Etikettarkiv: Finland

Katja Kettu lät äntligen kvinnorna ta plats i historien

Författaren Katja Kettu skrev med genombrottsromanen Barnmorskan in de finska kvinnorna i landets historia. Nu är hon dubbelt aktuell med romanerna Nattfjärilen, som ges ut på svenska i Janina Orlovs översättning, och Rose on poissa, som samtidigt ges ut på finska.

Katja Kettu, som är född och uppvuxen utanför Rovaniemi, tillhör en ung generation finländska författare som inte räds svåra teman. I Barnmorskan (Kätilö) skrev hon fram ett tidigare tabubelagt ämne genom en kärlekshistoria mellan en finsk barnmorska och en tysk soldat under Lapplandskriget 1944.

Nattfjärilen (Yöperhonen) handlar om den 15-åriga flickan Irga från Finland. Gravid bestämmer hon sig för att skida över gränsen till Sovjet. Liksom Irga tog sig runt 30 000 papperslösa finländare till Sovjet på 1920- och 1930-talet. De flesta för att det inte fanns plats för vänstersympatisörer i Finland, menar Kettu.

Liksom en gång Kettus egen pappas morfar hoppades Irga på en bättre framtid.

– De förstod inte att det var farligt och att de flesta av dem skulle komma att dödas i Sibrien, säger Kettu och tillägger:

– Folk insåg väl inte att när de väl tog sig dit så fanns ingen väg ut.

Irga lyckas i alla fall skida sig in i Sovjet, men väl över gränsen tillfångatas hon och skickas till arbetslägret Vorkuta. Nattfjärilen är berättelsen om hur hon mirakulöst nog överlever under de omöjliga omständigheter som där råder.

Det är också en berättelse om språk och identitet. Irga har nämligen förlorat sin tunga och därmed sin talförmåga (sitt språk). Kettu ville med detta dra en parallell till dagens Ryssland.

– Situationen i Ryssland är svår. Många språk tystas och människor som tillhör minoriteter förtrycks.

Kettu beskriver det som att det finns en idé om en ny tsarism och att det råder en tro på ett starkt diktatoriellt ledarskap.

– På något sätt ville jag väva ihop Irgas historia under Stalinterrorn med nutiden och den karaktär jag i boken kallar Vova, vilket är diminutiv för Vladimir – samma namn som Rysslands president har – är mitt sätt att göra det.

Hon ser det som ett äventyr i sig att experimentera fram hur den ”minsta av de minsta”, flickan Irga, skulle lyckas få makt över den mäktigaste personen i landet, nämligen presidenten.

Ingen plats för kvinnorna

Just maktutövande är ett tema som går igen i Kettus böcker.

– Jag har studerat mekanismer för hur maktutövande, framför allt manligt och sexuellt förtryck, används. Det är ett mycket effektivt sätt att utöva makt, konstaterar hon.

Våld och sexuellt våld mot kvinnor är vanligt som maktmedel för att ta kontroll över folk i krig, både historiskt och i nutid. Dessa maktutövningsmetoder har Kettu inte väjt sig för att lyfta fram. Beskrivningarna av sexuella övergrepp hör till de mest våldsamma inslagen i böckerna. Men de skedde systematiskt och hon ville inte dölja dem.

Varför blev det du som skrev in de finska kvinnorna i historieböckerna?

– Jag har alltid varit intresserad av historia, särskilt ur kvinnors och barns perspektiv. Även i min familj följde vi då jag växte upp i Lappland debatten kring den finska historien. Kvinnor och barn har ju historiskt inte varit lika lyssnade till, och de har förtryckts och utnyttjats allra mest under alla tider.

Men varför tog det så lång tid innan kvinnorna fick ta plats i historien?

– Det är en bra fråga. Det handlar inte om att kvinnor inte har haft förmåga att skriva den utan helt enkelt för att det inte har funnits plats bland alla historier utifrån ett manligt perspektiv. Vi hade liksom fastnat någonstans i den svartvita hjältehistorien, menar Kettu.

Dessutom har det varit känsliga ämnen att ta upp, både den del av Finlands historia som rör relationen till nazismen, och det faktum att många finländare valde att lämna Finland för att resa till Sovjet under framför allt 1920- och början av 1930-talet.

– Eftersom Finland sedan var under Sovjets kontroll så var det under lång tid inte tillåtet att skriva om den här delen av historien, säger hon.

Det verkar helt enkelt handla om timing.

– Nu är nog rätt tid att skriva om det här, säger Kettu.

Fascinerad av marifolket

Alla Kettus böcker bygger på grundläggande och minutiös research.

– Jag reser till de platser jag skriver om, intervjuar människor och läser litteratur och allt som finns i forskningsväg, berättar hon.

Under arbetet med Nattfjärilen bodde hon en period i Moskva och där började hon intressera sig för marifolkets livsöde. Marifolket är ett finsk-ugriskt folk som huvudsakligen lever i den ryska republiken Mari El, vid ena änden av floden Volga.

– Där finns enligt romantiken den finsk-ugriska vaggan, vilket lockade mig, säger Kettu.

Marifolket har sitt eget språk, kultur och andlighet, men dess fortlevnad är hotat av årtionden av förtryck.

Hon beskriver det som en chockartad insikt när hon läste att alla marifolkets egna författare hade dött samma år.

– Först förstod jag inte att de hade mördats. Men när jag såg att det till och med var samma dag, gick det upp för mig att de alla hade fallit offer för Stalins terror.

