Etikettarkiv: Finland

Invasionen 1968 splittrade vänstern

Den 21 augusti 1968 rullade sovjetiska pansarvagnar in över den tjeckoslovakiska gränsen för att slå ner den demokratiserings- och decentraliseringsprocess som pågick i landet, en process som otvivelaktigt skulle ha minskat Kremls inflytande över Tjeckoslovakien. Den demokratiskt sinnade kommunistledaren Alexander Dubček inledde reformerna i början av 1968, men de omintetgjordes nästan helt av den sovjetiska ockupationen. Ockupationen eskalerade inte i några större blodigheter, men fungerade som en vattendelare inom den europeiska vänsterrörelsen. Det var en signal om att Kreml inte godkände utbrytare ur den Moskvaledda monolitiska hegemonin, och i backspegeln sett början till slutet för Sovjetunionen, som inom sina ramar hade en geografiskt, språkligt, kulturellt och nationellt splittrad helhet, där många krävde större självbestämmanderätt och bredare demokrati. Inom den europeiska vänstern fick invasionen av Tjeckoslovakien många vänstersinnade aktivister och väljare att ta avstånd från Sovjetkommunismen och förespråka en mer moderat och demokratiskt sinnad socialdemokrati.

I själva verket tog majoriteten av de europeiska kommunistpartierna avstånd från invasionen, så även i Finland. Både DFFF och FKP fördömde ockupationen, men för många unga vänsteraktivister var splittringen inom FKP för tydlig: en liten men högljudd minoritet inom Finlands Kommunistiska Parti anklagade partiledningens avståndstagande som antisovjetism. Bland annat sosseveteraner som Erkki Tuomioja och Folke Sundman har i Ny Tid-intervjuer uppgett att det var partisplittringen i samband med Pragvåren som fick dem att välja SDP framom DFFF.

I Ny Tid var tonen gentemot invasionen tydligt fördömande. 1968 var Folktidningen Ny Tid en veckotidning, och imponerande nog behandlas invasionen brett redan i det nummer som utkom 22 augusti, det vill säga dagen efter att pansarvagnarna hade rullat in över gränsen. På grund av de knappa uppgifterna är den osignerade (men antagligen skriven av chefredaktör Mikael Romberg) opinionstexten om händelserna återhållsam, men var skribentens och tidningens sympatier ligger är inte oklart. Och redan dagen efter invasionen förutspår skribenten nästan profetiskt den skada som Moskva åsamkade socialismens framtid genom sitt agerande. Vi återpublicerar härunder opinionstexten från 22.8.1968.

*****

Ny Tids förstasida 22.8.1968.

Det var med bestörtning som vårt folk tog del av meddelandet att sovjetiska, östtyska, polska, bulgariska och ungerska styrkor trängt in på tjeckoslovakiskt område och besatt partihögkvarteret, nationalförsamlingens byggnad, regeringens lokaliteter och även radiobyggnaderna. De ansvariga organen för DFFF och FKP har fördömt aktionen. Likaså har aktionen fördömts av ett flertal kommunistiska partier i Europa. FNs säkerhetsråd har sammanträtt och krävt att invasionsstyrkorna ska dras tillbaka. Den allmänna opinionen i världen, om man frånräknar de intervenerande länderna, understryker i sina kommentarer att åtgärden är ägnad att öka spänningen och krigshotet i Europa. Kommentatorer världen över har uttryckt sin medkänsla med de tjeckoslovakiska folken som så ofta kommit att lida under spända lägen.

Tass har meddelat att invasionen företogs för att hindra antisocialistiska krafter att göra en kupp i Tjeckoslovakien och att styrkorna ska dras bort så snart, faran är över. Vidare framhåller Tass att inmarschen skett på anmodan av tjeckiska ledare, som varit oroliga för utvecklingen. Det som inte framgår av Tasskommunikén i klartext är däremot huruvida de tjeckiska ledarna för partiet och regeringen samt ledamöterna i nationalforsamlingen kommer att respekteras. Dessutom ska det tjeckoslovakiska partiet i en snar framtid sammanträda till kongress. Närvaron av invasionsstyrkorna och deras uppträdande kan leda till att Tjeckoslovakiens Kommunistiska Parti inte suveränt kan fatta sina beslut. Illavarslande är den östtyska kommuniké i vilken “Dubcek och den av honom ledda gruppen” hävdas ha glidit allt längre åt höger.

Den tjeckoslovakiska ledningen, den tjeckoslovakiska radion (innan den tystades) och talesmän för Tjeckoslovakiens regering och parti har förklarat att den tjeckoslovakiska partiledningen, regeringen och nationalförsamlingen var omedvetna om invasionen före den var ett fullbordat faktum. Dessa uppgifter står i strid med de av Tass distribuerade uppgifterna. Den ansvariga tjeckoslovakiska ledningen hävdar således att den varken inkallat några trupper från andra socialistiska länder heller anser deras närvaro önskvärd.

Det inställer sig många frågor när man tar del av de alltjämt otillräckliga informationer som står till buds om händelserna i Tjeckoslovakien.

Redan nu kan man säga att aktionen mot Tjeckoslovakien har skadat socialismens sak. Inom den kommunistiska rörelsen har man under senare år gång på gång understrukit att de kommunistiska partierna är suveräna och jämbördiga och att det är grunden för den kommunistiska världsrörelsens enhet. Hur det som nu hänt rimmar med dessa deklarationer återstår att förklara.

