Etikettarkiv: Finland

1918 i prosa – några tips (2)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
Skräcken är det tunga, svarta stråket genom Anna Bondestams (bilden) 1918-roman Klyftan. Tioåringen Ruts malande rädsla för att hennes pappa ska arresteras för sina åsikters skull och försvinna.

I Klyftan är året 1918 och platsen Jakobstad, men barn med samma rädsla finns förstås också idag, på många håll i världen.

Bondestam går djupt in i flickans tankar och fantasier, varvade med fragment av de vuxnas samtal, rykten, dramatiska yttre händelser. I slutet blir Rut själv ansatt av en polis som frågar efter pappan och hotar med pistol.

Romanen kom ut 1946 och man kan tänka sig att det nya politiska klimatet i Finland efter andra världskriget bidrog till att hon vågade, och fick, publicera en ”röd” synvinkel i en så borgerligt dominerad litterär offentlighet som vår. I dag associerar många säkert till Anne Frank, vars dagbok utkom året efter Klyftan (och på svenska 1953).

Borgerlig barnskildring – från andra sidan ”klyftan” – är Oscar Parlands charmiga Tjurens år (1962). Hans Riki är betydligt yngre än Rut, och ett par 1918-episoder kring familjens herrgård nära Viborg framstår halvt om halvt som tagna ur en sagobok. Husets piga ansluter sig till de röda och går på vakt med gevär, men Riki upplever inget pinande korstryck i stil med Ruts i hennes hel-”vita” skola, där geografiläraren domderar om hur de röda banditerna måste utrotas.

Banbrytande med Bondestams roman – i finländsk kontext – är att hon skildrar kriget och efterräkningarna ur vanliga fredliga vänstermänskors synvinkel. Till röda gardet hörde ju bara en del (Ruts föräldrar hjälper några av dem att gömma sig och fly till Sverige), men den vita terror som följde efter segern drabbade ofta utan nyanser. Redan innan Tammerfors hade fallit mördade vitgardister i Jakobstad sju vänsteraktiva, tydligen på ren impuls. Småstadens chock över händelsen finns med i början av Klyftan, och är efter det en trop i flera finlandssvenska 1918-romaner.

Oftast berättas den då med det tillägg som Leo Ågren gav i Fädrens blod från 1961: nästa dag ritar någon sju kors på väggen till byggnaden där avrättningen skett. Hos senare berättare skrapas de bort, men är snart där igen.

Fädrens blod är svårare att bedöma än Klyftan, kanske för att huvudpersonen Rolf är mera uppenbart ”litterär”. Tvångsuttagen i de vitas led hamnar han på den andra sidan efter att ett skott färgat hans armbindel blodröd – en symbolisk fantasi som kunde vara skapad av Topelius. Samtidigt finns också starka inslag av realism, särskilt den korta fånglägerskildringen från Ekenäs smakar svält och död. I jämförelse med Klyftan känns Ågren ändå valhänt när det kommer till kärnan, Rolfs inre liv.

Direkt fyrkantig är Olof Granholms Den vita natten (1979), som främst rör sig i Vasa-trakten. En intressant detalj är notiserna om de goda relationerna mellan lokalbefolkningen och de ryska soldaterna – i landet sen länge, ju – som sedan, i januari 1918, över en natt görs till ”fiender” att avväpna och, i många fall, mörda. Österbottniska meniga på den vita sidan levde ju i tron att fienden var ”ryssen”, inte finska arbetare.

Krigsscener i Nyland, i första hand ur borgerliga ynglingars perspektiv, är kända för dagens läsande allmänhet via de första kapitlen i Kjell Westös Där vi en gång gått (2006). Några 1918-scener finns också i Lars Sunds Siklax-trilogi. Ett fylligare panorama, med avstamp i smörkravallerna 1917 i Åbo – landets då rödaste stad – finns i Aili Nordgrens Väljer du stormen som utkom 1955, fem år före Väinö Linnas Upp trälar.

