseras.

– Det är tyvärr ganska vanligt att brottsoffren blir skuldbelagda i debatten. Det finns en kriminalreporter här i Estland som brukar skuldbelägga unga kvinnliga mordoffer och insinuera att de bär skulden för sin egen död genom att de har provocerat förövaren.

Feministeeriums arbete går främst ut på att medvetandegöra den stora allmänheten med hjälp av journalistiskt skrivna artiklar om angelägna teman ur ett feministiskt perspektiv. Texterna får spridning via sociala medier och snappas ofta upp av traditionella, etablerade tidningar. Feministeerium har inom ramen för #metoo också publicerat kvinnors berättelser om sexuella trakasserier.

– Utöver skrivjobbet som redaktör är jag med om att leda verkstäder och ordna skrivarkurser. Det är viktigt att det finns arenor och sammanhang där kvinnor kan dela sina erfarenheter.

Vilka är de viktigaste jämställd-hetsfrågorna i Estland just nu?

– Det är utan tvekan lönegapet. Kvinnor tjänar i genomsnitt 26 procent mindre än män. Utöver löneskillnaderna är det grasserande våldet mot kvinnor fortfarande ett ofantligt problem.

Varför finns det inga direkta kontaktuppgifter till dem som jobbar på Feministeerium på er sajt?

– Vi får tyvärr en del hatretorisk respons. Vi måste skydda oss och värna om vår integritet.

Hurdan respons har du fått?

– Det handlar ofta om våldtäkt. Jag fick nyligen ett mejl av en man som hoppades att en muslimsk invandrare ska våldta mig. N

Text & foto Mikael Sjövall

Pratsamt om privat och politiskt

Först förstår jag inte poängen med Någon hatar oss igen. Jag bläddrar i boken och blir lätt irriterad av tanken på att behöva ta mig igenom två finlandssvenska kulturpersonligheters Facebookdiskussioner. Är inte det här mikroperspektivet lite jobbigt? Är chattprosa hemskt intressant i ett längre format? Trots mina inledande farhågor visar sig boken ändå vara en givande läsupplevelse, om än en som det inte är alldeles lätt att bilda sig en bestämd uppfattning om.

Någon hatar oss igen kan närmast beskrivas som en slags feministisk ”coffee table book”, en superestetisk sak där ord och bild smälter samman till en helhet som man gärna vill hänga på sin vägg. Det skriftliga innehållet är utformat av skådespelarna Joanna Wingren och Sonja Ahlfors, kända från teatergruppen Blaue Frau, och för de grafiska illustrationerna ansvarar Johan Isaksson. Innehållet är saxat direkt ur Wingrens och Ahlfors privata Facebooksamtal och böljar fram över sidorna i en ström av samtal om vardagsliv, politik och allt från ångest till jobbiga män(niskor). Den spretiga stilen är bekant från skådespelarnas podd Taxen och terriern, med klatschiga och skrattframkallande oneliners som ”jag är typ jourhavande hjärna på fb”.

Det autentiska, fritt flödande innehållet är både bokens styrka och dess last. Då det är som bäst kombineras det genomgående starka grafiska innehållet med texten till ett slags okonstlad vardagspoesi. Exempel på detta ses bland annat i en diskussion där Ahlfors avstår från sin lön till förmån för Wingren som har en knaper månad. Ahlfors repliker ”[Det är ju] helt sinnessjukt att du ska vara jättepank o jag ha massor med pengar […] We are in this together”, skrivet med en spretig och lite svårläst handstil, är i all sin enkelhet extremt berörande och innehåller ett budskap som gärna kunde omvandlas till ett monument utanför riksdagshuset. Avsnitten där de två vännerna grälar, ber varandra om förlåtelse och grälar igen är också befriande att läsa i sin bild av ett systerskap som inte är solsken och pepp hela tiden.

Stundvis innehåller texten ändå stycken som kunde ha mått bra av att beskäras tillsammans med en redaktör, som de mångordiga diskussionerna om teaterarrangemang som kanske inte öppnar sig så mycket för den genomsnittliga läsaren. Slängarna om ”fula kukar”, ”pytte-pytte kukar” eller ”äckliga kukar” känns också högstadiefnissiga och lite tröttsamma, det finns ju liksom roligare och mindre kropps-shamande sätt att dissa patriarkatet på. Jag begriper att Någon hatar oss igen inte finns till för att stryka någon medhårs eller visa upp en felfri och urskuldande feminism, men tycker ändå att ribban här kunde ha satts högre i urvalet av material.

Att Någon hatar oss igen emellanåt väcker ambivalenta känslor gör ändå att boken aldrig blir ointressant, också för de läsare som kanske inte är så sålda på formatet. Det är ingen slump att förordet skrivits av Maja Lundgren, författare till den först utskällda och senare hyllade stridsskriften Myggor och Tigrar (2007), en uppgörelse med ett sexistiskt svenskt kulturliv. Liksom hos Lundgren kommer läsaren inte lätt undan hos Ahlfors och Wingren, utan hen tvingas att ständigt reflektera över och omvärdera sitt förhållningssätt till det som skrivs. Att på detta vis stimuleras och utmanas av en text är uppfriskande, och det gör Någon hatar oss igen till en kaxig och intressant upplevelse som avnjuts bäst i små doser och med lämpliga pauser för reflektion.

Matilda Hakala

Sonja Ahlfors, Johan Isaksson, Joanna Wingren:
Någon hatar oss igen.
Schildts & Söderströms, 2017.