Etikettarkiv: Finska inbördeskriget

Donner skriver blodigt gränsdrama

Jörn Donners senaste roman Blod är tunnare än vatten utspelar sig år 1918 i Terijoki, tätt intill den nya gränsen mellan det nyligen självständiga Finland – inbegripet i ett bittert och blodigt inbördeskrig där de borgerliga styrkorna med tysk hjälp mosar de sista resterna av sina röda motståndare – och Ryssland där tsaren nyligen avrättats och i vars inbördeskrig den röda sidan sakta befäster sin dominans. Mellan länderna råder ett svajigt och spänt fredstillstånd, och inom länderna ett blodigt kaos där väpnade skaror utövar ett godtyckligt envälde över civilbefolkningen.

Över floden Systerbäck till den finska sidan kommer den rysk-judiska flyktingen Alexander med roddbåt, och efter en blöt landstigning tar han sig stelfrusen och utsvulten fram till sitt eget hem, en datja på Näset. Där väntar honom en överraskning – huset är redan bebott av en kvinna som hotar honom med en pistol. Efter deras inledande konfrontation finner sig Alexander och Anna, som hon heter, tvungna att acceptera varandras närvaro. Läget är prekärt. Det vimlar av röda soldater på flykt, de vita styrkorna beter sig som en plundrande rövarhop, och de vita myndigheterna förpassar så många ryska flyktingar som möjligt tillbaka över gränsen till livshotande omständigheter. En slags makt- och kärlekstriangel utvecklas mellan den företagsamma Anna, Alexander, och Kaptenen, den vita kommendanten i Terijoki.

Det historiska bakgrundsarbetet är imponerande och skapar en stark känsla för den tid då romanen utspelar sig. Huvudpersonerna förblir däremot tunna och verket liknar mest ett slags idédrama där karaktärerna får representera olika positioner inom det historiska skeendet. Handlingen arbetar sig fram till en rad avslöjanden som känns en smula påklistrade.

Boken utkommer tätt efter Donners och Samu- Nyströms faktabok Märklig är nu världens gång (Schildts & Söderströms, 2017) som i ett urval av dagboksanteckningar och annat källmaterial skildrar Helsingfors under den tumultartade perioden 1917–1918. Blod är tunnare än vatten kunde betraktas som en slags spin-off i romanform till denna.

Donners bok blandar partier ur arkivdokument och dagböcker med den fiktiva handlingen, och bokens starkaste behållning är känslan av en vid omvärld. Romanen är en medryckande skildring av en liten avkrok av världen som ruskas om av väldiga historiska förlopp. Donner beskriver på ett närmast äckelrealistiskt vis det hårresande våld som döljer sig bakom historieskrivningen om den ryska revolutionen och inbördeskriget. Boken kommer lämpligt till jubileumsåret 1918, och kan läsas som en uppgörelse med en borgerlig historieskrivning som gjort sitt bästa för att hölja inbördeskrigets segrare i ett romantiskt skimmer. Sin vana trogen sparkar Donner jämlikt både höger- och vänsterut, men lägger sina egna synpunkter lite väl direkt i huvudpersonen Alexanders mun, vilket skapar en anakronistisk bild av en livrädd men småsur flykting som sitter med världshistoriens facit på hand.

Lasse Garoff

Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten.
Förlaget, 2018.

Kriget – för barn i alla åldrar

Hertonäs gård badar i solljus och man börjar närmast oroa sig för värmeslag mitt i den värsta hettan i mitten av maj, men skaran fjärdeklassister som står samlade kring guiden uppmanas ändå föreställa sig att de förflyttar sig bakåt i tiden till en kall novembermorgon 1917. Några av barnen fnissar till.

Det rör sig om en tidsresa: ett slags interaktivt återskapande av en svunnen tid med skådespelare och tidsenlig rekvisita. Guiden förklarar att arbetarrörelsen i storfurstendömet Finland för två dagar sedan utlyst storstrejk och att oroligheterna och hungersnöden börjat märkas av till och med här på gården.

