Etikettarkiv: Finland

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

”Vi har alla samma historia”

Mitt i Helsingfors livligaste rusning finns ett ställe som trotsar den fortsatta rörelsen, där tiden stannat i ett ständigt väntande. Asylsökande, främst från Irak och Afghanistan, har valt att demonstrera så länge som det behövs för att förändra Finlands omänskliga flyktingpolitik.

På det lilla torget invid Museet för nutidskonst Kiasma står några tält uppställda mitt i en folkmassa. Folksamlingen omges av en mängd färggranna banderoller. Stämningen är hektisk. Ett ständigt utbyte av information sker irakierna emellan. Många väntar på sitt andra beslut från Migri om huruvida de får stanna i landet, efter att de redan fått sitt första nekande beslut. Jag anländer till demonstrationen med en kamera runt halsen, och bemöts vänligt och med nyfikenhet. Då jag besöker demonstrationen har den pågått i en vecka, och då denna tidning utkommer nästan sex veckor.

Risken att bli tvångsdeporterad har ökat sedan Migri i januari meddelade att de håller fast vid sin ståndpunkt att säkerhetssituationen i Irak, Afghanistan och Somalia inte förändrats till det sämre. Migris ståndpunkt gäller största delen av Irak,men Mosul är ännu ett område som klassas som farligt. Det innebär att många asylsökande, vars behandling skjutits upp i väntan på denna linjedragning, nu kan få ett negativt beslut.

Det problematiska är att säkerhetssituationen inom de olika länderna är beroende av många faktorer inom landet och är mycket växlande, men trots det klassas få områden som så otrygga att deportering dit skulle vara förbjuden.

Vissa av Migris bedömningar ifrågasätts av rättsväsendet. Migri anser att säkerhetssituationen i Afghanistan växlar med årstiderna, medan förvaltningsdomstolen klassar vissa områden som otrygga, och Migri har bett högsta domstolen utreda saken. Förvaltningsdomstolen uppmanar även Migri att beakta den dåliga säkerhetssituationen i södra och mellersta Somalia.

Finland och Irak har förhandlat om ett avtal som skulle underlätta Finlands deportering av asylsökande till Irak, men detaljerna och formen för avtalet är ännu oklara. Finlands strävan är att underlätta tvångsdeportering av asylsökande, men Irak vill inte godkänna det. Iraks migrationsminister Jasim Mohammed Al-Jaf påstår att tvångsutvisningar strider mot de mänskliga rättigheterna. Förhandlingarna ligger som ännu ett hot i luften på demonstrationen. Finland har redan slutit ett liknande avtal med Afghanistan.

Viktigt att demonstrera

Irakiern Haidar är en av demonstrationens huvudorganisatörer. Jag lyckas få en pratstund med honom fastän han håller i många trådar och ständigt svarar på frågor från höger och vänster, både av finländare och irakier. Han tycker att det är extremt viktigt med demonstrationen, eftersom han är rädd för att staten snart kan inleda nya tvångsdeportationer av asylsökande.

– Vi har ännu en chans att påverka saken. Vi har via Facebook försökt sprida en inbjudan till riksdagsledamöterna att komma och tala med oss, säger han.

Irakierna ställer sig i en klunga bakom banderollerna och en man med megafon börjar ropa slagord. Resten, barn och vuxna, stämmer in i ropen. Detta är också ett sätt för demonstranterna att få ut sitt meddelande till reportrarna, som nu börjar ta bilder av den ropande massan.

Mohammed bär en orange väst som tecken på att han är en av huvudorganisatörerna och att han fungerar som kontaktperson för alla som har frågor om demonstrationen. Han verkar också hålla koll på informationsgången till medierna. Eftersom irakiernas situation i Finland är ett känsligt ämne tycker han att det är viktigt hur situationen representeras i medierna. Ofta är det personliga historier som lyfts fram

– We all have the same story, poängterar han.

Fastän varje asylsökande har en unik historia, är de alla här med samma avsikt och ett gemensamt budskap. De kräver att tvångsutvisningarna till Irak och Afghanistan skall sluta. Migrationsverkets uppskattning av Iraks och Afghanistans säkerhetsläge ändrar inte på det faktum att de som flytt hela den långa vägen från Irak och Afghanistan till Finland gjort det av situationens nödvändighet, och för många skulle det vara en dödsdom att bli skickade tillbaka. Enligt Mohammed är Irak som land för stunden förstört.

– Irak får stöd från andra länder, men struntar i sin egen befolkning. Det finns inga mänskliga rättigheter, och både unga och gamla blir hotade av olika militanta grupper att antingen dö eller ansluta sig till gruppen.

Finlands ansvar

Ett annat krav som demonstranterna ställer är att Finland skall trygga alla asylsökandes mänskliga rättigheter. Bland annat ska flyktingförläggningarna sluta slänga ut asylsökande som fått det första eller andra nekande beslutet. Sådana fall förekommer och leder till att asylsökande hamnar på gatan utan något tak över huvudet eller annat stöd. Det bryter mot grundlagen, som slår fast att Finland har en skyldighet att ”främja allas rätt till boende”, vilket även gäller asylsökande.

