Etikettarkiv: Finland

Finland och Sverige, tillsammans eller hur?

De nordiska länderna är som döttrar av samma familj, det har jag sagt många gånger. De är inte kopior av varandra, men de har mycket gemensamt. Samarbete, öppenhet och solidaritet är en fördel för oss alla, en plikt och en rättighet. De tillför stabilitet i samhället, vilket är viktigt i nuvarande tider av osäkerhet.

Den nordiska välfärdsmodellen är i många avseenden en föregångare och en bra bas för hållbar utveckling, och de nordiska länderna ligger nästan alltid på toppen i olika internationella jämförelser. Förutsättningen är vårt långsiktiga arbete för jämställdhet, rättvisa och tolerans.

Vårt jubileumsår är öppet för alla, både finländare och det hundraåriga Finlands vänner. Vem som helst kan delta och bidra till jubileumsårets program, som bygger på en öppen ansökan. Hittills har finländarna och landets vänner kommit med över 4 000 godkända programprojekt. Antalet ökar varje vecka. Samma nordiska värden syns också i de här ansökningarna.

Jubileumsåret firas i cirka 100 länder på alla sex kontinenter. Jag har redan deltagit i några av de här tillställningarna, eftersom de ofta sammanfallit med möten om FN:s mål för hållbar utveckling. I Sverige har Finlands 100-årsjubileum rotat sig väl. Den finländska identiteten är starkt närvarande i det svenska samhället. I det officiella programmet ingår det för tillfället över 70 projekt som äger rum i Sverige. Detta är inte att undra på. Finlands och Sveriges liknande samhällen och ekonomi, gemensamma värden och kultur samt de täta och omfattande historiska förbindelserna skapar en fruktbar grund för samarbete.

De utmärkta officiella relationerna mellan våra länder har under de senaste åren blivit allt intensivare. Samarbetet har också blivit allt mer nödvändigt då de internationella spänningarna i närområdet har tilltagit.

Men känner vi varandra, eller är vi mer som gamla familjemedlemmar som har flyttat isär? Vi liknar varandra på många sätt, fastän vi inte märker det själva. Vi har en 700-årig gemensam historia. Samma familjs eller släkts kulturella arv kan å andra sidan vara så starkt, att även små skillnader verkar stora och irriterande. Men när det gäller, håller man ihop. För barn från samma familj kan livets lotter vara mycket olika, och detta gäller också nationerna. Finländarnas historia har av många orsaker varit hårdare än Sveriges och detta har format nationens karaktär. Också vår geopolitiska situation är något annorlunda.

Känner vi alltså verkligen varandra? Emellanåt märker jag att vår långa gemensamma historia döljer det faktum att vi inte nu känner varandra eller varandras historia efter separationen år 1809. Inte heller Sveriges historia, särskilt inte arbetarklassens historia, har enbart varit en dans på rosor. Kanske skulle en bättre kännedom till exempel om varandras närhistoria hjälpa oss att hitta varandra på nytt.

Vi kunde också fundera på varför Sveriges inställning till euron, flyktingpolitiken och den internationella politiken på många plan varit annorlunda än Finlands.

Vore det inte på tiden att hitta varandra igen?

Tarja Halonen
är president

Finland – Den nakna sanningen

Pontus Kyander
Pontus Kyander.
Framför mig står den finske mannen. Han lutar sig lätt mot bastuns verandastolpe, svettig och röd, allt rödare ju närmare hårfästet man studerar honom. Hans breda fötter står inte alldeles stadiga på det brunbetsade brädgolvet. I ena handen kramar han en ölbutelj. Med den andra handen håller han i ett närmast ömsint och beskyddande grepp sin pung. Den finske mannen är röd, lite omtöcknad efter värmen och alkoholen, och rädd om sina kulor. Detta grepp vittnar både om den finska mannens medvetenhet om sitt kön, och hans ingrodda osäkerhet. Man vet aldrig, man vet aldrig om. Man kan aldrig säkert veta.

Bredvid står den finska kvinnan. Också hon är rödblommig och varm. Ångande, naken. Emellertid har hon inget behov att ta stöd av verandastolpen. Hon står stadigt ändå. Också hon har – så fort tillfälle ges – ett stadigt grepp om samma ädla kroppsdelar. Den finske mannens kulor. Greppet är emellertid mindre ömsint, snarare fast och kontrollerande. Finland är ett manschauvinistiskt matriarkat.

Denna vision slår mig med styrkan av en rejäl finsk söndagsmorgon när jag tänker på Finland. Den är inte verklig, men den bygger på ingående studier av det finska samhället, faktiskt ett livslångt studium. På håll har jag betraktat denna folkspillra, som är mitt eget folk, en del av mig själv som jag varken kan fly eller närma mig. Ty det finska är inte bara bastuvarmt, något omtöcknat, lätt ångestkramat och hämmat, ett slags nationell bakfylla som bara kan övervinnas tillfälligt genom en eller annan överdrift. Det är också ouppnåeligt för den som en gång hamnat vid sidan om. Vad jag längtar till denna gemenskap, denna värme, detta fasta självbekräftande grepp. Även om det också skrämmer mig, förbryllar mig, förundrar mig.