– Det är ett under att de har överlevt det ortodoxa förtrycket och kommunismen, konstaterar Kettu och tillägger att hon alltid tycker det är intressant att försöka förstå hur människor, folk och språk har överlevt och lever vidare under svåra omständigheter.

– Svaret är nästan alltid tack vare kvinnorna, framhåller hon.

Kettu lyfter även fram marifolkets religiösa riter som väldigt intressanta.

– De klär sig i vitt, använder blodsoffer, vilket i dag kan handla om en anka, inget större, och tillber gudarna genom träden. Det är vackert och grymt på samma gång, säger hon.

Precis som Kettus egna böcker är både vackra och brutala. Det vackra utgörs av hur hon skriver fram relationen till naturen, som nästan får eget liv i böckerna. Samt kärleken till allt som växer – blommor, örter och andra plantor och deras helande eller förgörande kraft.

Kettu blandar naturlyrik med mystik och andlighet i sina romaner. Ibland är det just dessa ingredienser som gör att huvudpersonerna i böckerna håller sig vid liv. Ibland tvingar nöden fram  betydligt grymmare överlevnadsstrategier.

– Det är ironiskt att det i det kommunistiska paradiset växte fram ett extremt kapitalistiskt system i fånglägret, där allt kunde säljas och utbytas bara för att folk skulle hålla sig vid liv.

Amerika nästa

Katja Kettu är oerhört produktiv och jobbar i princip hela tiden.

– Det är många av mina vänner som fyller 40 år i år och bjuder in till fester, men jag har bara gått på en enda av dem, eftersom jag annars förlorar dyrbar skrivtid, säger hon och konstaterar att hon behöver semester.

Men först väntar en intensiv höst. Hon ska turnera både i Sverige, där Nattfjärilen släpps den 16 oktober, och i Finland i samband med att den nya boken Rose on poissa – en kärlekssaga mellan en finsk gruvarbetare och Rose, en amerikansk ursprungsinvånare, som en dag försvinner från reservatet i Minnesota – kommer ut.

– Det är en sak att vara författare och skriva och en annan att stå på scen och agera som en författare, säger hon.

Vad föredrar du?

– Jag föredrar att skriva. Men nu känner jag att jag behöver en paus, gå ut i skogen och plocka svamp och titta ut över havet. N

Text: Christin Sandberg
Foto: Ofer Amir

Har arbetarkulturen blivit bara …

Jag fanns på plats då regissören Jouko Turkka definierade begreppet kultur för nyblivna teaterstuderande. ”Spring ut i gathörnet och titta er omkring, där ser ni vad kultur är”. Och hans studerande sprang, med blodsmak i munnen och svetten i pannan. Det gällde både då de var på väg till skolan och då de återvände hem. ”Ni måste springa, så ni förstår hur folk jobbar i sitt anletes svett där ute”.

För en dramaturgistudent var observationsrådet riktigt bra, även om det sägs att en författare inte behöver mörda någon för att skriva en bra deckare.

Allt det centrala i vår kultur syns i vår näromgivning. Rikedom, överflöd, humor, ondska och folk som drar sig undan – allt är närvarande och synligt.

Läraren, författaren och politikern Hilja Pärssinen (bilden) skrev dikten Proletaarilapsen kehtolaulu (Proletärbarnets vaggsång) 1913. Litteraturforskaren Kati Launis (vars utläggning i frågan även finns på svenska här) ser dikten som en viktig del av arbetarrörelsens uppgång.

Dikten: ”Sulje silmät ja uinahda, taistelo suo vuottaa! Sosialistiksi vartuthan, äitisi siihen luottaa!”

Översättningen på litteraturkritiksajten Lysmasken: ”Slut ögonen och slumra sött/ kampen väntar dig! / Socialist ska du ju bli,/ det vet mamma säkert!”. Litteraturforskaren Launis tvekar inte med att definiera dikten som arbetarlitteratur:

”Dikten blir arbetardikt av många orsaker. Den är politiskt engagerad och siktar på att förändra samhället, den driver rörelsens och socialismens sak. Författaren var på sin tid en känd och vida läst arbetarförfattare. Samlingen Musta virta (Den svarta strömmen) där denna dikt finns, har kommit ut på arbetarrörelsens eget förlag. Också diktens läsekrets bestod förmodligen av arbetare.” (Lysmasken 4.5.2010)

Men vad är arbetarlitteratur i dag? Det röda kapitalet nämns inte som finansiär för några förlag längre, medan arbetarpressen närmast hålls igång med konstgjord andning. Ytterst få författare presenterar sig som arbetarförfattare. Arbetarkulturen har också i tysthet hamnat allt längre in i arkiven. Till och med ordet arbetare klingar gammalmodigt.

Kulturverksamhet var i tiderna en av de drivande krafterna då arbetarrörelsen växte sig allt starkare. Kulturen både förde fram rörelsens ideal och stärkte sammanhållningen. Kulturen har också ett instrumentellt värde. Man får fortfarande en känsla av sammanhållning på 1 maj. Den undangömda arbetarflickan dyker upp igen och orden skapar skratt och sammanhållning, medan tankarna mest gäller Sipiläs borgarregering.

Den första september ordnades arbetarlitteraturens dag på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. Arbetarbibiliotekets vänner rf och forskningsinriktade Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura ordnade bland annat debatter och såg till att både arbetarböcker och arbetarkultur fick lite uppmärksamhet. Men vad säger det om arbetarkulturen att den förespråkas av institutioner som främst uppehåller traditioner och minnen?

