Etikettarkiv: Finland

Bioenergi är inte automatiskt hållbart

På lång sikt ska Finland bli kolneutralt och fram till år 2050 ska Finlands klimatutsläpp minska med 80–95 procent. Den finländska regeringens strategi är att öka användningen av skog. Men nu höjs kritiska röster från miljöorganisationshåll och forskare som överlag hejar på förnybart.

Under de senaste åren har det blivit fart på strategierna som ska leda våra oljeberoende samhällen in i den postfossila eran. Att ersätta fossila bränslen med hållbara alternativ var huvudtemat på den årliga nordisk-baltiska bioenergikonferensen som i år ordnades i Helsingfors i slutet av mars.

Riktningen är klar – de fossila bränslena ska ut. Några röster från regeringen, EU och Globala bioenergiföreningen:

– Nu behöver vi tackla klimatförändringen och stärka vår ekonomiska konkurrenskraft. Skogen kan spela en viktig roll i båda fallen. En smidig övergång till förnybar energi är en nyckelfråga för alla sektorer, sade näringsminister Mika Lintilä i sitt öppningsanförande.

– Finland är en riktig ledare då det gäller decarbonization, sade Giulio Volpi från EU-kommissionen, och konstaterade att Finland redan uppfyller målet för år 2020 med knappt 40 procent förnybar energi.

– De fossila bränslena behöver fasas ut till år 2050 för att nå klimatmålen i Parisavtalet. Användningen av bioenergi ökar globalt men takten är långsam – vi behöver öka våra ansträngningar, sade Remigijus Lapinskas, ordförande för Globala bioenergiföreningen WBA.

Fossilt ersätts med skog

Finlands mål för utsläppsminskningar fram till år 2030 stakades ut i energi- och klimatstrategin som publicerades i november förra året och som godkännas i sommar. Regeringens mål är att öka andelen utsläppsfri förnybar energi till mer än 50 procent under 2020-talet. Här spelar biomassa från skogen en avgörande roll. Målet ska nås genom en ökning av den årliga inhemska avverkningen av stamved från 69 miljoner kubikmeter (i medeltal 61 miljoner under den senaste tioårsperioden) till 79 miljoner. Största delen av trädbränslena ska vara biprodukter från träförädlingsindustrin.

Den ökade användningen av bioenergi välkomnas av branschen.

– Vi ser det som en förnuftig utveckling. Finland har stora reserver av biomassa, och en växande skogsindustri. Restprodukterna som inte utnyttjas som material för bioprodukter kan användas för energiproduktion och ersätta fossila bränslen som fortfarande utgör 38 procent av vår energiförbrukning, säger Harri Laurikka, VD för Bioenergiföreningen i Finland, och konstaterar att utvecklingen dikteras av EU:s energistrategi 2030 och Finlands energi- och klimatstrategi.

Miljöforskare kritiska

Målsättningen att Finland på sikt ska bli klimatneutralt och att klimatutsläppen ska minskas med minst 80 procent fram till år 2050 låter väl som ett lika ambitiöst som nödvändigt mål sedan världens länder enades i Paris kring att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Något som kan tyckas överraskande är att det under våren höjts kritiska röster från forskar- och miljöorganisationshåll.

I slutet av mars väckte en grupp på 68 forskare med insyn i klimat- och miljöfrågor uppmärksamhet genom ett uttalande där de kritiserade Finlands planer på att öka användningen av bioenergi. Det skulle i själva verket äventyra Finlands klimatmål i och med att kolsänkan, det vill säga skogens förmåga att binda koldioxid, därmed minskar, hävdade de. Ur klimatsynvinkel är en minskning i kolsänkan jämförbar med ökade utsläpp. Dessutom skulle ökad skogsavverkning äventyra biodiversiteten i skogarna – redan idag klassas över 800 skogsarter som utrotningshotade i Finland. Ur den synvinkeln är också dagens skogsbruk ohållbart. I stället för ökad avverkning skulle ytterligare skyddsåtgärder behövas för att förhindra att allt från tiotals till över 200 arter dör ut.

”Vi hoppas att det här uttalandet väcker diskussion nationellt och internationellt om hur användningen av trä kan positioneras på nytt så att de stöder de globala klimatmålen utan att äventyra naturens mångfald”, skriver forskarna.

Också Finlands naturskyddsförbund (FNF) har lyft upp hur ökad skogsavverkning minskar kolsänkan.

– Antagandet att bioenergi kan ersätta fossila bränslen bygger på att bioenergi ses som klimatneutralt, trots att Finlands planerade ökning av skogsavverkningen skulle leda till stora koldioxidutsläpp de kommande årtiondena jämfört med dagsläget. Först på längre sikt skulle utsläppen minska jämfört med fossila bränslen, säger Otto Bruun, skyddsexpert vid FNF.

Bruun hänvisar också till att klimatforskare varnar för så kallade tipping points, att ökade utsläpp kan leda till att oåterkalleliga gränser överskrids med oförutsägbara följder för ekosystemen, och att det är avgörande att få utsläppen globalt att minska senast 2030.

Hur svarar bioenergibranschen på kritiken mot ökad användning av biomassa?

– Utsläppen från bioenergi beaktas redan i inventarien över växthusgasutsläpp och Finland har trots det en av de största kolsänkorna i Europa. Frågan är om kolsänkan får minska? Vi anser att kolsänkan i Finland är så stor att den också borde få minska på kort sikt. Men inte hur mycket som helst. Vi måste behålla en betydande kolsänka och ta trovärdiga steg mot kolneutralitet innan 2050, säger Harri Laurikka vid Bioenergiföreningen.

Det handlar alltså om olika syn på hur kolsänkan ska beaktas, vilket just nu diskuteras på EU-nivå. Laurikka säger att flera politiska frågor är kopplade till det här: vilken rätt har Finland att använda sin skog, vad är rättvist jämfört med andra länder, handlar skogsbruket bara om att bekämpa klimatförändringen eller kan den också ersätta fossila material, trygga energiförsörjningen och ge människor en utkomst?

Diskussionen om kolsänkor och utsläpp från markanvändning (LULUCF) på EU-nivå är komplicerad, men i korthet är kommissionens förslag att utsläpp från skogsbruk ska baseras på historia, vilket betyder att förändringar i klimatpåverkan skulle beaktas. Finland driver däremot på att utsläppen fortsättningsvis räknas utgående från planerad skogsavverkning.