Scenen inhägnas av en ungbjörks lätta grenverk. Denna björk är sinnebilden för den finska naturen, med sitt ljusa flor lutat över en spegelblank sjö. Det är kväll. Det är alltid kväll i Finland. Om det är sent på jorden är det alltid något senare i Finland. Denna lilla eftersläpning, historiskt bara en enda timme, är Finlands styrka och svaghet. Alltid lite efter, aldrig så lite, men när Finland ska fram måste man ta ett extra steg. Därför är Finland allra bäst på att vara näst bäst. Det är en förarglig belägenhet, men också trygg. Lagom må vara ett svenskt ord, men i Finland är ”lagom” moral och riktmärke. Det kräver ögonblick av omåttlighet att göra sig synlig. Det omåttliga är till sin natur tillfälligt – eller en katastrof.

Också jag vill hjälpa Finland. I dessa tider av flytande och flyende genderperspektiv vill jag närma mig den finska kvinnan. Jag ser det tydligt, som en spegling i den spegelblanka sjöns yta: där står jag och har inte bara ett stadigt grepp om den finska björken. Jag kupar min hand kring den finska kvinnans, och tillsammans kramar vi om de finska kulorna. Finland, vi måste visa lite mera ”balls”. Den finska kvinnan och jag måste tillsammans krama lite hårdare. Vi får inte tappa greppet. Finland behöver oss alla tre.

Pontus Kyander
är konstvetare

Foto: Bundesarchiv

Bioenergi är inte automatiskt hållbart

På lång sikt ska Finland bli kolneutralt och fram till år 2050 ska Finlands klimatutsläpp minska med 80–95 procent. Den finländska regeringens strategi är att öka användningen av skog. Men nu höjs kritiska röster från miljöorganisationshåll och forskare som överlag hejar på förnybart.

Under de senaste åren har det blivit fart på strategierna som ska leda våra oljeberoende samhällen in i den postfossila eran. Att ersätta fossila bränslen med hållbara alternativ var huvudtemat på den årliga nordisk-baltiska bioenergikonferensen som i år ordnades i Helsingfors i slutet av mars.

Riktningen är klar – de fossila bränslena ska ut. Några röster från regeringen, EU och Globala bioenergiföreningen:

– Nu behöver vi tackla klimatförändringen och stärka vår ekonomiska konkurrenskraft. Skogen kan spela en viktig roll i båda fallen. En smidig övergång till förnybar energi är en nyckelfråga för alla sektorer, sade näringsminister Mika Lintilä i sitt öppningsanförande.

– Finland är en riktig ledare då det gäller decarbonization, sade Giulio Volpi från EU-kommissionen, och konstaterade att Finland redan uppfyller målet för år 2020 med knappt 40 procent förnybar energi.

– De fossila bränslena behöver fasas ut till år 2050 för att nå klimatmålen i Parisavtalet. Användningen av bioenergi ökar globalt men takten är långsam – vi behöver öka våra ansträngningar, sade Remigijus Lapinskas, ordförande för Globala bioenergiföreningen WBA.

Fossilt ersätts med skog

Finlands mål för utsläppsminskningar fram till år 2030 stakades ut i energi- och klimatstrategin som publicerades i november förra året och som godkännas i sommar. Regeringens mål är att öka andelen utsläppsfri förnybar energi till mer än 50 procent under 2020-talet. Här spelar biomassa från skogen en avgörande roll. Målet ska nås genom en ökning av den årliga inhemska avverkningen av stamved från 69 miljoner kubikmeter (i medeltal 61 miljoner under den senaste tioårsperioden) till 79 miljoner. Största delen av trädbränslena ska vara biprodukter från träförädlingsindustrin.

Den ökade användningen av bioenergi välkomnas av branschen.

– Vi ser det som en förnuftig utveckling. Finland har stora reserver av biomassa, och en växande skogsindustri. Restprodukterna som inte utnyttjas som material för bioprodukter kan användas för energiproduktion och ersätta fossila bränslen som fortfarande utgör 38 procent av vår energiförbrukning, säger Harri Laurikka, VD för Bioenergiföreningen i Finland, och konstaterar att utvecklingen dikteras av EU:s energistrategi 2030 och Finlands energi- och klimatstrategi.

Miljöforskare kritiska

Målsättningen att Finland på sikt ska bli klimatneutralt och att klimatutsläppen ska minskas med minst 80 procent fram till år 2050 låter väl som ett lika ambitiöst som nödvändigt mål sedan världens länder enades i Paris kring att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Något som kan tyckas överraskande är att det under våren höjts kritiska röster från forskar- och miljöorganisationshåll.

I slutet av mars väckte en grupp på 68 forskare med insyn i klimat- och miljöfrågor uppmärksamhet genom ett uttalande där de kritiserade Finlands planer på att öka användningen av bioenergi. Det skulle i själva verket äventyra Finlands klimatmål i och med att kolsänkan, det vill säga skogens förmåga att binda koldioxid, därmed minskar, hävdade de. Ur klimatsynvinkel är en minskning i kolsänkan jämförbar med ökade utsläpp. Dessutom skulle ökad skogsavverkning äventyra biodiversiteten i skogarna – redan idag klassas över 800 skogsarter som utrotningshotade i Finland. Ur den synvinkeln är också dagens skogsbruk ohållbart. I stället för ökad avverkning skulle ytterligare skyddsåtgärder behövas för att förhindra att allt från tiotals till över 200 arter dör ut.

