Etikettarkiv: Finland

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

Ett litet men inte ensamt land

Henrika Ringbom
Henrika Ringbom.
I november lämnade jag Kyoto med en sådan läkande omsorg omskötta zenträdgårdar och tog tåget till Hiroshima. Också i fredsparken där pågår ett hängivet arbete för att, som det står på minnesmonumentet, ”uthärda sorgen, övervinna hatet, eftersträva harmoni och välmåga för alla och en sann, bestående världsfred.”

Störst intryck gjorde ändå den hibakusha, Soh-san, som jag samtalade med tillsammans med två amerikanska kvinnor (en hibakusha är en person som överlevt atombomben). Först bad han oss leka sten-sax-påse. Den ena amerikanskan vann. Priset var en blyertspenna som Soh-san tillverkat själv av en körsbärskvist. Sedan fick vi andra likadana pennor. På det sättet lyckades han skapa en lätt stämning, återknyta till sin barndom – han var fem år när bomben fälldes – och göra segern betydelselös.

Hiroshima är framför allt en symbol för världsfreden. De japanska nationalisterna flockas hellre kring ett annat monument, Yasukuni-jinja i Tokyo, en shinto-helgedom tillägnad dem som stupat för kejsare och fosterland.

Här hemma hålls kulten av dem som dött i krig vid liv inte bara av de nationalistiska rörelserna utan också vid firandet av vår självständighets hundraårsjubileum.

Så ska Väinö Linnas Okänd soldat för tredje gången bli film. Presentationen på filmens hemsida inleds ödesmättat: ”Varje generation har historier den måste berätta själv.” En dag, hoppas jag, ska vi få en generation som känner sig fri från tvånget att en gång till berätta just den historien.

Jag hoppas också att filmen inte ska elda på den så kallade ”vinterkrigsandan”, som våra politiker så gärna tar till när de vill få oss att utan knot acceptera deras beslut. Om den får man på undervisnings- och kulturministeriets webbsajt veta att: ”Vinterkriget var hela finska folkets krig. Med ett slag föddes vinterkrigets anda. På hemmafronten tillverkade kvinnorna krigsförnödenheter och vinterutrustning till armén samt utförde arbetet på lantgårdarna. Lottorna skötte provianteringen, luftbevakningen och krigssjukhusen, skoleleverna utförde bland annat buduppgifter.”

Och så vidare. Bilden av det idoga folket som enhetligt slöt upp för att värna nationen är otäckt förenklande. Texten är skriven av Vinterkrigsföreningen rf, som på sin hemsida tar till rena brösttonerna när de målar upp bilden av den strävsamma lilla nationen som stod på sig med stöd av bara de karga naturkrafterna: ”I vinterkriget stred Finland praktiskt taget ensamt utan bundsförvanter, endast vintern och den stora skogen hjälpte försvararen.”

I dessa tider av post-fakta och nationell samling hickar jag nästan till av lättnad när jag på Kadettkårens sajt hittar en nykter redogörelse för den mängd utländska frivilliga som faktiskt var beredda att under vinterkriget gå i strid för vårt land: 8 000 svenskar och en svensk flygavdelning, liksom danska jaktflygare deltog i striderna. Också från Storbritannien, Italien och Ungern hann några tusen frivilliga resa hit men inte delta i kriget.

Kadettkåren konkluderar: ”Den psykologiska betydelsen av de utländska frivilliga var mycket påtaglig förutom att den svenska truppen som var ansenligt stor deltog i själva striderna.”

Låt oss fira vår självständighet, inte som inåtvänd och heroisk martyrnation, utan som ett litet land som inte vare sig under vinterkriget eller senare klarat sig utan stöd från vänskapligt sinnade andra länder, och som har allt att vinna på att odla öppenhet och nära band till världen omkring sig.

Henrika Ringbom
är författare

Bara halvbra flyktingfilm – trots viktigt ämne

Sex år efter sitt franska flyktingdrama Le Havre är Aki Kaurismäki tillbaka i det dystert stiliga retro-Helsingfors. Här korsas vägarna för en ung man från Aleppo (Sherwan Haji) och en kantstött finsk handelsresande (Sakari Kuosmanen).