I en tidigare ledare framhöll vi att den gamla tesen om möjligheten av att bygga socialismen i ett land inte längre är aktuell i en värld där socialismen segrat i ett stort antal länder efter andra världskriget. 1957 deklarerade de kommunistiska partierna på sin världskonferens att vägarna till socialismen är flera, vilket i praktiken innebär att man erkände att den monolitiska eran var förbi och att den kommunistiska världsrörelsen gått in i ett ideologiskt sett pluralistiskt skede. Det förefaller som om den ideologiska drivkraften bakom aktionen mot Tjeckoslovakien skulle bero på att ledarna i de berörda länderna inte i praktiken vill erkänna deklarationen av år 1957. Har aktionen mot Tjeckoslovakien företagits för att hindra den demokratiseringsprocess som den nya ledningen igångsatt? Hur som helst så har den socialistiska saken lidit en allvarlig skada genom aktionen. Det bör sägas åt ledarna i de länder som står för den.

Osignerad
Inledningen skriven av Janne Wass

 

I en hundraårig trädgård

Anna SimbergJag har alltid fascinerats av att plötsligt i naturen se gamla husrester, kanske delar av en grund eller en trappa. Stället förvandlas genast till någons hem för länge sen. Jag letar efter andra tecken på det liv som levts där, hittar kanske en syren, en rosenbuske eller ännu en stentrappa som kan ha hört till ett vedlider eller ett fähus. En stenmur visar var gränserna gått, men vägar eller stigar som människorna gått längs är spårlöst försvunna, kanske har de återerövrats av naturen eller blivit städer och asfalt. Mödosamt uppgrävda åkrar och odlingstäppor har blivit skog.

Jag gör också arkeologiska fynd på min kolonilott. Efter att först ha varit skyldig till att mycket försvunnit under gräs och ogräs, kan jag nu gräva fram en grusgång bakom stugan och en tegelstensbelagd kant runt en igenvuxen rabatt. Vem anlade grusgången för första gången? Jag rensar runt pioner som inte blommat på länge och trötta krusbärsbuskar. Vem har planterat dem? Trädgården fyller hundra år i år men jag vet inte om någonting här på min lott är så gammalt. Äppelträden lär vara runt 70 år gamla. De äldsta som nu växer här är planterade under eller efter andra världskriget eftersom alla fruktträd på området frös den kalla vintern 1940, just när allt vitaminrikt som bara gick att få ut av de här odlingslotterna behövdes som mest.

Under de senaste åren har man kunnat läsa överallt om hur människor hade det för exakt hundra år sen, hur svårt det var att få tag i livsmedel, allt var på kort och ransonerna små. Det är lätt att föreställa sig hur det kändes att ta spårvagnen ut till Brunakärr och komma in på det här området med hacka och spade, att mötas av fågelkvitter och grislukt, för här bredvid låg en grisgård vars näringsrika avfallsvatten rann ner i kärret. De första odlarna grävde för hand för det gick inte att plöja, hästarna sjönk djupt ner i kärret. De såg en möjlighet att odla livsmedel, medel till att hålla sina barn vid liv.

De som tilldelades den här lotten sommarn 1918 när koloniträdgården grundades odlade bara mat, mest potatis och rovor läser jag i Brunakärr koloniträdgårdsförenings utmärkta historik ”Stugor, täppor och kolonister i 100 år”. Kanske försökte de sig på rödbeta, kålrot, morot och ärter. Men just den första sommaren, hungeråret 1918, regnade det så mycket att det färdigt blöta kärret svämmade över. Mycket ruttnade eller blev kvar i marken på Marthornas område, där också min lott ligger, för här var dräneringen bristfälligt gjord. Jag kan se helsingforsdamerna med sina långa kjolar och hackor gräva diken i kärret liksom Jussi högt bland Saarijärvis moar. Bredvid min lott tittar en liten bergsklack fram, lotten ligger aningen högre än de värst utsatta så kanske odlingen lyckades bättre just här. På ungdomsföreningen Fylgias område jobbade män och kvinnor sida vid sida, där grävde man dubbelt djupare diken och deras barn åt sig kanske mätta redan i augusti 1918.

Det mesta av de första kolonisternas arbete lever kvar. Här växer allt så bra att en latmask som jag förtvivlar över växtkraften och allt arbete den ger mig. Men nu ska jag sluta marra om att det är så frodigt, snacka om lyxproblem! Jag som bara går över gatan till butiken och köper mina livsmedel, importerad parmaskinka och smaskig glass till rabarbern. På samma ställe där jag nu fjantar med mitt blygsamma odlande slet de för livet för hundra år sen och jag tänker på vilken förtvivlan föräldrarna måtte ha känt när de grävde fram den ruttna potatisen.

Visst sliter vi nu också för vår föda, men det är inte så lätt att begripa själva hantverket som ligger bakom det som ställs fram på matborden. Ännu i min barndom var maten begriplig, mjölken kom från kor, äggen från hönor, fisken från sjön. Vi var med när korna mjölkades för hand, såg den silas, vi bar hem den i mjölkkannor och mamma gjorde fil av den. Åskade det så skar sig filen. Vi åt på söndagar kokt höna eller tunga, potatis, morötter och till efterrätt rödavinbärskiiseli med syrliga vinbär från vår trädgård som vi barn plockat. En man körde runt med häst och en vagn full av potatis och ropa ”perunaaa” och då rusade vi ut med kappor och hinkar. Hur gammal är jag egentligen? Det känns ju som en evighet sen.
Nu är livsmedelsproducerandet mera abstrakt, varifrån kommer alla de färdiga förpackningarna jag bär hem och vad innehåller de? En mikroskopisk uppfattning om vad det innebär att odla sin mat får jag här i koloniträdgården och njuter av att året om lägga egenhändigt odlade hallon på morgonyoghurten och kunna skeda upp egen vinbärsgelé till hönsgrytan. Men man blir lätt ”uusavuton”, hjälplös i överflödet. Min respekt för dem som röjde marken här bara ökar. All heder till dem, jag bugar mig djupt mot den bördiga jorden.