Arbetarkulturen uppstod som en motvikt till den dominerande borgerliga kulturen. Har dagens ifrågasättande subkulturer något gemensamt med vänsterinstitutioner och -partier? Kända politiker går på Flowfestivalen, men hur många med politiska ambitioner hänger på Nosturis kvällsevenemang?

Lördagskvällens prime time pågår och tusentals människor ser ett par vigas på evenemangets huvudscen. Det är ett känsligt ögonblick – även för publiken på arbetarmusikfestivalen i Valkeakoski.

Evenemangets verksamhetsledare Marianne Haapoja uppger att det fanns gott om intresserade par då det lite speciella numret mitt bland musikuppträdandena planerades. Och varför inte? Nästan alla tv-kanaler har något program om bröllopsklänningar för tjocka och smala, paradisö-program för äventyrslystna – alltså någon sorts underhållning för alla, enligt livssituation. Tröskeln för att uppträda offentligt har blivit lägre.

Så varför skulle då inte ett vanligt arbetarpar kunna gifta sig på landets enda rikstäckande kulturfestival för arbetare? Det är ju klart att de kan. På samma sätt är det relevant att fundera på vad som hänt arbetarklassen och arbetarkulturen.

Arbetarkultur är inte bara sånger om barn som förlorade sina röda föräldrar i inbördeskriget. Även problem och missförhållanden ska gå att ta upp på ett roligt sätt och utan att förolämpa någon. Arbetarkulturen har alltid bjudit på lite tjim och tjo (rillumarei-meininki). Musikern Tipi Tuovinen utför, precis som Elias Lönnrot, ett viktigt arbete då han samlar gamla gesäll- och arbetarsånger.

Finländska emigranter tog med sig sångtraditionen till USA. De bildade en egen sångavdelning inom fackföreningsrörelsen IWW och deras produktion har nyligen kommit upp i offentligheten i Finland tack vare rapparen Paleface och musikforskaren Saijaleena Rantanen.

Sångerna klingade starkt och arbetarlitteraturen fick allt fler läsare fram tills tv och annan nyare underhållning började ta över. Då arbetarna fick bättre förhållanden och mer fritid började deras kulturhus så småningom tömmas på folk.

För att förnya arbetarkulturen behövs även annat än reality-serier i tv. Det krävs observationer på gator och torg, fler historier om vardagsverkligheten, mer ifrågasättande tal och sånger.

Var finns alla arbetarförfattare och ställningstagande sånger i dag? Minns inte löntagarrörelserna och den politiska vänstern vilken kraft kulturen haft i den interna uppbyggnaden av rörelserna? Ett parti som glömmer bort sin grundläggande kultur, tradition och historia står på lerfötter. Det behövs många typer av kunnande för att förändra världen.

Vem gör sånglyrik av Pekka Poutas vädervarningar? Klimatförändringen borde väl bjuda på material till en sångrörelse, på samma sätt som Vietnamkriget gjorde inom fredsrörelsen?

Sipiläs regering har under tre års tid bjudit på aktuella uppslag, men var finns dagens skamlöst oförskämda protestsångare, irriterande teaterrevolutionärer och trotsiga filmskapare? Har såväl skapare som publik blivit för bekväma?

Den nya teatergenerationen har börjat återvända till Turkka efter hans död. Den kontroversiella personligheten ger fortfarande upphov till berättelser. De som fortfarande lever behöver dem.

Då politikerna på Turkka-vis dyker upp i gathörnen och på städernas torg inför valet lönar det sig att hålla ögonen öppna i stället för att bara dra sig tillbaka till sin egen bubbla och dricka kaffe. Då får man också reda på vems sånger som sjungs i dag. N

Text: Merja Leskinen
Översättning: Öjvind Strömsholm

Texten publicerades ursprungligen på arbetarinstitutet Työväen sivistysliittos webbtidning aikamerkki.org

Kultur åt folket! Men vilket folk?

Folkbegreppet myntades som en romantisk idé i nationalismens tjänst på 1800-talet och genomgick en betydelseförskjutning efter andra världskriget då det anammades av vänstern. Men då folkdansen bedarrat och Agit-Prop klingat ut, vad innebär folkkultur i dag?

– Min första tanke är att är det alls relevant att tala om folkkultur i dag längre?

Det frågar sig Ulrika Wolf-Knuts, pensionerad professor i folkloristik och kansler vid Åbo Akademi.

Det fanns en tid då folkkultur stod för framåtanda och gemensam kraft med revolutionär potential. Det var under 1960- och 1970-talen, då den röda vågen hotade att omstörta den borgerliga kultureliten med fria teatergrupper, konstnärskollektiv, protestsånger och radikal folkbildning. Konsten och kulturen skulle göras av folket, för folket!

Går vi ytterligare hundra år tillbaka finner vi en lika samhällsomvälvande potential i folkkulturen, då den tilltagande nationalismen i Europa gjorde att allt fler började leta efter den äkta och oförstörda folkliga kulturen bland den isolerade landsbygdens berättelser och seder. Så föddes Elias Lönnrots Kalevalasamling och Akseli Gallen-Kallelas episkt nationalromantiska målningar.

Men vad står folkkultur för i dag? Vilka är de kulturformer som de breda folklagren kan enas kring – som är för folket av folket? Begravs de under underhållningsindustrin, eller är det helt enkelt underhållningsindustrin som är dagens folkkultur? Och har sjuttiotalisterna lyckats med sitt uppsåt, att utplåna kulturelitismen, eller ses det folkliga fortfarande som B-klassens kultur?