I likhet med huvudkaraktären i Mannen utan minne (Mies vailla menneisyyttä) tvingas Khaled börja ett nytt liv i en miljö där ingen känner honom. Migrationsverkets byråkrater tar mått och fingeravtryck på Khaled, placerar honom i en cell, intervjuar honom i ett rum utrustat med skrivmaskiner och trådtelefoner.

Khaleds syster, hans enda överlevande anhöriga, blev kvar i Turkiet. Hans högsta dröm är att hitta henne och få henne över till Finland.

Det första hans blick faller på i Helsingfors är ironiskt nog VR:s slogan: ”Mot gemensamma mål”, på svenska. Därefter får han syn på en gatumusiker (Tuomari Nurmio). Sången signalerar att bakom hörnet finns ett grannskap där medmänniskorna är vänliga.

Men bakom ett annat hörn lurar ren och skär ondska.

Handelsresanden Wikström separerar från sin försupna sambo (Kaija Pakarinen) och beslutar sig för att byta karriär.

”Jag vill flytta till Mexiko, dricka sake och dansa hula-hula”, meddelar hans melankoliska arbetskamrat (Kati Outinen). Men Wikström vill inte till Mexiko. I stället gör han som Snorkfröken i Muminfamiljen på Rivieran: han går på casino och vinner en förmögenhet.

Så börjar Wikströms liv som ägare till den tämligen hopplösa kvarterskrogen Gyllene stopet. Här finner han gemenskap och värme. På restaurangen jobbar Kaurismäkis gamla polare Ilkka Koivula och Janne Hyytyäinen. Nuppu Koivu från Lauri Timonens kortfilm Jeanne d’Arc gör en värdig insats som servitris.

Nu får berättelsen mera kött på benen. Kaurismäkis humor prunkar. I synnerhet hans japanska fans kommer att bli roade.

Ljus i natten, som är tillägnad filmvetaren Peter von Bagh, är späckad med allusioner: en hund vid namn Koistinen (en hälsning från Ljus i skymningen/Laitakaupungin valot), ett gäng med utslagna från Mannen utan minne, en ikonisk bild av den ensamme finske mannen, i det här fallet Wikström. ”Kallar dina vänner dig för Wallu?” ”Jag har inga vänner.”

Och så finns här massor med musik: Tuomari Nurmio, Harri Marstio, Antero Jakoila med flera. Ismo Haavisto charmar med sin blues. Även hans bror Marko Haavisto, vars låtar vi hört i Flickan från tändsticksfabriken (Tulitikkutehtaan tyttö) och i Mannen utan minne, är med på ett hörn.

Men trots sitt humana budskap lever inte filmen upp till förväntningarna. Kaurismäkis hårfina balansgång och förmåga att skapa moderna sagor sviker honom här. Manuset är lite väl anemiskt. Syriern Haji får inte många chanser att visa upp sin skådespelartalang. Han överskuggas av irakiern Hussein al-Bazoon som har ett par minnesvärda repliker: ”Ingen vill se oss, vi är till besvär”, ”Le inte på gatan, folk kommer att tro att du är galen.” Haji berör först i slutscenerna.

Timo Salminens avskalade foto imponerar. Den utdragna casinoscenen livas upp av Jörn Dönner i en kameoroll.

En del moment är inte psykologiskt underbyggda. Wikströms fru gör en så stark entré, med hårspolar, röd morgonrock, nagellack, en flaska Koskenkorva och en stor kaktus att det är svårt att köpa den tunna upplösningen av familjedramat.

Två gånger känner jag en klump i halsen. När Matti Rönkä i TV-rutan läser upp hemska nyheter från Aleppo, strax efter att Migrationsverkets asylbeslut fattats. Och så i finalen.

Text: Zinaida Lindén
Foto: Malla Hukkanen

Toivon tuolla puolen / Ljus i natten. Manus och regi: Aki Kaurismäki.
Foto: Timo Salminen.
I huvudrollerna: Sherwan Haji, Sakari Kuosmanen, Simon Hussein al-Bazoon, Ilkka Koivula, Janne Hyytiäinen, Nuppu Koivu. Dramakomedi. 98 min. Finland, 2017.