Dessutom finns en skild lag, Lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd, om hur Finland skall ta emot människor som söker asyl. I den står att alla som söker asyl har rätt att bo i en flyktinganläggning så länge de vistas i Finland, även om de fått ett eller flera negativa beslut. Vidare kräver demonstranterna att flyktinganläggningarna skall sluta neka tillgång till finansiellt stöd till dem som fått ett eller flera negativa beslut. Enligt samma lag har alla som söker skydd eller är under tillfälligt skydd, rätt till finansiellt stöd i form av mottags- eller brukspenning.

Finland har även förbundit sig att följa FN:s konvention om mänskliga rättigheter, till vilka det bland annat hör att inte utsätta människor för risk att bli torterade. Flera negativa beslut har överklagats med motiveringen att Migris uppskattning av säkerhetssituationen i länderna varit alltför optimistisk. Kan Migri garantera att deporterade asylsökande inte kommer att utsättas för tortyr i hemländerna?

– Många irakier har valt Finland som sin destination eftersom Finland anses vara ett humant land, men många regler har ändrats i Finland, säger Mohammed.

Sadiq Bahrooz från Afghanistan berättar att han valt Finland på grund av att landets utbildning sägs hålla hög standard. I hans fall vägrar förvaltningsdomstolen beakta dokumentärserien Exodus: Our journey to Europe som BBC gjort om honom som ett bevis på hans allvarliga situation. Han har flera gånger blivit hotad till livet av talibanerna.

Enligt Mohammed är finländarna delade i två grupper: de som är mycket vänliga och vill stöda asylsökande på alla sätt, vilket också syns på mängden mat, mediciner och annan hjälp som hämtats till demonstrationslägret. Även många politiker har besökt lägret för att tala med demonstranterna och visa sitt stöd för dem. Sedan finns det gruppen som förhåller sig mycket kyligt och skulle vilja se alla asylsökande samt flyktingar deporterade.

Text & foto Olga Pemberton

Sedan Ny Tid besökte demonstrationen har den flyttat till Helsingfors järnvägsstation. Migri har också gått med på att höra demonstranterna, men man kan ännu inte veta ifall detta kommer att ändra på Migris politik angående tvångsdeportationerna.

Självständighetens dagar

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Det tog tio år innan man 1927 började fira Finlands självständighetsdag just den 6 december. Dittills hade den 16 maj – dagen för den vita bondehärens segerparad i Helsingfors 1918 – fyllt samma funktion. Suomi 100-jubelåret med allt sitt bric-à-brac riktar in sig på en klimax den 6.12, men andra goda alternativ finns. Politisk ändamålsenlighet och tjänstvilliga historieforskare har lyckats med svårare konststycken för Finlands förflutna.

Året 1917 var fyllt med avgörande dagar. Vi har länge levat med kombinationen Oktoberrevolutionen–självständighetsförklaringen–Lenins erkännande den 31 december som de viktigaste datumen. Om man erkänner att ”frigörelsen” från Ryssland innebar en kommande självständighet, så blir marsrevolutionen 1917 det stora första steget.

Nikolaj II abdikerade den 15 mars och Rysslands temporära regering övertog den högsta makten. Under en stor revolutionär oreda i Petersburg öppnades för Finland ett fönster med möjligheter att omförhandla förhållandet till Ryssland. Svoboda, den ryska friheten med röda rosetter och armbindlar, omfattade plötsligt allt och alla, borgare, liberaler, socialister. Skottlossning och proklamationer, nya förslag till nationalsånger.

Rysslands framtid var dunkel, världskriget pågick, men allt utom det tidigare självhärskardömet var möjligt. Den kejsartrogna överheten och censuren sopades bort, fångarna släpptes loss. Finlands generalguvernör Seyn och senatens viceordförande arresterades och föstes in i tåget till Petersburg. Där väntade fängelset. Från den 17 mars framåt fylldes tidningarna med en lavin av telegram, nyheter och översättningar om ”statshvälfningen i Ryssland”.

En jubeldag i Helsingfors blev Marsmanifestets dag, den 20 mars. Den temporära regeringen utlovade en egen frihet för Finland: lagliga förhållanden, allmän amnesti, censurens upphävande, föreningsfrihet, lantdagens sammankallande och en ny regeringsform. Samtidigt markerades Finlands särställning utanför den ryska inrikes- och utrikespolitiken. Skarorna av ryska soldater och matroser i Finland ingrep inte just då för någon återförening med det nya Ryssland.