Ein Volk, ein Reich

Begreppet ”folk” i en kulturell bemärkelse föddes i mitten av 1800-talet, i samband med att folkloristiken uppstod som en akademisk disciplin, förklarar Ulrika Wolf-Knuts.

– Samhället såg då helt annorlunda ut än i dag: det var ett ståndssamhälle, och det fanns en stor mängd fattiga människor som inte hade någon utbildning alls.

Den andra hälften av 1800-talet var en turbulent tid. Dels föddes den moderna socialismen, med sina framåtblickande ideal och sitt förakt för överklassen. Å andra sidan frodades på många håll starka nationalistiska tendenser. Nationalismen blickade snarare bakåt, och sökte finna rena uttryck för folkkulturen, obesudlade av imperialism, kulturell internationalism och en konstruerad överklasstradition. Och det var här folkloristiken kom in, förklarar Wolf-Knuts.

– Man började bege sig ut på den isolerade landsbygden för att dokumentera det outbildade folkets kultur och traditioner, med en föreställning om att de var äkta och autentiska.

Den nationalromantiska rörelsen idkade således ett slags tillbaka till rötterna-idealism, inte helt olik den som frodas till exempel inom partier som Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna i dag. Inte heller helt olik den ideologi som på 1930-talet ledde till ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”.

Vem som helst kan vara folk

I dag talar man om folkkultur som en motsats till professionell kulturutövning, ofta med en förankring i det geografiskt och kulturellt lokala, som folkdans, lokalrevy, församlingsverksamhet, etc.

Fredrik Sonck som är kulturchef på Hufvudstadsbladet vidgar ändå gärna begreppet.

– Det finns också en infallsvinkel som beaktar klassbegreppet, och där finns det fördomar åt båda hållen, och folkkulturen överlappar också populärkulturen.

En av orsakerna till att begreppet folkkultur i dag är så flytande är att begreppet ”folk” inte längre betyder det som det en gång myntades som. När ståndssamhället avskaffats, jämlikheten och demokratin ökat, och alla börjat läsa samma skolböcker och se på samma tv-program, har också uppfattningen om landsbygden som bärare av någon äkta och oförstörd folkkultur försvunnit, påpekar Wolf-Knuts.

– Dagens ”folk” kan vara vem som helst som har något gemensamt med någon annan – en speciell rit eller sed eller dylikt som man kan undersöka. Facebook, Instagram och andra sociala medier är definitivt något som många har gemensamt och kan kallas för folkkultur, men också till exempel fotboll, scouting eller religion.

Vart försvann arbetarkulturen?

Historiskt har ordet ”folk” använts också av vänstern. Speciellt efter andra världskriget blev det populärt att döpa allt som hade med socialism att göra till ”folk”. Folkrepubliker började ploppa upp här och där, Folkdemokraterna kallades det finländska vänsterpartiet och Folktidningen Ny Tid hette ju den tidskrift du läser nu i flera decennier.

Så föddes också den politiska folkkulturen på 1960-talet. Om det här skriver den svenska kulturforskaren Johan Bergman i sin avhandling Kulturfolk eller folkkultur (2011).

En ung kulturgeneration revolterade enligt Bergman mot att den statligt subventionerade kulturen främst nådde ut till en liten, urban, utbildad och bemedlad publik. Det föddes en ny folkkultur vars syfte var att både involvera medborgarna i skapandet av kultur och sporra dem att ta del av kultur, allt enligt den marxistiska devisen att konst och kultur alltid existerar i förhållande till sin omgivning. Resultatet var flertalet nya aktörer: boklag, teatergrupper, orkestrar, kulturcentrum, med mera. Samtidigt kom begreppet folkkultur att kraftigt förknippas med en ung politisk proteströrelse.

I sin text på sidan 23 frågar sig Merja Leskinen vad det blivit av denna klassmedvetna arbetar- och vänsterkultur i dag. Enligt Fredrik Sonck saknas en motkultur från vänsterhåll för att 1970-talsvänstern numera är en del av det kulturella etablissemanget.

– Ser man på olika kulturinstitutioner så är de gamla vänstermänniskorna påfallande välrepresenterade. I den mån som till exempel teatern i dag är ideologisk, brukar den inordna sig under vänstern. Men är det sen folkkultur? Nja, knappast; här vänder den sig ofta till ett avantgarde, en urban, utbildad publik. I den meningen kan den nog räknas till så kallad finkultur, eller en undersökande kultur.

Om 1970-talets vänsterinspirerade motkultur har övertagit rollen som etablissemangets kultur, kan man då skönja något slags motkultur från högerhåll?

– Det är nog ganska fattigt med undersökande högerkonst, speciellt i Norden, säger Sonck.

Däremot, menar han, är underhållningsindustrin, till exempel Hollywoodfilmer, genomsyrad av en nyliberal ideologi som är så allmänt accepterad att vi sällan ens reflekterar över den.

Undersökande vs underhållande

Att försöka ringa in begreppet folkkultur i dag är alltså knepigt. Man landar lätt på en lös definition av folkkultur som lågkultur i motsats till den så kallade finkulturen, något som Sonck också är inne på, men samtidigt förkastar.

– Dikotomin mellan low-brow och high-brow är jag inte särskilt förtjust i, eftersom den inte helt och hållet stämmer. Inom den folkliga kulturen kan också finnas sådant som är nyskapande, trots att dess belackare inte nödvändigtvis vill se det – det kan alltså finnas ett slags klassförakt inblandat. Se till exempel på punken.

I stället för low-brow och high-brow eller högkultur och lågkultur, talar Sonck hellre om en dikotomi mellan underhållande kultur och konst, och undersökande kultur och konst.