Här har vi föreningsliv, torgmöten och det socialistiska inifrånperspektiv som den vita 1918-litteraturen inte känner till. Romanen utmynnar på Åland och man kan kanske säga att Aili Nordgrens son Ralf Nordgren tar upp tråden i sin mera sofistikerade Det har aldrig hänt (1977). Dokument, telegram och författarens kommentarer lägger ett pussel av en otroligt råddig situation – är Åland rött, vitt, svenskt, ryskt eller tyskt?

I arkiven gräver också Anna-Lisa Sahlström i En såg sig om – och vände. En berättelse om den röda regeringen (1995). Här är genren ren faction – protokollfakta sedda genom ett temperament, fiktion på hur revolutionsledningen Kuusinen, Gylling & Co kan tänkas ha tänkt, talat och känt. I uppföljaren Den sista fursten (2009) gör hon på motsvarande sätt fiktion kring Edvard Gyllings brev till hustrun. (Av Joakim Groth har samma material presenterats i dramaform.) Bland den skönlitteratur som skrivits på svenska om 1918 är Sahlströms doku-romaner säkert de mest informationstäta.

På dokument byggs också det nyaste bidraget, Anna Lindholms Projekt Ines. Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 (2015). Kring ögonvittnens dagböcker och brev skapar Lindholm ett öppet och personligt narrativ om sin egen medvetandegörandeprocess; verket är en mix av faktabok och essä.

Till sist ett lite udda tips: Kjartan Fløgstads Grand Manila utspelar sig bland annat i Finland 1918. På postmodernt vis rör sig romanen kors och tvärs, globalt och i tiden, men det är  spännande att se hur en riktigt stor författare handskas med ett material som vi finländare kanske trodde att vi ”kunde”, och hur han lyckas utvinna helt nya dimensioner. Här figurerar både Södergran, Diktonius och den vita poeten och bödeln Erik Grotenfelt. Boken är skriven på diverse nynorska dialekter och kommer aldrig att översättas till svenska.

PS: Både Klyftan och Tjurens år har dramatiserats för TV, 1973 resp. 1989, och filmerna finns f.n. tillgängliga på YLE Arenan. Böckerna finns på biblioteket. Jag anmälde Grand Manila i Hbl 13.11.2006.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

Presidentval eller kungafjäsk

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Det finska presidentvalet var inte direkt någon kioskvältare för svenska medier. Visst rapporterades det en del om valet i vårt grannland, men det var ofta mer pliktskyldigt än initierat. Det har nog sina förklaringar, valet var ju inte direkt en rysare med osäker utgång. Den finska politiska debatten framstår dessutom ofta som lågmäld och en smula formell för en svensk. Ibland har vi nog svårt att uppfatta nyansskillnaderna när olika kandidater uttalar sig om exempelvis Nato. Till det kommer många svenskars trista brist på kunskap om Finland, i stor kontrast till alla de finländare som noga följer vad som sker i Sverige.

Ändå var jag och många svenskar avundsjuka på det finska valet. Ni får faktiskt välja er statschef. Det är en självklarhet för finländare att de får välja den person som är landets främsta företrädare. Man kan ha olika åsikter om Halonen eller Niinistö, men det har faktiskt en betydelse vad folk tycker. Det är de som väljer.

I Sverige kan vi ha våra åsikter om kungen och kronprinsessan, men vi kan inte välja dem. Egentligen är kungahuset en bisarr gammal kvarleva från en fördemokratisk tid. Man kan förstås med rätta invända att kungens makt är liten idag, och det är helt riktigt, och nog bra för oss på många vis. Men vi borde rimligen ha rätt att välja vår statschef i en demokrati. Om kungen skulle vilja kandidera får han göra det som alla andra.

Monarkin påverkar samhällsklimatet. Kungafjäsket är utbrett, kungahuset granskas inte som andra samhällsinstitutioner. Det ska liksom stå över oss andra, det är ju själva idén med monarkin. Inställsamheten mot de kungliga blir rätt skruvad och otidsenlig i ett modernt samhälle.

Denna lätt underdåniga hållning påverkar också synen på den svenska historien. Kungahuset har ofta spelat en reaktionär roll i vår historia. Kungahuset har som regel varit stadigt förankrad i överklassens och militarismens tänkande. Men när man samtidigt ska idealisera monarkin så uteblir ibland debatten. Lojaliteten med kungahuset har inte direkt använts för progressiva mål. Tänk så många meningslösa krig som svenskar har släpats ut i genom vår historia.