Längtans gropiga väg

Ann-Luise-Bertell-Vand-Om-Min-Langtan webbDen ålderstigna Maria Alina befinner sig ensam i sin lägenhet i Österbotten. Hon är medveten om att hon inte har lång tid kvar att leva och känner sig manad att skriva ett utförligt brev: ”Jag håller på att lämna denna världen och gå in i en annan. Dödens förgård upphör äntligen. Det är där jag har befunnit mig hela mitt liv, ända sedan dagen då blodet rann ur min far. Det skrämmer mig inte att lämna det lilla jag har kvar. Men det skrämmer mig att jag ska resa vidare utan att någon ska få veta vem jag var. Därför skriver jag till dig, du borde ha fått höra detta för länge sedan.”

Romaner om utvandringen till Amerika tenderar vara tegelstenar eller trilogier – när poeten, novellisten och dramatikern Ann-Luise Bertell debuterar som romanförfattare med Vänd om min längtan är uppsättningen den motsatta. Det är en kortfattad berättelse som tack vare sin omsorgsfullt gestaltade detaljrikedom och överraskande persongalleri lyckas fängsla läsaren från början till slut.

Maria emigrerar till Kanada bara 16 år gammal, fast besluten att lämna den lilla orten Saktmodet för att bryta med ett destruktivt och kvävande familjeklimat och finna en tillvaro där hon blir välbehandlad – i synnerhet av en man. Maria är tveksam inför resan men förmår inte ”vända om sin längtan”, så som modern Margareta som brukar anlitas som expert när nyinköpta hästars längtan hem ska vändas om. 

I sitt brev konstaterar den gamla Maria: ”Sist och slutligen är jag ensam, jag har alltid varit det, kanske ån är den som kommit mig närmast. Och korna”.

Bertell gestaltar viktiga frågeställningar. Är det våra livsval som formar oss som individer eller är livsvalen beroende av oundvikliga omständigheter? Varför är destruktiva mönster så svåra att bryta och hur mycket har sist och slutligen förändrats? Leder den mänskliga längtan in oss på rätt väg? Vägen kan vara den oundvikliga men omständigheterna kan skapa gropar där människans längtan snubblar och kanske inte lyckas resa sig upp oskadd.

När Maria återvänder från Kanada till ett grått efterkrigstida Finland ställer hon sin mor en fråga: ”Jag frågade henne om hon verkligen läst det i böckerna, om tecknen verkligen sade det, att kvinnor ska låta sig slås sönder och samman, hellre än att gå sin väg.”

Karaktärerna i Bertells roman reser sig inte upp oskadda. Persongalleriets egenart är djupt berörande, hjärtknipande. Allt från den lilla pojken med medfödda skavanker som önskar att han var en fågel i ett träd, till den äldre Marias hemvårdare Ramy med utländskt påbrå – ”Ramy hade inte haft någon i hela världen, hon hade stigit över döda kroppar, hon hade sett män med blodiga händer, hon hade rest över hav, hon var ensam i världen. Våra berättelser är egentligen desamma, de förnyar sig inte, bara upprepar sig, om och om igen.”

Ann-Luise Bertells roman belönades med Svenska Yles litteraturpris år 2016 och romanen utkommer nu i en nyupplaga på Förlaget. I och med detta hoppas jag att Vänd om min längtan får en bredare läsekrets och den uppmärksamhet som boken förtjänar.

Emma Juslin

Ann-Luise Bertell: Vänd om min längtan,
Förlaget 2016.

Jörn – mannen i svart

Jörn-Donner-SUOMI-FINLAND-3 webbMitt i denna missnöjets vinter är Jörn Donner först med en bok om Finlands 100-årsjubileum.

För det ger han inte mycket. ”Vi är inte världens navel, snarare dess stjärt”. De personer som spelat den den största rollen för den hundraåriga republikens utveckling heter Lenin och Stalin, Hitler och Kohl, Churchill och Roosevelt.

Men ”dessa hundra år av hotad frihet” var ändå bättre än alternativen att förbli under Sverige eller Ryssland.