– Kulturjournalistiken är i regel mer intresserad av den konst som undersöker samhället, människan, kulturen och historien, och mindre intresserad av den underhållande kulturen, som ofta bygger på bekanta uttryck och klichéer. Med detta dock inte sagt att underhållningskultur skulle sakna konstnärliga kvaliteter. En kulturform som vi ju till exempel sett att har utvecklats till något väldigt intressant är seriekonsten.

Ulrika Wolf-Knuts, Lukas Rusk och Fredrik Sonck. Foto: Anne Günther, Janne Wass.

Inte bara pang-pang

En annan kulturform som vuxit explosionsartat, men som nästan helt flyger under kulturdiskussionens radar, är dator- och konsolspelandet. Lukas Rusk är född 1993 och har spelat sedan han var barn.

– Jag började som yngre med äventyrsspel, eftersom man i dem får utforska och bygga världar och använda sitt huvud, säger Rusk.

Spelvärlden bevakas inte regelbundet av ett enda finlandssvenskt medium, trots att det är en kulturform som mätt i antalet utövare börjar närma sig samma storlek som tv- eller filmtittandet, åtminstone inom de yngre generationerna. Sonck säger att frågan om spelbevakning då och då diskuterats på Hufvudstadsbladets kulturredaktion.

– Jag är själv dåligt insatt, eftersom jag inte spelar. Men en av orsakerna till att spel är rätt ointressanta för kulturjournalistiken kan vara att de flesta av dem trots allt bygger på samma nyliberala konkurrensberättelse som annan underhållningskultur: överlev, skjut dina fiender, gå vidare. Så jag vet inte om spelens innehåll skulle vara speciellt intressant att skriva om, ur en undersökande synvinkel.

Rusk ger delvis Sonck rätt. Men det är skillnad på spel och spel, säger han, och nämner Bioshock som ett intressant exempel som utforskar problematiken kring den kapitalistiska kulturen, må så vara inom ramen för pang-pang. Andra är självrannsakande, och kan ställa spelaren inför ett scenario där dödande i spelet plötsligt har emotionella och praktiska följder som liknar dem som existerar i verkligheten, och på så sätt undersöker spelvärldens inre mekanik. Och trots fördomen, handlar faktiskt inte alla spel om att döda, påpekar han.

– Alla spel kommenterar samhället på ett sätt eller annat, även om det inte alltid är avsiktligt. Jag tror att texter som tog fasta på det kunde intressera också personer som inte annars är intresserade av spel.

Kroppskultur är också kultur

Talar man om kultur i ett bredare begrepp förknippas ofta arbetarklassen med bänkidrott. I den mån som det finns ett klassförakt för till exempel teater och bildkonst som ”elitistisk finkultur”, fungerar ofta just idrotten som ett slags kultursubstitut: en riktig arbetare går på hockeymatch och inte på teater. Sonck säger att det lätt blir svårhanterligt att blanda in idrott i den här typen av kulturdiskussioner, men att idrottskulturen som fenomen i sig är väldigt intressant.

– Tävlingsidrotten har en berättelse som tilltalar väldigt många, en berättelse som på ytan ofta kan te sig icke-ideologisk, men som i själva verket är högst ideologisk. På sätt och vis är ju tävlingsidrotten en slags kulmination av det nyliberala konkurrenssamhället. Den nyliberala världens berättelser är så integrerade med vårt DNA att vi inte tenderar att ens reflektera över deras ideologiska innehåll. Ta till exempel dokusåpor, som ju nästan alla handlar om att deltagarna konkurrerar mot varandra, man är ”inne” eller ”ute”, på samma sätt som i idrotten.

Enligt Sonck är en faktor i ekvationen att arbetarrörelsens bildningssträvanden har försvagats avsevärt.

– Arbetarrörelsen hade från början av 1900-talet fram till 1970-talet ett väldigt starkt folkbildningsideal. Det är kanske delvis en idealisering eller romantisering av historien, men min uppfattning är att det hos arbetarklassen tidigare fanns en tydlig vilja att undersöka sitt predikament genom konst och kultur, som bland annat tog sig uttryck i en levande och inflytelserik arbetarlitteratur och arbetarkultur. Och visst finns det arbetarlitteratur i dag också, men inte alls i samma utsträckning som förr. Förändringen syns också i det politiska livet. Tänk att det i Sverige fanns en socialdemokratisk partiordförande och statsminister som Per Albin Hansson, som på fritiden förströdde sig med att skriva poesi. Det gjorde Stalin också, förresten. Jag menar förstås inte att vi ska se Stalin som någon förebild, men håll med om att det är svårt att föreställa sig en Stefan Löfven eller en Antti Rinne koppla av efter arbetsdagen med att knåpa med metriken till en dikt.

Trenden har alltså varit en förändring mot en mer enhetlig och på samma gång mångskiftande och överlappande kulturverklighet. Men den här utvecklingen är inte nödvändigtvis huggen i sten, menar Ulrika Wolf-Knuts.

– Det beror på hur den politiska utvecklingen fortsätter. De högerextrema krafterna i samhället har ofta ställt krav på en nationalistisk kultur. Om de fortsätter att växa i styrka, så kan det hända att vi snart bara får ägna oss åt ”äkta nationalistisk kultur”, och då sitter vi i den gropen. Det tycker jag att är en skrämmande tanke. N

Text Janne Wass
Översta bilden: Simo Rista

Svenska valet: Vänsterns långa väg till klarhet

Den enda partiledare som var riktigt nöjd efter det svenska riksdagsvalet var Kristdemokraternas (KD) ordförande Ebba Busch Thor. I ett skede spekulerades det om KD ens skulle ta sig över röstspärren, men i en mäktig slutspurt körde partiet om både Liberalerna (L) och Miljöpartiet (MP), och landade på 6,4 procent, en ökning på hela 1,8 procent jämfört med förra val.

