Etikettarkiv: Filosofi

Är alla författare politiska?

Andreas Holmström
Andreas Holmström.
För några veckor sedan fick författaren Sara Stridsberg frågan om hon ser sig som politisk. Svaret var: ”Absolut. Vi är ju politiska varelser i varje ögonblick, i allt vi säger, i allt vi gör och allt vi skriver. Så är det ju.”

Detta är ett vanligt slentrianmässigt svar när författare och andra konstnärer får frågan, men vad menar man då med politik, och med att skriva politiskt? Begreppet blir ju tämligen urvattnat, får föga betydelse och riktning, om nu allt är politiskt. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet politik ”principer eller metoder för strävan att förverkliga program rörande samhällslivet”. Men det är väl knappast detta våra författare menar med sina svar, att skriva enligt principer eller metoder för att sträva efter förverkligandet av program? Nej, det är något annat som avses.

För att syna Sara Stridsbergs uttalande genom hennes senaste roman, den nyss utkomna Kärlekens Antarktis, vari ligger det politiska i den? Liksom i hennes tidigare romaner så finns det politiska i den position hon berättar ifrån, den samhälleligt låga positionen, blicken på samhället underifrån. I romanen är jagberättaren en drogmissbrukare och prostituerad, hon befinner sig alltså lägst ner på samhällsstegen. Dessutom är hon död redan i inledningen, och snart också glömd. Kvar finns bara dessa ord som berättas i boken, hennes egen blick på sitt liv och sin död. Det finns också kopplingar och metaforiska beröringspunkter görs mellan hennes säljande av sin kropp och alla samhällsvarelsers säljande av sig själva i den kapitalistiska eran. Dessutom placeras Stridsbergs huvudkaraktär nära Catrine da Costa, i både tid och social kontext. Ett av svensk kriminalhistorias mest uppmärksammade fall alltså, och här är vi mitt inne i det, luktar på misären, känner på trasigheten, lever intill intighetens status quo. Likt ett socialreportage. Här finns en fond av 1980-talets Sverige som börjar krackelera i sina palmeitiska grundvalar.

Påstår alltså jag. Men det är ju bara en möjlig läsning. En liberal skulle lika gärna kunna läsa Kärlekens Antarktis som en berättelse om en enskild människa och hennes öde, som ett individualistiskt projekt som på grund av olika val slutar i en tragiskt tidig död. Alltså får det betydelse att Stridsberg uttalar sig som en politisk författare. Hennes vilja och avsikt är betydelsebärande för hur hennes roman kan läsas, inte bör eller ska, men iallafall kan läsas. För hennes prosa är också mer mångfacetterad, har fler vägar och möjligheter än svart eller vitt, höger eller vänster.

Om en författare har etablerat sig i en politisk kontext, genom debattartiklar, som demonstrationsdeltagare, eller i intervjuer, som Sara Lidman, Jonas Hassen Khemiri eller Athena Farrokhzad, så är det naturligtvis lätt att också läsa deras skönlitteratur genom ett politiskt raster. Vare sig det finns i texten eller ej så finns denna förförståelse redan innan läsningen påbörjas. Ett sådant politiskt engagemang kan nog få läsare att väja för vissa författarskap, både på vänster- och högerkanten, att helt enkelt avstå från att läsa dem på grund av deras politiska liv utanför boksidorna. Är det till exempel försvarligt att läsa Ezra Pound idag, en uttalad fascist, eller Peter Handke, den österrikiske författaren som höll tal på Slobodan Miloševićs begravning? Eller Michel Houellebecq? Allt blir väl ändå till vatten under broarna? Det är val som den enskilde läsaren får göra, och det kan också naturligtvis finnas många skäl till att läsa böcker och författare som inte nödvändigtvis har samma samhällssyn som en själv. För att förstå mer, vidga sina historiska eller politiska vyer, eller bara av ren nyfikenhet. Men oavsett förförståelse om en författare eller ett verk så borde det vara det man tar med sig som läsare som är det väsentliga. Vi läser ändå in och läser fram våra egna perspektiv i de böcker som passerar våra sinnen. Våra syner på samhället, människan och livet.

Sara Stridsberg sa också andra saker i intervjun jag refererade till, som är viktigare än om litteraturen är politisk eller inte. Att litteraturen kan bidra med långsamhet. En god roman kan ta veckor eller månader i anspråk, och finnas hos en ett helt liv. Den kan bidra med olöslighet; som så mycket är här i världen: utan konklusion. Litteraturen kan få en att stå ut, och den kan ge oss lektioner i empati. Detta är också skönlitteraturens storhet. Den har en ovedersäglig funktion som sträcker sig bortom det realpolitiska, till blickande över nejder, stjärnhimlar, de inre landskapen och tidens passager. Det känns som en sjukdom i dag att allt ska vara politik. Att ta ställning i alla tänkbara frågor, att positionera sig, att vara påläst, tycks vara det viktigaste en människa kan vara. Dagspolitik, kortsiktighet och ettårsplaner står i fokus för en ordentlig samhällsmedborgare. Medan dagens samhällsvarelse egentligen behöver mer ideologi och visioner för att säkra den mänskliga andens fortlevnad. Sådant som lever i skönlitteraturens essens. Även i det till synes motsatta i romanerna  – som inte bara bekräftar ens egna tankar, utan ifrågasätter och utmanar – finns röster att lyssna till. Vare sig de är uttalat politiska eller inte.

Andreas Holmström
är litteraturkritiker
Foto: Tuomo Lindfors

På bilden Sara Stridsberg och Claes Andersson på Helsinki Lit 2016.