Kungen öppnar varje år den svenska riksdagen under högtidliga former. Ledamöterna står upp i sina bänkar och sjunger kungssången. Som vänsterpartist sjunger jag inte med, jag står tyst och i mitt inre brukar jag istället nynna på internationalen. Den passar mig bättre, och en dag ska även svenskar få välja sin president.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

”Återta  diskussionen om frihet!”

Nyliberalismen har inget med frihet att göra,  säger Teivo Teivainen, professor i världspolitik och en av Finlands få ”public intellectuals”. I sin kapitalismkritik får han medhåll av själve Milton Friedman.

Sommaren 2012 blev Finland indraget i kalabaliken kring den ryska performancegruppen Pussy Riot, vars medlemmar Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina satt fängslade i Moskva i efter deras Putinkritiska punkprotest vid Kristus Frälsarens katedral. Samtidigt ordnade professor Teivo Teivainen i samarbete med Kiasma en så kallad Världspolitisk stadsvandring, där han tog med deltagarna till olika centrala platser i Helsingfors och höll en kort föreläsning om deras historiska betydelse i ljuset av diverse aktuella världspolitiska fenomen, ofta kombinerat med någon form av performance. Utanför Uspenskijkatedralen talade han om människorättssituationen i Ryssland, och hade bjudit in två finländska konstnärer som iklädda färggranna skidluvor ropade ”Free Pussy Riot!”

Döm om Teivainens förvåning då han plötsligt fick läsa i ryska medier om hur han uppviglat aktivister att klä sig nakna, trängt in sig i katedralen, kastat en hink urin på altaret och på andra sätt skändat kristendomen. Vidare visste medierna att berätta att han blivit åtalad för flertalet brott, bland annat hädelse (som visserligen fortfarande är en brottsrubricering i Finland, men en som knappast åberopats under ganska många årtionden). På en webbsida kunde han läsa att han de facto för tillfället befann sig i häktet. Inget av detta hade naturligtvis hänt. Det som hade hänt var Johan Bäckman, den infamösa Putinkramaren som så ofta förser ryska medier med vilseledande information om Finland. Bäckman hade tillsammans med en handfull andra Kreml-propagandister, inklusive Jon Hellevig och Juha Molari, undertecknat en grovt överdriven beskrivning av aktionen, där de krävde att Helsingfors universitet skulle avskeda Teivainen.

– Inte var jag egentligen överraskad över hur den här lilla incidenten förvrängdes i ryska medier, men visst kändes det en aning absurt, säger Teivainen själv då vi träffas strax efter nyår på hans arbetsrum i statsvetenskapliga fakultetens byggnad i Kronohagen.

Några större olägenheter orsakade svartmålningen inte Teivainen, speciellt som universitetet genast tog honom i försvar, och gick ut med en rättelse där man redde ut de felaktigheter som förekommit i de ryska medierna. Dessutom förvånades han över hur återhållsamma de finländska medierna var i sin rapportering.

– Från flera medier meddelade man mig att det fanns redaktionella beslut på att inte ge ”en viss finländare med Rysslandskopplingar” onödigt spaltutrymme.

Läs: Johan Bäckman, Helsingforsdocenten som så ofta anlitas som Finlandsexpert i ryska medier, och ofta går ut med osanningar som stöder Vladimir Putins och Kremls propaganda.

Ställningstaganden

Incidenten kring Pussy Riot-performansen återberättar Teivainen i sin nya bok Maailmanpoliittinen kansalliskävely (Världspolitisk nationalpromenad), i vilken han utvidgar de teman som han behandlade på sina promenader 2012. Han påpekar i den att Ryssland inte hör till hans primära forskningsområden. Teivainen har utfört stora delar av sitt yrkesvärv i Nord- och Sydamerika, med fokus på Latinamerika, där han tillbringat flera år. Han har också gjort forskning kring globala rörelser och skrivit uttömmande om kapitalismanalys.