Enligt Finlands Naturskyddsförbund finns det två problem med Finlands förslag. Länder överdriver konsekvent sin planerade avverkning och får extra utsläppskrediter. När krediterna används för att kompensera utsläpp inom trafiken eller jordbruket ökar de totala utsläppen. Otto Bruun lyfter upp att en följd av förslaget är att klimatpåverkan från skogsavverkning i praktiken inte beaktas i till exempel Finland – trots att de är ”välbevisade inom vetenskapen”. Att ignorera dem skulle urholka integriteten i klimatpolitiken generellt.

– Det handlar om en stor trovärdighetsfråga för bioenergin. Om man vill ersätta icke-förnybara resurser med skogsbiomassa så bör regelverket fungera, annars har vi ett klimat-trovärdighetsproblem, säger Bruun.

Klimatförändringen positiv för skogen?

Bioenergiföreningen för också fram att skogen i framtiden kan växa snabbare på grund av klimatförändringen vilket skulle leda till att den band mer koldioxid, något som inte beaktas i regeringens energi- och klimatstrategi. Enligt föreningen finns det därmed osäkerhet kring om ökad avverkning leder till en så betydande minskning i kolsänkan som har presenterats i offentligheten.

Finlands Naturskyddsförbund förhåller sig mer försiktigt till klimatförändringens positiva effekter på skogen.

– Det stämmer att kolsänkan varit större de senaste åren, och det är en viktig buffert. Däremot vet vi inte hur klimatförändringen påverkar skogarna i framtiden, kommer de att växa snabbare och hur de påverkas av till exempel skadedjur. Biodiversiteten i skogarna är hotad redan som det är nu, samtidigt som artrikedomen spelar en avgörande roll i skogarnas förmåga att anpassa sig till klimatförändringen, säger Bruun.

Bruun säger att man på vissa ställen kan använda mer bioenergi utan negativa konsekvenser, men att situationen är dålig till exempel i södra Finland. Överlag vill FNF se en förändring i hur de finländska skogarna används. Skogspolitiken bör anpassas så att den stärker biodiversiteten. Energimässigt ser FNF stor outnyttjad potential i biogas.

Energibehov kolliderar med klimatet?

Utgångspunkten är att tackla klimatförändringen. Det talas om nödvändigheten att frångå fossila bränslen, att Finland har stora reserver av biomassa. Å andra sidan höjs varnande röster för minskad biodiversitet och att ökad skogsavverkning i själva verket leder till mer koldioxidutsläpp totalt sett. Och då är vi tillbaka i ruta ett.

Går ekvationen ihop? Kan vi samtidigt tackla klimatförändringen, övergå från fossilt till förnybart – på ett hållbart sätt – och fortsätta leva som förut med allt vad den västerländska livsstilen innebär?

– Det här är ju en fråga som diskuteras väldigt lite, det är ofta starkt fokus på tekniska lösningar med små kostnader som inte märks. Finlands Naturskyddsförbund lyfter fram att vi inte kan fortsätta som förut. Vi måste till exempel minska privatbilismen, det finns helt enkelt inte tillräckligt med förnybara resurser, säger Otto Bruun.

Kunde bioenergibranschen själv ta hållbarhet i ett bredare perspektiv som sin ledstjärna, i stället för att fokusera på tillväxt inom den egna branschen?

– Hållbarhet är självklart en ledstjärna för oss, men vi ser ingen konflikt mellan branschens tillväxt och hållbarhet. Vi har i maj i fjol tagit ställning på EU-nivå för att hållbarheten måste säkerställas. Utöver det kan Finland göra frivilliga åtgärder. Vi funderar nu aktivt på hur vi kunde stödja biodiversiteten bättre. Skogsbranschen är en sektor med många aktörer och ett bra samarbete mellan dessa för att stödja biodiversiteten är viktigt, säger Harri Laurikka vid Bioenergiföreningen.

Hållbarhet är ett ord som ofta används i bioenergisammanhang. Men bioenergi betyder inte automatiskt hållbarhet. Många frågor kvarstår. Vilken roll ska bioenergin ha i övergången från fossilt till förnybart? Vad är hållbar användning av bioenergi? Och i ett större energiperspektiv: kan planeten förse oss med vad den västerländska livsstilen kräver då energirika fossila bränslen spelar en allt mindre roll? I vilken grad är vi villiga att minska energianvändningen – utöver energieffektivisering – det vill säga ändra vår livsstil?

Text & foto Tina Nyfors

Källor: Statsrådets redogörelse om nationell energi- och klimatstrategi fram till 2030, Forskaruttalande (http://bios.fi/julkilausuma),

Solastalgi, resiliens och en lokalhistorik

Att cykla hem över slätten känns vid vissa väderförhållanden som en ynnest. En ovanligt vindstilla, mild och klar kväll i oktober dröjer solnedgångens malva-nyanser ännu kvar på himlen medan månen förunderligt kopparfärgad dyker upp i öster, och speglar sig i grillplatsens regnskydd bakom folkhögskolan. Det tjänar också som rökruta, några vattenpipors slingriga former glittrar inifrån det mjuka dunklet. Lågmält samspråkande nyanlända nickar vänligt mot mig, till dem sällar sig en som bär sin plaststol över parkeringplatsen, följd av kvällsmålets svaga dofter från internatet. Därifrån har emellanåt ljudit vuxnas och barns nattliga gråt under de senaste två månaderna. Ändå vill jag i kväll tro att en blick över det här fridfulla landskapet kan skänka också asylboendets invånare någon slags tröst; ett förnöjsamt  ”Yalla yalla” ekar dämpat mot granngårdens förfallna timmerbyggnad, några barn leker på asfalten. Den österbottniska byn är befolkad igen.

Exakt en månad senare blir samma landskap betraktat genom bilens vindruta av fyra välutbildade, urbana unga vuxna som jag lovat skjutsa till en liten kulturbegivenhet i grannnstaden. Ändlösa rader av barrträd och lika ändlösa fält dyker upp och försvinner i den regniga novembernatten, ställvis interpunkterade av övergivna gårdar och ensliga kataloghus vars elektriska ljusslingor framstår som mer absurda än någonsin.