Guiden leder barnen över till bondgårdssidan där gårdens piga tar över. Hon beklagar att det inte finns mat eller husrum för barnen men ger dem en bit rågbröd att dela på i gentjänst för att barnen går med på att smuggla en korg mat förbi herrgården utan att åka fast. Den ska säljas på svarta börsen för att hon ska få pengar till sin familj. Pigan avlöses av skogvaktaren, som marscherar barnen till en smugglare, som i sin tur leder dem till herrgården. Vi träffar på en präst, en lärarinna, herrgårdens fru, godsägaren själv, hans livvakt och två unga arbetare som ropar ”Upp trälar!” och ”Senaten måste avgå!” och liknande slagord.

– Vi har med alla fyra ständerna i berättelsen eftersom vi vill visa hur den här epoken såg ut från alla sidor, säger tidsresans regissör Anne Sandström. Sandström är också en av pjäsens författare.

Sandström har organiserat tidsresor på Hertonäs gård i Helsingfors i närmare 10 år.

– Det är en underbar miljö att arbeta i. Det är också tacksamt på det sättet att här finns både bond- och herrgård, så vi kan visa både hur de rika och de fattiga levde under den tiden vi vill återskapa.

Hertonäs gård har stått på samma plats i flera hundra år och gått igenom flera ägare. I tidsresan figurerar faktiskt John Bergbom, den sista godsägaren efter vars död gården donerades till föreningen Svenska Odlingens Vänner som förvaltar den än i dag.

– Det var vid de tidigare tidsresorna om herrgården som vi fick veta vad som hänt med John Bergbom under inbördeskriget. Han blev då skjuten vid frukostbordet av röda som brutit sig in för att söka efter vapen år 1917. Av vittnesmålen att döma var det ett misstag: Bergbom hade dålig hörsel och hade för vana att ha händerna i fickorna så när de röda ropade åt honom att sträcka upp händerna tolkade de antagligen situationen fel då han inte gjorde det, säger Sandström.

Åren 1917–18 var grymma, hårda tider för Finland. Ändå anser Sandström att det är viktigt att inbördeskriget tas upp i skolundervisningen i en högre grad.

  Jag tycker absolut att det här är något vi borde tala mera om. Jag har genom att arbeta med inbördeskriget kommit till den slutsatsen att alla borde få tala ut om det och lära sig om hur det egentligen gick till och vad det handlade om. Annars finns risken att oinformerade ställningstaganden går i arv så att säga. På min tid var ju skolundervisningen om den här tiden minimal så det är ju i alla fall en positiv utveckling vi ser.

Bakom kulisserna sker ett samarbete på en relativt stor skala mellan läroanstalter, Föreningen för drama och teater DOT och Svenska Litteratursällskapet SLS. Boken 1918. Jag var där gavs ut till alla skolor av SLS i samarbete med deras finskspråkiga motsvarighet Suomalaisen kirjallisuuden seura SKS våren 2017 och får fritt användas i undervisningen.

Inte alltför gulligt

Med tanke på att temat är ett av de mörkaste kapitlen i Finlands historia och ändå riktar sig till barn är det befogat att undra hur man hittar en balans mellan att vara informativ och sanningsenlig utan att det blir alltför traumatiskt för de yngre deltagarna och att inte heller vara reduktiv och gulla sönder det hela.

– Jag tycker vi hittat en rätt bra balans. Det stämmer att vissa detaljer som till exempel skogsvaktaren Edvins berättelse om hur två matroser drar en officer in i en mörk gränd och skjuter honom kan anses grymma, men vi har definitivt inte frossat i de mörkare aspekterna. Vi har snarare försökt beskriva hur folk fick sin information på den tiden och att informationskällan alltid färgade av sig.

Under storstrejken var informationsflödet väldigt begränsat och det var ofta ryktesvägen som folk fick höra vad som försigick i storfurstendömet. Pigans far hade blivit sedd på ett arbetarmöte och därmed blivit stämplad som persona non grata på herrgården. Så gott som alla karaktärer berättar om något fantastiskt de hört och frågar barnen om de tror att det kan stämma.