Teivainen har under årens lopp gärna uttalat sig om en mängd ämnen i offentligheten, och har ofta kommit med överraskande infallsvinklar och belyst alternativ och aspekter som inte alltid varit populära. I dag framstår han lätt som en av Finlands få så kallade ”public intellectuals”, experter som uttalar sig i egenskap av sakkunniga, men inte heller drar sig för att ge sig in i aktuella debatter och föra fram sina egna ståndpunkter.

– Det här har gett mig ett rykte som ”den ställningstagande akademikern”, framför allt i medierna. Men faktum är att jag ganska sällan ”tar ställning” för eller emot saker och ting, utan jag lyfter fram frågor. Låt vara att frågorna ibland är lite ledande och klumpigt framförda.

Ryssland är vår spegelbild

Vi håller oss till Rysslandstemat, även om Teivainen vidhåller att han inte är någon expert på ämnet.

– Det som jag däremot är väldigt intresserad av är hur vi diskuterar Ryssland i Väst. En av de mest utbredda myterna är tanken om Rysslands oligarkisering, det vill säga hur de som sitter på olje- och gaspengarna styr politiken och samhället.

Teivainen förnekar inte att Ryssland skulle vara oligarkiserat, men tanken om att just Ryssland styrs av kapitalet till skillnad från ”Väst” kan man däremot enligt honom betrakta som en myt.

– I och med att vi återskapar bilden av den ryska oligarkin ”andrafierar”vi också Ryssland. Men om vi ser på hur kapitalismen fungerar i västländerna, är situationen verkligen så väldigt annorlunda?

Man behöver inte ha speciellt kraftigt färgade vänsterglasögon på sig för att konstatera att vi också i det så kallade väst lever i samhällen där bolag och pengastark lobby kontrollerar mycket av politiken. I Finland är den pågående privatiseringen av sjuk- och hälsovårdssektorn ett uppenbart exempel, och vi har bland annat sett nära kopplingar mellan de stora hälsovårdsföretagen och Samlingspartiet. Banksektorn har i praktiken dragit upp många av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken och från Nokias storhetstid minns vi hur det politiska etablissemanget stod med darrande byxbuntar då vd:n Jorma Ollila höjde rösten. USA är naturligtvis ett fall helt i sin egen klass, där storbolag på regelbunden basis köper beslut som gynnar dem själva.

– Vi är vana vid att tala om Ryssland som ett varnande exempel på hur våra länder kan se ut om vi missköter oss, men är det inte snarare så att Ryssland är det uppenbara typexemplet för hur våra kapitalistiska samhällen ser ut idag?

Fast i Sovjet

Via Ryssland kryper samtalet in på en av Teivainens käpphästar, nämligen kapitalismanalys. Teivainen har beklagat den historiska bristen på kritisk kapitalismanalys i Finland.

– Situationen har blivit betydligt bättre, men framför allt på 80- och början av 90-talet var kapitalismanalysen nästan obefintlig i Finland.

Denna avsaknad av kapitalismanalys kan ses som en orsak till att Finland var ett av de länder som allra snabbast slog in på socialdemokratins tredje väg och anammade den så kallade nyliberalistiska doktrinen.

– En av orsakerna till kapitalismkritikens svaga ställning i Finland på 1980-talet var att de finländska socialisterna till så stor del varit inriktade på Sovjetkommunismen. När det blev tydligt att Sovjetsystemet inte skulle hålla, hade man väldigt lite diskussion och forskning att falla tillbaka på i Finland. Såtillvida var situationen väldigt annorlunda än till exempel i Sydeuropa, där det sedan länge fanns starka socialistiska strömmar som inte baserade sig på Sovjetkommunismen, om det då sedan var socialliberalism, anarkosyndikalism eller nån form av gramsciism.

– I dag finns en yngre generation i Finland som inte är invuxna i Sovjetkommunismen, både inom de akademiska kretsarna och politiken.

Speciellt inom vänsterkretsar som vuxit upp kring Vänsterunga och andra medborgarorganisationer ser Teivainen en stark kapitalismkritisk eller -analytisk ådra. Man kan kanske notera att kapitalismanalysen har en stark ställning också inom den akademiska grenen världspolitik – Teivainens kollega i arbetsrummet mittemot är professor Heikki Patomäki, före detta vänsterpolitiker och författare till flertalet ekonomiska böcker.