Vår respektfulla och lite modstulna tystnad bryts av arkitekten i baksätet, som yttrar något på det egna språket. Av tonfallet att döma antar jag att hon fäller en kommentar i stil med: Ja det verkar åtminstone finnas fler granar än människor i detta land … Kanske undrar hon var det omtalade havet är. De andras svar ebbar ut i en hummande dialog. När jag med blicken på vägen försiktigt frågar om Bagdad berättar de att levt där i hela sina liv, och förhör sig med påfallande livfullhet om vad jag känner till om staden. Dess museer, bibliotek, konsertsalar, teatrar, restauranger och caféer talar vi om tills en av passagerarna säger:

– En underbar plats, men nu är den full av tjuvar och mördare.

Vi tänker på hur kulturskatter och infrastruktur från stadens mångtusenåriga historia raserats under de senaste tolv åren. Jag vill fråga om det stämmer som Naomi Klein skriver i Chockdoktrinen, att pickuper lastade med plundrat gods på väg till köpare utomlands mötte konvojer av långtradare som fyllde tomrummet med kinesiska TV-apparater, DVD-skivor och paraboler. Men jag låter bli, av samma sorts respekt som man intuitivt visar den som sörjer en avliden. Bilen fylls av vemodig hemlängtan, en nostalgi lika kompakt som det omgivande mörkret.

Kanske kunde vi lika bra använda ordet ”solastalgi”, en term som den australiensiske filosofen Glenn Albrecht formulerade år 2003 av de engelska orden ”desolation”, ödeläggelse, och ”solace”, med betydelser av tröst eller lättnad. Begreppet definerar en sorts kronisk psykologisk smärta eller existentiell melankoli hos personer som upplever negativa förändringar i hemtraktens landskap, kortfattat står det för ”den hemlängtan man har när man fortfarande är hemma”, som Albrecht skriver i sin artikel ”The Age of Solastalgia”. Visserligen gäller Albrechts intresse främst sådana människor som inte lämnat sin hembygd, och den ödeläggelse han syftar på är i första hand av ekologisk art, men helt säkert kan risken för solastalgi sägas föreligga varhelst någon står och ser ut över en tidigare bekant och kär omgivning, som drabbats av förödelse.

Vare sig den är orsakad av fientliga krigshandlingar, överoptimistiska planer på metallutvinning och energiproduktion eller bara tröttsamma marknadsekonomiska imperativ om pälsfarmning och utarmande monokulturer, är det sedan strängt taget en fråga om gradskillnader. De förlorar i sin tur betydelse när man insett det vanskliga i att försöka rangordna lidande, om det så gäller människor eller flyttfåglar i områden för potentiella vindkraftsparker.

Vem äger vår historia? Att få minnas, att förvalta ett gemensamt eller personligt förflutet, har visat sig vara viktigt för många människor. Om den saken har det sagts och undersökts mycket, ännu mera kan säkert sägas. Gösta Ågren gör det mer komprimerat än de flesta, i dikten ”Att minnas”:

Att minnas är

att låta framtiden

ingripa i skeendet.

Allt ordnas upp. Också

kaos får namn. Ingen

gör motstånd. Ödet

härjar förgäves.

Den ingår i poetens diktsamling Jär från år 1988. Den korta titeln (som betyder ”här” på hans hemdialekt) uttrycker också den på ett komprimerat sätt platsens betydelse för vårt sätt att minnas. Eller omvänt: det som vi anser vara vår plats i världen är nästan alltid förknippat med minnen, antingen våra egna eller någon annan närstående människas.

Något så till synes trivialt som en stadshistorik kan – i bästa fall – bli en tummelplats för kollektiva och personliga minnen. Ett exempel är det historieprojekt som de två Mariehamnskrönikörerna Folke Wickström och Jerker Örjans startade i februari 2009, och som till stor del byggde på samverkan med stadsmedborgarna själva, både via stadens hemsidor och de lokala dagstidningarna. Inför stadens 150-årsjubileum 2011 publicerades så Boken om Mariehamn, där sju artikelförfattare behandlade allt från de ursprungliga byarna, kobetena och slåtterängarna till fjärde generationens byggnader i centrum av dagens Mariehamn. Under själva skrivprocessen publicerade arbetsgruppen ca 30 artiklar och höll ett antal föreläsningar, bland annat i en serie som stadens kulturförvaltning ordnade på dagtid för äldre.

I anslutning till det gav sig en grupp pensionärer under föreningsnamnet Nybyggarne på det gigantiska företaget att bygga en miniatyrmodell av 1920-talets Mariehamn. Eftersom arbete med att minnas och rekonstruera miljöer från barn- och ungdomsår har erkända terapeutiska effekter med avsevärd positiv inverkan på de äldres livskvalitet, har alla varit inbjudna att bidra med berättelser och minnen. Resultatet blev ett ömsesidigt utbyte, och i mina tankar dyker ordet ”delaktighet” upp, förmodligen en hågkomst från ett nordiskt kortseminarium om graffitti i början av mars 2014. Föreläsaren inledde hela diskussionen om det offentliga rummet med att fråga auditoriet:

– Vad är demokrati?

De två kriterier vi enades om var, att allas röster hörs och blir beaktade samt – just delaktighet.

Vems är staden? Den frågan aktualiserade bland annat ett inslag av den svenske journalisten Måns Hirschfeldt för radioprogrammet OBS Magasin (Sveriges Radio 12.3.2014), med anledning av kulturhuvudstadsårets invigningsceremoni i Umeå de sista januaridagarna 2014. Showen på Umeälvens is hade starka samiska inslag, bland annat en riktig renraid med renar och samer, och många förvånade och överraskade umeåbor reagerade: Detta är inte min stad! En god, djup och tydligen nödvändig offentlig diskussion om närhistoria och identitet tog sin början. Den pågår som synes än, om det nu ska vara någon idé med kulturhuvudstadsevenemang är det väl just så här det ska gå till …

I radioprogrammet var den samiska konstnären Katarina Piirak Sikku en av flera parter som fick komma till tals. Hon talade om renraiden över isen som ett symboliskt återtagande av älven och Umeå, och en påminnelse om tiden före vattenfallsregleringen som ledde till tvångsförflyttningen av samerna. Väldigt många människor som bor i Umeå idag känner inte till den delen av stadens närhistoria, eller har glömt det. Piirak Sikkus enkla konstaterande: ”Familjen Jonsson har haft sitt renbete uppe på universitetsområdet” antyder vilka angelägenheter närhistorisk forskning kan lyfta fram.