H. P. Lovecraft – skönheten i skräcken

Skräckförfattaren H.P. Lovecraft var en obotlig rasist, men är trots det älskad av tusentals antirasister världen över. Frikopplar man hans berättelser från hans person vidgas möjligheterna till tolkning av hans legendariska monster Cthulhu och övriga oknytt.

The oldest and strongest emotion of mankind is fear, and the strongest kind of fear is the fear of the unknown
— H.P. Lovecraft

Fiktion är sällan utan fjättrar. Som människor är vi alla formade av våra upplevelser, som i sin tur är påverkade av den kultur vi vuxit upp i. Därför är det inte förvånande att fraser och idéer som tidigare betraktats som neutrala och politiskt korrekta i dagens läge kan verka tondöva och stötande. Således är det viktigt att litteraturkritiker betraktar när verket är skrivet innan de beskyller en välmenande men kulturellt vilseledd författare för bigotteri.

Howard Phillips Lovecraft (1890–1937), känd som stor kattälskare och den kosmiska skräckens fader, är inte en välmenande men kulturellt vilseledd författare. Vid början av 1900-talet var det knappast ovanligt att vita amerikaner ansåg sig vara intellektuellt och kulturellt överlägsna sina afroamerikanska medmänniskor, men Lovecraft tog detta ett steg längre i att han helt enkelt inte trodde på att svarta var människor. Bland annat kritiserade han i ett ökänt brev till sin korrespondent J. Vernon Shea Adolf Hitlers enligt hans syn alltför optimistiska världsbild.

Det är givetvis inte omöjligt att känna sympati för Lovecraft, och många ser honom som en sorglig figur som var livrädd för allt han inte var intimt bekant med. Detta inkluderade bland annat rymdens oändliga omfång, obegripliga främmande dimensioner, människans mentala degeneration, modern teknologi, folk som inte såg ut som han, och mycket mer. Rädd var han, feg och föraktlig, och denna rädsla speglades i hans verk. Och nu står vi moderna läsare inför ett moraliskt dilemma: är det per definition oetiskt att konsumera fiktion som så direkt påverkats av författarens trångsynta världsbild?

Här kommer en kritisk detalj: H. P. Lovecraft är död. Och den centrala frågan är om hans skapelse Cthulhu kan reformeras.

Lovecraft äger inte Cthulhu

Det kan låta självklart att författarens avsikter är relevanta vid akademisk litteraturkritik, men för anhängare av Roland Barthes essä Författarens död (La mort de l’auteur, 1967) är det inte så entydigt. Den ledande idén i Författarens död är att alla individens tankar och skapelser bygger på diverse kulturella inflytanden. Och om inga idéer på så sätt är originella, är det verkligen motiverat att ge författaren ensamrätt till att bestämma om vad som är kanoniskt för verket?

Barthes resonerar att verket lika väl hör till läsaren som till författaren, ett koncept det kan vara lätt att himla med ögonen åt. Om alla har rätt betyder det ju logiskt att ingen har rätt, och det strider emot människans naturliga instinkt att leta efter sanningen. Men det ger oss lite mer utrymme då vi diskuterar det goda och det onda i Lovecraft och hans verk. Cthulhu må vara skapad som en amalgamering av hat, rädsla, och allt annat som gått fel i mänskligheten, men enligt Barthes behöver vi inte låta det definiera honom.

Att älska det okända

December 2017 var premiärmånad för den mexikanska filmregissören Guillermo Del Toros Oscar-vinnande The Shape of Water, officiellt en adaption av filmen Skräcken i Svarta lagunen (Creature from the Black Lagoon) från 1954. Men Skräcken är inte populärkulturens första fiskman som känt sig dragen till en oskyldig människokvinna. Många anser att den tropen populariserats av H.P. Lovecraft i novellen Skuggan över Innsmouth (The Shadow over Innsmouth, 1936), och som stor Lovecraft-fanatiker är Del Toro utan tvivel medveten om det.

Skuggan över Innsmouth handlar om en liten by vid havet. Invånarna tillhör en kult som dyrkar havsguden Dagon vars yngel, De Djupa, har fortplantat sig med Innsmouths invånare och gett liv åt groteska ”fiskmänniskor”. I den sista scenen upptäcker protagonisten, en hittills utomstående besökare, att hans egen familj härstammar från Innsmouth och att han långsamt håller på att förvandlas till en av De Djupa.

Den här sista intrigvändningen förmodas vara inspirerad av Lovecrafts ”fasansfulla” upptäckt av att en av hans egna förfäder var walesisk. Och vet man det är det inte svårt att slentrianmässigt dra slutsatsen att Innsmouth är en giftig kommentar om rasblandning. Men med hänsyn till Barthes teori behöver det inte vara så. Innsmouth må ha skrivits av en hatfull, snedvriden man som älskade sin katt mer än en enda levande människa, men med rätt inblick kan den vara en vacker, djupsinnig kärlekshistoria om människorna som förälskade sig i De Djupa och skapade nytt liv. En skicklig regissör kunde till och med forma den till en fantastisk film med 13 Oscar-nomineringar!

Kosmisk skräck härstammar från människans mest grundläggande rädsla – rädslan för det okända. H.P. Lovecraft såg framför sig ett fundamentalt hjärtlöst universum, där människan sitter ensam och maktlös bland ovetbart främmande varelser som i bästa fall inte är medvetna om henne och i värsta fall vill henne ont. Men kan vi inte se skönhet i avgrunden – en liten ljusglimt i det hopplösa dunklet som Lovecraft målade upp? Som läsare har vi makt att frigöra verket från sin skapare. Och kanske kan vi ge Cthulhu ett liv efter hatet.