Anna Simberg

Ett ögonblick i vassen

Boodi Kabbani är den första syrier som porträtterar en homosexuell person på film. Den inhemska filmen A moment in the Reeds hade Finlandspremiär under filmfestivalen i Sodankylä i mitten av juni.

– Det är inte en film om kärlek. Den handlar om känslor, inte bara kärlek utan allt det andra man känner runt kärleken, förvirring, ilska, rädsla och lycka. Jag ser det mer som ett möte mellan två människor som kommer nära och lär sig av varandra, säger Boodi Kabbani. Han är iklädd en tröja med regnbågstryck och ett diadem med blommor. Hans naglar är målade i en djupröd nyans och från hans ena öra dinglar ett svart örhänge. Om några dagar ska ha resa till Sodankylä, där filmen A Moment in the Reeds har Finlandspremiär under Midnight Sun Film Festival.

Mikko Mäkeläs romantiska drama om Leevi som träffar den syriska Tareq har visats på festivaler runt om i världen. Filmen har besökt ställen som Sydney, London, Berlin, Chicago, Boston, Madrid, Warszawa, Köln, Toronto och Gdansk. Senast visades den på Seattle International Film Festival, men dit var en av huvudrollsinnehavarna inte välkommen.

Kabbani spelar Tareq i A Moment in the Reeds, och precis som sin rollfigur kom han till Finland från Syrien som asylsökande. På grund av sin härkomst är han inte välkommen i USA.

– Jag borde ha varit i USA och Kanada nu, men jag fick inget visum till USA. För att jag är syrier. Men seriöst, jag vill inte ens åka till ett ställe som behandlar mig som … Ja, du förstår vad jag menar, säger Kabbani när vi träffas på ett café i Helsingfors.

Egna erfarenheter skiner igenom

När Kabbani fick rollen som den syriske Tareq i A Moment in the Reeds, insåg han att mycket av huvudkaraktärens liv följde hans egen historia. De delar hemland, sexuell identitet och det nya hemlandet.

– Jag ville ändå inte göra Tareq till en 3D-figur av sej själv, jag ville vara så inkluderande som möjligt. Jag gjorde mycket research och pratade med asylsökande som kommit till Finland på andra sätt än jag, men det var svårt att inte göra det personligt. Tareqs historia berörde mig otroligt och trots att han inte är jag, känner jag så väl till hans person. Det var svårt att inte lägga sina egna erfarenheter i Tareqs bagage, för jag vet ju precis hur det är.

I stort sett all dialog i filmen improviserades fram under den två veckor långa inspelningen. Det var utmanande för skådespelarna men Kabbani menar att känslan efteråt blev mer sann och äkta än om allt hade varit manusskrivet.

– Visst gjorde det att alla uttal inte är perfekta och att man ibland kunde ha formulerat sig annorlunda, men nu är det så mycket mer genuint.

Första i sitt slag

I tidningsintervjuer har filmens regissör Mikko Mäkelä sagt att han tycker det är viktigt att gaykaraktärer spelas av skådespelare som är själva är gay. Det är en diskussion som också förts i olika medier de senaste åren, bland annat efter att filmerna Dallas Byuers Club (2013) och The Danish Girl (2015), som båda porträtterar transkvinnor som spelas av cismän, kom ut.

Kabbani ser representationen av både hbtiq-karaktärer och speciellt rasifierade hbtiq-karaktärer som angelägen.

– Representationen är väldigt viktig för mig, men jag tycker ändå att heteroskådespelare visst kan spela gay på duken. Jag tycker det är rätt viktigt att det är så också, det betyder att det blivit mer populärt och mainstream att ens porträttera hbtiq-personer på film. Men det handlar inte bara om representation för mig, det handlar också om delaktighet. Vi vill inte bara bli representerade, vi vill delta. Delta i samhället.

Queera teman på film må ha blivit vanligare och till och med mainstream, men något som fortfarande varken porträtteras eller representeras nästan alls på film är den homosexuella mannen från Mellanöstern. Nu har han blivit levande på filmduken och fyller också kravet på deltagande.

– Jag är troligen den första syriern som spelar en roll som homosexuell på film.

Det var inget Kabbani reflekterade över när han tackade ja till rollen. Och väl så, för hade han tänkt tanken till slut, hade det kanske inte blivit av.

– För bara ett par år sedan hade jag inte känt mej bekväm i rollen, varken i min egen kropp eller med att jag kommer från den kultur jag kommer ifrån. Jag älskar min kultur, men i den finns en tanke om att jag inte borde existera i den form jag är. På grund av bristen på både representation och deltagande finns det människor i mitt hemland som inte ens vet om att lyckliga queera människor som är ute ur skåpet existerar.

Hur känns det då att vara den första syriern som spelar en homosexuell på film?