När jag funderar över vad det betyder för mig personligen, kommer för mig känslan av att ha blivit snuvad på en sanning som också jag borde ha del i. Som de flesta andra österbottningar med erfarenhet av 1970- och 80-talens båtresor till Umeå, kände vi en viss självklar rätt till platsen för kultur och konsumtion. Hade jag mött staden Umeå annorlunda om jag varit mer medveten om dess samiska befolkningshistoria? I efterhand kan bara sägas: jag vet inte, men åtminstone nu är jag glad att ha fått veta mera.

Förändrade uppfattningar om vad som är värdefullt har resulterat i att det runt om i vårt land sitter folk på sina överdimensionerade altaner och grämer sig. Över att det beviljade bygglovet inte är tillräckligt stort, över pengarna som skulle strömma in om man bara fick exploatera marken efter eget huvud, över att grannar eller släktingar kanske, kanske åtnjuter någon fördel som gått ens näsa förbi. I ett reportage med den välfunna rubriken ”Förr var alla lika fattiga” intervjuar Marcus Lillkvist en före detta skifteslagsordförande med anledning av stridigheter om samfälld tillandningsmark som nu blivit attraktiv i Tacksamviken i Oravais (Vasabladet 3.4.2014). Från markförrättningar, bouppteckningar och möten om etapplandskapsplaner går många hem med en diffus känsla av att ha blivit förfördelade. Konflikter av det slaget blir sällan lösta av att tillföras strikt redovisade historiska fakta. Men måhända får alla vi inblandade, med våra ack så mänskliga affekter, hjälp av historieskrivarna att lyfta blicken och hantera känslorna i nytt perspektiv. Att ta ställning för och emot någonting är förbehållet läsaren, men inget som man ska kräva av vetenskapsmannen.

Den tidigare naturvårdsintendenten Håkan Kulves skriver så sakkunnigt om Mariehamns unika och artrika grönområde Tullarns äng, att Ålandstidningens recensent Benita Mattsson-Eklund (3.3.2011) anbefaller kapitlet till ”obligatorisk läsning för alla beslutsfattare i staden”. Kulves framhåller det betydelsefulla i att kunna gå på samma marker och stenar där man lekt som barn: ”Jag tror att människan, för att känna sig trygg och rotfast, har ett starkt behov av ett igenkännande genom livet i det bevarade och oförändrade i närmiljön, i hembygden.” En del av de finländare som haft förmånen att tillbringa barndomens somrar på ett ställe med strand, hav, bastu och skogsbevuxna hällar där man får göra allt det som hör sommaren till, känner fortfarande platsens magi vid ett återbesök i vuxen ålder. Benen, fötterna och ryggen sköter hoppandet av sig själva på bekant mark.

Enligt Kulves sammanfaller bevarade ängs-, åker- och hagmarksmiljöers nostalgiska värde helt med det faktum att biologisk mångfald i närmiljön är en viktig faktor för livskvalitet. Jag understöder till fullo hans argument för fortsatt hävd av Tullarns äng med traditionell lieslåtter och noggrann räfsning, som egentligen är den enda garantin för just den biotopen. Brist på sådan kunskap är enligt recensenten orsaken till att staden försummat nämnda parkområde under de senaste åren.

För att inte bli avfärdad som naiv romantiker förväntas den som talar om bevarande av något förgånget att i samma andetag bedyra hur vi ju verkligen inte vill tillbaka till fattigtiderna. Det är en tydlig tendens i alla lokalhistoriska sammanhang under de senaste decennierna, ett exempel är en anmälning av Scriptums antologi Den österbottniska ladan (Vasabladet 6.9.2012). Visserligen beklagar artikelförfattaren Håkan Eklund att ladorna försvinner, men han konstaterar också att brorsönerna nu lägger ned tre timmars traktorkörning på det höbärgningsarbete som hela familjen under 1960-talet ”slet med” en vecka, och han fastslår att ”ingen, absolut ingen, som ska leva på jordbruk vill gå tillbaka till ’ladu -epoken’”. Bortsett från att påståendet inte riktigt stämmer, eftersom det finns självhushållare som av ekonomiska eller andra skäl väljer att inte vara beroende av fossila bränslen, finner jag artikelförfattarens synpunkter på odlingslandskapets ekologiska och kulturella värden mycket tänkvärda.

Jag dristar mig ändå att framhålla vikten av att människor som behärskar gamla arbetsmetoder får en möjlighet att överföra sina färdigheter till yngre generationer. Det är helt möjligt att de, oavsett sina museala värden, kommer att behövas i framtiden. Ett sådant förmodande ingår i den uppsättning handlingsplaner som gör samhällen mer resilienta, något som allt fler städer, kommuner och länder världen över numera är nödgade att befatta sig med. Begreppet resiliens, som redan länge varit vedertaget inom naturvetenskaperna, avser ett systems förmåga att absorbera störningar och omorganisera sig när det utsätts för påfrestningar eller kriser. Ett kännetecken för krissituationer är ju för övrigt att ingen längre frågar vad folk vill.

Vad ett samhälles resiliens handlar om kunde möjligen sammanfattas i en mycket enkel fråga, föranledd av Linda Forths reportage ”De vann kampen mot kärnkraften” (Vasabladet 3.1.2016), som på ett förtjänstfullt sätt ger en bred redogörelse för de många turerna och synpunkterna i historien bakom Fennovoimas nuvarande planer på kärnkraftverksbygget i Pyhäjoki. År 2007 konstaterades den årliga elförbrukningen i Jakobstad öka med mer än en megawatt. Med hänvisning till att Kyotoavtalets bestämmelser om koldioxidutsläpp tvingar fram andra lösningar än fossila bränslen för att säkra eltillgången i framtiden, drog bland andra Katternös verkställande direktör Stefan Storholm slutsatsen att det behövdes ett till kärnkraftverk. Min fråga är: varför tänkte ingen ut en lösning som minskar elförbrukningen istället?

Som ett annat exempel kan anföras diskussionen ”Hur stoppa kapitalflykten?” i Radio Vegas debattprogram Slaget efter tolv (11.4.2014), föranledd av en (1) förmögen medborgares flykt från vårt lands arvsskatt. Ett tecken på låg resiliens är att ett samhälles sociala omsorg och välfärd i alltför hög grad är beroende av skatteinkomsterna från en ytterst liten kapitalstark del av befolkningen.