Octavia Westerholm

Litteratur & politik

All litteratur är politisk, skriver Janne Wass och försöker bena ut begreppen kring Ny Tids temanummer.

Det var en gång en gubbe som var ute i skogen och gick med sin hund. Han gick och gick och märkte inte att han tappade sin vante.
Då kom en liten mus förbi och hittade vanten.
– Här ska jag bo, sa musen och flyttade in.
En groda hoppade fram till vanten.
– Vem är det som bor i vanten?
– Fröken Mus som har funnit sig ett hus. Vem är du?
– Jag är fröken Groda den runda och goda. Får jag komma in?
– Kom in.
Nu var det två som bodde i vanten. Då kom en hare skuttandes fram till vanten.
– Vem är det som bor i vanten?
– Fröken Mus som har funnit sig ett hus och fröken Groda den runda och goda. Vem är du?
– Jag är Haren som skuttar på skaren. Får jag komma in?

Så här inleds den ukrainska folksagan Vanten i en av dess mest välkända svenska översättningar. Den var en av mina absoluta favoriter då jag var barn, och mina föräldrar blev antagligen urleda på att läsa den för mig och min bror gång på gång.

Jag kommer att tänka på boken då jag försöker dra mig till minnes min första upplevelse av politik och litteratur. Uppgiften är hopplös utan att en tvingas göra en väldigt snäv tolkning av ordet ”politik”. På typiskt slaviskt manér handlar Vanten om hur alla dessa olika ovan nämnda djur får rum i en liten vante – finns det hjärterum så finns det stjärterum. Bortser man från den traditionella könsindelningen, så känns Vanten lika aktuell i dag som den gjorde för trettio år sedan – kanske till och med mer tidstypisk för vår samhälleliga debatt om flyktingskap och mångkulturalism.

Som så många sagor för barn är Vanten en sedelärande berättelse, den bottnar i en ideologisk uppfattning om godhet och ondska, om rätt och fel. Tolkar vi ordet politik i en bred bemärkelse som en diskussion om hur vi bör leva våra liv och ordna våra samhällen, kan vi inte undgå att kalla Vanten för en politisk saga. Låt vara att den kan tolkas på många olika sätt beroende på vilken politisk inriktning vi vill tillämpa: Dels kan vi se den som en socialistisk berättelse om ett samhälle som tar hand om alla, och där alla får rum, men dels kan vi se den ur ett högerperspektiv, som en berättelse om att fattiga och hemlösa ska vara nöjda och glada med det lilla som erbjuds dem, om det så betyder att de får bo tillsammans med tio främlingar i en vante. I min politiskt medvetna vänsterfamilj var det den första tolkningen som tillämpades.

Ibland undrar jag hur mycket av min egen politiska övertygelse som formats av alla de diskussioner jag förde med mina föräldrar om de sagor som ständigt lästes i vårt hem. Ur den synvinkeln är det lätt att instämma i det upprop som nu i några år gjorts av föreningen FIBUL, som kämpar för att barn- och ungdomslitteraturen ska ges samma tyngd och vikt i kulturdebatten och -journalistiken som vuxenlitteraturen.

l’art pour l’art

I det här numret av Ny Tid som utkommer inför Helsingfors bokmässa gör vi några nedslag i det breda ämne som är politik och litteratur. Vi vill inte gärna inskränka ordet politik till det ena eller det andra, men däremot håller vi oss ganska strikt till den fiktiva skönlitteraturen. Som en given utgångspunkt har vi konstaterat att all skönlitteratur är politisk såtillvida att den på ett sätt eller annat går i dialog med samhället som den ges ut i – må vi sedan kalla den tanken för marxistisk dialektism eller något annat. Denna politiska dimension av det litterära verket behöver däremot inte vara avsiktlig ur författarens synvinkel; Octavia Westerholm diskuterar i artikeln på sidan 16 Roland Barthes teorier kring verkets självständighet gentemot författaren.

Konstaterandet av all konsts inneboende politik är naturligtvis inte okontroversiellt. Begreppet l’art pour l’art, konst för konstens skull, etablerades under 1800-talets första hälft: Estetiker som Théophile Gaultier, Dante Gabriel Rossetti och Oscar Wilde propagerade för konstens rätt att bli utvärderad enbart som just konst – ofta i debatt med inflytelserika samtida konstnärer och tänkare som John Ruskin, som menade att god konst per definition återspeglar goda värderingar och en hög moral. Ruskins utsago att all god konst bör tjäna ett syfte fick svar på tal i Wildes förord till Dorian Grays porträtt: ”All art is quite useless”.

Som brukligt är i filosofiska debatter är det lätt att dogmatiskt fastna i det ena eller det andra lägret på ett väldigt teoretiskt plan, fast det ena i princip inte utesluter det andra. Att god konst inte per definition behöver vara politisk betyder inte att den behöver skonas från politisk analys. Vänner av kritisk teori kan också berätta att en viss teoretisk analys av ett verk ur en samhällelig eller filosofisk synvinkel inte heller behöver berätta hela sanningen: en religionshistorisk läsning av en 1700-talsroman kan vara lika belysande som en modern genusanalys, även om de kommer till helt olika slutsatser.