”Vi hoppas att det här uttalandet väcker diskussion nationellt och internationellt om hur användningen av trä kan positioneras på nytt så att de stöder de globala klimatmålen utan att äventyra naturens mångfald”, skriver forskarna.

Också Finlands naturskyddsförbund (FNF) har lyft upp hur ökad skogsavverkning minskar kolsänkan.

– Antagandet att bioenergi kan ersätta fossila bränslen bygger på att bioenergi ses som klimatneutralt, trots att Finlands planerade ökning av skogsavverkningen skulle leda till stora koldioxidutsläpp de kommande årtiondena jämfört med dagsläget. Först på längre sikt skulle utsläppen minska jämfört med fossila bränslen, säger Otto Bruun, skyddsexpert vid FNF.

Bruun hänvisar också till att klimatforskare varnar för så kallade tipping points, att ökade utsläpp kan leda till att oåterkalleliga gränser överskrids med oförutsägbara följder för ekosystemen, och att det är avgörande att få utsläppen globalt att minska senast 2030.

Hur svarar bioenergibranschen på kritiken mot ökad användning av biomassa?

– Utsläppen från bioenergi beaktas redan i inventarien över växthusgasutsläpp och Finland har trots det en av de största kolsänkorna i Europa. Frågan är om kolsänkan får minska? Vi anser att kolsänkan i Finland är så stor att den också borde få minska på kort sikt. Men inte hur mycket som helst. Vi måste behålla en betydande kolsänka och ta trovärdiga steg mot kolneutralitet innan 2050, säger Harri Laurikka vid Bioenergiföreningen.

Det handlar alltså om olika syn på hur kolsänkan ska beaktas, vilket just nu diskuteras på EU-nivå. Laurikka säger att flera politiska frågor är kopplade till det här: vilken rätt har Finland att använda sin skog, vad är rättvist jämfört med andra länder, handlar skogsbruket bara om att bekämpa klimatförändringen eller kan den också ersätta fossila material, trygga energiförsörjningen och ge människor en utkomst?

Diskussionen om kolsänkor och utsläpp från markanvändning (LULUCF) på EU-nivå är komplicerad, men i korthet är kommissionens förslag att utsläpp från skogsbruk ska baseras på historia, vilket betyder att förändringar i klimatpåverkan skulle beaktas. Finland driver däremot på att utsläppen fortsättningsvis räknas utgående från planerad skogsavverkning.

Enligt Finlands Naturskyddsförbund finns det två problem med Finlands förslag. Länder överdriver konsekvent sin planerade avverkning och får extra utsläppskrediter. När krediterna används för att kompensera utsläpp inom trafiken eller jordbruket ökar de totala utsläppen. Otto Bruun lyfter upp att en följd av förslaget är att klimatpåverkan från skogsavverkning i praktiken inte beaktas i till exempel Finland – trots att de är ”välbevisade inom vetenskapen”. Att ignorera dem skulle urholka integriteten i klimatpolitiken generellt.

– Det handlar om en stor trovärdighetsfråga för bioenergin. Om man vill ersätta icke-förnybara resurser med skogsbiomassa så bör regelverket fungera, annars har vi ett klimat-trovärdighetsproblem, säger Bruun.

Klimatförändringen positiv för skogen?

Bioenergiföreningen för också fram att skogen i framtiden kan växa snabbare på grund av klimatförändringen vilket skulle leda till att den band mer koldioxid, något som inte beaktas i regeringens energi- och klimatstrategi. Enligt föreningen finns det därmed osäkerhet kring om ökad avverkning leder till en så betydande minskning i kolsänkan som har presenterats i offentligheten.

Finlands Naturskyddsförbund förhåller sig mer försiktigt till klimatförändringens positiva effekter på skogen.

– Det stämmer att kolsänkan varit större de senaste åren, och det är en viktig buffert. Däremot vet vi inte hur klimatförändringen påverkar skogarna i framtiden, kommer de att växa snabbare och hur de påverkas av till exempel skadedjur. Biodiversiteten i skogarna är hotad redan som det är nu, samtidigt som artrikedomen spelar en avgörande roll i skogarnas förmåga att anpassa sig till klimatförändringen, säger Bruun.

Bruun säger att man på vissa ställen kan använda mer bioenergi utan negativa konsekvenser, men att situationen är dålig till exempel i södra Finland. Överlag vill FNF se en förändring i hur de finländska skogarna används. Skogspolitiken bör anpassas så att den stärker biodiversiteten. Energimässigt ser FNF stor outnyttjad potential i biogas.

Energibehov kolliderar med klimatet?

Utgångspunkten är att tackla klimatförändringen. Det talas om nödvändigheten att frångå fossila bränslen, att Finland har stora reserver av biomassa. Å andra sidan höjs varnande röster för minskad biodiversitet och att ökad skogsavverkning i själva verket leder till mer koldioxidutsläpp totalt sett. Och då är vi tillbaka i ruta ett.

Går ekvationen ihop? Kan vi samtidigt tackla klimatförändringen, övergå från fossilt till förnybart – på ett hållbart sätt – och fortsätta leva som förut med allt vad den västerländska livsstilen innebär?