– Whoa, det är stort! Jag väljer ändå att inte tänka på vad det egentligen betyder, för ingen har gett mig auktoritet att representera någon. Som individ, för mig själv, är att vara skådespelare det jag älskar och jag vill se ett samhälle där människor gör det de älskar, utan några som helst förväntningar, varken från öst eller väst.

En självklar aktivist

Rasifierade queera förebilder är något det finns ett skriande behov av i världen, men Kabbani vågar ändå inte gå så långt som att kalla sig förebild.

– Förebild är alltför stort. Att vara förebild innebär ett enormt ansvar. Jag skulle hellre kalla mig aktivist, en aktivist i den bemärkelsen att jag alltid försöker vara mej själv och därigenom uppmuntrar andra att också vara sej själva.

Kabbani tror och hoppas ändå på att A Moment in the Reeds och hans medverkan i filmen stärker tanken om representation och delaktighet, speciellt gällande hbtiq-personer och framför allt i arabiska länder.

– Där är det fortfarande inte accepterat att vara jag. Nu känns det konstigt att jag skulle bli behandlad så, jag har nästan glömt hur det kan vara.

Efter snart fyra år i Finland ser Kabbani ingen återvändo.

– Jag kommer inte att kunna gömma min identitet längre, för jag tycker inte längre att jag är fel.

Nätverk blir hem

Sedan Kabbani kom till Finland har han snabbt hittat en gemenskap och ett sammanhang. Han har bland annat jobbat på Teater Viirus och som skådespelare på Saimaan Teatteri. Han samlar människor med bra energi runt sej för att klara av det finska, ibland hårda, klimatet. Kabbani menar att det inte finns likadan gemenskap i samhället som till exempel i Syrien. Här är livet mer individuellt.

– Jag är en “people person”, jag har svårt för att vara ensam. Därför är jag så glad att jag träffat så många underbara människor i Finland, de får mitt liv här att fungera. Jag hade en gemenskap i Syrien också, men på grund av hur samhället ser ut där kunde jag ändå inte vara mig själv till hundra procent. Det är det som gör ett hem, gemenskapen.

Nu har också Finland börjat kännas som hemma, trots att han hade svårt att tro att skulle bli så. Efter veckor på resande fot kan Kabbani komma på sej själv med att längta hem – till Finland.

– Det är en märklig känsla! Alla människor här har varit så snälla mot mig och Finland har också förändrat mej mycket som människa.

I midnattssolens rike

Nyligen erbjöds Kabbani en roll i en Londonbaserad film men kunde inte ta emot den eftersom han inte blev beviljad arbetsvisum.

– Det känns jättetråkigt, det var en huvudroll, säger den självlärda skådespelaren.

Om några år hoppas han att hans svenska ska vara så pass bra att han kan söka till Teaterhögskolan, eller någon annan teaterutbildning.

– Jag har jobbat som skådis ett tag och jag märker att det är min stora passion, jag har nog egentligen alltid velat göra det här. Jag är så lycklig över att jag fått möjligheten att utforska den här sidan av mig själv.

Men före det blir utbildningar och andra framtidsplaner ska Kabbani för första gången ta sej norr om Polcirkeln. Att för första gången få se A Moment in the Reeds tillsammans med en finländsk festivalpublik är något han väntar ivrigt på. Och förstås att besöka Lappland.

– Filmen visas två gånger under filmfestivalen i Sodankylä, efter det blir det biopremiär den 28 juni. Äntligen visas den i Finland, den har ju åkt runt resten av världen redan. N

Text & foto: Catariina Salo

Finlands spända skinkor

Varför består Helsingfors statyer mest av allvarsamma män i kostym?, frågar sig konstkritikern Pontus Kyander i sin essä. Och om de är nakna är det mest män med spända skinkor och bara ett fåtal kvinnor. Undantaget som bekräftar regeln finns strax utanför Helsingfors gränser, vid Hanaholmens kulturcentrum.

Konst är mitt yrke, och under några år var den offentliga konsten särskilt viktig för mig. Arbetet med offentlig konst i Auckland i Nya Zeeland inbegrep även de existerande konstverken.  Stoltheten över maorikulturen – blandad med uppenbara koloniala skuldkänslor – syntes tydligt i stadsrummet i konstverk som skapats från och med 1980-talet. Bland den äldre konsten dominerade koloniala skulpturer av brittiska myndighetspersoner i brons.

I Sydkoreas huvudstad Seoul står det i nästan varje hörn i det centrala affärsdistriktet Ganghwamun en skulptur som avbildar en familj – oftast far, mor och barn. Dessa skulpturer, ofta beställda av storföretag, tillkom efter Koreakrigets slut. Även helt abstrakta konstverk värdesattes av det privata näringslivet, helst överdimensionerade cirklar i sten eller stål.

Om man sveper med samma medvetet ytliga men ändå nyfikna blick över den offentliga konsten i Helsingfors är det en helt annan ikonografi som slår emot betraktaren. Om man som vilken annan turist ställer sig i Engels storslagna provinsimperiala centrum ser man självklart ryska maktdemonstrationer – imperiets dubbelörn, Alexander II – men i en ganska elegant och lössläppt form. Deras barocka form bäddar för konsten längs Esplanaden, där skulptören Ville Vallgrens Havis Amanda från 1908 uppträder i på sin tid chockerande nakenhet. Längre bort uppför Esplanaden får den sällskap av ett par vällustigt utsträckta fontäner av Viktor Jansson med lekande havsbarn som rider på en sjöjungfru och en välväxt vattensprutande fisk.  Ett högt Runebergsmonument i granit och brons med Finlands mö och en majestätiskt tronande skald försöker ganska fruktlöst återkalla till något slags ordning i all denna frivolitet som inte varit möjlig om inte Ville Vallgrens Havis Amanda angett tonen.