På tal om arv: efter farfar blev arvet den blårutiga flanellskjorta som fortfarande är mitt favoritplagg till vardags, förutom en räfsa, en liten lie och några fågelholkar. De är fortfarande i användning på det åländska skärgårdshemmanet. Måhända ger farfar och jag ytterligare en dimension åt den inledande dikten som handlingsprogram: ja, att minnas är verkligen att låta framtiden ingripa i skeendet.

Det ligger alltså inte riktigt så illa till som man i modfällda stunder kan tro. Kunskap om hur man bäst sköter lövängar och andra kulturbiotoper finns nog, både bland anställda vid Ålands miljöbyrå och många medborgare. Det är arbetsinsatserna som lyser med sin frånvaro, inte så mycket av ekonomiska skäl som av andra. Ingen kommer sig helt enkelt för att bara ta tillvara ängens hö under rådande doktriner om vad som är rationellt, fastän det vore fullt möjligt. Varför kunde man inte göra det till exempel i form av en kurs på Medborgarinstitutet, och på så vis låta intresserade stadsinvånare med sina gemensamma fysiska handlingar känna sig delaktiga i förvaltandet av kulturarv och miljö? Kanske grundar vi föreningen Nyodlarne, må så vara att vi förfaller till lite naturromantiskt svärmeri! Det måste ju vara motsatsen till solastalgi.

Hur används vår historia? Denna historiefilosofiska reflektionen måste formuleras senast i efterdyningarna av debatter om politiska syften och krav på historierevision. Den inkorrekta användningen av termen ”rysk ockupation” om storfurstendömets tid i Finland förekommer till exempel både i en ledare av Niklas Lampi (Ålandstidningen 13.12.2013) och i ett debattinlägg av Johan Dahlman (Ålandstidningen 19.12.2013). Å andra sidan frågar Lasse Brunström i ett livfullt inlägg om hur hans farfarsfar lotsade tsar Alexander II genom Bomarsund 1867: ”Vadå alla, skäms ni över den historia som gjort oss till det folk och land vi är?” (Ålandstidningen 8.1.2014).

Om storfurstendömets sista tid och den spännande subversiva verksamhet som badanstaltens chef då drev handlar också ett av stadshistorikens kapitel. Det kan läsas antingen som en inkännande skildring av den hårt arbetande befolkningens umbäranden under det ryska oket, eller som ett puderdoftande och volangfladdrande dokument över en svunnen era av bildning, elegans och flärd. Eller som en berättelse om personligt och handgripligt rysshat, allt beroende på vem det är som läser. Nästan varje gång den epoken i Finland kommer på tal visar sig diskussionsdeltagarna besitta olika grader av kännedom om den historiska forskning som gjorts. Professor Matti Klinges framlyftande av glömda fakta om och fördjupande analys av den tiden, kan numera ses som ganska okontroversiellt vetenskapligt allmängods. För Ålands del är det symtomatiskt att inte alla delar den uppfattningen.

Det här med att minnas ligger i tiden, om man ska uttrycka sig svängigt. Under det senaste decenniet har allt fler human- och samhällsvetare dessutom fäst större betydelse vid det som glöms bort, i likhet med den israeliske akademikern Guy Beiner som behandlar den egna statens och palestinsk minnespolitik i sin artikel ”In Anticipation of a Post-Memory Boom syndrome”. I kontemplation över vad man vill minnas eller glömma kan historikern själv således göra en enerverande, men icke desto mindre befogad, återremiss av frågan med tillägget: VEM använder historien? För ”sist och slutligen är det ju inte alls en fråga om ifall man gillar 1800-talet eller någon annan tid för den delen. (…) Allt ska med och kan på sitt sätt visa sig vara viktigt”, som stadshistorikens redaktörer Wickström och Örjans skriver i inlägget ”Journalistik i marvatten” (Ålandstidningen och Nya Åland 7.1.2014).

Text Jonna Kevin
Foto Erik Häggman

Texten är essä ur Hans Ruin-tävlingen 2016.

Röda arkebuseras på jubileumsmynt

Röda krigsfångar i Raseborg arkebuseras i graveringen på ett jubileumsmynt Finlands självständighet till ära. ”Smaklöst” säger Li Andersson. ”Kul grej”, säger designern om uppmärksamheten. Finansministeriet har efter uppmärksamheten stoppat produktionen av jubileumsmyntet. 

Artikeln har uppdaterats med ny information längre ner. 

Arkebusering av röda krigsfångar i Raseborg har valts som tema för ett jubileumsmynt som uppmärksammar Finland hundraåriga självständighet. Graveringen på 5-eurosmyntet är taget från ett fotografi som ingår i Museiverkets kollektion. På bilden ser man sex röda krigsfångar som står uppställda för arkebusering framför en massgrav. En person ligger på marken, uppenbarligen redan dödad. Enligt Museiverket skedde arkebuseringen ”i närheten av Ekenäs”, möjligen i Karis.

Myntverket är den enda tillverkaren av officiella jubileumsmynt i Finland, och slår mynten på uppdrag av finansministeriet. Vanligtvis pryds jubileumsmynten av porträtt på framgångsrika finländare, naturmotiv eller berömda byggnader. Det aktuella myntet, ”Självständighetens årtionden 1917-1939”, är det första av fem mynt i en serie. På myntets andra sida finns en gravering av Helsingfors olympiastadion. Myntet är designat av arkitekten och designern Ilkka Suppanen.

Myntet med de arkebuserade krigsfångarna marknadsförs med texten: ”Tilaa upea juhlaraha! Nostalginen Itsenäisyyden vuosikymmenet 1917-1939 -juhlaraha avaa hienon, Suomen itsenäisyyden tarinan saavutusten ja voitettujen vaikeuksien kautta kertovan rahasarjan” (ung: Beställ ett utsökt jubileumsmynt! Det nostalgiska jubileumsmyntet Självständighetens årtionden 1917-1939 inleder en myntserie som belyser Finland fina historia genom framgångar och övervunna svårigheter”). Vidare förklarar Myntverket att ”jubileumsmyntets åtsida [krona, red.anm.] påminner oss om inbördeskriget som prövade medborgarna, och som Finland överlevde.”