Jo, Stefan Löfven kunde visserligen vara glad över att Socialdemokraterna (S) blev största parti, men att de blev det med partiets sämsta resultat i historien och hot om högerregering på horisonten, är det något av en Pyrrhusseger. Ulf Kristersson lyckades hålla Sverigedemokraterna (SD) bakom Moderaterna (M), men ett valnederlag på 3,5 procent efter fyra år i opposition är definitivt inte godkänt. SD:s Jimmie Åkeson jublar naturligtvis. Valresultatet är en högerskräll som heter duga. Men med tanke på att SD under sommaren var framme och nosade på posten som Sveriges populäraste parti med ett opinionsstöd på nära 20 procent, är slutresultatet på 17,6 procent en tredjeplats ändå inte riktigt den megaskräll som många inom partiet drömt om. Miljöpartiet klarade med darr på ribban att hålla sig kvar i riksdagen: partiet tappade en tredjedel av sitt understöd och är nu minsta riksdagsparti.

Vid sidan av Sverigedemokraterna som gick framåt med nästan fem procentenheter, var valets största vinnare Centerpartiet (C) och Vänsterpartiet (V), som båda gick framåt med över två procentenheter. Vänsterpartiet stjäl naturligtvis inte många rubriker efter valet — det är kring de tre stora partierna som det stormar nu. Men valresultatet, 7,9 procent av rösterna, är värt att notera, inte minst för att det är Vänsterpartiets bästa resultat i riksdagsval sedan 2002. Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att det är partiets femte bästa resultat på hundra år.

Även om Vänsterpartiet och finländska Vänsterförbundet (Vf) i dag liknar varandra väldigt mycket, har de väldigt olika bakgrund. Liksom i Finland splittrades det socialdemokratiska partiet i Sverige kring 1917-1918 i ett moderat och ett revolutionärt parti. I Finland förbjöds kommunistisk verksamhet efter inbördeskriget 1918, och Finlands Kommunistiska Parti kunde inte officiellt ställa upp i val förrän år 1945, då under paraplypartiet Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Det som ofta glöms bort i dagens politiska diskussion är att Vänsterförbundets föregångare DFFF var ett maktparti under de första decennierna efter kriget. Redan i sitt första riksdagsval 1945 fick DFFF 23 procent av rösterna och blev näst största parti efter SDP. 1958 blev DFFF till och med Finlands största parti, igen med 23 procent. Stödet sjönk sedan gradvis, men ännu i början av 1980-talet låg dess stöd på kring 15 procent, för att sedan i slutet av decenniet droppa under tioprocentsstrecket.

Svenska Vänsterpartiet har aldrig nånsin kunnat drömma om valresultat på över 20 procent. Då det grundades 1917 som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, fick det 8,1 procent av rösterna, historiens fjärde bästa resultat. Med ett positivt undantag 1944 låg sedan partiet, först som Sveriges Kommunistiska Parti, sedan som Vänsterpartiet Kommunisterna, på en stadig nivå på mellan 3 och 6 procent av rösterna i alla val fram till Sovjetunionens fall och namnbytet till Vänsterpartiet 1990. Sitt bästa resultat i historien fick Vänsterpartiet 1998 under Gudrun Schymans ledning, hela 12 procent av rösterna. I valet därpå, 2002, rasade partiets stöd till drygt 8 procent, men trots det stora tappet var det ändå den tredje största valframgången i Vänsterpartiets historia. Perioden mellan 1998 och 2002 är också den enda där Vänsterpartiet haft större representation i riksdagen än Vänsterförbundet.

Redan under Gudrun Schymans tid stormade det bakom kulisserna i Vänsterpartiet, på samma sätt som inom det finländska systerpartiet. Där, liksom här, pågick upprivande ideologiska strider mellan å ena sidan de faktioner som försökte rädda det som räddas kunde av det uttalat marxistisk-leninistiska socialistiska arvet och de som ville öppna upp för en bredare, lösare definition av vänstern, en som var anpassad till ett tidevarv då en internationell socialistisk hegemoni inte såg ut att vara nära förestående — en mer marknadsanpassad vänster, om man vill vara lite elak.

Vänsterpartiets rykte fick en ordentlig törn då Schyman fälldes för skattefiffel och avgick från ordförandeposten 2003. I samband med det lanserade riksdagsledamöterna Johan Lönnroth och Karin Svensson Smith den ideella föreningen Vägval Vänster (VV) som inför ordförandevalet 2004 propagerade för en ny riktning för partiet, en som skulle öppna upp partiet för en bredare och friare definition av vänsterbegreppet, i praktiken en vänster som närmade sig socialdemokratin och miljörörelsen. Det här var i samma tider som striderna inom finländska Vänsterförbundet var som hårdast mellan ordförande Suvi-Anne Siimes och de så kallade taistoiterna, och både i finländsk och svensk press talades om förestående partisplittring och vänsterpartiernas slutliga undergång. Medan Siimes avgick 2006 i protest mot att taistoiterna inte uteslöts ur partiet, var det i Sverige omvänt läge, då den nya partiorföranden Lars Ohly representerade Vänsterpartiets traditionella vänsterfalang. Under Ohlys två val som ordförande nådde partiet inte över 6 procent.