– Det här är ju en fråga som diskuteras väldigt lite, det är ofta starkt fokus på tekniska lösningar med små kostnader som inte märks. Finlands Naturskyddsförbund lyfter fram att vi inte kan fortsätta som förut. Vi måste till exempel minska privatbilismen, det finns helt enkelt inte tillräckligt med förnybara resurser, säger Otto Bruun.

Kunde bioenergibranschen själv ta hållbarhet i ett bredare perspektiv som sin ledstjärna, i stället för att fokusera på tillväxt inom den egna branschen?

– Hållbarhet är självklart en ledstjärna för oss, men vi ser ingen konflikt mellan branschens tillväxt och hållbarhet. Vi har i maj i fjol tagit ställning på EU-nivå för att hållbarheten måste säkerställas. Utöver det kan Finland göra frivilliga åtgärder. Vi funderar nu aktivt på hur vi kunde stödja biodiversiteten bättre. Skogsbranschen är en sektor med många aktörer och ett bra samarbete mellan dessa för att stödja biodiversiteten är viktigt, säger Harri Laurikka vid Bioenergiföreningen.

Hållbarhet är ett ord som ofta används i bioenergisammanhang. Men bioenergi betyder inte automatiskt hållbarhet. Många frågor kvarstår. Vilken roll ska bioenergin ha i övergången från fossilt till förnybart? Vad är hållbar användning av bioenergi? Och i ett större energiperspektiv: kan planeten förse oss med vad den västerländska livsstilen kräver då energirika fossila bränslen spelar en allt mindre roll? I vilken grad är vi villiga att minska energianvändningen – utöver energieffektivisering – det vill säga ändra vår livsstil?

Text & foto Tina Nyfors

Källor: Statsrådets redogörelse om nationell energi- och klimatstrategi fram till 2030, Forskaruttalande (http://bios.fi/julkilausuma),

Solastalgi, resiliens och en lokalhistorik

Att cykla hem över slätten känns vid vissa väderförhållanden som en ynnest. En ovanligt vindstilla, mild och klar kväll i oktober dröjer solnedgångens malva-nyanser ännu kvar på himlen medan månen förunderligt kopparfärgad dyker upp i öster, och speglar sig i grillplatsens regnskydd bakom folkhögskolan. Det tjänar också som rökruta, några vattenpipors slingriga former glittrar inifrån det mjuka dunklet. Lågmält samspråkande nyanlända nickar vänligt mot mig, till dem sällar sig en som bär sin plaststol över parkeringplatsen, följd av kvällsmålets svaga dofter från internatet. Därifrån har emellanåt ljudit vuxnas och barns nattliga gråt under de senaste två månaderna. Ändå vill jag i kväll tro att en blick över det här fridfulla landskapet kan skänka också asylboendets invånare någon slags tröst; ett förnöjsamt  ”Yalla yalla” ekar dämpat mot granngårdens förfallna timmerbyggnad, några barn leker på asfalten. Den österbottniska byn är befolkad igen.

Exakt en månad senare blir samma landskap betraktat genom bilens vindruta av fyra välutbildade, urbana unga vuxna som jag lovat skjutsa till en liten kulturbegivenhet i grannnstaden. Ändlösa rader av barrträd och lika ändlösa fält dyker upp och försvinner i den regniga novembernatten, ställvis interpunkterade av övergivna gårdar och ensliga kataloghus vars elektriska ljusslingor framstår som mer absurda än någonsin.

Vår respektfulla och lite modstulna tystnad bryts av arkitekten i baksätet, som yttrar något på det egna språket. Av tonfallet att döma antar jag att hon fäller en kommentar i stil med: Ja det verkar åtminstone finnas fler granar än människor i detta land … Kanske undrar hon var det omtalade havet är. De andras svar ebbar ut i en hummande dialog. När jag med blicken på vägen försiktigt frågar om Bagdad berättar de att levt där i hela sina liv, och förhör sig med påfallande livfullhet om vad jag känner till om staden. Dess museer, bibliotek, konsertsalar, teatrar, restauranger och caféer talar vi om tills en av passagerarna säger:

– En underbar plats, men nu är den full av tjuvar och mördare.

Vi tänker på hur kulturskatter och infrastruktur från stadens mångtusenåriga historia raserats under de senaste tolv åren. Jag vill fråga om det stämmer som Naomi Klein skriver i Chockdoktrinen, att pickuper lastade med plundrat gods på väg till köpare utomlands mötte konvojer av långtradare som fyllde tomrummet med kinesiska TV-apparater, DVD-skivor och paraboler. Men jag låter bli, av samma sorts respekt som man intuitivt visar den som sörjer en avliden. Bilen fylls av vemodig hemlängtan, en nostalgi lika kompakt som det omgivande mörkret.

Kanske kunde vi lika bra använda ordet ”solastalgi”, en term som den australiensiske filosofen Glenn Albrecht formulerade år 2003 av de engelska orden ”desolation”, ödeläggelse, och ”solace”, med betydelser av tröst eller lättnad. Begreppet definerar en sorts kronisk psykologisk smärta eller existentiell melankoli hos personer som upplever negativa förändringar i hemtraktens landskap, kortfattat står det för ”den hemlängtan man har när man fortfarande är hemma”, som Albrecht skriver i sin artikel ”The Age of Solastalgia”. Visserligen gäller Albrechts intresse främst sådana människor som inte lämnat sin hembygd, och den ödeläggelse han syftar på är i första hand av ekologisk art, men helt säkert kan risken för solastalgi sägas föreligga varhelst någon står och ser ut över en tidigare bekant och kär omgivning, som drabbats av förödelse.