– Jag tror att det är lättare för barn att få ett grepp om händelserna om de har en fysisk karaktär att utgå ifrån.

Efter att showen är över samlas barnen i en ring på gräsmattan för att diskutera innehållet. Guiden kommer med ett påstående, och håller man med skall man stiga upp medan om man inte gör det får man sitta kvar.

– Vi kunde fortfarande göra saker för att Finland skulle vara bättre, säger guiden.

Inte ett enda barn blir sittande.

Text & foto Felix Fortelius

På fest med “Frihetskrigets traditionsförening”

Per-Erik Lönnfors var flugan i taket på minnesfesten för den vita segern i Helsingfors 1918. 

I mars 2018 fick jag en inbjudan att fira ”Frihetskrigets minnesfest 100 år” den 14 april i min gamla skola ”Revan”, Svenska Reallyceum, senare bara Svenska Lyceum. Inbjudare var Frihetskrigets södra traditionsförening r.f.

Inbjudan pryddes av en medeltida valkyria, mot bakgrunden av ett snölandskap, hållande en röd lejonflagga i högra handen och en sköld med Finlands lejonvapen i den vänstra.

Festen sades anordnas med anledning av befriandet av Helsingfors och de i skolan 500 fängslade medlemmarna i Svidja- och Sigurdskårerna den 14 april 1918. Festtalare skulle vara greve Hans von der Goltz, sonsonson till general Rüdiger von der Goltz som ledde de tyska trupperna efter ett intåg västerifrån över Haga, Fredriksberg, Sörnäs och Berghäll.

Före själva festen skulle en andaktsstund hållas i Gamla kyrkan och vid de stupade vitas och de tyska soldaternas gravar vid kyrkans skvär. Den följdes av en kransnedläggning vid Mannerheims och de stupade vitas gravar på Sandudds begravningsplats.

Min personliga anknytning till det jag själv kallar för inbördeskriget är mycket svag. Min morfar, diversearbetare Fredrik Lindström, fick i Fredriksberg (Böle, red.anm) ett gevär av de röda, men när kulorna började vina gav han bort det för att föra sin fru och sina fem små barn från krigsskådeplatsen. Han gömde sig med dem i sin svåger Wilhelm Stolts källare på Nylandsgatan tills staden var erövrad av de tyska trupperna. Han blev aldrig inskriven i röda gardets rullor, vilket enligt honom själv räddade honom från ”några månaders fri kost och logi i Sveaborg”.

Mycket sent i mitt liv fick jag av en slump en bunt brev från min farmor Ida Maria Lönnfors till hennes son Arne, min farbror. De var adresserade till fänrik Arne Lönnfors, överste Ekströms V kompani i Estland. Han deltog i de vita trupper som hjälpte esterna i deras frihetskrig och planerade att marschera mot St. Petersburg. Arnes mamma varnade honom för fälttåget. Dessa förfäders meriter kan knappast ha förlänat mig inbjudan till minnesfesten. Det var inte heller de utan mina nio år som elev i Revan som fick mig att av nyfikenhet anmäla mig till festen och inbetala 120 euro för middagen.
*****

Klädkoden för festen var svart kostym eller uniform med ordnar. Jag fäste blygsamt på mitt rockuppslag boutonen till riddartecknet av Finlands Lejons orden, trots att jag hade några andra hederstecken. Mina skyddskårsmanschettknappar, inhandlade på ett lopptorg, lämnade jag hemma i brist på lämplig skjorta. Iklädd svart regnrock och hatt begav jag mig fylld av nostalgi till Revans gymnastiksal, där jag upplevt många nederlag och få segrar. Det var nu Sibeliusgymnasiets festsal.

Jag minns att jag i en klassmatch i handboll stack pekfingret i den fem år äldre Klaus Törnudds näsa. Ena kortväggen var nu prydd med Sverige, Finlands och Tysklands fanor. I taket hängde Sigurdskårens och den tyska Östersjöflottans fanor, och några till. St. Michaels blåsorkester ackompanjerade välkomstdrinken i skumvin med skrällande militärmusik.