Vägval Vänster må ha demoniserats av Ohly, och otvivelaktigt skadade Lönnroth & Co Vänsterpartiets anseende på kort sikt. I praktiken har partiet ändå utvecklats i den riktning som rörelsen önskade: såväl i Finland som i Sverige har vänsterpartierna under de senaste åren utmanat de gröna partierna inom miljöpolitiken, och båda har anammat en marknadsanpassad demokratisk socialism som ideologisk linje. Linjen har inte varit utan uppoffringar: det finns en minoritet som inte accepterat den nya linjen, och som sökt sig till de hårdnackat kommunistiska småpartier som under de senaste tjugo åren levt en tynande tillvaro, alternativt de små anarkistiska rörelserna. I Finland ledde demoniseringen av taistoiterna till att många mer eller mindre gav upp den politiska aktivismen.

Men på det stora hela har hegemonin inom vänsterpartierna både i Finland och Sverige varit till och med överraskande bred på 2010-talet, efter att luften slutligen renats. Visst finns det vissa i det äldre gardet som må muttra i kulisserna över att termer som marxism och socialism är allt mer sällsynta i partiernas officiella kommunikéer. De flesta torde i dag ändå vara ense om att en pragmatisk, om ibland något konturlös, inställning till vänsterideologin varit att föredra framför det nästan sekteristiska teorikäbbel som i ett skede hotade att slita sönder hela vänsterrörelsen. Undantag finns naturligtvis, avhopp och utbrytningar har förekommit, men utifrån sett har osämjan inom vänsterpartierna under de senaste åren åtminstone inte verkat större än inom andra partier, snarare tvärtom.

Rabulisten och aktivisten Paavo Arhinmäki valdes 2009 till ordförande för Vänsterförbundet, och i hans fotspår följde en helt ny generation av unga vänsterledare, för vilka den nya rödgröna, socialliberala vänstern bjudit på spännande framtidsutsikter snarare än tillbakablickande oro. I Li Andersson har Finland i dag Nordens mest lyskraftiga vänsterledare. Jonas Sjöstedts val till ordförande för Vänsterpartiet 2011 var något av en kompromiss. Rossana Dinamarca hade varit en svensk Arhinmäki, medan den tio år äldre Sjöstedt var ung nog för att representera nåt slags förnyelse, men tillräckligt gammal och etablerad för att inge en betryggande gubbighet, som förstärkts år för år med det allt tunnare håret. Sjöstedt har inte varit utan sina kritiker – Dinamarca meddelade i februari i år att hon lämnar Vänsterpartiet efter att ha blivit “systematiskt osynliggjord och motarbetad”.

Forne metallarbetaren, författaren och Europaparlamentarikern Sjöstedt har framstått som en lugn och principfast partiledare, och har ofta bäst kommit till sin rätt i debatter och tv-diskussioner. Sjöstedts problem är kanske att han i så hög grad blivit Vänsterpartiets ansikte. Även om det finns karismatiska och kunniga politiker bakom honom, är åtminstone bilden man får då man följer den svenska diskussionen mer sporadiskt från finskt håll att hans efterträdare vid en eventuell avgång  (han har trots allt nu varit ordförande i sju år) inte är ett självklart val. Det kan naturligtvis också vara en tillgång, och det finns ju inget som tyder på att Sjöstedt är på väg att lämna ifrån sig ordförandeklubban alldeles inom kort.

Inför valet visade vissa opinionsmätningar på ett stöd för Vänsterpartiet på till och med 10 procent. Så högt var det knappast någon som hade föreställt sig att det skulle bli i själva valet, men säkert hade Sjöstedt & Co hoppats på ett slutresultat som hade börjat på 8 eller till och med 9, i stället för 7,9. För regeringsbildningen hade en extra procent eller två knappast haft någon betydelse: Ställningskriget mellan blocken, med SD i mitten, hade hursomhelst varit ett faktum. Mycket tyder på att det blir oppositionstjänstgöring för Vänsterpartiet under nästa regeringsperiod, och det skulle i så fall ge partiet chans att förvalta populariteten i fyra år, och till och med sikta på tio procent i nästa val. Trots att storskrällen uteblev, var Vänsterpartiets valresultat snudd på historiskt. Framtiden får utvisa om det här var en tillfällighet, eller om det är en ny vänstervåg på gång.

I Finland var riksdagsvalet 2015 en stor besvikelse. Trots ett ungt, energiskt startfält och en ny stjärna i Li Andersson, tappade Vänsterförbundet två mandat i riksdagen, en procentenhet i stöd, och landade på 7,1 procent av rösterna. Det var en fortsättning på den kräftgång som pågått sedan 1999. Kommunalvalet 2017 gav vissa positiva signaler för partiet, som nu hoppas kunna upprepa de svenska kollegernas bragd i vårens riksdagsval. Men utgående från diverse opinionsmätningar tycks Vänsterförbundet ha väldigt svårt att omvandla Anderssons stora popularitet till partistöd. Opinionsmätningarna har visserligen under sommaren kommit med positiva signaler på ett stöd på mellan 8 och 9 procent, ibland till och med närmare 10. Historiskt sett har ändå Vf för det mesta landat på ett slutresultat som legat kring en procent under förhandsopinionen.