Eller som Suomen Kuvalehti påpekar: ”Sannerligen! Finland överlevde, förutom de 1 500 vita och över 7 000 röda män, kvinnor och barn som fick en kula i skallen.”

Men frågar sig hur Myntverket kom till slutsatsen att det som vi bör fira i Finlands hundraåriga historia är arkebuseringen av sju finländska män, varav sex är tydligt igenkännbara på originalbilden, och som mycket väl kan ha efterlevande i livet. Vilken signal sänder det alla de barn och barnbarn till de röda (och vita) som arkebuserades, fängslades och dödades i inbördeskriget, att Myntverket (och i förlängningen finansministeriet) väljer att lyfta fram finländska krigsbrott som något att känna stolthet över?

På Myntverket uppger man att alla frågor angående jubileumsmynten bör riktas till verkets informationschef, men Ny Tid har inte lyckats nå henne för en kommentar.

UPPDATERING 1: Till tidningen Aamulehti säger designern Ilkka Suppanen att hans avsikt med myntet ingalunda var att fira arkebuseringen, utan att uppmärksamma de tragiska skeendena under inbördeskriget, eller som han kallar det, ”medborgarkriget”. Han förklarar att han vill visa att mynt alltid har två sidor, på den ena sidan på detta mynt finns något positivt, det vill säga stadiontornet, och på den andra sidan inbördeskriget, som han menar att symboliserar en svårighet som Finland tog sig igenom.

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson skriver i en tweet att myntet är ”osmakligt, stötande och verkligt långt från Finland100-temat ‘tillsammans'”. På detta svarar Suppanen att han snarare hade väntat sig att högerfolk skulle ha tagit åt sig av att arkebuseringarna uppmärksammas.

— Jag vill ändå inte fundera på om det är röda eller vita som skjuts på bilden.

Vidare säger Suppanen att han framför allt är glad över att hans mynt uppmärksammas.

— Kul grej i varje fall. Jag kan inte säga annat än wow. Inte har det uppstått sådant här liv kring några av mina tidigare koppar och fat. Jag tycks ha lyckats.

Suppanen säger till Aamulehti att Myntverket gett honom fria händer att designa de fem mynten, och att arkebuseringstematiken inte väckte något motstånd på verket.

UPPDATERING 2: Finansminister Petteri Orpo (Saml) säger till Yle att myntet är ”smaklöst”, och säger att han inte kände till myntets bild. Orpo har dock själv godkänt en skriftlig beskrivning av myntets visuella utseende.

— Finland 100 år, vi är tillsammans, vi är ett folk. Det här är helt obegripligt, säger Orpo.

Enligt Yle hoppas finansministern att myntet dras tillbaka. Det är finansministeriet som tar eventuella beslut om saken.

UPPDATERING 3: Kl. 16.22 svarar Myntverkets informatör Henna Karjalainen fortfarande inte på Ny Tids samtal, men Myntverket har dragit bort all information om det omstridda myntet från sin webbsida. Några minuter senare ligger hela Myntverkets sida nere, möjligtvis har den kraschat på grund av för stort besökarantal.

UPPDATERING 4: Finansministeriet har beslutat att återta förordningen om jubileumsmyntet. I praktiken betyder det att jubileumsmyntet inte kommer till försäljning. Myntet har inte ännu släppts till försäljning, utan skulle publiceras den 4 maj.

Finansminister Petteri Orpo säger enligt Yle att han inte reflekterade tillräckligt mycket över vad myntet egentligen föreställde då han godkände förordningen om jublieumsmyntet.

— Jag beklagar det skedda. Den här förordningen återtas och helheten tänks över på nytt, säger Orpo.

EDIT1 25.4 kl. 15.08: Ändrat ”Ekenäs” till ”Raseborg”. 

Text: Janne Wass
Bild: Myntverket i Finland

SD och Sf – äpplen och andra äpplen

Sannfinländarnas stöd minskar, men inte Sverigedemokraternas. Men att ge SD regeringsmakt är fel väg att gå, menar Joacim Blomqvist.

Det är närmast ett axiom att missnöjespartier som uppnår en regeringsställning förlorar röster då de tvingas ta ansvar för dagspolitik. I Finland har Sannfinländarna under sin regeringsmedverkan bedrivit en tydlig högerpolitik, vilket jagat bort deras ekonomiskt utsatta missnöjes-väljare. Men inte heller invandringen till Finland har minskat lika mycket som partiets främlingsfientliga falang hoppats på.

Både Sannfinländarna och Sverigedemokraterna tillhör Europas radikala nationalistiska höger, trots att det finns vissa skillnader mellan partierna. Den viktigaste skillnaden är att Sannfinländarna har sina rötter i missnöjespartiet Finlands landsbygdsparti, medan Sverigedemokraterna grundades som ett hopkok av fascistiska rörelser: skinnskallar och nynazister från storstäderna som så småningom drog på sig kostymer; gamla veteraner från nazistpartierna som upphörde vid andra världskrigets slut; samt SS-frivilliga, som exempelvis SS-Rottenführer Gustav Ekström. De är inte på samma sätt som Sannfinländarna beroende av att vara i opposition. Sverigedemokraterna har valts in för att de är fascister, inte för att folk är missnöjda med de etablerade partierna.

Slagskämpar

Då de ledande Sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling en juninatt 2010 beväpnade sig med metallrör och skrek rasistiska och sexistiska tillmälen åt komikern Soran Ismail och nattflanörer på Kungsgatan i Stockholm – järnrörsskandalen – så fick det inga följder inom partiet eller bland dess väljare. Sverigedemokraterna och ungdomsförbundet SDU:s samtidshistoria kantas av samarbete med nazister, bombhot, vapenbrott med mera. De rasistiska och sexistiska utbrott som partiföreträdare sedan dess ägnat sig åt har på samma sätt fått passera – minst ett utbrott i veckan sedan förra valet. Tydligen har väljarna givit sina politiker mandat att gripa till rasistiskt och sexistiskt våld.

Ibland har politiker avlägsnats från sina poster, men uteslutningarna har fyllt dubbla funktioner: dels att rensa ut partiledningens kritiker, men de upprätthåller även chimären att partiet tillämpar ”nolltolerans mot rasism.”