Från Platon till Twain

Att använda ”konst för konstens skull” som en catch-all förbiser också den breda fåra av konst- och kulturfältet som alltid varit uttryckligen politisk. Denna fåra är speciellt framträdande inom litteraturen. Både grekiska filosofer som Platon och satiriker som Lukianos skrev fiktion med högst politiskt innehåll. Thomas Mores 1400-talsverk Utopia byggde vidare på Platons Republiken och lade grunden för en typ av utopistisk dialogroman vars popularitet nådde sin kulmen på 1600-talet. More lät sin huvudperson intervjua en sjöfarare som besökt en vidunderlig ö utanför Sydamerika, där en form av religiöst inspirerad proto-socialism och demokrati rådde. Upplysningen under 1600-talet gav upphov till många snarlika verk: Francis- Bacon upptäckte en religiöst färgad utopisk ö, Francis- Godwin- placerade sin utopi på månen, och Cyrano de Bergerac återvände till densamma för att göra satir av Godwin. Modernast i sin stil av dessa utopiska verk var antagligen hertiginnan Margaret- Cavendishs Blazing World från 1627; en svindlande science fiction-roman där Cavendish låter sin protagonist och hennes väninna frigöra sig från sina kroppar och skapa egna feministiska utopivärldar i en parallell dimension.

Voltaire och Jonathan Swift kan ses som de första stora författarna som lyckades kombinera bitande politisk satir och dramatiskt fulländad prosa i romaner som än i denna dag är njutningsfulla att läsa, trots att de skrevs på 1700-talet. I takt med romanens snabba landvinningar och en alltmer utbredd läskunskap, kombinerat med socialistiska, nationalistiska och emancipatoriska politiska strömningar, uppstod under 1800-talet också allt fler uttalat politiska romaner. Benjamin Disraeli- målade upp både dystopiska och utopiska utsikter för Storbritannien i sin svepande romansvit, Charles- Dickens skrev bitande socialrealistisk kritik mot industrisamhället och om dess fattiga offer, -medan Ivan- Turgenjev- tog tempen på Rysslands gryende politiska omvälvningar i Fäder och söner. Författare som Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij fortsatte utforska det ryska samhället, medan bland andra Mark Twain och -Harriet Beecher Stowe angrep rasfrågan i USA.

Personligt = politiskt

1900-talets flodvåg av politisk skönlitteratur kan inte sammanfattas på det här lilla utrymmet, och i dag lever vi i ett oerhört spännande brytningsskede, då det personliga blivit allt tydligare politiskt och emancipation, liberalism och globalisering tillåter röster som i århundraden undertryckts att äntligen höras. Vi talar i dag om feministisk litteratur, hbtiq-litteratur, ”mellanförskapslitteratur”, ”invandrarlitteratur”, etc, även om man kan diskutera hur nyttiga den här typen av klassificeringar är.

Skönlitteraturen har aldrig startat revolutioner, men liksom all konst och kultur har den speglat, amplifierat, diskuterat och motsatt sig sig samhälleliga och politiska strömningar. Det finns få historiska dokument som kan berätta lika mycket om en folkgrupps andliga, mentala, politiska och kulturella tillstånd och omständigheter på en viss plats i en viss tid som romanen. Som tankeövning skulle det vara intressant att analysera årets utgivning av finlandssvenska romaner och försöka utröna vad framtida historieforskare kommer att dra för slutsatser av oss utgående från böckerna. Ser man på den skönlitteratur som recenseras i detta nummer kan man konstatera att vi har recensioner av flertalet framstående yngre författare: Mia Franck, Eva Frantz, Maria Turtschaninoff och Heidi von Wright, samt två gamla vänsterrävar: Claes Andersson och Lars Sund. Inte ett helt tassigt samhälle att leva i, om ni frågar mig. N

Text: Janne Wass
Illustration: Valentina Melnitjenko

Illustrationen är hämtad från det ukrainska bokförlaget Veselkas utgåva av sagan Vanten. HistoriH

Hur tre forskare blottlade den djupa polariseringen kring feminismen

Nej, de nyligen avslöjade så kallade Sokal-artiklarna bevisade inte att feminismen är den nya nazismen. Däremot bevisade de hur svårt det är att diskutera feminism och postmodernism utan att hänfalla till dogmer och anklagelser. På båda sidor. 

Ute i världen har debatten under den gångna veckan gått het kring en forskartrio som lyckats få ett omskrivet kapitel av Hitlers Mein Kampf – pepprat med anti-rasistiska och feministiska modeord – publicerat i en referentgranskad (peer-reviewed) vetenskaplig tidskrift med fokus på genusfrågor och socialt arbete. Publiceringen var en del av ett större projekt, där de tre forskarna under tio månaders tid sysselsatte sig med att skriva tjugo låtsasartiklar som de sedan skickade in till lika många vetenskapliga tidskrifter. Inga av artiklarna hade några som helst vetenskapliga meriter, och flera av dem gränsade till det uppenbart absurda. Trots detta accepterades sju av dem, varav fyra hann publiceras innan en uppmärksam journalist på The Wall Street Journal började ana ugglor i mossen (artikeln bakom betalvägg här).

En publicerad artikel hade titeln Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Ore.”, i vilken “forskaren” i fråga iakttog hundägares reaktioner på hundars kärleksbestyr för att bilda sig en uppfattning om hur de förhöll sig till våldtäkt, och konkluderade bland annat att män borde skolas som hundar för att bli kvitt våldtäktskulturen. En annan publicerad “studie” framhöll att män genom anal självpenetrering kan bli av med homo- och transfobi och bli bättre feminister. En tredje efterlyste bodybuilding-tävlingar för feta människor för att motarbeta så kallad fat shaming. Och så då den redan berömda artikeln där skribenten bytt ut “judar” mot “vita” och “nationalsocialism” mot “feminism” i Mein Kamps tolfte kapitel och skrivit om texten så den såg ut som en självbiografisk essästudie där en vit kvinna granskade sitt eget vita privilegium, med referenser till feministisk litteratur inströdda i texten. Till saken hör alltså att de flesta av de journaler som forskarna skickade in sina texter till var sådana som fokuserade på genusvetenskap och annan identitetsvetenskap.