Vare sig den är orsakad av fientliga krigshandlingar, överoptimistiska planer på metallutvinning och energiproduktion eller bara tröttsamma marknadsekonomiska imperativ om pälsfarmning och utarmande monokulturer, är det sedan strängt taget en fråga om gradskillnader. De förlorar i sin tur betydelse när man insett det vanskliga i att försöka rangordna lidande, om det så gäller människor eller flyttfåglar i områden för potentiella vindkraftsparker.

Vem äger vår historia? Att få minnas, att förvalta ett gemensamt eller personligt förflutet, har visat sig vara viktigt för många människor. Om den saken har det sagts och undersökts mycket, ännu mera kan säkert sägas. Gösta Ågren gör det mer komprimerat än de flesta, i dikten ”Att minnas”:

Att minnas är

att låta framtiden

ingripa i skeendet.

Allt ordnas upp. Också

kaos får namn. Ingen

gör motstånd. Ödet

härjar förgäves.

Den ingår i poetens diktsamling Jär från år 1988. Den korta titeln (som betyder ”här” på hans hemdialekt) uttrycker också den på ett komprimerat sätt platsens betydelse för vårt sätt att minnas. Eller omvänt: det som vi anser vara vår plats i världen är nästan alltid förknippat med minnen, antingen våra egna eller någon annan närstående människas.

Något så till synes trivialt som en stadshistorik kan – i bästa fall – bli en tummelplats för kollektiva och personliga minnen. Ett exempel är det historieprojekt som de två Mariehamnskrönikörerna Folke Wickström och Jerker Örjans startade i februari 2009, och som till stor del byggde på samverkan med stadsmedborgarna själva, både via stadens hemsidor och de lokala dagstidningarna. Inför stadens 150-årsjubileum 2011 publicerades så Boken om Mariehamn, där sju artikelförfattare behandlade allt från de ursprungliga byarna, kobetena och slåtterängarna till fjärde generationens byggnader i centrum av dagens Mariehamn. Under själva skrivprocessen publicerade arbetsgruppen ca 30 artiklar och höll ett antal föreläsningar, bland annat i en serie som stadens kulturförvaltning ordnade på dagtid för äldre.

I anslutning till det gav sig en grupp pensionärer under föreningsnamnet Nybyggarne på det gigantiska företaget att bygga en miniatyrmodell av 1920-talets Mariehamn. Eftersom arbete med att minnas och rekonstruera miljöer från barn- och ungdomsår har erkända terapeutiska effekter med avsevärd positiv inverkan på de äldres livskvalitet, har alla varit inbjudna att bidra med berättelser och minnen. Resultatet blev ett ömsesidigt utbyte, och i mina tankar dyker ordet ”delaktighet” upp, förmodligen en hågkomst från ett nordiskt kortseminarium om graffitti i början av mars 2014. Föreläsaren inledde hela diskussionen om det offentliga rummet med att fråga auditoriet:

– Vad är demokrati?

De två kriterier vi enades om var, att allas röster hörs och blir beaktade samt – just delaktighet.

Vems är staden? Den frågan aktualiserade bland annat ett inslag av den svenske journalisten Måns Hirschfeldt för radioprogrammet OBS Magasin (Sveriges Radio 12.3.2014), med anledning av kulturhuvudstadsårets invigningsceremoni i Umeå de sista januaridagarna 2014. Showen på Umeälvens is hade starka samiska inslag, bland annat en riktig renraid med renar och samer, och många förvånade och överraskade umeåbor reagerade: Detta är inte min stad! En god, djup och tydligen nödvändig offentlig diskussion om närhistoria och identitet tog sin början. Den pågår som synes än, om det nu ska vara någon idé med kulturhuvudstadsevenemang är det väl just så här det ska gå till …

I radioprogrammet var den samiska konstnären Katarina Piirak Sikku en av flera parter som fick komma till tals. Hon talade om renraiden över isen som ett symboliskt återtagande av älven och Umeå, och en påminnelse om tiden före vattenfallsregleringen som ledde till tvångsförflyttningen av samerna. Väldigt många människor som bor i Umeå idag känner inte till den delen av stadens närhistoria, eller har glömt det. Piirak Sikkus enkla konstaterande: ”Familjen Jonsson har haft sitt renbete uppe på universitetsområdet” antyder vilka angelägenheter närhistorisk forskning kan lyfta fram.

När jag funderar över vad det betyder för mig personligen, kommer för mig känslan av att ha blivit snuvad på en sanning som också jag borde ha del i. Som de flesta andra österbottningar med erfarenhet av 1970- och 80-talens båtresor till Umeå, kände vi en viss självklar rätt till platsen för kultur och konsumtion. Hade jag mött staden Umeå annorlunda om jag varit mer medveten om dess samiska befolkningshistoria? I efterhand kan bara sägas: jag vet inte, men åtminstone nu är jag glad att ha fått veta mera.