I väntan på att de västnyländska bussarna skulle komma från uppvaktningen vid de vitas gravar i Sandudd kollade jag bordsplaceringen. Jag skulle sitta till höger om Anna von der Goltz, hustrun till kvällens huvudtalare!

Jag kände alltmera att jag befann mig i en text av Franz Kafka.
*****

Så småningom fylldes salen av cirka 120 svartklädda gäster och en general som bar långa rader av ordnar av vilka alla inte skulle ha kvalificerats för att bäras den 6 december i presidentens slott.

Jag undrade fortfarande vilken karaktär högtidligheten skulle få.

Placeringskorten, som samtidigt var programblad, ställde i utsikt gravlaxtartar på skärgårdsbröd med grönskottssallad, isfänkål och sparris med citronkräm. Därefter oxfilé, parmesangratinerad grönsakssufflé, salviapotatis och madeirasås och som dessert vitchokladostkaka med halloncoulis, en neutral blandning av vitt och rött.

Snaps till ackompanjemang av de tre traditionella visorna, för säkerhets skull till texter i programbladet. Vittvin, rödvin och cognac eller likör till kaffet. En ordensprydd man berättade att ordet SKÅL förenade de nordiska länderna, Skåne, Koskenkorva, Ålborg och Löjtens.

Cateringfirmans servitörer i malätna svarta kostymer var som klippta ur en finsk tjugotalsfilm.

Som taffelmusik utlovades Till Fosterlandet och Finlandia av Sibelius, Svidja Sveaborgs och Pellingekårens och Kyrkslätts Ulaners marscher samt Hell dig Finland. Vårt land skulle sjungas unisont.

Senast när jag hörde Finlandia i gymnastiksalen var när Erik Bergman spelade den på grammofon för hela skolan på Jean Sibelius 85-årsdag 1950. Däremellan har jag hört bättre versioner.
*****

Förväntansfullt presenterade jag mig för greve von der Goltz, som visade sig vara en man i övre medelåldern med ett öppet leende, anspråkslöst klädd i en luggsliten mörk kostym och en slarvigt knuten slips. Inte precis vad jag hade väntat mig av en adlig ättling till en preussisk general.

Ännu större var överraskningen när jag började konversera hans hustru, Anna von der Goltz, för artighets skull på min ”altertümliga” skoltyska. Hon duade mig genast och hade bråttom med att påpeka att adelstitlar användes bara av artighet sedan Tysklands monarki avskaffats för 100 år sedan. Borddsällskapet och festtalarna vidhöll dock ”Graf” och ”Gräfin”.

Anna var bonddotter, hade arbetat med utvecklingsstörda barn, doktorerat och efter sin färska pensionering publicerat sin första roman. Hennes man, greven, var lärare i historia. De hade två barn av vilka den ena var klinisk psykolog. Hon lärde mig ordet ”Enkelkinder” och vi jämförde våra barnbarn på våra smarttelefoner. Diskussionen handlade om allt från litteratur till Alice Miller och svart pedagogik, på vilken jag gav flera exempel från Revan.

Som gymnasist såg jag rektor Gustav Adolf Yrjas ge en örfil åt en pojke som åkt kana på trappräcket. Så vände han sig mot mig: ”Det är så man skall straffa, snabbt och effektivt”.

Om skolans roll under inbördeskriget talades det inte ett ord under min skolgång 1945-54. Däremot städade min klass ungefär 1950 under rubriken ”praktiska arbeten” upp en sedan 1918 orörd källare med uniformslumpor och gevär. Projektet leddes av Viking Sundqvist, som sades vara ”vänster”. Skolans lärarkår var, vad jag senare förstått, politiskt splittrad.
*****

Hans von der Goltz höll sitt tal på tydlig norska, som han lärt sig av sin norska mor och några andra norskor i familjen. Hans farfarsfar Rüdiger hade sett sin insats i Finland som sitt livs största militära prestation. Han hade betecknat Mannerheim som begåvad, dådkraftig och militärt kompetent – den påstådda rivaliteten mellan generalerna tonades ned. De var ”var två olika personligheter och temperament som opererade i tandem”.