Nyliberalismens förtryck

Ordet ”nyliberalism” är ett av Teivo Teivainens stora hatobjekt.

– Överhuvudtaget har ju ordet liberalism en intressant historia – från början var det vänsterpolitiker som kallade sig liberala, medan begreppet sedan vandrat högerut. Men när jag tänker på liberalism, så talar jag om ordets ursprungliga betydelse som frihet. Friheten för alla människor att göra det som de vill i sina liv och förverkliga sig själva. Men ser man på det som i dag avses med nyliberalism, så har det ju inget med den här friheten att göra, tvärtom skapar dagens kapitalistiska system förtryck som kringsskär människors frihet. Att de som förespråkar den här typen av förtryckande marknadskapitalism gärna använder ord som som börjar med ”liber-” kan man ju förstå, men jag begriper inte varför systemets kritiker envisas med att sammankoppla marknadskapitalismen med frihetsbegrepp.

Teivainen själv skulle gärna se att den så kallade nyliberalismens företrädare allt mer skulle utmanas i fråga om just frihetsbegreppet. Här anser han att vänstern kunde göra ett betydligt bättre jobb med att försöka påtala just hur marknadskapitalismen de facto fråntar människor deras frihet och motverkar deras möjlighet att bestämma över sina egna liv. Jag påpekar att det här en en fråga som i allt högre grad börjat diskuteras också inom vänstern – det vill säga återtagandet av frihetsbegreppet från högern – och att bland annat Vänsterförbundets ordförande Li Andersson hör till dem som på sistone talat allt mer om frihet.

– Jag vill påpeka att jag inte är medlem i något parti och inte vill stöda det ena eller det andra dito, men här igen kan man ju konstatera att det är just Vänsterunga och dylika kretsar som är bland de få där de här tankarna har fotfäste i Finland.

Företagsansvaret är en början

Trots att det kan kännas tröstlöst för en motståndare av privatiseringar och marknadskapitalistiskt övervåld då man ser på den sittande finländska regeringens förehavanden, ser Teivainen ändå positiva signaler. En sådan är att företagsansvar i dag är ett vedertaget begrepp som de flesta företag uppger sig ta i beaktande.

– Här har det faktiskt skett en stor förändring. Att nästan företag som företag säger sig bära sitt ansvar för miljö, hållbarhet och rättvisa skulle för några årtionden sedan ha varit otänkbart.

Enligt Teivainen har företagsansvarets genombrott en större betydelse än vad man vid första anblick kunde tänka sig, eftersom det bryter ned den klassiska dogmen om att företagens första – och enda – uppgift är att göra vinst.

– Tidigare var det här en sköld som företagen kunde gömma sig bakom – vår uppgift är att skapa vinst för våra ägare, och det är inte vår sak att befatta oss med världens orättvisor. Nu har man avsagt sig det oberoendet.

Och när man gett lillfingret är det svårt att inte tvingas ge hela handen. Teivainen säger att han hittat stöd för sin teori från ett lite överraskande håll – från nyliberalismens gudfader Milton Friedman.

– Det är helt sant! Milton Friedman uppmanade företagsledare att inte ens med en pinne röra i frågan om företagsansvar; ”det är en subversiv doktrin”, menade han.

Enligt Friedman öppnar ens den minsta eftergift till företagsansvar dörren till en politisering av marknadskapitalismen, och då företagen en gång avsagt sitt samhälleliga oberoende, så går det inte att sätta anden tillbaka i flaskan.

– Därifrån är det sedan bara nedförsbacke för nyliberalismen, menade Friedman. N

Text & foto: Janne Wass

Gräsrötter mot Putin i Helsingfors

Det ryska presidentvalet har inte väckt någon större diskussion i Finland, men den som var intresserad kunde 6-7 januari besöka den redan traditionella politiska gräsrotsfestivalen Pakkasukko Putinia vastaan (ungefär ”Farbror Frost mot Putin”), som  gick av stapeln redan för femte gången. Festivalen ordnas i Helsingfors eftersom det är den storstad närmast Moskva där det är möjligt att ordna ett dylikt evenemang utan att myndigheterna sätter käppar i hjulen. På programmet stod två dagar med föreläsningar, workshoppar och diskussioner, samt en kväll med musik däremellan. Arrangörer är ett par anarkistiska grupper samt författar- och konstnärsföreningen Kiila rf.