Förändrade uppfattningar om vad som är värdefullt har resulterat i att det runt om i vårt land sitter folk på sina överdimensionerade altaner och grämer sig. Över att det beviljade bygglovet inte är tillräckligt stort, över pengarna som skulle strömma in om man bara fick exploatera marken efter eget huvud, över att grannar eller släktingar kanske, kanske åtnjuter någon fördel som gått ens näsa förbi. I ett reportage med den välfunna rubriken ”Förr var alla lika fattiga” intervjuar Marcus Lillkvist en före detta skifteslagsordförande med anledning av stridigheter om samfälld tillandningsmark som nu blivit attraktiv i Tacksamviken i Oravais (Vasabladet 3.4.2014). Från markförrättningar, bouppteckningar och möten om etapplandskapsplaner går många hem med en diffus känsla av att ha blivit förfördelade. Konflikter av det slaget blir sällan lösta av att tillföras strikt redovisade historiska fakta. Men måhända får alla vi inblandade, med våra ack så mänskliga affekter, hjälp av historieskrivarna att lyfta blicken och hantera känslorna i nytt perspektiv. Att ta ställning för och emot någonting är förbehållet läsaren, men inget som man ska kräva av vetenskapsmannen.

Den tidigare naturvårdsintendenten Håkan Kulves skriver så sakkunnigt om Mariehamns unika och artrika grönområde Tullarns äng, att Ålandstidningens recensent Benita Mattsson-Eklund (3.3.2011) anbefaller kapitlet till ”obligatorisk läsning för alla beslutsfattare i staden”. Kulves framhåller det betydelsefulla i att kunna gå på samma marker och stenar där man lekt som barn: ”Jag tror att människan, för att känna sig trygg och rotfast, har ett starkt behov av ett igenkännande genom livet i det bevarade och oförändrade i närmiljön, i hembygden.” En del av de finländare som haft förmånen att tillbringa barndomens somrar på ett ställe med strand, hav, bastu och skogsbevuxna hällar där man får göra allt det som hör sommaren till, känner fortfarande platsens magi vid ett återbesök i vuxen ålder. Benen, fötterna och ryggen sköter hoppandet av sig själva på bekant mark.

Enligt Kulves sammanfaller bevarade ängs-, åker- och hagmarksmiljöers nostalgiska värde helt med det faktum att biologisk mångfald i närmiljön är en viktig faktor för livskvalitet. Jag understöder till fullo hans argument för fortsatt hävd av Tullarns äng med traditionell lieslåtter och noggrann räfsning, som egentligen är den enda garantin för just den biotopen. Brist på sådan kunskap är enligt recensenten orsaken till att staden försummat nämnda parkområde under de senaste åren.

För att inte bli avfärdad som naiv romantiker förväntas den som talar om bevarande av något förgånget att i samma andetag bedyra hur vi ju verkligen inte vill tillbaka till fattigtiderna. Det är en tydlig tendens i alla lokalhistoriska sammanhang under de senaste decennierna, ett exempel är en anmälning av Scriptums antologi Den österbottniska ladan (Vasabladet 6.9.2012). Visserligen beklagar artikelförfattaren Håkan Eklund att ladorna försvinner, men han konstaterar också att brorsönerna nu lägger ned tre timmars traktorkörning på det höbärgningsarbete som hela familjen under 1960-talet ”slet med” en vecka, och han fastslår att ”ingen, absolut ingen, som ska leva på jordbruk vill gå tillbaka till ’ladu -epoken’”. Bortsett från att påståendet inte riktigt stämmer, eftersom det finns självhushållare som av ekonomiska eller andra skäl väljer att inte vara beroende av fossila bränslen, finner jag artikelförfattarens synpunkter på odlingslandskapets ekologiska och kulturella värden mycket tänkvärda.

Jag dristar mig ändå att framhålla vikten av att människor som behärskar gamla arbetsmetoder får en möjlighet att överföra sina färdigheter till yngre generationer. Det är helt möjligt att de, oavsett sina museala värden, kommer att behövas i framtiden. Ett sådant förmodande ingår i den uppsättning handlingsplaner som gör samhällen mer resilienta, något som allt fler städer, kommuner och länder världen över numera är nödgade att befatta sig med. Begreppet resiliens, som redan länge varit vedertaget inom naturvetenskaperna, avser ett systems förmåga att absorbera störningar och omorganisera sig när det utsätts för påfrestningar eller kriser. Ett kännetecken för krissituationer är ju för övrigt att ingen längre frågar vad folk vill.

Vad ett samhälles resiliens handlar om kunde möjligen sammanfattas i en mycket enkel fråga, föranledd av Linda Forths reportage ”De vann kampen mot kärnkraften” (Vasabladet 3.1.2016), som på ett förtjänstfullt sätt ger en bred redogörelse för de många turerna och synpunkterna i historien bakom Fennovoimas nuvarande planer på kärnkraftverksbygget i Pyhäjoki. År 2007 konstaterades den årliga elförbrukningen i Jakobstad öka med mer än en megawatt. Med hänvisning till att Kyotoavtalets bestämmelser om koldioxidutsläpp tvingar fram andra lösningar än fossila bränslen för att säkra eltillgången i framtiden, drog bland andra Katternös verkställande direktör Stefan Storholm slutsatsen att det behövdes ett till kärnkraftverk. Min fråga är: varför tänkte ingen ut en lösning som minskar elförbrukningen istället?