Till skillnad från Sannfinländarna har de ledande Sverigedemokraterna inte behövt kompromissa, men har trots det bedrivit en borgerlig politik. De har stött borgerliga styrelser i landstingen, kommunerna och rikspolitiken. Det har dock inte resulterat i några stora tapp i opinionsundersökningarna, vilket tyder på att partiets väljare är väl införstådda med partiets linje. Så länge partiet för en fascistisk politik så har de sina kärnväljare i en liten ask, och då spelar det ingen roll att Kent Ekeroth i februari åtalades för ringa misshandel – i november 2016 slängdes han ut från en Stockholmskrog och på vägen slog han till en person som köade för att bli insläppt. Ekeroth, tidigare ledamot i riksdagens justitieutskott, är en ökänd slagskämpe i Stockholms krogmiljö.

Enfald, inte mångfald

Medan Sannfinländarna gradvis syltat in sig allt mer med högerextremistiska rörelser, på bekostnad av sina gamla proteströstare, så har Sverigedemokraterna hela tiden varit högerextremister. Trots att de nödtorftigt dolt det i offentligheten så har det hela tiden stått klart för deras väljare vad de röstar på.

Partiernas stora gemensamma fiende är det mångkulturella samhället. Sannfinländarnas uttrycker det i sin fatala aversion mot det svenska språket – inget är obligatoriskt, utom att dö och läsa svenska, menade ju ordföranden för Sannfinländarnas ungdomsförbund Sebastian Tynkkynen. Sverigedemokraterna har siktat in sig på den romska minoriteten, vid sidan av de svenska muslimerna.

Motståndet mot mångkultur spiller över i en allt råare rasism som riktas dels mot inhemska minoriteter, men främst mot människor av annan hudfärg, och speciellt mot flyktingar från väpnade konflikter. I den rasistiska retoriken buntas disparata grupper som inte utgör några maktfaktorer ihop till det som forskarna Nils Christie och Kettil Bruun kallar för en ”god fiende”. Dessa maktlösa fiender får skulden för allt som gått fel i samhället, och genom dessa Andra kan man behändigt definiera undanglidande begrepp som svenskt och finländskt – svenskhet är det som är icke-romskt, icke-utomeuropeiskt, icke-brunt.

Båda partierna delar också den schweiziska författaren Bat Ye’ors konspirationsteori om Eurabien, som i korthet går ut på att muslimer erövrar den judisk-kristna-världen med demografiska medel. Med ”flyktingvågor” infiltreras kristna länder och genom de muslimska kvinnornas högre nativitet kommer muslimerna småningom att bli i majoritet. Det här är förstås nonsens.

Regeringsansvar?

Somliga svenska debattörer anser att Sverige borde följa Finlands exempel och ge Sverigedemokraterna regeringsansvar, vilket förmodas ta vinden ur deras segel. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra gläntar redan på dörren för partierna att samverka i regeringsställning, och kanske fälla den Socialdemokratiska regeringen. För moderaterna innebar utspelet ett historiskt stort ras i opinionsundersökningarna medan Sverigedemokraternas stöd låg stabilt vid 20 procent.

Det som kommentatorerna missar är att Sverigedemokraterna inte är något missnöjesparti, och att det inte finns någon anledning att tro att en borgerlig politik skulle minska deras understöd. Ifall man verkligen vill minska deras inflytande så får man inte ge dem makt, eftersom alla fascistiska partier per definition vill ta makten för sina egna syften. Om Sverigedemokraterna får regeringsansvar betyder det inte att partiet tappar mandat, som Sannfinländarna gjorde, utan istället kan de fortsätta sabotera kommande regeringars politik i syfte att ytterligare öka sitt eget inflytande. I slutändan leder det till en fascistisk revolution.

I Finland ligger Sannfinländarna nere för räkning. I Sverige är vi långt från att besegra Sverigedemokraterna. Det har inte alls hjälpt att, som många liberaler förespråkat, ta debatten med dem. Resultatet har istället blivit att de givits tolkningsföreträde, och att deras människosyn normaliserats. I Sverige måste de demokratiskt sinnade partierna först av allt bryta normaliseringen, sedan tvinga fram en ny dagordning, därefter kan vårt antifascistiska arbete åter igen gå till offensiven.

Joacim Blomqvist

”Dekonstruera myterna kring islam”

Diskursen kring flyktingar och islam har kört fast i mystifiering och stereotypier, säger forskaren Karin Creutz.

Den allmänt utbredda moralpaniken gällande människor som flyr krigshärjade länder spårat ur. Det har alltid funnits flyktingskap, men nu har det blivit en säkerhetsfråga. Diskussionen har blivit så inflammerad att en mängd olika fenomen rörs ihop utan kunskap och analys, säger Karin Creutz.

Creutz forskar vid Centret för forskning om etniska relationer och nationalism vid Helsingfors universitet om hur islam representeras i medier. I sitt arbete har hon bland annat granskat mediedebatter om islam, intervjuat muslimska samfundsarbetare som arbetar med unga muslimer, intervjuat familjer till ungdomar som anslutit sig till IS, samt gjort deltagande observationer med människor som anhållits eller undersökts för terrorismrelaterade brott. (se personporträttet i Ny Tid 1/2016)

– När man söker förklaringen till terrordåd i islam missar man problemets kärna, till exempel varför våldet i dess nuvarande utsträckning är ett nytt fenomen inom regionens extremrörelser. Al-Qaida till exempel använde terror som instrument, medan det för IS snarare är en regel än ett undantag.

Importerad hotbild

Vi glömmer ofta att islam varit närvarande i Europa sedan 700-talet. Islam kom till Finland med tatarerna, som kom från Ryssland under 1800-talets senare hälft. Det man kanske inte tänker på när man följer med diskussionen i medierna är att det funnits muslimer i Finland redan innan självständigheten.

– I Finland har de islamska samfunden levt i samklang med resten av samhället, det är huvudsakligen inte frågan om marginaliserade grupper. Finland är från ett världspolitiskt perspektiv ett neutralt land och har inte heller samma koloniala historia som andra länder i Västeuropa. Minoritetspolitiken har också varit relativt inkluderande.

När Creutz säger ”relativt inkluderande” jämför hon med till exempel Frankrike, som drivit en hård assimilationspolitik och strävat efter en homogenisering av landets minoriteter, också genom förbud av religiösa symboler. Gamla kolonialvälden har inom sina länder en helt annorlunda maktdynamik gällande minoriteter, som kan leda till att det uppstår segregerade samfund, ”parallella samhällen” inom samhället. Detta har inte skett i Finland.