Rüdiger von der Goltz.

I tysk historieskrivning är den tyska insatsen i Finland rätt bortglömd, och talaren var överraskad över sin farfarsfars hjältestatus bland Finlands försvarare.

Generalen hade aldrig träffat Mannerheim efter kriget, däremot många gånger J.K. Paasikivi och andra vänner i Finland. Dessa hade några gånger bistått honom ekonomiskt, vilket dock inte motiverades av någon önskan att leva på stor fot. Pratet om att han skulle ha lockats att bli kung i Finland hade han klart avfärdat.

Hans von der Goltz talade mera om sin farfarsfars privata liv än om hans militära insatser. Hans preussiska bakgrund hade förutsatt att soldatyrket skulle gå från far till son. Familjen var dock så småningom mera humanitärt inriktad, med betoning på konst och musik. En av sönerna var medlem i nazistpartiet, i motsats till fadern*. Denne såg dock nazismen som en mindre fara än bolsjevismen, från vilken han speciellt ville skydda de baltiska staterna. Finland såg generalen som en del av ett ”stort, nordgermanskt område”. Han beundrade Finland för landets ”högtstående mellaneuropeiska bildning”.

Senare i sitt liv trivdes Rüdiger bättre i civilt än i militärt eller politiskt sällskap. Teologen Diet Bohnhöfer var en nära vän till familjen.

*[Rüdiger von der Goltz må inte officiellt ha varit medlem av nazistpartiet, men han var mellan 1926 och 1933 ledare för Vereinigte Vaterländische Verbände Deutschlands, en ultrakonservativ, militaristisk och anti-demokratisk rörelse. Under hans ledning ingick VVVD 1931 i den oppositionella Harzburgfronten som leddes av nazistpartiet, i syfte att installera en högerregering. I mars 1932 skrev von der Golz en offentlig adress till ledarna för de splittrade högerrörelserna, i vilken han uppmanade dem att ställa sig bakom Adolf Hitler i presidentvalet. Från 1934 till andra världskrigets slut var von der Goltz ledare för den tyska officersföreningen, och 1939 befordrades han till generallöjtnant i Nazi-Tysklands armé. Under sina många besök i Finland beskrev han nazismen som “garanten för Tysklands nya uppgång”, red.anm.]
*****

Som karaktär betecknade Hans von der Goltz sin farfarsfar som viljestark och stridbar. När han en gång av en överordnad hade tillrättavisats med att det fanns situationer där en militär ledare måste offra en bataljon för att vinna ett krig hade han svarat: ”detta är inte en sådan situation”. Fosterlandet stod dock framför allt: ”Mein Leben gehört dem Vaterland”. Året 1945 i Tyskland betraktade han som en apokalyps. När allierade soldater fiskade med handgranater sade han: ”You must not make bom-bom in our sea”.

Det andra temat för frihetskrigets minnesfest var befriandet av de vita från fängelset i Revan. Ett par hundra vita från Sigurds-, Svidja och Pellingekårerna hade trängts som fångar i skolan, och i befrielsen av dem hade attaché Folke Malmar spelat en avgörande roll. Han hade fungerat som medlare vid de rödas kapitulation och övertalat deras ledare att låta fångarna undgå arkebusering.

Några av Malmars ättlingar representerade honom vid festen. Hans yngsta barnbarn Ola Dalström höll ett stillsamt anförande där han antog att de vita utan denna insats hade ”förts ut på isen och skjutits”.

Min blivande rektor Gustav Adolf Yrjas hade medverkat till min blivande gymnastiklärares och klassföreståndares Rurik Helenius frigivning. Båda var för en pedagogik som jag i hela mitt liv betraktat som ett mandomsprov och först vid hög ålder ifrågasatt. I minnesfesten deltog en före detta elev som hade stått ut med två års trauma innan han bytte skola.