Historiens allvar tynger

Men sedan blir det allvarsammare. En anakronistiskt ålderdomlig Eino Leino från 1953 på en modern sockel en bit upp på Esplanaden pejlar redan ett annat stämningsläge, som slår igenom med förlamande bombasm för den som händelsevis rör sig kring parlamentsbyggnaden vid Mannerheimvägen. Tyngda av tidernas allvar sitter, står och i Mannerheims fall rider landets presidenter och fäder, med mustascherna mestadels slokande och kavajerna tunga som om de nyss gått genom ett skyfall utan paraply. Det är svårt att bli riktigt glad av att titta på Kyösti Kallio, K J Ståhlberg och P E Svinhufvud. Det är uppenbart att självständighet inte är lätt, men det verkar inte heller särskilt roligt. Det är inte så konstigt, med en nation som nödtorftigt hålls ihop efter extremernas konfrontation och all morals kollaps i inbördeskriget 1918. Tyngden i bronsskulpturerna och gestaltningen är förmodligen tänkt att inge respekt, men i efterhand är det lätt att även se ett moment av fruktan i denna konsekvent tillämpade gestaltningsform. Fruktan för en hotfull granne i öst, för revolutionsgnistor från en förnedrad vänster och skjutsningar och attentat från en övermodig höger. Det är alltför lätt att glömma Finlands historia av dödligt politiskt våld. Först vid 1990-talets slut tycks man ha kommit över dessa trauman uttryckta genom sorgtyngda politikergestalter, för i parken vid Tölöviken hittar man konstnären Pekka Jylhäs ganska uppsluppna presidenthyllning, som gestaltar Urho Kekkonen medelst fyra höga stolpar med vinkande händer högst upp och en vänligt glittrande damm mellan träden.

Manlig styrka

Så vad gör ett litet land som med nöd och näppe undkommit historiens framvältrande katastrofer, och som har många bistra år att blicka fram emot? I Sydkoreas än mer blodkantade historia och under en brutal diktatur blev familjen en bild att samlas kring. Vilka bilder skulle finländarna samlas under? Bortsett från de relativt sparsamt förekommande verken i tung modernistisk abstraktion (dit jag även räknar ett mästerverk som Eila Hiltunens Sibeliusmonument i Sibeliusparken och den vackra hyllningen till skådespelerskan Ida Aalberg bakom Nationalteatern, gjord av den alltför förbisedde Raimo Utriainen) faller blicken på en helt annan form av kompensering: genom manliga styrkedemonstrationer. Skulpturgruppen Tre smeder av Felix Nylund på öppningen utanför varuhuset Stockmann bankar i inåtvänt samförstånd och med förödande styrka på sina städ och ger därmed signalen till ett iögonfallande fokus i den finska offentliga konsten. Här spänns ryggar, armar, bålar och bakar inför idrottsliga urladdningar i naken manlig skönhet. Paavo Nurmi sträcker ut sitt eleganta steg i adamsdräkt borta vid Tölö sporthall i en skulptur av Wäinö Aaltonen från 1925. Varför han springer naken är en källa till förvåning och återkommande kommentarer, men det är uppenbart ett antikt ideal som slår igenom. Han har för övrigt sällskap av löparkollegan Lasse Virén hundratalet meter bort (i sportbyxor, av skulptören Terho Sakki). Desto naknare är den S:t Göran och draken vars stiliga skinkor hälsar kunskapstörstande finlandsvenskar välkomna framför entrén till bildningsinstitutet Arbis i Tölö (av Gunnar Finne, 1938). Nära Hagnäs torg pucklar två manliga – nakna, vad annars? – pugilister på varandra, eller snarare avvaktar de nästa slag eller steg i anspänd koncentration i ett verk på hög granitsockel av Johannes Haapasalo från 1932. Den som söker skall finna många fler nakna män som med sina spända skinkor visar Finland vägen till framtida nationell upprättelse.

Det är emellertid svårt att släppa tanken, att parkerna där många av dessa idrottsliga män spänner sätesmusklerna också var träffpunkter för Helsingfors fram till 1971 olagliga och till 1981 officiellt sjukförklarade homosexuella män. Är det kanske här som de första impulserna kom till Touko Laaksonens (mer känd under artistnamnet Tom of Finland) testosteronstinna estetik? ”Vi möts bakom Paavo Nurmi” är en inte orimlig invit i 1960-talets bokstavligen ljusskygga gaykultur. Det var kanske inte så stadens beslutande tänkte när de beställde skulpturerna, men med Laaksonens teckningar som en av Finlands mest framgångsrika konstexporter genom tiderna är det omöjligt att bortse från den stilistiska parallellen. Visst är det manligt med spända skinkor, men också lite bögigt, ändå?

Men kvinnorna då? Ja, där är det märkligt påklätt och kyskt i Helsingfors. Den som söker kvinnliga gestalter på offentlig plats kommer att finna dem bara ytterst sparsamt. Där de förekommer, är de mestadels påklädda i löst draperade klänningar som inte lämnar ut några fysiska företräden i onödan, som Wäinö Aaltonens Gryning (1956) utanför Riksbanken i Kronohagen, eller flickan med hund utanför Sockerbolagets kontor på Mannerheimvägen. När nakenhet förekommer, så är den påfallande återhållsam och antydande – som Viktor Janssons Convulvulus (1931) i Kajsaniemiparken, för vilken dottern Tove Jansson stod modell. I detta sammanhang står Havis Amanda ganska ensam som en påminnelse om en annan tid, ett annat samhälle som det ryska förtrycket till trots hade större utrymme för sinnlig lössläppthet än det fria Finland haft under sina 100 år.