Manifestet hade utverkats av en parlamentarisk deputation som med extratåg tagit sig till Petersburg för förhandlingar med den ryska regeringen. I två sovvagnar samsades det nya Finlands kommande politiska elit: Edvard Hjelt, Rudolf Holsti, E.N. Setälä, K.J. Ståhlberg, J.R. Danielson-Kalmari, Ernst Nevanlinna, J.K. Paasikivi, Ernst Estlander, Julius Grotenfelt, Axel Lille, Edward Gylling, O.W. Kuusinen, Kullervo Manner, Oskari Tokoi, Santeri Alkio, Kyösti Kallio och L. Mäkinen.

Efter förhandlingarna väntade en festmiddag på Grand Hôtel vid Malaja Morskaja-gatan. Entusiastiska tal hölls på ryska, finska, franska och svenska, under middagen bars det undertecknade manifestet in under stormande jubel. Mot midnatt skyndade delegationen till järnvägsstationen. Stämningen i sovvagnarna måtte ha varit munter, som alltid i nattågen från Ryssland. I Helsingfors hissades på morgonen stora lejonflaggor för första gången, på universitetet och senatshuset. Denna glada frihets- och vårdag kunde med goda skäl firas som en alternativ hundraårsdag för Finland, hellre än lantdagens småskurna omröstning den 6 december.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

Ett litet men inte ensamt land

Henrika Ringbom
Henrika Ringbom.
I november lämnade jag Kyoto med en sådan läkande omsorg omskötta zenträdgårdar och tog tåget till Hiroshima. Också i fredsparken där pågår ett hängivet arbete för att, som det står på minnesmonumentet, ”uthärda sorgen, övervinna hatet, eftersträva harmoni och välmåga för alla och en sann, bestående världsfred.”

Störst intryck gjorde ändå den hibakusha, Soh-san, som jag samtalade med tillsammans med två amerikanska kvinnor (en hibakusha är en person som överlevt atombomben). Först bad han oss leka sten-sax-påse. Den ena amerikanskan vann. Priset var en blyertspenna som Soh-san tillverkat själv av en körsbärskvist. Sedan fick vi andra likadana pennor. På det sättet lyckades han skapa en lätt stämning, återknyta till sin barndom – han var fem år när bomben fälldes – och göra segern betydelselös.

Hiroshima är framför allt en symbol för världsfreden. De japanska nationalisterna flockas hellre kring ett annat monument, Yasukuni-jinja i Tokyo, en shinto-helgedom tillägnad dem som stupat för kejsare och fosterland.

Här hemma hålls kulten av dem som dött i krig vid liv inte bara av de nationalistiska rörelserna utan också vid firandet av vår självständighets hundraårsjubileum.

Så ska Väinö Linnas Okänd soldat för tredje gången bli film. Presentationen på filmens hemsida inleds ödesmättat: ”Varje generation har historier den måste berätta själv.” En dag, hoppas jag, ska vi få en generation som känner sig fri från tvånget att en gång till berätta just den historien.

Jag hoppas också att filmen inte ska elda på den så kallade ”vinterkrigsandan”, som våra politiker så gärna tar till när de vill få oss att utan knot acceptera deras beslut. Om den får man på undervisnings- och kulturministeriets webbsajt veta att: ”Vinterkriget var hela finska folkets krig. Med ett slag föddes vinterkrigets anda. På hemmafronten tillverkade kvinnorna krigsförnödenheter och vinterutrustning till armén samt utförde arbetet på lantgårdarna. Lottorna skötte provianteringen, luftbevakningen och krigssjukhusen, skoleleverna utförde bland annat buduppgifter.”

Och så vidare. Bilden av det idoga folket som enhetligt slöt upp för att värna nationen är otäckt förenklande. Texten är skriven av Vinterkrigsföreningen rf, som på sin hemsida tar till rena brösttonerna när de målar upp bilden av den strävsamma lilla nationen som stod på sig med stöd av bara de karga naturkrafterna: ”I vinterkriget stred Finland praktiskt taget ensamt utan bundsförvanter, endast vintern och den stora skogen hjälpte försvararen.”

I dessa tider av post-fakta och nationell samling hickar jag nästan till av lättnad när jag på Kadettkårens sajt hittar en nykter redogörelse för den mängd utländska frivilliga som faktiskt var beredda att under vinterkriget gå i strid för vårt land: 8 000 svenskar och en svensk flygavdelning, liksom danska jaktflygare deltog i striderna. Också från Storbritannien, Italien och Ungern hann några tusen frivilliga resa hit men inte delta i kriget.

Kadettkåren konkluderar: ”Den psykologiska betydelsen av de utländska frivilliga var mycket påtaglig förutom att den svenska truppen som var ansenligt stor deltog i själva striderna.”

Låt oss fira vår självständighet, inte som inåtvänd och heroisk martyrnation, utan som ett litet land som inte vare sig under vinterkriget eller senare klarat sig utan stöd från vänskapligt sinnade andra länder, och som har allt att vinna på att odla öppenhet och nära band till världen omkring sig.

Henrika Ringbom
är författare