Som ett annat exempel kan anföras diskussionen ”Hur stoppa kapitalflykten?” i Radio Vegas debattprogram Slaget efter tolv (11.4.2014), föranledd av en (1) förmögen medborgares flykt från vårt lands arvsskatt. Ett tecken på låg resiliens är att ett samhälles sociala omsorg och välfärd i alltför hög grad är beroende av skatteinkomsterna från en ytterst liten kapitalstark del av befolkningen.

På tal om arv: efter farfar blev arvet den blårutiga flanellskjorta som fortfarande är mitt favoritplagg till vardags, förutom en räfsa, en liten lie och några fågelholkar. De är fortfarande i användning på det åländska skärgårdshemmanet. Måhända ger farfar och jag ytterligare en dimension åt den inledande dikten som handlingsprogram: ja, att minnas är verkligen att låta framtiden ingripa i skeendet.

Det ligger alltså inte riktigt så illa till som man i modfällda stunder kan tro. Kunskap om hur man bäst sköter lövängar och andra kulturbiotoper finns nog, både bland anställda vid Ålands miljöbyrå och många medborgare. Det är arbetsinsatserna som lyser med sin frånvaro, inte så mycket av ekonomiska skäl som av andra. Ingen kommer sig helt enkelt för att bara ta tillvara ängens hö under rådande doktriner om vad som är rationellt, fastän det vore fullt möjligt. Varför kunde man inte göra det till exempel i form av en kurs på Medborgarinstitutet, och på så vis låta intresserade stadsinvånare med sina gemensamma fysiska handlingar känna sig delaktiga i förvaltandet av kulturarv och miljö? Kanske grundar vi föreningen Nyodlarne, må så vara att vi förfaller till lite naturromantiskt svärmeri! Det måste ju vara motsatsen till solastalgi.

Hur används vår historia? Denna historiefilosofiska reflektionen måste formuleras senast i efterdyningarna av debatter om politiska syften och krav på historierevision. Den inkorrekta användningen av termen ”rysk ockupation” om storfurstendömets tid i Finland förekommer till exempel både i en ledare av Niklas Lampi (Ålandstidningen 13.12.2013) och i ett debattinlägg av Johan Dahlman (Ålandstidningen 19.12.2013). Å andra sidan frågar Lasse Brunström i ett livfullt inlägg om hur hans farfarsfar lotsade tsar Alexander II genom Bomarsund 1867: ”Vadå alla, skäms ni över den historia som gjort oss till det folk och land vi är?” (Ålandstidningen 8.1.2014).

Om storfurstendömets sista tid och den spännande subversiva verksamhet som badanstaltens chef då drev handlar också ett av stadshistorikens kapitel. Det kan läsas antingen som en inkännande skildring av den hårt arbetande befolkningens umbäranden under det ryska oket, eller som ett puderdoftande och volangfladdrande dokument över en svunnen era av bildning, elegans och flärd. Eller som en berättelse om personligt och handgripligt rysshat, allt beroende på vem det är som läser. Nästan varje gång den epoken i Finland kommer på tal visar sig diskussionsdeltagarna besitta olika grader av kännedom om den historiska forskning som gjorts. Professor Matti Klinges framlyftande av glömda fakta om och fördjupande analys av den tiden, kan numera ses som ganska okontroversiellt vetenskapligt allmängods. För Ålands del är det symtomatiskt att inte alla delar den uppfattningen.

Det här med att minnas ligger i tiden, om man ska uttrycka sig svängigt. Under det senaste decenniet har allt fler human- och samhällsvetare dessutom fäst större betydelse vid det som glöms bort, i likhet med den israeliske akademikern Guy Beiner som behandlar den egna statens och palestinsk minnespolitik i sin artikel ”In Anticipation of a Post-Memory Boom syndrome”. I kontemplation över vad man vill minnas eller glömma kan historikern själv således göra en enerverande, men icke desto mindre befogad, återremiss av frågan med tillägget: VEM använder historien? För ”sist och slutligen är det ju inte alls en fråga om ifall man gillar 1800-talet eller någon annan tid för den delen. (…) Allt ska med och kan på sitt sätt visa sig vara viktigt”, som stadshistorikens redaktörer Wickström och Örjans skriver i inlägget ”Journalistik i marvatten” (Ålandstidningen och Nya Åland 7.1.2014).

Text Jonna Kevin
Foto Erik Häggman

Texten är essä ur Hans Ruin-tävlingen 2016.

Röda arkebuseras på jubileumsmynt

Röda krigsfångar i Raseborg arkebuseras i graveringen på ett jubileumsmynt Finlands självständighet till ära. “Smaklöst” säger Li Andersson. “Kul grej”, säger designern om uppmärksamheten. Finansministeriet har efter uppmärksamheten stoppat produktionen av jubileumsmyntet. 

Artikeln har uppdaterats med ny information längre ner. 

Arkebusering av röda krigsfångar i Raseborg har valts som tema för ett jubileumsmynt som uppmärksammar Finland hundraåriga självständighet. Graveringen på 5-eurosmyntet är taget från ett fotografi som ingår i Museiverkets kollektion. På bilden ser man sex röda krigsfångar som står uppställda för arkebusering framför en massgrav. En person ligger på marken, uppenbarligen redan dödad. Enligt Museiverket skedde arkebuseringen “i närheten av Ekenäs”, möjligen i Karis.