Anna Uddenbergs Free Fall vid Hanaholmen.

Frigjordhet från Sverige

Vill man se en mer bokstavligen tygellös gestaltning av kvinnlig identitet får man fara halvvägs till Esbo. Där utanför Hanaholmen står en kvinna i tajt våtdräkt fyra meter upp i luften, med ryggen bakåtkastad i en båge. Den svenska konstnären Anna Uddenbergs Free Fall (2017) står placerad ute i vattnet och återger en kvinnlig jetboardåkare. Kvinnan tycks rida på en snett nedåtriktad vattenstråle, på väg att göra en av de akrobatiska volter som hör jetboardåkandet till. Den dramatiska bronsskulpturen tar vattentematiken från –Havis Amanda in i 2000-talet. Här är det mindre fråga om kvinnlig sexualitet än om kvinnlig aktivitet – i sig något helt nytt i den offentliga konsten i Helsingfors. Skulpturen är en gåva från broderlandet i väster med anledning av Finlands hundraårsjubileum. Medan den på sin tid upprörande frivoliteten hos Ville Vallgrens skulptur kan ses som ett uttryck för den ryska imperietidens franskt präglade lössläppthet, ligger det en mild ironi i att när till sist en kvinnlig skinka spänns i Helsingfors, så är den svensk.

Men jetboardåkerskan vid Hanaholmen är ett undantag i den manligt muskelspända finska glåmigheten. Kanske är det dags att släppa lite på en inåtvänd, bekymmerstyngd och föga inbjudande självbild? Inte för de gästande turisternas skull, utan för vår egen. På och kring Sandvikstorget ser jag något som pekar mot en sådan öppning. Här har konstnärsgruppen OLO (Marko Vuokola och Pasi-Eerik Karjula) spritt en stor mängd högblanka stålkulor i varierande storlekar. Det är ett verk som avviker radikalt från den övriga offentliga konsten i Helsingfors centrum.

Så ter sig den offentliga konsten i Helsingfors om man som jag anlitar flanörens blick, det vill säga uppmärksammar det uppenbara och synliga. Finland är inte underligt därför att ganska bestämda önskebilder av ”nationen” eller ”folket” dyker upp i konsten. Konsten ger oss möjlighet att se oss själva såväl i en narrspegel som med kritisk blick. Det senare är viktigare. För liksom nationalismen är ett gissel så är de omedvetna, ofta propagandistiska nationella självbilderna också en blytyngd att bära på. Vi kan bara frigöra oss från nationalismen om vi gör oss medvetna om den smygande symbolism som nationsmedvetandet byggs upp kring. Kanske kunde vi finländare slappna av bättre, om vi inte (förmodligen metaforiskt) alltid gick med så spända skinkor? N

Text: Pontus Kyander
Foto: Janne Wass & Marcus Floman

På fest med “Frihetskrigets traditionsförening”

Per-Erik Lönnfors var flugan i taket på minnesfesten för den vita segern i Helsingfors 1918. 

I mars 2018 fick jag en inbjudan att fira ”Frihetskrigets minnesfest 100 år” den 14 april i min gamla skola ”Revan”, Svenska Reallyceum, senare bara Svenska Lyceum. Inbjudare var Frihetskrigets södra traditionsförening r.f.

Inbjudan pryddes av en medeltida valkyria, mot bakgrunden av ett snölandskap, hållande en röd lejonflagga i högra handen och en sköld med Finlands lejonvapen i den vänstra.

Festen sades anordnas med anledning av befriandet av Helsingfors och de i skolan 500 fängslade medlemmarna i Svidja- och Sigurdskårerna den 14 april 1918. Festtalare skulle vara greve Hans von der Goltz, sonsonson till general Rüdiger von der Goltz som ledde de tyska trupperna efter ett intåg västerifrån över Haga, Fredriksberg, Sörnäs och Berghäll.

Före själva festen skulle en andaktsstund hållas i Gamla kyrkan och vid de stupade vitas och de tyska soldaternas gravar vid kyrkans skvär. Den följdes av en kransnedläggning vid Mannerheims och de stupade vitas gravar på Sandudds begravningsplats.

Min personliga anknytning till det jag själv kallar för inbördeskriget är mycket svag. Min morfar, diversearbetare Fredrik Lindström, fick i Fredriksberg (Böle, red.anm) ett gevär av de röda, men när kulorna började vina gav han bort det för att föra sin fru och sina fem små barn från krigsskådeplatsen. Han gömde sig med dem i sin svåger Wilhelm Stolts källare på Nylandsgatan tills staden var erövrad av de tyska trupperna. Han blev aldrig inskriven i röda gardets rullor, vilket enligt honom själv räddade honom från ”några månaders fri kost och logi i Sveaborg”.