På det stora hela har reaktionerna varit förutsägbara. De som inte gillar feminism och genusteori har skrattat rått och pekat finger: vi sa ju hela tiden att feminismen är en bluff. Många som gillar feminism och genusteori har attackerat de tre forskarnas intellektuella oärlighet och metodologi, och hävdat att upptåget inte bevisar något annat än att referensgranskningen hos vissa enskilda vetenskapliga tidskrifter har fallerat.

Det är värt notera att de tre forskarnas upptåg är en del av en större debatt – eller egentligen flera större debatter – inom vetenskapen. Dels handlar det om den akademiska pressen på att publicera artiklar. Den akademiska världen har under det senaste halvseklet, med speciell tyngdpunkt på de senaste tjugo åren, allt mer börjat likna affärsvärlden. Forskningsprojekt avkrävs kvartalsresultat, forskare måste marknadsföra sina studiers praktiska nytta och allting poängsätts och graderas, och en forskares värde mäts ofta i hur många artiklar hen publicerat i vetenskapliga journaler. Publicering höjer universitets anseende, och utan publicering anses forskningen ofta som värdelös. Det sporrar också till grundande av allt fler referentgranskade journaler, vissa av dem extremt nischade och små – och dessa journaler måste hitta artiklar att publicera för att rättfärdiga sin existens. Således har det uppstått en hel industri, ibland mer seriös, ibland mindre, kring publicering av artiklar, och trots peer-review-systemet är kvalitetskontrollen av forskningen och artiklarna i vissa fall närmast obefintliga. Den andra debatten handlar om ett segdraget akademiskt krig om de postmodernistiska teoriernas vetenskapliga legitimitet, som jag ska återkomma till.

Jag tänker inte gå in på diskussionen om de tre forskarnas uppsåt eller den forskningsetiska aspekten av upptåget, även om där skulle finnas en hel del att gräva i. Den krassa sanningen är att sju referentgranskade vetenskapliga tidskrifter accepterade artiklar som saknade all all vetenskaplig legitimitet. En av de sju artiklarna som accepterades förklarar i omständliga vetenskapliga termer hur “forskaren” under tre månaders tid lyssnade på sina manliga gymkompisar medan de satt på Hooters, och hur hon utgående från det i sin forskning försökt utreda varför heterosexuella män gillar att gå på restauranger med lättklädda, storbystade servitriser. Den likaledes accepterade artikeln “Moon Meetings and the Meaning of Sisterhood: A Poetic of Lived Feminist Spirituality” består till hälften av nonsenspoesi hämtad från poesigeneratorn Teenage Poetry Generator.

Det man däremot kan ifrågasätta är hur väl ansedda de journaler är som de tre forskarna kallar “toppjournaler inom sina discipliner”. Tidskrifter som Affilia, Journal of Poetry Therapy och Fat Studies må vara de ledande journalerna inom sina respektive discipliner, men det beror på att alla tre är de enda journalerna inom sina snävt definierade discipliner. Inga av de berörda tidskrifterna kan anses höra till de absoluta toppjournalerna ens inom genusforskningen. Det förändrar naturligtvis inte på faktumet att de alla är referentgranskade och inte borde ha släppt igenom dylika artiklar.

Det här är inte första gången bluffartiklar väcker uppmärksamhet. 1996 postade fysikern Alan Sokal en artikel i den interdisciplinära kulturjournalen Social Text, där han på postmodernistiskt vis argumenterade för att kvantgravitation är en social och lingvistisk konstruktion, med andra ord att gravitationen inte existerar (se Wikipedia). Den här typen av bluffpublikationer har sedermera kallats för Sokal-bedrägerier. Liknande bluffartiklar har efter det publicerats till exempel i biomedicinska och datavetenskapliga publikationer, vilket visar att problemet inte existerar enbart inom humanismen.

Men liksom Sokals ursprungliga bluff, är det nu aktuella upptåget en kritik mot den postmodernistiska vetenskapsdiskursen som bland annat är vanlig inom genusstudier och framför allt inom feministisk teori. Det här är ett diskussionsträsk som det är farligt att trampa i, eftersom möjligheterna till missförstånd och generaliseringar är otaliga. Inom den filosofiska disciplinen innebär postmodernistisk dekonstruktivism i praktiken att alla universella sanningar bör utsättas för skeptisk granskning. Extremvarianten av det här är påståendet att vi inte kan vara säkra på att någonting existerar (denna typ av existentialism är visserligen äldre än postmodernismen). Postmodernismen kan till exempel hävda att ett bord inte existerar annat än som en gemensam överenskommelse mellan människor om att bordet existerar. Men, hävdar postmodernismen, där person A ser ett bord, kan person B se en säng och person C se en träskiva och fyra pinnar. Ur sina respektive synvinklar har alla tre rätt. Verkligheten, hävdar postmodernismen, ser olika ut beroende på ur vilken synvinkel man granskar den från och din verklighet kommer aldrig att vara identisk med min. Så länge som det handlar om stolar och bord är det här knappast något större problem: vi är väl ganska många som ätit middag på sängen och sovit på bordet. Knepigt blir det som känt då vi applicerar postmodernismen på politiska frågor och identitetsfrågor. Som att kön är en social konstruktion eller att alla har rätt att definiera sin egen etnicitet. Och det är också här som förespråkare för och motståndare mot postmodernismen så lätt börjar tala förbi varandra.