Hans von der Goltz besök i Finland i år har möjligen samband med att en av de närvarande, Tom Fröman, kom från en familj som mött general von der Goltz vid landstigningen i Hangö. I den fanns en medlem av den hemliga skyddskåren som gett generalen viktig militär information, men också delat hans musikintresse. Generalen hade bland annat spelat piano fyrhändigt med Toms mormor.

Min ambivalens till tillställningen hade något förmildrats under kvällens lopp. Ättlingar till dem som försvarade Finlands självständighet har så klart rätt att hedra deras insatser. De nationalistiska symbolerna var dock i överkant. Deltagarna i högtidligheten frossade inte i några hjältedåd och kom inte heller med några tydliga politiska ställningstaganden.

Åndå kom hela minnesfesten att påminna mig om slutscenen i filmen Aska och diamant där den polska noblessen festklädd dansar till ackompanjemang av Chopins ”hjältepolonäs” nummer 6 i ass dur.

Hemma i Munksnäs besöktes jag på natten av en elak mara.
*****

Denna surrealistista och bisarra upplevelse tolkar jag som ett naivt och aningslöst försök av de närvarande att höja sin egen betydelse, med hjälp av sina förfäders insatser. Carl-Johan Hindsbergs tal till friheten och självständigheten väckte efter vad jag kunde se ingen nationalistisk yra. Jag fick dock den uppfattnningen att Anna och Hans von der Goltz inte riktigt förstått vad de hade gett sig in på. Det är också möjligt att hans festtal inte motsvarade arrangörernas förväntningar. Lyckligtvis blev gymnasisten Axel Bromans korta tal en ungdomens mogna maning till försoning.

Enligt mig borde just försoningen vara den främsta ingrediensen i hågkomsten av vad som hände i Finland för 100 år sedan.

Per-Erik Lönnfors

 

 

Inte mitt krig

Markus Drake
Markus Drake.
Min Twitter-tidslinje är full av andras minnen från hundra år tillbaka. Dagboksanteckningar av pojkar som korsar isen från Sverige till Åland för att få gå i krig. En fight från insändar- och kultursidor i Lahtis sköljer över Internet med citat om småbarnslik uppstaplade mot väggar och minnen från vår historias största kvinnomord. Bilder på Tammerfors, nu och då, utan lik och med lik, i färg och svart-vitt.

Min familjehistoria vad gäller inbördeskriget 1918 begränsar sig till när de ryska förbanden i Österbotten avväpnades. En liten rysk garnison var förlagd till Kaskö och den 30 januari 1918 tog skyddskårerna deras vapen, utan konflikt. Sedan packades de vapenlösa ryska trupperna på ett tåg som skickades österut. När tåget stannade i Närpes stod en frivilligkår på järnvägsstationen för att se till att de fortsatte vidare, och där skall min farfar som liten pojke på nio år stått längst bak i ledet. De längst fram hade älgstudsare, hagelbössor och vad man nu råkade ha i Närpes, men nioåringen hade väl en käpp i handen. Kanske var det förresten någon av hans bröder som stod där, det är inte riktigt säkert. Men min farfars far var i alla fall på plats, så mycket vet vi. Det lär ska ha varit disigt, och tåget åkte vidare.

Ett enda löst litet familjeband till kriget, alltså. Men jag är inte knuten till den stora berättelsens drama. Den har inte direkt påverkat mig eller min familj på något av hållen. För några var det sorgliga ryska trupper på ett tåg en dunkel januaridag, trupper som snart åkt vidare mot Seinäjoki. De andra strängarna i familjen är invandrade först årtionden senare, eller adopterade. Hela kriget saknar personlig relevans. Borde jag alltså se en politisk dito?

Jag känner folk vars familjer var engagerade, var röda eller vita, förlorade kriget eller vann kriget, och speciellt de röda förlorade nära och kära på de vidrigaste sätt, och jag förstår deras engagemang och det viktiga med minnespolitik. Speciellt på den röda sidan. Det sätt på vilket offrena skulle raderas ut ur historien är fruktansvärt, och det är förståeligt att skam och förlust övergick i hämndlystnad, trots, förnekelse, organisering, eller en mängd andra reaktioner, över årtionden och nu ett helt århundrade.