Mycket sent i mitt liv fick jag av en slump en bunt brev från min farmor Ida Maria Lönnfors till hennes son Arne, min farbror. De var adresserade till fänrik Arne Lönnfors, överste Ekströms V kompani i Estland. Han deltog i de vita trupper som hjälpte esterna i deras frihetskrig och planerade att marschera mot St. Petersburg. Arnes mamma varnade honom för fälttåget. Dessa förfäders meriter kan knappast ha förlänat mig inbjudan till minnesfesten. Det var inte heller de utan mina nio år som elev i Revan som fick mig att av nyfikenhet anmäla mig till festen och inbetala 120 euro för middagen.
*****

Klädkoden för festen var svart kostym eller uniform med ordnar. Jag fäste blygsamt på mitt rockuppslag boutonen till riddartecknet av Finlands Lejons orden, trots att jag hade några andra hederstecken. Mina skyddskårsmanschettknappar, inhandlade på ett lopptorg, lämnade jag hemma i brist på lämplig skjorta. Iklädd svart regnrock och hatt begav jag mig fylld av nostalgi till Revans gymnastiksal, där jag upplevt många nederlag och få segrar. Det var nu Sibeliusgymnasiets festsal.

Jag minns att jag i en klassmatch i handboll stack pekfingret i den fem år äldre Klaus Törnudds näsa. Ena kortväggen var nu prydd med Sverige, Finlands och Tysklands fanor. I taket hängde Sigurdskårens och den tyska Östersjöflottans fanor, och några till. St. Michaels blåsorkester ackompanjerade välkomstdrinken i skumvin med skrällande militärmusik.

I väntan på att de västnyländska bussarna skulle komma från uppvaktningen vid de vitas gravar i Sandudd kollade jag bordsplaceringen. Jag skulle sitta till höger om Anna von der Goltz, hustrun till kvällens huvudtalare!

Jag kände alltmera att jag befann mig i en text av Franz Kafka.
*****

Så småningom fylldes salen av cirka 120 svartklädda gäster och en general som bar långa rader av ordnar av vilka alla inte skulle ha kvalificerats för att bäras den 6 december i presidentens slott.

Jag undrade fortfarande vilken karaktär högtidligheten skulle få.

Placeringskorten, som samtidigt var programblad, ställde i utsikt gravlaxtartar på skärgårdsbröd med grönskottssallad, isfänkål och sparris med citronkräm. Därefter oxfilé, parmesangratinerad grönsakssufflé, salviapotatis och madeirasås och som dessert vitchokladostkaka med halloncoulis, en neutral blandning av vitt och rött.

Snaps till ackompanjemang av de tre traditionella visorna, för säkerhets skull till texter i programbladet. Vittvin, rödvin och cognac eller likör till kaffet. En ordensprydd man berättade att ordet SKÅL förenade de nordiska länderna, Skåne, Koskenkorva, Ålborg och Löjtens.

Cateringfirmans servitörer i malätna svarta kostymer var som klippta ur en finsk tjugotalsfilm.

Som taffelmusik utlovades Till Fosterlandet och Finlandia av Sibelius, Svidja Sveaborgs och Pellingekårens och Kyrkslätts Ulaners marscher samt Hell dig Finland. Vårt land skulle sjungas unisont.

Senast när jag hörde Finlandia i gymnastiksalen var när Erik Bergman spelade den på grammofon för hela skolan på Jean Sibelius 85-årsdag 1950. Däremellan har jag hört bättre versioner.
*****

Förväntansfullt presenterade jag mig för greve von der Goltz, som visade sig vara en man i övre medelåldern med ett öppet leende, anspråkslöst klädd i en luggsliten mörk kostym och en slarvigt knuten slips. Inte precis vad jag hade väntat mig av en adlig ättling till en preussisk general.

Ännu större var överraskningen när jag började konversera hans hustru, Anna von der Goltz, för artighets skull på min ”altertümliga” skoltyska. Hon duade mig genast och hade bråttom med att påpeka att adelstitlar användes bara av artighet sedan Tysklands monarki avskaffats för 100 år sedan. Borddsällskapet och festtalarna vidhöll dock ”Graf” och ”Gräfin”.

Anna var bonddotter, hade arbetat med utvecklingsstörda barn, doktorerat och efter sin färska pensionering publicerat sin första roman. Hennes man, greven, var lärare i historia. De hade två barn av vilka den ena var klinisk psykolog. Hon lärde mig ordet ”Enkelkinder” och vi jämförde våra barnbarn på våra smarttelefoner. Diskussionen handlade om allt från litteratur till Alice Miller och svart pedagogik, på vilken jag gav flera exempel från Revan.

Som gymnasist såg jag rektor Gustav Adolf Yrjas ge en örfil åt en pojke som åkt kana på trappräcket. Så vände han sig mot mig: ”Det är så man skall straffa, snabbt och effektivt”.

Om skolans roll under inbördeskriget talades det inte ett ord under min skolgång 1945-54. Däremot städade min klass ungefär 1950 under rubriken ”praktiska arbeten” upp en sedan 1918 orörd källare med uniformslumpor och gevär. Projektet leddes av Viking Sundqvist, som sades vara ”vänster”. Skolans lärarkår var, vad jag senare förstått, politiskt splittrad.
*****

Hans von der Goltz höll sitt tal på tydlig norska, som han lärt sig av sin norska mor och några andra norskor i familjen. Hans farfarsfar Rüdiger hade sett sin insats i Finland som sitt livs största militära prestation. Han hade betecknat Mannerheim som begåvad, dådkraftig och militärt kompetent – den påstådda rivaliteten mellan generalerna tonades ned. De var ”var två olika personligheter och temperament som opererade i tandem”.

Rüdiger von der Goltz.

I tysk historieskrivning är den tyska insatsen i Finland rätt bortglömd, och talaren var överraskad över sin farfarsfars hjältestatus bland Finlands försvarare.