Jag är ingen expert på vare sig postmodernismen eller feministisk teori, så ni får gärna rätta mig om jag fått nått om bakfoten: Men alltid då man diskuterar vetenskapsgrenar och teorier som angränsar på filosofins område bör man minnas att deras syfte sällan är att erbjuda heltäckande och absoluta sanningar om världen, utan snarare att ge verktyg för att bättre förstå människan och samhället. En vanlig kritik mot postmodernismen är att disciplinen förkastar empirisk forskning och vetenskaplig metod. Ur en rent teoretisk synvinkel kan det här stämma i vissa fall, men påståendet är i alla praktiska bemärkelser en förvrängning av sanningen. Postmodernistisk genusteori förnekar till exempel inte att människor i allmänhet föds med två olika typer av könsorgan, inte heller att de biologiska skillnaderna kan ha inverkan på vårt psyke och beteende. Men tvärtemot att förkasta empirin menar postmodernismen att vi inte kan anta att män tänker X och kvinnor tänker Y av rent biologiska skäl bara för att det är vår kulturella uppfattning att de gör det. Postmodernismen hävdar tvärtom att det är empiriskt falskt att anta att eventuella psykologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor enbart beror på biologi utan att ha vattentäta vetenskapliga bevis på det. I stället kan det finnas kulturella normer och traditioner som påverkar oss i lika hög grad, om inte högre, än biologin. Och för att komma till botten med vilka dessa är och hur de påverkar, blir vi tvungna att på sätt och vis dekonstruera den kulturella och sociala uppfattningen om kön – därav påståendet att könet är en social konstruktion. Och, påminner postmodernismen, även om något är statistiskt sant, behöver det inte stämma på individnivå. Således är alltså breda generaliseringar om mäns och kvinnors beteende inte särskilt värdefulla till exempel i fråga om lagstiftning som påverkar enskilda individer, menar genusteorin.

En annan grundpelare i den postmoderna feministiska teorin är att alla människor har tolkningsföreträde till sin egen identitet och verklighetsuppfattning. Igen: här förnekas inte existensen av det biologiska könet, t.ex., utan endast fastställs att det sociala och mentala könet kan ta många fler former än de som vi traditionellt och kulturellt har slagit fast. Till och med biologin visar ju att vår traditionella binära könsindelning är för begränsad. Men det är också viktigt för förespråkare av postmodern genusteori att minnas att till exempel begrepp som patriarkat, toxisk maskulinitet och gender fluidity är filosofisk-teoretiska begrepp och inte ostridbara sanningar. Märkväl: det är en lika filosofisk-teoretisk ståndpunkt att hävda att toxisk maskulinitet och gender fluidity inte existerar. Därför att de här är begrepp som skapats för att försöka förklara rent påvisbara sanningar i världen: till exempel att kvinnor förtjänar mindre än män och att män oftare begår våldsbrott än kvinnor, eller att vissa personer inte känner sig representerade i en strikt binär och statisk könsindelning.

När det gäller vetenskapliga artiklar inom vad man kunde kalla identitetsrelaterade discipliner, alltså sådana som undersöker verkligheten ur en viss identitetsmarkörs synvinklar, är fokuset på tolkningsföreträde en potentiell akilleshäl, vilket de nu aktuella bluffartiklarna tydligt visar. Flera av artiklarna är skrivna som autoetnografiska analyser – bland annat den uppmärksammade Mein Kampf-omskrivingen, som i praktiken är ett ideologiskt traktat med källhänvisningar inslängda på passande ställen. Även om de i sig till och med skulle vara vettiga texter, kan man med visst fog fråga sig om sådana artiklar alls hör hemma i en vetenskaplig tidskrift, eller om de snarare borde publiceras i opinionstidskrifter som Ny Tid. Med detta inte sagt att den autoetnografiska analysmetoden är vetenskapligt värdelös i sig, men man bör vara medveten om de uppenbara fallgroparna då man granskar en dylik artikel.

En av orsakerna till att de aktuella bluffartiklarna uppfattas som så roliga är att deras titlar och innehåll till ytan inte skiljer sig avsevärt från helt legitima vetenskapliga artiklar. Hundparksartikeln hänvisar bland annat till den fullt verkliga artikeln “Sex Differences in the Herding Styles of Working Sheepdogs and Their Handlers.”, medan Hooters-artikeln hänvisar till “Carnivorous heterotopias: Gender, nostalgia and hipsterness in the Copenhagen meat scene.” En kritisk läsare kan naturligtvis fråga sig vad dylik forskning ska ha för nytta. Men som filosofen Liam Kofi Bright, som själv forskat i vetenskapliga bedrägerier säger till Buzzfeed (som för övrigt skrivit en av de bästa artiklarna om den nu aktuella uppståndelsen), finns det ett intellektuellt värde i att kunna konstatera att också absurda slutsatser kan vara “sanna” ur ett rent teoretiskt perspektiv, eftersom det tvingar oss att granska världen ur nya synvinklar. Och här kommer vi in på en viktig diskussion, nämligen den om forskningens och vetenskapens, i förlängningen universitetens syfte. Ska endast sådan forskning som till exempel leder till resultat som går att omsätta i ekonomisk vinst eller tydlig praktisk nytta vara tillåten – enligt den modell som Sipiläregeringen förespråkar? Eller ska vi ha ett bildningsuniversitet som uppmanar till vildvuxen och överraskande forskning och som stimulerar debatt och reflektion?