Om vi kan lära oss något av hur viktigt det är att minnas, arbeta igenom och dokumentera inbördeskriget, och av hur laddade krigsfrågorna fortfarande är i Finland, så är det att vara tålmodiga och förstående med andra. Hur kan vi föreställa oss att folk från ställen där konflikterna varit helt lika brutala men bara ligger nåt år bakåt i tiden, eller fortfarande pågår, skulle vara i skick eller redo att förlåta? Vi behöver bara se på oss själva för att se vad det betyder att vara traumatiserad över generationer, att alltid vara tvungen att gräva upp samma frågor på nytt, och att inte kunna ge upp. Om inbördeskriget kan lära oss något idag så tror jag det är en självklar solidaritet med alla på flykt.

Men 1918 självt var och är inte mitt krig. Jag är inte en del av den vänster som kämpade då, min historia går inte så långt bakåt, mitt parti uppstod dels som en reaktion på en dogmatism som härledde en alltför stor del av sin historia till ett förlorat krig. Jag är nöjd och tacksam över att alltid ha varit fri att andas inom en vänster som inte luktar av hundra år gamla lik.

Markus Drake
är medlem i De grönas partistyrelse

Vita mormor och röda morfar året 1918

Två motsatta familjeöden under inbördeskriget 1918 har inspirerat två kvinnor från samma generation, finländska Inger Jägerhorn och svenska Maria-Pia Boëthius, att skriva var sin bok med personliga perspektiv på vad som hände för 100 år sedan.

I Det brinner en eld berättar Jägerhorn om sin morfars liv, egentligen under de tjugo år som ledde fram till den nationella och personliga tragedin 1918. I Vitt och rött beskriver Boëthius sin mormor Evas, då 33, upplevelser i Björkö (Koivisto) i Karelen under det hon alltid kallar frihetskriget. Den har undertiteln ”Billies första krig” men författarens mor Billie-Brita var då två år gammal. Det är genom mormor Evas skriftliga anteckningar och mamma Britas muntliga hågkomster som Boëthius i andra och tredje hand återberättar historien.

Boëthius har fått kritik för sin vinkling. Hon säger sig inte vilja upprepa misstaget att skriva Finlands historia för att hon träffat tillräckligt ”rasande och arga eller sårade finnar, som fått nog av att ha blivit approperierade av svenska språket”.
Citatet riktar sig inte direkt mot finlandssvenskarna, men när Boëthius senare säger sig vänta på att en ”sverigefinne, som talar finska, gärna utan släktingar i det gamla Finland” och inte ättlingar till finlandssvenskar skall berätta om Finlands historia för svenskarna dissar hon av dunkla motiv finlandssvenskarna. Ändå har hon i källförteckningen Sture Lindholms Röd galenskap – vit terror från 2005, men inte hans senare verk.

Att fånglägren skulle ha förtigits ännu 60 år senare, alltså 1978, jävas av Jaakko Paavolainens bok Punainen terrori (1967), Väinö Linnas romaner och Johannes Salminens essäer före det.
”Alternativa fakta” är lätta att upptäcka i boken, också för icke-historiker. Häpet läser man att Mannerheim i januari 1918 ”upprättat militärhögkvarter i S:t Michel, utanför Vasa”. Dagens raseborgare får läsa om ”lägret i Taamisraari, ett slags Finlands Djursholm”.

Att ”den tyska interventionen säkrade den vita segern” blir väl förenklat utan att nämna den geopolitiska bakgrunden och freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 som gjorde slut på bolsjevikernas stöd till de finska röda.
Sådana fel kunde vara förlåtliga i en pratig familjebiografisk essä där tredjedelen eller de första 50 sidorna är pratig släkthistoria, men när Boëthius mot sitt tidigare löfte säger att ”min idé är att skriva Finlands historia, så okänd i Sverige” så har man rätt till kritik, i synnerhet med tanke på hennes anspråksfulla källförteckning.