De flesta föreläsarna kom från Ryssland och representerade olika antiauktoritära grupper och nätverk. Avsikten var även att öka samarbetet mellan ryska och finska aktivister. Detta verkade också fungera, eftersom en betydande del av publiken kom från Ryssland. Föreläsningarna, som ordnades i Oranssis utrymmen i Södervik, hölls främst på ryska med finsk tolk och behandlade ett brett spektrum av ämnen.

Av den mångfald av programpunkter som erbjöds lyssnade jag bland annat till aktivisten Vitali Servetnik som berättade om hur den ryska staten omöjliggör miljöaktivism som förhåller sig kritiskt till regeringen. Ingenjören och aktivisten Andrej Ozjarovskij höll en kritisk föreläsning om kärnkraft (och särskilt Rosatom) och en grupp berättade om hur de importerar till och i Ryssland distribuerar kaffe som är odlat av mexikanska zapatister. Mellan programpunkterna fick man köpa veganmat för en billig slant.

Speciellt intressanta var föreläsningarna om miljörörelsen och Rosatom. Ämnena är sammankopplade, eftersom all kritik mot Rosatom uppfattas som kritik av staten. Ozjarovskij berättade att Rosatom har en dubbel uppgift i och med att det dels är ett bolag som bygger och upprätthåller allt som har med kärnkraft att göra (även för militärt bruk), medan det samtidigt får agera myndighet i kärnkraftfrågor. Rosatom reglerar med andra ord själva sina egna affärer. Ozjarkovskij noterade att flera av Rosatoms säkerhetsrapporter delvis är missvisande och delvis innehåller direkta lögner. Dessutom lär de nya kärnkraftverken bygga på en teknologi som inte genomgått ordentliga tester. Det var skrämmande att se bilder på de olika olyckorna som skett vid ryska kärnkraftsbyggen, särskilt med tanke på att Rosatom även äger 34 procent av Fennovoima.

Lördagkvällens konsert bjöd på en blandning av musikstilar, där artisterna representerade så vitt skilda genrer som grindcore, powerpop och queerdisco.

Janne Nyström

1918 i prosa – några tips (1)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
Det finns en enkel fråga man kan ställa till romaner som handlar om vårt inbördeskrig 1918: hur beskrivs den ”röda” sidan?

Genom någon enstaka fårskalle, vilseledd av vettlösa mördare? Eller som ett spektrum av mer och mindre förnuftiga figurer, med bakgrund i ett ”civilt” vänstersammanhang?

Idag är industristandarden för den senare varianten förstås andra delen av Väinö Linnas trilogi Täällä Pohjantähden alla, på svenska Upp trälar. Man kan försöka leva sig in i vilken väldig mental uppgradering den romanen innebar för en stor del av läsarna när den utkom, 1960, 42 år efter 1918.

Kunskapen om 1918 hade dittills varit ytterst knapp och givetvis kraftigt vinklad till segrarnas förmån. I skolböckerna klarades katastrofen av med någon fras i förbigående om ”frihetskriget”.

Idag vet vi att totalt fem gånger flera ”röda” än ”vita” miste livet – 27 000 mot 5 200, av dem 11 600 i de vitas koncentrationsläger (se vesta.narc.fi). På vänsterhåll fanns tidiga försök att samla in fakta, men för den större allmänheten var de okända. De började friläggas av yrkeshistoriker först under 1950-talets slut, samtidigt med, och i synnerhet efter Linnas skönlitterära nyordning.

Linna bröt mot den bild som många romanläsare nog tagit till sig ur F.E. Sillanpääs Hurskas kurjuus (1919, sv. Det fromma eländet, 1920) och Ilmari Kiantos tio år äldre Punainen viiva (sv. Det röda strecket, 1946). Det är fina naturalistiska romaner, inte minst språkligt, men deras ”hjältar” är lätta att avfärda som enkla själar, lurade av kringresande agitatorer. Det är lustigt, men till slut inte enbart lustigt, när Topi i Punainen viiva berättar för hustrun Riika om den nya läran,”soli-sali-ratti”.