Det som framför allt behövs är mindre polarisering i debatten kring genusfrågor och feminism. Mindre skrikande, fingerpekande och hånande. Mindre dogmatik och mer diskussion, och det gäller båda lägren. För postmodernt inställda feminister är det viktigt att minnas att postmodernismen är ämnad att bredda förståelsen och analysen av världen, inte att användas som dogmatiskt slagträ. Genusteorin sitter inte på alla svar och bara för att man är väl påläst på dylik betyder inte att man slentrianmässigt kan avfärda kritiska synpunkter med uppmaningen att “läsa genusteori” som om det skulle vara en patentlösning på allt. Genusteorin är en av många infallsvinklar som kan användas för att betrakta världen, och en mycket nyttig sådan, enligt min åsikt.

De feminister och genusteoretiker som låser sig i dogmatiska positioner gör gott i att lära sig av vänsterrörelsens historia. Det var till en ansenlig del fragmentaringen i till varandra ytterst aggressivt inställda grupper som vägrade ge avkall på dogmatiska teoretiska ståndpunkter som ledde till att vänsterrörelsen slet sig själv i stycken inifrån på 70- och 80-talet. Det fanns en motvilja till öppen ideologisk debatt, sårad ära på olika kanter och en oförlåtande atmosfär. Tyvärr syns mycket av samma mönster i dag i vissa delar av det som man brett kan kalla för den identitetspolitiska rörelsen. För att inte feminismen ska gå samma väg som vänstern gick på 90- och början av 00-talet, måste vissa knutar lösas upp både inom den feministiska rörelsen och till vissa delar i den feministiska rörelsens inställning till dem som i dag inte betraktar sig själva som “feminister”, vad man nu än lägger in i det begreppet. Detta skriver jag alltså som en som starkt identifierar mig själv som feminist och hoppas att feminismen går en ljus framtid till mötes.

För kritiker av postmodern feministisk teori är det viktigt att för det första minnas att inte alla feminister omfattar postmodernismen. Det är i dag tvärtom trendigt att skriva debattartiklar med rubriker som “varför jag inte längre kallar mig själv feminist” och i dem kritisera postmodernismen. Men måste man kasta ut barnet med badvattnet? Visst, att skriva “varför jag inte kallar mig själv postmodernist” är ju inte lika klickvänligt. Men diskussionen om postmodernismen och dess stundvisa upphöjande till dogma pågår också inom den feministiska rörelsen, och nidbilden av den dogmatiskt postmoderna feministen är inte alls så utbredd inom den feministiska rörelsen som vissa debattartiklar gärna vill påskina.

De nu publicerade artiklarna pekar på ett trovärdighetsproblem och en ideologisk slentrian inom den postmodernistiska genusforskningen. Men att som vissa debattörer hävda att det skedda visar att all feministisk teori är värdelös är inte bara intellektuellt slappt, det är rentav barnsligt, och skvallrar om just den typ av ideologiska skygglappar som artikelbluffen varnar för. Ska vi avfärda alla vetenskapsgrenar som tillåtit fraudulenta artiklar att slinka igenom peer review-filtret, så blir vi tvungna att lägga ner hela den akademiska världen. Dessutom är det inte heller ett antagande inom den postorderna humanistiska forskningen att en slutsats i en vetenskaplig artikel representerar en oemotsägbar sanning, utan snarare en utkristallisering av ett logiskt argument. Ingen baserar diskrimineringslagar på från en enskild autoetnografisk essä. Betydligt allvarligare är det då världens högst rankade medicinska tidskrift publicerar en förfalskad artikel om att vaccin orsakar autism. Trots det har väl ingen påstått att all medicinsk forskning är falsk.

Som filosofen och författaren William Eggington skriver i New York Times, är lösningen på den ibland slappa kvalitetsgranskningen inom den forskning som fokuserar på margineliserade folkgrupper inte att sluta göra forskning om marginaliserade folkgrupper, utan att vinnlägga oss om att de som utför forskningen inte själva blir marginaliserade. Genusforskning, liksom humaniora i allmänhet, ger föga utdelning i den form av innovationer som nyliberala ledare eller marknadskrafterna efterlyser, och således är det ofta de humanistiska ämnena som får bära den tyngsta bördan då universiteten tvingas skära ner – till exempel har framtiden för genusvetenskapen vid Åbo Akademi legat i vågskålen sedan 2012. Mindre resurser leder lätt till både snävare specialisering och sämre kvalitetskontroll. Och om ett ämne till exempel endast har en anställd, blir det föga tid över för bredare samarbeten. Specialiseringskravet, skriver Eggington, ligger också i det moderna antagandet att forskningen i humaniora borde struktureras på samma sätt som den inom naturvetenskaperna, och att en forskning som inte kan ge klara och entydiga slutsatser som går att kvantifieras är värdelös. Igen: om man alltså vill ge postmodernistisk forskning ostridbart sanningsanspråk, så är man ute på hal is, vare sig man stöder eller motsätter sig disciplinen. Om vi däremot använder den för att bredda vår uppfattning om världen och människan, och tar dess slutsatser i beaktande då vi fattar beslut om samhället, kan vi arbeta för en mer inkluderande och rättvis värld, eftersom varje människas röst är värdefull.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Läs mer:
– Här redogör de tre författarna för projektet på Areo Magazine, där ev dem är chefredaktör.
– Här finns alla 20 artiklar på Google Drive.

Vad vi kan lära oss av Peter Thiel, högerintellektuell och riskinvesterare

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
”Positivt definierad, är en kommun den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”.

Jag läser citatet högt under en solig sommardag för några kamrater någonstans i Hangö skärgård. Mottagandet är entusiastiskt: träffsäker och klatschig definition! Kommunen – i Pariskommunens, inte den administrativa finska kommunens anda – har under de senaste åren återigen börjat namnge begäret för en kämpande och etisk vardagskommunism, här och nu. Därför är även efterfrågan för en koncis definition stor bland många av mina vänner.