Lägger man till att felstavningarna på finska kunde rättas till i den utlovade fortsättningen av Billies historia så är jag färdig med kritiken. Det positiva som blir kvar är tillräckligt för en läsning, helst förbehållsam. Den behövliga dramaturgin skapas av en fälla för röda fiender som gillras i en krutkällare av Boëthius morfar. Texten är en livfull berättelse om en familjs öden på den vita sidan, vars naturliga ”vita tråd” Boëthius vill motsäga. Sympatin för krigets offer är påtaglig, liksom avskyn för våldet, uttryckt med Ciceros ord: “Allt är sorgligt i inbördeskrig.” Frågan är om Vitt och rött informerar svenska läsare mera än den vilseleder. Kunskapen om inbördeskriget är viktig, skuldbördan dock minerad mark.

Om Boëthius inspirerats till sin bok av sin egen familjs bakgrund och dess anekdotiska minnen av sitt frihetskrig så har Inger Jägerhorn tvärtom satt sig vid datorn lockad av sin brist på kunskap om sin morfar Georg W. Johansson och omständigheterna kring hans död. Den finlandssvenska socialdemokratens dokument brändes upp efter att han avlidit år 1919, av orsaker som förblir okända. Jägerhorn synliggör den finlandssvenska arbetarklassen och socialdemokratin där Boëthius åtminstone halvblundar för dess existens: ”Hela eliten var inte svensktalande och alla fattiga bönder var inte finsktalande”.

Georg W. Johansson föddes 1877, gick mellanskolan i Svenska Reallyceum, blev sedan målare vid Statens järnvägar men var mest intresserad av att läsa och att skriva. Hans stolthet var att medverka i svenskspråkiga vänstertidningar. Han var aktiv i arbetarrörelsen och initiativtagare till Svenska Arbetarinstitutet. Johansson invaldes i lantdagen år 1908 som representant för Nylands svenska arbetare och återvaldes 1916 och 1917.

I sin ”berättelse med verklighetsbakgrund” om sin morfar och hans hustru Sascha ger Jägerhorn, tidigare ledande journalist bland annat på Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter, en samhällsinitierad bild av utvecklingen fram till självständighet och medborgarkrig. Den är i motsats till Boëthius bok brett underbyggd trots att den inte gör anspråk på historieskrivning. Boëthius styrka i den färgstarka detaljautenciteten får Jägerhorn kompensera med starkare analys av bakgrundsfaktorerna. När Georg tillfrågas om var makten ligger när det skall beslutas om revolutionen svarar han att ingen bryr sig om vad man gör i lantdagen. Makten ligger någon annanstans: ”Hos demonstranterna, hos rödgardister och skyddskårer. Eller kanske hos strejkande arbetare och ryska soldater. På gatorna struntar man i vad som händer i Heimola.”

Också sambandet med världsbranden observerar Jägerhorn: ”Denna brasa fick sitt bränsle av korkade och högmodiga ledare och göddes av dåraktiga drömmar och orealistisk krigsromantik.” Finland var perifert, men inte opåverkat.

Den boëthiuska krutkällaren motsvaras hos Jägerhorn av ett gåtfullt uppdrag som Johansson får av president Svinhufvud: ”… att verkställa en undersökning angående ärendenas handläggning och öfriga tjänsteåtgärder vid länsstyrelsen i Nylands län samt anställa därvid nödiga förhör…”. Där Boëhtius är broderande och provocerande är Jägerhorn stramt vardaglig och saklig. Den enas morfar kommer till Helsingfors med von der Goltz´ trupper, iklädd tysk uniform, den andras morfar tar tveksamt emot det gevär som trugas på honom av de röda.

Enligt Cicero: ”Värst av allt är segern. Även om den ´bättre sidan´ segrar gör segern den grymmare och besinningslösare”.

Per-Erik Lönnfors

Maria-Pia Boëthius:
Vitt och rött. Billies första krig.
Leopard förlag, 2018.

Inger Jägerhorn: Det brinner en eld. Oy Nord Print Ab/Opus Liberum, 2018.