Donner kallar sin bok för ”paskill” eller nidskrift. Den består av en rad fragmentariska, tvärsäkra och tillspetsade påstående om olika företeelser i vårt land. De framkastas utan djupare analys, men är ändå inte tagna ur luften utan baserade i en erfarenhetsmassa som ”vid detta laget är betydande”.

Som delaktig i ett mindre mått av samma självupplevda erfarenhetsmassa kan jag vittna om att Donners bild av republiken i stort sett motsvarar min egen (vi firar femtioårsminnet av min recension av hans Nya Boken om Vårt Land i Mercator 1967).

När Donner rör om bland sina omfattande minnen kan han plocka fram nya vinklingar eller åtminstone omformuleringar. En del har skvallervärde, som att Paavo Lipponen lyfte cirka 500 000 euro för sin insats för Nordstream, eller innehåller reserverad kritik mot Carl Haglunds snabba knyck från ministerlön till riksdagslön till ”förhoppningsvis lukrativ ersättning” av de kineser som är hans nya arbetsgivare.

Mycket av det som står på bokens 119 sidor har man kunnat läsa tidigare, i Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Suomen Kuvalehti eller Västra Nyland. Det gäller till exempel Donners ifrågasättande av nyttan av att hålla en snabbt ökande massa åldringar – inklusive honom själv – vid liv till ofantliga kostnader. I HS fick han en massiv respons som anklagade Donner för förakt för människovärdet.

Denna respons redovisar Donner inte för i sin nya bok.

SuomiFinland håller samma ton som dagboken Mammuten och är lika illusionslöst underhållande, men saknar dagbokens djupa mänsklighet. Donner bara snuddar vid att han ”trott sig vara nära självmord” men räddats av sin kärlek till livet. Han gillar inte att psykologisera.

Jörn Donner berättar om sina egna sjukdomar, vilket är berättigat som underlag för kritik av landets planerade sjukvårdsreform. Han pekar på det absurda i att en patient skulle konkurrensutsätta sin egen hjärtoperation, och sedan bedöma anbuden ungefär som offerterna på en fastighets stambyte.

Också döden har Donner tänkt på, inte ofta, men under många nätter. När en fattig krematorieförening ville att han skulle skriva en stump om döden erbjöd den sig att betala i form av gratis kremering. En naturlig lösning för en man som alltid lagt sig på tvären, vilket blir svårt i en kista (försök till donnersk lustighet). Men Donner nöjer sig med att säga att vad som händer efter döden är tomma intet, och därför ointressant.

Också beträffande den världsliga framtid som Donner själv inte kommer att leva i avslöjar han sitt ovetande. ”Okunskapen om morgondagen är något som jag delar med alla andra”.

Personomdömena i boken varierar från syrliga till oförskämda. Timo Soini har sympatiska personliga egenskaper, men Donner mår illa när han tänker på det samhälle han kan skapa med sina medsammansvurna. ”När jag ser dessa tre män grips jag av illamående och spysjuka” (Sipilä, Stubb och Soini). Stubb är ”en säregen hundraprocentig narcissist”, en misstanke som riskerar att vändas mot den som framför den. De halvbildade ledarna i vår regering ”lever vidare i sin inskränkta provins utan att förstå att drömmen om ett mångkulturellt Finland håller på att gå upp i rök.

Ibland överskrids gränsen för god smak, som när Donner skriver att Kekkonen ”blev en storvuxen, övermogen och samtidigt torkad hårlös morot”.

President Niinistö är däremot en representativ och bildad person, ”i varje fall tillräckligt bildad för sitt ämbete”.

Donner fyller 84 år på Runebergsdagen den 5 februari, närmare 70 år efter att han inledde sin karriär som jounalistisk arg, ung man i Ny Tid. Ännu visar han få tecken på det jämnmod, eller den gerotranscendens som ibland infinner sig med hög ålder.

Försoningen får vänta.

Finlands jubileumsår 2017 är inget bra år för försoning. Till en sådan lockar inte heller den ledning som styr nationen under detta år.

Bara med sig själv visar Donner i några tillbakablickar glimtar av förlikning.

Vackert så.

Text: Per-Erik Lönnfors
Foto: Tapani Ritamäki

Jörn Donner:
SuomiFinland.
Förlaget, 2017.