Generalen hade aldrig träffat Mannerheim efter kriget, däremot många gånger J.K. Paasikivi och andra vänner i Finland. Dessa hade några gånger bistått honom ekonomiskt, vilket dock inte motiverades av någon önskan att leva på stor fot. Pratet om att han skulle ha lockats att bli kung i Finland hade han klart avfärdat.

Hans von der Goltz talade mera om sin farfarsfars privata liv än om hans militära insatser. Hans preussiska bakgrund hade förutsatt att soldatyrket skulle gå från far till son. Familjen var dock så småningom mera humanitärt inriktad, med betoning på konst och musik. En av sönerna var medlem i nazistpartiet, i motsats till fadern*. Denne såg dock nazismen som en mindre fara än bolsjevismen, från vilken han speciellt ville skydda de baltiska staterna. Finland såg generalen som en del av ett ”stort, nordgermanskt område”. Han beundrade Finland för landets ”högtstående mellaneuropeiska bildning”.

Senare i sitt liv trivdes Rüdiger bättre i civilt än i militärt eller politiskt sällskap. Teologen Diet Bohnhöfer var en nära vän till familjen.

*[Rüdiger von der Goltz må inte officiellt ha varit medlem av nazistpartiet, men han var mellan 1926 och 1933 ledare för Vereinigte Vaterländische Verbände Deutschlands, en ultrakonservativ, militaristisk och anti-demokratisk rörelse. Under hans ledning ingick VVVD 1931 i den oppositionella Harzburgfronten som leddes av nazistpartiet, i syfte att installera en högerregering. I mars 1932 skrev von der Golz en offentlig adress till ledarna för de splittrade högerrörelserna, i vilken han uppmanade dem att ställa sig bakom Adolf Hitler i presidentvalet. Från 1934 till andra världskrigets slut var von der Goltz ledare för den tyska officersföreningen, och 1939 befordrades han till generallöjtnant i Nazi-Tysklands armé. Under sina många besök i Finland beskrev han nazismen som “garanten för Tysklands nya uppgång”, red.anm.]
*****

Som karaktär betecknade Hans von der Goltz sin farfarsfar som viljestark och stridbar. När han en gång av en överordnad hade tillrättavisats med att det fanns situationer där en militär ledare måste offra en bataljon för att vinna ett krig hade han svarat: ”detta är inte en sådan situation”. Fosterlandet stod dock framför allt: ”Mein Leben gehört dem Vaterland”. Året 1945 i Tyskland betraktade han som en apokalyps. När allierade soldater fiskade med handgranater sade han: ”You must not make bom-bom in our sea”.

Det andra temat för frihetskrigets minnesfest var befriandet av de vita från fängelset i Revan. Ett par hundra vita från Sigurds-, Svidja och Pellingekårerna hade trängts som fångar i skolan, och i befrielsen av dem hade attaché Folke Malmar spelat en avgörande roll. Han hade fungerat som medlare vid de rödas kapitulation och övertalat deras ledare att låta fångarna undgå arkebusering.

Några av Malmars ättlingar representerade honom vid festen. Hans yngsta barnbarn Ola Dalström höll ett stillsamt anförande där han antog att de vita utan denna insats hade ”förts ut på isen och skjutits”.

Min blivande rektor Gustav Adolf Yrjas hade medverkat till min blivande gymnastiklärares och klassföreståndares Rurik Helenius frigivning. Båda var för en pedagogik som jag i hela mitt liv betraktat som ett mandomsprov och först vid hög ålder ifrågasatt. I minnesfesten deltog en före detta elev som hade stått ut med två års trauma innan han bytte skola.

Hans von der Goltz besök i Finland i år har möjligen samband med att en av de närvarande, Tom Fröman, kom från en familj som mött general von der Goltz vid landstigningen i Hangö. I den fanns en medlem av den hemliga skyddskåren som gett generalen viktig militär information, men också delat hans musikintresse. Generalen hade bland annat spelat piano fyrhändigt med Toms mormor.

Min ambivalens till tillställningen hade något förmildrats under kvällens lopp. Ättlingar till dem som försvarade Finlands självständighet har så klart rätt att hedra deras insatser. De nationalistiska symbolerna var dock i överkant. Deltagarna i högtidligheten frossade inte i några hjältedåd och kom inte heller med några tydliga politiska ställningstaganden.

Åndå kom hela minnesfesten att påminna mig om slutscenen i filmen Aska och diamant där den polska noblessen festklädd dansar till ackompanjemang av Chopins ”hjältepolonäs” nummer 6 i ass dur.

Hemma i Munksnäs besöktes jag på natten av en elak mara.
*****

Denna surrealistista och bisarra upplevelse tolkar jag som ett naivt och aningslöst försök av de närvarande att höja sin egen betydelse, med hjälp av sina förfäders insatser. Carl-Johan Hindsbergs tal till friheten och självständigheten väckte efter vad jag kunde se ingen nationalistisk yra. Jag fick dock den uppfattnningen att Anna och Hans von der Goltz inte riktigt förstått vad de hade gett sig in på. Det är också möjligt att hans festtal inte motsvarade arrangörernas förväntningar. Lyckligtvis blev gymnasisten Axel Bromans korta tal en ungdomens mogna maning till försoning.

Enligt mig borde just försoningen vara den främsta ingrediensen i hågkomsten av vad som hände i Finland för 100 år sedan.

Per-Erik Lönnfors