Men citatet handlar egentligen inte om kommunen, utan om startupföretaget, och jag läser inte upp det från den senaste boken av något vänsterförlag, utan med små modifikationer från boken Zero to One (2014) av Peter Thiel, riskinvesterare och högerintellektuell.

”Positivt definierat, är ett startupföretag den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”, skriver Thiel.

Thiel är en av grundarna av betaltjänsten PayPal, den första stora investeraren i Facebook, en av de största delägarna i Tesla samt en uttalad och mycket tidig stöttare av Donald Trump. Med andra ord är Thiel en person som både kunnat styra och vinna på trender och händelser som andra haft svårt att ens förutspå. I Zero to One, som är baserad på hans föreläsningar på Stanford University år 2012, presenterar Thiel sin vision över de allmänna principer som ett framgångsrikt startupföretag bör följa. Boken är i det stora hela mycket läsvärd även för den breda vänstern.

Thiel inleder genom att måla upp en kontrast mellan utveckling genom globalisering och utveckling genom teknologisk innovation. Jämförelsen ger en första antydan på vad Thiel menar med titeln till sin bok, från noll till ett. Globalisering innebär enligt Thiel att man implementerar lösningar som fungerat på en plats på andra ställen, det vill säga mera av det samma – en upprepning från 1 till n (det vill säga endast en kvantitativ ökning). Teknologi, däremot, innebär att man skapar något singulärt och kvalitativt nytt – att man går från 0 till 1. Thiel definierar teknologi brett som praktiken att göra något bättre än förut, men lokaliserar sedan epicentrum av denna slags praktik i företagsvärlden och speciellt startupföretaget. Därifrån följer frågan: hur bygger man ett framgångsrikt startupföretag? Och följaktligen: Hur förändrar man världen?

Till skillnad från den nyliberala högern menar Thiel att konkurrens inte föder framgångsrika företag. Tvärtom är det omöjligt att göra vinster på en marknad med kraftig konkurrens. Därför bör företag sträva till att etablera monopol.

Som ett exempel nämner Thiel Facebook, företaget vars framgångar gjort honom till en av de superrika i världen. Facebook startade litet, som en ny slags webbtjänst på ett enda campus, Harvard. Företaget tog sedan över den marknaden totalt och utnyttjade sålunda så kallade nätverkseffekter: en ny konkurrent hade haft det väldigt svårt att stiga in på marknaden och utmana det faktum att alla Harvardstudenter redan var sammankopplade genom Facebook. Samtidigt var Facebook som plattform konstruerad så att tjänsten var lätt att skala upp.

Det samma gäller Amazon. Nätjätten började med att erövra bokmarknaden och expanderade sedan så småningom till allt fler marknader. I dag är Amazon västvärldens varuhus, utan märkbar konkurrens. Både Facebook och Amazon skapade något kvalitativt nytt. De försökte inte ”störa” (disrupt) genom att jämföra sig med en existerande tjänst, utan deras produkt var genuint ny.

Thiels analys förlitar sig inte bara på en gedigen erfarenhet inom företagsvärlden, utan även på ett teoretiskt engagemang med den konservativa tradition som representeras av bland andra Leo Strauss och Carl Schmitt. I en essä publicerad 2004, i samband med ett akademiskt symposium kring samhällsvetaren René Girards memetiska teorier, målar Thiel upp en dyster framtid. Upplysningstänkare som John Locke marginaliserade frågor och konflikter om det goda livet och lycka till förmån för en friktionsfri och naiv världsåskådning. Thiel – som för övrigt var Girards elev under sina juridikstudier på Stanford – ser terrorattackerna den 11 september som dödstöten för denna världsåskådning men menar samtidigt att Väst har svårt att anpassa sig till den existentiella nivån i konflikten med islam, eftersom själva förnekandet av denna konflikt är vad som utgjort kärnan i vad som menas med ”Väst”. 

Kanske det är just Thiels intresse för Carl Schmitt som förklarar varför han känns så förförisk för mig. Vänstern har alltid haft en problematisk men produktiv relation till Schmitt, vars teorier om det politiska beslutet, statsmakten och nödvändigheten att grunda all politik på distinktionen mellan vän och fiende är ovanligt nyktra och pragmatiska. Vad Thiel presenterar i sin text om Girard är en högerkonservativ tolkning av det som vänsterförfattarna Michael Hardt och Antonio Negri kallat för Imperiet, den globala liberala världsordning som gick att urskilja speciellt tydligt under 1990-talet då historien påståddes ha nått sitt slut. I Zero to One angriper Thiel mera indirekt liberalismens mest naiva sidor från höger, men inte genom en negativ kritik utan en positiv affirmation av en verksamhetsform – startupföretaget. Det är här Thiel lokaliserar förmågan att omstöpa hela samhället – att skrida från noll till ett.

Sålunda är Thiels bok – speciellt läst mot bakgrund av hans mera teoretiska text – ett slags messiansk self-help som placerar ett speciellt historiskt aktörskap hos företaget. Thiel lyckas presentera en form av klarsynt strategiskt tänkande som omfattar både en grupps interna dynamik och dess externa roll i samhället. Hur ofta kan vi säga det om en författare? Har någon skrivit så om kommunen?

Mikael Brunila
jobbar som datavetare på ett finskt startupföretag och gör sin avhandling i geografi på McGill University.
Foto: JD Lasica/CC

EDIT 19.9.2018: Korrigerat parentesens placering i femte stycket, tagit bort skribentens specifika arbetsplats från byline.