Bilden av den stolliga mannen av folket fanns grundlagd redan hos Runeberg och Kivi; nu kunde den ”vita” läsaren känna igen en ny Sven Dufva och konstatera att denna i sitt välkända oförstånd hamnat på fel sida om frontlinjen.

En Sven Duva-figur är också Aapo i novellen av Runar Schildt, en av Nordens främsta stilister. Aapos hat mot överklassen blir begripligt genom scener där han förnedras av godsherren, även om hans barnslighet sen leder i fördärvet. En försiktig vädjan om mänsklighet är också novellen ”Hemkomsten” (bägge 1919), där en mor i hemlighet hämtar mat åt en undangömd son, rödgardist på flykt. Också här slutar det illa, men Schildt låter åtminstone en ”fiende” få en kontaktyta med den ”rätta” sidan.

Både Sillanpää och Schildt öppnar för en försiktig, psykologiserande inlevelse i de ”vilseledda”. Redan det var mycket, och vågat, i det extremt chockade och hatiska ”vita” åsiktsklimatet efter våren 1918. För en på den tiden mycket populär diktare som Bertel Gripenberg var de ”röda” inte ens mänskor, snarare djur.

Det är intressant att jämföra Schildt med Sigrid Backman, som liksom han snabbt var ute med ett par post-1918-berättelser: Ålandsjungfrun (1919) och Familjen Brinks öden (1922). Även om berättarperspektivet i bägge romanerna är unga kvinnor som försöker stå utanför konflikterna, får vi i bägge också glimtar från den socialdemokratiska motkultur som ju ännu sommaren 1917 representerades av en majoritet i lantdagen.

”Ålandsjungfruns” fästman är aktiv i lokala Folkets Hus, Ragna Brinks bror författar högstämda upprop för arbetarnas sak. Och efter att Ragnas bröder dödats i och efter upproret skriver hon till sin ”vita” fästman. ”Jag hatar ingen, men jag älskar inte längre den segrande överheten. Jag älskar inte längre segerherrarna. Jag älskar inte längre dig.”

Det var tillräckligt för att Sigrid Backman skulle få en stämpel som misstänkt ”röd” i den borgerliga offentligheten. Bränd, som hon sannolikt kände sig, återkom hon inte till tematiken.

Ändå står hennes två 1918-romaner – snarare än hennes samtida författarkollegers verk – närmare det större perspektiv som vi fyra decennier senare skulle få med Väinö Linna.

Från 1931 och 1932 har vi två nya försök att ta sig an inbördeskrigets tema: Jarl Hemmers En man och hans samvete och Elmer Diktonius Janne Kubik.

Jag har aldrig kunnat försona mig med Hemmers huvudpersons Kristuskomplex; prästen Bros beslut att offra sig istället för en dödsdömd röd fånge i lägret på Sveaborg smakar hysteri snarare än mänskokärlek. I Diktonius stiligt lakoniska Janne Kubik, troligen skriven som replik till Hemmer, finns en liknande martyr, fast tvärtom: rödgardisten Järvinen lämnar sig efter den flyende röda kolonnen, ensam med en kulspruta.

Janne Kubik själv är ändå mera släkt med Schildts Aapo och Runebergs Sven Dufva än med de mer eller mindre förnuftiga socialdemokrater som Backman och, senare, Linna beskriver. För i de följande kapitlen låter Diktonius Janne troka sprit, bistå IKL-fascister och jobba som strejbrytare – lika tanklöst som han 1918 gick med i Röda gardet. Yttervänster och höger – samma skrot och korn, verkar Diktonius mena 1932. Sin tids ”tolkun ihminen”.

1946 kom så Anna Bondestams Klyftan och 1961 Leo Ågrens Fädrens blod – två 1918-romaner som jag hoppas kunna återkomma till i en del 2.

Trygve Söderling
är litteraturvetare