Myntverket är den enda tillverkaren av officiella jubileumsmynt i Finland, och slår mynten på uppdrag av finansministeriet. Vanligtvis pryds jubileumsmynten av porträtt på framgångsrika finländare, naturmotiv eller berömda byggnader. Det aktuella myntet, “Självständighetens årtionden 1917-1939”, är det första av fem mynt i en serie. På myntets andra sida finns en gravering av Helsingfors olympiastadion. Myntet är designat av arkitekten och designern Ilkka Suppanen.

Myntet med de arkebuserade krigsfångarna marknadsförs med texten: “Tilaa upea juhlaraha! Nostalginen Itsenäisyyden vuosikymmenet 1917-1939 -juhlaraha avaa hienon, Suomen itsenäisyyden tarinan saavutusten ja voitettujen vaikeuksien kautta kertovan rahasarjan” (ung: Beställ ett utsökt jubileumsmynt! Det nostalgiska jubileumsmyntet Självständighetens årtionden 1917-1939 inleder en myntserie som belyser Finland fina historia genom framgångar och övervunna svårigheter”). Vidare förklarar Myntverket att “jubileumsmyntets åtsida [krona, red.anm.] påminner oss om inbördeskriget som prövade medborgarna, och som Finland överlevde.”

Eller som Suomen Kuvalehti påpekar: “Sannerligen! Finland överlevde, förutom de 1 500 vita och över 7 000 röda män, kvinnor och barn som fick en kula i skallen.”

Men frågar sig hur Myntverket kom till slutsatsen att det som vi bör fira i Finlands hundraåriga historia är arkebuseringen av sju finländska män, varav sex är tydligt igenkännbara på originalbilden, och som mycket väl kan ha efterlevande i livet. Vilken signal sänder det alla de barn och barnbarn till de röda (och vita) som arkebuserades, fängslades och dödades i inbördeskriget, att Myntverket (och i förlängningen finansministeriet) väljer att lyfta fram finländska krigsbrott som något att känna stolthet över?

På Myntverket uppger man att alla frågor angående jubileumsmynten bör riktas till verkets informationschef, men Ny Tid har inte lyckats nå henne för en kommentar.

UPPDATERING 1: Till tidningen Aamulehti säger designern Ilkka Suppanen att hans avsikt med myntet ingalunda var att fira arkebuseringen, utan att uppmärksamma de tragiska skeendena under inbördeskriget, eller som han kallar det, “medborgarkriget”. Han förklarar att han vill visa att mynt alltid har två sidor, på den ena sidan på detta mynt finns något positivt, det vill säga stadiontornet, och på den andra sidan inbördeskriget, som han menar att symboliserar en svårighet som Finland tog sig igenom.

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson skriver i en tweet att myntet är “osmakligt, stötande och verkligt långt från Finland100-temat ’tillsammans'”. På detta svarar Suppanen att han snarare hade väntat sig att högerfolk skulle ha tagit åt sig av att arkebuseringarna uppmärksammas.

— Jag vill ändå inte fundera på om det är röda eller vita som skjuts på bilden.

Vidare säger Suppanen att han framför allt är glad över att hans mynt uppmärksammas.

— Kul grej i varje fall. Jag kan inte säga annat än wow. Inte har det uppstått sådant här liv kring några av mina tidigare koppar och fat. Jag tycks ha lyckats.

Suppanen säger till Aamulehti att Myntverket gett honom fria händer att designa de fem mynten, och att arkebuseringstematiken inte väckte något motstånd på verket.

UPPDATERING 2: Finansminister Petteri Orpo (Saml) säger till Yle att myntet är “smaklöst”, och säger att han inte kände till myntets bild. Orpo har dock själv godkänt en skriftlig beskrivning av myntets visuella utseende.

— Finland 100 år, vi är tillsammans, vi är ett folk. Det här är helt obegripligt, säger Orpo.

Enligt Yle hoppas finansministern att myntet dras tillbaka. Det är finansministeriet som tar eventuella beslut om saken.

UPPDATERING 3: Kl. 16.22 svarar Myntverkets informatör Henna Karjalainen fortfarande inte på Ny Tids samtal, men Myntverket har dragit bort all information om det omstridda myntet från sin webbsida. Några minuter senare ligger hela Myntverkets sida nere, möjligtvis har den kraschat på grund av för stort besökarantal.

UPPDATERING 4: Finansministeriet har beslutat att återta förordningen om jubileumsmyntet. I praktiken betyder det att jubileumsmyntet inte kommer till försäljning. Myntet har inte ännu släppts till försäljning, utan skulle publiceras den 4 maj.

Finansminister Petteri Orpo säger enligt Yle att han inte reflekterade tillräckligt mycket över vad myntet egentligen föreställde då han godkände förordningen om jublieumsmyntet.

— Jag beklagar det skedda. Den här förordningen återtas och helheten tänks över på nytt, säger Orpo.

EDIT1 25.4 kl. 15.08: Ändrat “Ekenäs” till “Raseborg”. 

Text: Janne Wass
Bild: Myntverket i Finland