Medieforskaren Anssi Männistö konstaterar i en medieanalys från 1999 att islam på 1980- och 90-talen inte framställdes som hotfull i de finländska medierna, men att islam sedan fått ta över den roll som kommunismen brukade spela i medierna.

Bilden av islam som ett hot är en importerad uppfattning, den har inte uppstått organiskt. Den kom relativt sent till Finland i jämförelse med resten av Europa. I Storbritannien skedde denna skiftning redan i mitten av 1990-talet. Hotbilden har kommit till Finland med extremhögern, genom riskretorik som de finländska medierna anammat, som i sin tur spridits med hjälp av sociala medier.

Mångfald i medier

I dag är det mest i nyhetsförmedlingen kring flyktingfrågor gällande somalier och irakier där motståndet mot islam syns. Fastän klimatet är polariserat påpekar Creutz att de traditionella medierna axlat ett större ansvar än år 2005 då den danska dagstidningen Jyllands-Posten publicerade sina Muhammedkarikatyrer. I kombination med Sannfinländarnas frammarsch föddes det hetsiga diskussionsklimatet som idag tar sig i uttryck i hatprat och hets mot folkgrupp. Bilden av ”vi” som européer och ”de” som muslimer förstärktes. Islam förknippades med impulsivitet, irrationalitet och fundamentalism, prekoloniala attribut.

Överlag har islam sällan förknippats med rationalitet, vetenskap eller kunskap fastän mycket av vårt vetenskapliga arv kommer från Mellanöstern.

– Det första verket som klassats som sociologiskt är islamskt, skrivet av Ibn Khalduun (1332–1406), men fastän jag läst samhällsvetenskaper togs denna bok aldrig upp i undervisningen.

Creutz tycker att journalistkåren tar mera ansvar nuförtiden, ifall man jämför med de stereotyper som började få spridning genom nyhetsförmedlingen kring 11 september 2001 och som slog igenom i debatten om karikatyrerna av profeten Muhammad 2005–2006. Mediebevakningen är mera mångfaldsorienterad, den beaktar den mänskliga verklighetens kulturella diversitet.

Analys fattas

Enligt Creutz är det viktigt att minnas att terrorism, eller olika extrema grupper, inte uppstår i ett vakuum, utan alltid är ett resultat av många olika samhälleliga faktorer. Det är viktigt att se bakom fasaderna, att förstå problemen. Man måste analysera olika faktorer och se fenomen i sina samhälleliga kontexter.

– I samhällsdebatten har frågan mystifierats. Man måste kunna tala specifikt om olika problem utan att generalisera.

Man kan inte säga att islam som religion i sig är våldsam eller icke-våldsam, man måste bena ut vilka aspekter som man syftar på. I alla världssyner finns potential till våld och icke-våld. På samma sätt får muslimer överlag stå för en mängd stereotyper som inte härstammar från islam, som stympning av kvinnor, tvångsäktenskap och så vidare. Creutz ser detta även i den säkerhetsdiskurs som flyktingdiskussionen har tagit och i svårigheten att analysera samhällsfenomenet kring extremrörelserna i Mellanöstern.

Creutz påpekar att ”terrorism” ofta förknippas direkt med islam i offentligheten. ”Terrorism” ses sällan i en europeisk kontext, trots att terror användes av europeiska politiska rörelser innan det togs upp av palestinska grupper och spreds i Mellanöstern. Samtidigt förbiser man det militära våld som väst utövat under de senaste årtiondena i regionen.

För att förstå behovet av att skapa en fiende kan man ta begreppet Den Andre till hjälp, som används inom samhällsvetenskaper, filosofi och psykologi. Den Andre syftar på dem som man inte anser att hör till ens egen kulturella grupp, och genom att skapa en bild av Den Andre förstärker man sin egen identitet. Genom att skapa en bild av det man inte är, bekräftar man, i alla fall till synes, vad man själv är. I europeisk kontext kan man se att ”vi” i Europa ofta vill se islam och muslimer som något främmande och som De Andra.

Vem är fri?

Creutz har gjort intervjustudier och deltagande observationer med unga muslimer från olika referensgrupper.

– Jag lär mig konstant om mina egna fördomar. Fast jag forskat länge har jag mött mina egna antaganden om att religiösa människor skulle vara på något sätt mera ofria än andra. Vi är alla ofria i den kulturella kontext vi kommer ifrån. Jag har lärt mig om hur starkt jag styrs av min egna kulturella position, och hur blind jag är för den.

Ofta talar man om att det är de muslimska männen som inte vill skaka hand med kvinnor, fast då förbiser man att det är en gemensam praxis, inte heller starkt religiösa muslimska kvinnor skakar hand med män.

– Jag har aldrig känt mig mindervärdig eller behandlats utan respekt i muslimska sammanhang, tvärtom. Kvinnor har haft en central roll sedan religionens begynnelse, och det var till exempel en muslimsk kvinna som startade det första universitetet i världen. En stor del av de muslimer som talar i finländska medier är kvinnor.

När man talar om frihet är det viktigt att se vad det är som är normen. Vad är det som definierar att en kvinna är friare då hon visar mycket av sin kropp än då hon täcker den om det är hon själv som väljer?

För en del unga muslimska kvinnor är det ett sätt att utrycka samhällelig opposition och självbestämmanderätt att använda niqab (huvudduk som täcker allt annat än ögonen) i ett samhälle som uppfattas översexualiserat, det är ett sätt att visa sin egen integritet och makten över den egna kroppen. Samtidigt ska man inte förbise att det förekommer förtryck av kvinnor i samma form.

– Det är fråga om två sidor av samma mynt, kvinnors rätt att själv bestämma om sin klädsel. Själva diskussionen om hijab (huvudduk som inte täcker ansiktet) är ofta förtryckande, vita ickemuslimska experter debatterar frågan från sina egna kulturella positioner, ofta utan att de muslimska kvinnor som saken berör får uttala sig.

En central uppgift vi står inför i Finland och Europa är enligt Creutz att dekonstruera den kollektiva myten om islam och muslimer, vilket skulle hjälpa med att ta bort essensen i islamofobi och en stor den av den invandringsfientliga retoriken. En central utgångspunkt är att inse hur inflätad den europeiska och islamska historien är och att ändra på de fördomar vi har om islam.

Text & foto Olga Pemberton