Det är naturligtvis dödfött att stirra sig blind på opinionsmätningar gjorda över ett halvt år före valet – mycket kan hända på slutrakan. Men Vänsterförbundets del börjar det kännas som nu eller aldrig. På våren 2019 har det gått tio år sedan Arhinmäki valdes till partiordförande. Den unga generation som 2015 invaldes i riksdagen har haft fyra år på sig att vässa argumenten och visa vad den går för under en historiskt högerorienterad regering. Och för att återknyta till den ovanstående diskussionen: leden har enats och en ny uppfattning om vad vänstern är och står för har långsamt börjat formas. Vill vänstern välja att se på tillförsikt på det svenska valet, kan Vänsterpartiets goda resultat vara ett tecken på att generationsväxlingen börjar slå rot och att en ny vänster har funnit sitt ideologiska uttryck. Såtillvida kunde man argumentera för att ska den finländska vänstern lyckas svänga sin nedåtgående trend, så ska det ske ganska snart, eller sedan inte alls. Men det här är naturligtvis en aning fatalistiskt — politiken är sällan såpass lineär att man skulle kunna förutspå hur partiernas väljarstöd fluktuerar. Om inte 2019, så kanske 2023.

Vänstern kritiseras ofta, inte minst på Ny Tids sidor, för bristen på en bred vision, en utopisk framtidsbild, efter Sovjetunionens sönderfall. Men min personliga upplevelse är att det finns en stor entusiasm inom den unga vänstergenerationen just på grund av att det inte finns en på förhand utstakad “master plan” att följa. Det sista kapitlet i ideologins stora bok är ännu inte skrivet, och känslan av att få vara med och skriva framtiden är hoppingivande. Det är antagligen delvis på grund av detta framåtblickande som vänsterdiskussionen i dag är så renons på de definitionsmässiga gräl som kännetecknade bland annat 70-talsvänstern. I stället för att alla sitter på varsin håll och är säkra på sin egen sanning, finns det en öppenhet för nya idéer och en allmän atmosfär av det är nya lösningar och inte gamla som är vägen framåt. Om de nya idéerna är bra återstår naturligtvis att se, och det är ju inget som säger att det är vänstern som sitter med alla nycklar. Och förhoppningsvis ska inte världens framtid hänga på att något enskilt parti röner valframgång. I samma anda som den moderna vänstern har visat sig vara öppen för diskussion och nya tankar, skulle man hoppas att också resten av den samhälleliga diskussionen fortskrider.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Sverigefinsk identitet filtrerad genom tre generationer

Kriget, Pappa: ett tillförlitligt sifferminne är litteraturvetaren och journalisten Victoria Rixers debutroman. Boken avhandlar en familj som i tre led påverkats av vinter- och fortsättningskriget.

Vi får träffa pappan och krigsbarnet Jan som bytte namn från Juha för att bättre passa in i Sverige, hans far Juhani som började förlora förståndet efter kriget och så berättaren: Jans dotter Eva som försöker få ett grepp om varför deras familj är så splittrad.

Boken är indelad i tre delar. Den första och längsta etappen består huvudsakligen av en lång dialog mellan Eva och Jan. Här är boken lika mycket en lektion i Finlands historia som det är en roman, i och med att den finska identiteten på gamla dagar blivit väldigt viktig för Jan och något han gärna vill att hans dotter också ska ta fasta på. Del två är en rad läkarutlåtanden, memoarutdrag och polisrapporter som ger en tragikomisk och smått kuslig bild av farfaderns sjukdom och senare totala sammanbrott. Han är övertygad om att han i själva verket är Mannerheims illegitima son som har varit gift med en lång rad kända skådespelerskor och adelsdamer, studerat musik under självaste Sibelius och till och med uppfunnit ett sätt att trotsa tyngdlagen. Del tre är egentligen bara avslutningen på del ett, vilket får mig att undra om denna indelning egentligen var nödvändig. 

Det är inte första gången Rixer utforskar sitt finländska påbrå, bland annat skrev hon ett av bidragen till antologin Finnjävlar och blev senare involverarad i Sveriges radios språk- och identitetspodd med samma namn. Det är en spännande läsarupplevelse för en finlandssvensk att se den finländska identiteten ur ett svenskt perspektiv.

Rixers journalistbakgrund syns emellertid i texten: hon skriver som en reporter helt enkelt, vilket å ena sidan ger texten en autenticitet: speciellt pappa Jan känns väldigt verklig, men å andra sidan får det texten att stundvis kännas aningen torr. Det är antagligen just därför jag gillade del två mest – när Rixer övergår till en epistolär stil lyser hennes karaktärisering verkligen.

Identitet är ett starkt tema i romanen: det genomsyrar så gott som alla aspekter, och vissa av frågorna i boken är väldigt tänkvärda. Var ligger ett lands identitet? I dess historia? I dess språk? I dess medborgare? När hör man hemma i ett land? Hur formas våra identiteter kring vår nationalitet?

”Jag känner mig inte finsk, vi kan ju för fan inte ens finska. Vi är väl typ svenskar, eller? Men du, hur känner du inför det? Som har växt upp som Jalava, ett efternamn som ju inte medger att du kan passera obemärkt förbi, som jag.”

Så skriver Eva till sin kusin Markku. Det är ett fint exempel på hur Rixer stundvis lyckas med det svåra tricket att vara folklig och djuplodande samtidigt.

Kriget, Pappa är intressant läsning, speciellt om man har en passion för Finlands historia. Nu under minnesåret 2018 är vissa av frågorna den ställer sådant jag tror många finländare och svenskar tillika kunde ha nytta av att reflektera kring.

Felix Fortelius

Victoria Rixer: Kriget, Pappa: ett tillförlitligt sifferminne.
Verbal Förlag, 2018.